Teater

Starkt kvinnoporträtt ur Belarus historia

Posted on av Kai Martin

Teater:

MAMA ZOYA, BELARUS

Drabbande. Belarusiska Zoya skildras i olika åldrar av de tre skådespelarna Sviatlana Haidalionak, Lisbeth Johansson och Fia Adler Sandblad.

Varje land har sin historia. Varje lands landsdel har sin. Varje individ bär på sin berättelse, sina intryck och upplevelser. När Ukraina för drygt ett år sedan utsattes för det angrepp som fortfarande pågår från Ryssland bär historien och landets identitet sin väsentliga och starka roll. Ukraina har sin historia, sina berättelser och sina upplevelser. Precis som grannlandet Belarus. Måhända självständigt. Men ändå inte. Ett land som ockuperats, som styrts av tsarer och sovjeter. Men inom landet finns en röst som vuxit sig stark. Som vill berätta. Demonstrationerna härom sommaren vittnar om detta. Diktatorn Aleksandr Lukasjenko har inte folkets stöd, är inte folkets röst. Men som vän till Vladimir Putin hukar landet under hans dekret, ett land som, som alla, vill vara fritt.

”Mama Zoya, Belarus” är en skickligt berättad pjäs om Zoya. En kvinna formad av många. En föreställning av Adas teater, som skett i samarbete med belarusiska teatergruppen Kryly Khalopa. Pjäsen har sin bärighet från verkliga händelser och personer, men har koncentrerats effektivt och drabbande. Inledningsvis reser man snabbt igenom Belarus historia, för att efter några år efter andra världskrigets slut landa i 50-talet och Zoyas födelse. En kvinna som kommer formas av det sovjetiska systemet, men som också nyfiket ser på världen med andra ögon och gör sitt eget uppror mot män, styrande i allmänhet och regimen i stort.

Zoya spelas i olika åldrar och skeenden av skådespelartrion Sviatlana Haidalionak, Lisbeth Johansson och Fia Adler Sandblad. Alla med sina uttryck och sinnesstämningar. Sömlöst sker det och driver snyggt berättelsen framåt, uppåt, inåt, mot trots, glädje, förtvivlan och desperation.

Sviatlana Haidalionak pratar bruten svenska, engelska och belarusiska och äger på så vis ett slags autencitet, som är svår att förbise. Hon växlar mellan humor och allvar, dråplighet och påstridighet på ett självklart vis. Fia Adler Sandblad kan sin dans och vet att utnyttja koreografin i pjäsen, skiftar skickligt mellan Zoyas olika humör och sinnesstämningar. Lisbeth Johansson är mästerlig på subtiliteter och överdrifter, kan med mimik och hållning ändra allt på en sekund. Hennes scen av en (kanske rättmätigt) paranoiddrabbad Zoya på en västeuropeisk flygplats är andlös teater. Och nej, Zoyas ålder är inte per automatik kopplad till respektive skådespelares ålder. De skapar med sitt språk och sitt uttryck olika identiteter och skeenden utan för en sekund förlora trovärdigheten i det Zoya vill berätta eller det hon representerar. Alla målar Zoyas liv med fina, starka penseldrag. Ett liv. En historia. En kvinnas liv. En kvinnas historia. Ett lands liv. Ett lands historia.

Återkommande, som ett mantra, säger Zoya ”En sann mänska ger inte upp”. Nej, människan ger inte upp för människan vill vara fri. Rätt sjävklart, egentligen.

”Mama Zoya, Belarus” berör starkt, har något väsentligt att berätta och Aksana Haiko och Fia Adler Sandblad förmedlar med denna deras pjäs detta med emfas.

Mama Zoya, Belarus, Adas teater, Hus 8, Konstepidemin, Göteborg. Premiär 30 april 2023. Spelas till och med 12 maj.

Av: Aksana Haiko, Fia Adler Sandblad
Med: Sviatlana Haidalionak, Lisbeth Johansson, Fia Adler Sandblad 
Yttre öga: Peter Elmers 
Dramaturg: Samuel Ek 
Scenografi, kostym & bilder: Tatsiana Dzivakova, Nonno Nordqvist 
Musik & ljud: Vitali Darashuk, Jonas Franke-Blom 
Ljus & projektioner: Christofer W Fogelberg
Fotograf: Ola Kjelbye

Roande tvåmansfars

Posted on av Kai Martin

Teater:

SÅDAN FAR

Roar. Ola Hedén och Claes Månsson underhåller i tvåmansfarsen ”Sådan far”. Foto: URBAN JURÉN

Att duon Ola Hedén och Claes Månsson är ett samtrimmat par är tydligt. Den förstnämndes tvåmansfars ”Sådan far” har gjort sina vändor i Sverige genom Riksteatern, urpremiär i Umeå hösten 2021, med de båda i huvudrollerna.

Med helgens framträdande på Aftonstjärnan avrundade man den senaste sejouren, som pågått under våren. Herrarna på scen är trygga med varandra, kan replikerna utan och innan på det snillrika vis att de kan improvisera lätt och överraska varandra – och publiken. Något som ger total närvaro och bjuder in till skratt utanför manus.

