Resa | kaimartinblog

En mans resa mot rock’n’roll – eller 24 timmar

Posted on augusti 23, 2015 av Kai Martin

Morgonen:

En man vaknar tidigt. 05.40 ger han upp denna klara augusti måndag, kliver upp ur sängen tar på sig de redan framlagda kläderna, gör sin morgontoalett, rakar sig noga då det kommer bli en lång dag, gör iordning sin frukost, hämtar tidningen och läser den rastlöst.

Strax efter sju går han mot spårvagnen, morgonen är en smula kylig, men inget som inte den sedan länge strålande solen värmande kommer ändra på.

Han möter en granne springandes i motsats riktning, som lite lätt irriterande muttrar något som första arbetsdag och glömda nycklar till jobbet. På spårvagnshållplatsen träffar mannen grannens sambo, grannfrun ska åt samma håll med vagnen och de samspråkar och fortsätter så en bit på vagnen innan hon går av för även hon sin första arbetsdag.

Jungfruturen. Foto: KAI MARTIN

Mannen sitter på spårvagn nummer ett, som tar en av sina första girar mot Järnvågsgatan i den staden där han bor, en nylagd sträcka genom kvarter som ännu inte är byggda. Han går av vid den nyanlagda hållplatsen Skeppsbron med utsikt över älven och promenerar i motsatt riktning mot en biluthyrningsföretag.

Mannen ska företag en längre resa med ett större fordon som inte endast kan rymma honom själv utan packning, utrustning samt, så småningom, fyra medresenärer. Vid disken till bilfirman informeras mannen om att bilen inte är beställd förrän till nio, vilket fullkomligt hotar mannens planer och tidskalkyl, något han militäriskt basunerat ut via internmeddelande till de övriga resenärerna samt andra som är involverade i resans slutliga mål.

Upphämtningen:

Men biluthyrarna är tjänstvilliga, hitta en startklar och fulltankad bil som passar syftet, förvisso otvättad, men redo. Han beger sig från centrala staden via vägar som ska möjliggöra det för mannen att slippa hamna i morgonens rusningstrafik. Har meddelat per telefon att han är på väg, kommer fram till en adress, hämtar där upp en ung man med delar av hans utrustning, lämnar lite sent enligt schemat vidare för att hämta resten av den unge mannen tungt vägande utrustning. Det kräver en resa på någon av stadens mest intensivt trafikerade leder, men det flyter på i maklig takt och ärendet är snart gjort.

Nästa anhalt är en sedan i en helt annan riktning i staden. Mannens nära vän sedan mer än 30 år sedan ska fiskas upp, även han med rikligt med utrustning. De knappa kvartens försening är nu ihållande, men också stadig. Efter att ha tråcklat den minibussen, aningens större än en större personbil, in på smala gator och gränder, lastat den full, är nu målet att sluta den första cirkeln. Hämta mannens eget bagage samt andra nödvändigheter och mannens hustru, som ska göra männen i bilden sällskap över en längre tid.

Resan:

Minibussen stävar nu ut ur staden med maklig takt, har fått direktiv om att hämta upp ytterligare en passagerare några mil öster om staden, gör så efter lite krångel och kommer, 20 minuter sent enligt schemat, slutligen iväg.

Mannen kör fordonet med stadig fart och efter mer än halv sträckan är det lunchpaus. Snabb förtäring och lite rast vila blir det innan fordonet startas och åker vidare. Efter ytterligare en timme vill mannen byta, för tröttheten har drabbat honom akut och direkt efter skiftet somnar mannen djupt för att sova i en halvtimme. Det är nu ytterligare en halvtimme till målet och mannen, som redan från början stakat ut vilken väg som är lämpligast mot målet, tar ut färdriktningen för den nye chauffören.

Det blir på pricken stopp på färdmålet enligt schemat, men med ännu en timme att spendera innan det första mötet med ressällskapet och de arrangörer som de avtalat att träffa.

En orkester i väntan. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jo, det kan redan nu avslöjas att resenärerna ingår i en orkester som nära 50 mil från hemstaden ska uppträda på en scen på ett av landets mest populära nöjesfält. Det är en grannlaga uppgift där ingenting lämnats åt slumpen, bandet är väl förberett och förhoppningarna stora.

Målet:

Ett närliggande kafé får tjäna som serviceinrättning i väntan på att grindarna ska öppnas för inlastning. Solen skiner och förhoppningarna är lika stora som förväntningarna. De två resterande medlemmarna i orkestern kommer i en gemensam bil och så småningom kommer arrangörerna och inlastningen sker på scenen till den dansbana som finns på nöjesfältet.

Riggning av utrustning tar sin tid, mannen bidar sin tid, hjälper till, gör småärenden och ser sin hustru hjälpa till med scendekoren, något hon själv varit med och skapat.

Utsikt från en scen. Foto: KAI MARTIN

Ljudteknikern kommer, en ringräv från förr som emellertid lämnat branschen för dess allt sämre villkor. Han kan orkesterns ljud och repertoar, har fått material veckor innan för att kunna förbereda sig och känner flera av bandets medlemmar; han är klippt och skuren för uppdraget.

Ljud och mat:

Slutligen är all utrustning på plats och sakta men säkert kan en så kallad soundcheck göras. Mannen får visat vägen till logen, där morötter, gurkor, chips och dippsåser är framställda tillsamman med olika former av svalkande drycker. det är kvavt i rummet med det sluttande taket som knappast är gjort för medlemmar av detta bands dignitet med den längste som mäter 2,02 meter.

Det går att öppna en bakdörr mot en gård och behövlig svalka strömmar in genom korsdraget. Det är varmt ute, solen strålar och sommaren har kommit sent men definitivt. Utanför hörs sorl och skrik, grått och skratt från nöjesfältet.

I väntan. Foto: KAI MARTIN

Tiden tickar iväg. Soundchecken görs klart, band för att säkerställa entré till loger och scen delas ut, matkuponger likaså. Maten anländer till de två matallergikerna och de tar med denna till kantinen för att äta gemensamt med övriga bandmedlemmar och personal från nöjesfältet. Det är ett ögonblicks stillhet innan stormen.

Mat för män. Foto: KAI MARTIN

Så börjar anspänningen. Det finns öl som lockar i kylen, öl som skulle släppa nerver. Men eftersom mannen räknar med att köra hem, åtminstone inledningsvis, är det vatten som får släcka törsten. Han tar några morotsstavar, några dito gurkor. Hans bandmedlemmar kommer och går rastlösa som djur på ett zoo. Basisten och gitarristen går ut på scen tjugo minuter innan konsertstart för att stämma.

Samtidigt har mannens hustru börjat sminka saxofonisten, som har en idé om utseende inspirerat av punkikonen och -drottningen Siouxsie Sioux. Batteristens tre barn är på plats, där sonen ska agera bastekniker och hjälpa till vid skifte av instrument. Den ena dottern ska tillsammans med mannens hustru sköta försäljning av t-shirtar och skivor, om någon är hågad.

Allt är på plats och mannen har tagit på sig sin scenkostym – en ormskinnsmönstrad läderkostym från H&M som han hittat second hand för 600 kronor, en vit Tigerskjorta med diagonala, sydda, dekorativa streck, 25 kronor på en loppis, hög hatt fyndat i Wiiliamsburg för några några för många dollar i svinkalla februari 2013, ett par svarta strumpor och ett par svarta Chelseaboots, inhandlade på NK för 15–20 år sedan.

Det är knappt med tid då gitarristen och basisten kommer tillbaka och snopna har konstaterat att det inte är någon publik på plats. Orkestern bestämmer hastigt att det inte spelar någon roll, den ska leverera och det rejält.

Samtligt bandmedlemmar är klara, ivriga och med alla sensorer på vid gavel. Saxofonisten bestämmer sig i samma stund som bandet är redo och anmodade att gå på scen, för att gå på toaletten.

Intromusiken går igång…

På scen:

Mannen, som också är bandets sångare, vaknade en morgon med en idé. Charles Trenets klassiska franska schlager ”La mer” skulle inleda spelningen för att introducera bandet och sedan den nyskrivna låten ”Strändernas svall”. Idén var enkel, men genial; en låt om längtan till havet följs av en en låt som en människa på flykt, driven att stå vid en strand i väntan på en båt mot ökänt mål. Det. Blev. Fantastiskt!

Och, nej, det var inte lite folk. Det var mycket. På den lilla tid som det tagit orkestermedlemmarna att ta sig från scen till loge och tillbaka igen hade det kommit en stor skara.

På scen med fart. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

En estradör. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Musik och kraft. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Spelningen blir fylld av energi, där bandets kraft fyller publiken som ger tillbaka till gruppen på scen. Stämningen är laddad, entusiasmen stor och låtlisan väl avvägd mellan nytt och gammalt, musik från olika tidsepoker, singlar och album samtidigt som bandet visade vilken kraft det är och vilken aktualitet det besitter 2015.

Låtlistan från Gröna Lund 17 augusti 2015.

Sturm und drang:

Under bandets storhetstid på 80-talet, ja även under de inledande åren, var det inte vanligt med möte med publik efter om några fans inte nyfiket dök upp i logen.

Nu är det precis tvärt om och orkestern är noga med att kliva ner från scenen rätt ut i verkligheten, visserligen ivrigt slicka i sig beröm och uppmärksamhet, men också bekräfta människor som faktiskt drömt om att se bandet och få berätta det.

Måhända är det en fjärils vingars fläkt av uppmärksamhet mot det verkligt stora artisterna, men det spelar ingen roll. Känslan är stor, stark och rik. Mannen är glad, människorna han möter är glada. Han träffar personer han inte sett på länge, han träffar en lumparkamrat som han inte sett sedan våren 1979, en kvinna han hade en intensiv kärlekshistoria med för 30 år sedan kommer med sin tioåriga dotter, mannens äldste son är på plats med några av sina vänner, hans systerson, en före detta kär granne, okända, lyckliga, saliga; allt är bara dur efter det kraftfulla framträdandet som blev en succé.

Ensam:

Mannen sitter ensam i logen. Tar några öl för att dricka senare, packar ihop, klär om. Den ymniga svetten från scenframträdandet har torkat, han kan känna sältan när han slickar sig om läpparna; det finns ingen dusch i logen. Nöjesparken stänger och det är dags för nedpackning i all hast.

Mannen sitter på en stol framför en spegel i logen med logelamporna som en krans runt om. En plats som så många artister har suttit på, före och efter show; han är nöjd, han är stolt, han är euforisk, känslomässigt trött, men samtidigt fylld av energi. Han får en stund för sig själv innan allt måste lastas in, efter att alla farväl har gjorts.

En man i en loge. Foto: KAI MARTIN

Så ut för att lasta in. Adjö till två av medlemmarna som har andra mål. In i bussen, mot ett närbeläget gatukök och meningslös bukfylla i den svala sommarnatten. Så ut på vägarna, söderut. Tillbaka i mörkret på vägar rensade från trafik förutom de eviga, slingrande, ringlande farkosterna i form av långtradare.

Efter halv sträckan kommer sömnen för mannen. Han har precis lämnat över ratten till sin kollega, vän och bandets keyboardist. Han och gitarristen pratar i natten, mannen somnar, vaknar i en löftesrik darrande gryning efter en timme, halvslumrar sista knappa timmen innan det är dags att lasta ut keyboardisten ting och ta över ratten, för att i tur och ordning lämna av utrustning och mannar.

När mannen och hustrun kommer hem är det några timmar kvar till biluthyrningsfirman öppnar. Han bestämmer sig för att vara vaken, sitter en stund med sin hustru innan han nattar henne med en kärleksfull kyss och går sedan in i duschen. Han rakar sig, borstar sina tänder, tar på sig en nyinköpt linnekostym (secondhand 250 kronor), skjorta, strumpor och skor. Tar minibussen ner till firman, där personalen redan en kvart innan öppningstiden är på plats. Han blir invinkad, gör upp betalningen och går mot spårvagnshållplatsen för att åt motsatt håll göra samma resa han gjorde knappt ett dygn tidigare.

Han går av vid sin hållplats, går hemåt med trötthet som nu så nära mål, sköljer över honom. Han träffar samma grannfru som han träffade 24 timmar tidigare.

Ingenting har hänt – och allt!

Bilder på en man genom generationer

Posted on augusti 11, 2015 av Kai Martin

Hämtade ut mitt pass i veckan.
Mitt sjunde pass, om jag räknat rätt.
Ett pass som har gett mig friheten att resa över kontinenter, mellan länder; en självklarhet för mig, men inte för alla.
Det är saker som jag tänker på, då jag får det där passet. När jag suttit i vänthallen hos passpolisen, där nummerlappsapparaten kraschat och en anställd delar ut nummer för var och en av som kommer, det stilla kaoset, det stilla sorlet, vem som kommer från var, vilket syftet är med resan, hur deras liv ser ut, familjen som kommer i samlad tropp, de rastlösa, det tålmodiga, de från ett liv som startat utanför Sverige…
Nummerlappsapparaten blir fixad, men då finns naturligtvis inget papper till nummerlapparna och den anställde som försöker bringa ordning gör det med ett lugn som inte alla som köar besitter.
Jag fick mitt nya pass i veckan. Ny design och sedan någon tid tillbaka är det med snabbare frekvens från ett pass till ett annat.
När jag kommer hem tittar jag på mitt första pass och reser tillbaka.

