Man strävar på. Går på sitt sjuttielfte Way out West, kollar in schema, pratar med vänner, försöker hitta förhoppningar blandat med självklarheter och så då en och annan överraskning. Det har varit så sedan dag ett – 2007 – med Way out West. Ibland har jag blivit alldeles rusig, emellanåt modest sval, andra gånger liknöjd för att understundom gapa hänfört.

Kanske ska jag sikta mot ett topp tio vad det lider. Å andra sidan är det två år till 2027 – kanske ska jag spara listorna till dess. Om jag har minnet i behåll.

I år ska jag erkänna att jag inte har gjort kullerbyttor av glädje då jag kikat på bokningarna. Men så har det varit förut. Allt har inte smakat, men Way out West har hållit stilen ändå. Så jag är inte den som målar fan på väggen. Mer än vad det gäller väderleksrapporten, som skvallrade om rikligt med regn fram mot aftonen. Så… på med mina röda Tre Torn-lågskaftade gummistövlar, ett par popprickiga blå byxor, en vit skjorta av okänt märke, en Libertyslips, Stenström slipovern och favoriten Tensonregnrocken av trenschkaraktär plus en blå Stetonkeps på huvudet. (Allt secondhand förutom stövlar och regnrock.)

Jag är redo för det som inte bara är en musikfest utan också en modeparad av rang. Sällan kan man skåda så mycket snygga människor i olika åldrar, kön och ursprung. Det är en fröjd att spana in och en av mina stora glädjeämnen förenat med oväntade möten med vänner och musiken, förstås.

Cymande, den brittiska soulgruppen, har varit trogna sin genrer sedan starten på 70-talet. Lite laidback à la Curtis Mayfield blandat med Osibisa. Det är dessa herrar som tryggt inleder festivalen i Slottsskogen för min del. Soft, mjukt gungande, med texter om kärlek och likavärde, politiskt utan större gester på Flamingoscenen, festivalens största scen. I Linnétältet håller Nilüfer Yanya, brittiskan, låg profil med sin försiktiga indiepop. Det håller på att bli en smula syrefattigt, om än vänt vackert, men då jag är på väg ut vänder hennes Cocteau Twins-air till något mer intensivt och dramatiskt. Jag stannar förstummad över energin och kraften. Snyggt.

Som alltid på Way out West går man sina steg, för detta smörgåsbord av musikaliska möjligheter kräver sina raska promenader. När jag lämnar Linnétältet är det för att passera Azaleascenen med Amaarae där hennes autotunekopplade röst inte lockar (får senare höra att TV4:s sändning brutalt avslöjade att hennes röst var förinspelad, hon orkade alltså inte ens sjunga själv, än mindre mima rätt). Istället väntade Höjden, platsen där under kan ske. Nu var det grungeinspirerade Jasmine 4T. Transartisten Jasmine Cruickshank och hennes grupp är charmig och larmig, rart blandas med energisk rock som urkraft. Men musiken lockar inte.

Så vidare tillbaka till Linnétältet där nordiska Kneecap ska hålla sin politiskt kryddade konsert. Den som fått politiker i Göteborg att gå ut med att spelningen borde stoppas. Ja, judiska föreningar likaså. För gruppen står för något så självklart som att palestinierna i Gaza borde befrias och komma ur svält och de dagliga mord som befolkningen, alltför många barn, utsätts för av den israeliska regimen.

Spelningen lockar. När jag ska positionera mig för en kik i det överfulla tältet stoppas jag av Way out Wests utsände fotograf, som vill ha med mig i sin utomhusstudio till festivalmodebilder. Jag tackar ja, smickrad, förstås. Precis som jag var förra året, då i min grårandiga Van Gil-kostym där långbyxorna gjorts om till shorts.

Nej, Kneecap är inte min musik. Och de hiphoppande gänget får ett storstilat mottagande och bjuder upp med sina intensiva låtar. De skiftar sina rappa rhymes mellan engelska och irländska, hyllar Henrik Larsson och blåser på friskt utan att tältet blåser bort. Och, ja, palestinasjalarna lyser med sin närvaro.