Pjäsen bär på farsens alla knep och knåp, så få de nu är på scen. Dörrspring saknas, men tekniken är densamma. Gemensamt agerande, ensam på scen under tiden den andre är ute i köket, rapp replikföring etc. Telefonsamtal och påringningar på dörren få utgöra den där extra ingrediensen om att fler är involverade. För det är det.

Den pensionerade postiljonen och änkemannen Einar Persson bor med sin 45-årige son Göran i en slentrianmässig relation. Men ovetande om vad den ena har för planer för den andre smids ränker för att få bo ensam… eller åtminstone med sin käraste. För det har båda skaffat utan att berätta om det för den andre.

Klart att det skapar öppningar för förvecklingar av klassiskt farssnitt. ”Sådan far” är snillrikt författad av Ola Hedén. Han är också den utmärkta motspelare till Claes Månsson; mer modest i sitt spel, inte lika yvig och med förnuftet att inte förhäva sig mot sin aktade scenkollega. Claes Månsson, å sin sida, vet att utnyttja sitt kunnande. Han kan sin tajming, han vet att vänta in publiken och han kan definitivt lyssna av salongen för att få de skratt som både driver föreställningen vidare, men som också ger utrymme för rejäla skratt.

Men ”Sådan far” är ingen fars utan allvaret som ger igenkänning. Det finns förstås något tragikomiskt i det strävsamma paret far och son, som framlever livet så stereotypt. Med de vita lögnerna som fladdrar alltmer intensivt försöker båda upprätthålla en illusion av omtanke. Det blir förstås en bubbla som spricker.

Ola Hedén och Claes Månsson värderar både komiken och det seriösa, låter ”Sådan far” vara lustfylld med botten. Det är liksom lättare att skratta då.

Sådan far, Aftonstjärnan, Göteborg, 23 april. Avslutande föreställning efter en omfattande turné i Västsverige.

Av: Ola Hedén.

Regi: Ulf Dohlsten.

Medverkande: Claes Månsson och Ola Hedén.

Lek- och lustfylld teater för unga människor

Posted on av Kai Martin

Teater:

VILDA INUTI

Lekfullt för allvar. Backa Teaters ”Vilda inuti” är fylld av hyss, rörelser och musik – teater som lockar öga, öra, hjärna och hjärta för alla barn, små som vuxna.

Foto: OLA KJELBYE

Som av en slump pratar fåglar jag med Backa Teaters konstnärlige ledare Lars Melin innan föreställning. Han kan sådant, Lars Melin. Vet vilka fåglar som hörs i skogens symfoni. Kanske var samtalet omedvetet en tanke, för när föreställningen ”Vilda inuti” startar är det till en sångkör av diverse olika fågelarter i en skog vajande träd, en jättemänniska i något slags sömn och i fonden en stor, vandrande skogsfigur som aldrig får sin förklaring.

”Vilda inuti” är en pjäs för barn från sex år och uppåt. En färgstark föreställning fylld av hyss, musik, lek och allvar. Ur den sovande jätten kommer små människodjur. Inledningsvis osäkra, försiktiga och emellanåt rädda. Men sakta vågar de ta plats, hävda sitt jag och odla sitt ego.

Plötsligt hamnar jag på mitt barnbarns förskola. Leken som är förberedelser för framtiden. Positioneringen som finns för att stärka individen. Jag och mitt i leken är viktigt. Men för den som tror att vi lämnar självcentreringen då vi blir vuxna har missat både självreflektion och den narcissistiska samtiden.

”Vilda inuti” spelas skickligt av ensemblen, som hittar unga människors perspektiv och uttryck utan att det är manierat. Det ger en lust- och lekfyllda pjäs med ytterst få repliker, men desto mer uttryck i form av härlig koreografi, sprakande kostymer, färgglad makeup och intensiv musik. Backa Teater kan det här med teater för unga människor.

Vilda inuti, Backa Teater, Göteborg. Premiär 17 mars 2023. Spelas till och med 9 maj.

Idé och koncept: Anne Jonsson och Moa Backman.

Dramaturg: Kristina Ros.

Regissör: Anna Jonsson.

Koreograf: Anna Jonsson i samarbete med ensemblen.

dramatiker: Moa Backman.

Scenograf och ljussättare: Charlie Åström.

Maskdesign: Josefin Ekerås.

Kostymör: Kajsa Hilton Brown.

Ljud: Jesper Lindell.

Kompositörer: Kristina Issa, Jonas Redig, Bo Stenholm, Daniel Ekborg och Mats Nahlin.

Medverkande: Eletheria Gerofoka, Anna Harling, Nawar Hermez, Soledad Howe, Rebecca Riggo, Johan Stavring, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Emelie Strömberg.

Musiker: Daniel Ekborg, Kristina Issa, Mats Hahlin och Jonas Redig.

