Alptoppar och besvikelser – en resa tur och retur III

… vi hade ju inte, som andra, rest hela vägen från Japana för att se ”Carmen” i Bregenz. En tröst för tigerhjärtan.

När vi så lämnar hotellet med de hårda sängarna och den friskt och intensivt porlande toaletten är det med tunga huvuden och en besvikelse som inte morgonduschen kunde skölja bort.

IMG_1211

Adjö till den hårda natten. Foto: KAI MARTIN

Bregenz hade ju verkat så lovande och vi hade ju, fram till skyfallet med tillhörande åskoväder mega grande, haft en fin stund i den lilla österrikiska staden, som efter kriget bestämt sig för att förvalta en operatradition och har gjort det med emfas.

Efter att vi checkat in hade vi av hotellet fått frikort till Bregenz Strandbad, som var frekvent besökt av gamla som unga. Ett myller av människor som nyttjade Bodensjöns sköna svalka eller Strandbadens gräsmattor. Vinden låg på, vågorna friskade i och vattnet orkade vi mer än en gång. Det var ljuvligt

Men nu var det dagen efter. Solen sken som den inte hade gjort något annat. Vi gick tillbaka till Festspiele och receptionen för att lösa återbetalningen av biljetterna. Z tar kommandot, en trevlig unga dam i kassan är behjälplig och beklagande. Hon hjälper oss med byråkratin, för det besked vi hade fått via webben var på tyska. Z frågar, som om det möjligen fanns en öppning, om kvällens utsålda konsert möjligen hade nåtts av något återbud. Jo, blev svaret, men dessvärre gick de två biljetterna till paret här bredvid.

Snopenheten grinade oss alltså i ansiktet när vi tog och lommade iväg till stationen. ”Carmen” i Bregenz skulle gå ner den 20 augusti, vi drabbades av säsongens hittills enda inställda föreställning. Så vi köpte dvd:n.

Tåget skulle ta oss till Feldkirch, en stad i västra Österrike på gränsen till både Schweiz och Liechtenstein. Vi borde naturligtvis läst på mer, men har till vår resa varit fokuserade på just Bregenz och i viss mån Lindau. De andra hållpunkterna fick vi ta efter  hand. Feldkirch har ett hockeylag och centralt ligger ishallen, någonstans i bakhuvudet gnager ett minne om att Frölunda mött dem i något europeiskt sammanhang. Men när jag backcheckar minnet via Google så blir det ingen respons.

Det är smidigt att åka tåg nere på kontinenten. I alpländerna korsas järnvägen flitigt av tåg som tar resenärer vart som helst, känns det som.

Vi reser en dryg halvtimme söderut, kliver av, placerar våra väskor i ett skåp, får hjälp av en beredvillig stationsvakt och börjar så vår vandring in mitt centrum där vårt mål egentligen är att ta en buss för vidare transport mot furstendömet Liechtenstein.

Det är kvavt i luften, solen lyser på en inte helt fläckfri himmel. Alptopparna reser sig båda sidor av den österrikiska staden.

Det är ingen vacker stad vi ägnar promenaden, men vi har åtminstone studerat in vilka bussar som tar oss till Liechtenstein, kliver så på en och får viss guidning om hur vi ska ta oss och vart av en tjänstvillig, väldigt ung, busschaufför. Vi betalar, sätter oss tillrätta i den mer än halv fullsatta bussen och färden går söderut i dalgången som breder ut sig med sina åkrar och med alpernas vilda resning som kantar den.

Så gränsövergången, som inte sinkas av någon kontroll och plötsligt är vi i ett annat land. Premiär för oss båda vad beträffar Liechtenstein. Bussen snirklar sig mot Schaan, där vi tvingas till ett byte mot Vaduz.

IMG_1226

Kung för en dag. Foto: KAI MARTIN

Väl i Vaduz är det inte svårt att se furstens borg högt upp med vida utsikt. En välbeställd herre som ombesörjt  för sitt rike så att det är bland världens rikaste. Vi rör oss in mot stadens lilla centrum, kommer till platsen vid rådhuset eller stadshuset där det är liv och rörelse. Läktare är uppbyggda, musik pumpas upp, och i centrum av den provisoriska arenan är en beachvolleybollplan anlagd.

IMG_1299

Den glada familjen Vaduz. Foto: NÅGON TURIST

Vi fortsätter till turistbyrån, förhör oss om vägen till furstens borg, tar några fåniga kort och fortsätter vår promenad åt ett helt annat håll, ner mot Rhen och Alte Rheinbrücke. Den täckta träbron är egentligen inte alls så gammal, klar 1901, men vacker att se och fin att gå över. Någonstans på mitten är man plötsligt i Schweiz, mitt andra besök under resan, Z:s första.

IMG_1324IMG_1321IMG_1325

Allt annat än gränslös. Foto: KAI MARTIN

Vi går bron fram och tillbaka, tar en annan väg in till stan, går in i en butik med rea på tyrolerkläder. Z provar nyfiket, men storlekarna stämmer inte.

Så tillbaka till en restaurang i omedelbart närhet av volleybollplanen där dj:n ljudtestar musiken allt mer kraftfullt och rastlöst. Inte en låt spelas klart och volymen ökar i takt med att en ny låt åker på.

Vi beställer lemonad, vatten och omelett. Får in maten med drycken. Omeletterna är serverad i något liknande hamburgerbröd, som vi omsorgsfullt lyfter bort. Allt är annars ok, om än i en prisgrad en smula högre än i Österrike.

Så betala vi, strosar mot bussen, väntar en stund och är sedan på väg tillbaka efter våran korta utflykt i furstendömet, ett delmål i vår resa som åtminstone gick enligt planen.

I Feldkirch hämtar vi ut våra väskor och tar en taxi. Vi har nämligen bestämt oss för att inte bo i byn, istället ska vi upp, upp, upp på en alptopp. Åtminstone nästan. Chauffören tar emot adressen, styr bilen från stationen och mot A14, som om man vill kan gå till Innsbruck och vidare österut, men som skulle ta oss en kvarts resa till Gurtis och pensionatet Brunella som klättrade på berget med, skulle det visa sig, en skidlift i vila på grund av säsongen.

IMG_1332

Utsikt från ett fönster. Foto: KAI MARTIN

Z hisnade av chaufförens färd längs de stigande serpentinvägarna som ju högre upp vi kom bjöd på ett allt vidare panorama. Så var vi fram vid vår alphydda, tog vårt gepäck och klev in i restaurangen som också var receptionen. Värdinnan tog emot oss, visade oss på vårt rum högst upp. Stillheten slog mot oss med samma kraft som skönheten utanför.

Vi vilade en kort stund, tog en dusch och försökte vädra ut den kvalmiga luften i rummet som genast stötte på patrull från det lika kvalmiga vädret utanför. Hungern smög sig på och detta anspråkslösa pensionat hade sitt kök och visste att bjuda på välsmakande österrikisk mat. Vi hade fått plats med utsikt, drack vårt öl och himlade i takt med vad vi såg och med vad vi åt och drack. Det var en still stund på jorden och fred och frihet höjde sig fjärran från världens oroshärdar. Orättvis, måhända, men så var det.

Vi tog efterrätt, åt oss oförskämt mätta och banne mig om vi inte också hann med ytterligare en välsmakande öl innan desserten och kaffet. Med skymningen kom också tröttheten, vi försökte slukas av sömnen med dunbolstren som himmelsfröjdande täcken. men värmen gick inte att få ut ur rummet och den svalkande natten ville inte in och dansa ut luften till något fräscht. Utmattad slocknade vi emellertid och sov en rastlös sömn.

Plötsligt väcks vi brutalt. Kyrkans klockor ringer som besatta; inte för att säga godmorgon, eller klart och koncist berätta att nu är klockan sex. Nej, ihållande larmade dessa klockor i en kvart. För att varna? För brand? För fara?

Klockorna i Gurtis. Foto: KAI MARTIN

Varför just när natten äntligen tvingat ut värmen ur rummet och sömnen var så behaglig…

Nå, vi skakade liv i våra arma kroppar, gjorde morgontoalett och bestämde oss för en stärkande promenad innan solen hade kopplat på sitt starkaste värmeaggregat.

Vi knallar uppför vägen, lämnar den lilla byn och tar oss kanske någon kilometer för vyns skull. Vi hittar ett lägenhetshotell som lockar för någon annan gång. Vi går tillbaka, går mot skidbackarna, passerar böljande kullar och tjusas åter av utsikten, som om vi aldrig sett utsikt förut.

IMG_1345

Svindlande landskap. Foto: KAI MARTIN

Så åter tillbaka till pensionatet och frühstück och vilken sådan. Färska frallor, ost, skinka, ägg, müsli på ett vis vi aldrig stött på förut, juice, äg…. Kaffe brännande starkt och friskt varmt. Livsandarna kom oss åter och vi fylldes av välmod.

IMG_1347

Alpfrukost med en allt annat än mättande utsikt. Foto: KAI MARTIN

Så tackade vi för oss, den förbeställda taxin var i antågande och jag stod utanför och väntade under tiden som  Z ordnade med finanserna. Så kom en Mercedes där jag genom rutan möts av ett strålande leende från en ung kvinna som tillika är vår chaufför. Hon pratar ivrigt, berömmer mig för att jag använder knappen till att stänga bagageluckan och fortsätter sitt porlande prat till en leende, men inte så konversabel Kai. Först när Z kommer och börja prata engelska skiftar hon språk och lika lekande lätt dansar vi ned för alpvägarna med henne ivrigt pratande om miljö, om en önskan att åka till Sverige, om att vilja komma till ensamheten, om konservativa österrikare som pratar men inte gör, om miljö, om att vårda miljön.

Vi blir förtjusta i henne. Hon är sprudlande, är generös med sig själv och gör, redan tidigt denna morgon, vår dag, Z betalar för våra sista euro, vi går ut och in i stationshallen och pratar med varandra. Så får Z fick visitkort, går ut till henne och tackar igen och säger att hon är välkommen att kontakta oss om hon vill komma till Sverige. Hon heter Anna. Världens bästa taxichaufför.

IMG_1349

Världens bästa taxichaufför med världens bästa kvinna. Foto: KAI MARTIN

Vi går ut på perrongen. Z har provianterat för resan till Zürich, som blir vår sista anhalt på resan. Vi ska åter igen korsa Liechtensteins gräns för att åka vidare västerut, passera sjöarna Wallensee, Obersee och Zürichsee.

