Ömsint och fullmatad ”Monicas vals”

Teater:

MONICAS VALS

Starkt porträtt. Karrin de Frumerie har varit noga i sin instudering av Monica Zetterlunds sång och hennes liv och har format ett starkt och närvarande porträtt i ”Monicas vals”. Foto: OLA KJELBYE

Moncia Zetterlunds bar på ett levnadsöde av rang. Djupt rotade i den svenska folksjälen, hyllad för sin sång och sitt scenagerande. Men också med ett liv där självföraktet och -tvivlet parades lusten för män, alkohol och musik i en virvlande karusell. Den nöjesturen tog henne långt, rotade henne som en ytterst folkkär artist som hade ynnesten att jobba med inte bara svenska artister som Povel Ramel, Hans Alfredson och Tage Danielsson utan internationellt aktade jazzpianisten Bill Evans. Lägg till hennes otaliga medverkande i revyer, shower med kollegorna Birgitta Andersson, Monica Nielsen och Catrin Westerlund (de två sistnämnda dryckessystrar dessutom), alla konserter samt, för att inte tala om, hennes medverkan som Ulrika, sockenhoran, i Jan Troells ”Utvandrarna”-svit 1971. Den som gav henne en Guldbagge.

Det är klart att om detta ska de berättas om inte bara i biografier utan också på scen. Klas Abrahamssons pjäs ”Monicas vals”, nu på Göteborgs stadsteater, spelades för första gången av Malmö stadsteater 2018. En pjäs som famnar mycket, intensivt, liderligt och ömt kärleksfullt.

I Ragna Weis regi på Stadsteatern i Göteborg ska allt med. Den sinnrika scenografin, signerad Helga Bumsch, använder stora cirklar som tidshjul och titthål in i historien, vridscenen får arbeta med allt från folkparksuppträdande till jazzklubbar, loger och hemmasoffan. Den som inledningsvis är hotfullt insvept av rök, som tagen av den ödesdigra branden som Monica Zetterlund i maj 2005 som tog hennes liv.

Persongalleriet är rikt. Ja, översvallande. Förutom Monica Zetterlund räknar jag till nära 40 karaktärer som skildras. Allt från hennes föräldrar och dottern Eva-Lena till Liv Ullmann, Sonya Hedenbratt, Catrine Westerlund, Monica Nielsen, Vilgot Sjöman, Alla Edwall till svenska legendarer som Arne Domnérus, Beppe Wolgers, Tage Danielsson, Jan Troell och internationella storheter som Miles Davis, bill Evans, Marlon Brando, Louis Armstrong och Ella Fitzgerald. Men märkligt nog ingen Hans Alfredson eller Povel Ramel.

Karin de Frumerie är ensam om att endast spela Monica Zetterlund, den centrala rollen som också förtjänstfullt görs av Carina M Johansson (som den äldre Monica Z) och Eline Høyer (som den yngre Monica Z). Ibland tillsammans sömlöst genom tidens och ålderns skiften. Ibland enskilt.

Karin de Frumerie har uppenbarligen gjort en intensiv instudering av Monica Zetterlunds sång för att skapa detta ömsinta och levande porträtt. Nej, inte med den fascinerande styrka, framför allt i sången, som Edda Magnason gjorde i filmen ”Monica Z” (2013). Men tillräckligt starkt och hängivet för att tränga in på djupet i rollen som Monica Zetterlund. Hon förlorar inte sin egen ton i något kopierande, men vårdar intonationen, fraseringarna och pauseringarna med en försiktigt vårdad känsla. Skickligt.

Ja, det är förstås som att gå på nattgammal is att porträttera en svensk ikon av Monica Zetterlunds rang.

Tillsammans med fantastiska orkestern – Dan Evmark, piano, Karolina Almgren, saxofoner, Arvid Jullander, kontrabas och Adam Ross, trummor – hittar föreställning en vördnadsfull musikalisk inramning. Och den är inte oväsentlig. Totalt handlar det om 24 låtar under föreställningen (tre timmar och tio minuter inklusive paus).

Här får inte bara Karin de Frumerie och för all del också Carina M Johansson och Eline Høyer slita ont. Ensemblen rusar in och ut ur sina roller som spöklika staffagefigurer, som agerar allt från påträngande publik till någon av de alla roller som ska kretsa kring Monica Zetterlund.

Första akten är intensiv. Ja, närmast stressig i sitt försök att få med allt från bakgrund, barndom och karriär. Vissa karaktärer måste presenteras innan replikerna kommer, som om man inte riktigt är övertygad om publikens kunnande. Men andra akten är furstlig. Här är tempot märkligt nog lägre. Eftertänksamheten större och Monica Zetterlunds liv och funderingar får liksom stanna kvar och andas. Scenen från ”Utvandrarna” där Ulrika på båten anklagas av Kristina för att bära löss är måhända snabbbuskis men framför allt skicklig, underhållande och skrattframkallande i sitt allvar (Eline Høyer gör Liv Ullmans Kristina med bravur). Det blixtrar bara till, som en snapshot.

Likadant med scenen där Sonya Hedenbratt (Carina M Johansson) och Monica Nielsen (HannahAlem Davidson) möter Monica Zetterlund (Karin de Frumerie) i ett revynummer. Så rappt och kärleksfullt skildrat under ett ögonblick.

