Teater | kaimartinblog

Smärtsam och färgstark Koloristen

Posted on april 4, 2024 av Kai Martin

Teater:

KOLORISTEN

Det är de sista skälvande dagarna av Göteborgs konstmuseums utmärkta och dedikerade, väl hängda och välbesökta utställning ”Den underbara färgen. Göteborgskolorismen i nytt ljus”. Då passar Kristin Falksten, skådespelare i Teater Trixter, på att bjuda upp om och till Göteborgskoloristen Åke Göranssons (1902–1942) liv. Från den trånga ettan, delad med mor och tre bröder, upp i Landala in i skapandet och mot galenskapen när schizofrenin slog klorna i honom.

Göteborgsfilmaren Pontus Hjortén har gjort en gripande dokumentär om samme konstnär – ”Livet är kort, konsten är lång. En film om Åke Göransson” – som finns på SVT Play. Ett slags avstamp – och kanske inspiration för Kristin Falksten – för att lära sig om Åke Göransson. Han som försörjde sig som frisör i en salong på Molinsgatan från 15 års ålder och levde ett självförbrännande liv på kaffe, cigaretter och konst. Den konst han själv kallade för studier. De riktiga tavlorna skulle komma sen. Men då de väl hittades i moderns kökssoffa och hamnade på gallerier 1941 visade på betydande konst. En uppskattning som Åke Göransson aldrig riktigt fick uppleva under sin livstid.

Av detta hans liv har alltså Kristin Falksten skapat sitt drama med förmånen – och utmaningen – att inramas av just den utställningen som pågår till och med 7 april.

Scenen är avskalad. En säng i centrum. Några målarpenslar i ett kärl. Men med gester, mimik och repliker blir det här ett gripande, smärtsamt, närvarande och färgstarkt drama. Svarta byxor, vit, färgsolkad skjorta, gul väst och svart kavaj. Oljefärg i ansiktet. Stram, sluten med visioner om konsten som bara han såg, som endast målade för sig och ingen annan. Vid sin sida har Kristin Falksten Sofia Henningsson. Som berättare, som Åke Göranssons blida, omhändertagande mor och allt för tidigt bortgångne storebrodern Anders (den stora konstnärstalangen), konstnärskollegan Ivar Ivarson och hans käraste Inga, som han får barnet Ingrid med, med flera. Med kostym- och hattbyten skiftar hon elegant mellan rollerna.

*Kontrast. Sofia Henningsson kontrasterar i sina roller Kristin Falkstens gestaltning av Åke Göransson. *Foto: HOSSEIN* SEHATLOU*

Sofia Henningssons milda porträtterande skapar dynamik och kontrast mot Kristin Falkstens härjade gestaltning av Åke Göransson.

Men som om det inte räcker med hans konstnärliga öde. Pjäsen spricker upp. Från skildrandet om Åke Göranssons liv från den tidiga barndomen och brodern Anders död, över det trånga boendet, de konstnärliga visionerna och färgerna, skapandet, mötet med Inga och in i vistelsen på Lillhagen de sista fem åren av hans liv. In kliver vi i ett nu och Kristin Falkstens eget skapande av ”Koloristen”. Hennes egna demoner, tvivel och konstnärliga övertygelse med Sofia Henningsson som den trogna medarbetaren som tveksamt följer med hela vägen. Det är skickligt. Det är drabbande.

Det finns egentligen några saker att beklaga med ”Koloristen”:

Av tekniska skäl blev pjäsen en smula dunkelt ljussatt. Inga spotlights, allt befintligt ljus på konstverken på väggarna. Förklarligt, men synd.

Fonden var inte Åke Göranssons tavlor utan Ivar Ivarsons.

Pjäsen skulle förstås fått fler speltillfällen i detta fantastiska rum. Nu får den ytterligare ett speltillfälle, som är inbokat: 14 april och då på Stadsmuseet. Förhoppningsvis blir det fler. Det är ”Koloristen” värd.

”Koloristen”, Göteborgs konstmuseum, 3 april 2024. Spelas också på Göteborgs stadsmuseum 14 april.

Idé och manus: Kristin Falksten.

Regiöga: Svante Grogarn.

Regiassistent/tekniker: Åke Östergren.

Koreograf: Annie Thorold.

Kostym: Nonno Nordqvist.

Skådespelare: Kristin Falksten och Sofia Henningsson.

Ordrikt om kuslig ordknapp framtid

Posted on mars 28, 2024 av Kai Martin

Teater:

LEMONS LEMONS LEMONS LEMONS LEMONS

Drama i kommande närtid? Peter Broderick och Eimear Fearon skapar nerv i kusliga dramat ”Lemon Lemon Lemon Lemon” på Gothenburg English Studio Theatre. Foto: LINA IKSE

I Tage Danielssons ”Sagor för barn över 18 år” (1964) finns ”Sagan om den stora ordransoneringen”. Man har helt enkelt bara x antal ord tillgodo i sitt liv, vilket får en alltmer ordkarg politiker att bli mycket framgångsrik mitt i en valkampanj då hans tal blir befriat från floskler. Ja, för att helt bli tysta.