IMG_1359

Sjötransport. Foto: KAI MARTIN

Men först tog det moderna tåget där vi förskansade oss på de bästa av platser en lov i motsatt riktning för en vid sväng runt Feldkirch innan det stävade mot ut ur Österrike genom Liechtenstein för att stanna i schweiziska Buchs där vi anmodades att lämna vårt tåg och borda ett nytt. En aning förvirrande, men inte mycket att be för och plötsligt satt vi på ett bedagat tåg utan AC och som snabbt blev packat. Z tyckte att vi borde ha tagit första klass utan att fråga. Men hennes man är försynt, inte en djärv danska uppvuxen i Köpenhamns finare kvarter och förorter. Vid drog ned rutorna och lät luften vädra ut kupén, som var belamrad med resenärer och resenärers bagage. När konduktören kommer är han den första vi stöter på på vår resa. Z frågar honom om det är ledigt i första klass (nej, hon är inte en kvinna som ger sig) och plötsligt har vi förnämliga, om än gammaldags, säten och vi ser sjöarna passera revy med alperna resligt och stolta som kuliss.

IMG_1350

Österrikisk Pommac, försvinnande god. Foto: KAI MARTIN

Z har köpt något slags kolsyrad äppeldryck som väcker min förtjusning. Pommac! Fast den inte hette så.

Utanför tågfönstret lever folk lata dagar, seglar, badar eller paddlar i sjön. Zürich närmar sig och kring den väldiga stationen byggs det, precis som i Stuttgart, för framtiden. Den som vi är så ängsliga för i Göteborg.

Vi behöver göra av med vårt bagage och löser det geschwint med kort. Men samtidigt behöver yours truly nyttja toaletten, vilket inte låter sig göras utan franc. Vi får rådet att besöka någon av restaurangerna. Hamnar på Burger King där Z köper en dyr kaffe och jag får mina behov uträttade och är redo för en promenad på stan.

IMG_1361

Gratis utsikt i en dyr stad. Foto: KAI MARTIN

Zürich är en stad att upptäcka, men kanske på mer än de få timmar som vi gav den schweiziska staden. Men vi gjorde ett försök. Efter att ha rådfrågat turistbyrån och snabbt avfärdat förslaget att ta en turistbuss för sightseeing (för dyrt) knallade vi iväg mot den gamla stan som delas av floden Limmat. Vi väljer den östra sidan, går förbi tingeltangelbutiker och turistfällor till restauranger för att ändå, på grund av obeslutsamhet, hamna på en för en sallad och en öl. Helt ok i lunchtider.

IMG_1367

På väg uppför. Foto: KAI MARTIN

Z har siktet inställt mot bergbanan för utsikt över staden vi hastigt gästar. Vi traskar uppför på kullerstenar, passerar sevärdheter i rask takt, går in i livsmedelsbutiker för svalka och godisjakt, men fortsätter raskt.

IMG_1362

Kulturhistorisk plats. Foto: KAI MARTIN

Vid passerar museer och teatrar, hamnar på Hottingerstrasse, men vägrar spårvagnarna som pilar förbi. Kilar in på en secondhand med svindlande priser och små storlekar, vidare uppför i den stekheta solen med temperaturer i stigande precis som backarna. Vi snirklar oss via Asylstrasse upp mot Römerhof, där vi lyckas missa entrén till bergbanan som verkligen inte gör storstilad reklam. Vi lyckas betala, sätter oss tillrätta och på samma vis som i Bergamo lämnar vi nere för att ta oss upp. Men av den hisnande utsikten, som vi låtit oss skämmas bort med, blir det intet. När vi kommer upp är sikten skymd, en väg kan ta oss vidare mot ett zoo (vi tackar nej till det), en annan mot en tennisbana och ett garage. Vilsna tar vi mot garaget och tar någon trappa ner för att plötsligt hamna på ett rikemanshotell. Utanför kör Lamborghini- och Porschebilarna upp för att av personal parkeras på rätt plats.

IMG_1369

Van vid lyx. Foto: KAI MARTIN

Jag känner mig obekväm, men med Z i handen bestämmer vi oss ändå för att nyttja toaletterna. Herrarnas badar i lyx på ett vis som gör att jag känner mig skyldig, som om jag skulle kunna bli påkommen med att inte ha tillräckligt med geld för att kunna betala vattnet jag tvättar mina händer med.

Jag skakar av mig tankarna, går ut i den nedre foajén, sätter mig i en beige läderfåtölj där jag konstaterar att sömmen delvis släppt. Även solen har sina fläckar.

IMG_1371

Nära, men aldrig på toppen. Foto: KAI MARTIN

Vi lämnar lyxen. Tar bergbanan ner och hastar på en spårvagn där jag inte begriper hur man ska betala. (Z hade ju förstås upptäckt biljettautomaterna på hållplatsen.) Vi åker nedför, in mot stan och hoppar av innan centralstationen. Cirkeln är sluten. Men Z vill mer. Hon har hittat en Löwenplatz, vilket med tanke på vårt efternamn passar att besöka. Vi promenerar dit, fotograferar varandra och fortsätter spatserandet mot affärsgatan Bahnhofstrasse.

IMG_1372

IMG_1373

På rätt plats. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

På en tvärgata hamnar vi på anrika konditoriet Honold där vi bestämmer oss för en kaffe och en cassataglass, som jag inte ätit sedan Trollhätteglass hade den i sitt sortiment för 50 år sedan. Vi dividerar om vad café crème är för något, får hjälp med att det är en slät kopp kaffe, beställer och fortsätter i väntan på vår beställning av prata med varandra på uteserveringen. Bredvid oss sitter ett par, där det visar sig att mannen, några år äldre än jag, är från Kalmar, men precis har flyttat till Stralsund i norra Tyskland. De är på tillfälligt besök i Zürich, hon tyska men med barn boendes i både Sverige och Finland. Fördelade gracer. Han och jag försöker hitta närmare bekanta utan att riktigt lyckas.

Så bryter Z och jag upp. Vi promenerar vidare in i gränder och förirrar oss och missförstår varandra. Z vill tillbaka till Bahnhofstrasse, jag ville ner till floden och upp mot stationen. Värmen spär på irritationen, men allt sansar sig och vi hämtar vårt bagage och tar sikte på tåget som ska ta oss till flygplatsen för det är vid ett hotell där som vi ska bo.

Anvisningarna om var tåget ska gå är en smula förvirrande, men vi hittar så småningom rätt och efter tio minuter lämnar vi tåget för flygplatsen. Efter lite oreda lyckas vi hitta till bussen som ska ta oss till hotellet och efter en stunds väntan är vi på väg från flygplatsen och ut på vägar som tar oss till vårt boende. Holiday Inn, minsann, som skryter om wifi av rang. Vi får vårt rum, svalt och skönt, modernt men inte pråligt och med ett bedrövligt wifi. Vi softar lite, försöker bo in oss. Jag duschar av mig dagens klibbiga svett, byter om och vi går ner för att äta middag i restaurangen, som visar sig servera kass mat till hiskeliga priser.

Vi lämnar hotellet, promenerar ut mot eventuell livsmedelsbutik, går bet med tio minuter och traskar vidare. Hittar en matvarubutik i kombination med en bensinstation. Köper vin, bröd, korv, ost och oliver samt vatten. Traskar åter hem, dukar upp, tittar på Wallace & Gromits ”Nära ögat” medan vi äter. En måltid lika god som någon annan och väsentligt billigare än vad restaurangen ville erbjuda.

IMG_1377

Kvällsmat. Foto: KAI MARTIN

Vi vaknar i god tid, packar, äter frukost i en kaotisk matsal, gör oss redo för avfärd och transporteras till flygplatsen av en chaufför som spelar Beatles ”Help”, som om det skulle behövas. Vi checkar in, passerar säkerhetskontroller och är på plats för avresan hem via Köpenhamn. Vi har några timmar i den danska huvudstaden som vi tänker utnyttja.

Vi får en magnifik inflygning: Puttgarden med sina pilande färjor över Femer bælt, Lolland, Falster, Själland, Køge bugt, Skanör och Falsterbo, Öresunds blänkande vatten och en stilla tur allt närmare Kastrups landningsbanor.

Det är ett litet plan vi åkt med, utgång bak och vi sitter nästan längst fram, så allt tar sin tid. Ut till bussen som tar oss till terminalen och vidare ut med vårt bagage i transithallen som är nedlusad med resenärer. Vi söker något slags bagageförvaring, letar och frågar och får besked. Vi krånglar oss ut till ett p-hus där det i nedre plan finns möjlighet att låsa in våra väskor. Hittar var sina skåp, betalar, får en kod och traskar lättade iväg mot Metron för transport in till den danska huvudstaden. Vi har stämt möte med T, Z:s storasyster, som kommer i sällskap med sin son A. Magasine, det stora varuhuset vid Kongens Nytorv är samlingspunkten och vi går igenom herravdelningen för inspektion. Z ser till så att A kommer ut ur varuhuset med en ny kollektion. Jag med två par kalsonger.

Nestgårds ligger Hviids Vinstue som erbjuder tre smørrebrød och Tuborg. Det blir en fin lunch, men en getingattack driver in oss från uteplatsen till ett bord på insidan.

IMG_1389

Frokost i Byn. Foto: KAI MARTIN

Vi äter och dricker upp. Tar en spatsertur på Strøget, kikar lite på folk och i butiker, går upp någon tvärgata och ner en annan, hinner med en svalkande glass innan det är dags att återvända till Kastrup. Vi går för att hämta väskorna men koden stämmer in. Vi vrider och vänder på möjligheterna, oförstående och med stressiga pannor blanka av svett. Så inser vi med ens, vi har lurats att gå ut för tidigt. Raden med skåp är inte våra. Klart inte koden fungerar.

Så dags för dagens andra incheckning och säkerhetskontroll. Snart är vi inne i taxfreen, men godiset handlades redan på Zürichs flygplats så det får räcka med en kaffe och en Cola.

Den korta flygturen hem försvinner hisnande snabbt. Vi går ned för landning, tar våra väskor och promenad ut till parkeringen där G, min yngste son, står och väntar med den nyservade bilen.  Hemma igen. En sväng om en indier i Krokslätt och middagsmat med sönerna G och T, packa upp, andas ut och sömn i egen säng, som är guld värd. Trots allt.

 

Alptoppar och besvikelsens dalar – en resa tur och retur II

… och med en betagande utsikt mot de österrikiska och schweiziska alperna.

Jo, Bodensjöns norra strand är flack och bördig, fruktträdgårdar- och odlingar står på parad och genererar generösa skördar. På sjöns motsatta sida reser sig alperna, de blånande bergen, i en aldrig sinande konkurrens om reslighet och grace, den ena bättre än den andra.

IMG_1153

Högt flyga de djärva. Foto: KAI MARTIN

På vår promenad mot svalkande böljan blå ser vi en zeppelinare som seglar på himlen fram och åter med djärv höjd. För en kostnad av 250 euro får man chansen; vi avstår, men tjusas av den tysta färden där uppe på himlens hav.