Ja, i ”Monicas vals” möter vi en Monica Zetterlund som tvivlar på sig själv, som kämpar mot demoner, men som också står upp för sig själv och sin karriär. Driven av sin nyfikenhet och lust. Men i allvaret och mörket saknar jag hennes talang som komedienne . Monica Zetterlund var så mycket. Så även om ”Monica vals” greppar över mycket finns det glipor som skulle kunna förstärkt bilden av denna ikon.

Monica vals, Göteborgs stadsteater, premiär 1 december 2023 (

Av: Klas Abrahamsson.

Regi: Ragna Wei.

Scenografi: Helga Bumsch.

Kostym: Maja Mirković.

Mask: Gunnar Lundgren.

Ljus och video: Ikka Häikiö.

Ljud: Tova Östman,

Koreografi: Lidia Wos.

Medverkande: Karin de Frumerie (Monica Zetterlund), Carina M Johansson (Monica Zetterlund, Ella Fitzgerald, Greta Nilsson, Sonya Hedenbratt och Catrin Westerlund), Elina Høyer (Monica Zetterlund, Birgitta Andersson och Liv Ullmann), Hannah Alem Davidson (Ella Fitzgerald, Elvi, Eva-Lena och Monica Nielsen), Emil Ljungestig (Torbjörn, Bill Evans, Ib Glindemann, Allan Edwall och Vilgot Sjöman), Sven Boräng (Bengt Nilsson, Sture Åkerberg, Arne Domnérus, Gösta Terseus, Bo Löfberg och Vilhelm Moberg), Johan Hafezi (Göte Wilhelmson, Televerkets personal, Kurt Järnberg, John Levy, Beppe Wolgers, Max von Sydow och Marlon Brando) och Ashkan Ghods (Louis Armstrong, Topsy Lindblom, Leonard Feather, Miles Davis, Svante Foerster, Tage Danielsson och Jan Troell).

Musiker: Dan Evmark, kapellmästare/piano, Karolina Almgren, saxofoner, Arvid Jullander, kontrabas och Adam Ross, trummor.

Låtlista:

  1. Vindarna sucka uti skogarna
  2. Come rain or come shine
  3. I’m a fool to want you
  4. Do you know what it means to miss New Orleans.
  5. What can I say after I say I’m sorry
  6. Nothing at all
  7. Waltz for Debby/Monicas vals
  8. Once upon a summertime
  9. Walking my baby back home/Sakta vi gå genom stan
  10. Chega da saudade/Siv Larssons dagbok
  11. Konstigt
  12. What a little moonshine can do/Vad en liten gumma kan gno
  13. Dat dere/Va e det där
  14. Vart tog vinet vägen?
  15. O pato/Biff à la Petterlund
  16. So long big time
  17. Take five/New York
  18. Den sista jäntan
  19. A hundred years from today/Vi passar så bra isär
  20. Where did they go?/Var blev ni av ljuva drömmar?
  21. It could happen to you
  22. Om natten
  23. Gröna små äpplen/Litte green apples
  24. Under vinrankan

Nattsvart utforskning av teaterns möjligheter

Teater:

#3 FÖRSÖK OM A OCH SEN OM B

Tredje gången. Av Iggy Malmborgs tre mikropjäser utgör ”#3 försök om A och sen om B” den sista – delvis utspelad i totalt mörker. Foto: OLA KJELBYE

I programbladet frågar sig manusförfattaren och regissören Iggy Malmberg sig ”Det ena ska ske efter det andra och det går inte att spola tillbaka eller börja om. Men är själva idén om det linjära den största fiktionen av alla på teatern?”. Detta om hans tredje mikropjäs ”#3 försök om A och sen om B”, som föregåtts av monologen ”# försök om skådespelarens paradox” (monolog), och ””# försök om urvattning”. I den första ger sig skådespelaren (Jesper Söderblom) sig i kast med upprepningen. Den som hen möter varje kväll i en pjäs. I den andra undersöker de tre skådespelarna (Eline Høyer, Mattias Nordkvist och Victoria Olmarker) hur man ger liv åt en minimerat manus.

Nu alltså det repetitiva satt i skenet att ingenting på teaterscenen går att spola tillbaka och börja om.

Det sker i ögonblick, som en diabildsvisning där man glimtvis – efter speakerröst – får anvisningar om vad som sker på scen. Korta stunder av ljus däremellan mörker. Det skärper sinnena. Ljudet av steg hörs.Knarrande steg. Knaster som från en grammofonskiva där pickupen inte har lyfts upp efter lyssningen. Men skådespelarrösten säger att det ska föreställa ljudet från en gammal film.

Iggy Malmbergs tre mikropjäser är snabbt skapade. Med bara två veckors repetitionstid och bara två föreställningar av var och en. Kvickt in. Lika raskt ut.

Det är ett försök att både utforska teatern och leka med pjäsernas innehåll, möjligheter och teman. Det är inte utan humor, men som åskådare i denna den tredje pjäsen i raden gäller också att vara utrustad med en god portion tålamod. Förvisso under blott cirka 50 minuter, men när en betydande del av pjäsen utspelar sig i mörker kan det mycket väl bli nattsvart i mer än en bemärkelse.