Tankeväckande drama med fart

Posted on av Kai Martin

Teater:

FAIR PLAY

Duell och vänskap med utmaningar. Lotti Brogan och Susan Akintomide spelar elitlöparna som utmanar varandra, men som också bygger upp en vänskap som sätts på prov i ”Fair play” på Gothenburg English Studio Theatre. Foto: LINA IKSE

Vad är det som gör en vinnare? Bland tusen och åter tusen atleter i olika idrotter, individuellt eller i lagsporter, finns det alltid en vinnare. Någon som höjer sig över mängden. En Connor McDavid, en Zlatan Ibrahimović, en Usain Bolt, en Kajsa Bergqvist, en Paula Redcliff…

I dramatikern Ella Roads ”Fair play” blir det tydligt av det som inledningsvis är ett rätt anspråkslöst drama mellan två konkurrerande medeldistanslöpare i England. Talangfulla Sophie (Lotti Brogan) möter Ann (Susan Akinyomide), som verkar komma från ingenstans med naturliga förutsättningar att springa fort de krävande 800 metrarna i friidrott.

Initialt är det en pjäs om en juvenil vänskapsrelation, som inleds med misstänksamhet från Sophie men med tiden stärker banden mellan tjejerna.

Som publik kastas man i hast mellan scenerna: träningar, tävlingar, chillande mellan träningspassen, småsnack. Startskottet markerar skiftena tillsammans med ljuseffekter och dånande musik. Scenerna är effektiva, dialogen rapp. Repliker pendlar mellan trivialt och djup. Sakta mejslas de båda tjejernas karaktärer ut i takt med att båda framgångar intensifieras. Snabba projiceringar av respektive hemförhållande ger perspektiv, en kommentar om kosthållning andas bulemi/anorexi, utebliven mens på grund av den höga träningsdosen skvallrar om nit mot framgång (vem vill tappa upp till fem dagar av illamående per månad när man vill till toppen), oro för en mamma med bröstcancer öppnar en privat sfär.

Det är skickligt och intensivt. Susan Akintomide och Lotti Brogan speglar utmärkt ungdomens skörhet parat med självsäkerhet. Ett förfluget skämt som gränsar till övertramp sveps bort med en snabb ursäkt. Förtrolighet som väcks, släcks och tänds igen. Vänskapsbanden knyts, stramas åt, löses upp för att åter bindas samman. Allt i ett rasande tempo med flickorna springandes fram och tillbaka, utnyttjande hela lokalen, innan replikerna kommer närmast andfådda.

Det gör visserligen att dramaturgin tappar en smula, även om det finns lite pauser för återhämtning. Men när pjäsen sakta skruvas mot sin egentliga kärna vibrerar det starkt och stilla i andlös tystnad.

”Fair play” har sin inspiration från verkligheten; den sydafrikanska 800-meterslöparen Caster Semenya nådde stora framgångar internationellt. Men hennes kön ifrågasattes på grund av de höga testosteronvärden hon hade. Som Caster Semenya visar det sig att även Ann har för höga testosteronvärden. Tränare, tävlingsledare och lagkamrater vänder henne ryggen. Så också hennes pojkvän med familj och Sophie.

Ann må vara ensam, men står inte svarslös, gör en överklagan och förklarar det orättvisa i anklagelsen. Ska något som finns naturligt i hennes kropp möta hinder i idrottandet? Hur är det då med längd och vikt, muskelmassa och -fibrer…? Dessutom, vilka är det som sätter gränsen för testosteronvärdena? I majoritet vita, högt uppsatta män i 60-årsåldern. Klart att det sticker i ögon på en kvinna med rötterna från Nigeria.

”Fair play” väcker relevanta frågor, är tankeväckande och intensiv. En timme och tjugo minuters speltid går undan och känns som 1:53,28, Jarmila Kratochvílovás fortfarande ohotade världsrekord från 1983. Även hon en ifrågasatt löpare.

Fair play, Gothenburg English Studio Theatre, Göteborg. Premiär 4 mars. Spelas till och med 5 april. Recenserad föreställning 16 mars.

Författare: Ella Road.

Regissör: Kristina Brändén Whitaker.

Scenografi: Diblik Rabia.

Ljus: Max Mitle.

Ljud: Guest Platform.

Kostym/rekvisita/mask: Diblik Rabia.

Medverkande: Susan Akintomide (Ann) och Lotti Brogan (Sophie).

Starkt och nära då Annika Norlins noveller blir teater

Posted on av Kai Martin

Teater:

JAG SER ALLT DU GÖR

Närhet. När regissör och manusförfattare Marcus Carlsson gör Annika Norlins noveller till pjäs blir det starkt och nära på Hagateatern. Foto: LINA IKSE

Annika Norlin har sedan debuten med ”Introducing… Hello Saferide” 2005 över satsningen på svenska med Säkert! – debut två år senare – och vidare mot nutid ständigt överraskat med ett slags vardaglig upphöjdhet i sitt skapande. Hon är allseende, flugan på väggen, snappar upp, ser och hör allt, gör dramatik av vardagen med respekt för dem och det hon ser. Tonen är mild, men blicken skarp. Inget undflyr henne. Så när hennes novellsamling ”Jag ser allt du gör” från 2020 nu blir teater på Hagateatern i Göteborg är det på något vis en självklar utveckling av hennes skapande.

