Klurig komik. Anders T Olssons monolog ”Kulturbärarna” med sin mångfacetterade komik roar på Lorensbergsteatern. Foto: MATS BÄCKER
Lorensbergsteatern, Göteborg.
Publik: Utsålt (spelas även fredag 15 september, dubbla föreställningar lördag 16 september samt söndag 17 september).
Bäst: Det bitterljuva, smart skrivna manuset som bärs fram med briljans.
Sämst: En smula dipp i övergångarna från en karaktär till en annan.
Fråga: Är det inte just på Galenskaparna/After Shaves hemmascen en sådan här föreställning gör sig bäst…?
Slumpen kan ju snubbla fram de mest skilda öden. För Uddevallasonen Anders T Olsson var et nära att det blev en lärarkarriär, men sjuttielfte sökandet till Teaterhögskolan öppnade för något annat. Nu fick han kraft för det han varit född till, att underhålla, till att skriva, till att synas och därtill bli hörd.
Med ”Kulturbärarna” har denna, måhända, doldis på scen fått strålkastarljuset riktat mot sig i huvudstaden. Nu var det alltså dags för den kärva Göteborgspubliken, vars mått på underhållning är högt ställd och kom inte här och var rolig om du inte är det.
Kanske ger emellertid Galenskaparnas Claes Erikssons roll som regiöga, eller Vän i salongen som det kallas dem emellan, en blinkning om i vilket slags komikskola som Anders T Olsson har gått i.
Hans ”Kulturbärarna” är en smart, underfundigt skriven monolog där Anders T Olsson glider in och ur sina roller.
Kanske är det inte en slump att Tomas von Brömssen sitter i salongen. Hans roll i ”Kontrabasen” (även den en monolog) är ju aktuell på Lisebergsteatern efter att Stadsteaterns uppsättning kvävdes av pandemin kort efter premiären i slutet av februari 2020 (läs recension här!).
Patrick Süskinds pjäs speglar en symfoniker som fastnat i sin roll, oförstådd, förgrämd, bitter, men också olycklig.
Andres T Olssons garderobiär är något av samma karaktär. Försmådd och ensam, men en person som tar sin roll i kulturetablissemanget kugghjul på största allvar. Plaggen i ”hans” garderob avslöjar personerna som bär dem. Han vårdar dessa plagg ömt, men visar också på ett beteende som öppnar ögonen för att det kan ha sina risker att lämna in sin rock under föreställningen. Han har ett direkt tilltal till publiken, glider in och ur de roller som gör honom sällskap under föreställningens en timme och tre kvart.
Att fånga publikens uppmärksamhet under en monolog kräver sin skådespelare. Anders T Olsson gör detta med emfas från första till sista replik. Det här en föreställning som roar, men gör det med intelligens och med en glimt i ögat. Det är en klurig och mångfacetterad komik som presenteras till en smart gjord scenografi, som gjord för scenskiftningar. ”Kulturbärarna” är helt enkelt listigt underhållande.
”Kulturbärarna”, Lorensbergsteatern, Göteborgspremiär 14 september. Spelas till och med 17 september.
I rollerna: Andreas T Olsson
Manus och regi: Andreas T Olsson
V. I. S. (Vän I Salongen): Claes Eriksson
Scenografi: Bengt Fröderberg
Maskdesign: Katrin Wahlberg Ljusdesign: Mikael Kratt
På Göteborgs stadsteater har man haft sedvanlig peepshow av kommande säsongs föreställningar. Då bjuder man också in systerteatern, Backa teater för en chans att visa upp sin repertoar, och Stora Teatern. Den sistnämnda Göteborgs äldsta scen.
Det blev med andra ord ett rikt utbud och en snabb insikt i vad för program dessa teatrar har att erbjuda. En chans att välja favoriter, lockas av det som kanske inte i förstående kändes attraktivt och – eventuellt – helt rata somt som inte alls föll på läppen.
Så är det: Allt för tycke och smak.
På Stadsteatern vill man också brädda utbudet. Således blir det en vidgad utanför-scenen-repertoar med samtal, quiz och fördjupningar. För teatern ska ju aldrig stanna vid det som spelas på scen. En pjäs, en replik, en uppsättning ska ju helst flöda över scenkanten, drabba till insikt, utmana känslor och väcka en slumrande själ. Det ska vara en ut- och inlevelse, en kittling av fantasin och av åsikter; hålla med eller emot eller inte alls.
Till den fasta repertoaren kommer också gästspel, samarbeten och konserter. Teatrarna i Göteborg vila aldrig. Tro mig. Stadsteatern alla scener kommer utnyttjas till bristningsgränsen. Dess resurser likaså.
Så blir det också Teaterns egen bokmässa (28/9–1/10) med samtal och läsning samt temablocket om yttrandefrihet.Ett nog så aktuellt ämne.
Det definitivt stora nya är nya konstnärlige ledaren Linda Zachrison, som tar över efter Pontus Stenshäll. Hon som ny denna säsong axlar hans slutarbete som en stolt gudmor, som hon säger från scen. Vad hennes avtryck kommer att bli återstår att se, men en tydlig skillnad är att hon enkom kommer verka som just konstnärlig ledare. Hennes företrädare – både Pontus Stenshäll och Anna Takanen – var ju också både skådespelare, men kanske främst regissörer.