67! 67! Vart tog du vägen nu…?

Jag var inte elva år fyllda när vi sommaren 1967 skulle göra en fantastisk resa med familjen. Vi hade lånat mormors vita Volvo Amazon, som egentligen var min morfars men han hade ju avlidit knappt två år tidigare, och körde ner till Skandiahamnen och till Svenska Lloyds fartyg Saga för transport till Hull.

Min syster och jag hade slutat skolan, så detta torde ha varit i mitten, kanske början på juni. Pappa och mamma hade lagt planen minutiöst och jag förstår än i dag inte hur och det är fascinerande när beställningen i dag på nätet av resor bara är ett klick bort.

Vi tog alltså bilen på ett grannlaga äventyr, till Wales, där vi bodde på två bed & breakfest, körde runt kring Snowdon, badade i en kristallklar fjällbäck, vi kom till goda vänner utanför London, tog tåget in, gick på Carnaby Street och jag drömde om uniformer som Beatles hade på ”Sgt Pepper…” som precis kommit. Vi hade i någon förort till London, åtminstone inte centralt i stan, köpt detta bara på bild så fantasieggande album, som kommit den 1 juni. Det blev ingen uniform, men väl ett par runda solglasögon som finns på en bild av mig poserande vid Piccadilly Cirkus.

Vi bodde på ett bed & breakfast på en bondgård, vaknade av fåren som med sina bjällror fördes ut i marsch till sina hagar. Åkte Dover-Calais, sov över i Brügge, den gamla Hansastaden, kom till Bryssel, Amsterdam, Haag och ministaden Madurodam, for vidare mot Groningen, där vi sov över, bilade på autobahn mot danska gränsen med knappt några pengar kvar av reskassan och lyckas passera den danska gränsen innan bensin tog slut och föräldrarna kunde ordna upp ekonomin.

Nästa pass kom 1972…

1972, begynnelsen av den brittiska glameran…

Det är ett pass som tar mig till alperna, till England i olika turer – allt från språkresorna till Weston-Super-Mare 1973 och Evesham 1974, över tågluffen 1975, USA 1976 och hockeyresan med MPHC (Mölnlycke-Pixbo Hockey Club) i april 1977.

Snart 23 år och i en begynnande rock- och popkarriär.

Uppenbarligen höll jag mig efter det, för nästa pass utfärdades inte förrän 1979, då jag skulle åka till London för att försöka se alla häftiga band som jag missat och dessutom försöka promota och sälja in Kai Martin & Stick!:s första singel. Peter Bryx, gitarr, Gomer Explensch (saxofon) och jag var runt på olika skivbolag för att få dem att inse vårt bands genialitet.

EMI släppte inte in oss, men fick en skiva. Cheswick likaså. På Virgin på Portobello Road fick vi komma in till någon talangscout, som artigt skeptiskt la skivan på grammofonen och spelade den för att hastigt avbryta sig ”Vad sjunger ni på för språk? Svenska!? Ok, skifta språk. Tack, hej…”. Vi gick tvärs över gatan till Rough Trade, som på stående fot köpte 25 ex av singeln.

Detta pass tar mig också till Grekland i olika omgångar (båtluff 1985 och segling 1989) och Portugal (1987 och 1988, båda gångerna till Algarvekusten, där jag första året tog bussen upp till Sesimbra, fiskbyn strax söder om Lissabon, där bandet Camouflage repade och skrev låtar). I mars 1989 åker jag till London och förlovar mig med hon som kom att bli min första hustru och mor till mina två söner.

Ett år innan jag blir far för första gången.

Med det här passet gjorde jag min andra USA-resa, då jag 1990 lyckats utverka en grandios studieresa för GT:s, eller snarare Idags, räkning som tog mig och mina två kollegor på en resa längs ostkusten från St Petersburg, Florida, Washington DC, Miami, Florida, Boston och New York.

Vi besökte tidningar, hyrde bil, flög och åkte tåg, fick uppleva massor inkluderat försvunnet bagage, doktorsbesök i Washintone, påkörning i Miami, t/r Key West, utskällda och utkörda från Boston Globe av en chef som inte ville acceptera att vi var utsända av tidningen och dessutom inte på hans chefsnivå, magsjuka i NY… På hemresan berättade lakoniskt piloten att Sverige åkt ut i fotbolls-VM med matchsiffrorna 1–2, 1–2, 1–2.

Jag hann med Kreta med en höggravid trolovad maj 1990. Tenneriffa som sen bröllopsresa november 1991, med en drygt ettårig son som precis börjat gå.

1994 gjorde hela familjen en resa till Grekland och Poros, där vi kom att bo grannar med en isländsk familj som kommit att bli de bästa av vänner.

Jag kommer också åka till Japan i körsbärsblomningens tid 1997 med Eggstone och Cloudberry Jam för en av de bästa resor jag någonsin gjort – åtta dagar av reportage och resa från Tokyo, Nagoia, Fukuoka, Osaka och Tokyo igen. Visst, ett späckat schema, men en upplevelse.

Grekland igen maj 1997, nu med en snart sjuårig son som ska börja skolan till hösten. Det blir Korfu och på en badbåt läser jag över axeln på en Aftonbladetläsare att GT köpts av Expressen. Min sons reaktion på min reaktion är omedelbar och han frågar ”Vad är det, pappa?” och jag svarar ”Jag tror att jag precis har förlorat jobbet”. Det skulle dröja ytterligare 17 år innan det blev verklighet.

Sonen lärde sig för övrig simma under den resan, som dessutom var en fantastisk tur på en tu man hand med detta barn som nu är en enastående ung man.

1999 åker hela familjen och hälsar på våra vänner på Island. För min del skulle det inte bli sista gången. En ö som jag alltid längtar tillbaka till.

Några år senare och några hår färre… 2000.

Två gånger reser jag utan att ha skaffat mig nytt pass. Bland annat då jag kastas direkt från en lugn semester till att åka på turné med Hardcore Superstar, som gör sina första Tysklandspelningar. Ett rosa pass ordnar den och den andra resan, Mallorca med min andre son, då sex år, en på tu man handresa med bad, fotboll, mat och upptäckter maj 2000.

Men det riktiga passet äntligen utverkat gör jag resor som också de sitter stadigt etsade i minnet:

2001 maj, Paris, Fläskkvartetten ska spela live på Opera Garnièr i Paris till en uppsättning av koreografen Mats Ek. Oerhört starkt och stående ovationer när orkestern avslöja på scen efter sjuttielfte kulissbytet.

2001 juni Hardcore Superstar spelar förband till AC/DC en vecka efter att bandet tillsammans med Lok agerat detsamma på Ullevi. Nu är det Stadio delle Alpi i Turin som gäller; det blir ett dygn av rock’n’roll, skönhet och pizza som gud måste ha gjort.

2006 juni. Nyskild och sönerna och jag åker till Sardinien och bor utanför den lilla staden Algero. Åter igen bad, äventyr, god mat, glass från himlen och en märklig tågresa.

2006 november. Som ett slags 50-årspresent blir det en tur med två goda vänner till Edinburgh med det primära målet att se Blue Nilesångaren Paul Buchanan. Det blir det och en träff med min idol, samt överraskning med fotboll mellan Hibernian–Celtic, shopping, whisky, ale och god mat samt en kväll och morgon i Glasgow; allt inklämt på två dygn.

2007 maj. Nykär, men resan till London gör jag med mina söner. Bor hos goda vänner utanför London, sightseeing blandad med shopping, muséer, borttappade barn i tunnelbanan, återfunna barn i tunnelbanan, fish & chips, riktig brittisk frukost…

2007 augusti/september. Avslutar augusti med att åka till Island för fiskafänge. Får en bortskämd resa och det bästa av umgänge av mina isländska vänner. Oerhört lyxigt! Hinner knappt komma hem förrän det är dags för nästa trip. Får ynnesten att följa Triple & Touch och deras arbete i Sydafrika och Namibia, ett äventyr som smakar än.

2007 november. London, ny resa med de goda vännerna från Edinburghresan. Nu återigen, fotboll, rock’n’roll (bland annat Mott the Hoople och Sex Pistols återföreningar), shopping, muséer med mera.

2008 februari/mars. Min äskade Z och jag åker till New York, får oss mycket till livs och jag drar på mig magsjuka på grund av något taskigt jag ätit. Får se och intervjua Henrik Lundqvist efter mötet mellan Rangers och Philadelphia Flyers, en match på sin födelsedag där han emellertid blir utbytt efter mindre bra spel av Rangers.

2008 december. Först Manhattan, sedan Berlin. Vi upptäcker en stad, som åtminstone jag borde ha varit i tidigare. Vi blir förälskade i staden och kommer återvända dit.

Nu utan glasögon.

Vet inte om det är på grund av 11 september 2001 och det ökade terroristhotet, men… efter 2000 och 2010 är det glasögon av och mitt pass räcker bara i fem år.

Gör flera fina resor med min käraste som 2012 blir min fru.

Vi hinner med att besöka Berlin flera gånger, gör en bröllopsresa 2013 som tar oss till Berlin–Paris och London med flyg till städerna på kontinenten och tåg till London.

Förra året åker hennes barn och mina tillsammans med oss till New York för en frusen men förtjusande vecka. Minnesstarkt. På sommaren blir det åter en resa till Island, nu med Z:s båda barn.

Nu är det dags för det nya passet att ta mig ut i världen…

Jag har blivit äldre, snart 60 år och det har därmed gått nästan 50 år sedan jag fick mitt första pass. En fantastisk resa i tiden och åldrandet det med, från gosse till man i övre medelåldern med bara några år kvar till pension.

En väsentligt äldre man – nu 2015.

London, the Jam, do woop och McQueen

Posted on juli 30, 2015 av Kai Martin

Att Londons utbud är rikt på konst, musik, kläder, historia, sport, möjligheter och mat är ju ingen nyhet.

På få dagar kan man, med tålamod, späcka sin tid rejält. Men det gäller att mata sig med intrycken med förnuft.

Åtminstone känner jag så.

Vi kom sent måndag kväll då det mest handlade om att hitta hotellet, checka in, äta kvällsmat och sova.

Dag två blev desto mer intensiv: marknad, shopping, Oxford Street, klassisk fika på Frith Street i Soho, båtutflykt, middag, kvällskaffe och både the Jam-utställningen och musikalen ”The Jersey Boys” – som jag skriver om här nedan.

Dag tre var vikt åt Alexander McQueens extraordinära utställning på Victoria & Albert museum (även där mer om den nedan), promenad på King’s Road, shopping och tågresa till goda vänner utanför London.

Posör med the Jam-affischer. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

The Jam : about young ideas

Utställning på Somerset house 26 juni -15 – 27 september -15

Trion the Jam har ju följt mig med den punkvåg som jag entusiastiskt drabbades av någon gång 1977 och som jag sedan kom att bli en del av med svenska mått mätt.

Revolten, energin, uttrycket, den spottande och fräsande musiken gick rätt in i blodomloppet. Inte bara för mig, för så många fler.

Paul Weller, the Jams grundare, är tre år yngre än jag och den här utställningen visar hur hängiven han har varit sin mission, sin kallelse att skapa musik och under vilka premisser han velat göra det på.

Jag har tyckt mig haft en hyfsad insikt i the Jams musik och idéer, hur de fräckt bröt av mot den gängse punkuniformen genom att oblygt skylta med stil härtappad från 60-talets modsrörelse. Men min kunskap, visar utställningen, har varit grund.

Det var klass på the Jam, de visse hur de skulle fronta, hur de skulle se ut och det genomtänkta var inte bara för skyltfönstret utan kom med själ och hjärta. Punkens uttryck drabbade Paul Weller och gav honom insikt, att det band han skapade redan som 12–13-åring kunde utgå från sina egna erfarenheter, sin egen bakgrund och dessutom med sång som hämtad från därifrån han kom.

Utställningen på Somerset house ger djup och bredd till vad det var Paul Weller och hans bandmedlemmar Bruce Foxton och Rick Buckler ville åstadkomma. Det grundmurade brittiska, den stolta arbetartraditionen, vårdandet av sitt musikaliska ursprung och känslan av att befinna sig här och nu. Jag är imponerad och blir, som sig bör med en bra utställning, oerhört sugen på att lyssna igenom bandets singlar och album, som jag inte lyssnat på på årtionde.

Jag såg bandet på Scandinavium kring 1980, ett bra band på fel plats där musiken ekade i den bristfälligt fyllda hockeyarenan och där ett uselt PA fyllde på det usla ljudet. Det är givet, med den här utställningen, att det var inte där som the Jams musik tjänade sitt syfte. Istället är det klubbar och ställen med, kanske, en kapacitet på 1000–2000 personer. Ett arenaband var de aldrig, the Jam.

Året innan hade jag äntligen kommit iväg till London för att missa allt jag ville se, men hamnade i den tredje modsvågen (60-talet var först, the Jam två, resten trea) med band som The Lambrettas, The Merton Parkas, Squire, and Purple Hearts. Varav jag såg de två förstnämnda på ett glest besökt Marquee utan att imponeras (vilket jag däremot gjordes av modsfilmen, the Whos, ”Quadrophinia”, som jag såg strax efter premiären då och där i London).

Utställningen känns predestinerad, som om bandmedlemmarna väntat på den dagen de skulle få erbjudandet; trots meningsskiljaktigheter sedan splittringen 1982 är ”The Jam: about young ideas” en stark enhet, som ingenting kan snacka omkull.