Regissören och manusförfattaren Marcus Carlsson har med varsam hand gjort en närvarande och stark pjäs av novellerna. Texten om kvinnan som ger sig ut på en vandring som blir lång efter att hon förlorat sitt barn blir den återkommande spinnande tråden som löper genom de åtta andra inslagen. Skådespelarna Sara Klingvall, Helena Gezelius och Ylva Nilsson glider in och ut ur mängder med olika roller, sömlöst, försiktigt, starkt och storslaget. Det är teater som är närvarande, som känner för texten och kan förmedla den oavsett om det är ur barnets, den dementas, den försmåddas, den osäkra tonåringens eller den misshandlades perspektiv.

Annika Norlin bär sitt norrländska vemod i en tradition av Sara Lidman och Torgny Lindgren, men också Slas, och Marcus Carlsson med skådespelarna flyttar in hela norra Norrland in på intima Hagateatern. I flyttlasset följer mental ohälsa med tillsammans med en psykolog vars värv mer är en bekräftares, barn som ser ett föräldraskap slitas itu, den uppoffrande vårdaren på ett äldreboende som vill ge sitt barn drömmar och trygghet, det hon själv saknar i den självdestruktiva relation hon lever i. Bland annat. Mycket ska få plats och får det. Det är skickligt. Det är humor och allvar, insikt och spel med fördomar. ”Jag ser allt du gör” är en stark upplevelse i det intima formatet.

Jag ser allt du gör, Hagateatern,Göteborg, premiär 24 februari 2023, recension från 5 mars. Spelas till och med 23 april.

Regi och manus: Marcus Carlsson.

Baserat på en bok av Annika Norlin.

Scenografi och kostym: Heidi Saikkonen.

Ljus: Max Mitle.

Komposition och ljud: Ludvig Sjöstrand.

Teknik och Q-lab: Amanda Nord, som även medverkar som musiker i ”Capitalism”.

Mask: Linda Bill.

Medverkande: Sara Klingvall, Helena Gezelius och Ylva Nilsson samt skådespelare i videor: Sofia Gustafsson, Jonas Rimeika, Johanna Strömberg, Ekwe Nordin, Hafiz Hossaini, Nora Ek, Angelina Allen de Melo, Jan Ericson, Tom Lofterud, Vera Hamnebo, Marcus Helmersson,

”En folkefiende” i tiden

Posted on av Kai Martin

Teater:

EN FOLKEFIENDE

Uppdaterat drama. Västmanlands teaters uppsättning av Ibsens ”En folkefiende” i Niklas Hjulströms regi har hamnat rätt i tiden.

Foto: MARKUS GÅRDER

Det börjar med ett öronbedövande rocklarm. Finalen på en konsert från 1998. Så släcks det starka strålkastarljuset, men larmet består, nu mer dämpat, när scenen är ett vardagsrum i nutid. Ur källarens rockstök kliver bröderna Tomas (Christopher Wollter) och Peter Stockmann (Mattias Redbo), som förenar ungdomens rockmusik för en nystart. Nystart är det också för den yngre brodern Tomas, läkaren som kommit tillbaka till sin hemstad för tjänsten som läkare på badanstalten. Den anläggning som är kommunens stolthet, en kommun som Peter Stockmann är ordförande för. Nystart är det också för brödernas relation. Det går så där.

Ja, man hinner knappt sätta sig tillrätta förrän Henrik Ibsens intriger från 1882 får fast förankring i 2020-talets Sverige.

Då en reflektion över den tidens resonemang kring demokrati, vilka som skulle få rösta och hur det skulle gå till. Kan en majoritet bestämma och vem i ett samhälle vet bäst, gör mest riktigt mot sina medborgare…?

140 år senare är demokratin ifrågasatt. Val efter val i världen misstänkliggörs. Valfusk utropas och skapar kontroverser inte bara i USA och Brasilien. Nationella ledare tar plats, avrustar demokratin och försvarar sina handlingar med bifall från – delar – av folket.

Det är klart att Ibsens ”En folkefiende” då får sin relevans 2023 i regissör (och teaterchef) Niklas Hjulströms uppsättning på fina Västmanlands teater i Västerås.

Tomas Stockmann upptäcker att badvattnet är giftigt. Om detta måste det berättas. Den lokala tidningen kontaktas. Redaktören Cicilia Hovstad (Cicilia Sedvall) är eld och lågor. Redaktionen är på tårna. Ett engagemang som delas av delar av etablissemanget likaså. Men sakta mals en självklar nyhet och ett viktigt spörsmål ned i sina beståndsdelar. Hierarkin i staden rubbas inte av en enkel visselblåsare, om han än är bror till kommunens starke man. Så… inte bara läkarens tjänst hotas, utan även hans fru Katrines jobb som lärare. Värre ändå; hennes far, företagaren Morten Kiil (Jan Modin) sätter käppar i arvshjulet. Hans industri som är orsak till det förgiftade badvattnet. Den destruktiva kvarnen mal skoningslöst. Utmana inte etablissemanget!