Nu krånglar sig både Iggy Malmberg och det tre skådespelarna – Marta Andersson Larsson, Jesper Söderström och Caroline Söderström – undan detta i en djärv balansgång där just humorn räddar det hela. Men om man får svar på frågan ”Men är själva idén om det linjära den största fiktionen av alla på teatern?” vet i katten. Mer att en efterföljande diskussion i ämnet hade öppnat för en intressant debatt. Den blev jag utan.

#3 försök om A och sen om B”, premiär 28 november 2023, Göteborgs stadsteater, Lilla scenen. (Samtliga tre pjäserna i ”Försök” kommer spelas vid ett och samma tillfälle 2 och 3 december, föreställningarna är redan utsålda.)

Koncept, text och regi: Iggy Malmberg.

Koreografi: Beck Heiberg.

Pjäsansvarig kostym: Augusta Chavarria Persson.

Medverkande: Marta Andersson Larsson, Jesper Söderström och Caroline Söderström.

Starkt om sorg

Teater:

A HUNDRED WORDS FOR SNOW

Bländande. Aiyana Bartlett är fullständigt bländande som tonåriga Rory som drabbas av sorg. Foto: LINA IKSE

Sorgen kan klä sig i många ansikten. Fler än myten säger att inuiter har ord för snö. Dramatikern Tatty Hennessys monolog ”A hundred word for snow”, som nu spelas på Gothenburg English Studio Theatre (Gest) speglar förtjänstfullt detta. I centrum tonåriga Rory som förlorat sin far. Biologiläraren som egentligen, i fantasin, var upptäcktsresande och hade Nordpolen som mål.

Det är dit hon ska med hans urna för att där sprida hans aska. Men nordpolen…? Det finns ju fyra fler än den geografiska.

Hennessy tar oss med på resan till Tromsö vidare till Svalbard. Med Aiyana Bartlett som ciceron leds man genom tonåriga Rorys känsloresa, med alla toppar och dalar, genom skratt, gråt, förtvivlan och försoning.

Aiyana Bartlett är bländande skicklig. Skapar en närhet i sin roll till Rory, som gör karaktären skälvande trovärdig. På 75 minuter görs alltså inte bara en resa mot ett tänkt mål utan också en tonårings känslosamma resa för sitt sorgearbete. Den kantas av reflektioner, humoristiska, sarkastiska, juvenilt naiva och drabbande. Den möts av både hastigt uppflammande kärlek, dåligt förstagångssex och förtvivlan.

Detta famnar alltså både pjäsen och Aiyana Barlett med intensitet, uppriktighet och värme. ”A hundred words for snow” låter skådespelaren i föreningen med texten göra jobbet i en tillsynes enkel uppsättning med ett starkt resultat.

”A hundred words for snow”, premiär 3 november 2023 på Gest (Gothenburg English Studio Theatre) till och med 25 november. Denna recension är baserad på föreställningen 9 november.

Av: Tatty Hennessy.

Regissör: Gary Whitaker.

Scenografi och ljusdesign: Diblik Rabía Leon.

Regiassisten: Iris van Dongen.

Ljuddesign: Karl Wassholm.

Animation och trailer: Emil Wickholm Thureson.

Med: Aiyana Bartlett som Rory.

Laddat med dockor i tonårsdrama

Teater

OXYTOCIN

Utmanar. Oskar Thunbergs ”Oxytocin” på Backa Teater både utmanar och tar tonårstiden på allvar. Foto: OLA KJELBYE

Hands up den som som vuxen längtar tillbaka till tonåren.

Jag gör det inte. Tvivlen. Vilsenheten. Längtan. De återkommande olyckliga förälskelserna. Nej, tack.

När Oskar Thunberg, regissör och dramatiker, tar sig an tonårstiden denna tids sturm und drang är det med ett stillsamt allvar. Och med dockor!

Det kan tyckas som ett vågspel – och definitivt en utmaning riktad mot de gymnasieelever som på tonåringars blasé vis är i målgruppen – med åldersgräns på 15 år. Dockor? Herregud!

Det är heller inga marionetter där någon rycker i trådarna för att skapa en dockteater. Bakom Jenny Bjärkstedts uttrycksfulla dockor finns skådespelare som inte bara hjälper med röster utan också rörelser. Det sistnämnda kan de vara flera om.

Besvärande och något som tar fokus från pjäsen? Nej, faktiskt inte. Efter en väldigt kort stund sätts skäppan på Jana, som ska börja gymnasiet och som lider av mental ohälsa. Hon sugs försiktigt in i skolans värld, bygger upp relationer och vi får följa hennes klasskamrater och henne genom en dryg termin. Kärlek och bråk, förhoppningar som grusas, fester, första fyllan, första kyssen, första samlaget, droger, kriminalitet, föräldrar och en morförälder vars liv lider mot sitt slut, sorg och glädje. Ja, som livet självt men ställt med varsam insikt om just tonårstiden med samma nära distans som en tidig Håkan Hellström-låt.

Pjäsens en timme och tre kvart kunde kanske ha stramats åt. Men ”Oxytocin” överraskar med sin kärleksfulla närhet till tonårens vilsenhet och stolthet.