När Twitter introducerades som socialt medium 2006 var det med en begränsning på 140 tecken. Kanske är det den siffran som inspirerat Sam Steiner, brittisk pjäsförfattare, när han skrev ”Lemons lemons lemons lemons lemons”. Men här handlar det om ett samhälle nära nu där beslutsfattarna lagstadgar om ordransonering. Blott 140 ord per dag ska tillåtas. En orwellsk ”1984” tid, som är krypande otäck för vad som verkar oskyldigt och hanterbart. Men som i förlängningen blir än mer drabbande än bara möjlighet till sparsamheten med ord. För hur går det kommunikationen i relationer eller över lag…? I sättet att prata med varandra? Oskyldigt snicksack i sociala sammanhang? 140 ord…?! Det är med emfas sagt knappt.

Vi får följa paret Oliver och Bernadette i olika skeende i deras relation. I ordrika scener, som hastigt skiftar mellan dåtid, nutid och framtid i ett sömlöst spel. Från det spontana mötet på en djurkyrkogård till den första dejten över till den mer permanenta relationen. De glider in och ur vardagen, romantiken, tristessen, smågräl, ömhet och famntag. Plus, förstås, samtalen om hur dagarna har varit; han som musiker med sporadiska jobb, hon som advokat med en karriär i spirande. Självklart pratar de om det nya lagförslaget. Det som han protesterar emot och som hon inte är så värst brydd över. De förbereder sig. Försöker hitta sammansatta ord som ska ge möjlighet att uttrycka sig inom de 140 orden per dag. Skapar nya uttryck.

Det är trivialt. Skenbart enkelt. En relation som andra, som går upp och ner. Paret Fearon-Broderick gör sin roller utan överdrivna manér. Men undertonen i Sam Steiners pjäs är kuslig, dov och falskt skorrande. Snart blir det uppenbart; den sittande makteliten drabbas inte av den nya lagen. Till eliten räknas advokater, inte musiker.

Tanken är svindlande.

Gothenburg English Studio Theaters uppsättning av ”Lemon lemon lemon lemon lemon” i regi av Gary Whitaker är avskalad och ren. Scenerna är korta och snabbt skiftande, rollernas humörsvängningar likaså. Väl slut är det en pjäs som dröjer sig kvar med frågor om i vilken tid vi lever. Där kulturens roll sätts på prov, där journalism löjliggörs, etablerade nyhetskanaler raljeras bort som ”fake news” och där att inte läsa en bok eller ta in nyheter kan sägas med något slags stolthet och högt buret huvud. Kanske räcker det då i framtiden med 140 ord per dag. För andra är det en skräckvision, som skapar inte bara själslig distans utan också fullständig intelligensbefrielse.

”Lemons lemons lemons lemons lemons”, Gothenburg English Studio Theatre, premiär 15 mars 2024. Spelas till och med 13 april. Denna recension baserad på föreställningen 22 mars.

Av: Sam Steiner.

Regissör: Gary Whitaker.

Regiassistent: Jazmin Kavanagh.

Set och ljusdesign: Max Mitle.

Ljuddesign: Karl Wassholm.

Tekniker: Diblik Rabia och Karl Wassholm.

Kostym och rekvisita: Betty Wallingford.

Medverkande: Eimear Fearon (Bernadette) och Peter Broderick (Oliver).

Slagkraftigt om Ferlins sista tid

Posted on mars 20, 2024 av Kai Martin

Musikal:

JAG SKA SLÅ DIG PÅ KÄFTEN

På Klarabergsgatan vid ingången till St Klaras kyrka i Stockholm står han staty, Nils Ferlin (1898–1961). Ganska mager om bena och tillika om armar och hals. En illustration av den säregne, stridbare och skicklige diktaren från Filipstad, som blev en av de Klarabohemer som helst levde på bohemdieten kaffe, cigaretter och sprit.

Det var i dessa kvarter han fick sin näring som poet, där han diktade, sålde det han skrev och förvandlade de införskaffade honoraret till sin diet. En livscykel måhända inte att rekommendera.

Men hans sista tid lever han med sin fru Henny i Penningby i Roslagen. Han är drabbad av reumatism, som kröker hans händer så svårt att han knappt eller inte kan greppa pennan för att skriva. Lungorna är fyllda av rökningens tjära. En stroke har slagit honom, men han har klarat talet. Den stridbarhet och styrka som han genom livet har haft sinar. ”Jag ska slå dig på käften”, blir tomma hot som kommer över hans läppar. Det som i hans krafts dagar blev till handling. För temperament hade han, oavsett om det var som skådespelare, sjöman, fotbollsspelare eller slagskämpe.