Stora Teatern bjuder, som vanligt, på ett rikt utbud i sina vackra, klassiska salonger. En mix av gästspelande pjäser, dans, konserter och cirkus.
Nyfiken på:
”Mary Shelleys värld” (premiär 22 september 2023 på Stora scenen). Ett nyskrivet kostymdrama (?) signerat Sisela Lindblom, som också regisserat. En idé sprungen ur samma person tillsammans med Kajsa Hilton-Brown. I centrum, förstås Mary Wollstonecraft som blir gift Shelley ock skapare av ”Frankensteins monster”.
Intressant. ”Mary Shelleys värld” – nyskrivet drama med premiär 22 september. Foto: KAI MARTIN
”Stugfeber” (premiär 23 september 2023, Studion). Estradören, sångaren, kompositören, visförfattaren Lars Demian har skapat en musikal som väcker min nyfikenhet av flera skäl. Dels för att han är en utmärkt kompositör och sångare. Dels för att provsmakningen gav sken av en burlesk, cyberpunkgryta med smak av cabaretmusik. Det kommer bli 18 helt nyskrivna låtar i takt med tiden, eller otiden, och Demians sedvanligt vilda fantasi.
Burleskt. Lars Demians musikal ”Stugfeber” kan arta sig till något cabaretlikt och fantasikittlande. Foto: KAI MARTIN
Pepperland har tidigare gjort succé på Stadsteatern med sin Beatleshyllande uppsättningar. Senast ”Yeah! Yeah! Yeah” (läs recensionen här!). Nu gör de en uppdatering av den med tillägget ”It was 60 years ago today”, vilket naturligtvis anspelar på när Beatles spelade på Cirkus i Göteborg 27 oktober 1963. Självklart är premiären denna datum.
Hyllar Beatles. Pepperland fortsätter att hylla och minnas Beatles på Stadsteaterns scen. Foto: KAI MARTIN
Gertrud Larsson presenterar sin tredje pjäs i den trilogi föregåtts av ”Tidningshuset som Gud glömde” och ”Vi hade i alla fal tur med ramavtalet”. ”Änglarna, finns dom?” tar sin avspark i UEFA-cupguld för iFK Göteborg i maj 1982, samma månad som en fredsmarsch i Göteborg lockar tiotusentals för att förenas med nutid. Pjäsen skrivs klart först när den allsvenska tabellen är avgjord, där Blåvitt i nuläget riskerar ned flyttning.
”Hamlet” (premiär 6 april) är kanske själva essensen av en teaterpjäs. I en nyöversättning signerad Kristina Hagström, som också regisserar och bearbetar texten, utmanas Shakespeares drama ånyo.
Teatersäsongen 2023/24:
På Stadsteatern:
”Mary Shelleys värld”, premiär 22 september.
”Stugfeber”, premiär 23 september.
”Försök 1, 2 och 2” – regissör och skådespelare Iggy Malmbergs bjuder på tre mikropjäser: 13 och 14 oktober samt 2 december, 2 och 10 november samt 2 december, 28 och 29 november samt 2 december. Den sistnämnda datumen kan man se pjäserna i ett svep.
”Yeah! Yeah! Yeah! – It was 60 years ago today”, premiär 27 oktober. En utvecklad föreställning av tidigare ”Yeah! Yeah! Yeah!”.
”Monicas vals”, premiär 1 december.
”En kort evighet”, premiär 15 december.
”Hilda”, premiär 26 januari 2024.
”Änglarna, finns dom?”, premiär 16 februari.
”Bad roads”, premiär 15 mars.
”Anna Vnuk är bastarden”, premiär 5 april.
”Hamlet”, premiär 6 april.
Lunchteatern: ”Selmas samlade vrede” (19–22/9), ”Mycket väsen för lite jazz” (26–29/9), ”Tänk vilket liv!” (3–6/10), ”På Göteborgshumor” (11–13/10), ”Piaf, Piazzolla – passioner” (17–20/10), ”En mästare från Prag” (24–27/10), ”Lovsång till kärleken” (31/10–3/11), ”Ormens väg på hälleberget” (7–10/11), ”Håll musiken igång” (14–17/11), ”Tredje gången gillt” (21–24/11), ”Vi älskar dansbandz” (28/11–1/12), ”Barfotejentens jul” (5–8/12), och ”Lucia med Balettakademien” (12-15/12).
Gästspelpå Stadsteatern:
”Noche”. Cullberg, gästar Stora scen 13 och 14/1 med Alma Söderbergs verk, som hon också koreograferat till Dehendrik Lechat Willekens musik.
”Det osynliga äventyret”, gästar Stora scen 27 och 28/1. Marcus Lindeen har både skrivit och regisserat.
”Det sjunde inseglet”, 8 och 9/3 på Stora scen. Clowntrion 123 Schtunk utmanar Bergmans filmklassiker.
”Siri på spänd lina”, Lilla scen 14–17/5. Av och i regi av Filip Alexandersson med Siri Hamari och Niklas Brommare.
Backa teater:
”Robin Hood forever and ever”, urpremiär 22/9.
”Oxytocin”, urpremiär14/10.
”Odysséen”, urpremiär 17/2.
”Döden, döden”, urpremiär 8 mars.
Stora Teatern (ett urval):
Paperwing, 7/9. Göteborgsartist med extraordinär releasekonsert.