Lindau är en förtjusande stad med trånga gator, gränder och prång. Den mesta arkitekturen vittnar om omsorg och vård av det förgångna. Någon byggande skriker nytt och bristande omdöme, som om någon försökt göra ett onödigt uppror i en stilla miljö.

IMG_1155

Med ögon känsliga för grönt. Foto: KAI MARTIN

Vi tar oss tillbaka till hotellet, behagar oss med eftermiddagens slummer i den heta hettan som stöddigt klättrat över 30 grader. Vi vill inte sinka dagen för mycket och ormar oss ur sängen och ned på byn.

Nu ska vi åter ta sikte mot Bil Gut Halles biergarten för den mat vi gick miste om kvällen som gick. Vi är i god tid, vädret ler i kapp med kvällen och Z, som står för finanserna, ställer sig åter i kön för beställning. Expediten känner igen henne och ber om ursäkt, tar med ett leende emot beställningen. Men då Z fiskar upp kontokortet blir expediten förfärad och ber åter om ursäkt och säger att de bara tar kontanter; intressant hipsterställe som lever i den ekonomiska forntiden. Nå, Z öppnar den kontanta kassan och lyckas på euron när att betala det etablissemanget ska ha. Maten är räddad, denna vår andra kväll i Lindau. Vi får ett nummer för vår beställning och den ropas snart upp på bruten tyskengelska och serveras på ett tippande bord. Tomatsallad med mozzarella, kyckling med ytterligare sallad instoppat i en glasburk, rödvin, vatten… det låter sig väl smakad.

Vi vegeterar. Ser på folk. Ett par ställer sig vid räcket ned mot vattnet och börjar medelst en selfiepinne fotografera sig själva. Hon med chic hatt, båda i blått, ton i ton, hon med en överdrivet feminin pose där hon lyfter ena benet och håller i sin hatt. Hon smäller av leenden, han är mer modest, men inte mindre beredvillig till att posera. En ung kvinna tillfrågas om hon kan ta fler bilder med en systemkamera som paret har. Så nya ställningar vid räcket innan paret är nöjt. Så upptäcker vi en liten grabb som går som en vilsen hund i parets släptåg. Även han klädd i blått, kanske sju, åtta år. När paret går följer han efter, men liksom på håll. Jag undrar om han tillhör, följer dem med blicken, reser mig upp och går med några stef för att jag ytterligare ska se om det är parets pojk.

IMG_1162

Det narcissistiska paret. Foto: PAPA RAZZI

Jag ser hur paret poserar ytterligare längre ned mot staden, hur pojken dröjer i sina steg för att slutligen gå fram till duon för att slutligen få en klapp på huvudet, lite avmätt, av kvinnan.

Z:s och mina tolkningar om det nyss skedda öppnar för en novell, åtminstone, kanske två.

Jag går tillbaka, ställer mig vid räcket där paret tidigare stått. Ser en ångbåt som stävar ut på sjön. En äldre herre ställer sig bredvid och tilltalar mig på tyska, jag förklarar uselt på samma språk att jag dessvärre inte talar tyska och han fortsätter med elegant engelska. Han förklarar att båten är över hundra år, att den renoverades för fem år sedan med de flesta detaljer intakta, att båten paddelsystem är speciellt – och ja, när jag kikar ser jag de röda paddlarna driva båten framåt – men att båtens motor är utbytt från ångmaskin till en med dieseldrift.

IMG_1164

För full och ny maskin. Foto: KAI MARTIN

Vi reser oss upp, går till kaféet bredvid, tar en glass och softar, som om vi behövde det, i solstolarna placerad på en arrangerad sandstrand. Vi har det behagligt, fortsätter för en promenad västerut, runt strandpromenaden som verkar vila på en befästning, där utkiksplatser är strategiskt placerade, men lätt sorglöst underhållet. Kvällen är ljum på gränsen till het, när vi rundar det gamla kruttornet och hospitalet öppnas det för en badplats som är frekvent besökt simmande, lekande ungdomar i vattnet och äldre som söker svalkan i närheten av sjön.

Vi går över Thierschbrücke, som är under ombyggnad, över järnvägen och åter in mot staden. Vi har ett kvällsmål att ta hand om, den flaska vin, det vatten vi köpt, de ostar och kex som inhandlats ska drickas och ätas på balkongen.

Värmen är slående när vi öppnar balkongdörrarna mot Lindaus nattliv. Ett par underhåller, där sångerskan är väsentligt bättre än mjäket kvällen innan. Men stämsången i ”Hallelujah” skär sig. Det gör inte vårt vin och vatten med osten och kexet. Vi samtalar, låtet kvällen svepa oss för natten.

 

IMG_1167

 Kvällsmat. Foto: KAI MARTIN

Onsdag morgon är starten på en ny etapp på vår resa och också inledningen på själva färdens epicentrum; det är i dag vi ska till Bregenz för att se uppsättningen av ”Carmen” på utomhusscenen, där själva skådeplatsen, iscensättningen av Bizets opera, sker på en scen som ligger i själva Bodensjön. Vi lockades ju av den då vi såg en utställning av operascenografi på Victoria & Albert i London då vi var där för Pink Floyd-utställningen som gick ner 15 oktober. Både Z och jag fastnade för ett finger, ville ha hela handen, sedan armen. Det var just skärvor av scenografen Es Devlins skapelse till ”Carmen”. Vi hade vårt väl för sommaren 2018.

 

Vi har valt att ta en långsam morgon med en utdragen utcheckning från rummet. Lämnar nyckelkortet prick elva och tar oss upp på gatorna i Lindau för ett fåfängt försök för Z att lyckas byta en blus, som inhandlats i fel storlek. Under tiden kikar jag in i en hattaffär med kvalitet. Men jag håller mig till ögonens tjusning av huvudbonaderna.

Z misslyckas, så vi går ner mot hamnen. Väl där ska vi handla något att dricka, men det är bara reda pengar som gäller, så Z får traska iväg till en bankomat. Väl tillbaka försvinner hon för att komma åter med en glass åt oss var.

IMG_1169

Generös hustru. Foto: KAI MARTIN

Vi ställer oss i kön till båten från Lindau till Bregenz och ser den stäva in, packar oss ombord med vårt gepäck och ser Lindau glida ifrån oss efter några fina dagar.

Turen tar en knapp halvtimme, alperna kryper inpå och väl iland på den österrikiska sidan tar vi genast en rask promenad mot vårt hotell. Z har lyckats boka ett som ligger nära festplatsen, så vi passerar den när vi går mot vårt boende. Solen strålar, värmen trycker på, men vägen in mot scenen är också öppen. Vi bestämmer oss för att dra med oss våra väskor in för att se hur allt ser ut i verkligheten och ta en kik på våra platser.

Z har, förstår, även här ordnat de bästa. Vi sitter på andra raden, inte bredvid varandra, för det var uddaplatser vi fick, men med en slående utsikt över operafesten.

IMG_1175

Skådeplats in spe. Foto: KAI MARTIN

Vi passar också på att boka bord för kvällen på den intilliggande restaurangen, ett bord för två, trerätters och vägen in till en fullbordad kväll.

Så fortsätter vi mot hotellet, kliver in i en byggnad som ser putsad ut på utsidan med sitt röda tegel, men lite mer stramt 70-tal på insidan. När vi kommer är förstås rummet inte iordning. Ingen fara. Vi får lämna bagaget, tar en fika.

IMG_1177

Fika i Bregenz. Foto: KAI MARTIN

 Istället går vi genom centrala Bregenz, efter lite debatt om rätt väg där Z vann då jag var på väg mot det intilliggande kasinot. Nå, min kompass kan inte alltid vara rätt inställd.

Vi passerar också det moderna resecentrumet, som ser ut som hämtat från Ale fast större, och passar på att fråga kommunikationen till Feldkirch, som vi ska till dagen därpå.

Vi har siktet ställt mot toppen, som alltid mot det bästa. För i Bregenz finns en kabinbana som kan ta oss upp till Pfänder och utsikt över det mesta – norr, söder, öster, väster. Z köper biljetter och lyckas köpa senior till mig och får tre biljetter. Hmm, en för upp-, en för nedresan för henne…?

Det är en milt kittlande färd och vi konstaterar att hon gör sin tredje kabinlifttur det här håret – Benalmádena, Gibraltar och nu, alltså, Bregenz. Bodensjön försvinner i närbild och öppnar sig i panoramat.

IMG_1186

Uppför. Foto: KAI MARTIN

Väl uppe är vi på 900 meter, någonting, ser oss om på utkiksplatsen, men vill förstås upp på toppen av berget, som med alpiska mått mätt är beskedliga 1064 meter över havet.

Vägen upp är brant och det är bara att inse att den vägen borde vi ta som motionspass gånger tio under några veckors tid. Självklart är utsikten än mer bedårande där upp. Alperna öppnar sig med sina djärva toppar och branta dalar. Vi tjusas och njuter i det fantastiska vädret, försöker ana vilka vägar genom dalarna som går vart och fascineras över vad naturen har gett ifråga om skönhet och dramatik.

IMG_1193

Sehr schön. Foto: KAI MARTIN

Högst ligger även en restaurang, så öl och bratwurst hamnar på mitt bord. Z köper något ugnspannkakeliknande med det kittlande namnet kaiserschmarren mot apfelmuss, mer efterrätt än regelrätt lunchrätt, om ni frågar mig. Men gott.

IMG_1199

Österrikiskt mums och törstsläckaren. Foto: KAI MARTIN

Väl på toppen börjar Z intressera sig för sina två biljetter och inser att hon av någon anledning köpt dubbelt av kassörskan, som inte hanterade engelska så bra. Vi tog, efter inmundigandet av mat, promenaden nedför berget mot kabinbanan för nedfärd. Väl där återställdes återköpet raskt och utan krångel. Z hade plötsligt klirr i fickan och åtgärdade det genom att köpa en kraftigt nedsatt Tonkaskjorta, röd (inte grön som jag trodde) och väldigt svalkande material för fjällpromenader (kanske kommer).