Denna hans sista tid har sångaren och artisten Timo Nieminen tagit fasta på i sin ”Jag ska slå dig på käften”. En slagkraftig, mustig, sorgligt rolig föreställning som han kallar musikal, men som jag kanske hellre vill kalla en musikdramatiskt historia, en monolog med sång. Nå…

Timo Nieminen kan sina kärva män. Han kan sin Nils Ferlin. Vågar lita på när tystnaden är mest kraftfull eller när replikerna ska få ta sats inför ett sångnummer. Musikerna Gunnar Frick – gitarr och dragspel – och Lotten Zimmergren – cello – får också agera staffagefigurer i de stumma rollerna som Vilhelm Moberg och Nils Ferlins hustru Henny Ferlin Lönnqvist. För det är Timo Nieminen som håller låda. Det är han som med emfas sjunger sina nykomponerade låtar till Nils Ferlins klassiska dikter, de som tidigare bland andra Lille Bror Söderlundh stått som kompositör för.

Ja, Nils Ferlin tjusar och lockar fortfarande. Han är ju inte bara staty vid Klarakvarteren i Stockholm utan även i födelsestaden Filipstad och på fyra andra ställen. Hans dikter lever och artister som Sven-Bertil Taube och bluesmannen Rolf Wikström har gett dem liv i musikform.

Så här drygt 60 år efter hans frånfälle visar Timo Nieminen att Nils Ferlin fortfarande har en relevans och aktualitet.

”Jag vill slå dig på käften” är på hända inte en lavett på blanka dan, men en utmärkt vederkvickande lunchunderhållning.

”Jag ska slå dig på käften”, Lunchteatern, Göteborgs stadsteater. Urpremiär 18 mars 2024. Spelas 21 och 22 mars, men kommer också spelas på turné.

Manus och musik: Timo Nieminen, som också spelar rollen som Nils Ferlin.

Dikter: Nils Ferlin.

Regi: Marie Dellskog.

Ljud: Arctur Hernandez.

Gitarr, dragspel och i rollen som Vilhelm Moberg: Gunnar Frick, som även gjort illustrerande musik.

Cello och i rollen som Henny Ferlin Lönnqvist: Lotten Zimmergren.

Grå revansch mot förtryck

Posted on mars 19, 2024 av Kai Martin

Teater:

BOKSLUTET

Blir skarp. Ola Hedéns vaga Mats Norlén blir skarp i pjäsen ”Bokslutet”. Foto: KAI MARTIN

”Bokslutet” är snabbt summerad en länk mellan Patrick Süskinds ”Kontrabasisten” och filmen ”Falling down” (1993) med Michael Douglas i huvudrollen. Men, som alltid med något författat av Håkan Johnsson ett manus med så mycket däremellan i en skicklig spännvidd mellan humor och allvar.

Pjäsen hade sin premiär i höstas och har varit en ambulerande föreställning med Ola Hedén som ensam huvudrollsinnehavare, men med sidokaraktärer i berättande form. Det är en monolog om den osedda, som försmådd tar sin revansch på ett gruvligt vis.

Internredovisningsekononomen, den plikttrogne Mats Norlén syns inte på sitt arbete. Gör inte sin röst hörd. Gör inget väsen av sin gestalt. Han älskar sina siffror. Han älskar ordning och reda. Vårdar ömt det arkiv av räkenskaper som finns i källaren med det stora kassaskåpet. En tradition av nit och flit, som han ärvt från sin forna kollega som elegant skötte internredovisningen på det stora företaget GSG Finans. Det med honnörsordet ”Learn into the future” som devis.

Det är dags för bokslut. Men den karismatiske VD:n Sebastian Daghäll dyker inte upp på scenen inför det fullsatta årsmötet. Det är den i gråkostym klädde Mats Norlén, som med en pärm under armen nervöst tar på sig rollen och äntrar scenen. En plats han inte tar och där han bakom den väldiga pulpeten blir en än mindre figur än vad han är.

Det blir inte mycket till bokslut. Det blir en berättelse, mycket baserad på de noter som han gjort till den ekonomi han redovisat. Ett annat slags räkenskap, kan man säga, där den marginaliserade Mats Norlén tar sin revansch i en allt mer stegrande vrede.

Han som aldrig sagt något, aldrig gjort sin röst hörd, har i tystnad noterat allt, sett allt och har kunskap om företaget som få, kanske ingen annan. Ständigt förminskad blir en publik händelse som drabbar honom droppen som får bägaren att rinna över.

Ola Hendéns Mats Norlén är nervig, blek och en vag figur, som ju längre pjäsen lider blir allt skarpare. Gesterna är ringa, armarna pressade mot kroppen, benen parallellt stående. Men verbalt kokar det intensivt.

Humor, förstås. Men som med sinnrik humor krävs det också en stor portion allvar och en gnutta kärlek. ”Bokslutet” är inget man skämtar bort, men underhålls desto mer av och som bjuder på eftertanke.

”Bokslutet”. Urpremiär 23 september 2023. Denna recension baserad på föreställningen från 17 mars 2024.

Av: Håkan Johnsson.

Med: Ola Hedén.

Lek, stök och allvar om döden

Posted on mars 14, 2024 av Kai Martin

Teater:

DÖDEN, DÖDEN

Hur svårt är det inte att prata om döden? Det mest självklara i livet egentligen. Lika essentiellt som födsel och firandet av födelsedagar. Men prata om det? Nej. Hur svårt är det då inte att prata om döden med barn, som oförskräckt ställer sina frågor vars svar vi vuxna lindar in. ”Var är farmor?” ”Hon har gått bort.” ”Hon har lämnat oss.” ”Hon är i himmelen.”