Augustifamiljen, 9/9, hyllar Sven-Bertil Taube tillsammans med gästartist Edda Magnason.
Elvis Costello, 12/9, gästar för en avskalad konsert tillsammans med keyboardisten Steve Nieve.
Shima Niąvarani, 22–23/9, med föreställningen ”Shima was a punkrocker”.
Stefan Andersson, 29–30/9 och 1/10. ”Vykort från Albayzin”, nyskriven musik som andas Spanien och flamenco.
Negar Zarazzi, 5/10. Iranskättade Göteborgssopranen visar sitt rika register.
Recirquel, 13–14/10, med föreställningen ”Solus amor”.
Kafkaartad komik. Teater Toftas ”Arkivet” – här med Susanna Helldén, Jill Ung och Carl-Markus Wickström – bjuder på absurd humor. Foto: LINA IKSE
Under flera somrar har Teater Tofta förtjänstfullt presenterat eget relationsorienterat material signerat regissör Göran Parkrud. Pjäser med kraft odlade i Lars Norén-land. Förra sommaren blev det så just dennes ”Nattvarden”, som blev sommarteaterns utmaning. En dov klang i den bohuslänska sommaridyllen vid Tofta herrgård.
Nu, denna deras 14 säsong, sker ett skifte. Göran Parkruds ”Arkivet” sviker inte sitt intresse för relationer och förvecklingar. Men här är handlingen placerad i en kafkaartad miljö. Veronica (Susanna Helldén), Berit (Jill Ung) och Nils (Carl-Markus Wickström) jobbar på HSM – Historien, Samtiden och Framtiden. Ett företag som arkiverar drömmar och hågkomster. Trion återvänder från semestern. Tar på sig det långa röda band som på något vis fjättrar dem i vid respektive skrivbord. Kaffe kokas. Trevande samtal om den gångna sommaren förs. Orderingången av drömmar är låg. Chefen, får man reda på, är avliden. Men vem ska ta av över…?
I fonden alla dessa blå pärmar fyllda av texter som stämplas och arkiveras. Folks triviala drömmar – om vad som helst; ytligt, djupt, möjligt, omöjligt.
Var och en av de tre arkivarierna har plastmappar i olika färger, som efter arkivering slängs i en container. Blyertspennorna vässas i en automatisk pennvässare. De brandgula bordslamporna tänd i en samstämmig rörelse. Arbetstempot är lågt, samtalen mellan kollegorna trevande. Ändå utspinner sig både skvaller och intriger när rollernas karaktärer långsamt vässas under pjäsens gång; nykomlingen Veronica olycklig i sitt äktenskap; trotjänaren Berit vars man lämnat henne; Nils som är ensam, suktande och fylld av konspirationsteorier.
Kallprat och tomma fraser fyller replikerna så sakta för att mer väsentligt innehåll.
När så den fjärde personen – Gabriel (Martin Nick Alexandersson) – med uppdrag att hämta och lämna, ja då tar pjäsen en stillsam, ny vändning. Veronica blir förtjust och koketterande. Berit konstaterar krasst att han är snygg. Nils litar inte för en sekund på nykomlingen, som tagit över en tidigare förtrogens post.
Scenerna sker sömlöst inför öppenridå. Sensommar, förstår man, blir höst som blir jul. Det är enkel, men inte desto mindre skicklig teater. Den absurda komiken ligger hela tiden på lur och blommar emellanåt för fullt. Julfesten med Jill Ung som en elegant berusad Berit är strålande spel. Inte för mycket. Inte för lite. Det avgörande skedet under denna scen, när de tre släpper på förlåten. Så dumt. Så roligt. Och senare så dramatiskt.
Intrigerna skruvas, förstås, åt och första akten lämnar publiken med en rejäl cliffhanger. Gabriel har visat sig vara chefens son, som är den som nu tagit över och vill konstnadseffektivisera företaget enligt gängse plattityder.
Om man har lämnat Teater Toftas tidigare så drabbande produktioner med stormande, mörka himlar i själ och hjärta, blir det den här gången med lättare sinne. På något vis märks det också på ensemblen, som får leka sig igenom ett sprudlande, lustfyllt manus. Ja, en smula överspel emellanåt. Men en sinnrik produktion som bjuder på befriande skratt i den absurda värld som Göran Parkrud målat upp.
”Arkivet”, Teater Tofta, premiär 8 juli. Spelas till slutet av augusti. Denna föreställning sågs 19 juli.
Manus och regi: Göran Parkrud.
Scenografi och kostym: Ida-Lovisa Rudolfsson.
Ljus: Beate Persdotter Løken.
Medverkande: Susanna Helldén, Jill Ung, Carl-Markus Wickström och Martin Nick Alexandersson.
Sommarens skratt. ”Skrot, hopp och kärlek” på Vallarna i Falkenberg bjuder på trams, skratt och galenskap i en aldrig sinande ström. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET
Vallarna, Falkenberg.
Publik: Utsålt.
Bäst: Jämnt skägg mellan buttra Annika Anderssons och pilska Jeanette Capoccis rollfigurer.
Sämst: Manus kan tappa i tempo emellanåt.
Fråga: Går det att ha tråkigt på Vallarna…?