Hettan är nu intensiv och 35 grader känns när vinden står stilla utan att darra det minsta. Vi tar oss till hotellet, får vårt rum, som är spatiöst och med en toalett utan handfat direkt till höger i den lilla hallen. Vi upptäcker att spolningen står på konstant och trots försök till åtgärder upphör inte det intensiva porlandet. Z går ned till receptionen och förklarar problemet, men flickan bakom disken är handfallen. Vid en ytterligare påstötning någon timme senare tas det mer på allvar, en ny receptionist ska se vad hon kan göra, men får inte tag på chefen för det hela och har dessvärre heller inget annat rum att erbjuda. Istället ska vi, när hon kommer upp till vårt rum, få 10 procent på kostnaden för rummet. Vi säger att vi fortsätter de förhandlingarna imorgon då chefen är på plats. Vi har ju viktigare saker än så i görningen. Detta ska bli vår stora kväll. Vi är exalterade. Jag så till den milda grad att jag packat ned allt för mycket för att komma i något slags operamatchande dresscode. Det blir det lätta gardet för farbror, blåa stretchchinos och en vit skjorta, som inte riktigt fungerar som en gördel för min svällande mage, och de lågt skurna strumporna från Lindau och de ljusbruna Lloydskorna från Köpenhamn 2008 med de brandgula skosnörena från Williamsburg den smällkalla vintern 2014. Z är som alltid smashing med små medel.

Vi går till restaurangen, får ett utmärkt bord för två, beställer av en chevaleresk kypare. Maten ska hämtas vid kantiner, förrätt, varmrätt och efterrätt. Det är lite bambavarning över det hela, men maten är bättre, om än inte tipptopp.

IMG_1206

Mittag essen. Foto: KAI MARTIN

Vi har det oförskämt bra, men är också medveten om att det är lit regn på väg in, kanske också åska. Några bord längre bort sitter vår värdinna på hotellet i Lindau och Z frågar henne om prognoserna och får lugnade besked. Det kommer blåsa över och i princip ställs inga föreställningar in.

Skönt. Men en dryg timme innan föreställningens start 21.00 börjar regnet ackompanjera det allt mer intensiva mullrande där blixtarna lyser upp himlen med kraftiga ljussättning. Ovädret ber inte om ursäkt utan stormar in med full kraft. Det i och för sig välbehövliga regnet tvingar folk till skydd, Vår vertikalt ösregn piskar nu vinden i så att det faller från sidan. Sällskapet vid bordet bredvid och utanför oss flyttar sig längre och längre in. En röst meddelar att besked om föreställningen ska ske vid 20.30. Vid 20.30 kommer besked om att besked ska ges 21.00. Vid 21.00 kommer besked om nytt besked 21.10 och vid 21.10 blåser arrangörerna av föreställningen, den första inställda den här säsongen. Snopet är ett för vagt ord. Vi är tillspillogivna, förbannar vår otur, grämer oss, sitter kvar och äter efterrätten som knappt smakar i besvikelsen, efter att vi har fått jaga bort ett par som försökte sno vårt bord under tiden vid hämtade delikatesserna.

IMG_1207

Finns det hopp när regnet faller och åskan dånar…? Foto: KAI MARTIN

Vid tio är det skenande skyfallet en smulare mildare och vi reser oss för att gå till hotellet. Z, förutseende av kyparen tacksam, hade sett till att betala redan innan kaoset nådde sin kraft. Vi har har av hotellet fått drinkbiljetter som något slags fåfängt försökt till plåster på såren för den stritt forsande vårflodstoaletten, så vi utnyttjar dem till… öl!

IMG_1209

Suröl. Foto: KAI MARTIN

Det trösta föga och tänker att kanske kan en god natts sömn ge lindring, men väl till sängs möts vi av madrasser hårdare än Harry Callahan, Clint Eastwoods tuffe San Franciscosnut. Timmarna av sömn blir få, vi lämnar sovsalen till hotellrum och en skallande toalett utan saknad… fel, vi saknar att vi inte fick se föreställningen och besvikelsen blir inte mindre när vi är på plats i biljettkassan för att lösa återköpet av biljetterna. Det visar sig att paret bredvid precis har köpt biljetter till torsdagens föreställningen; så nära och så långt borta. Men vi hade ju inte, som andra, rest hela vägen från Japana för att se ”Carmen” i Bregenz. En tröst för tigerhjärtan.

 

 

Alptoppar och besvikelsens dalar – en resa tur och retur

IMG_1393

När detta skrivs är det söndag. Söndag var det också då vi for. Eftermiddagsplanet till Bryssel tog oss efter landning där till Stuttgart där kvällen slagit till, mörkret lagt sig och tröttheten slagit till. Vi hade försökt proviantera på Bryssels flygplats efter den sköna flygturen över Kattegatt med ett lockande Anholt tusentalsmeter nedanför, in över Jylland, Ebeltoft, Samsø innan några få molnbankar skuggade färden vidare över Tyskland, Holland och Belgien, floden Senne och landets förtätade landskap, land och stad. Men maten blev några baguetter och mineralvatten, någon belgisk choklad och sedan take off.

Planen var ju klar. Fyra länder på några dagar där Bregenz och uppsättningen av ”Carmen” var huvudmålet, som skulle infalla på onsdagen. Fyra länder…? Jo, ja, det skulle bli fem.

IMG_1078

Par på tur. Foto: KAI MARTIN

Stuttgart by night. En flygplats som inte var överväldigande stor, lite åt Landvetterhållet, men som smidigt föste oss ur terminalen och ned till tåget som lika smidigt tog oss in till en av dessa tusen och en säckstationer som finns i Europa, ja, kanske världen. Fast nu i de undre regionerna. Promenaden till hotel Unger var kort och knappast ens stärkande, värmen slog mot oss som en vägg och nattportieren såg väldigt tysk ut, om föredömen godkänns: lång, smal, hästsvans, litet tunt skägg och med en generös brytning på engelska. Rummet var spatiöst i brunton, men när schampo och tvål saknades gav sig Z på en tur ned till receptionen för att inte komma tillbaka…

förrän långt senare. Den vänlige nattportieren hittade inte något av det efterfrågade förrän efter en lång stund och jag hann undra om hon gett sig ut på en skattjakt by night.

Nå, väl i säng visade det sig att huvudänden i min säng lutade betänkligt. Jag vände mig om, kudden där fötterna skulle vara och viecversa, för att efter nattens toabesök känna längtan efter min hustrus närhet. Så jag lägger mig ner och söker efter henne, men når hennes fötter; hon har alltså gjort som jag.

Natten blir ändå god och luftkonditioneringen räddar svalkan under detta som ska bli en het resa.

IMG_1096

Früstück, Stuttgart. Foto: KAI MARTIN

Frukosten är fantastisk, en buffé med det mesta: frukt, yogurth, kallskuret, olika sorters bröd, marmelad, korvar, omeletter, grönsaker… Vi äter som det anstår, sköljer ned allt med några baljor utmärkt kaffe. Så checkar vi ut, men får lov att låta bagaget stå enär vårt tåg mot vidare djärva mål inte går förrän vid fyra. Det fanns väl en ambition om att ta ett smärre grepp om Stuttgart, men under natten slog drömmen till och Boss outletshop i Metzingen. När jag så fick med hustrun med på detta kommersiella vanvett blev det alltså inget turistande utan shopaholicskador som gjorde sig påmint.

Det blev tåg och en promenad genom Stuttgart Haubtbahnhof efter att fått hjälp av en rar, ung, engelskspråkig tyska som guidade oss genom biljettsystemet.

Stationen är under byggnation och jag hinner tänka fler än en gång om protesterna mot detta omfattande bygge som har med kommunikation att göra har varit lika starka som dem mot Västlänken…?

IMG_1103

Westlink Stuttgart. Foto: KAI MARTIN

Utanför reser sig branta, resliga kullar med vinodlingar djärvt klättrande längs vår väg ut ur Stuggart. En stad hinner inte ta slut förrän nästa samhälle börjar. Tåget stannar nogsamt på varje adress, men det tar inte mer än en dryg halvtimme innan vi är framme i byn Metzingen som alltså hyser en vitt omtalad outletby. Det tar en tio minuter, en kvart att promenera genom den lilla staden och vi inleder, efter att hämtat en karta över området på informationen, med just Boss. Först ut provkollektionbutiken, som har en hel del roligt som inte ligger under det ordinarie sortimentet.

Jag provar, känner efter, provar igen, gör en catwalk för Z och provar nya plagg igen.

Om jag köpte något…? Det får ni se i höst.

Så vidare ut till den stora Bossbutiken som är gigantisk. Vi irrar runt, provar, känner, klämmer, roas och förskräcks, delar på oss för allt är så omfattande att det skulle ta timmar och åter timmar i anspråk om vi skulle göra på gängse sätt, det vill säga följa varandra steg och göra tummen upp eller ned för de plagg vi väljer på vägen.

Vi hade ju redan på Landvetter slagit till med en blus (Z) och ett par boots (jag), så egentligen var behovet inte så stort och dessutom var ju packningen lätt för de dagar nere på kontinentens förhöjda delar som vi skulle besöka.

Värmen accelererar, jag smiter in på Zegnas, Burberrys, Hacketts, Calvin Kleins och Armanis butiker för lite svalka och inser vilka enorma fynd jag gjort på mina loppisvändor. Z och jag förenas, checkar ut från galenskapen och för den nyfikne blev det kassar som sällskapade oss ut.

Vi går mot stationen, känner hungern slår till samtidigt som törsten. Tåget ska inte gå på 40 minuter, så vi hinner beställa in en bratwurst och en bier, som dunstar betänkligt. Självklart tar etablissemanget inte kort, så ansvarig för reskassekortet får pinna iväg till en bankomat. Men vi hinner både att äta, dricka och betala samt ta inkommande tåg mot Stuttgart.

IMG_1104

Frestelser i Stuttgart. Foto: KAI MARTIN

Väl tillbaka har vi tid över och Z har bestämt sig för en kik i prylbutik under tiden som undertecknad hämtar bagaget på hotellet. Vi hinner också en snabb tur på Königsstrasse, gågatan med butiker som lockade med reapriser bättre än ute i Metzinger. Jag snubblar ned för trapporna till Benettons herravdelning och snubblar upp med en skjorta och ett par coola byxor för knappt 50 euro. Z hittar några blusar till sig och dottern samt en sjal.

