Teater

KONTRABASEN

Greppet. Tomas von Brömssen har, tillsammans med musikerna, greppet om Patrick Süskinds monolog ”Kontrabasen” från start till mål. Foto: OLA KJELBYE

Det är genrepet jag ser. Jag vill inte låta det vara osagt, men tveksamt också om det egentligen spelar någon roll dagen före premiär. Tomas von Brömssen tappar förvisso text, påminns av sufflösen som får agera ett slags osynlig extraaktör; bli hans drivande dynamo när repliken flackar med blicken. Tomas von Brömssen leker på scen på samma vis som han insuper allvaret. Hans gossaktiga utseende, frisyren inbjuder till det, ger ett intryck av oskuldsfullhet. Samtidigt står det utan rimligt tvivel att det är en man vi ser och hör på scen, även om denne kontrabasist i Berlinoperans symfoniker bjuder på kärleksruelse och dito lidelse likt en olyckligt förälskad tonårsgrabb. En ytterst ensam man, hemligt förälskad i sopranen Sara, som lever för sin musik, för sin roll i orkestern. Den som han fäster största vikt vid och inledningsvis hyllar; hans instrument, kärleken till det, historien om kontrabasen, dess väsentlighet och tyngd i en symfonisk orkester.

Med Eva Bergman på scen blir det, som alltid, till musik. Hon låter orkestern (Bernt Andersson, kapellmästare, Anders Blad/Bo Stenholm, Daniel Ekborg, Michael Krönlein, Per Melin och Stefan Sandberg) leka, bjuder upp Astor Piazzolla med Wagner, Brahms och Chopin samt spirituell jazz, där Stefan Sandbergs vackert flyende saxsolon ystert och vemodigt fyller lokalen.

Det är en ljuv förening till en bitterljuv ton. Tomas von Brömssens kontrabasist är avskalad, ömklig och sorglig. Hans förhållande till sitt instrument blir i den grasserande kärleken till Sara mer och mer en hatrelation. Detta stora stråk- och stränginstrument som stirrar så uppfodrande, som i sin fysionomi kan påminna om en kvinna, som står i vägen, som är klumpig…

Det ständiga återvändandet till backen med öl klingar dovt och utan hopp.

Få kan som Tomas von Brömssen använda sig av tystnaden och konstpauserna som ett medel att förmedla. I ”Kontrabasen” blir detta så effektivt och kanske lite extra när han under detta genrep retas med både publik och sin sufflör (kanske är det ett sceniskt knep?). Har han greppet…? Kan han sin text?

Utan tvivel. ”Kontrabasen” 2020, som ju mellan 1983–2013 spelades 150 gånger i Henric Holmbergs version på Stadsteatern, är fin scenkonst. Avskalat vacker, mollstämd och gripande om ensamheten och när fantasin driver gäck med den.

”Kontrabasen”, premiär 28 februari 2020, Göteborgs stadsteater.

Av: Patrick Süskind.

Översättning: Hans Axel Holm.

Regi och bearbetning: Eva Bergman.

Med: Tomas von Brömssen.

Musiker: Bernt Andersson, kapellmästare, Anders Blad/Bo Stenholm, Daniel Ekborg, Michael Krönlein, Per Melin och Stefan Sandberg.

Scenografi/kostym: Tofte Lamberg.

Ljus: William Wenner.

Ljud: Tommy Carlsson.

Mask: Elisabeth Wigander.

Sufflör: Åsa Björklund.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

kärleksruelse