Niklas Hjulström har skakat om lite bland karaktärerna från det ursprungliga dramat och låtit några skådespelare få behålla sina förnamn. Med det blir mer en randanmärkning. Precis som relationen mellan Katrin och Cicilia, som blir mer en parentes än att den får djup. Men kärnan i pjäsen står orubblig.

Pjäsen har en ambition att vara thrillerlik i denna Västmanlands teaters version. Men första akten knarrar en del med repliker som i förstone reciteras mer än släpps fria som utgjorde det den dialog de faktiskt är. Men det tar sig snabbt och till intensivt ackompanjemang av musikerna, gitarristen Thomas Gunillasson och multiinstrumentalisten Andreas Kullberg, och skickliga scenbyten (applåd till sceongraf Julia Przedmojka) stegras stämningen. Pausen till andra akten utnyttjas skickligt med att reporterteamet från den lokala tidningen frågar den fikande publiken om var de står i den kommunala frågan. När andra akten öppnar är vi i publiken också publik i det stormöte som Tomas Stockmann ordnat. Någon i publiken ropar ”Stå på dig!” och får applåder. Snygg interaktion i en teatersalong.

Andra akten har en fart som tar andan ur mig. Det är skickligt, raffinerat och ensemblen är intensivt närvarande. När den drygt två timmar långa (inklusive paus) är över sitter man med andan i halsen. Tomas Stockmann är övergiven av alla, men är stolt och stark i sin övertygelse. Han som ville rätt och väl blev en folkfiende.

Jo, det är enkelt att dra nutida växlar av vår tids politik. Exempelvis: En Greta Thunberg som försöker få politiker, företagare och samhällsmedborgare att förstå att tillväxttakt och miljöförstöring är ett hot för vår framtid, att chansen att rädda planeten är hotande nära. Om denna hennes visselblåsande raljeras det; lyckligtvis är hon inte ensam; lyckligtvis är hon stark.

En folkefiende, Västmanlands teater, Västerås, premiär 4 februari, recension av föreställningen 3 mars, 2023. Spelas till och med 15 april.

Av: Henrik Ibsen.

Översättning: Klas Östergren.

Regi: Niklas Hjulström.

Scennografi: Julia Przedmojka.

Ljus: Max Mitle.

Kostym/mask: Linda Gonçalves.

Komposition/ljud: Andreas Kullberg och Thomas Gunillasson.

Video: Johannes Ferm Winkler.

Medverkande: Christopher Wollter (doktor Tomas stockmann), Marie Robertson (Katrine Stockmann), Mattias Redbo (Peter Stockmann), Jan Modin (Morten Kiil), Cicilia Sedvall (Cicilia Hovstad), Filip Johansson (Filip Billing) och Alexander de Sousoa (Alexander Aslaksen).

Musiker: Andreas Kullberg och Thomas Gunillasson.

Kuslig Caligula

Posted on av Kai Martin

Teater:

CALIGULA

Maktfullkomlig. Andreas Edwards är grym som Caligula. Foto: OLA KJELBYE

Albert Camus ”Caligula” kunde för sin tid ses som en illustration av de härskande diktatorerna Stalin, Hitler och Mussolini med allierade. Men författaren själv var snabb att avväpna den tesen. En Caligula, den romerska kejsaren för 2000 år sedan, bor de i oss alla om man bara odlar honom väl. En envåldshärskare med nycker, elak och charmerande, roande och försmådd; allt på en gång i en gäckande röra.

Under härskaren finns hans lydiga, de som behagar, ja-sägarna, folket som drabbas av politiken, familjen som lyder under den humörsvängande, fasta handen.

I ungerska regissören Ildiokó Gáspárs version av Albert Camus drama balanserar Caligula på sin glob. Den närmast allstädes rollen spelas grymt av Andrea Edwards. Hon sviker inte sin roll för en sekund, spänner över hela sitt register från fåfäng, brutal till maktfullkomlig och tondöv för rätt och fel. Men Camus Caligula har svar på allt. Med intellekt och filosofi försvaras var och en av de handlingar som sker. Oavsett hur grymma de en kan tyckas. det är en förklaringsmodell som skulle kunna verka förmildrande, men som tvärt om lämnar Caligula ensam. Inte ens ja-sägarna några förtrogna.

Varje order utförs av de två inklampande (ljudet av deras steg är förstärkt) Helicon (Anna Bjelkerud och Emil Ljungestig), som några black men, men klädda i blått, med solglasögon och stenansikten, bedrägliga och iskalla i sin handling.