Oxytocin, förresten…? Detta mirakelhormon som finns i oss. Som lindrar smärta, skyndar på läkningen av sår och skador, sänker pulsen, blodtrycket och halterna av stresshormoner. Med en långvarig effekt som påverkar oss mer än under själva beröringen.

En snabb googling ger:

”Oxytocin är ett långsiktigt bra hormon som frisätts ju mer du får av det. Det framkallas även av att dansa, sjunga i kör, ta ett varmt bad eller faktiskt av att ligga under ett tungt täcke.”

”Oxytocin är kroppens eget superhormon. Alla människor, både män och kvinnor, har hormonet oxytocin i sin kropp. Det frisätts framförallt vid fysisk närkontakt, till exempel genom kramar, beröring, massage, sex och ögonkontakt.”

Jo, Backa Teaters ”Oxytocin” berör.

”Oxytocin”, Backa Teater, premiär 18 oktober 2023. Spelas till och med 12 december. Denna recension baserad på föreställningen 9 november.

Regi och manus: Oskar Thunberg.

Mask, kostym och scenografi: Maja Döbling.

Dockmakare: Jenny Bjärkstedt.

Ljus: Christofer W Fogelberg.

Komposition: Daniel Ekborg, Simeon Hillert och Mats Nahlin.

Ljud: Simeon Hillert.

Med: Nikola Borggård Gavanozov, Ove Wolf/Pelle Grytt, Vivi Lindberg, Malin Morgan och Wahid Setihesh.

Musiker: Daniel Ekborg och Mats Nahlin.

”Ett drömspel” – fascinerande scenkonst

Teater:

ETT DRÖMSPEL

Absurd och underhållande. Koreografen och regissören Örjan Anderssons iscensättning av Strindbergs ”Ett drömspel” är underhållande scenkonst. Foto: MATS BÄCKER

August Strindbergs ”Ett drömspel” är fortfarande drygt 120 efter att den skrevs och sattes upp en drömpjäs för både regissörer och skådespelare. Ansedd som en föregångare av de expressionistiska dramerna och av Strindberg ansedd som ”mitt mest älskade drama, min största smärtas barn”.

Till Strindbergs drömvärld kan de flesta hålla sig öppna. Skaffa sin egen fria tolkning både i sättet att skapa iscensättningen och spela rollerna.

Koreografen och regissören Örjan Andersson, som återvänder till Folkteatern efter framgången med ”Hamlet” (2017) är inte sen att öppna för sin version. Med hjälp av dramaturgen Magnus Lindmans strama, och paradoxalt nog samtidigt fria, tyglar har ursprungstexten kortats och satt in i en nutida kontext. Det är smidigt och sömlöst. Här blir det repetitivt och färgstarkt. På svenska, spanska och engelska (och kanske något språk till) och emellanåt fullkomligt hallucinationiskt.

Lysande scenografi och kostym. Både scenografi och kostym lyfter ”Ett drömspel” på Folkteatern. Foto: MATS BÄCKER

Till detta har scenografen Chrisander Brun (vilket scenrum) och kostymdesignern Jenny Nordberg (vilka kläder!) skapat en drömvärld på scen som är intagande och humoristisk. Något som förstärks av kompositör Franz Edvard Cedrins musik och ljusdesignern Christoffer Lloyds expressiva ljussättning

Ja, så förstås Örjan Anderssons känsla för dans och koreografi. ”Ett drömspel” i hans händer skulle, med de fem dansarna och fem skådespelarna i ett ömt omfamnande kollektivt samarbete och likväl strong individuellt spel, lika väl kunna vara satt på Göteborgsoperan. Den är snyggt gränsöverskridande, skickligt iscensatt med en ensemble som tar sig an sin uppgift med hull och hår.

”Ett drömspel” på Folkteatern är fascinerande scenkonst. Absurd, lekfull och underhållande på samma gång.

Ett drömspel”, Folkteatern, Göteborg. Premiär 23 september 2023. Spelas till och med 11 november. Denna recension baserad på föreställningen 8 november.


Av August Strindberg

Bearbetning: Magnus Lindman
Regissör och koreograf: Örjan Andersson
Scenograf och ljuskoncept: Chrisander Brun
Ljusdesigner: Christoffer Lloyd
Kostymdesigner: Jenny Nordberg
Kompositör: Franz Edvard Cedrins
Mask- och perukdesigner: Suz Åberg

Medverkande: Jernej Bizjak, Kevin Foo, Takuya Fujisawa, Sanna Hultman/Lisbeth Johansson, Anna Lundström, Javier Perez, Emilia Roosmann, Sofia Sangregorio, Jonas Sjöqvist och Sara Wikström

Dåtid i nutid i gripande pjäs på teater Trixter

Teater:

THE ART OF BEING MANY HANNAH ARENDT

Drabbande. Nyskrivna pjäsen ”The art of being many Hannah Arendt” griper tag på med Annika Nordins i stilsäker roll som filosofen Hannah Arendt. Foto: INES SEBALJ

Varande en av 1900-talets stora tänkare och skoningslös i sitt förhållande till sanningen fick förstås tyskan Hannah Arendt (1906–1975) både följare och belackare, vänner och fiender. Som om inte hennes judiska uppväxt var nog i en tid av antisemitism. Född i Hanover levde hon under sin barndom i Königsberg, nuvarande Kaliningrad, ovetande om sig själv som judinna och frågande när hon väl ställdes inför det. Snart skulle hennes ifrågasättande inte vara värt ett vitten när hon hamnade i Berlin, blev elev hos filosofen Martin Heidegger (1889–1976). Flykten från Tysklands nazism till Paris blev en kortvarig frist och därefter, utan att kunna språket, till New York.