Luddiga svar på ett allvarligt ämne. Men så är det ju också så att vi inte vet var de döda tar vägen efter att det har lämnat oss.

Om detta tar Backa Teater ett omfattande grepp i Dimen Abdullas pjäs ”Döden, döden”. En både uppsluppen, stökig, lekfull och allvarlig pjäs riktad till barn från sex år och uppåt.

När jag blir en i publiken är det främst barn i åttaårsåldern som deltar som publik. Ja, deltar. För på självklart Backa Teatervis närmast uppmanas publiken att delta, men här kanske lite mer än brukligt.

Det är en rastlös skara individer som ta del av detta svåra ämne. Extra svårt blir det när skådespelarna inte har fasta roller utan skiftar i sina karaktärer; ett barn blir en farmor, en man en mamma, en kvinna en pappa.

Jag är inte säker på att det är optimalt för barn i den åldern, trots rik fantasi. Jag tyckte själv att det inte var helt lätt att hänga med i svängarna, för svänger, det gör det rejält i denna en timme och tio minuter långa och hårt drivna föreställning.

Den kräver sin publik. Men den kräver också sina skådespelare och att ta barn på allvar är Backa Teaters uppgift; en roll ensemblen klarar med stor skicklighet. (Jag fick rapporter om att föreställningen efter den jag var på blev nära nog kaos, med livligt deltagande lågstadielever som hart när välte omkull pjäsen och på ett fint, stimulerande och roligt sätt utmanade skådespelarna.)

Här ställs frågorna. Har blandas trams med det seriösa. Finurliga repliker och scener mixas upp med musik från både musikerna/kompositörerna Anna Gustavsson och Daniel Ekborg och övriga ensemblen. Musikerna är i högsta grad en del av pjäsen, har sina repliker och sitt agerande från start. Här kommer ingen undan skådespelarkonsten. För det här är en pjös som är synnerligen fysisk.

”Döden, döden” är alltså intensiv, men också reflekterande. Ur denna emellanåt stökiga tillställning inbillar jag mig att frö sätts för att skördas i samtal mellan lärare och elever efteråt. Samtal jag skulle vilja bevittna. För utan tvekan har pjäsen en engagerad publik.

”Döden, döden”, Backa Teater, premiär 8 mars 2024. Spelas till och med 7 maj. Denna recension baserad på föreställning från 12 mars.

Av: Dimen Abdulla.

Regissör: Gustav Deinoff.

Koreograf: Sindri Runudde.

Scenograf, kostym- och maskdesign: Annika Tosti.

Ljusdesigner: Christofer W Fogelberg.

Kompositörer: Anna Gustavsson och Daniel Ekborg.

Ljuddesign: Jesper Lindell.

Medverkande: Anna Harling, Ylva Gallon, Nathaniel Hagos, Daniel Ekborg, Anna Gustavssob och Nadia Nair.

Fartfylld färd mot kaos

Posted on mars 4, 2024 av Kai Martin

Teater:

BRÖDERNA MOZART

Suzanne Ostens film ”Bröderna Mozart” har måhända solkats i minnet av att det var den sista filmen som Olof Palme såg den där ödesdigra kvällen på Sveagatan 28 februari 1986. Men den hade då precis haft premiär och kom senare att prisas Guldbaggebelönade året efter.

Nu, 38 år senare, har Folkteatern i Göteborg gjort en livfull och roande föreställningen när filmen för första gången blir pjäs. Det är smittande teater från start med en synnerligen närvarande regissör Walter (Magnus Krepper) i färd med sina visioner av hur hans uppsättning av Mozarts ”Don Juan” ska te sig. Charlotta Nylunds scenografi är djärvt inramande både rokokoteatern och det moderna teaterrummet. Här spänner ensemblen över pantomim, rapp dialog, ren och skär dramatik till bullrande humor.

I skuggorna smyger Mozart (Andrea Edwards) som en spefull och gäckande figur, som fyller regissörens fantasi. Han som är totalt gränslös och otyglad i sin ambition i kontrast mot den konservativa ensemblen och ledningen med sin ekonomiskt strama tyglar.

Det blir konflikter, ett lockande och pockande för att nå en scenisk och konstnärlig överenskommelse. Metateater i sin prydno och en fullständigt frustande föreställning, som skenar mot finalens totala kaos. Här roas man av en ensemblen som själva låter sig roas. Det är visuellt och rappt. Som publik gäller det att vara med på noterna och ja, det bjuds på Mozarts musik också. Men i skickliga Joel Igor Hammad Magnusson uppdaterade tonspråk. Praktikanter från Operaprogrammet vid Högskolan för scen och musik i Göteborg (Millan Baeckström, Linnea Simon och Jonas Egfors) ger sångerna den pondus som krävs. Men det är inte musiken som är i centrum; det är den drivne regissörens nyckfulla visioner, som utmanar allt och alla på teatern. Mycket roande, men kanske också utan riktig botten i denna den stora röran där allt ska med och få plats.