Så ut. Mot centralen. Mot tåget. Mot Lindau. Vi har av någon oklar klokskap bokat förstaklass, som väl på plats visar sig vara i klass med SJ:s andraklass. Tåget blir snabbt fullt och mer än så, alla söker plats, men Z och jag sitter tryggt, om än med bagaget en stolsrad bakom oss. Vi har en färd söderut på drygt tre timmar och det tyska landskapet är förvånande flackt, folk går av, folk går på. Men först vid Friedrichshafen lättar det betänkligt. Vi har ju kommit upp till Bodensjön, men inte siktat dess vatten. Banvallen kantas nu av fruktodlingar: vin, päron, men framför allt äpplen. Så tuffar vi in i Lindau, denna fantastiska station belägen på en liten ö, som ändå hyser en rangerbangård för stora tåg som vårt.IMG_1123

Säckstationernas säckstation. Lindau. Foto: KAI MARTIN

Z är min guid i livet, så också nu. Hon pekar ut riktningen mot hotellet och vi promenerar några få hundra meter, som man gör i Lindau, och kommer direkt på hotel Schreier vid en gränd nere i hamnen. Eftersom vi kommer en timme efter att receptionen har stängt har Z fått instruktioner om hur vi ska komma in, via en kodbox och nyckelkort. Men det fungerar inte. Beredvillig personal på restaurangen hjälper till, via lite mackelemang med telefonsamtal med ägarna får vi hjälp av en man att komma in, blir lotsade till vårt rum och, tada!, där ligger, på bordet ligger kortet vi skulle haft, men som ägarinnan missat att lägga i kodboxlådan. Rummet är charmigt, luftkonditioneringen kämpar, men vi väljer att smälla upp balkongdörrarna och möta utsikten mot hamnen. Här ska vi stanna i två nätter och det gör vi rätt i.

Ett ljuvt rum i Lindau. Provvisning av Benettonkläderna samt utsikt. Foto: KAI MARTIN

Matintaget har varit magert under dagen, där vi mest ätit jordnötter med sälta och druckit vatten och Coca-Cola. Så när hungern slår till simultant blir vi inte nådigt. Vi rör oss snabbt mot en restaurang som ligger precis mellan där järnvägsrälsen tar slut och den väldiga Bodensjön börjar.

Eil Gut Halle är en imponerande restauration och Z har gjort sin läxa väl. Inne i restaurangen finns en lyxbilsutställning, men också för tillfället rätt få med gäster. En vänlig man i baren rekommenderar oss att gå ut till biergarten utanför, så vi gör så. Z beställer samtidigt som jag sätter mig vid ett bod med utsikt för sägen. Här vill vi sitta länge. Men när hon väl är framme vid öppningen för beställningen på detta hipsterlikande ställe hör jag ett rop. Maten är slut. Snopna och sultna lommar vi iväg, tillbaka till hotellet, förbi detsamma i hungerns obeslutsamma grepp. Vi landar på ett ställe där friteringen är upphöjd till en konst, knappast det vi vill ha, men okej. så får vi reda på att kycklingen är slut och vi reser oss abrupt och går vidare. Så hamnar vi på restaurangen bredvid vårt hotell, beställer en trerätters meny, men får höra att köket kanske inte hinner innan det stänger. Förtvivlans väntan innan beskedet kommer att förrätten inte finns, men den går att ersätta. Servitrisen får kämpa med de sura svenskarna, men får så småningom över oss på rätt sida ju mer mat vi får i oss på det röda vinet med mineralvatten svalkande bredvid. Nu uppstår den ljuva stunden vi jagat, kvällen är förvisso varm, men inte kvalmig, maten är god och sällskapet, som alltid, det bästa.

Men en lång dag fylld av intryck är till ända. Vi tackar och betalar, går de får meterna till vårt tillfälliga boende och låter sömnen famna oss i en rastlös dvala; värmen vill inte släppa greppet ens när solen vilar.

Morgonen är skön. Frukosten på det lilla hotellet utsökt och vi bestämmer oss för en båttur på sjön.

Båtfärd på Bodensjön. Foto: KAI MARTIN

Återigen ett klokt val. På sjön myllrar det inte bara av segelbåtar, där finns också svalkan. Vi gör en tur på två timmar med stopp i Bad Schachen och schweiziska Rorschach, får skönhet, höga berg och svalkande vindar. Väl tillbaka i Lindau strövar vi runt i makligt tempo, kikar på lite butiker, drabbas av vällingklockan och äter lunch på en italienare, som serverar utmärkt pasta. Denna dag är vi på rätt sida gränsen, precis efter vår beställning stänger restaurangen för lunchen och pausar inför kvällen. Begripligt. I köket är temperaturen hög och personalen slitet ont i hettan.

IMG_1146

Mums och mättnad. Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter vår promenad. Bestämmer oss för att köpa ost, kex och vin att äta på balkongen efter kvällsvarden. En Nettobutik ger oss det vi behöver och precis innan har jag handlat två par låga strumpor för tre euro. Vi är varma, men fortsätter vår promenad runt Lindau, som är en liten ort med behagligt tempo, anrik, men också en semesterort som vet att sätta sina priser när det är säsong.

Altes Rathaus, Lindau. Foto: KAI MARTIN

Vi ser var man kan bada, men har också sett ut ett ställe som ser ut som ett kallbad. Så efter ett snabbt besök på hotellet för att ställa in varorna, drar vi iväg nu med badkläder nära till hands.

Kallbadhuset visade sig vara för endast medlemmar, så vi fick strosa vidare. Fann slutligen en plats vid en park med en trappa ned i det svalkande, nåja, vattnet. Hur som helst skönt och med en betagande utsikt mot de österrikiska och schweiziska alperna.

AlpKai

Im Bodensee man muss baden. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

En berättelse om en resa som fortsätter…

Anarki och kaos i stillhetens rike

Resan från då till nu

Jag for genom Sverige i ett slags diametral, från Göteborg upp förbi Skara, Mariestad, Filipstad, Vansbro mot Orsa. Rättvik väntade, eller snarare Dalhalla, för först GES där jag i all hast fått biljett och sedan Björk, som jag också i all hast hade fått biljett.

Att resa på vägar med husvagnsekipage, husbilar, lastbilar, traktorer och människor som inte vet att köra efter hastighetsskyltar eller bereda plats för dem som har mer bråttom är krävande för den som har brist på tålamod. Men jag kom fram, borstade bort resdammet, slöt min vän Gomer i min famn, vilket är en ryggövning som kräver sin atlet eftersom han är 202 cm lång. Han har dambesök och jag hälsar artigt, får anvisad en sovplats och hinner bestämma att vi självklart att inleda morgondagen med att bada.

IMG_0740

Vän med miner. Foto: KAI MARTIN

Sedan beger jag mig mot Rättvik och Dalhalla för konserten (som jag har skrivit om här).

Jag är, efter konserten, restrött och vägen tillbaka till Orsa tar. Ändå kan jag inte somna bums och när jag väl slutit ögonen blir det för en intensiv resa in i drömmarnas rike med händelser väl så innehållsfyllda som det liv jag lever, om inte mer.

Gomer är min vän sedan svindlande 45 år tillbaka i tiden. Då träffades vi i Hvitfeldtska gymnasiets gymnastiksal, basketspelande kom snart att bli musik i bandet Hittebandet, som sedan blev Morsans Profeter, jazzrock, och Fulgörans, en proggorkester där jag smet innan speldebuten (jag sjukskrev mig pinsamt nog, utan att egentligen vara sjuk). Så blev det Stick! och in i punkens virvlande, energistinna värld där Gomer Explensch äntligen fick tillfälle att utnyttja det artistnamn som han redan under mellanstadietiden hade kreerat. Vi blev snart en fantastisk orkester som gjorde en enastående resa under åren 1978 till 1985, då vi den 10 augusti avslutade vårt åtagande i postpunkens tjänst.

I ett band lever man tätt ihop, slitningar paras med hängiven kärlek, gräl blandas med skratt. Vi hade, då Kai Martin & Stick! la ner, haft en 12-årig relation, Gomer och jag. Vackert så och den fortsatte även om det inte var till musik. Även om vi inte kom att bo i samma stad. Även om intressesfären skilde oss åt; han åt sitt, jag åt mitt.

När jag  blev pappa nästa på dagen fem år efter att avskedskonserten ägt rum kändes det självklart att Gomer skulle bli gudfar åt den förstfödde sonen.

Min musikaliska kreativitet hade gått i träda gällande låtskrivande. Men artisteriet upprätthölls i coverbandet Glenn-Yngves, en orkester om fyra man (bas, trummor, gitarr och sång) som oavsett vilken låt som spelades höll samma fart som Ramones. det var lustfyllt.

Gomer, däremot, skapade och slet med sina attribut, han som kunde gå från jazzdude till oi-punkare på en vecka, eller raggare till knutte, mods eller hippie. Alltid med högt buret huvud och rak rygg, vilket blir en ansenligt stolt syn.

Jag minns inte riktigt när, men han hade något releasekalas ut vid Lövgärdet för något projekt med hårdrock i bagaget. Vi stod ett gäng och väntade när han och bandet kom i något slags limousine med musiken dånande.

Musiken

Musiken har alltid varit viktig för honom och punken kom allt mer att bli en väsentligt del av hans identitet, framför allt efter flytten till Stockholm i slutet på 90-talet.

Men under några år, nära sju, så försvann den med honom i en andlig resa med Alexandria som bas. Kontakten upphörde, för att snabbt kopplas på i januari 2013 då han var på besök i Göteborg och vi plötsligt kunde göra verklighet av Kai Martin & Stick!-återföreningen (hade aldrig gått utan denne eminente och excentriske saxofonist).

IMG_0752

Vacker utsikt. Foto: KAI MARTIN

Han hade nu Skattungbyn utanför Orsa som sitt läger. Han behövde frid och ett lugnt tempo, han fann det. Men med tiden satt det uppdämda behovet av musik en gräns, det blev låtar och texter, blues, sedan punk, sedan bandet the Budokan.

Han blir engagerad i Orsayran och om han inte har varit en profil tidigare jobbar han hårt på att vara det där han nu bor, han hälsar på alla, pratar med alla, vet allt om alla och han vill att alla ska vara välkomna i hans värld, som det sociala geni han är.

IMG_0738

Klipp från Dalarnas Tidningar.

Under förra året spelade det in en dokumentär om en relation han hade med en kvinna från Holland 1980. Den ingick i ett program där förlorad kärlek ska återfinnas, så han får träffa sin nederländska 35 år senare. Ett svindlande snyftprogram, fint för att han är fin och med mycket bilder från hans vardagsliv i norra Dalarna. Till programmet hade han också gjort en låt, som i våras blev en video av Maria Mäki.

Festival

Nu var jag i hans hemtrakter för några dagar. Denna så förunderliga sommar 2018 med en värme av sällan skådat slag och med utevaro från behövligt regn. The Budokan skulle spela på Inspirationsfestivalen i Skattungbyn, ett hippieparadis som vilt kontrasterande nynazisterna kring Ludvika 150 kilometer söderut.

Här bland folkmusik, kulningar, ragor, meditation och yoga skulle alltså punkens larm slå in en kil i stillheten.

Jag var humpare och scentekniker, hade ställt mig till tjänst för min vän och hans mannar – The K – bas – sång, Flix Gotem Trix – gitarr – sång, Tapper – trummor, John Blaklogos – lead gitarr – kör, Gomer Explensch – lead sång, gitarr, saxofon.

