Teater:

TOTAL FRÄSCHHET

Ironi, djupt allvar och kaos. Majornatrion Konstab går över alla gränser.

Foto: KAI MARTIN

Av och med: Ossian Melin, Anton Hellström och Filip Alladin.

Studion, Göteborgs stadsteater.

Gästspel.

Vad gör man då alla hålrum är till bristningsgränsen uppfyllda? När humor har nått ett slags bristningsgräns, men där man ändå vill ut med allt och inget? Gör ett totalt mischmasch av allt, kanske. Som Majornatrion Konstab, som tar ett skamgrepp på den drygt 20 år gamla ironiska generationer. De slänger in den med dadaism, ”Stjärnornas krig”, ”Kenny Starfighter”, ”Åshöjdens BK”, Bertold Brecht, fadersuppror mot längtan efter en far och ett gäng fogskumstuber i en centrifug på högsta hastighet. Och det är bara något av allt som finns med i denna omtumlande scenföreställning.

Resultatet blir fascinerande. Inte alltid till skrattsalvor, även om delar av publik vilt låter sig ryckas med, men kanske med mer leenden och eftertanke.

Konstab rör sig utanför och innanför ironins sprängkraft. Foto: KAI MARTIN

Utan att avslöja historien på scen för mycket går det i enkelhet ut på att bröderna Jorma (Ossian Melin) och Edward Engmark (Anton Hellström) från den heliga staden i det heliga landet med fadern Blåbärskungen, kejsare (!) ska hjälpa den fria konsten på jorden, som börjat förlora sin styrka när storföretagen använder sig den för sina events.

Det blir alltså ett sammelsurium av händelser, återupprepande repliker, metakonst med metateater i lager på lager på lager i skeenden, som olika parallellvärldar, där allt sker samtidigt.

Trion är driven och spelar i ett hiskeligt högt tempo. Scenrummet, som de skapat själva, är ett slags grotta (gjort just av fogskummet och allsköns sprejfärg) samt en hotellreception i någon flört med ett slitet Parisetablissemang. De kliver in och ut ur roller, vänder sig emellanåt direkt till publiken, skiftar aningen kostymer.

Kreativ trio. Ossian Melin, Filip Alladin och Anton Hellström gör allt och mycket mer i uppsättningen ”Total fräschhet”. Foto: KAI MARTIN

Till detta röster från Thommy Berggren och Sven Wollter, med repliker som inte alltid är smickrande, men som tillför fadersupproret/längtan efter en fars uppmärksamhet bensin på den flammande brasan. Magnus Krepper dyker upp i en projicerad scen, som sedan återkommer som ett eko senare. Videobloggaren och debattören Joakim Lamotte.

Det är ironiskt och samtidigt inte. För Konstab höjer allt till en ny nivå, driver med allt och alla (inklusive sig själva). För med 2018 års humor går ingen säker.

Samtidigt hör jag en desperat röst just i faderstemat, men precis samtidigt tänker jag ”men mamma, då…?”. För bortsett från några speakercitat lyser kvinnorna med sin frånvaro.