Pjäsen inleds magnifikt med Flora Lili Matisz’ musik, som vore den inspirerad av Roxy Musics svävande inledning av ”Manifesto”. De fyra patricierna (Lasse Carlson, trumpet, Lukas Feurst, trummor, Per-Anders Ericsson, gitarr, och Jonas Franke-Blom, keyboard/cello) spelar med Cherea (Anna Wallander, bas och sång) långt bak i Lili Izsáks svindlande scenografi. Ett tillsynes inledningsvis enkelt scenrum med hängande trådar som i ett evigt ”Blade runner”-regn, som växer till böljande rum samtidigt som globen stiger ur scengolvet mot skyn. Den glob som Caligula är fjättrad vid utan att riktigt själv förstå det.

Flora Lili Matisz’ musik är närvarande, men mer ändå. Som ”Sånt är livet”, Bo Kaspers Orkesters ”Allt är som förut”, bandets tolkning av Tom Waits/Kathleen Brennans låt ”All the world is green” precis som med Simon & Garfunkels ”Sound of silence”, Björn Afzelius ”En kungens man”, Martin Gotthard Schneiders ”Danke für diesen guten Morgen” och, i sammanhanget suveräna, ”Goodbye my dictator” av ryskkanadensiskan Michelle Gurevich, samtliga i Stadsteaterns egna versioner. Allt fyller sin plats. Ja, emellanåt som vore det brottstycken ur en musikal med Veronika Szabós underfundiga koreografi.

”Caligula” är en intensiv och sevärd pjäs. Många gånger en monolog med ackompanjemang. Absurd i flera stycken och med sina utmaningar, som skådespelarna med Andrea Edwards i spetsen tar sig an på ett lysande vis. Men i förstone underhållande, tankeväckande och kuslig med överrumplande repliker och situationer som lockar till skratt. Skratt som oftast fastnar någonstans på grund av de brutala konsekvenserna och, kanske, igenkänningsfaktorn. Vi bär alla en Caligula i oss eller utsatta för hans förtryck och nycker.

Caligula, Göteborgs stadsteater, premiär 17 februari, denna recension från 2 mars, 2023.

Av: Albert Camus.

Översättning: Eyvind Johnson.

Bearbetning: Ildikó Gáspár.

Regi: Ildikó Gáspár.

Kompositör: Flora Lili Matisz.

Koreografi: Veronika Szabó.

Scenografi: Lili Izsák.

Kostym/mask: Luca Szabados.

Ljus: Tamás Bányai.

Video: András Juhász.

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen, Niki Gkonou.

Medverkande: Andrea Edwards (Caligula), Hans Brorson (Cesonia), Anna Wallander (Cherea, musiker), Marta Andersson-Larsson (Scipio), Anna Bjelkerud (Helicon I), Emil Ljungestig (Helicon II), Benjamin Moliner (Skattmästaren), Lasse Carlsson (Första Patriciern, musiker), Lukas Feurst (Andre Particiern, musiker), Per-Anders Ericson (Tredje Partriciern, musiker) och Jonas Franke-Blom (Fjärde Patriciern, musiker)

Vägen till lycka väcker både skratt och frågor

Posted on av Kai Martin

Teater:

LYCKLIGA I ALLA VÅRA DAGAR

Full fart. Backa Teaters uppsättning av ”Lyckliga i alla våra dagar” håller högt tempo och bjuder på både skratt och funderingar kring ämnet lycka. Foto: OLA KJELBYE

Under Göteborgs filmfestival väckte regissör Ruben Östlund debatten om att han önskar biopublik som en levande aktör i salongen. En av festivalens programpunkter innehöll just en lektion i hur man ska agera som publik under film. Regissör och lärare: Ruben Östlund. Jag fick personligen en dos när jag satt i publiken i Stora Teatern under invigningen av Filmfestivalen. Jag skruvade besvärat på mig och skrev några rader om det (se här). Jag fick medhåll, men inte från alla. När sedan Zara Larsson via ett inlägg på Tiktok skred till Ruben Östlunds försvar blev debatten intensiv.

Jag tänkte på det när jag tillsammans med en skolklass med elever i tioårsåldern såg premiären av Backa Teaters ”Lyckliga i alla våra dagar”. Det är en ynnest att gå på teater, eller vad de nu månde vara för föreställning, med unga människor. Deras delaktighet är total. Precis som deras fokus. Från inledande, den kompakta, tystnaden som föregåtts av ett intensivt sorl av unga rastlösa människor till den fullständiga närvaron och deltagandet. Det är på alla sätt och vis förtjusande och det är inte utan att man skulle önska en vuxen teaterpublik den spontaniteten och det öppna sinnet inför vad som händer på scen.

”Lyckliga i alla våra dagar” utforskar lycka. Det är ett intressant tema där musikerduon, och tillika kompositörerna, Hilda Ekstedt och Agnes Åhlund (som utanför teaterscen utför bandet Glitterfittan) bjuder på kommandon som de fyra skådespelarna Karin Andersson, Andreas Ferrada-Noli, Ylva Gallon och Ulf Rönnerstrand utför. Allt i något slags kvixfix till lycka.Det går så där.