Veteranen Mavis Stables håller å sin sida en mjukare profil på Flamingoscenen. En gospelkonsert med soulförtecken. Hon som har en anrik karriär och som med sin sång också stått på barrikaden för mänskliga rättigheter i USA. Lite av engagemanget har hon kvar. Men då hon pratar om sin hemstads baseballaget (Chicago White Sox) står publiken som fågelholkar. Det är en fin konsert med en röst som är mer baryton än alt, för hon gräver emellanåt djupt ned i registret nästan som för att retas. Ja, det är en legendar vi får se. Med sina 86 år torde hon vara äldsta artisten på årets Way out West. Betänk att hon redan som elvaåring tog sina första scensteg som sångerska i The Staple Singers, tillsammans med sin far Pops Staples och sina syskon, Pervis, Yvonne och Cleotha. Imponerande. Precis som hennes band, som följsamt lydde minsta vink från henne.

På Höjdens scen uppträder Becky and the Birds, producenten, kompositören och musikern Thea Gustafssons musikprojekt. Hon är högaktuell och inför årets Grammisgala nominerades hon för Årets album, Årets alternativa pop, Årets nykomling och Årets producent där hon knep det sistnämnda priset. På scen är det bara hon och hennes laptop plus en massa tygsjok. Det räcker inte riktigt för mig för att göra musiken rättvisa. Synd, för bitvis låter det bra, men det blir aldrig någon wow-känsla eller livenerv.

Irländarna Fountans DC gästade Way out West för tre år sedan. Tjusade och ändå inte (läs här!). Det var något som fattades då, kanske för att det var en tidig spelning. Nu tar de Azaleascenen i besittning strax innan sex och är klart laddade. Med sin gitarrock i en smash and grab av Blur och Arctic Monkeys ger de energi till publiken med, om irländarna ursäktar, brittisk självklar arrogans och coolness. Alldeles förtjusade.

I Linnétältet spelar Beth Gibbons den rockens direkta motsats. Här gäller det att ha öronen på skaft och hålla tand för tunga, för det är försiktig, rikt och vackert orkestrerad musik (ingredienser av båda stråk och tvärflöjt) som den före detta Portishead-sångerskan bjuder. Scenen är dovt ljussatt, som om hon inte vill synas, men blott höras. Det är en fantastisk, närmast hypnotisk spelning som ger mersmak och inför en publik som faktiskt ger henne den uppmärksamhet hon och bandet förtjänar. Det blir förstås rusning när hon kör Portisheads paradnummer ”Glory box” i en personlig tolkning.

Iggy Pop, rockens 78-årige ständige bråkstake och pre punkikon, står fortfarande för en lockelse. Starten på hans konsert på Flamingo kantas av miserabelt ljud där hans sång försvinner. Men herregud vad han bjuder upp. Västen han bär skickas snabbt all världen väg för att blott hans nu mer pergamentartade, läderskrynkliga överkropp blottas och sedan radas ett pärlband av hans klassiker upp från Stoogestiden såväl som Berlineran med David Bowie strax efter mitten av 70-talet. Han är en fenomenal allsångsledare oavsett om det handlar om ”Lalala”, som i ”The passenger”, eller ”I wanna be your dog”. Han kliver, trots sina grava höftproblem (från ett fall för knappt 30 år sedan som gjorde att fick ett fem centimeter kortare ben på ena sidan), ned framför publiken och det står klart att hur stor han än är så är han inte längre än 168. Han går i klinch med den förtjusta publiken en stund innan han, med hjälp av sin personal, släpas upp på scen igen. Som alltid med Iggy Pop (jag har sett honom en räcka gånger) förväntar man sig att detta blir den sista. Men han är segare än en en och har fler liv än en katt.

Det känns logiskt att Queens Of The Stone Age tar över efter Iggy på den motsatta scenen – de har ju ett samarbete i bagaget för inte så länge sedan. Bandet skulle ha spelat förra året på Way out West, men ställde in med kort varsel. Nu på scen är det äntligen dags för gruppens fans. Men trots rockens mäktighet är det en lam spelning, som inte kvällens starkaste volym kan skyla över.

Jag kroknar och bestämmer mig för att hoppa Kite, som jag inte har imponerats av tidigare (läs här). Visst, det är samtidigt åtta år sedan, men det innebär att samtidigt med bandet stigande karriär (imponerande på alla vis) har jag blivit lika många år äldre. Refused hade jag därmed lite lättjefullt ställt in mig på att se på TV4 Play. Men väl hemma hade bandet klargjort att det inte skulle bli någon tevesändning. Träffade emellertid sångaren Dennis Lyxén under Mavis Staples spelning och han såg rask och kry ut (han drabbades ju av en massiv hjärtattack för drygt ett år sedan) , nyligen med gästspel med självaste Sex Pistols innanför västen.