Utställningsföremål. Foto: KAI MARTIN

Här finns bandets utrustning uppställda på en scen som vore trion spelklar på Marquee Club i Soho, här finns affischer och drösvis med förstasidor från de musikmagasin gruppen frontat. Här finns uppsatser från Paul Wellers skoltid, teckningar om drömmen om att stå på scen, den första the Jam-logon. Här finns skivor, musik dånande, videor, filmer och Bruce Foxtons resgarderob från turnerandet. Här finns kostymer som förenade gruppen, instrument (Bruce Foxtons Rickenbackerkopia med originalets märke överklistrad Ibanez).

Jo, the Jams musik och gärningar skapar in- och avtryck så här 33 år efter att bandet slutade spela.

Fantastisk musikal!

Jersey Boys

Piccadilly Theatre, London

Premiär: på Broadway 2005, i West End, London 2008.

Mina kunskaper om musikalen ”Jersey Boys” var bristfälliga, historien om Frankie Valli och the Four Seasons likaså. Det skulle bli ändring på det och det krängde mig ur stolsryggen vid ett flertal tillfällen. En bra musikal med aktörer på scen som välter mig över ända… tja, det finns helt ärligt inte så många. Jag har heller inte varit så övertygad om att den svenska musikalscenen har varit speciellt långt efter, eller ens efter överhuvudtaget, den brittiska och amerikanska, som jag ändå hålls för det bästa.

Men när jag sköljs över av den här enastående musikalen från 50-tal över 60-tal till nutid, så tappar jag hakan, ler fånigt och står upp och sjunger interfolierat med förtjusta skrik och klappar händerna i slutet. Det. Här. Är. Bra.

Initialt känns det som om doo woop – acapella sång i stämmor med popmusik som grund – förenas med ”Sopranos”. Det är tuffa killar som inte bara vill krossa hjärtan utan också begår våld och brott i något slags ungdomligt oförstånd.

Bakgrund och karriär, hitlåtar, skuld, uppbrott och genombrott – allt genomströmmar ”Jersey Boys” till välsjungen och tillika välspelad musik. Gänget på scen då jag såg föreställningen, knäckte fullständigt. Maken till duktiga sångare, från falsettsjungande Sandy Moffat som Frankie Valli till John Boydons stentuffa Tommy de Vito.

Japp, det är grabbarnas kväll. Men inte utan kvinnorna. Lucinda Gill, Charlotte Jeffery och Helen Ternet är måhända tre på den mansdominerade scenen, men gör så mycket mer i rollerna som flickvänner, servitriser, fruar, älskarinnor, döttrar, horor, journalister och sköterskor – dessutom med kraft i piporna, som ger intryck.

”Jersey Boys” på en svensk scen…? Nja, jag tvekar där och ser inte riktigt vem som skulle kunna fylla rollerna med trovärdighet. Detta sagt trots att jag som sagt är imponerad av den svenska musikalscenen och dess aktörer.

Sångmässigt skulle Weeping Willows Magnus Carlson klara det, men agerandet och dialogen…? Nej, knappast.

Alexander McQueen – en utställning som gav intryck med eftertryck.

Alexander McQueen: Savage beauty

Victoria & Albert museum, London

14 mars -15 – 2 augusti -15

Det är svindlande vilken kreatör modeskaparen, designern Alexander McQueen var. Det är svindlande att inse hur mycket han kreerade under en kort tid – från designskolan tidigt 90-tal och fram till sin död, nära 41 år gammal 2010. Och det är fullständigt hisnande att uppleva hans paradoxala filosofi, hans gränslösa idéer och de ändlösa och fantasifulla kreationer som ställs ut i denna utställning; en förlängning av den som gjordes på Metropolitan museum of art i New York för fyra år sedan.

Lokalerna är desamma från den uppslukande Bowieutställningen 2013, som nu är på turné runt världen.

Biljettrycket är hårt, men då vi kommer dit är köerna anständiga och vi har dessutom sedan några månader tillbaka både köpt och bokat tid för uställningen. Men väl insläppta är det klaustrofobiskt. Trycket från alla i salongerna och köerna till varje objekt, gör det omöjligt att ge Alexander McQueens kreationer tid och rättvisa.

Ändå går det inte annat än att fascineras av och över hans skapelser. Han är, som de största och främst konstnärerna, i ett med sin konst. Han visste att för att förändra var han också tvungen att kunna sitt hantverk till perfektion, för att rasera det redan byggda och skapa nytt krävdes det kännedom in i minsta detalj, inte bara gällande hantverket.

Kläder med tradition och nya perspektiv.

Så kunde han också göra det som han ville, förvrida perspektiv, leka med traditioner, hylla sitt skotska ursprung, kreera med fjädrar, skapa visningar som installationer… En designer alltid på väg, men alltid med kunnandet och traditionen i syskrinet parat med den besinningslösa vilja att exponera, ta allt gammalt vidare mot nytt, mot en framtid som lika mycket skulle vara nu.

Det är omtumlande, sinnesutvidgande, galet måhända, men kreativt och inspirerande…

Kreativt.

Alexander McQueen ändade sitt liv en vecka efter att hans mamma gått bort. Sorgligt, förstås. Men ändå kan jag inte radera tanken om att hans tid var utmätt med samma precision som de kreationer han skapat. Hans liv var fyllt till bredden med skönhet, med utmaningar, med provokationer och allt hårt jobb. Det fanns helt enkelt inget mer att göra.

Ja, jag kan sakna herrmodet på utställningen, något som jag kan identifiera mig med. Och jag kan sakna möjligheten till att låta kreationerna andas; för här är så fullmatat, så packat med intryck att det är svårt att smälta.

Men samtidigt så uppstår hela tiden en wow-känsla, som är svårt att svepa bort.

London kallade med mode, möss och musik

Posted on juli 28, 2015 av Kai Martin

Foto: KAI MARTIN

Dag 1:

Resan började egentligen redan i början på mars. Då hade Z kommit hem efter sin trip med dottern till London och insett att hon missat Alexander McQueenutställningen på Victoria & Albert museum. Den hade sin start den 14 mars och stänger den 2 augusti och var och är en utställning som måste ses.

Jag väckte idén i april och det var inte svårt att få med Z på resan, slutet på månaden beställdes flygbiljetter och boende, en bra bit in i juli for vi iväg med Norwegian, en måndagkväll, vältajmat med en lätt språngmarch mellan vagnen vid Korsvägen och flygbussen (som ungefär vid den här tiden utsätts för beskjutning som lyckligtvis inte drabbar vårt ekipage).

Men det kunde gått illa. Vi satt i lugn och ro och visste att planet skulle gå halv åtta; vi visste fel. Det var 18.05 som var take off. Vi rusar ur hemmet med vårt sedan tidigare lätta bagage

Vagnen kommer hyfsat tätt på vår ankomst till hållplatsen och vi Korsvägen gör vi oss förberedda för avstigning, ser flygbussen och rusar över spåren och ombord. På vägen ut checkar Z in genom mobilen och teknikens under och väl framme kliver vi raskt igenom säkerhetskontrollen och vandrar in i taxfreeshopen en kort stund innan vi ska borda planet. Det går geschwint.

Kanske av den hastigt uppkomna stressen, kanske av andra orsaker, men ungefär då vi lyfter faller jag i en djup sömn som varar i en halvtimme och efter ytterligare en dryg timme bryter vi igenom den intensiva molnbädden över sydöstra England och landar på ett regnigt Gatwick.

Z handlar lite mat åt sig på M&S innan vi går mot tåget som ska ta oss in till London och St Pancras för vidare transport mot Bayswater och hotellet.

Vi blir inte riktigt på det klara med vilket tåg vi ska, men efter en förfrågan i informationen kommer vi rätt och åker i sakta mak mot London, staden som aldrig upphör förvåna med sin ofantliga storlek.

Londonvy strax innan Blackfriars… Foto: KAI MARTIN

Bebyggelsen tätnat och jag försöker orientera mig med min gamla A–Z från 80-talet och prickar rätt först vid Herne Hill och utsikten över Brockwell park strax söder om Brixton. Vi kikar på kartan och inser att vi lika väl kan kliva av vid Blackfriars och ta Circle Line mot Bayswater, kliver av på den hyfsat nya stationen som sträcker sig över Themsen, vandrar mot underjorden och hamnar snart på ett tåg västerut mot vår slutdestination för dagen.

Det har börjat mörkna och vi orienterar oss med viss möda och lite hjälp mot Pembridge Palace Hotel, som lockat med bedrägligt sköna bilder på både rum och omgivningar. Vi har då passerat några restauranger på Queensway, som vi senare kommer ta sikte på. Men först check in.

Vi får ett rum på grundplan, eller något ditåt. Vi går igenom en korridor, öppnar en dörr för ytterligare en korridor med en trappa ner mot nödutgången. Till vänster finns en tvärställd dörr som leder in till vårt rum. En lång hall visar vägen mot sovrummet som ligger strax ovan gatuplan med ett rejält staket utanför fönstret. Jag går på toaletten och när jag kommer ut säger Z frankt att hon inte tänker bo i det här rummet. En råttunge har rask kilat förbi hennes fötter uppför trappan i hallen och in under en hög med filtar som ligger på ett slags pall precis innanför entrén till rummet.

Vi tar med oss vårt bagage och jag hinner inte komma till receptionen förrän Z har fixat ett nytt rum på andra våningen, trebädds och hyfsat spatiöst. Vi ställer in våra väskor, packar upp hastigt och beger oss ut för att äta. Hamnar på den kinesiska restaurangen Toa kitchen, som ska lindra vår hastiga hunger. Det visar sig vara ett utmärkt kinesiskt kök, som dessutom kan tillfredsställa Z:s krav enär hon går på en diet som inte tillåter vad som.

Vi äter, njuter av maten, blir lite för mätta och går åter till hotellet, planerar för morgondagen, tittar på kartor och somnar.

Klädsel: Brun van Gilkostym, inköpt på Holte loppmarknad för 150 danska kronor, plommonfärgad Burberryskjorta, Gillblads sent 90-tal, rea 700 kronor, Stetsonkeps, silke, JJ Hat Center 5th Avenue, NY, 700 kronor, Clarks ljusbruna brogue, Köpenhamn, rea 400 danska kronor.

Chapel market en arla (nåja) tisdag morgon. Foto: KAI MARTIN

Dag två:

Frukosten på hotellet är anständig, kontinental, och bjuder på möjlighet att starta dagen bastant utan åthävor. Te/kaffe, rostat bröd, skramlade ägg, marmelad, gurka, tomater, mjölk, fruktblandning, flingor… Vi har siktat in oss på ett för oss okänt område, Angel och Chapel market. Rusningstrafiken har precis börjat klinga av, men fortfarande är det hektiskt och fullt på tunnelbanetågen österut. På markplan möts vi av sol och värme och efter att vi orienterat oss förbättrar Z sitt frukostintag med en yogurth inhandlad på Marks & Spencer. Utanför varuhusets kaféfönster har marknaden så sakteliga startat sin verksamhet, men när vi väl kommer ut är det inte varor som lockar något nämnvärt. Z hittar en sportaffär och lyckas efter lite letande finna ett par skor som kommer fungerar utmärkt för de längre promenader som vi kommer göra.

Vi sniker in i en Gap-butik på Liverpool Road och jag hittar ett par blå, blommönstrade shorts som reas på rean, slår till och blir cirka 140 kronor fattigare. Är också nyfiken på en kortärmad, gräddfärgad skjorta med blå blommor som mönster i crêpeartatad bomull, men den finns inte i min storlek.

När vi, efter att ha frågat om var de vintagebutiker ligger som var ett av våra primära mål med dagen, korsar Upper Street hittar vi snart Camden Passage, som är ett trångt, grändliknande stråk på några hundra meter med mängder med antikbutiker och vintageaffärer. Dessvärre är flera av dem stängda; tisdag är inte rush hour precis för deras klientel låter de oss förstå.

Stängt, förstås… Foto: KAI MARTIN

Lite irriterande att den enda butiken med herrkläder väljer att ha låst dörr just denna dag.

Vi går in och ur de butiker som finns. Jag provar en blå tweedkeps som sitter som en smäck, men jag behöver inte utöka samlingen mer, även om Z tycker att den är fin och 20 pund är, kanske, överkomligt.

När vi kommer ut på hektiska Upper Street, där bilar, lastbilar och bussar svischar förbi, hittar vi en butik som bara är en kvart från att öppna, tar en promenad i väntan på det, ner i de mer stillsamma kvarteren , ett område som känns upprustat och lite trendriktigt att bo i. Vi tar oss upp till Upper Street, tittar på Ben Shermanbutikens rea, stilrena kläder för män, men trots nedsatta priser lite för dyrt.

Vintagebutiken bredvid har öppnat, en lite hund vaktar oss tillsammans med en trevlig expedit. I ett hörne i butiken kan man prova kläder och det blir ett par shorts och någon skjorta. Men efter 20 minuter är vi färdiga och priserna var knappast av den digniteten att köplusten ökade; vi inser att vi är bortskämda med våra loppisfynd och strövtåg i secondhandbutiker i Göteborg.

