Teater:

CALIGULA

Maktfullkomlig. Andreas Edwards är grym som Caligula. Foto: OLA KJELBYE

Albert Camus ”Caligula” kunde för sin tid ses som en illustration av de härskande diktatorerna Stalin, Hitler och Mussolini med allierade. Men författaren själv var snabb att avväpna den tesen. En Caligula, den romerska kejsaren för 2000 år sedan, bor de i oss alla om man bara odlar honom väl. En envåldshärskare med nycker, elak och charmerande, roande och försmådd; allt på en gång i en gäckande röra.

Under härskaren finns hans lydiga, de som behagar, ja-sägarna, folket som drabbas av politiken, familjen som lyder under den humörsvängande, fasta handen.

I ungerska regissören Ildiokó Gáspárs version av Albert Camus drama balanserar Caligula på sin glob. Den närmast allstädes rollen spelas grymt av Andrea Edwards. Hon sviker inte sin roll för en sekund, spänner över hela sitt register från fåfäng, brutal till maktfullkomlig och tondöv för rätt och fel. Men Camus Caligula har svar på allt. Med intellekt och filosofi försvaras var och en av de handlingar som sker. Oavsett hur grymma de en kan tyckas. det är en förklaringsmodell som skulle kunna verka förmildrande, men som tvärt om lämnar Caligula ensam. Inte ens ja-sägarna några förtrogna.

Varje order utförs av de två inklampande (ljudet av deras steg är förstärkt) Helicon (Anna Bjelkerud och Emil Ljungestig), som några black men, men klädda i blått, med solglasögon och stenansikten, bedrägliga och iskalla i sin handling.

Pjäsen inleds magnifikt med Flora Lili Matisz’ musik, som vore den inspirerad av Roxy Musics svävande inledning av ”Manifesto”. De fyra patricierna (Lasse Carlson, trumpet, Lukas Feurst, trummor, Per-Anders Ericsson, gitarr, och Jonas Franke-Blom, keyboard/cello) spelar med Cherea (Anna Wallander, bas och sång) långt bak i Lili Izsáks svindlande scenografi. Ett tillsynes inledningsvis enkelt scenrum med hängande trådar som i ett evigt ”Blade runner”-regn, som växer till böljande rum samtidigt som globen stiger ur scengolvet mot skyn. Den glob som Caligula är fjättrad vid utan att riktigt själv förstå det.

Flora Lili Matisz’ musik är närvarande, men mer ändå. Som ”Sånt är livet”, Bo Kaspers Orkesters ”Allt är som förut”, bandets tolkning av Tom Waits/Kathleen Brennans låt ”All the world is green” precis som med Simon & Garfunkels ”Sound of silence”, Björn Afzelius ”En kungens man”, Martin Gotthard Schneiders ”Danke für diesen guten Morgen” och, i sammanhanget suveräna, ”Goodbye my dictator” av ryskkanadensiskan Michelle Gurevich, samtliga i Stadsteaterns egna versioner. Allt fyller sin plats. Ja, emellanåt som vore det brottstycken ur en musikal med Veronika Szabós underfundiga koreografi.

”Caligula” är en intensiv och sevärd pjäs. Många gånger en monolog med ackompanjemang. Absurd i flera stycken och med sina utmaningar, som skådespelarna med Andrea Edwards i spetsen tar sig an på ett lysande vis. Men i förstone underhållande, tankeväckande och kuslig med överrumplande repliker och situationer som lockar till skratt. Skratt som oftast fastnar någonstans på grund av de brutala konsekvenserna och, kanske, igenkänningsfaktorn. Vi bär alla en Caligula i oss eller utsatta för hans förtryck och nycker.

Caligula, Göteborgs stadsteater, premiär 17 februari, denna recension från 2 mars, 2023.

Av: Albert Camus.

Översättning: Eyvind Johnson.

Bearbetning: Ildikó Gáspár.

Regi: Ildikó Gáspár.

Kompositör: Flora Lili Matisz.

Koreografi: Veronika Szabó.

Scenografi: Lili Izsák.