Bröderna Mozart, Folkteatern, Göteborg. Premiär 24 februari 2024. Spelas till och med 23 mars. Denna recension baserad på föreställningen 2 mars.

Efter ett filmmanus av: Etienne Glaser, Suzanne Osten och Niklas Rådström.

Scenbearbetning: Kristian Hallberg och Magnus Lindman.

Regissör: Frida Röhl.

Scenografi och kostymdesigner: Charlotta Nylund.

Ljusdesigner: Carina Backman.

Musikaliskt arrangemang och musiker: Joel Igor Hammad Magnusson

Maskdesigner: Klara Ejeby.

Koreograf: Cecilia Milocco

Medverkande: Magnus Krepper (Walter, regissör), Sanna Hultman (Franka, scenograf), Anna Lundström (Malla, receptionist), Nina Haber (Marian, sångare), Kjell Wilhelmsen (Eskil, sångare), Elsa Kihlberg (Ia, sångare – skådespelarpraktikant från Teaterhögskolan i Luleå), Jonas Sjöqvist (Olof, sångare), Ludvig Stynsberg (Perola, orkestermedlem – skådespelarpraktikant från Teaterhögskolan i Luleå)), Lena B Nilsson (chefen), Andrea Edwards (Mozart) samt Millan Baeckström, Linnea Simon och Jonas Egfors (städpersonal – samtliga praktikanter från Operaprogrammet vid Högskolan för scen och musik i Göteborg).

Lärande och underhållande om fotboll

Posted on mars 4, 2024 av Kai Martin

Musikalisk underhållning:

LYCKANS SOLDATER

!!!

Kronhuset, Göteborg.

Publik: Nära nog fullsatt.

Bäst: Den underhållande historielektionen.

Sämst: Den stora scenen.

Fråga: Vad blir nästa nedslag i historien…?

I denna skrivande stund spelas derby mellan Öis och Gais. Det finns några som kallar detta originalderbyt, som vore lagens första matcher – sex till antalet – 1897 (tre år efter att Gais bildades) det första derbyn i Göteborg. Så var det inte. Matcherna som spelades – totalt 26–0 till Öis – föregicks av den mellan Öis och Lyckans Soldater några år tidigare. Förövrigt den första fotbollskamp som spelats i Sverige, då den gick av stapeln på Heden 22 maj 1892. 1–0 till Öis och det blev både första och sista gången som Lyckans Soldater spelade en fotbollsmatch.

Ovanstående är sånt man får lära sig, om man nu inte redan visste, om man går på Bröderna Dohlstens föreställning ”Lyckans Soldater” på Kronhuset. Victor och John Dohlsten kan sin historia och har sedan tidigare gjort ett antal musikdramatiska föreställningar – ”Farväl Majorna” (2018 – recenserad här), ”En resa i det gamla Göteborg” (2022), ”Lasse i Gatan” (2022) och ”En mästare från Pragh” (2023). Nu famnar de fotbollens historia i Sverige i allmänhet och i Göteborg i synnerhet. Det var ju här allt startade.

Det är nu i år 100 år sedan Allsvenskan startade. Men fotbollen var ju igång långt tidigare än så. Klart att det finns historier att berätta och fotbollen är ju i ropet även på scen. På Göteborg stadsteater spelas exempelvis just nu ”Änglarna, finns dom?” – Gertrud Larssons nyskrivna pjäs (recension här)

Listigt är ”föreställningen”Lyckans Soldater” upplagd med två gånger 45 minuter speltid – plus stopptid. Inom denna ram utspelar sig berättelser åskådliggjorda av Victor Dohlsten, som iklär sig rollerna som initiativtagarna till Öis (Wilhelm Friberg) respektive Lyckans Soldater (Carl Blidberg) och senare Gais (Carl ”Våran” Gustafsson) och IFK Göteborg (Arthur Wingren). Med rösten tillsammans med en keps och en hatt skiftar han karaktär och axlar också rollen som den i tv-intervjuade tränaren. Han som genom föreställningen går från förhoppningar till en karriär på ett brant sluttande plan.

Till detta John Dohlstens sånger, som färgar historien likt en singer/songwriter i Göteborgshistoriens fotbollsdräkt. Nej, de är inte i paritet med Stefan Andersson smittande låtskrivande, men goda nog i sammanhanget.

Det är underhållande. Bröderna Dohlsten – där pappa Ulf Dohlsten har regisserat, öisaren som misslyckats i sin uppfostran och fått ett gäng gaisare i familjen – visar att det både tagit sin historia på allvar med sin research och inte backat för skrönornas möjlighet att färga föreställningen. Det blir historiska tillbakablickar och nutidskopplingar i snabba dribblingar. Det är allvar, men med en klackspark.

Visst: scenen är gigantiskt för de båda och kanske skulle ambitionen att spela elvamanna modifierats till sjumanna och ett mer intimt format. Nu möts Victor och John Dohlsten för sällan på scenen i detta spel utan boll.