Precis utanför finns en busshållplats och vi tar dubbeldäckaren ned till Tottenham Court Road. Vi börjar med at skiljas; Z vill in på Primemark, som är himmel för henne och helvete för mig. Jag fortsätter längs stökiga Oxford Street, inser att HMV:s stora skivvaruhus saga är all (läser sen att de flyttat längre bort på Oxford Street), passerar Oxfors Circus och gatan börjar mer likna så som den sett ut, det vill säga inte som en byggarbetsplats. Next har jätterea och butiken är nedlusad med människor, jag känner på lite plagg, funderar en smula, men gillar inte att handla under press och smiter ut, går tillbaka, går in på Gap, hittar inget och är på plats någon minut innan den avtalade tiden. Z kommer inte, människor passerar revy utanför och strömmen av människor som går in och ut ur Primemark är riklig. Får ett SMS av hustrun, som blir en kvart sen.

En solig stund på jorden på Firth Street och Bar Italia (nej, Primemarkpåsarna är inte mina).

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi fortsätter över gatan, tråcklar oss mot Charing Cross, noterar att rivningshysterin har pulvriserat Denmark Place, men bevarat anrika Denmark Street. Går in på TK Maxx, varuhuset som dumpar kläder i parti och minut, stannar en stund men lockas inte av något. Pratar om att ta en kaffe på Foyles, bokvaruhuset som har ett fint fik. Men blir dragna vid näsan; ingen köper skivor längre och ingen köper uppenbarligen böcker, för den jättelika butiken är stängd utan hänvisning (läser sen att butiken flyttat några kvarter längre ned på Charing Cross… typiskt). Lite snopet strövar vi ner i Soho, nedför Greek Street och mot Frith Street. Jag guidar Z mot Bar Italia och vi har tur att i det vackra vädret hitta en plats ute på denna historietyngda servering. En utmärkt och trevlig servitör ger oss en fin stund i solen, serverar Z en tonfisksallad utan krusiduller, men som gör henne salig, jag äter en panini och en caffe latte; det är alltid bra med Z, men ibland lite bättre, som nu!

Gatulivet är ihärdigt, några missbrukare kommer och tigger pengar, ett helt sjok turister strövar förbi på en guidad tur utanför jazzplacet Ronnie Scotts. Väldigt lite fascinerande mode, men en och annan smiter förbi med kostymering som intresserar och fascinerar.

Innan vi betalar och bryter upp går jag in i lokalen, smiter mellan den tudelade disken och nedför den smala trappan för att utnyttja toan. När jag är färdig gör Z samma tur.

Vi går ned mot Covent Garden, jag går mig lite vill, men når så småningom Neal Street och tar kurs mot Paul Smithbutikerna, som appellerar dåligt till mig den här gången. Ut i igen, tvärs över Floral Street till Ted Baker, dyr toch snyggt även där, men nej tack…

In och ut ur några butiker till och vi promenerar ner genom Covent Garden som är nedlusad med turister, några fångas av ett operasällskap som med en liten orkester sjunger något av Puccini och vi stannar en kort stund för att fortsätta.

Ner mot Strand, där Z tar bilder på mig för att illustrera Roxy Musics fantastiska ”Do the Strand”, den över 40 år gamla låten som fortfarande är så frustande vital.

Gör det på Strand. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Målet är Somerset House, som är en ny bekantskap för oss båda, men som är historietyngt där det ligger ett litet stenkast från Themsen.Vi ska kika in på utställningen ”The Jam – about the young idea” om trion the Jams karriär och Paul Wellers tankar och idéer. Det är en utställning som berör och där tidigare kunskap om bandet utökas vitt och brett. (Mer om det i separat text.)

På väg in i sylten. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Ut i solen, den stora piazzan huserar flera fontäner som småbarn springer ut och in i med förtjusta skrik. Union Jack vajar stolt på centralhuset och vi går in i bokhandeln i huset innan vi fortsätter ned mot Themsen, över Waterloo Bridge och en promenad på den södra älvsidan.

Vi tittar på folklivet och strosar i maklig takt när vi ser piren där guidade båtturer finns. Vi tajmar en tur perfekt, får plats längst fram på övre däck i den starka solen men svalkande vinden och njuter av en tur på en 40 minuter upp till Tower Bridge och ner till parlamentet.

Turist i motljus. Foto: KAI MARTIN

Jag är mätt av intryck, vill ta tunnelbanan till hotellet och vila en stund innan middagen. Men Z är driven, vill mer och jag lockas med. Jag föreslår en musikal, så vi tar tunnelbanan upp till Leicester Square, ställer oss i kö till ett box office, filurar vad vi vill se och bestämmer oss för ”Jersey boys” på Piccadilly Theatre nära Piccadilly Circus.

Vi söker oss upp mot teatern och har en knapp timme på oss innan showtime. Vi inser att vi behöver äta och bredvid teatern finns en restaurang som vi kliver in i. Vi siktar in oss på fönstret mot gatan, det är öppet och svalkande, för inne i lokalen är det hett, hett, hett. Men en amerikan har lutat sig in i fönstret och listigt lyckats boka det bordet… men för fyra och där är plats för sex, så vi frågar ödmjukt om vi får ta de återstående två platserna, beställer snabbt mat för att hinna och får ett kanske till svar.
Det amerikanska sällskapet har varit på kryss, är lite till åren komna och ska också se samma musikal som vi. Vi får trevligt sällskap och lite kallprat. Maten kommer snabbt och äts med god aptit utan att göra volter i magen eller utmana några smaklökar eller sinnen.

Med tio minuter till godo kommer vi till teatern, hinner gå på toan och sätter oss på våra utmärkta platser som vi betalat 39 pund respektive för. Mina idéer som musikalen är vaga, Z har ingen aning men litar på mig; vi får oss en fantastisk musikal till livs som jag kommer skriva om på annat ställe.

Efteråt är vi upprymda och saliga, går mot det neonbländande Piccadilly Circus, promenerar i den ljumma sommarnatten uppför väldiga Regent Street, som alltid överraskar med sin storlek, är kaffesugna och hittar ett, tror jag, nyöppnat café kallat Caffe Concerto, som också serverar glass. Jag faller till föga och beställer en bägare som Z får titta på då jag äter – är man på diet så är man.

Fångad av neon. Foto: KAI MARTIN

Så ut i den mörka sommarnatten, tunnelbana hem vid Oxford Circus, vi kliver av vid Queensway och promenerar hem, en avstickar in på ett kvällsöppet supermarket och sedan mot sängen. Nya äventyr väntar.

Klädsel: Blå H&M linnebyxor, rea, Köpenhamn 2013, 100 danska kronor, blå Stenström skjorta, danskt loppisfynd 150 kronor, blå Bosskavaj, danskt loppisfynd 50 kronor, Paul Smithslips med tillhörande snusnäsduk, secondhandfynd 220 på Erikshjälpen (matchande manschettknappar, allt i snitsig ask, bars inte vid tillfället), svarta Bugattiskor 140 kronor, Myrornas Göteborg.

En utställning som skakar om. Foto: KAI MARTIN

Dag tre:

Tidig uppstigning, tidig frukost, tidig packning, tidig check out. Nå, allt är relativt. Men vi är ute från det skabbiga hotellet vid åtta, det hotell som inte bara bjöd råttor på rummet utan också på ett lotteribetonat wi-fi, som gjorde kommunikationen med goda vänner till trasslig.

För vi ska göra ett besök utanför London och behövde planera för ditfärden. Ett telefonsamtal i pausen till musikalen på tisdagskvällen ordnar det mesta och vi är nu på väg till Chelsea and Westminster Hospital, där vår vän jobbar. Han ska stuva undan vårt bagage, så att vi slipper släpa på det under dagen.

Vi tar tunnelbanan till Earls Court, promenerar med våra väskor den sköna morgonen nedför Earl’s Court Road som förlängs till Redcliff Road innan vi viker av vid Fulham Road och bara har några femtiotal meter kvar.

Vår vän möter oss i receptionen, vi stuvar in våra väskor i hans Saab och han visar oss en bakväg mot King’s Road, gatan vi tänkte gå österut. Staden börjar sakta vakna, men butikerna är inte öppna. Restaurangen Blue Bird i King’s Roads mynningen är emellertid morgonpigga och Z passar på att göra ett toalettbesök. Tvärs över gatan hittar jag en välgörenhetsbutik, Octavia Foundation, som säljer kläder. Dessvärre är det för tidigt för ett besök, men jag noterat butiken i minnet och ser genom skyltfönstret att det kan vara av intresse det som erbjuds.

Z är klar, vi strövar i sakta mak längs King’s Road, glider in på väldiga bokkedjan Waterstones butik, ner i nedre plan och hittar John Lydons självbiografi som ska läsas i sommar.

Vi har ju tänkt ta av upp mot Victoria and Albert museum i höjd med Cardogan Gardens, vilket i och för sig är lite försent gör att bli gent, men glömmer bort oss och är plötsligt på Sloan Square. Å andra sidan hittade jag tidigare i Gaps King’s Roadbutik den där crêpeskjortan jag var ute efter och köpte den som rea på rean.

Vi har visningstid 11.00 för Alexander McQueenutställningen och masar oss upp mot muséet med god tidsmarginal. Sätter oss på bänken utanför för lite vatten som förfriskning innan vi går in på muséet och låter oss fascineras.

Det är en hisnande och omvälvande utställning, som jag kommer skriva mer om. Dessvärre var det inte tillåtet att ta bilder inne på utställningen, men i shopen gick det att hitta andra stilikoner.

Londonmode på modeutställning. Foto: KAI MARTIN

Vi tittar efter en ledig plats på den väldiga gården efter utställningen, delar bord med en kvinna, men väljer på grund av det dåliga utbudet vid serveringen att gå vidare. Vi scannar av utställningen ”What is luxery”, men den faller oss inte i smaken.

Vi kliver ut ur muséet och söker oss mot Brompton Road, hittar, återigen Caffe Concerto, som frestar oss med lunch som faller oss både på läppen och i smaken. Sedan tittar vi in på Octavia Foundations butik på den gatan. Z fyndar rejält, en Sanddress och två klänningar som sitter verkligt snyggt och jag tingar ett par brunila, yllebyxor av märket Spontini, tydligen franskt, men brallorna är italiensksydda och av god kvalitet, dessutom sitter de som gjutna. 30 pund ≈ 420 kronor är kanske lite för mycket för ett par byxor i en secondhandbutik, men, hej, det är ju London!

När vi går förbi kedjan Reiss butik på Brompton Road hänger en vansinnigt läcker blåspräcklig kostym i skylten. Rea och värt ett försök. Vi är snudd på ensamma i butiken och en därför onödigt speedad expedit undrar han kan hjälpa oss. Kostymen finns i min storlek, jag frågar om pris, Z frågar om pris. Expediten säger 45 pund och att det är ett kap och ja, det är det. Jag provar, den sitter hur snyggt som helst och vi, det vill säga jag, bestämmer oss. Frågar om priset igen och 45 pund it is. Den stressade expediten stövlar iväg till kassan, hänger upp kostymen på en galge, stoppar in den i ett kostymskydd, knappar in summan och jag stoppar in kortet. Men innan jag slår in koden ser jag 145 pund och frågar… Nej, nej, jag har sagt 145 pund hela tiden och ja, det är ett kap, hävdar expediten. Möjligen, men det blir ingen affär och förresten är kostymkvoten fylld med råge.

Nu tar vi bussen upp mot Marple Arch. Primemark är åter målet, men nu ska Z byta in det hon köpt, som inte passade. Okej…?! Jag står och väntar på utsidan och tiden rinner raskt iväg, mittemot ligger ett Next som vi hugger in på efter att Z kommit ut från helvetet. Jag smiter in på Perfume shop och hittar deodoranten Aramis, tycker priset, 17 pund är rimligt. Men kursen gör den knappast till ett fynd, inser jag efter att jag handlat den. Z hittar ett sminkset, som hon inhandlar. Vi går in på Next, hittar inget och börjar promenera uppför Park Street mot Marylebone Station, min favoritstation alla kategorier. Den andas puls, har butiker och restauranger, men är ändå en av de minsta i London. Vi ska åka ut på landet för att träffa vänner och sova över.

Z köper, sin vana trogen lite smått att äta på M&S där vi också köper en kvast blommor och en flaska vin till värdparet. Sedan går vi till biljettkassan för att köpa biljetter. Vi är ensamma i kön, förklarar att vi ska en tur och retur, får det, betalar och upptäcker för sent att det är en retur över dagen; vi ska ju tillbaka dagen därpå. Nu är det en rejäl kö och jag är irriterad över att damen i kassörska inte hörde sig för när vi skulle åka tillbaka; en rimlig fråga, kan man tycka. Väl tillbaka i kassan med en växande kö bakom får vi betala ytterligare tio pund och det känns som om vi har blivit rånade och lurade utan att veta om det verkligen förhåller sig så.

Vi tar hur som helst ett tidigare tåg än det var tänkt och glider ut från London i sällskap av två tonårsflickor som vi delar säten med. Den ena är en slarver, äter mat, spiller, provar skor och pratar konstant med sin mer tystlåtna väninna. Den sistnämnda går av stationen innan vi, den slarviga förbereder sig för avstigning där vi ska kliva av, tappar maten på golvet och vi hjälper till och får ett rask tack innan hon seglar ut genom dörren och vi står med hennes skräp i vår påse.