Kostym/mask: Luca Szabados.

Ljus: Tamás Bányai.

Video: András Juhász.

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen, Niki Gkonou.

Medverkande: Andrea Edwards (Caligula), Hans Brorson (Cesonia), Anna Wallander (Cherea, musiker), Marta Andersson-Larsson (Scipio), Anna Bjelkerud (Helicon I), Emil Ljungestig (Helicon II), Benjamin Moliner (Skattmästaren), Lasse Carlsson (Första Patriciern, musiker), Lukas Feurst (Andre Particiern, musiker), Per-Anders Ericson (Tredje Partriciern, musiker) och Jonas Franke-Blom (Fjärde Patriciern, musiker)

Teater:

GHOST STORIES

Rysare. Gothenburg English Studio Theatres senaste uppsättning ”Ghost stories” utmanar publikens rädslor. Foto: LINA IKSE

Sedan 2005 har Gest (Gothenburg English Studio Theatre) utmanat den göteborgska publiken med sina uppsättningar på engelska. Lovvärt och ett sätt för en teatervan svensk publik att vidga sina sinnen.

Med ”Ghost stories” gör det lite extra allt. Som titeln antyder är det en invitation till spökhistorier och kittlande av publikens rädslor. Dr Philip Goodman (James Hogg) är professor i parapsykologi och håller en föreläsning inför publiken som sina rön. Jo, det är engelska på hög ekvilibristisk nivå. Tungvrickande och underhållande, med James Hogg förtjust i rollen, som något av en Leonard Sachs, konferenciern i klassiska tv-programmet ”Good old days” (1953–1983). Han frågar publiken om hur många som tror på spöken (hälften) och senare hur många som upplever något övernaturligt (färre). En inledningsvis stökig grupp gymnasieelever fastnar direkt (jag var alltså inte premiären 29/10) och naglas sedan fast under de cirka 85 minuterna som föreställningen tar att spela.

För att förklara sin tes har professor Goodman tre vittne, som var för sig får berätta om sina upplevelser: nattvakten Tony Matthews (Bradley Gardner), tonårsflickan Simone Rifkind (Maria Busurca) och mäklaren Mika Priddle (Kristina Bränden Whitaker). Det blir i princip fyra monologer, professorns föreläsning inräknat, skickligt iscensatt av både det som berättas och gestaltas och scenograftrions, Anthony Charles Heads, Ger Olde Monnikhof och Diblik Rabia, snillrika lösningar. Till det Betty Wallingfords kostym rekvisita och mask.

Var och en av de tre vittnena har sina berättelser. Nattvakten, som försöker bibehålla sin manschauvinistiska attityd, men är ett rö för vinden efter sina upplevelser. Tonårsflickan som ljuger om det mesta för sina föräldrar, inklusive att hon inte klarade uppkörningen men nu är ute och kör pappas bil mitt i natten. Den ständigt buy mäklaren som tillsammans med sin flickvän väntar barn, ett förlopp med komplikationer.

Nej, det går inte att skriva i sak handlingen. Till det är den allt för raffinerad. Men skådespelarna kramar ur sina roller till minsta svettdroppe med närvaro, inlevelse och trovärdighet. Uppsättningen är en utmaning för publiken, oavsett om man tror på spöken, det övernaturliga eller inte, med förvecklingar och plötslig dramatik som skapar denna gastkramande uppsättning. Gothenburg English Studio Theatre bjuder med ”Ghost stories” på en föreställning som tas emot med skräckblandad förtjusning. Koncentrationen från publiken går att ta på, anspänningen under föreställningen är total och det är en befrielse när ljuset tänds i salongen och gråvädret i Göteborg väntar utanför med sin verklighet.

Ghost stories, Gothenburg English Studio Theatre, premiär 29 oktober. Spelas till och med 3 december.

Av: Jeremy Dyson och Andy Nyman

Regissör: Gary Whitaker.

Scenografi: Anthony Charles Heads, Ger Olde Monnikhof och Diblik Rabia.

Ljus: Max Mitle.