Festivalen hålls bara några fäbodar ifrån där en gång porrkultfilmen ”Fäbodjäntan”, som jag förövrigt aldrig har sett. Miljön är med utsikten enastående. The Budokan ska spela på en liten marknära scen där en fäbod tjänar som skydd för instrument och även som ett slags backstage.

IMG_0756

Pre gig food. Foto: KAI MARTIN

Jag har inte ätit på hela dagen, hungern pockar på uppmärksamhet och vi går för att äta vegansk gryta med sallad. Jag betalar. Äter som en svulten, men Gomer än mer, som alltid. En portion blir en till som backning.

Spelningen

The Budokan har varit flitiga. Han en omfattande låtbank som de nu ska ösa ur. Jag har hört somt tidigare, framför allt låten ”I am the skinhead in your life” som härjat på Siljanstoppen i lokalradio i över ett år.

Bandet inte bara soundcheckar med låten utan inleder också sin spelning med den. Det är punkigt, engagerat och larmigt. Gomer är frontmannen som älskar att möta sin publik, nu inte bara som saxofonist i ett band utan som sångare. Publiken går snart bananas, som om det är en fördrivningsrit. Det pogas, brottas, dansas intensivt samtidigt som gruppen brottas med sin musik och en trilskande mikrofon.

Gomer

Anarki och kaos med Gomer Explensch the Budokan. Foto: KAI MARTIN

Det blir anarki och kaos under en timme. När allt är över är tystnaden bedövande, publiken svettrusiga av glädje och vi plockar snabbt undan.

Gomer undrar förstås vad jag tycker och jag försöker vara öppenhjärtig; bara energi, fascinerande med punkkraften (han är ju trots allt över 60), men låtarna är för långa. Av den där timmen skulle det med kortare låtar kunnat bli stint och tätt över 40 minuter. Packat och klart om man dödar lite darlingar. Samtidigt älskar jag oredan i allt, okynnet, att vilja göra och göra, skaparkraften och det obändliga. Fint.

Avskedet

Vi har två biljetter till Björk och åker dit i en trång bil på kurviga vägar. Är med om en uppsättning mer än en konsert och jag skjutsas hem till den bostaden jag lånar. Det blir ett farväl där i Dalanatten. Men tidigare på dagen har han lurat iväg mig mot Orsa flygplats och en badsjö där stillheten endast bryts av en badande familj med småbarn och Gomer Explensch hov, som ligger i gräset vid sjöns kant som en målning av Édouard Manet.

IMG_0799

Utsikt. Foto: KAI MARTIN

Tur och retur Malmö

Avfärd

Det kom sig att Z blev extrainkallad. Så den inledande semesterveckan ströks för hennes del och lämnade mig till leda och ensamhet. Nå, nu är jag i och för sig inte handfallen, dessutom äter fotbolls-VM en hel del tid. Men när jag såg att min kära vän A var i Malmö tänkte jag ändå att det kanske vore en idé att åka dit över ett dygn för att hälsa på henne och hennes son, min gudson. Några telefonsamtal, sms och bokningar av tåg senare är det dags för avfärd. Efter en oroliga natt där jag dels kommit sent i säng efter att ha skrivit recension på omtumlande och galet roliga farsen ”Kuta och kör”, dels ridits av drömmar som ju på något vis, åtminstone i mitt fall, förlänger dygnet och upplevelserna till det dubbla. Men jag ”vaknar” trots allt innan klockan bestämt att jag ska gå upp, stänger av larmet, gör min morgontoalett och känner för en gångs skulle ingen frukosthunger, borstar därmed mina tänder, klär mig, bestämmer mig för i sista stund att ta på mig Paul Smith-kavajen som jag köpte på loppmarknaden i Holte för 200 dkr, men där jag fått skrädda om ärmarna till en summa av drygt 400 kronor. En svart armélookskjorta, Tiger, även det secondhandfynd i Gbg, ett par militärgröna byxor från H&M inhandlade i Oslo nu nyligen för 100 norska kronor samt ett par svarta Lloydskor, även de secondhand, fick bli min utstyrsel då jag lämnade hemmet med lätt packning.

Vagnen strax före sju var full av håglösa, trötta människor som i den kvalmiga luften sippade efter syre och vakenhet. Jag läste min bok, Timur Veres debutroman ”Han är tillbaka” – en absurd och satirisk historia om Adolf Hitler som vaknar 2011 och inte alls är död och som nu blir tv-stjärna med samma retorik som då. En bok jag fått av min vän L, som tyckte jag behövde något roligt att läsa och, ja, det blev så, om än med mycket av skratt som fastnade i halsen.

Jag lyfter blicken ibland, registrerar mina medpassagerare och hinner tänka varför, som om de ska bli till nytta i en roman jag inte kommer skriva, när 7:an efter Chalmers kilar in i tunneln ned till Korsvägen. Inte över Kapellplatsen, som den brukar. Min tid är inte knapp, så jag förbereder avstigning antingen vid Korsvägen eller Ullevi Södra för promenad till Centralen, för den här vägen är ju inte linjens sträckning.

Men vagnen krånglar sig in på 4:ans hållplats och jag förstår då att den efter Valand kommer sluta an till sin ordinarie rutt.

Folk kliver av. Folk kliver på. Parfymer blandas med svettodör, lite för mycket av det ena, lite för mycket av det andra. I Brunnsparken blir vagnen stående en stund, jag funderar på att gå av för den korta promenaden, men samtidigt rycker ekipaget igång och Drottningtorget väntar.

Jag kliver av, på övergångsstället vid Burggrevegatan står ett stånd med broschyrer och en banderoll för Jehovas Vittne med två vittnen, en kvinna och en man, som frejdigt pratar och jag hinner tänka ”Gav Gud dig lov att köpa den skjortan och para ihop den med de blekgråa byxorna” innan jag inser att det är en synd och hukande skyndar jag in mot myllret i Centralen av människor som kommer och går i en strid ström.

Pressbyrån bjuder inte på frukost, men jag köper en baconmacka, apelsinjuice och tuggummi, går ut på perrongen, vandrar hela vägen mot slutet, eller början beroende på hur man ser det.

IMG_0636

Mot fjärran mål. Foto: KAI MARTIN

Jag går tillbaka, göra mina registreringar och skapar mina historier av människor jag inte känner; till vilken nytt och varför…?

Dörrarna öppnas. Jag tar min plats, ställer läderväskan som x-hustrun och jag inhandlade under en segelresa i den grekiska arkipelagen maj 1989 där delfiner slog följe på vår färd. Jag sitter på en ytterplats, men missar, då konduktören väl kommer, att fråga om den lediga fönsterplatsen verkligen är ledig. Så den tänkta slummern kommer inte till och färden ner blir längre än avsedd med först 25 minuters stopp i Kållered på grund av växelarbete. Därefter sinkar två händelser resan ytterligare:

Dels när en man kommer med en mamma och hennes sju-årige son i släptåg precis efter avgång från Halmstad. Hon har inte förstått att själv öppna dörren, utan trott på automatiken. Konduktören löser det suckande med att beordra lokföraren stopp i Laholm, som låg utanför planeringen. Jag ser mamma och sonen gå av, vilsna och med ett språk som inte är svenska, men åtminstone med engelskan som möjlighet att kommunicera; alla har inte det.

Dels i Lund, där tågvärden meddelar att tåget har problem med bromsarna, som måste kollas så att de inte riskerar att slå gnistor och tända eld på den torr omgivningen. En timme sen kommer jag till Malmö, har under färden både flyttat in till den tomma fönsterplatsen och hunnit äta min sena frukost.

Lund passerades, som sagt, och där slår alltid minnena till om misshandeln pingstafton 1980 då ett stort gäng raggare bröts sig in och slog mig som låg i en sovsäck i en soffa i huset som vi, Kai Martin & Stick!, bodde i efter en spelning.

Malmö city

Av A hade jag fått instruktioner om min packning; lakan och badkläder samt handduk. På väg in till Malmö central tänker jag tanken om det kanske fanns möjlighet att åka till Ribersborgs kallbadhus, anrikt (120 år gammalt) men aldrig besökt av mig. När jag så träffar A är det precis det hon föreslår, för hon ska luncha med gamla bekanta där. Hon föreslår dessutom att vi ska hyra cyklar, vilket sker på turistbyrån bakom Centralen.

A är en kär vän, där det är lätt att koppla av i sällskapet och där vi, oavsett tid, alltid kan koppla på vänskapens förtroliga band. Hon har bott i Malmö i många år, men missat uppbyggnaden av Malmö live, där Z och jag såg Eggstones fantastiska återförening förra året.

Vi kivas lite om vägen västerut. Jag är bra på färdriktningar och har ett bra kartminne. Men vi har ju aldrig cyklat ihop och vad vet hon om min kunskap i geografi…

IMG_0644

Mot stranden. Foto: KAI MARTIN

Vi krånglar oss ned till Norra Vallgatan, trots skylten jag såg om en bättre väg, och vidare förbi slottet på Malmöhusvägen och kommer så fram till cykelparkeringen med kallbadhuset i fonden som en hägring.

Vädret har varit mulet sedan jag for från Göteborg. Jag är nöjd med att jag trädde över Paul Smith-kavajen över Tiger-skjortan, lagom tunn, lagom skydd.

Kallbadhuset

Vi låser omsorgsfullt cyklarna och promenerar sakta ut på piren, ser Malmö bitvis spatiösa skyline med Turning Torso som en krumbuktad erigering i luften. Bron åt andra hållet och där, där borta skymtar Köpenhamn, som blivit mitt färdmål så många gånger sedan jag träffade Z.

IMG_0647

Ett kallbadhusparadis. Foto: KAI MARTIN

Väninnorna kommer en efter en. De är, förstås, lätta att umgås med och jag blir en del av sällskapet till lunch, utan, tror jag, att ställa till för mycket bekymmer i samtalstonen. A och jag väljer sillamacka, som när den serveras mer är panerad strömming än sill, men likväl väldigt god. En öl för mig, en kaffe för A. Döttrar till två av väninnorna ansluter, alla äter innan uppbrottet för bad. P, som är frekvent gäst på kallbadhuset året om, har ett klippkort där hon generöst bjuder på entrén för oss fyra (döttrarna väljer bad vid stranden). Men vi separeras där; herrar för sig, damer för sig. Nakenbad, det bästa, väntar. Det är alltså genuin miljö jag kliver in i. Inte så välbesökt denna molniga och lite kalla dag. Jag finner en hytt, som jag inte kan låsa, men där jag placerar mina väskor, klär av mig, hänger kavaj och skjorta på en galge som kommer till pass och i all min nakenhet tillsammans med frottéhandduken går jag ut för att bada. Herrar i all sin prakt passerar in och ut från bastufaciliteterna, men bastu hör, enligt min ringa mening, hösten och vintern till.