Vi tar det lugnt på stationen en massa mil från centrala London och väntar på den skjuts som kommer först med nästa tågs ankomst. En stilla stund på en liten station i förskingringen.

Så kommer väninnan vi väntat på, en granne får åka med och vi far ut på landet, det verkligt brittiska landet med så smala vägar att det är ett under att inga trafikolyckor sker på de ringlande, krängande transportlederna med många år på nacken, eller i backen.

En tur på landet. Foto: KAI MARTIN

Huset som de bor i har sin historia och omgivningarna är fantastiska. Det andas lantlig frid och vi blir omedelbart omhändertagna. Värdens bror är på intågande med sin familj, en man jag inte träffat sedan 2011; hans familj har jag aldrig sett. Värdparets yngste son är min gudson och han inte bara studerar utan är också musiker, dj och producent. Jag får höra lite av vad han pysslar med och blir förtjust; soft jazz med sköna beats, låter hur bra som helst; en inspelning med en skolkollega imponerar också.

Värden kommer hem efter en lång arbetsdag, vi går till bord, serveras en knaprigt rostad och suveränt krydda kyckling med tillbehör, dricker vin och vatten till, har trevligt, avslutar med dessert och rundar så småningom av dagen.

Klädsel: Gröna linnebyxor, Morris, inköpta 2008 på outlet i Borås, precis som linneskjortan vit med stora ljusgrå rutor (minns ej pris), Boss linnekavaj, 150 kronor, Reningsborg, julklapp från Z, Clarksskorna och Stetsonkepsen från NY.

Lite Monty Pythonhistoria i idyllen. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jag vaknar av att det luktar gödsel, olika djur smyger omkring utanför huset, katter och annat mer svår identifierbart. Jag smyger upp för att säga farväl till värdinnan, som ska iväg och jobba tidigt. Huset vaknar så sakta. värden jobbar hemifrån, yngste sonen sover, allt är stilla. Så frukost, lite te, lite rostade mackor, marmelad, och mjölk med flingor.

Vi har inte bråttom in till London och bestämmer oss för att ta en promenad i de vackra omgivningarna. Det är inte bara något jag vet, många är de filmbolag som förlagt inspelningar i trakten och bara hundra meter från våra värdars hus ligger ett lite fint, vitt hus som tjänat som kuliss till Monty Pythons ”Meningen med livet”… Ni vet scenen med den väldige och glupske Creosot…? Nå, den mer anspråkslösa scenen efteråt, där Eric Idle i form av kypare tar med oss tittare på en guidad tur för att vi ska få se meningen med livet… Ja, den scenen slutar vid det här huset.

Ängen vi går på är också kossornas, så det gäller att pass vad man sätter fötterna. Efter lite fotografering tar vi en public footpath, går in i en skogsglänta, kommer ut vid en väldig tegelmur som inhägnar en privatbostad, vi fortsätter i en vid sväng från varifrån vi kom och har snart gjort en full cirkel, fortsätter en smula och kommer tillbaka, tar en kopp kaffe, packar oss in i bilen och får skjuts till stationen. Väl tillbaka till Marylebone Station promenerar vi hela vägen längs Marylebone Road vidare längs Euston Road mot King’s Cross/St Pancras där tåget mot Gatwick avgår.Det blir en diger promenad och väl framme går Z in på M&S för att handla mat att äta på tåget.

Det är ett mjölkpallståg som sakta ålar sig ut ur London. Med några mil kvar får det problem med bromsarna och vi blir stående i åtta minuter, men vi är i god tid, kommer till Gatwick, checkar in och har några timmar att slå ihjäl bland alla semesterfirande resenärer på väg mot fjärran mål.

Vi kommer hem till en regntungt Göteborg, men hem är hem och det är skönt.

Klädsel: som avresedagen från Göteborg.

Köpenhamn – både himmel och helvete

Posted on juli 1, 2015 av Kai Martin

Låt oss ta det från början.

Restaurang Vita på Stor Kongens Gade, nära Kongens Nytorv, har säkert sina kvaliteter. Det trodde åtminstone vi då vi sultna lät oss lockas in i restaurangen.

Vi var ett sällskap på fyra personer, där en av oss kräver en diet för tillfället som inte är speciellt krånglig; lyssnar man, så förstår man. Till yttermera visso är denna person min fru, som är danska, född och uppvuxen i Köpenhamn. Hon kan med andra ord tugget i Den Kongelige Byen.

Så när vi andra beställer efter menyn, inga konstigheter, så undra hon vänligt om det finns möjlighet att få maten tillredd enligt hennes önskemål. Bara kött, ingen sås, inga kartoffler, sallad, men ingen dressing, inget bröd till. Det gick så där…

Fel, det gick inte alls. Först drickabeställningen, där vi andra suktade efter öl och vin, ville hon ha danskvand, det vill säga miniralvatten. Hon fick det, men med smak av citron som mest kändes som någon doppat en våtservett i och beställningen var rätt och slätt danskvand, vare sig mer eller mindre.

En förrätt, sallad, blev fördärvad av köket med vinegrette och fick göras om och göras rätt. Vis av detta tog Z kontakt med kyparen, för att poängtera vad hon faktiskt beställt, så att det inte skulle bli några misstag vid huvudrätten. Det blev värre. Sås till köttet, som var stekt i fett då det skulle vara utan, salladen till hade krutonger som det var tillsagt att det inte skulle vara. Maten kommer till våra vänner, men jag får vänta och hustrun än mer på grund av alla turer. Personalen, det är tre inblandade kring bordet, ber om ursäkt och säger att misstag kan göras. Men Z är tuff och förklarar att det inte handlar om misstag eller missförstånd; de har helt enkelt inte gjort som hon önskat. På notan fick vi kaffe och dessert om plåster på såren, men Z var inte nöjd och med lite uppläxning på danska blev hennes ”rätter” strukna, återigen med en obegriplig förklaring om att det hela var ett missförstånd som man beklagade.

Nå, så nej tack Vita, det finns annat med kvalitet runt hörnet.

Men… detta var vår första dag på vistelsen i Köpenhamn med våra isländska vänner.

Dessvärre inte rekommendabel. Foto: KAI MARTIN

Lyckligtvis…

… är Köpenhamn så mycket mer och bjuder på så oändligt många fler möjligheter (även om deras taxa och krångliga system med metro, buss och pendel slå Västtrafik) att en fadäs inte slår ut glädjen att vara där.

Vi tar oss till Hviids vinstue vid Kongens Nytorv, som är en gigantisk byggarbetsplats i tre år till då nya Metron ska vara klar. Detta anrika ställe bjuder på förfriskningar och har varit en samlingsplats för islänningar av tradition. Kyparen eller om det är en vandrande bartender, är jovialisk och pratglad, men han får under kvällen också energi från allehanda dansk sportdryck tappad direkt från kranen. Han följer med oss ut på gatan när vi ska bege oss och vi pratar om fotbollsmatchen Sverige–Danmark i U21-EM, som han tagit ledigt för att se. Han beklagar att vi ska förlora, men gör det med en glimt i ögat. När jag nämner att så kanske sker, bara ingen full dansk kommer in och bryter matchen, gör han en piruett med ett grin och går in för att hälla upp mer öl till sina gäster eller sig själv.

Nyhavn får ett besök, kvällen är kylig, men det regnar inte och så småning väntar tåget hem till förorten där vi bor.

En tur till Köpenhamn tar skruv. Foto: KAI MARTIN

Fredag…

… är vikt för ett nytt besök i Byen. Men Z väljer att åka och hälsa på sin krasslige far på sjukhus. Så vi är en trio som åker in till staden och för att kliva av vid Norreport där Israelsplads är målet. Vännerna från Island är på jakt efter krokar av olika sort, en inredningsdetalj som ska pryda hemmet. Vid Israelsplads finns inte bara en suverän saluhall utan också, om fredagar, en loppis. Det är strålande väder och gemytet är närvarande. Några fynd görs och jag får beröm för min outfit, Pierre Cardinkostymen, Bosskjortan, den rutiga Atlas designslipsen, de beige Clarksbrougsen (på hemmaplan, jag köpte dem i Köpenhamn för några år sedan) och min Stetsonkeps.

”Vad elegant du här!”, säger en handlare och jag replikerar att det bör man ju vara när man är i Köpenhamn.

Konstig konst. Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter ner till Rundetaarn, löser entré, tittar på den fantastiska utsikten, går på tauteringsutställningen, vilken inte gör den konsten mer begriplig för mig, och utanför strålar solen när vi fortsätter in i stillheten i Trinitatis kirke.

Solen följer vår väg, vi går in och ut butiker, vännerna gör sina fynd här och där, jag visar dem Illum och den legendariske hattbutiken Petitgas på Købmandgate.

Vid Højbro plads tar vi lunch medan studentflaken kommer i parti och minut skrålande, vrålandes och med musik pumpandes.

Det kommer dröja innan Z:s sjukhusbesök är klart vi vandrar vidare, stannar till i skuggan av Köpenhamns universitet för en kopp kaffe och en glass innan vi tar Metron till Frederiksberg.

Vi fortsätter vår vandring och har nu fått tid och plats där vi ska träffa Z.

Middagssuccén

På Baron Boltes Gaard ligger Den Lille Fede, en konceptkrog med fem- eller sjurättersmenyer som ackompanjeras av en tillhörande vinmeny, om man så önskar. Som vi önskar. Det blir en fest för gommen, en njutning för sinnena och med en service som man önskar alla som går på restaurang. Vi tumlar ut saliga av smakupplevelser och tar oss så småningom hem för mer umgänge.

Lördag…

… är även den vikt för handling, med loppis i sikte. Vi börjar med Lyngby efter att vi hos slaktaren i Bagsværd först har beställt smørrebrød som kvällsmat, och en marknad som vi inte har varit på, precis bakom stationen. Himlen är grå och bjuder ibland på något försiktigt stänk, men vi klarar oss denna kyliga dag i sen juni. Efter att ha gått runt en stund står han där, mannen, med kostymer, skjortor och byxor i min storlek. Jag provar, hustrun står bredvid och är smakråd och prutduktig. Det slutar med två Bosskostymer (grå och brun), en blå Bosskavaj och en skjorta för 350 danska kronor. Z hittar ett Matadorspel, ja, baserat på den populära tv-serien, som ska skänkas till hennes syster och jag hittar en äkta matta som prutas ner från 500 till 350 kronor – även denna tänkt att bli en gåva till storsystern som bjuder oss husrum.

Vi far vidare till Humlebæk, men blir besvikna. Den traditionella marknaden är inte öppen, vi far istället till Birkerød där våra vänner fyndar smått och gott, så vidare till Brede där hemmansägare gör sin premiär för gatloppis, som går så där och vi hittar ingenting.

Vi far vidare till Frederiksbergs loppis och stannar där en bra stund, tar en klassisk pølse, handlar något innan vi far iväg. Nu tar vi sikte på Carlsberg och muséet där. Det blir en rundvandring som kittlar törsten och det hela avslutas med øl, förstås.

Öl, beer, bier, øl… Världens största ölsamling finns förstås på Carlsberg. Foto: KAI MARTIN

Vi promenerar runt på utsidan, tar en kik på den grandiosa entrén med sina pampiga elefanter innan vi beger oss hem för att smälta intrycken och så småningom duka för vår kvällsmat, som ska intas innan matchen Sverige–Danmark.

Dejlig mad. Foto: KAI MARTIN

Hur nyttigt det är med smørrebrød vet jag inte. Men gud så gott och de blev ju också en aptitretare till matchen som Sverige vann övertygande (4–1) och det var inte utan att jag senare var sugen på att åka till bartendern på Hviids vinstue för att höra hur han mådde.

Söndag…

… är resdagen, men vi ska hinna med lite loppisar innan dess. Vi startar tidigt efter frukost, kommer iväg till favoriten i Holte och stannar där en bra stund. Jag håller mig i skinnet, men kommer ändå hem med en så gott som ny blå stekarskjorta av Stenströms för 150 danska. Z fyndar en sämskskinnsjacka och en Odd Mollykofta för 225 danska – bra köp. Våra vänner från Island gör fler fynd och stoltserar med dem. Så tar vi en sväng om Lyngby, där där jag hittade min fina Zegnakostym, den blå i manchester. Men denna dag är det inte mycket som står till buds även om Z kommer hem med en grön handväska och ett slags vedkorg i läder, som inhandlas billigt.

Vi åker vidare till Ballerup och en loppis som lovar grandiost, men inte är så mega grande som löftet gett. Z hittar en sommarhatt som sitter på pricken, men i övrigt kommer vi därifrån tomhänta med mätta, för korvkiosken bjuder på danskt snabbmål.

Hem en stund för rekreation innan vi far mot Kastrup, jag tar fel och det blir en sightseeing i Köpenhamns västra förorter innan vi får lämnat våra vänner för avfärd hem.

Z och jag drar till Dragør, äter kvällsmat på Café Espersen, bra service (även om det blir en smula fel med serveringen för dietisten) och god mat innan vi far till Bagsværd för en natt där.

Bron hem. Foto: KAI MARTIN

Två rosor i Dragør. Foto: KAI MARTIN

Måndag…

… vi tar vägen om bagaren och slaktaren samt handlaren för att få med oss en bit av Danmark hem; kött, mejeriprodukter, godis, vin, bröd… Vi tar vägen om Z:s far på sjukhuset, en skruttig man, tyvärr, men inte utan glimten i ögat. Så färjan hem och slutligen huset där vi bor.