Men publiken är med och alla tjommarna är där: Gaisare, Öisare, Kamrater samt en och annan Häcken-supporter. Jo, så är det. Förutom Lyckans Soldater, finns det inte utrymme för så många av de andra Göteborgslagen som figurerat och figurerar inom elitfotbollen. Ändå är alla välkomna. Så som det ska vara i sportens värld, oavsett supportertillhörighet.

Fotonot: ”Lyckans Soldater” hade premiär 1 mars 2024. Denna recension baserad på föreställningen den 2 mars. Den spelas också 8 mars (för öisare) och den 9 mars (för gaisare) samt därefter 16 och 17 mars. Samtliga speltillfällen i Kronhuset.

Avskalad drabbande dramatik

Posted on mars 1, 2024 av Kai Martin

Teater:

RABBIT HOLE

Pulitzer-prisade David Lindsay-Abaires drama ”Rabbit hole” hade premiär på Broadway 2006. När den nu sätts upp på intima teater Trixter är det i en avskalad och väldigt rättframt naken version.

Scenen är som en ram med gradänger runt om tre sidor. Pjäsen är uppbyggd enligt tablåformat där Jonatan Wibos ljus och Fredrik Jonassons musik tjänar som ut- och ingångar från en akt till en annan. Ingen rekvisita. Inget alls förutom denna nakna scen, en portal för entréer och sortier och de barfota skådespelarnas möjligheter och kapacitet; det blir helt enkelt utlämnande och intensivt i all sin enkelhet. Väldigt effektivt.

Rebecka (Michaela Thorsén) och Joel (Victor Trädgårdh) är det äkta paret som lever i sorg efter förlusten av ett barn. Krampaktigt söker de tillbaka till varandra, men avgrunden dem emellan är djup.

Rebeckas syster, slarvan Isabell (Kristin Falksten) är på besök, berättar om ett barbesök som urartat och avslöjar i samma andetag att hon är gravid. Något som den ständigt sanningssägande modern Madde (Carina Söderman) redan har fått berättat för sig. Som en gast kommer David (Yohannes Frezgi) in och ur handlingen med något angeläget på hjärtat…

Ja, i all sin enkelhet tycks det vara en ramberättelse som man skulle kunna utan och innan. Som man hört förut. Ett kammardrama man kan. Men David Lindsay-Abaires manus är starkt och överraskande, Elisabeth Klasons och Björn Lönners översättning fångande och replikerna lättsamt löpande att det skapar ett levande här och nu.

Här är händelserna inte i ett mindre samhälle i USA som i originalet utan i Sverige. Tommy Nilssons ”Öppna din dörr” blir ett soundtrack till en intensivt laddad scen. Utan något alls blir det som sker på scenen bildrikt.

Intrigen är sinnrik, som en lök som sakta skalas av till sin innersta kärna. Det blir drabbande dramatik, som är både känsloladdad och trovärdig. De fem skådespelarna vårdar sina roller som vore karaktärerna dem själva. Det är utan tvivel skickligt och det är egentligen bara en sak att beklaga: att spelperioden är så kort. ”Rabbit hole” tål att ses igen.

Rabbit hole, teater Trixter, Göteborg. Premiär 23 februari 2024. Spelas till och med 23 mars. Denna recension från föreställningen 29 februari.

Av: David Lindsay-Abaire.

Regi/koncept: Daniel Adolfsson.

Översättning: Elisabeth Klason, Björn Lönner.

Scenografi: Daniel Adolfsson.

Ljus: Jonatan Winbo.

Musik: Fredrik Jonasson.

Kostym: Anna Sefve.

Markkontakt för Änglarna

Posted on februari 23, 2024 av Kai Martin

Teater:

ÄNGLARNA FINNS DOM?

I säsongens sista spark räddar IFK Göteborg det allsvenska kontraktet efter en miserabel säsong 2024. På Påskbergsvallen i Varberg mot grönsvarta Varbergs Bois pustar Blåvittsupportrar ut. Det spelåret som inleddes med den pinsamma förlusten på Superettanlaget Gais i Svenska cupen var äntligen över. En golgatavandring fotbollsmässigt gav inte en plats på korset, men ett fotbollsmässigt lidande som egentligen bara lokalkonurrenterna Gais kunnat visa upp med sina vandringar genom seriesystemen.

Men den här säsongen har Blåvitt hittills visat upp skrala resultat. I första matchen i Svenska cupen mot Nordic United – ett divison1-lag – borta i Södertälje ledde hemmalaget med 2–0, bland annat efter mål av 15-åriga Johannes Tahan. Blåvitt vaknar, kvitterar, som föregås av en straffmiss där Nordic Uniteds 18-årige målvakt Angelo Melkemichel räddar. Dramat på Södertälje fotbollsarena avgörs till meriterade Blåvitts fördel först på tilläggstid.

Ska säsongen 2024 gå i samma limbo som åren dessförinnan?