IMG_0650

Utsikt från en hytt. Foto: KAI MARTIN

Jo, det blåser, men är ljumma vindar och ja, solen lyser med sin frånvaro, men det är ändå skönt. Jag nickar hejande till de jag passerar. Några nickar till gensvar, andra inte. När jag kliver ned för trappan till de böljande vågorna i Öresund står där en liten grabb på väg ned, hans pappa i vattnet tillsammans en kompis. Jag säger ”Det är inte mycket att be för” och hoppar i. Skönt. Friskt. Stimulerande. Med min grumliga syn ser jag bort mot kvinnornas avdelning, men kan inte utan glasögon avgöra om det är mina vänner eller inte. Jag går upp. Låter vinden torka min kropp. Tar ett nytt dopp och gör om proceduren med lufttorkad skinka. En av männen jag tidigare hälsat på är på väg och jag säger ”Vilket paradis du har här!” och han blir förtjust. Dröjer sig kvar, pratar och säger som svar på vad jag sa att ”Jo, men bäst är det på vintern.”. Vi tar farväl, jag tar på mig, känner lite regnstänk och sätter mig på en bänk utanför restaurangen med blicken vänd in mot stranden.

Mår väl. Foto: KAI MARTIN

Ute och cyklar

P och hennes dotter slår följe. Eller, det är nog snarare tvärt om. P har visat A var det finns lite secondhandbutiker. Vi cyklar upp mot Fridhemstorget och in på Regementsgatan, efter något kvarter ställer vi hojarna där för runt hörnet bor P med sin familj i en stor lägenhet, som delvis tidigare varit butik. Samtalet fortsätter, vi serveras en öl och lite nötter och när dryck och tilltugg är slut tillsammans med lägenhetsvisningen far vi vidare, A och jag. Vi passerar Kronprinsen, biblioteket, simhallsbadet, gamla polishuset, upp mot Davidhalls torg, in på en vintagebutik på David Hallsgatan där A hittar en ring och jag ingenting. Vidare till Emmaus på Södra Förstadsgatan där jag står och bläddrar bland kläderna då en grabb med en påträngande svettlukt ställer sig bredvid mig. A och jag flyr från honom. Vi går omvägar för att slippa honom, hittat en gräslig kostym som jag tar med till provrummet och klämmer in mig i, trots en storlek för trång.

IMG_0658

Nej tack till dollar. Foto: ANNA ELIASSON

Vi fortsätter ut. Cyklar mot gudsonens hem där det senare ska vankas mat. Men framför allt vill jag dumpa mina väskor, som jag släpat på. Vi cyklar österut, Storgatan som förvandlas till Kungsgatan, St Paulikyrkan där jag varit på gudsonens skolavslutning, Värnhemstorget, fram till det väldiga köpcenter Malmö Entré för vidare färd till lägenheten som delvis vätter mot larviga Nobelvägen.

Det är en trevlig lägenhet om tre rum och kök som han nu har förstahandskontrakt på.

A och jag blir kortvariga. Vi smiter ned till våra cyklar, förbi Entré där den förlovade gudsonen står på väg hem efter jobbet. Han går åt sitt håll, vi cyklar åt vårt. Tar oss på lagliga och olagliga vägar till Östra Förstadsgatan där både Stadsmissionen och Westerblads aktade hattbutik ligger, den som funnits sedan 1904. Stadsmissionen lever inte riktigt upp till den kvalitet av secondhand som jag är van vid från Göteborg. En Sand-skjorta med solkig krage tar man inte betalt för alls, den skulle sorterats ut… exempelvis.

Jag tröttnar med andra ord snabbt. Det gör jag inte hos Westergren som i veckan precis fått en ny ägare. En kvinna som blir den fjärde att förestå etablissemanget och som tar över efter en nöjesprofil i Malmös innekretsar då diskoteken var som hetast. Jag provar hattar och kepsar, men tiden springer iväg och vi måste handla lite plus att gudsonen har låst sig ute, så mamma A får fara dit och låsa upp.

Jag dumpas vid Entré, som snart visar sig vara ett köpcenter från helvetet. Ogästvänlig entré från det håller jag kommer, kala väggar, korridorer som suckar och vem vill köpa där. Smiter in på systemet, köper två flaskor vin. Köper ost och kex på Hemköp. Möter upp A, går in på H&M:s outlet som har samma reapriser som i vilken butik som helst i landet. Suck…

Matdags

Gudsonen lagar mat. Bra. Jag är hungrig. När allt serveras går maten åt i ett nafs och hans flickvän kommer precis för att också få något. Osten serveras, vinet hälls upp och kvällen går i samkväm med berättelser och avstämningar om livet, berättelser, minnen…

Gudsonen ska jobba dagen efter och går och knyter sig. Bredvid strömmar radion med P2 och klassisk musik på. Kvällen kliver över till natten och den långa dagen famnar även mig. Jag går och lägger mig, somnar bums, endast väckt av nattens nödvändigheter, och jag sover till A säger att hantverkare är här för att måla. Behöver jag på på toa är det nu. Rummet är kvavt. Utanför larmar Nobelvägen i rusningstrafiken. A fixar frukost och vi pratar vidare i sällskap med E, gudsonens fina flickvän. Målaren varslar om att han är klar. Morgontoalett görs och en ny dag väntar.

IMG_0661

Hattparadis. Foto: KAI MARTIN

Vi startar med samma vända som aftonen tidigare. Stadsmissionen och Westerberg, där jag köper en svart Stetson-keps, som sitter som en smäck.

Vi far via Rörsjöparken bort mot kvarteret Korpen, som ju också är namnet på en av Bo Widerbergs första filmer med Thommy Berggren och Keve Hjelm tillsamman med Emy Storm i huvudrollerna. Det ser ju inte som då, de slitna arbetarkvarteren ersattes ju av nya, nu slitna kåkar. Till Friisgatan och Öppna Hjärtan second hand där jag hittar ett Tommy Hilfigerskärp för 35 kronor. A köper vinglas till gudsonen, för han hade ju bara ett.

IMG_0662

Den sista färden. Foto: KAI MARTIN

Så ned mot city, lämnar tillbaka cyklarna och A och jag skiljs med en kram. Ett välbehövligt vänmöte är över och tåget tar mig åter till Gbg.

Skärgård i Sverige

Det är midsommardag och solen skiner på en blå himmel med sönderriva, vita moln som  strimlor av papper. Vi har besök från Danmark, från Köpenhamn och Sverige sträcker på sig i den vackraste av midsommarskruder. Vi tar, lite sent, spårvagnen ned till Järntorget, skiftar till vagn mot Saltholmen för färja ut i Göteborgs södra skärgård, detta paradis vid dylikt väder. Vi hinner med råge till färjan mot Brännö Husvik, Z:s syster T bjuder på glass och vinner slickar i oss den i maklig takt till färjan ska gå. Vi är inte ensamma. Båten packas snabbt både på över och nedre däck samt ute på de få platser som finns utanför kajutan. Det blåser friskt, är en smula kallt i luften. Men i lä är det dräglig och inne än mer. Kaffe köps och dricks med färden går söder över, Köpstadsö, Styrsö Brotten, Styrsö Tången innan båten landar i Husvik.

IMG_0446

I horisonten fastlandet. Foto: KAI MARTIN

Kors vad det vimlar av segel idag och nej, det är inte kappsegling, det är lördag. Men till någon dans på Bränna brygga ska de inte denna midsommardag. Det är fri segling för nöjes skull i ett fritt land att vårda,  värna och älska för den frihet som landet bjuder.

IMG_0450

Skärgårdsmiljö. Foto: KAI MARTIN

Här i skärgården finns både idyll och storslagenhet, rikedom och mer anspråkslösa omständigheter. Luften är klar, vattnet likaså och det är lätt att, trots snålblåsten, tralla med i Gershwins ”Summertime” om att ”the leaving is easy”.

Väl i land på Bränna måste ju tiljorna på dansbanan på Brännö brygga beträddas. Vi är inte heller här ensamma, men med Z:s hjälp får jag ett porträtt på denna klassiska mark.

Inte bara för att Lasse Dahlquist har skrivit sin sång om dansen där…

… utan också för att i moderna tider har musiker bjudit upp, som Bon Ivers Justin Vernon, som hälsade på förra året. Precis som Ebbot tillsammans med Miriam Bryant med flera när ”Ebbots ark” spelades in.

IMG_0455

I skärgårdsmiljö krävs anständig skärgårdsklädsel.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Men är man på tur när havet måste ju ett bad till. Vi går på de asfalterade vägarna mot mot Ramsdal, hamnar i korsningen Kärleksstigen och Ramsdalsvägen, där det naturligtvis tas selfies och jag konstaterar att det är rätt gulligt med en hjärtstartare nära just Kärleksstigen, om det nu skulle vara svårt att få igång den, kärleken.

IMG_0457

Praktiskt. Foto: KAI MARTIN

Vi promenera  på vänster sida, så som rekommenderas, för här kommer cyklar och flakmoppar och som alla vet ska man som promenerande på kombinerade vägbanor hålla sig på den sida som ger uppmärksamhet över trafiken.

Husen tjusar, trädgårdarna prunkar och en bjuder på en skörd av röda vinbär som är praktfull en månad tidigare än brukligt.

Ramsdals badplats fyller mycket folk, men inte denna blåsiga eftermiddag. Jag är inledningsvis ensam om mitt dopp, som återigen Z förevigar.

IMG_0471

Kerub utan vingar. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Brännö värdshus lockar, men ett snabbt konstaterande visar att priserna inte gör det. Så vi kikar på klockan, konstaterar att ett hyfsat snabbt tempo tar oss lagom till färjan från Brännö Rödsten till Saltholmen. Många är vi som vill hem och färden tar sin modiga kvart och därefter en skyndsam promenad till vagnen, som av någon anledning sällan väntar i färjornas passagerare.

Hungern ligger emellertid kvar och molar. Z kollar upp om det finns någon restaurang vid Mariaplan och se, Enoteca Maglias vinbar är öppen och vi blir serverad ravioli, pizza, Chianti och någon sprudlande proseccodrink som jag förlorat namnet på. Det blir en fin stund innan fotbollen pockar på och vi traskar Kungsladugårdsgatan hem och via Lugnet, Kålgården och Slottsskogen hem.

En vacker dag i konungadömet Sverige.