Ljud: Karl Wassholm.

Kostym, rekvisita och mask: Betty Wallingford.

I rollerna: James Hogg, Bradley Gardner, Maria Busurca och Kristina Bränden Whitaker.

Teater:

SISTA MATCHEN

Tung. Jens Hultén slår tunga slag mot sin karaktär i monologen ”Sista matchen”. Foto: FELIX BERG

Hans cv är svindlande stort. Jens Hultén har spelat i stora filmproduktioner som internationella ”Mission Impossible”, ”Skyfall”, ”Alpha” och i nationella framgångar som ”Hundraåringen”. Som Seth Rydell i filmserien om ”Johan Falk” har han blivit något av en rikskändis. Men han har också erfarenhet av musikal, som i Peter Jöbacks svindlande starka ”Med hjärtat som insats” (läs recension här!). För att inte tala om spelreklamprofilen, den som Mikael Persbrandt axlat med samma machopondus.

I ”Sista matchen” axlar Jens Hultén återigen rollen machomannen. Med honom som grund skalas hårdheten av som en lök i en föreställning som sträcker ut sig över tre timmar med paus. Det kräver sin man och är en uppgift som Jens Hultén klarar av. Även om jag tycker att texten – författad av honom och Martin Haag – hade mått bra av att stramas åt.

I ”Sista matchen” möter vi en man som gått sin ronder i livet och som reflekterat över dem. Omklädningsrummet är scenen, en bänk med krokar, plåtskåpen att hänga in kläder i. En enkel scenografi och lika enkel rekvisita. Jens Hulténs karaktär byter om, klär av och på. Han har sedan 14-års ålder tränat kampsport, visar fortfarande en spänst (snart 59-årige Jens Hultén sträcker vigt ut sina ben mot omklädningsrummets krokar så att det smärtar i ljumskarna hos publiken), men är en karaktär på deken. Som en sköld framför sin osäkerhet har han hållit alkohol och droger, som sedan kantat livets resas gång med på hisnande äventyr och ett grasserande missbruk.

Jo, vi kan den där storyn. Män med stort M som skoningslöst härjat sig igenom livet och nu får sona för sina gärningar. Men ”Sista matchen” bär på en frisk distans, en satir över dessa Män som burit sina offerkoftor med högburet huvud, som skrattande kan berätta om totala misslyckanden som vore de underhållande historier: allt är alla andras fel, inget ansvar är mitt eget.

Jens Hultén bär den lång monologen med kraft och ömsinthet, med humor och svärta. Har ett direkt tilltal som bjuder in publiken. Han är avslappnad i sin roll, som han spänner till det yttersta. ”Sista matchen” delar ut tunga slag på den självömkande machomannen och slutligen står han där ömklig, naken och sårbar, så som han en gång föddes, nu beredd för ansvar de sista skälvande åren av ett omtumlande, grumligt liv. Ingen kan som Jens Hultén spelar rollen som machomannen, hårdingen. Kanske just därför är han så väl lämpad att vara den som också klär av denna Man till sårbarhet.

Sista matchen, turnerande föreställning, premiär 19 oktober 2022 på Scalateatern, Stockholm. Sista föreställning 6 Hjalmar Bergmanteatern, Örebro. I Göteborg, Lisebergsteatern, 3 november.

Av: Martin Haag och Jens Hultén.

Regi: Rickard Günther.

Med: Jens Hultén.

Musiker och komposition: Eddie Hultén.

Teater:

VILDANDEN

Vi möts av ett badrum. Ett badrum som på något vis blir ett sällskapsrum dit alla har sina ärenden. Det är där vi förblir, sånär som på en skymtande korridor i bakgrunden och en stege, som det klättras i, mot loftet. Det är där Henrik Ibsens drama ”Vildanden” från 1884 utspelar sig i Emil Graffmans version nära 140 år senare. Borta är några roller från originalet (Grosshandlare Werle och fru Sørby, grosshandlarens hushållerska, samt Molvik, Ekdals granne). Men det väsentliga är kvar. De fem akterna, i detta Göteborgs stadsteaters uppsättning om knappt två timmar utan paus, livslögnstematiken och det sakta, molandet, som klingar oförfalskad genom föreställningen mot den grymma finalen. Varje akt sluts med ridån, som en tung andhämtning, för att öppna för nästa.

