Teater:
VILDANDEN
Vi möts av ett badrum. Ett badrum som på något vis blir ett sällskapsrum dit alla har sina ärenden. Det är där vi förblir, sånär som på en skymtande korridor i bakgrunden och en stege, som det klättras i, mot loftet. Det är där Henrik Ibsens drama ”Vildanden” från 1884 utspelar sig i Emil Graffmans version nära 140 år senare. Borta är några roller från originalet (Grosshandlare Werle och fru Sørby, grosshandlarens hushållerska, samt Molvik, Ekdals granne). Men det väsentliga är kvar. De fem akterna, i detta Göteborgs stadsteaters uppsättning om knappt två timmar utan paus, livslögnstematiken och det sakta, molandet, som klingar oförfalskad genom föreställningen mot den grymma finalen. Varje akt sluts med ridån, som en tung andhämtning, för att öppna för nästa.
Tonen är med Emil Graffmans scenografi satt från start. En färg- och tempoton sprungen ur något av Roy Andersson. Emil Graffman fångar också upp ett slags dov komik i ”Vildanden”, en humor som lättar den mollstämning som pjäsen bjuder. Det passar förstås Robin Stegmar utmärkt, som visar att han kan fånga den seriösa teaterns stämningar med klädsamt allvar i sin koleriske och drömmande Hjalmar Ekdal, men som också med farsen i ryggraden kan låta en replik öppnas mot skrattet utan att det blir publikfrieri. Benjamin Moliner är inte steget efter i sin brutalt kärva Gregers Werle, den närmast tourettske sanningssägaren.
Gina Ekdal spelas med avklädd återhållsamhet av Mia Höglund-Melin, som gör kanske en av sina starkaste prestationer som jag har bevittnat. Inga yviga gester, ingen dramatik, inget larm, inget skrik. Men med en ständig närvaro och balans. Det är skickligt. Även Victoria Dyrstad målar sin snart 16-åriga Hedvig Ekdal med känslig hand. En karaktär som är nedtonad och fragil, men ändå stark i sitt sköra väsen. Hon som söker bekräftelse, närhet och som i sin stormande pubertet vill vara synbar som en egen individ.
Till detta gamle Ekdal, som i Lars Väringers version blivit en man gränsande mot seniliteten mer än Ibsens alkoholiserade roll, och doktor Relling (Johan Friberg), vars kur för familjen Ekdal är att upprätthålla livslögnen. För, som han säger, ”Tar du livslögnen från en genomsnittsmänniska tar du omedelbart lyckan från denne”.
Ingen ser den andre. Trots badrummets begränsande utrymme går alla förbi och vid konfrontation blir väggen den största tryggheten.
Emil Graffmans ”Vildanden” är drabbande med en ensemble, som gör sina roller återhållsamt och som gemensamt skruvar pjäsen mot den fatala finalen. Badrummet får sin eleganta relevans med badkaret som skådeplats, där duschdraperiet blir ett slags extra ridå att gömma sig bakom för att få höra sanningen. Vilken den nu är… Stadsteaterns ”Vildanden” är både stilistisk, symbolladdad, smärtsam och synnerligen sevärd.
Vildanden
Göteborgs stadsteater, premiär 23 september 2022
Av: Henrik Ibsen
Översättning: Klas Östergren
Bearbetning: Lucas Svensson och Emil Graffman
Regi och scenografi: Emil Graffman
Ljusdesign: Tobias Hagström-Ståhl
Kompsotiör: Fredrik Möller
Kostymdesign: Matilda Hyttsten
Maskdesign: Maria Agaton.
Ljuddesign: Marcus Lilja
I rollerna: Robin Stegmar (Hjalmar Ekdal), Mia Höglund-Melin (Gina Ekdal), Victoria Dyrstad (Hedvig Ekdal), Lars Väringer (gamle Ekdal), Benjamin Moliner (Gregers Werle) och Johan Friberg (doktor Relling) samt Enes Crnalic och Embla Ingelman-Sundberg (bröllopsparet)
kaimartinblog 