Vädret må vara nyckfullt i sommar. Men en sak är säker. På Vallarnas friluftsteater i Falkenberg vankas det varje år garanterat god underhållning juni, juli, augusti. I år gör man sin 27:e säsong med fars. Den tradition som Stefan & Krister med vänner cementerade och som lockat en publik till Falkenberg lika säkert som köpare till Ullared.
Tonen har i stort varit densamma. Lättsam underhållning framförd av en ensemble som vet att roa en publik som vet att roas.
För väl på plats gäller det att koppla loss säkerhetsbältet, släppa handbromsen, lossa livremmen och hasa ned hängslena. För här finns inga skrupler. Häng med och ha en kul kväll.
För det har man. ”Skrot, hopp och kärlek” är snabb till att locka till skratt. Ja, det är trams, sedvanligt underbälteshumor blixtsnabbt skjutet från höfterna. Annika Anderssons buttra brunett Rut Berglund levererar med sedvanlig tajming sina repliker med sylvass egg. Elak mot sin mamma Agnes Berglund (Jeanette Capocci), som inte är sen att ge igen.
Här är en av farsens dynamor med Jeanette Capocci som briljant som den pilska tanten, som definitivt inte har utseendet för sig. Men varför skulle det hindra någons lust…? Ruts son Affe Berglund är den ekonomiskt drabbade verkstadens allt i allo. Hunsad, vek, osäker och drömmande. En roll som ingen kan göra som Mikael Riesebeck.
Vi har hamnat i en halländskt rockabillyland i något slags tidlöst 50-tal. Det är oklar nostalgi och det är tid för förvecklingar när Rut Berglund ekonomiskt ska sätta företaget på fötter.
Förra året gjorde Pär Nymark och Annika Andersson ”Alla tiders Åsa-Nisse” (en föreställning som jag recenserade här). Uppsättningen kan mycket väl kan vara det bästa som gjorts på Vallarna. I år har regissör Pär Nymark fått sällskap av Mikael Riesebeck i manusförfattande. En sann utmaning, med andra ord.
I snillrikhet når ”Skrot, hopp och kärlek” inte upp till förra årets succé. Manuset sviktar emellanåt. Men med den här rutinerade ensemblen sätts det mesta i humoristisk brand. Och vilken ensemble!
Skicklig ensemble. Var och en av skådespelarna i ”Skrot, hopp och kärlek” gör pjäsen till ett sant nöje. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET
Förutom de ovan nämnda, Claes Månsson som den lika långa som livsfarliga landsortsgangstern Slaktar-Lasse. Tvär, tjurig och med en missnöjd svordom i varje replik. Jojje Jönsson som den ettrige paragrafryttaren till skattmas, som råkar ut för den ena olyckan efter den andra (härlig slapstick) och som ju längre pjäsen pågår blir allt mer avklädd. Mathias Sundén som toffelhjälten Harry Svensson vars vackra gula Ford Anglia har behov av verkstadsvård. Karin Bergquist som hans stränga och chica hustru Bittan och Linnéa Lexfors (hämtad från Falkenbergsrevyn), som dottern Kakan, en flicka med skinn på näsan och romantik i blick och som väl på skroten/verkstaden får en fling med Affe.
Ja, ni hör. Allt är i sedvanlig oordning, allt kaos ökar och i ett väl balanserat tempo med spring i dörrar spinner storyn mot ett lyckligt slut. Det är ingen spoiler. Det är bara så det är för 27:e säsongen.
Vill man inte vill ha en tråkig sommar ska man söka sig till Vallarna. Man vet vad man får. Ibland bättre. Ibland mindre bra. Men alltid folkligt, festligt och mer än fnissigt.
”Skrot, hopp och kärlek”, Vallarna, Falkenberg. Premiär: 2 juli. Spelas till och med 13 augusti. Åker senare på turné mellan 29/9 och 2/12. Denna föreställning sågs 19/7.
Regi: Pär Nymark.
Manus: Mikael Riesebeck, Pär Nymark. Regi: Pär Nymark.
Peruk/mask: Tiina Bengtson.
Kostym: Marianne Lunderquist.
Scenografi: Arduino Punzo och Fredrik Dillberg.
Med: Mikael Riesebeck, Annika Andersson, Jeanette Capocci, Claes Månsson (som under turnén ersätts av Bertram Heribertsson) , Jojje Jönsson, Karin Bergqvist, Linnéa Lexfors och Mathias Sundén.
Drabbande. Belarusiska Zoya skildras i olika åldrar av de tre skådespelarna Sviatlana Haidalionak, Lisbeth Johansson och Fia Adler Sandblad.
Varje land har sin historia. Varje lands landsdel har sin. Varje individ bär på sin berättelse, sina intryck och upplevelser. När Ukraina för drygt ett år sedan utsattes för det angrepp som fortfarande pågår från Ryssland bär historien och landets identitet sin väsentliga och starka roll. Ukraina har sin historia, sina berättelser och sina upplevelser. Precis som grannlandet Belarus. Måhända självständigt. Men ändå inte. Ett land som ockuperats, som styrts av tsarer och sovjeter. Men inom landet finns en röst som vuxit sig stark. Som vill berätta. Demonstrationerna härom sommaren vittnar om detta. Diktatorn Aleksandr Lukasjenko har inte folkets stöd, är inte folkets röst. Men som vän till Vladimir Putin hukar landet under hans dekret, ett land som, som alla, vill vara fritt.