”The art of being many Hannah Ahrendt” är regissör Birte Niederhaus idé. I ett fritt förhållande till det material om Hannah Arendt hon har tagit till sig har hon skapat ett manus, som i långa stycken inte bara är en historiebeskrivning över den tyska filosofens liv och skeenden utan också en drabbande pjäs. Elegant kopplar den samman dåtid och Hannah Arendts historia och skeende med nutid. Med de allt snävare värderingar vi nu lider av i en peka finger-politik som skyller på andra, men vägra ta ansvar och insikt av det som sker.

Det är närmast klaustrofobisk att följa Hannah Arendts resa genom livet med suveräna Annika Nordin i huvudrollen. Allt förstärkt av Anna Gustavsson finstämda, finurliga musik som ett löpande, känslomässigt soundtrack genom pjäsen.

Det är i huvudsak en monolog, men där Annika Nordin också spelar mot sig själv i filmat material som ger ett slags dokumentär känsla. Scenrummet Hannah Arendts estrad, hennes kontor. Men är också som ett kafé med plats för cirka 30 personer, där vi alla blir den tigande åhörarskaran som ser allt, hör allt, men gör ytterst lite. Återigen en besvärande reflektion över vår samtid.

”The art of being many Hannah Arendt” är en andlös, knapp timme bländade teater med både insikt och sorgkant, som borde få möta en stor publik.

”The art of being many Hannah Arendt”, premiär 28 oktober 2023. Spelas till och med 10 december på Teater Trixter. Denna recension är baserad på föreställningen från 5 november.

Manus och regi: Birte Niederhaus
På scen: Annika Nordin

Musik/komposition: Anna Gustavsson

Film & projektioner: Fredrik Egerstrand

Scenografi: Ger Olde Monnikhof

Ljud- och ljusteknik: Miranda Seiborg Wikström

It was 60 years ago – igår

Show:

YEAH! YEAH! YEAH! IT WAS 60 YEARS AGO TODAY

Underhållande historielektion. Mathias Gian Kündig, Stefan Sporsén och Per Umaerus bjuder med Pepperland till en beatleksk historieresa i ord, musik och handling. Foto: OLA KJELBYE

Pepperland är onekligen inte riktigt kloka. För två veckor sedan spelade bandet på Varbergs stadsteater, presenterande – lördag 14 oktober – det röda samlingsalbumet med Beatles (1962–66) för att följa upp med det blå (1967–70) låt för låt. Bara för att killarna i Pepperland kan. Bara för att de vill.

Micke Isacson är kanske den mest tokiga av dem alla, eller hängivna. Han som i början av 90-talet bildade Lenny Pane med kollegan Göran Ihrfelt, som på sikt rönte stor framgångar som Beatlestolkare. Efter den artistiska skilsmässan dem emellan drog Micke Isacson igång med Pepperland med Benny Karlsson, trummor, och Per Umaerus, sång och gitarr, kvar från den förra gruppen. Ambitionen höjdes ytterligare och lovorden likaså.

Pepperland är helt enkelt ett av världen främsta uttolkare av Beatles musik. Man kan nöja sig med det. Bandet kan nöja sig med det. Men att ständigt söka nya utmaningar – som ovan nämnda med samlingsalbumens 54 spår på två dagar – eller tidigare föreställningar på Göteborgs stadsteater, som 50-årshyllningen av ”Sgt Pepper…” 2017 (recension här!) och ”Yeah! Yeah! Yeah” (recension här!), som 2021 tog avstamp i bandet studioproduktion i Abbey Road. En föreställning som blev en publiksuccé och som nu, två år senare, får en uppdatering.

Förutom Pepperland, som då som nu, förstärkts av Stefan Sporsén finns också Marta Andersson-Larson, skådespelare, med istället för Karin de Frumerie från första omgången (hon är upptagen med ”Stugfeber” och senare ”Monicas vals, Monica Zetterlund, dramatiseringen av Monica Zetterlunds liv).

Såg man ”Yeah! Yeah! Yeah” då kan man utan att blinka gå för att se ” Yeah! Yeah! Yeah! It was 60 years ago today”.

Föreställningen är rejält omstuvad. Låtar att kastats ut och nya har plockats in. Uppdateringen är elegant och knappast av en slump sker premiären på dagen 60 år efter att Beatles spelade tvärs över gatan på anrika Cirkus.