Tonen är med Emil Graffmans scenografi satt från start. En färg- och tempoton sprungen ur något av Roy Andersson. Emil Graffman fångar också upp ett slags dov komik i ”Vildanden”, en humor som lättar den mollstämning som pjäsen bjuder. Det passar förstås Robin Stegmar utmärkt, som visar att han kan fånga den seriösa teaterns stämningar med klädsamt allvar i sin koleriske och drömmande Hjalmar Ekdal, men som också med farsen i ryggraden kan låta en replik öppnas mot skrattet utan att det blir publikfrieri. Benjamin Moliner är inte steget efter i sin brutalt kärva Gregers Werle, den närmast tourettske sanningssägaren.

Gina Ekdal spelas med avklädd återhållsamhet av Mia Höglund-Melin, som gör kanske en av sina starkaste prestationer som jag har bevittnat. Inga yviga gester, ingen dramatik, inget larm, inget skrik. Men med en ständig närvaro och balans. Det är skickligt. Även Victoria Dyrstad målar sin snart 16-åriga Hedvig Ekdal med känslig hand. En karaktär som är nedtonad och fragil, men ändå stark i sitt sköra väsen. Hon som söker bekräftelse, närhet och som i sin stormande pubertet vill vara synbar som en egen individ.

Till detta gamle Ekdal, som i Lars Väringers version blivit en man gränsande mot seniliteten mer än Ibsens alkoholiserade roll, och doktor Relling (Johan Friberg), vars kur för familjen Ekdal är att upprätthålla livslögnen. För, som han säger, ”Tar du livslögnen från en genomsnittsmänniska tar du omedelbart lyckan från denne”.

Ingen ser den andre. Trots badrummets begränsande utrymme går alla förbi och vid konfrontation blir väggen den största tryggheten.

Emil Graffmans ”Vildanden” är drabbande med en ensemble, som gör sina roller återhållsamt och som gemensamt skruvar pjäsen mot den fatala finalen. Badrummet får sin eleganta relevans med badkaret som skådeplats, där duschdraperiet blir ett slags extra ridå att gömma sig bakom för att få höra sanningen. Vilken den nu är… Stadsteaterns ”Vildanden” är både stilistisk, symbolladdad, smärtsam och synnerligen sevärd.

Vildanden

Göteborgs stadsteater, premiär 23 september 2022

Av: Henrik Ibsen

Översättning: Klas Östergren

Bearbetning: Lucas Svensson och Emil Graffman

Regi och scenografi: Emil Graffman

Ljusdesign: Tobias Hagström-Ståhl

Kompsotiör: Fredrik Möller

Kostymdesign: Matilda Hyttsten

Maskdesign: Maria Agaton.

Ljuddesign: Marcus Lilja

I rollerna: Robin Stegmar (Hjalmar Ekdal), Mia Höglund-Melin (Gina Ekdal), Victoria Dyrstad (Hedvig Ekdal), Lars Väringer (gamle Ekdal), Benjamin Moliner (Gregers Werle) och Johan Friberg (doktor Relling) samt Enes Crnalic och Embla Ingelman-Sundberg (bröllopsparet)

Teater:

NATTVARDEN

När sommarteater brukar förknippas med lustspel, skratt och lättsamheter väljer Teater Tofta den omvända vägen. Med faiblesse för kammarspel och relationsdramer har teatern i Magasinet vid Tofta Herrgård, den lantliga idyllen mot kusten utanför Kungälv, närmast som en tradition nogsamt dissekerat familjer inifrån och ut. Detta oavsett om det handlat om pjäser skrivna av Strindberg, Gardell, Norén eller husets egen dramatiker Göran Parkrud. Det lockar sin publik. År efter år.