”Mama Zoya, Belarus” är en skickligt berättad pjäs om Zoya. En kvinna formad av många. En föreställning av Adas teater, som skett i samarbete med belarusiska teatergruppen Kryly Khalopa. Pjäsen har sin bärighet från verkliga händelser och personer, men har koncentrerats effektivt och drabbande. Inledningsvis reser man snabbt igenom Belarus historia, för att efter några år efter andra världskrigets slut landa i 50-talet och Zoyas födelse. En kvinna som kommer formas av det sovjetiska systemet, men som också nyfiket ser på världen med andra ögon och gör sitt eget uppror mot män, styrande i allmänhet och regimen i stort.
Zoya spelas i olika åldrar och skeenden av skådespelartrion Sviatlana Haidalionak, Lisbeth Johansson och Fia Adler Sandblad. Alla med sina uttryck och sinnesstämningar. Sömlöst sker det och driver snyggt berättelsen framåt, uppåt, inåt, mot trots, glädje, förtvivlan och desperation.
Sviatlana Haidalionak pratar bruten svenska, engelska och belarusiska och äger på så vis ett slags autencitet, som är svår att förbise. Hon växlar mellan humor och allvar, dråplighet och påstridighet på ett självklart vis. Fia Adler Sandblad kan sin dans och vet att utnyttja koreografin i pjäsen, skiftar skickligt mellan Zoyas olika humör och sinnesstämningar. Lisbeth Johansson är mästerlig på subtiliteter och överdrifter, kan med mimik och hållning ändra allt på en sekund. Hennes scen av en (kanske rättmätigt) paranoiddrabbad Zoya på en västeuropeisk flygplats är andlös teater. Och nej, Zoyas ålder är inte per automatik kopplad till respektive skådespelares ålder. De skapar med sitt språk och sitt uttryck olika identiteter och skeenden utan för en sekund förlora trovärdigheten i det Zoya vill berätta eller det hon representerar. Alla målar Zoyas liv med fina, starka penseldrag. Ett liv. En historia. En kvinnas liv. En kvinnas historia. Ett lands liv. Ett lands historia.
Återkommande, som ett mantra, säger Zoya ”En sann mänska ger inte upp”. Nej, människan ger inte upp för människan vill vara fri. Rätt sjävklart, egentligen.
”Mama Zoya, Belarus” berör starkt, har något väsentligt att berätta och Aksana Haiko och Fia Adler Sandblad förmedlar med denna deras pjäs detta med emfas.
Mama Zoya, Belarus, Adas teater, Hus 8, Konstepidemin, Göteborg. Premiär 30 april 2023. Spelas till och med 12 maj.
Av: Aksana Haiko, Fia Adler Sandblad Med: Sviatlana Haidalionak, Lisbeth Johansson, Fia Adler Sandblad Yttre öga: Peter Elmers Dramaturg: Samuel Ek Scenografi, kostym & bilder: Tatsiana Dzivakova, Nonno Nordqvist Musik & ljud: Vitali Darashuk, Jonas Franke-Blom Ljus & projektioner: Christofer W Fogelberg Fotograf: Ola Kjelbye
Roar. Ola Hedén och Claes Månsson underhåller i tvåmansfarsen ”Sådan far”. Foto: URBAN JURÉN
Att duon Ola Hedén och Claes Månsson är ett samtrimmat par är tydligt. Den förstnämndes tvåmansfars ”Sådan far” har gjort sina vändor i Sverige genom Riksteatern, urpremiär i Umeå hösten 2021, med de båda i huvudrollerna.
Med helgens framträdande på Aftonstjärnan avrundade man den senaste sejouren, som pågått under våren. Herrarna på scen är trygga med varandra, kan replikerna utan och innan på det snillrika vis att de kan improvisera lätt och överraska varandra – och publiken. Något som ger total närvaro och bjuder in till skratt utanför manus.
Pjäsen bär på farsens alla knep och knåp, så få de nu är på scen. Dörrspring saknas, men tekniken är densamma. Gemensamt agerande, ensam på scen under tiden den andre är ute i köket, rapp replikföring etc. Telefonsamtal och påringningar på dörren få utgöra den där extra ingrediensen om att fler är involverade. För det är det.
Den pensionerade postiljonen och änkemannen Einar Persson bor med sin 45-årige son Göran i en slentrianmässig relation. Men ovetande om vad den ena har för planer för den andre smids ränker för att få bo ensam… eller åtminstone med sin käraste. För det har båda skaffat utan att berätta om det för den andre.
Klart att det skapar öppningar för förvecklingar av klassiskt farssnitt. ”Sådan far” är snillrikt författad av Ola Hedén. Han är också den utmärkta motspelare till Claes Månsson; mer modest i sitt spel, inte lika yvig och med förnuftet att inte förhäva sig mot sin aktade scenkollega. Claes Månsson, å sin sida, vet att utnyttja sitt kunnande. Han kan sin tajming, han vet att vänta in publiken och han kan definitivt lyssna av salongen för att få de skratt som både driver föreställningen vidare, men som också ger utrymme för rejäla skratt.
Men ”Sådan far” är ingen fars utan allvaret som ger igenkänning. Det finns förstås något tragikomiskt i det strävsamma paret far och son, som framlever livet så stereotypt. Med de vita lögnerna som fladdrar alltmer intensivt försöker båda upprätthålla en illusion av omtanke. Det blir förstås en bubbla som spricker.