Pjäsen har processats genom ett kollektivt samarbete mellan regissör Lars Melin, dramatikern Emma Palmkvist, dramaturg Stefan Åkesson, regiassisten Felicia Stjärnsand, scenograf Maja Kall, musiker och skådespelare. Resultat är en intensiv pjäs om en dryg timme i högt tempo med mycket humor, förvecklingar och funderingar. Med publikens engagerade deltagande stegras också intensiteten på scen. Samspel mellan skådespelare, musiker och åskådare blir något extra och det är inte utan att jag skulle vilja bli en fluga på väggen i något klassrum när elever och lärare tar pjäsen vidare i diskussionsform.

Lyckliga i alla våra dagar, Backa Teater, premiär 24 februari 2023, spelas till och med 9 maj, från 10 år.

Manus: Emma Palmkvist.

Regi: Lars Melin.

Scenografi och kostym: Maja Kall.

Ljus: Christofer W Fogelberg.

Mask: Kerstin Olsen.

Regiassistent: Felicia Stjärnsand.

Dramaturg: Stefan Åkesson.

Komposition och musiker: Hilda Ekstedt och Agnes Åhlund.

Låttexter: Emma Palmkvist, Hilda Ekstedt och Agnes Åhlund.

Medverkande: Karin Andersson, Andreas Ferrada-Noli, Ylva Gallon och Ulf Rönnerstrand.

Närkontakt med Gud och döden

Posted on av Kai Martin

Teater:

TUSEN ÅR HOS GUD

Dramatisk närhet. I Stig Dagermans ”Tusen år hos gud” möter Isaac Newton (Erik Åkerlind) sin sista natt Gud (Karin Lycke) i Hans Blomqvists iscensättning för Göteborgs Dramatiska Teater. Foto: PETER NYLIUND

Stig Dagerman (1923–1954) var något av en hovförfattare för den svenska postpunkgenerationen. Hans närhet till ångest, till det svåra och mörka passade oss fin de siècle-människor klämda mellan sköldarna i det kalla kriget med kärnvapenhot ovanför våra huvuden. Att ”något av hans sista texter”Tusen år hos gud”, författad 1954, 40 år senare ur ett postpunkperspektiv sett hamnar på Göteborgs Dramatiska Teaters scen känns logiskt. Vi lever, om inte i slutet av ett sekel, så i en tid där åter krigshoten mullrar.

Regissör och manusförfattare Hans Blomqvist har famnat denna Stig Dagermans text och är den fjärde litterära klassikern som transformeras till scenen i ett samarbete mellan teaterns Hans Blomqvist och Erik Åkerlind. (Tidigare produktioner: ”Boet” av Franz Kafka, ”Anteckningar från ett källarhål” av Fjodor Dostojevskij och ”Sokrates död” av Lars Gyllensten med texter av bland annat Platon.)

”Tusen år hos gud” är ett från start intensivt kammardrama, som passande nog accentueras av stormen Otto som viner utanför samtidigt som det stormar kring Isaac Newtons hem. Den brittisk vetenskapsmannen ligger för sitt yttersta och väntar på att Döden ska knacka på. Men istället är det Gud som kommer. I ett fåfängt försök att trots sitt öde utmanar Newton Gud, som bär på en längtan att få bli som sin avbild, det vill säga en människa.

Vi hamnar i en existentiell dialog där Newton chimärt bär på ett övertag, men fåfängt, som sagt. Gud har greppet från start till mål. Det har också Stig Dagermans text snyggt genomarbetad av Hans Blomqvist, som kör ett slags växelverkan mellan tungt drama och vass komik. Karin Lycke (Gud) och Erik Åkerlind (Newton) bär pjäsen i både kraftfulla och känsliga händer. Hon med närhet och nerv. Han med självförtroende med tvekan som ackompanjemang. De lotsar pjäsen mellan grynnor och skär, på stormigt hav och lugnare vatten. Närhet till publiken på Göteborgs Dramatiska Teater skapar en andlös stämning. Först efter den intensiva timslånga pjäsens slut kan vi andas ut.

”Tusen år hos gud” blev Stig Dagermans sista litterära text. Ett halvår senare var hans tid utmätt, förhandlingarna med Gud hade nått sitt slut. Ingen respit. Han tog sitt liv, blott 31 år gammal.

Tusen år hos gud, premiär på Göteborgs Dramatiska Teater, premiär 17 februari 2023, spelas till och med 29 april.

Efter ett verk av: Stig Dagerman

Manus och regi: Hans Blomqvist

På scen: Erik Åkerlind (Newton) och Karin Lycke (Gud).