Ja, det saknas inte dramatik i fotbollsvärlden. För IFK-supportrar har känslo- och tålamodsregistret tänjts till bristningsgränsen. Men där laget inte presterat vare sig i styrelserum, på klubbdirektörsnivå eller på plan har fansen visat storstilad klass på läktarna (hemmamatchen mot Hammarby då en hel pyroteknisk arsenal briserade innan match).

Att IFK Göteborg varit i limbo förut vet pjäsförfattare Getrud Larsson. Hon som med pricksäkerhet kan sticka fingret i en varböld och författa en pjäs om det. Som GP:s ekonomiska haveri 2016 som i sin tur piggt gav ”Tidningshuset som gud glömde” 2017 (min recension här).

Nu är det IFK Göteborg som hamnar i Gertrud Larssons satirkvarn – och fredsrörelsen. För listigt har de stora händelserna 5 och 19 maj 1982 då Kamraterna slog de tunga, tyska giganterna Hamburger Sport-Verein med 1–0 på Ullevi och 3–0 på ett utsålt Volksparkstadion vävts ihop med Nordiska fredsmötet på Ullevi 15 maj 1982, som i sin tur krockade med Göteborgsvarvet. Det förstnämnda evenememanget som drog 100000 protesterande på Göteborgs gator.

Scenen är listigt byggd med arenaläktare i fonden, där en del av publiken sitter. Det är alltså upplagt för hejaramsor och mycket riktigt kommer ett ”Andra sidan är ni klara?” från salongen med ett blygt ”Jajamänsan fattas bara” från scenen innan pjäsen tar sin början.

Fotboll och fred, alltså. Gertrud Larsson har gjort sin research i båda fallen. Första halvlek bjuder på en aningen rapsodisk resumé över IFK Göteborgs historia från miserabla säsongen 2023 tillbaka historiskt till 1970, då laget åkte ur Allsvenskan och sedan vidare tillbaka och fram till den makalösa säsongen UEFA-cupresan från 1981 till ljuva maj 1982.

Det blir också en kärlekshistoria mellan Blåvittsuportern Hasse (Fredrik Evers), som efter att ha fått en flaska i huvudet i samband med att försökta rycka upp fotbollsmålets stolpar under ödesmatchen mot Örebro 26 oktober 1970 träffar läkaren Eva (Cecilia Milocco). Tycke uppstår. Kärlek spirar och familj bildas. Hon strävsam med italienskt påbrå, en fredsälskande öisare (!) –inspirerat av bröderna Birro, kan man förmoda. Han en slashas som tjänar sin inkomst via blixtbricka och som hellre vurmar för Blåvitts matcher än för världsfreden under kalla krigets dagar. Hasse är som vore det en Tomas von Brömssen-figur utmärkt utmejslad av Fredrik Evers. Cecilia Miloccos Eva är den karaktär som imponerar mest genom föreställningen – och i gestaltningen. Med det svenska tålamodet och det brinnande italienska temperamentet.

Vi kastas mellan nutid och dåtid. Änglakören – Mölndals kammarkör – agerar förtjänstfullt både IFK Göteborg på plan och dess supportrar på läktarna. Joel Almes ”Snart skiner Poseidon” har väl aldrig låtit så ljuvt, precis som Schytts ”Heja Blåvitt”.

Vi följer paret Eva och Hasse med barnen Jennie och Tobbe (förstås döpt efter Torbjörn Nilsson), som självklart blir hängivna Blåvittsupportrar. Men också tidens strömningar från 70-talets politik till den splittrade ideologin som vi befinner oss i nu.

Kärvar första halvlek en smula är det bättre fart på den andra. Här har pjäsen och historien funnit sin plats.

Javisst ryms det klichéer. Gaisarna framstår som sura och tvära framhärdande att ”Blåvitt är disko. Gais är rock’n’roll”. Öisarna som italienskt eleganta. Blåvittsupportrarna som käcka och kamratliga sprungna ur folkets lag. Likadant med fredsrörelsen där Vivi Lindberg får göra storrökande danskan Vibeke med parodisk danska. Hon gör också Nicole Seibert i en scen. Ja, tyskan som vann Eurovison med ”Ein bisschen frieden” 24 april 1982, som nu famnas av Änglakören och i Vivi Lindbergs porträttlika, men inte röstlika, gestalt.

Jo, det är mycket som kommer med i ”Änglarna, finns dom?”. Gertrud Larsson är väl här mindre satirisk och mer komisk utan att förlora allvaret. Men som pjäs är detta i paritet med Blåvitts insatser de senaste åren; väldigt mycket upp och ner.

”Änglarna, finns dom?”, Göteborgs stadsteater. Premiär 16 februari 2024. Spelas till och med 18 april. Denna recension baserad på föreställningen den 22 februari.

Av: Gertrud Larsson.

Regi: Olle Törnqvist.

Scenografi och kostym: Johanna Mårtensson.

Mask: Ingela Collin.

Ljus: Isabelle Oldenqvist.

Ljud och körarrangemang: Adam Hagstrand.

Koreograf: Cecilia Milocco.

