Konsert:

FAY WILDHAGEN

!!!!

Kvarten, Kongsberg.

Publik: Knappt 1000.

Bäst: Gitarrspelet, energin och hennes sätt att ta publiken.

Sämst: Manglandet kunde tendera att bli lite för stereotypt.

Fråga: Visst skulle hon passa utmärkt på Way Out West…?

32-åriga norskan Fay Wildhagen är något jag får på köpet när jag för första gången gästar Kongsbergs jazzfestival. Nej, hon är långt ifrån jazz, om än med en sättning på saxofon, bas, klaviatur, trummor och gitarr. Och jag är definitivt inte uppdaterad på henne och hennes skapande. Istället får jag snällt ta allt på plats och ibland kan det bara bli bäst så.

Konferencieren presenterar hennes som en artist som utvecklat vispopen. Kanske passar det in på henne, som albumdebuterade med ”Snow” för tio år sedan. Hon har tagit Norge med storm efter det och varit nominerad för både Spellemannpriset och P3 Gold samtidigt som hon turnerat flitigt inte bara i Norge utan också i Europa.

Förra året kom hennes ”Let’s keep it in the family”, hennes tredje studioalbum. En laddad skiva där hon inte bara står som kompositör utan också som arrangör och producent. Men hon har också komponerat filmmusik.

Ja, det är en artist som har på fickan och som inte viker en tum gällande vad som ska ske på scen. Med sitt band – med Andreas Haga, bas, gitarristen Tommy Kristiansen, keyboardisten Håkan Brunborg, trummisen Erland Dahlen, och Petter Kraft, saxofon – blir musiken snart sprängkraft.

Visst, det börjar försiktigt med ”Hymn”, som också inleder ”Let’s keep in in the family”. Det är skirt med en ton av Joan Armatrading i förening med Ane Brun. Redan där visar hon sin fingerfärdighet när hon spelar akustisk gitarr. Men all eventuell vispop kastas snabbt åt sidan för ett mer laddat uttryck, som om hon också vill förena Band Of Horses kraft, mangel och dramatik i musiken. Hon skiftar sina gitarrer, den akustiska, sina Fender Stratocasters och Les Paul, briljerar utan att för en sekund ägna sig åt manér. Hon är högoktanig, men spelar aldrig över. Sakta lindar hon in publiken i den storm hon bjuder på från scen. Bjuder på smittande leende och spelglädje. Hon kliver ut i ösregnet för ett solo, som det mest självklara. Hetsar det tajta bandet, bjuder Tommy Kristiansen till ett utmärkt gitarrsolo (men det är hon som är den bästa av gitarristerna på scen) och Petter Kraft till saxofonteknik och -riff.

Hon förklarar att den vita Strattan är köpt av en fyr i publiken och är rörd av detta faktum, säger att han och hon måste ta en fika någon gång. Ja, hon har en ljuvlig scennärvaro och på slutet nöjer hon sig inte med scenen utan går ut och spelar mitt i publiken. Vackert och livsbejakande. Ett lyckligt vilddjur på scen.