Scenografi och kostym: Emil Wickholm Thuresson

Ljusdesign: William Sjöberg

Musik:  Aldo Clementi, John Cage, Peter Jägbring (Solace)

Bortslarvad Lenny Bruce

Posted on av Kai Martin

Teater

EN DÖD KOMIKERS LIV – EN SAGA OM LENNY BRUCE

Räddare. Claes Malmberg, som Lenny Bruce, och Caroline Söderström, som hustrun Honey, räddar ”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” med sitt briljanta spel. Foto: OLA KJELBYE

Under sin utbildning på teaterhögskolan i Stockholm (1996–2000) var Fredrik Evers på studieresa med sin teaterspelande klass i London. En kväll gick han ensam för att se Eddie Izzards föreställning ”Lenny” om den amerikanske ståuppkomikern Lenny Bruce (1925–1966). En uppsättning som bet sig fast och som långsamt formats till den pjäs han nu författat och regisserat för Stadsteaterns stora scen. Med på tåget har sedan länge Claes Malmberg varit och den folkkäre komikern, underhållaren och skådespelaren drar här ett tungt och stort lass.

”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” är en ambitiös helaftonsföreställning på dryg tre timmar inklusive paus. En uppsättning som tangerar musikalens tematik med sång och dans, men som också famnar mer än vad den riktigt orkar greppa. Det är synd. Koncentrerat kring Lenny Bruces liv, mötet med hustrun Honey, deras samvaro, hans karriär och sylvassa satir hade varit nog. Hans utsatthet gentemot den amerikanske sedlighetspolisen likaså. Ja, drogberoendet och den ständiga pressen med.

Det är i miljön på nattklubben som ”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” når sin brännpunkt. Där frodas dansen, stripteasen, ståuppen och jazzens frenesi (spelat med emfas av orkestern). Det är i denna 50- och 60-talsmyllan som storyn om Lenny Bruce berättas bäst av en engagerad och intensivt spelande Claes Malmberg. Caroline Söderström, som spelar Lenny Bruces hustru Honey, och Claes Malmberg formligen bär de scenerna, som är mörka, laddade, underhållande, paranoida och drabbande. Där är det lätt att glida över till scenerna i sovrummet, drömmarna och kärleken, domstolen och fängelset. Sven Dahlbergs scenografi kommer där till sin rätt, avskalad, effektiv och listig.

Men det är som om Fredrik Evers inte vågat lita på sagan om Lenny Bruce i sig självt. Pjäsen inleds med ett slags förspel med Gud, en hon spelad av Victoria Olmarker, som ser människan hon skapat till sin avbild jobba i samverkan. Men för att röra till det får människorna olika språk och missförstånden börjar samtidigt som de inser sin nakenhet och klär sig i skam och blygsel. Där någonstans kommer alltså Lenny Bruce in för en introduktion och vi kommer äntligen in i föreställningens kärna. Eller… ja, jo. Claes Malmberg är inte ju inte Claes Malmberg om han också inte får vara just Claes Malmberg. Så han bjuder på sedvanligt, jovialiskt vis in publiken, är direkt i sitt tilltal och omedelbart underhållande.

Det är en start som på något vis vill landa sagan om Lenny Bruce i en både omfattande och samtida kontext. Som om det behövs.

Andra aktens bjuder upp nummer som vore de hämtade från någon lokalrevy med överspel, trams och allvar. Charmerande i sina samtidsreflektioner och ur ett här och nu i Göteborg-perspektiv. Jag förstår tanken, att visa på att moralismen kring Lenny Bruce svidande satir, förbuden mot hans uppstudsiga och fräna komik speglar också vår tid. Rättsstatens rädsla för humor och politikers vilja att tala om vad som inom kultur är rätt och fel. Men om ”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” fått vara just sagan om Lenny Bruce hade den här föreställningen varit formidabel och spot on. Istället blir det en både bortslarvad och vilsen uppsättning, som var så nära att hitta hem och hitta rätt.

”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce”, Göteborgs stadsteater, premiär 2 december 2022.

Manus och regi: Fredrik Evers.

Standuptexter: Lenny Bruce.

Dramatikerkonsult: Carl Otto Evers.

Regiassistent: Kajsa Steingård.

Komposition och musikarrangemang: Thomas Darelid.

Komposition och sångtexter: Fredrik Evers.

Scenografi: Sven Dahlberg.

Kostym: Helga Bumsch.

Maskdesign: Marina Ritvall.

Ljus: Fredrik Jönsson.

Ljud: Marcus Lilja.

Koreograf: Ambra Succi

I rollerna: Claes Malmberg (Lenny Bruce), Caroline Söderström (Honey), Victoria Olmarker (Gud, Ada, mrs Sippi, domare, präst), Jesper Söderblom (berättaren, Cliff, Osborn, försvarare, polis), Eline Høyer (Sugar, Beda, notarie), Johan Friberg (Milton, Kal, åklagare), Johan Lalér, (Dante, polis).

Musikalartister: Princess Lyka Alexander (Bounty), Amanda Arin (Candy, polis), Nyat Kibreab Fredriksson (Chesty), Vinga Magnusdotter (Lucky, journalist) och Ashaa Zaki Southerland (Foxy).

Musiker: Thomas Darelid (kapellmästare och piano), Per Boqvist (trummor), Björn Cedergren (tenor- och sopransaxofoner), Mats Lindberg (cello) och Matz Nilsson (kontrabas)