Nu denna deras trettonde säsong vänder Teater Tofta blickarna åter mot Lars Norén. Den svenske dramatikern kan sin Eugen O’Neill och Edward Albee. Så ekar hans pjäser ”Natten är dagens mor” och ”Kaos är granne med Gud”, från 1982, av den förstnämnde och ”Nattvarden” (1983) av den sistnämnde. Just ”Nattvarden” spelar Teater Tofta i sommar. En pjäs som kommer kusligt nära och är i denna uppsättning närgånget avklädd in till ett blottat sköte och en pjäs som snudd på landar i knät på publiken.

Jo, Teater Toftas uppsättningar skonar ingen. Här kommer man nära och med ”Nattvarden” kanske mer än någonsin. Man får ducka för replikerna där verbet ”knulla” används fler gånger än jag gjort i hela mitt liv. Ensemblen – Susanna Helldén, Daniel Adolfsson, Karin Lycke och Carl-Markus Wickström – gör sina respektive roller, paren Charlotte och John samt Allan och Monica, med glödande frenesi. Här pendlar man mellan intellektuell skärpa, iskall kyla, kättja, lidelse, skratt och förtvivlan samt allt där emellan. I bakgrunden, i en ständigt påslagen mobiltelefon, finns Johns dotter Märta, elva år, bortglömd, ratad. Precis så som John ihärdigt gör med sina relationer till kvinnor, förutom till den nyligen avlidna mamman som till och med på dödsbädden tog sin hand ifrån sin förstfödde son. I botten också John usla förhållanden till sin bror, vars fru Monica är otrogen, och Charlotte som vill lämna John, men inte kan. Ja, ni förstår; kaos är inte bara granne med gud utan med allt.

Få kan som Lars Norén fånga desperationen och galenskapen i ett och samma andetag för att i nästa stund bjuda på gapflabb som förlöser i den största förtvivlan. Ensemblen är blixtsnabb och skicklig i att använda sig av karaktärernas svindlande känsloregister. Replikerna är sylvassa, vindlande och förtärande smarta. Alkoholen, det dricks rejält, ska döva, men släpper snarare ut det diaboliska, elaka, hos var och en.

Göran Parkruds regi är generös och hans manusbearbetning landar i ett nu, som aldrig förra årets uppsättning av ”Scener ur ett äktenskap” riktigt klarade. Det begränsade utrymmet på loftet i Magasinet är skickligt utnyttjat med smart scenografi signerad Råger Johansson och med Anna Wikars rekvisita. Soffan och, framför allt, de fyra stolarna blir en del i denna dödsdans mellan de fyra i en dramatisk koreografi.

En eloge till ensemblen som vänt ut och in på sig själva för gestaltningen av de fyra karaktärerna i detta textintensiva, drabbande drama. En extra ros till Karin Lycke, som med kort varsel fick axla rollen som Monica och lyckats hitta en trovärdig nerv i sin roll.

Teater Toftas ”Nattvarden” må vara kortad till två timmar och trekvart. Men under denna rafflande uppsättning sitter man knappast med något stoppur för att räkna minuter. Tiden rusar iväg. Samtidigt är det förlösande att komma ur denna gastkramande uppsättning och stapplande få ramla ut i den lantliga idyllen som bjuder utanför salongens, i dubbel bemärkelse, mörker. ”Nattvarden” tar på krafterna, men är ett kraftprov värd varje minut.

Nattvarden, Teater Tofta, premiär 8 juli, spelas till och med 20 augusti

Av: Lars Norén
Bearbetning och regi: Göran Parkrud
På scen: Daniel Adolfsson, Susanna Helldén, Karin Lycke och Carl-Markus Wickström
Scenografi: Råger Johansson
Ljus: Beate Persdotter Løken
Rekvisita: Anna Wikars
Tekniker: Coppelia Bondeson / Amanda Nord
Dekorsnickare: Stefan Westerberg
Attributmakare: Anders Muammar
Grafisk Form: Anders Wennerström
Foto: Lina Ikse och Per Larsson
Producenter: Susanna Helldén och Anna Wikars