Vi kastas omedelbart in i Pepperlands svindlande Beatlestolkningar med ”Magical mystery tour” som starten på resan tillbaks i tiden. Men! Inte utan framtiden. En robot (Stefan Sporsén) kommer in och ombeds av Pepperland att göra en ny Beatleslåt med hjälpa av artificiell intelligens. Alla fans vet ju att just AI har hjälpt Paul McCartney och Ringo Starr att sammanställa en ”ny” Beatleslåt. Det är just ”Now and then”, som bandet spelar. En tolkning efter den läckta kassett som John Lennon spelade in för Paul McCartney, och som den sistnämnda fick av Yoko Ono långt efter makens död.

Ja, ni förstår det här med utmaningarna som Pepperland älskar. Så blir det också med Beatles debutalbum ”Please please me” som spelades in på drygt elva timmar och som Pepperland alltså – genom ett potpurri – gör på drygt elva minuter.

Precis som 2021 års föreställningar är det inte frågan om någon kronologisk ordning. Historier och låtar kommer efter en annan linje, som kanske mer passar dramaturgiskt. Ordning och reda har emellertid Pepperland på musiken. I arrangemangen tummar man inte på något och återskapar det mesta med en hisnande finess, nyfikenhet och spelskicklighet. Jo, det kan mankera en smula i sången, men så var ju faktiskt Beatles fyra artister med särskilda stämmor där i synnerhet John Lennon, Paul McCartney och George Harrison kunde sina stämsånger och var starka profiler som solosångare. Men, med det sagt, Per Umaerus, Stefan Sporséns och Micke Isacsons version av ”Because” är väl värd all respekt.

Med över 40 låtar (medleyn inkluderat) spänner ”” Yeah! Yeah! Yeah! It was 60 years ago today” över det mest tryfferade med anekdoter och iscensättningar, där späde Stefan Sporsén får spela Beatles väldige roadmanager, nära två meter långe, Mal Evans, Mathias Gian Kündig, gruppens producent Georg Martin och Marta Andersson–Larson Yoko Ono. Bland andra.

Det är in och utspel. Beatles pantenterade Liverpoolhumor är förvandlad till den lika patenterade Göteborgsditon. Igenkänningen är stor inte bara i vad som spelas från scen utan i iscensättnings detaljer.

Titeln på föreställning är ju i efterledet ”It was 60 years ago today” en travesti på inledningen av låten ”Sgt Pepper…”. För att fortsätta citerandet på det albumet, kan man om ”Yeah! Yeah! Yeah! It was 60 years ago today” säga att ”a splendid time is guaranteed for all”.

Yeah! Yeah! Yeah! It was 60 years ago today, Göteborgs stadsteater, premiär 27 oktober 2023.

Regi: Robert W Ljung.

Manus: Per Umaerus och ensemblen.

Kostym: Hélène Otterbeck.

Mask: Maria Agaton.

Ljud: Dan Andersson.

Ljus: Anders Johansson.

Musik: the Beatles i musikalisk urval av Micke Isacson och ensemblen.

Med: Pepperland bestånde av Micke Isacson, sång, gitarr och keyboard, Benny Karlsson, trummor och sång, Mathias Gian Kündig, bas och sång, Per Umaerus, sång, gitarr, keyboard och slagverk och Stephen Sahlin, klaviatur och sång, förstärkta av Stefan Sporsén, klaviatur, trumpet och sång, plus skådespelaren Marta Andersson-Larson, sång och slagverk. Gästspel av Axel Korsgren-Norrby på klarinett.

Låtlista: Magical mystery tour, Now and then, Please please me-medley (hela plattans 14-låtar), Tomorrow never knows, I want to hold your hand, If I fell, I am the walrus, Because, Glass onion, I me mine, Martha my dear, Within you without you, While my guitar gently weeps, Walking in the park with Eloise, Honey pie, Penny Lane, Strawberry fields dorever, Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band, With a little help from my friends, Golden slumbers/Carry that weight, The end/Her Majesty, Yesterday, Hey Jude, It don’t come easy, Got my mind set on you, Live and let die och Give peace a chance.

Drabbande dramatik

Teater:

DEN SÅRADE DIVAN

Intensiv. Göteborgs dramatiska teaters ”Den sårade divan” är hudnära och intensiv. Foto: ISAC MEIJER

Det konstnärliga manliga geniernas galenskap är alltid ursäktande. För de kvinnliga…? Nja, inte lika mycket. Trots samma starkt drivna konstnärskap har kvinnor genom historien en förväntan på sig, som mödrar, som hustrur, som skötsamma, som dygdiga.

Går man utanför ramen kommer stämplarna om att man är opassande.

Männen kan knulla runt, berusa sig, ägna sig åt konsten när konsten så kräver och om den inte kräver det finns alltid en ursäkt för inspiration i goda vänner lag.

”Den sårade divan” är Göteborgs dramatiska teaters iscensättning av Karin Johannisson bok med samma namn, som också har tilllägget ”Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S)” i titeln.

Det är alltså författaren Agnes von Krusenstjerna (1884–1940), konstnären Sigrid Hjertén (1885-1948) och poeten, tysksvenska Nelly Sachs (1891–1970) det handlar om. Starka konstnärliga krafter med sviktande psyken i en tid när konventionen kräver sitt och där psykisk ohälsa behandlas enligt dåtidens råd och rön.

När dessa krafter möts på scen slår det gnistor om gestaltningen. Från det bräckliga till det intensiva, från det sårade till starka, från det geniala till det självföraktande. Så galenskapen i sina olika skepnader på det.