Antikrundan

Posted on juni 14, 2015 av Kai Martin

Har lovat storkillen att flytta. Efter att ha varit inneboende för sitt pluggande i Skövde har han blivit med lägenhet i ett av Skövdes högsta hus. Låter bra, nu kan han stänga dörren om sig, möblera efter sitt huvud och bjuda hem när han så önskar.

Klart att pappa hjälper till att flytta.

Z har fixat släpet, en monstervagn som rymmer mycket och det ska behövas.

Vi börjar med att hämta saker som ska till lillkillen, som bor i storebrors lägenhet medan han är student i Skövde. Därefter hämtar vi en stor säng hos hans mamma plus lite pryttlar till, därefter åker vi till hans lägenhet där alltså hans lillebror nu huserar, tömmer den på soffa, fåtölj, kläder, kökssaker, bokhylla, tavlor med mera. Vi fyller vagnen, bär också in ett bord och två fåtöljer till lillkillen innan vi beger oss.

Storkillen har en idé om att åka förbi Lilla Edet och Antikladan där, för han är i behov av några lampor, ett soffbord och kanske något till. Han letar fram färdbeskrivningen och vi beger oss med Z som sällskap.

Lilla Edet är ju en omväg, men den får vi ta för ärendet. Vagnen är gigantisk, men passar ändå Volvon och känns välskött, även om Z tar plastlukten för ölspel och fantiserar om sprit- och ölresor till Bordershop i Puttgarden från tidigare brukare av vagnen.

Vi guidar oss rätt och när vi ska parkera får jag panik, jag hatar att backa med släp och kommer fel gång efter annan; jag vet att jag ska göra tvärt om, men har man gjort tvärt om i hela sitt liv och ska göra det rätt blir det galet. Jag ger upp, löser en annan parkering, drar åt handbromsen och sluter upp med son och hustru.

En antik man på antikrundan. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Ladan är verkligen full med allsköns antika ting och det är en trevlig runda vi gör där i minnenas korridorer. Grabben hittar somt, ratar annat och det som Z och jag föreslår väljer han definitivt bort; han har sin egen smak och gott nog är det.

Vi kommer därifrån med en kista som ska fungera om bord och förråd, två lampor och lite annat och drar vidare mot Skövde med omvägen över Trollhättan.

Jag har kört vägen förut, men då tagit sikte mot Lidköping och bandy. Nu blir det över Grästorp och då har gänget i bilen somnat djupt. Men redan innan så skrek alla om mat, så vid anrika Tre Älgar kör jag in och stannar för mat.

Tre Älgar… så många gånger jag har farit förbi detta lastbilshak. Nu är det alltså dags.

Sällskapet vaknar, tumlar ur bilen och in på etablissemanget i Grästorps utkant. Z och jag väljer en cornflakesdraperad fläskschnitzel och klyftpotatis till bearnaissås. Storkillen tar en entrecôte med stekt potatis. Medan vi väntar hämtar vi sallad, sätter oss ute och äter denna vissna sallad. Maten ropas upp och Z och storkillen hämtar densamma, Z schnitzel är genomdränkt i såsen och uppläggningen är dyster och kärlekslös. Jag äter min portion till hälften och låter mig ändå mättas, vi tar kaffe och samtalar.

Mat på vägkrog. Foto: KAI MARTIN

Efter att ha fyllt på godisdepåerna och jag har köpt en glass far vi vidare, mot Vara, mot Skara, mot Skövde…

Vi åker till lägenheten där Storkillen varit inneboende, hämtar hans saker där och åker till hans nya boende. Tömmer släpet, tittar på lägenheten, åker upp ytterligare några våningar till en balkong och ser på utsikter över Västergötlandsmetropolen.

Så åker vi hem, regnet kommer och ökar takten. I Vårgårda stannar vi för en macka på farten, kaffe och dricka. Vi far vidare, hämtar upp lillkillen, som ska hjälpa oss med att bära in den något mindre säng som tjänat som sitt syfte sedan i höstas, men som nu ska in i hans mammas lägenhet…

Sista biten tillbaka till Göteborg går fint, göromålen betas av och släpet återbördas utan problem med en timme till godo. Lillkillen transporteras hem till sig. På tillbakavägen stannar vi vid en butik. Z går in i ösregnet för att införskaffa lite kvällsmat, hem och vi dukar upp, äter gott, tittar på teve innan tröttheten slår till med kraft.

En lång dags färd mot säng är över…

Turister i tillvaron

Posted on maj 15, 2015 av Kai Martin

Stadsmission har sina second handbutiker runt om i stan. En del av deras verksamhet där de som har möjlighet kan hjälpa de som inte är lika lyckligt lottade.

Det är kanske något som blir mer tydligt i ett land som sakta krackelerar, där välfärden monteras ner och segregationen – oavsett kön, ålder eller ursprung – drar isär människor istället för att få dem att hålla ihop.

Stadsmissionen behövs och organisationen gör ett digert arbete.

Ebbe Hagard, legendomspunnen kyrkoherde i Göteborg, var med om att dra igång Göteborgs kyrkliga stadsmission. Och i maj, oftast mot slutet, hålls Ebbedagen som en hyllning till denne mans gärningar, visioner och mission.

Ebbes hörna är ju också namnet på de butiker runt om i Göteborg som säljer second hand, och jag har frekventerat några av dem och ni som läser bloggen vet att jag sannerligen kan göra min fynd.

Som här och här och här…

Några fynd som gått stick i stäv med mitt köpstopp, fåfängt inrättat som ett slags nyårslöfte.

Denna Ebbedagen blev i år lite extra. När jag var inne i butiken tidigare i veckan och hittade några skjortor (som jag kommer skriva om i ett senare inlägg) fick jag en flygbrev i min hand. Där stod det om upplägget på klämdagen, fredagen den 15 maj, där Stadsmissionens buss skulle köra runt till de olika butikerna i Göteborg. Z och jag nappade på idén, tog vagnen till Bellevue, förvånades över ombyggnationen vid Gamle stan där spåren går kringelikrok med nya dragningar, och höjde ytterligare på ögonbrynen när vi steg av vid hållplatsen vid Bellevue för att konstatera förändringarna där och ja, vi har båda inte varit i krokarna på långt tid.

Vi går Generalsgatan ner, viker av vid Stallmästaregatan och går några hundra meter fram till hörnet vid Kopralsgatan där Stadsmissionen har sina lokaler. Det är som att komma till Kreuzberg i Berlin, min stad men samtidigt en annan del av världen. Islamiska sunnicentret ligger här, orientaliska marknader, det är ett stilla liv och kiv denna strålande vårdag, kanske helt optimal för en bussresa.

Ebbedagens första anhalt – butiken i Bellevue. Foto: KAI MARTIN

Det är glest med folk i lokalen när vi kliver in strax efter öppningsdag. Z tar kontakt med någon ansvarig, för vi vill på något vis garantera vår platser på resan, eftersom målet är att åka med runt till samtliga ställen. Det är inte ett löfte som kan ges, men med facit i hand blev vi aldrig så många, som var trogna; våra platser var aldrig hotade.

Vi kliver ombord med kaffe och kaka i handen och 10.30 vaggar bussen ut från parkeringen vid Kopralsgatan, förbi SKF:s fabriker, ut på E20 och vidare in mot Svingeln, där det andra stoppet vid butiken vid Norra Ågatan. Det är Stadsmissionen minsta affär, men i huset har man flera verksamheter som sömnad, snickerier; en arbetsmarknadsenhet som väl tjänar sitt syfte.

Grönt – temat för dagen. Foto: KAI MARTIN

Z hitta något som kostar en spottstyver, ett bidrag till verksamheten. Jag kikar naturligtvis, men är mest intresserad av verksamheten, av bussfärden och äventyret, turister i tillvaron som vi är.

Det blir ett stopp på en halvtimme vid varje butik, så 11.15 sitter vi, en liten skara människor, främst kvinnor, som åker denna rundtur. Det är dags för affären på Vallgatan, den som jag besökt mest eftersom den också ligger så centralt.

Stadsmissionens butik på Vallgatan i klassiska haket Dojjans gamla lokaler. Foto: KAI MARTIN

Butiken är livligt frekventerat, Z hittar återigen något, men jag som varit där tidigare i veckan kammar noll. Ser en Bosskavaj, somrig och lätt, som jag tar ett kort på och skickar till en vän med en förfrågan om intresse. Svaret kommer tämligen raskt och är nekande, inte hans stil. Vi sätter oss på bussen, som 12.00 börjar sin färd mot Stigbergstorget. Återigen en butik som jag besökt tillsammans med Z, men kanske utan att den riktigt motsvarat mina krav och önskemål, eller klarat av att överraska mig som andra butiker gjort. Resultatet blir detsamma denna gång och när bussen lämnar sin hållplats utanför Sjöfartsmuséet 12.45 har inga ytterligare ting införskaffats, men istället börjar hungern göra sig påmind. Det ska dessvärre dröja innan den tillfredsställs, men det är kanske priset som vi får betala för denna gratis rundtur som vi gör.

Nästa anhalt är Frölunda, Stadsmissionens största lokaler vid Säckpipegatan, ett stenkast från Frölunda torg. Z och jag har varit där tidigare, men inte så effektivt, uppenbarligen, för vi förvånas över ytan. Förmodligen har vi bara stuckit in näsan, nypt i något plagg, känt på något ting och gått ut. Jag hittar en yllekostym, mossgrön för det facila priset av 20 riksdaler och en blekt lila och rutig Sandskjorta till samma pris. Kostymen blir det inget av, men skjorta tar jag; den är i god kondition, men något parfymerad från någon användare som tröttnat på sitt plagg. Nu har det fått en ny ägare. Z är i sitt esse, hittar plagg bakom disken som väcker hennes nyfikenhet och till slut tröttnar den ensamme expediten, som har en lång kö att ta hand om, och släpper in henne. Det får till följd att andra kommer efter, men då sätter han, till deras förtret, stopp för dem. Nu blir det inte så mycket mer handlat där och bussen tar oss vidare till vilda Hisingen och Vårväderstorget.

Belle vue över en vacker stad. Foto: KAI MARTIN

Här har jag ytterst sällan varit och definitivt inte i Stadsmissionens lokaler. Det är tämligen spatiöst, men känslan är att jag inte kommer hitta någonting. Den intuitionen var helt missvisande, som jag ska skriva om senare, men efter lite sökande hittar jag ett par helt nya Sandbyxor med en gammal prislapp om 1295 kronor, som nu kostar hälften av 250 kronor, det vill säga 125 kronor. För små för mig, men fantastiska på min äldste son. Där hittar Z en kavaj, som är brokig och fantasifull med snygga knappar och välskräddad. En Holland Esquier som har kostat 400 kronor, men nu går för halva. Även den är för liten för mig, men passar äldste sonen. Jag har ärligt inget koll på märket, men det ska visa sig vara ett av de bästa fynd jag har gjort; även detta plagg är helt nytt.

14.15 går färden vidare mot Alelyckan, inte heller det ett ställe vi har varit på. Väl på plats har hungern satt in och kanske framför allt tröttheten. Solen gassar, värmen blir stark i bussen och jag blir dåsig under den vaggande färden genom Göteborg. Det är stora lokaler, men inget som passar mig eller lockar. 15.00 går färden tillbaka till Bellevue. Vi gör ett nytt svep, går in till de lokaler som samordnar mycket av det som kommer in till Stadsmissionen. Det fördelas lite grand efter butikernas krav och profil. Lite mer modemedvetet i centrum, till exempel, men alltid med lätt prissättning för att underlätta för dem som ska värdera. Det ger ju en förklaring till att jag har kunnat hittat Boss- och Armanikostymer tillsammans med kvalitetskjortor på Vallgatan för ringa kostnader.

Vi lockas av våfflorna som gräddas utanför lokalerna, men hungern kräver något mer matnyttigt. Vi tar en sista koll i ställ där allt kostar 20 kronor. Z hittar somt och jag finner en Bosskofta, som känns som helt ny. Jag tar den och tillsammans med Z:s fynd och det andra som vi har köpt blir det två bärkassar, som får slå följe på vägen hem. På Stallmästargatan ser vi en kebab som serverar oss en falafel i solen, troligen en av de godaste jag ätit. Men så var jag hungrig också.

Rundturen på Ebbedagen var lovvärd, men kanske lite blekt marknadsförd. Tanken är god, att locka kunder till butikerna, miljövänligt med buss för många, med den här gång var få kallade. Om jag räknar rätt var vi blott tre som åkte med hela vägen, vid Svingeln kom ett damgäng om tre personer, senare ytterligare en dam som följde med till mål. Totalt var vi kanske 15 på denna guidade tur genom tillvaron, som på något vis blev lönande för Z och mig och förhoppningsvis även för Stadsmissionen, även om våra plånböcker blev en smula tommare.

Fotnot: Om mina fynd på resan och under veckan går det att läsa om här…

Puss i påsk och Köpenhamn, typ…

Posted on april 9, 2015 av Kai Martin

Vi hade haft hantverkare hemma före påsk och hantverkare innebär damm och damm innebär, enligt alla konstens regler, städning på ett noggrant vis. Så skärtorsdagen blev det dammat och fejat, på långfredagen likaså. Z var lite opasslig, men återuppstod lite paradoxalt på långfredagen, hade då lindrat sin feber en smula och kunde hjälpa till. Så när huset var skinande rent och doftade sopa packade vi bilen för färden söderut.