Ola Hedén och Claes Månsson värderar både komiken och det seriösa, låter ”Sådan far” vara lustfylld med botten. Det är liksom lättare att skratta då.
Sådan far, Aftonstjärnan, Göteborg, 23 april. Avslutande föreställning efter en omfattande turné i Västsverige.
Lekfullt för allvar. Backa Teaters ”Vilda inuti” är fylld av hyss, rörelser och musik – teater som lockar öga, öra, hjärna och hjärta för alla barn, små som vuxna.
Foto: OLA KJELBYE
Som av en slump pratar fåglar jag med Backa Teaters konstnärlige ledare Lars Melin innan föreställning. Han kan sådant, Lars Melin. Vet vilka fåglar som hörs i skogens symfoni. Kanske var samtalet omedvetet en tanke, för när föreställningen ”Vilda inuti” startar är det till en sångkör av diverse olika fågelarter i en skog vajande träd, en jättemänniska i något slags sömn och i fonden en stor, vandrande skogsfigur som aldrig får sin förklaring.
”Vilda inuti” är en pjäs för barn från sex år och uppåt. En färgstark föreställning fylld av hyss, musik, lek och allvar. Ur den sovande jätten kommer små människodjur. Inledningsvis osäkra, försiktiga och emellanåt rädda. Men sakta vågar de ta plats, hävda sitt jag och odla sitt ego.
Plötsligt hamnar jag på mitt barnbarns förskola. Leken som är förberedelser för framtiden. Positioneringen som finns för att stärka individen. Jag och mitt i leken är viktigt. Men för den som tror att vi lämnar självcentreringen då vi blir vuxna har missat både självreflektion och den narcissistiska samtiden.
”Vilda inuti” spelas skickligt av ensemblen, som hittar unga människors perspektiv och uttryck utan att det är manierat. Det ger en lust- och lekfyllda pjäs med ytterst få repliker, men desto mer uttryck i form av härlig koreografi, sprakande kostymer, färgglad makeup och intensiv musik. Backa Teater kan det här med teater för unga människor.
Vilda inuti, Backa Teater, Göteborg. Premiär 17 mars 2023. Spelas till och med 9 maj.
Idé och koncept: Anne Jonsson och Moa Backman.
Dramaturg: Kristina Ros.
Regissör: Anna Jonsson.
Koreograf: Anna Jonsson i samarbete med ensemblen.
dramatiker: Moa Backman.
Scenograf och ljussättare: Charlie Åström.
Maskdesign: Josefin Ekerås.
Kostymör: Kajsa Hilton Brown.
Ljud: Jesper Lindell.
Kompositörer: Kristina Issa, Jonas Redig, Bo Stenholm, Daniel Ekborg och Mats Nahlin.
Medverkande: Eletheria Gerofoka, Anna Harling, Nawar Hermez, Soledad Howe, Rebecca Riggo, Johan Stavring, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Emelie Strömberg.
Musiker: Daniel Ekborg, Kristina Issa, Mats Hahlin och Jonas Redig.
Duell och vänskap med utmaningar. Lotti Brogan och Susan Akintomide spelar elitlöparna som utmanar varandra, men som också bygger upp en vänskap som sätts på prov i ”Fair play” på Gothenburg English Studio Theatre. Foto: LINA IKSE
Vad är det som gör en vinnare? Bland tusen och åter tusen atleter i olika idrotter, individuellt eller i lagsporter, finns det alltid en vinnare. Någon som höjer sig över mängden. En Connor McDavid, en Zlatan Ibrahimović, en Usain Bolt, en Kajsa Bergqvist, en Paula Redcliff…
I dramatikern Ella Roads ”Fair play” blir det tydligt av det som inledningsvis är ett rätt anspråkslöst drama mellan två konkurrerande medeldistanslöpare i England. Talangfulla Sophie (Lotti Brogan) möter Ann (Susan Akinyomide), som verkar komma från ingenstans med naturliga förutsättningar att springa fort de krävande 800 metrarna i friidrott.
Initialt är det en pjäs om en juvenil vänskapsrelation, som inleds med misstänksamhet från Sophie men med tiden stärker banden mellan tjejerna.
Som publik kastas man i hast mellan scenerna: träningar, tävlingar, chillande mellan träningspassen, småsnack. Startskottet markerar skiftena tillsammans med ljuseffekter och dånande musik. Scenerna är effektiva, dialogen rapp. Repliker pendlar mellan trivialt och djup. Sakta mejslas de båda tjejernas karaktärer ut i takt med att båda framgångar intensifieras. Snabba projiceringar av respektive hemförhållande ger perspektiv, en kommentar om kosthållning andas bulemi/anorexi, utebliven mens på grund av den höga träningsdosen skvallrar om nit mot framgång (vem vill tappa upp till fem dagar av illamående per månad när man vill till toppen), oro för en mamma med bröstcancer öppnar en privat sfär.
Det är skickligt och intensivt. Susan Akintomide och Lotti Brogan speglar utmärkt ungdomens skörhet parat med självsäkerhet. Ett förfluget skämt som gränsar till övertramp sveps bort med en snabb ursäkt. Förtrolighet som väcks, släcks och tänds igen. Vänskapsbanden knyts, stramas åt, löses upp för att åter bindas samman. Allt i ett rasande tempo med flickorna springandes fram och tillbaka, utnyttjande hela lokalen, innan replikerna kommer närmast andfådda.