”Den sårade divan” är drabbande dramatik som går en holmgång med sin publik. Hanna Ullerstams Agnes von K är utåtagerande och rör sig med kraft i lokalen – ett snyggt skapat scenrum av Fianna Robijn – men också i sin själs vindlande korridorer. Mia Eriksson håller sin Sigrid H stramt. Ett kontrollerat agerande som mer och mer krackelerar. Ingen kan som Karin Lycke spela den sköra, så gör hon det med paranoid emfas i sin roll som Nelly S.

Det är som tre monologer som vävs samman. Där en replik krokar tag i nästa, från en kvinna till nästa. Till det sinnlig koreografi och stark musik signerad Anna von Hausswolff.

Dessa tre kvinnor möter sin skaparkraft. Det självklara uttrycket för alla tre, oavsett om det är skrivandet eller målandet. ”Jag måste skriva!”, nära nog skriker Agnes von K. Samma ord viskar Nelly Sahs. ”Jag måste måla!”, säger Sigrid H med bestämdhet då hon söker de rätta färgerna. Men med tiden med allt större desperation.

För det som är det självklara för dessa artister i sitt skapande möter på motstånd; i samhället i stort, men också i äktenskap med moderskap och hustruförpliktelser, i bristen på förståelse för deras artisteri och politiska strömningar (främst judiska Nelly Sach, som tvingades fly Tyskland för Sverige 1940).

Och som det inte räckte med allt detta motstånd. Till detta också en grasserande psykisk ohälsa med institutionalisering där den gemensamma nämnaren för de tre är Beckomberga, ett av Sverige – ja Europas – största mentalsjukhus.

Om detta skildrar ”Den sårade divan” med kraft.

Den sårade divan, Göteborgs dramatiska teater, premiär 14 oktober 2023, spelas till och med den 4 februari 2024. Denna recension är baserad på föreställningen 22 oktober.

Regi: Anna Ulén

Agnes von Krusenstjerna: Hanna Ullerstam

SIgrid Hjertén: Mia Eriksson

Nelly Sachs: Karin Lycke 

Baserad på boken av: Karin Johannisson

Manus: Emma Broström och Kajsa Isakson

Scenografi och kostym: Fianna Robijn

Scenografiassistent: Josefina Ehlin

Kostymassistent: Freya Kilbo

Ljus/ljud: William Sjöberg

Ljuddesign: Isak Eldh

Musik: Anna von Hausswolff

Koreograf: Soledad Howe

Mask: Jessica Cederholm

”Stugfeber” söker farsnivå

Teater:

STUGFEBER

Farslik. Lars Demians ”Stugfeber” är farslik som i en Aki Kaurismäki-film med drag av ”Byhåla”.
Foto: OLA KJELBYE

Lars Demians musikerkarriär är lång och omvittnad, om än att han något kanske flugit under radarn. Halmstadmusikern fanns i början på 80-talet med på trendiga Stranded, skivbolaget som hyste Lustans Lakejer och Ratata. Klev in som en av många i den svenska visvågen på 90-talet med Stefan Sundström, Johan Johansson och – senare – Lars Winnerbäck. Han har dessutom skrivit musik till Ika Nords barnprogram för tv. Den nu 66-årige, Halmstadfödde musikern har funnits med länge, med andra ord. Alltid med sin profil och sin starka integritet.

”Stugfeber” är hans verk (och hans debut, så vitt jag vet, på Göteborgs stadsteater). Från text till musik. En burlesk, en mörk fars där musiken ständigt speglar handlingen utan att för den sakens skull vara en regelrätt musikal.

Stadsteaterns ensemble är all in i detta. Har förvandlat Lars Demian med orkester till något hämtat från närmsta steam punk-bar med musik som i sin tur är präglad av cirkusmusikens skeva ton och känsla för dramatik, som klezmermusikens ysterhet och Tom Waits svindlande förmåga att gifta udda instrumentering i en egen, säregen ton.

Ett rån med mycket kontanter som byte har gått över styr. Rånarna Oscar (Fredrik Evers) och Lea (Caroline Söderström) har nått en stuga i skogen mitt under älgjakten (uppbyggt för förvecklingar!), men under flykten har de tvingats lämna Jonny (Jesper Söderblom), som skottskadats. Sagde Jonny är Leas pojkvän, Oscar är hans far. In kommer Gerd (Anna Bjelkerud), grannen i skogen som är nyfiken på de nyss anlända gästerna. Hon som har en dotter, Tindra (Karin De Frumerie) som är polis.

Ja, ni hör. Här vankas intriger av högsta farsklass.

Miljön – ja, Markus Granqvist scenografi – skapar stämningar som i en Aki Kaurismäki-film. Kärvt, murrigt och utan krusiduller, men öppet för lösningar i stundens infall och hetta.

Det blir inte sämre, eller nja, av att Fredrik Evers och Caroline Söderström är som hämtade från ”Byhåla”, tv.serien från tidigt 90-tal med Ronny (Fredde Granberg) och Ragge (Peter Settman) i centrum med deras Fård (Forden de älskade) med bräkande ståkkholmska, rock’nrollromantik och yviga gester och lika yviga repliker. Fredrik Evers kan heller inte låta bli när han testar hembränt och ska förklara smaken, att närmast ordalikt sno Per Anderssons vintips som med en stor portion humor levereras varje fredag på dennes Instagramsida.