Jag hade haft en längtan till Köpenhamn och då med Z, för henne var resan mer självklar; en pappa som var nyopererad, tragisk bortgång av en vän, systrar som behövdes pratas med öga mot öga, öra vid öra. Vi for med bilen full av tombackar och burkar som skulle pantas.

Vi kommer till Bagsværd om aftonen, belönas med vin och kyckling i curry av Z välvilligt inställda storasyster. Det är som att komma hem, jag trivs där och känner att där trivs med mig.

På lördagen har vi lite i görningen då Z ska försöka ordna med sitt pass på borgarservicen inne vid biblioteket, mitt emot där attentatsmannen sköt ett av sina offer till döds vid den judiska församlingen. Vi har en remsa att stämpla vår tågresa in mot Byen, men den räcker bara för en av oss och vi ska köpa till. Vi blir upplysta om att remsorna inte går att köpa längre (de upphör att gälla den 30 juni) och vi kan köpa ett plastkort, tanka det och resa för två på det. Vi gör så, men blir lurade. Kortet har en pant på 80 kronor, som är bedräglig för den kommer vi aldrig få tillbaka, och för att göra resan krävs det att där finns 70 kronor per skalle trots att det handlar om en resa för ett betydligt lägre belopp. Nej, Västtrafik är inte värst i klassen, det kan vara bra med lite perspektiv från omvärlden ibland.

På väg mot den Kongelig Byen… Foto: KAI MARTIN

Nå vi kommer iväg lätt bestulna och förvånade, solen strålar men Köpenhamn är kall med bara några grader över noll. Jag är lätt klädd, min nyinförskaffade blyertsfärgade Oscar Jacobsonkavaj, en svart Bosskjorta, de mörkgrå Acnebyxorna, en Filipa K-sjal, ett par svarta Bugattiskor – kläder till en kostnad för under 500 kronor. Det biter lite i den milda blåsten när vi kommer upp på Nørreport för att promenera ner mot Kultorvet och vidare mot Hovedbiblioteket. Någonstans på vägen tappar Z klacken till sin ena känga. Vi fortsätter emellertid och kommer fram till vårt mål för att inse att biblioteket är stängt, trots att informationen på nätet gav andra uppgifter. Trafiken på Krystalgade är gles, några få cyklar, beroende på att den är avspärrade. Utanför den judiska församlingen står tungt beväpnad polis. Z går fram till en ena för att få råd om bibliotekets öppettider, men han vet dessvärre ingenting och ler lite urskuldande och kanske trött på att vara turistinformatör. Vi fortsätter Fiolstræde upp, Z går in i en skobutik för att få råd, kommer ut med en karta till en klackbar och vi irrar upp mot Nørreport och förirrar oss innan en kvinna, som rådfrågas, visar oss vägen. Klackbaren ligger inte där, men ner mot Kultorvet och där får Z sina skor klackade raskt och med god service.

Efteråt går vi åter upp mot Nørreport, jag är sulten, vi tar sikte på en korvkiosk och det blir en medisterpølse med det hele.

Frokost. Foto: KAI MARTIN

Så buss 14 mot Triangelen, Z:s barndoms kvarter, och mot idrottshallen Remisen som håller loppmarknad. Jag har gjort storliga fynd där, men den här gången bränner både Z och jag 30 kronor var på ingenting. Jag provar i och för sig en Paul Smithskjorta i storlek 41, men den känns som om den har krympt, vid dividerar om det med säljaren utan att komma något vart; den passar helt enkelt inte.

Vidare promenad längs Nodre Frihavnsgade, där Z en gång hade sin adress, och mot Nordhavn station. Någon butik är öppen på vägen så här på påskaftonens eftermiddag, men en secondhandbutik som doftar vanilj blir vårt enda stopp och tåget hem blir utan några andra köp än pølsen och hæle, som klackar heter på danska. Vi ska försöka hälsa på Z:s pappa på Herlevs hospital, men vi ska också stå för påskmiddag, så tiden blir knapp; vi handlar istället.

Middagen blir en succé med lagom portioner. Z är en fena på att fixa och alla blir nöjda i det åtta personer stora sällskapet. Efteråt blir det spel och skratt till kvällen blir sen, jag sloknar och Z hamnar i samtal med sin syster.

Vedbæks stationshus. Foto: KAI MARTIN

Vi tar bilen till Vedbæk för dagens första loppis denna påskdagen. I det vackra stationshuset rotar vi omkring bland utbudet, Z hittar en del i sin storlek och kommer därifrån med en NoaNoaklänning i grönt och en matchande sjal i silke med spännande dödskallemotiv. Vi fortsätter mot Amager där Den Blå Hal ligger med saker högt och lågt.

Mannen i hatten. Foto: KAI MARTIN

Det är fascinerande med alla ting och kläder, mycket gammalt, men det luktar inte lump, vilket är ett plus. Samtidigt förstår jag inte hur det ska gå att sälja och en del borde definitivt bara hystas på soptippen.

Z hittar en sotaruniformsjacka från 1920-talet som hon bönar och ber om att få köpa. Men… nej, jag är sträng och hon är chic som hon är.

Det stora möbellagret på Amager. Foto: KAI MARTIN

Vi får se en skylt om loppmarknad på vägen tillbaka, kör ner mot Operan, men svänger av innan och mot det gamla varvsområdet. I en lagerlokal finns det möbler i massor, vackra möbler, dansk design. Säljarna i den köldslagna, gigantiska lokalen vet att ta betalt, men trots det blir både Z och jag förtjusta i ett bord som tingar upp mot 10000 danska. Nå, det blir ingen affär. Det blir ett sjukhusbesök och senare färd mot tacosfest i Ølstykke, en bra bit mot Frederikssund. Z:s andra storasysters tvillingar ska firas för en förestående födelsedag. Det blir gemyt och sen färd hem.

På annandag påsk är vår resa slut i Danmark. Vi kommer iväg hyfsat tidigt, tar en avstickare mot Louisiana och utställningarna där. Jag gillar att komma dit, inte bara för att platsen är betagande utan också för de ständigt överraskande mötena med konsten. Så när vi går in till den första utställningssalen brister jag i skratt. Hans-Peter Feldman roar med sina hyss på redan befintlig konst, tavlor han ropat in på auktion och sedan gjort små men inte desto mindre tydliga förändringar på, som att göra porträtterade skelögda eller den snyggt ditmålade bikinilinjen på en modell.

Konst som humor.

Desto större allvar är det i fotografen Richard Moss bilder av ett krigshärjat Afrika, där han laborerat med färgerna så de gröna fått en gäll, röd ton som om det handlar om ett starkt förgiftat landskap.

Konst med allvar.

Störst intryck gör ändå utställningen med Paula Modersohn-Beckers fascinerande konst från hennes blott 31-åriga liv. Det visar sig att vi är där på den sista dagen och jag tackar för det. Kring förra sekelskiftet fanns hon i kretsen kring Rainer Maria Rilke, som skrev ett ode till henne efter hennes alltför tidiga död, och hon sög i sig kunskap från Picasso och Gauguin utan att för ett ögonblick förlora sitt perspektiv och sin feministiska ståndpunkt.

Ur en kvinnas synvinkel – Paula Modesohn-Beckers konst berör fortfarande mer än hundra år efter hennes död.

Köpstopp!

Posted on februari 12, 2015 av Kai Martin

Jag gick in i 2015 med ett halvkvävt löfte om att sluta köpa kläder. Under 2014 hade jag stadigt utökat min garderob till bristningsgränsen. Lite maniskt, kanske, men framför allt för att kläder är kul, kläder är ett sätt att uttrycka sig och jag blir glad av att variera, mixa stilar, ta på mig en kostym en grå måndag; allt för att bryta mönster.

Men nu är alltså måttet i garderoben rågat.

Hur har det då gått…?

Oscar Jacobsonfynd, blandmaterial…

Nja, jag hade ju i slutet av förra året i en Röda korsbutik i Lyngby inhandlat en kostym –Marc O’Polo, brun manchester – för 280 danska kronor. Jag hade en svart Bosskostym köpt för 150 danska kronor på en loppmarknad på p-platsen vid Frederiksberg Bredegade och Smallegade samt en brun Brosskavaj i sammet, några år gammal, fyndar för 30 danska kronor – plagg som behövdes skräddas en smula; den bruna kostymen behövde ändras i ärmar och benlängd, Bosskostymen i byxvidd och -kavajen i ärmlängd. Allt till en kostnad av 1350 kronor. på Emmaus hade jag hittat en svartlilarandig Etonskjorta, som jag dessvärre inte kunde tacka nej till (175 kronor). Lite senare, under brinnande Filmfestival, får ett par ljusgrå Morrisbyxor det att klia i fingrarna och jag slår till för 799 kronor, inte för att jag behöver, men för att just de byxorna så väl matchar till andra plagg jag har. Nu hittade jag ett par rutiga Oscar Jacobsonbrallor för 45 kronor på Röda korset i Göteborg. Byxorna sitter fantastiskt.

Etonskjorta, som ny. Begagnatfynd.

Så av mitt köpstopp har det hittills blivit 1019 kronor plus skräddarkostnaderna. Jag står alltså på ungefär samma kostnad i januari som förra året. Men sedan kom en New Yorkresa och ställde till det. Inköp därifrån, fritt ur minnet:

En Michael Kors – tredelad – kostym

En DKNY-kostym

En Ralph Laurentväst

En kritstrecksrandig väst (oklart märke)

Ett par DKNY-byxor

Tre par Ralph Laurenkallingar

Ett par Blundstonekängor

Det blev kanske mer än tänkt, plånboken fick jobba, men det blev bra. Jag var nöjd och är det fortfarande.

I mars höll jag mig i skinnet. Men i april gjorde ett besök på Freeport att jag kom hem med en otroligt läcker Oscar Jacobsonkostym samt en väst från samma märke. Den totala kostnaden var 1700 kronor och vad jag mest gillar med utstyrslen är att den har min signatur.

Outfit från Oscar Jacobson från Stefan Odelbergs intervjuserie på Rondo 3 oktober.

Vi reste till Köpenhamn, min älskade Z och jag, hamnade förstås på loppisen i Holte. Jag skulle inte köpa någonting, men fyndade två slipsar (varav den ena kan ses på bilden ovan) för 30 danska, gick vidare och hittade en brunorange retroskjorta, Boss, för 50 danska kronor och går vidare till en man som har lite kostymer. Bland annat en Van Gil, brun i blandmaterial och stretch. Han ser min skjorta och säger att den där passar utmärkt till kostymen, som han vill ha en halvannan hundring för. Jag missförstår priset, är kostymmätt, men när Z kommer provar jag den och har plötsligt köpt en väl passande svid för 150 kronor.

Sommaren kommer och vi gör en ny vända till Köpenhamn. På lördagen kommer vi till Frederiksbergsloppisen som jag nämner i inledningen. En svart Bosskostym, som Z hittar, blir min. Vi fortsätter till Tuborg där nästa loppis är, där fyndar jag skjortor, en kavaj, en tröja och en väska för en spottstyver samtidigt som en p-vakt står och skriver ut böter för min felparkerade bil. Nå, jag blev lurad till den parkeringen, så vi delade på den kostnaden. Men kläderna blev lite dyrare ändå.

Dagen efter åker vi återigen till Holte, med ovanligt skralt utbud. Men en Dunderdonejacka blir min för 150 danska. Vi tar ytterligare två loppisar på vägen och på den sista håller man på att packa ihop. Jag fyndar en Zengakostym, blå i manchester för 100 danska kronor och får sedan redan på att den är värd ett pris om man möjligtvis adderar två nollor till på den hundralappen. Jag bär den bland annat då jag är konferencier på Götaplatsen när Laleh sjunger med Symfonikerna. Van Gilkostymen får bli min scenutstyrsel då jag uppträder på Liseberg.

När vi åker till Island föräras jag en fantastisk islandströja av koftmodell, tunnstickad och perfekt att ha under en kavaj. Jag fyndar också en tredelad, blå kostym på Next för 1100 kronor. Den blir scenklädsel då jag sjunger med Kai Martin & Stick! på Henriksberg 30 augusti.

Jag bar den även dagen efter i samband med inspelningen av ”Nerv”, då jag träffade de här färgsprakande tjejerna. Kubben är från Herr Judit på Hornsgatan i Stockholm, slips och snusnäsduk är Paul Smith, inhandlat tillsammans med matchande manschettknappar – allt i en ask – för 200 kronor på Erikshjälpen i Göteborg, skjortan loppisfynd från Holte.

Moderiktig och färgstark.

Ja, det har blivit fler plagg sedan dess. I december, som sagt, Marc O’Polokostymen samt en skjorta och tre Bosskavajer samt en dito trensch, kort, för totalt tusen kronor. Kanske lite onödigt, men plagg jag använder.

Jag har köpt huvudbonader – kepsar och hattar –, skor, strumpor, kalsonger, byxor, skjortor, västar, slipsar, kavajer, rockar, kostymer… det mesta begagnat till facila priser, men också nytt. Allt till en kostnad långt över 10000 kronor.

Kanske inte mycket om man räknar in fyra nyköpta kostymer plus de från secondhand – två Bosskostymer, en Zenga, en Van Gil, en Dolce & Gabanna. Och oavsett om återbruk är bra, det är det, så är det fullt. Nu.