Det gör visserligen att dramaturgin tappar en smula, även om det finns lite pauser för återhämtning. Men när pjäsen sakta skruvas mot sin egentliga kärna vibrerar det starkt och stilla i andlös tystnad.
”Fair play” har sin inspiration från verkligheten; den sydafrikanska 800-meterslöparen Caster Semenya nådde stora framgångar internationellt. Men hennes kön ifrågasattes på grund av de höga testosteronvärden hon hade. Som Caster Semenya visar det sig att även Ann har för höga testosteronvärden. Tränare, tävlingsledare och lagkamrater vänder henne ryggen. Så också hennes pojkvän med familj och Sophie.
Ann må vara ensam, men står inte svarslös, gör en överklagan och förklarar det orättvisa i anklagelsen. Ska något som finns naturligt i hennes kropp möta hinder i idrottandet? Hur är det då med längd och vikt, muskelmassa och -fibrer…? Dessutom, vilka är det som sätter gränsen för testosteronvärdena? I majoritet vita, högt uppsatta män i 60-årsåldern. Klart att det sticker i ögon på en kvinna med rötterna från Nigeria.
”Fair play” väcker relevanta frågor, är tankeväckande och intensiv. En timme och tjugo minuters speltid går undan och känns som 1:53,28, Jarmila Kratochvílovás fortfarande ohotade världsrekord från 1983. Även hon en ifrågasatt löpare.
Fair play, Gothenburg English Studio Theatre, Göteborg. Premiär 4 mars. Spelas till och med 5 april. Recenserad föreställning 16 mars.
Författare: Ella Road.
Regissör: Kristina Brändén Whitaker.
Scenografi: Diblik Rabia.
Ljus: Max Mitle.
Ljud: Guest Platform.
Kostym/rekvisita/mask: Diblik Rabia.
Medverkande: Susan Akintomide (Ann) och Lotti Brogan (Sophie).
Närhet. När regissör och manusförfattare Marcus Carlsson gör Annika Norlins noveller till pjäs blir det starkt och nära på Hagateatern. Foto: LINA IKSE
Annika Norlin har sedan debuten med ”Introducing… Hello Saferide” 2005 över satsningen på svenska med Säkert! – debut två år senare – och vidare mot nutid ständigt överraskat med ett slags vardaglig upphöjdhet i sitt skapande. Hon är allseende, flugan på väggen, snappar upp, ser och hör allt, gör dramatik av vardagen med respekt för dem och det hon ser. Tonen är mild, men blicken skarp. Inget undflyr henne. Så när hennes novellsamling ”Jag ser allt du gör” från 2020 nu blir teater på Hagateatern i Göteborg är det på något vis en självklar utveckling av hennes skapande.
Regissören och manusförfattaren Marcus Carlsson har med varsam hand gjort en närvarande och stark pjäs av novellerna. Texten om kvinnan som ger sig ut på en vandring som blir lång efter att hon förlorat sitt barn blir den återkommande spinnande tråden som löper genom de åtta andra inslagen. Skådespelarna Sara Klingvall, Helena Gezelius och Ylva Nilsson glider in och ut ur mängder med olika roller, sömlöst, försiktigt, starkt och storslaget. Det är teater som är närvarande, som känner för texten och kan förmedla den oavsett om det är ur barnets, den dementas, den försmåddas, den osäkra tonåringens eller den misshandlades perspektiv.
Annika Norlin bär sitt norrländska vemod i en tradition av Sara Lidman och Torgny Lindgren, men också Slas, och Marcus Carlsson med skådespelarna flyttar in hela norra Norrland in på intima Hagateatern. I flyttlasset följer mental ohälsa med tillsammans med en psykolog vars värv mer är en bekräftares, barn som ser ett föräldraskap slitas itu, den uppoffrande vårdaren på ett äldreboende som vill ge sitt barn drömmar och trygghet, det hon själv saknar i den självdestruktiva relation hon lever i. Bland annat. Mycket ska få plats och får det. Det är skickligt. Det är humor och allvar, insikt och spel med fördomar. ”Jag ser allt du gör” är en stark upplevelse i det intima formatet.
Jag ser allt du gör, Hagateatern,Göteborg, premiär 24 februari 2023, recension från 5 mars. Spelas till och med 23 april.
Regi och manus: Marcus Carlsson.
Baserat på en bok av Annika Norlin.
Scenografi och kostym: Heidi Saikkonen.
Ljus: Max Mitle.
Komposition och ljud: Ludvig Sjöstrand.
Teknik och Q-lab: Amanda Nord, som även medverkar som musiker i ”Capitalism”.
Mask: Linda Bill.
Medverkande: Sara Klingvall, Helena Gezelius och Ylva Nilsson samt skådespelare i videor: Sofia Gustafsson, Jonas Rimeika, Johanna Strömberg, Ekwe Nordin, Hafiz Hossaini, Nora Ek, Angelina Allen de Melo, Jan Ericson, Tom Lofterud, Vera Hamnebo, Marcus Helmersson,
Uppdaterat drama. Västmanlands teaters uppsättning av Ibsens ”En folkefiende” i Niklas Hjulströms regi har hamnat rätt i tiden.