Ja, ”Stugfeber” är sannerligen ingen allvarsstund, trots gangstrar, rån och skottlossning, som ju inte ligger långt ifrån verkligheten. Den är heller inte något Noréndrama, även om det finns en fader–son- och mor–dotter-relation som skulle kunnat älta detta.

”Stugfeber” är skamlös underhållning, med slapstick och vässad dialog som hämtad från privatteatrarna. Det springs i dörrar, slås i dem samma. Ja, till och med förbi dem, då de medverkande förhåller sig tämligen fritt till kulisserna. Allt är i ett rasande tempo och skratten är smittande.

På sant farsmanér tappar skådespelarna emellanåt koncepten, improviserar i någon tappad replik och fylls av fniss som sprids i salongen. Gott så.

Men… och det är en stark invändning. Stadsteaterns skådespelare har tidigare varit inne och känt på fars och buskis. Det är dessvärre inte deras bästa gren. Så ej heller den här gången. Här finns inte tajmingen i replikerna. Man orkar inte invänta publikens skratt utan skyndar vidare till nästa scen och replik. Synd. Och varför i hela friden ska musikerna se ut som en steam punk-orkester…? Ja, inte bara de känns mal placé. Det gör tyvärr hela ”Stugfeber”.

Stugfeber, Studion, Göteborgs stadsteater, premiär23 september 2023, spelas t o m 3 november. Denna recension sågs 21 oktober.

Av Lars Demian, som också har skrivit musiken och är kapellmästare.

Regi: Hugo Aavaranta Hansén.

Koreografi: Rickard Hasslinger.

Scenografi/ljus: Markus Granqvist.

Kostym: Richard Andersson.

Mask: Marina Ritvall.

Ljud: Daniel Johansson.

Medverkande: Anna Bjelkerud (Gerd), Fredrik Evers (Oscar), Karin De Frumerie (Tindra), Jesper Söderblom (Jonny) och Caroline Söderström (Lea).

Musiker: Lars Demian, piano, David Tallroth, bastupa, trummor och blåsarr, Love Meyerson, dragspel, trummor, marimba, Karin De Frumierie, saxofon, dragspeln bano, slagverk och sånginstudering, och Jesper Söderblom, klarinett, banjo och slagverk.

Vilse i Sherwoodskogen

Teater:

ROBIN HOOD FOREVER AND EVER

Igenkänning. Backa Teaters ”Robin Hood forever and ever bjud på igenkänning och humor. Foto: ELLIKA HENRIKSON

”Att ta från de rika och ge till de fattiga” är ett eko från dåtiden. Robin Hood har ju gått igen genom århundraden och gör det nu igen på Backa Teater. Men, kanske det ska tilläggas, här handlar det inte om igenkänning från Sherwoodskogens mytiska gestalt med sina anhängare, utan mer om ett slags spinoff på Tage Danielsson och hans Karl-Bertil Jonssons tankar och idealisering. Ja, parat med Disneys version. Alltså två tecknade filmer från 1973 (Disneys) och 1975 (Tage Danielssons). Vi hamnar då i ett tidsanda där ”Att ta från de rika och ge till de fattiga” fanns i en kontext, som inte är helt given idag.

Så är också rövarna i Sherwoodskogen (eller vilken skog det nu är) vilsna. Rånar de någon är det inte säker att det är någon rik. Bytet från de trikåklädda motionärerna blir mobiltelefoner. Men vad är det för något? Ja, Robin Hood och hans sällar är fast i dåtiden, framtiden har sprungit dem förbi. Utanför skogen är världen modern, skogen exploateras för husbyggen. Vi möter alltså en kontrast.

Detta har Backa Teater gjort en lustfylld teater på knappt en och en halv timma. Det är från start fart och fläkt. Rövarna är stukade, men göder planer som värsta Vanhammar i Jönssonliga. Resultatet blir ungefär detsamma. Det är action på slapstickvis, farsartade förvecklingar med mycket spring och Kristina Issa som den ensamma barden i rövargänget som speglar händelserna med sin musik.

Scenograf Toni Tora Botwid har förtjänstfullt utnyttjat hela det stora scenrummet med en korvkiosk (inte helt olik den vid Mariaplan) längst bak i bänkraderna. Varje meter av rummet används och det gör publiken allert. För här vill man inte missa en sekund.

Robin Hood forever and ever, Backa Teater, premiär 22 september . Spelas till och med 7 december. Från tio år.

Regissör: Carolin Oredsson

Idé och koncept: Carolin Oredsson, Hanna Nygren och Toni Tora Botwid

Skådespelare: Karin Andersson, Eleftheria Gerofoka, Anna Harling, Magnus Hulth, Josse Matsson, Ulf Rönnerstrand, Emelie Strömberg, Kjell Wilhelmsen

Dramatiker: Hanna Nygren

Kompositör: Kristina Issa

Koreograf: Rebecca Evanne

Scenograf och kostymdesigner: Toni Tora Botwid