I rollerna: Victoria Olmarker (Jennie och arg gaisare), John Lalér (Tobbe, Jennies lillebror), Cecilia Milocco (Eva, mamma till Jennie och Tobbe), Fredrik Evers (Hasse, pappa till Jennie och Tobbe), Hanna Alem Davidson (Bella, Jennies dotter med flera), Vivi Lindberg (Robin, Bellas flickvän med flera) och Sven Boräng (Kent, Hasses bästa vän med flera).

Änglakören med medlemmar ut Mölndals kammarkör: Fredrik Berglund (konstnärlig ledare och dirigent), Magnus Bergenkulle, Johan Sahlgren, Anton Andersson, Lukas Lannemyr, Per Sahlgren, Kenny Svensson, Jens Blomqvist, Erik Rådbo, Daniel Svärd, Gustav Rimås, Peter Madsen, Karin Amin, Mia Malmstedt, Malin Sternby Eilard, Josefina Lindsten, Karin Lindahl, Elin Ljungqvist, Maria Bilén, Elisabeth Tullhage, Amanda Larsson, Anna Moreaus, Malin Hansson, Miranda Bergenkull, Josefin Lundsten Palmgren, Martina Skogsberg, Emelia Lundqvist, Terese Ewaldsson och Jenny Grünewald.

Scenstark, fysisk och fantasifull Odysséen

Posted on februari 21, 2024 av Kai Martin

Teater:

ODYSSÉEN

Det är förstås svindlande att Homeros epos ”Odysséen” från 700 år före Kristus kan placeras på en scen i Göteborg anno 2024. Detta drama om Odysseus uppror mot gudarna, som sätter honom och hans besättning på en irrfärd i år – långt från hem, långt från familj, långt från trygghet.

”Odysséen” och även ”Illiaden” av samma författare har lockat genom historien och haft sina efterföljare. Som James Joyces ”Odysseus” (1922) och Eyvind Johnsons ”Strändernas svall” (1946) romaner till filmer som Stanley Kubricks ”2001 – ett rymdäventyr” (1968) och bröderna Cohens ”O’ brother where art though?” (2000). Ja, till och med avknoppningar i låtskrivande som Ulf Lundells ”Strändernas svall” (1996) respektive Kai Martin & Stick!:s låt med samma titel (2016).

När regissör – och koreograf – Örjan Andersson tar sig an detta gigantiska verk – fyllt av förpliktelser, arv och historisk tyngd – gör han det lekfullt, men inte desto mindre med ett mörkt, djupt allvar. Han har med dramaturgerna Stefan Åkessons och Magnus Lindmans hjälp, den senare står för textens bearbetning, krånglat sig ur originalets hexameter, det kittlande, men tungrodda versmåttet. Fram står en komprimerad upplaga, som ensemblen på Backa Teater uppenbart älskat att forma till sin.

Med dem och kompositör Simeon Pappinen Hillert dramatiska och intensiva musik tillsammans dansarna Daniel Staaf och Sofia Sangregorio och scenograf Chrisander Bruns enkla, men levande scenrum skapas dramatik som känns. Ja, både fysiskt, när stormarna slår till, och känslomässigt.

”Odysséen” på Backa Teater är en kollektiv kraft, som utmanar inte bara originalet utan också sin publik. Uppsättningen tumlar runt i denna så eviga resa med alla dess utmaningar från Cyklopen och Kirke till skönt sjungande sirener. Gudinnan Athena i Gunilla Johansson Gyllenspetz gestalt far omkring i en plymkläd permobil ömt övervakande denna Odysseus resa. Han i sin tur gestaltas av flera skådespelare under pjäsens gång – Eleftheria Gerofoka, Rasmus Lindgren…; alla med sina olika temperament.

Pjäsen tänjer och bänder på historien utan att tappa fokus. På samma sätt uppstår något sömlöst mellan teaterns möjlighet och dansens. Skådespelarna – och dansarna – använder till fullo det gigantiska scenrummets möjligheter och då inte det räcker får även gradängerna där publiken sitter nyttjas.

Det här är en pjäs med stor närvaro utan en enda lugn stund. Knappast heller efteråt för de frågor som väcks. Ska man lita på sin ledare? Vad händer med en man som efter lång frånvaro kommer hem till sin familj? Hur mår man efter att cyniskt offrat delar av sitt manskap för att rädda det större flertalet?

Det är några av de frågor som ”Odysséen” inte ger svar på, men inte desto mindre bjuds det på förstklassig scenkonst.

Odysséen, Backa Teater. Premiär 17 februari 2024. Spelas till och med 3 maj. Denna recension baserad på föreställningen 20 februari.

Av: Homeros.

I bearbetning av: Magnus Lindman.

Regissör och koreograf: Örjan Andersson.

Scenograf och ljusdesigner: Chrisander Brun.

Kostym- och maskdesigner: Josefin Lindskog.

Kompositör och ljuddesigner: Simeon Pappinen Hillert.

Medverkande: Nikola Borggård Gavanozov, Daniel Staaf, Eleftheria Gerofoka, Ulf Rönnerstrand, Sofia Sangregorio, Emelie Strömberg, Joseba Yerro Izaguirre, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Ove Wolf och Rasmus Lindgren.