Så, köpstopp är nödvändigt. Jag ska bara intala min hjärna det också.

2014 – ett omtumlande år

Posted on december 31, 2014 av Kai Martin

Varför inte börja från början.

Jag stapplade in i 2014 som jag stapplade ut. Trött med en sjukskrivning resulterad av ett utmattningssyndrom. Det var mycket sova i december, det blev mycket sova i januari. Man kan ha det roligare.

Men den 31 december 2013 tog Z och jag vagnen till goda vänner, firade i sällskap in det nya året och kom hem sent – som på rent trots.

Sen…? Oj, så mycket toppar och så djupa dalar.

Jobbet på GT:

Min sjukskrivning förlängdes från två månader till tre. Den inleddes den 10 december, men det dröjde till den 15 januari till min chef hörde av sig om hur jag mådde. När jag sedan åter skulle träda in i tjänst i början på mars var det på halvtid – halva dagar i ett makligt tempo. När jag väl var på plats fanns det ingen plan för hur min rehabilitering skulle ske. Jag hade inga uppgifter, än mindre en arbetsplats. Jag placerade flyktigt vid den så kallad desken, där tempot är högt och samtalstonen likaså.

I samma veva som jag började kom beskedet om att få skulle bli färre. En ny omorganisation skulle träda i kraft under våren. Men erbjudande om avgångsvederlag skulle ske, men oklart till hur många. Av 19 på tidningen var vi elva som äskade om det; jag var en av dem. En tydlig fingervisning om klimatet på GT, som genom alla år annars har varit gott. Så småningom var vi tio som lämnade den arbetsplats vid jobbat på i oändligt många år. För egen del handlade det om nära 35 år.

Jag gjorde emellertid några jobb innan min bana på tidningen tog slut den 30 april 2014. Bland annat om den lilla flickan Isabel Dickoff, som räddades till livet genom medicinsk forskning främst från SU-teamet på Medicinareberget i Göteborg.

Jag fick också vara med om att välja fram årets bandyspelare i egenskap av ”expert”, inbjuden av Svenska bandyförbundet. En merit i sig, efter väldigt kort tid som sportreporter. Uppskattad i bandy-Sverige, men inte av min uppdragsgivare och min sista chef på den avdelningen.

Så var det över. En lovordsartikel bjöds i tidningen, där jag presenterade som nöjesreporter, trots att jag fått sparken från den avdelningen i slutet av 2011. En lätt ironi, kan man tycka, men mobbningsfasonerna var inte över. Jag var noga med, att innan jag slutade, att poängtera att jag ville behålla min blogg som jag haft sedan 2005. Jag ville att den, innan den släcktes ner skulle föras över till en egen, privat. Jag konsulterade högsta ansvarig på GT, blev lovad besked, fick inget och i början på oktober var bloggen borta. Tack för omtanken och åter en örfil i ansiktet.

Jag startade emellertid min egen efter viss tid och har nu kaimartinblog.com som min skrivterapi.

Kai Martin & Stick!

Kai Martin & Stick! Liseberg 16 juli 2014.

Vi återförenades 2013 efter många år i träda. Comebacken blev fantastisk och kan ses i den dokumentär – ”Kai Martin & Stick! – Återuppståndelsen” – som Z, min hustru, gjorde då och som fick sin premiär året efter, det vill säga i april 2014.

I början på mars skickade jag iväg lite mejl till olika arrangörer med hopp om spelningar sommaren 2014. Jag fick inget svar. Men av en händelse träffade jag Lisebergs programchef några veckor senare, frågade om han fått mejlet och fick ett jakande svar. Inga löften, inga förhoppningar. Men en kontakt. När jag skulle göra ett jobb på efterträdaren till Curt-Eric Holmquist som kapellmästare i Lotta på Liseberg blev samtalet lite märkligt, som om jag ringde olämpligt. Personen från Liseberg, som jag pratade med och har en god relation med, undrade om hen kunde återkomma. En och en halv timme senare ringde hon och undrade om det var Kai Martin, sångare i Kai Martin & Stick! hen talade med. Liseberg vill ha oss på Taubescenen den 16 juli. Voltande tackade jag ja och det blev en fantastisk dag.

Det blev artiklar i både GT och GP, GT kom till och med till Liseberg, precis som häpnadsväckande 750 personer. Jo, man tackar.

Den 30 augusti var det dags igen. En gemensam spelning med Attentat på Henriksberg, en spelning som bar spår av kaos, men där båda banden rodde hem arrangemanget med emfas tillsammans med publiken i den utsålda lokalen.

Vi hade redan på Liseberg presenterat två nya låtar – allt med en ambition om att senare kunna göra ett nytt album – ”Skriet” och ”Fattar (ingenting)”.

Jobb efter GT:

Redan samma dag som jag skrivit på handlingarna om min uppsägning, som det ju i praktiken handlade om, ringde jag Göteborg & co och erbjöd mina tjänster som konferencier på Kulturkalaset. Jag fick jobbet – Götaplatsen, den 15 augusti då Göteborgs symfoniker skulle möta Laleh inför 40000.

Förutom lite skrivuppdrag för främst Attentat och deras hemsida attentat.nu, där jag bland annat gjorde intervjuer med anledning av de digitala releaserna av deras album,var jag moderator på en arrangörsträff på Liseberg och konferencier då skivbutiken Bengans fyllde 40 år. Uppdrag som jag ser fram emot fler av – scenen är ett forum som passar mig.

Resor:

Under sportlovet reste hela familjen – Z:s och mina barn – till New York. En iskall men ändå värmande upplevelse, som svetsade oss samman som familj.

Under våren åkte Z och jag till Jylland för att hälsa på vänner, vi tog i juni en tur till Själland för att fira Z:s storasyster som firade 50 år, det blev många ytterligare svängar till – främst – Köpenhamn under året.

Vid månadsskiftet juli/augusti åkte vi till våra vänner på Island för en vecka. En hisnande upplevelse, som dessvärre blev kostsam då vi kom till flygplatsen ett dygn senare än det var planerat. Å andra sidan gick det i linje med hur vi bokat, eller snarare felbokat våra resor under året. Totalt har det handlat om hisnade siffror, som vi gärna kunde ha varit utan.

Vi firade en väninna när hon fyllde 40 år i Stockholm och hade dessutom gästat huvudstaden i slutet på april för att se Niklas Hjulström i den fantastiska uppsättningen av ”Sweeney Todd” på Stockholms stadsteater.

September blev Skagen en drömresa. Z och jag firade bröllopsdag, tog spårvagn, färja och tåg till den lilla fiskeorten. Tog årets sista bad, åt god mat, promenerade och njöt av varandras sällskap.

Tillsammans med vännerna P&P åkte jag till Berlin, en resa som finns omskriven här. Gott umgänge, musik och sport med mera.

Hälsa:

Jo tack. Det har varit si och så. Det var en befrielse att komma från stressen på tidningen, men det innebar inte att jag kom undan stressen i själen. Jag trodde lite enfaldigt så. I början på september insåg jag att jag var tvungen att göra något åt saken och har gått kognitiv terapi sedan dess. Det blir bättre, men jag har haft mina bakslag så här ett år efter kraschen.

Sport:

Kai Martin in action – träningspass i mars 2014 med IK Raid. Foto: SÖREN MEETHZ

Jag är idog med min hockey. Men inledningsvis var det inte så mycket. Framför allt inte med division 4-gänget IK Raid. Men jag var ensam målvakt i det vi kallar vårt slutspel, Rambergscupen. Vi mötte väsentlig mycket bättre motstånd än brukligt, men jag spelade bra och i den sista matchen mot division 3-gänget Säffle fick jag, efter att ha räddat ett tre mot nolläge, höra den sköna kommentaren från motståndarna ”Är han dopad heller”. Trots det, förlust.

Med kompisgänget Uppbackarna spelar jag om mornarna upp till tre gånger i veckan. Säsongen tar slut vecka efter midsommar; då rök också mitt skägg, som jag odlat på hipstervis sedan sjukskrivningens början.

Säsongen började i augustis inledning, för IK Raid har det gått så där och det summerar även min insats. Men för att vara fyllda 58 år hänger jag förvånansvärt väl med och min förhoppning är att jag ska spela säsongen 16/17 då jag fyllt 60. Men bara kroppen och hälsan kan svara på om det blir verklighet.

Kläder:

Bild från Punkrock Allstar GBG:s ”Nerv” – kostymen från Next, Reykjavik, hatten från Herr Judith, Stockholm.

Jag har under året köpt ofantligt med kläder och håller just nu, trots rensning, på att spränga garderoberna. Men jag har fyndat: några Bosskostymer, en blå manchesterkostym av märket Zenga (fått värderad till över 10000 kr – jag köpte den för 100 danska), en Dolce & Gabannakostym, en mängd skjortor, kepsar, hattar och ett gäng skor – allt på loppis. Så det mest har införskaffats till ett hyfsat lågt värde. Den blå kostymen som jag har i videon till ”Nerv” är emellertid ny, inhandlad på Next i köpcentret Harpa i Reykjavik.

Kläderna är ett viktigt uttryckssätt och stämningshöjare för mig.

Musik:

Glödande In Flames i Scandinavium 8 november 2014. Foto: KAI MARTIN

Kai Martin & Stick! nya resa har naturligtvis präglat året. Men det har ju varit lite mer ändå. Håkan Hellström på Ullevi, i bok och på film är häpnadsväckande. Jag är otroligt glad att fått följa honom under åren och med vilken kraft han satte belackarna på plats med nära 70000 hängivna i alla åldrar på Sveriges största arena. Men In Flames gjorde också ett starkt intryck med sin spelning i Scandinavium. Laleh på Götaplatsen, förstås, där hennes musik så vackert vigdes med symfonikerna intensiva musikaliska djup och omfång. Hästpojken under arrangemanget Popical i Stenhammarsalen, en våning upp i Konserthuset när Weeping Willow mötte Göteborgs symfoniker i vemodsjubel och samklang eller Elvis Costello på Lorensbergsteatern, en intim konsert i det stora.

Men också de nya upptäkterna som Vita Bergens rasande spelning på Bengans, då de vält scenen under 40-årsfirandet, eller School 94 under samma arrangemang. Unga svenska göteborgsmusiker fortsätter ta plats. Härligt.

Men även gamla uvar roar. Som Bröderna Brothers, som jag hade förmånen att få se en av årets sista skälvande dagar.

Teater och shower:

Dockskåpsteater – ”I Annas garderob” på Stadsteatern. Foto: OLA KJELBYE

Vi hade förmånen att se ”Familjen Addams” på Lorensbergsteatern i våras och det är märkligt att denna, sannolikt en av de främsta musikalerna som någonsin satts upp i Sverige, gick i konkurs i Malmö i höstas. Jag hade då Broadwayuppsättningen av ”Lejonkungen” i färskt minne, som också var en omtumlande upplevelse. Men ”Familjen Addams” var fantastisk.

Göteborgsoperans nya uppsättning av ”Kristina från Duvemåla” tog sig starkt efter en svag och alltför mörk start. Björn Ulvæus och Benny Andersson har gjort en svensk klassiker, som nog bäst passar på nationella scener – trots att den här är hämtad från i stort sett Helsingfors föreställning av musikalen.

Stefan Andersson övertygade igen på Kajskjul 8 med sin ”Made in China” – en historielektion med underhållning och musik, som nu blir platta. På samma scen rörde Kalle Moræus mig till tårar med sitt engagemang inför valet – när han spelade temat till Steven Spielbergs ”Schindler’s list” med en förhoppning om ett mer empatiskt Sverige. En förhoppning som dessvärre kom på skam, men som inte var mindre rörande för det.

Mia Skäringer gjorde, även hon på Kajskjul 8, sin ”Avig Maria”, stark och svag i samma andetag. Men hon är skicklig scenartist med humor vass som kniven på en egg och det känns.

”Sweeney Todd” på Stockholms stadsteater blev en urstark och mustig upplevelse, trots eller kanske tack vare att Peter Jöback inte stod på scen. Istället var det Niklas Andersson som iklädde sig rollen som massmördaren.

På Stadsteatern i Göteborg tjusade ”Sylvi” med Nina Zanjani i huvudrollen, men även nyskrivna pjäsen ”I Annas garderob” visade på härlig scenkonst, så också nyuppsättningen av ”Tartuffe” som är komisk glans inte utan dagsaktuella poänger – inte illa för en över 350 år gammal pjäs.

Men starkast var ändå lilla Teater Unos ”Stalins mamma”, Malin Linderoths starka monolog, som Lisbeth Johansson övertyga stort i.

Familj:

Förra året präglade av fyra begravningar och ett bröllop. I år har min syster begåvats med ett barnbarn, som jag fick förmånen att träffa för någon dag sedan och ja, det är lätt att bli kär.

I levnadskrisen med sjukdom och farväl från min arbetsplats är det viktigt med kärlek. Det får jag fantastiskt mycket av min hustru och mina barn. Det känns och värmer mig, även i svaga stunder.

En nära släkting sliter med sin tärande cancer, men han gör det på det mest enastående sätt – trots smärta, oro och operationer.

Jag har det och andras människor svårigheter i stark medvetande då jag summerar detta nådens år 2014.

Gott slut och ett gott nytt år!