Foto: MARKUS GÅRDER
Det börjar med ett öronbedövande rocklarm. Finalen på en konsert från 1998. Så släcks det starka strålkastarljuset, men larmet består, nu mer dämpat, när scenen är ett vardagsrum i nutid. Ur källarens rockstök kliver bröderna Tomas (Christopher Wollter) och Peter Stockmann (Mattias Redbo), som förenar ungdomens rockmusik för en nystart. Nystart är det också för den yngre brodern Tomas, läkaren som kommit tillbaka till sin hemstad för tjänsten som läkare på badanstalten. Den anläggning som är kommunens stolthet, en kommun som Peter Stockmann är ordförande för. Nystart är det också för brödernas relation. Det går så där.
Ja, man hinner knappt sätta sig tillrätta förrän Henrik Ibsens intriger från 1882 får fast förankring i 2020-talets Sverige.
Då en reflektion över den tidens resonemang kring demokrati, vilka som skulle få rösta och hur det skulle gå till. Kan en majoritet bestämma och vem i ett samhälle vet bäst, gör mest riktigt mot sina medborgare…?
140 år senare är demokratin ifrågasatt. Val efter val i världen misstänkliggörs. Valfusk utropas och skapar kontroverser inte bara i USA och Brasilien. Nationella ledare tar plats, avrustar demokratin och försvarar sina handlingar med bifall från – delar – av folket.
Det är klart att Ibsens ”En folkefiende” då får sin relevans 2023 i regissör (och teaterchef) Niklas Hjulströms uppsättning på fina Västmanlands teater i Västerås.
Tomas Stockmann upptäcker att badvattnet är giftigt. Om detta måste det berättas. Den lokala tidningen kontaktas. Redaktören Cicilia Hovstad (Cicilia Sedvall) är eld och lågor. Redaktionen är på tårna. Ett engagemang som delas av delar av etablissemanget likaså. Men sakta mals en självklar nyhet och ett viktigt spörsmål ned i sina beståndsdelar. Hierarkin i staden rubbas inte av en enkel visselblåsare, om han än är bror till kommunens starke man. Så… inte bara läkarens tjänst hotas, utan även hans fru Katrines jobb som lärare. Värre ändå; hennes far, företagaren Morten Kiil (Jan Modin) sätter käppar i arvshjulet. Hans industri som är orsak till det förgiftade badvattnet. Den destruktiva kvarnen mal skoningslöst. Utmana inte etablissemanget!
Niklas Hjulström har skakat om lite bland karaktärerna från det ursprungliga dramat och låtit några skådespelare få behålla sina förnamn. Med det blir mer en randanmärkning. Precis som relationen mellan Katrin och Cicilia, som blir mer en parentes än att den får djup. Men kärnan i pjäsen står orubblig.
Pjäsen har en ambition att vara thrillerlik i denna Västmanlands teaters version. Men första akten knarrar en del med repliker som i förstone reciteras mer än släpps fria som utgjorde det den dialog de faktiskt är. Men det tar sig snabbt och till intensivt ackompanjemang av musikerna, gitarristen Thomas Gunillasson och multiinstrumentalisten Andreas Kullberg, och skickliga scenbyten (applåd till sceongraf Julia Przedmojka) stegras stämningen. Pausen till andra akten utnyttjas skickligt med att reporterteamet från den lokala tidningen frågar den fikande publiken om var de står i den kommunala frågan. När andra akten öppnar är vi i publiken också publik i det stormöte som Tomas Stockmann ordnat. Någon i publiken ropar ”Stå på dig!” och får applåder. Snygg interaktion i en teatersalong.
Andra akten har en fart som tar andan ur mig. Det är skickligt, raffinerat och ensemblen är intensivt närvarande. När den drygt två timmar långa (inklusive paus) är över sitter man med andan i halsen. Tomas Stockmann är övergiven av alla, men är stolt och stark i sin övertygelse. Han som ville rätt och väl blev en folkfiende.
Jo, det är enkelt att dra nutida växlar av vår tids politik. Exempelvis: En Greta Thunberg som försöker få politiker, företagare och samhällsmedborgare att förstå att tillväxttakt och miljöförstöring är ett hot för vår framtid, att chansen att rädda planeten är hotande nära. Om denna hennes visselblåsande raljeras det; lyckligtvis är hon inte ensam; lyckligtvis är hon stark.
En folkefiende, Västmanlands teater, Västerås, premiär 4 februari, recension av föreställningen 3 mars, 2023. Spelas till och med 15 april.
Av: Henrik Ibsen.
Översättning: Klas Östergren.
Regi: Niklas Hjulström.
Scennografi: Julia Przedmojka.
Ljus: Max Mitle.
Kostym/mask: Linda Gonçalves.
Komposition/ljud: Andreas Kullberg och Thomas Gunillasson.
Video: Johannes Ferm Winkler.
Medverkande: Christopher Wollter (doktor Tomas stockmann), Marie Robertson (Katrine Stockmann), Mattias Redbo (Peter Stockmann), Jan Modin (Morten Kiil), Cicilia Sedvall (Cicilia Hovstad), Filip Johansson (Filip Billing) och Alexander de Sousoa (Alexander Aslaksen).
kaimartinblog 