Komedi:

TARTUFFE

Självgod. Kjell Wilhelmsen späckar sin Tartuffe utsökt. Foto: KAI MARTIN

Stallebrottet, Bohus-Malmön.

Spelas till och med 24 juli.

Regi och scenografi: Mirja Burlin.

Manus: Molières.

Bearbetning: Mirja Burlin och Maria Hörnelius.

I rollerna: Kjell Wilhelmsen, Regina Lund, Maria Hörnelius, Victor Trägårdh, Hanna Holmqvist, Bo Westerholm, Lilja Fredriksson, Lars Bethke, Challe Charlis, Adam Högblom, samt öns egna amatörer.

Koreografi: Camilo Ge Bresky 

Musikarrangemang: David Sperling Bolander

Kostym: Matilda Söderling

Åh, ”Tartuffe”, detta skälmstycke till komedi som bedrägligt bor nära både med kaos och Lars Norén och som har ett så ljuvligt deus exmachinaslut. Mer än 350 år efter premiären ser pjäsen nytt ljus i den bohuslänska graniten i vackra spelplatsen Stallebrottet. Men det är inte bara vördnad inför ålder och sceninramning som imponerar.

Mirja Burlin och Maria Hörnelius har med kärlek, omvårdnad och lekfullhet tagit sig an Molières text, förpassat handlingen i något slags nutid, bjudit in såväl bofasta som sommargästande Bohus-Malmönbor. Och se, spelet kan börja.

Far och dotter. Orgon (Victor Trädgårdh) försöker övertyga sin dotter Mariane (Lilja Fredriksson) om något förträffligt – dumt. Foto: KAI MARTIN

Tartuffe, den självgode, bigotte tölpen spelad med förtjänst av Kjell Wilhelmsen i en av sin första komediroller, nästlar sig in hos Orgons familj och lindar den rike och faktaresistente Orgon (Victor Trädgårdh) kring sitt finger. Tartuffe som också tjusat Orgons lika faktaresistenta mamma, kärnfullt spelade av Maria Hörnelius. Det skapar naturligtvis ett farsartat ramverk som ekar frustande och lustfyllt i Stallebrottet.

Burlins och Hörnelius manus är troget förlagan, men också spänstigt humoristiskt med inpass och nutidsmarkörer, som uppskattas. Med Tartuffe som sakta lindar in sig mot makten, men så snart han avslöjas tar på sig offerkoftan för att värma sig med, speglar pjäsen också det politiska spelet i Sverige. Skickligt.

Lika skickligt har Matilda Söderling jobbat med kostym där barock, rokoko och krås möter Levisjeans, blingbling och fotbollsstrumpor i ett elegant mischmasch.

Det här är en föreställning med tempo, dramatik, slapstick, musik (mycket schlager från 60-tal till 2000-tal), sång, dans och humor.

Hanna Holmquist bereds mycket utrymme i första akten som den sanningsägande och klarsynta pigan, eller här au pairen. Hon som inte kan låta munnen tiga still när hon ser vad som sker när den lismande Tartuffe stormar på. Hon som försöker limma ihop kärleken när den i en komisk spinn sätts på prov för Mariane (Lilja Fredriksson) och den tilltänkte Valère (Charlie Challis). Här har vi en komedienn i vardande. Victor Trädgårdhs Orgon slukas av den lismande lögnare Tartuffe, men biter snart i ett surt äpple. Det är en bullrande karaktär som en Ulf Brunnbergfigur där han mot det blixtrande, humorfylld slutet genomströmmas av allt från Sven Wollter till Alfred i ”Emil i Lönneberga”. Mycket roligt.

Brett register. Regina Lund visar upp hela sitt register. Här med Lars Bethke.

Foto: KAI MARTIN

Regina Lund vårdar sin koketterande Elmire med brett register och hon visar att överspel inte behöver vara av ondo. Här underhåller hon från minsta vink, blink till största gest. Hon är också den som sjunger bäst.

Till detta en ensemble som tillsammans med amatörerna från ön, som skapar förutsättningar för denna underhållning.

Visst, jag kan ha min invändning mot att den gudsfruktande om än svårt bigotte Tartuffe har en tjänare som är buddistisk munk (något som i andra akten får ett märkligt stort utrymme). Men det är en randanmärkning. ”Tartuffe” i Stallebrottet är värd sin resa, oavsett om man kommer till fots, med bil eller båt.