IMG_0478

Brottargrepp och miljardärer

Vi har ju det bra förspänt med Z:s systrar i Köpenhamnsområdet. Vi slår en signal och har boende och samkväm, som i en liten ask. Men inför helgens resa var Z märkligt svår att få att kontakta sina systrar. Plötsligt styr hon om helgen, avresan på fredagen blir istället inställd för take off lördag morgon. Boendet är ordnat, men på ett vandrarhem. Visserligen centralt i Köpenhamn, men jag knorrar om det onödiga med att inte göra en rejäl helg i den danska byn och lägga pengarna på några timmars sömn… Jag får fel. Z rätt. Det blir så. Ibland.

Vi kommer iväg, men en upprörd Z hävdar att vi är för sena. Hon som sällan är snabb ur startblocken har plötsligt kopplat på något slags turbo och hetsar mig, som vill göra ifrån mig tvätt, disk och blomvattning innan vi styr V70:n ut ur staden. Har under veckan servat ett kärvande däck, som tappat luften, men väl på däckfirman också bestämt att dubbdäcken får vara på. Det är ju trots allt april och med tanke på hur påsken såg ut i Öresundsområdet vore det ju dumt att chansa. Så färden söderut går på däck som knattrar med klorna på asfalten. Väggarna är ogenerat bara, nakna och isfria, som om de vill håna mitt beslut att inte skifta däck.

Z har en plan, som jag är invigd i. Hennes yngsta systers yngsta son har, som nioåring, börjat att brottas. Han, en sparris som oroat sina föräldrar med ett knappt matintag sedan späd ålder och med en beundransvärd envishet, är dedicerad sin nyfunna idrott och krånglar sig ur grepp och matcher som någon som har fallenhet för denna svåra sport. I Ängelholm går cupen Lergökakampen med nära 250 unga brottare varav systersonen alltså är en. De har rest från Frederikssund i arla morgonstund, ledare, några föräldrar och så dessa unga sportsmän och -kvinnor. Z vill se några kamper och jag kör målmedvetet med en smula högre fart än lovligt, för att inte missa någon av de inledande matcherna.

När vi väl kommer dit trilskar det med parkering, men en p-plats har en grushög som ingen trotsat. Z sparkar resolut ned den, jämnar till och visar med hela handen var jag ska ställa bilen. Så går vi in i hallen och lyckligtvis har den unge mannen ännu inte börjat sitt tävlande. Vi möter honom bums i uppvärmningstagen och hallen är fulla av valpar från sjuårsålder till fjuniga tonåringar. Vi får vänta en halvtimme innan han går upp på mattan, men väl där går det undan. Ett snabbt angrepp och motståndarna får ge upp. Andra matchen kommer rätt tätt inpå, men inte värre än att vi hinner ta en fika och kika på alla andra som brottas. Det är en röra av trikåer, ledare och åskådare. Små späda lemmar som kramas i kampen eller unga män och kvinnor som låtit musklerna får större spelrum. Det är fascinerande och nej, det är inte alltid störst som vinner.

IMG_9489

Han har greppet. Foto: KAI MARTIN

Systersonen går upp i sin andra match, får ett tuffare motstånd, är på väg att förlora den i samma andetag som han tappar koncentrationen. Men får tag på både fokus och match och vinner tämligen komfortabelt. De poäng han samlat på sig ger honom också en finalplats direkt, men hans motstånd dröjer och dessvärre måste vi åka för att hinna ett inplanerat 12-årskalas i Ølstykke, väster om Köpenhamn.

När vi kommer till färjeläget är det sesam öppna dig hela vägen, förbi betalstationen rätt in på färjan. Båtfärden går snabbt i det vårsköna vädret och vi sveper av färjan och upp på väg 6 ned mot vår destination efter ett stopp på favoritkebaben vid Prøvestenen, där vi också bunkrar kött för hemresan och den hungrande sonen.

Festen har börjat, men vi är bara en halvtimme sena. Tvillingarna firas, presenter delas ut, bullar äts, kaffe och choklad dricks och så småningom spelas bingo vilket, visar sig, är ett friskt sätt att lära sig räkna på danska. Något jag fortfarande har svårt för, framför allt 70- och 80-tal. Jo, jag är en smula trög, men rätt snäll, allt som oftast.

Systersonens far har ringt och berättat att grabben har vunnit sin grupp. En tuff match där ett underläge med 0–4 vändes till vinst med 9–6. Vi imponeras och jublar åt denna bravad.

Så bryter vi upp. Far mot huvudstaden, hittar vår bostad, men luras på p-plats med en hårsmån och får åka runt ett tag innan vi finner de beredvilliga platserna på Kampmannsgade, egentligen en vall som löper mellan St Jørgen Sø och St Jørgen Sø (!), som under helgerna är utan betalning.

IMG_9516

Rekommenderas. Foto: KAI MARTIN

Vi checkar in på Steel House Copenhagen i detta nya, hippa vandrarhem. Lyckas efter lite svårigheter och nedladdning av nödvändig app komma in på vårt rum på sjätte våningen. Z är ju inte Z om hon inte fixar det häftigaste, så det blir med altan. I och för sig inte med utsikt över sjöarna, men in mot stan och SAS-hotellet som vi någon gång ska bo på.

Jag anbefaller rast vila för att få räta ut ryggen efter bilkörningen. Det blir en kik på ”Huset på Christianshavn”, klassisk dansk tv-serie från 70-talet som med dagens glasögon är allt annat än pk. Jag bestämmer sedan att vi ska kika på ”Smartare än en femteklassare”, i rent studiesyfte. Herregud, jag var ju med i testomgången och snodde med mig högsta vinsten, som om det varit på riktigt hade gett mig 250000 kronor, men som nu gav mig en chokladask som tack. Det visar sig att omgången vi ser är med de frågor jag fick. Den tävlande kammar hem 100000 innan hon tackar för sig och erkänner att hon inte är smartare än en femteklassare, men rikare. Men Z har somnat och missar dramatiken.

Jag väcker henne varsamt och vi nästlar oss ur sängen i det minimala rummet som är fiffigt ordnat med en smal ”korridor” in, ett fräsch badrum med dusch direkt höger, dubbelsängen inramad av två väggar, ett utrymme för väskor under bäddarna, och utgång till terrassen som om sommaren måste vara magisk.

Vi är en smula svultna och är samtidigt fantasilösa nog för att bestämma oss för favoritstället Les Trois Cochons på Værnedamsvej, denna enastående gata inklämd mellan Gammal Kongevej och Vesterborgade.

Vi strosar Gammel Kongevej ned, viker av Tullinsgade, där vi har minnen från vår första gemensamma Köpenhamnsvistelse midsommar 2007, för att snitsla oss fram mot vårt mål. Vi får, överraskande, ett bord med en gång. Precis vid entrédörren, som kommer bjuda på äventyr under kvällen i form av en parad av serveringspersonal och gäster som underhållande löper in och ut.

Vi faller till föga och beställer en trerättersmeny, som på danska blir laksetatar med avocado, ponzu och koriander till förrätt, kalvespidsbryst med frikassé, små kartofler, gulerødder, peberod som huvudrätt och tarte au citron med italiensk marengs. Jag väljer ett glas Josmeyer, ett Alcasevin, till förrätten och en flaska Chateauneuf du Pape som Z och jag delar på tillsammans med lite bubbelvatten. I Z:s sällskap blir det mesta magiskt, så också den här kvällen, samtidigt som köket och vinet hjälper till att befästa stämningen.

IMG_9511

Værnedamsvej, ett fint ställe på jorden. Foto: KAI MARTIN

När vi går hem är kvällen sen och vi kikar lite förstrött i skyltfönstren samma väg som vi kom innan natten sluter oss i sitt sköte och vi, väl i säng, i varandras famn.

Morgonen är lovvärd där solen smiter in mellan de fördragna gardinerna. Z sover sin törnrosasömn, jag gör mig i ordning och väcker henne till en strålande dag. Vi släpper ut natten med den friska morgonluften. Tar oss ned till foajén och köper en frukost, äter den i det stilla morgonstimmet, checkar ut och tar oss till bilen som med egen vilja styr oss mot Holte och säsongens första loppmarknad.

Det kommer bli en exalterande stund med flera timmar bland möjligheternas stånd. En coverorkester ljuder, spelar tillbakalutat och snyggt där den inledande starka volymen korrigeras till mer angenäm.

Dagen är fåfäng i strålande sol, värmen har redan krupit upp till något vi inte känt av på flera, flera månader. Jag kommer till det andra bordet och hittar i ställningen bredvid ett par ljusgrå Tigerbyxor som, förutom att de är i min storlek, knappast kan vara använda. Säljaren vill ha 100 kronor och jag öppnar för första gången denna morgon min plånbok. På bordet finns också en snygg, stickad Tigerslips och dito, smalt, svart läderbälte som han vill ha 30 kronor vardera för. Jag har inte växel, men ber att få återkomma efter att ha misslyckats i mitt prutande. Lätt kommet, lätt förgånget. Utbudet för Z är väsentligt digrare än för mig, så jag skyndar på en smula snabbare. I andra änden av den snitslade gång vi gjort upp bland alla stånd och trängsel av människor nyper jag i en tredelad Tigerkostym. Jag inleder med att prova västen i kostymen som är en storlek större än vad jag normalt tar, men det goda livet har gett mig den möjligheten att även klä i denna spatiösa form. Västen sitter utmärkt och priset, 300 kronor (ej prutbart) får gå och jag öppnar åter plånboken för denna kostym av ylle och kashmir. Jag vänder åter till Z, stjäl en kyss, visar upp mina fynd, kollar in hennes och irrar vidare. Finner en Paul Smithkavaj, en så kallad unconstructed, grå med vita ränder, som sitter snyggt. 300 kronor? Nej, jag avböjer. Jag hittar också en Acnekostym, som trots att märket och jag sällan matchar, sitter perfekt. Men priset på 500 kronor… jag håller tand för tunga. Så sammanstrålar jag med Z, visar henne denna duvblå sommarkostym och plötsligt är den också i min hand utan skam i kroppen. När jag därefter i smyg visar henne Paul Smithkavajen går hon fram och frågar efter priset, som plötsligt är 200 kronor och hon ser min diskreta tummen upp och köper den. Jag är galen, drabbas av ett slags köpadrenalin. Förtjust och förskräckt på samma gång, samtidigt som jag vet att jag kommer använda de exklusiva dyrgriparna som trots allt kostar en bråkdel av priset i butik.

IMG_9517

Holte loppmarknad förför. Foto: KAI MARTIN

Jag har innan det sistnämnda besöket dels gått med kassar till bilen, dels hämta ut en tusing danska pengar till. Jag har fått lite skrot på fickan och köper, väl tillbaka, både slips och bälte från första anhalten i kommersens vandring på denna lockande loppmarknad.

Z har hittat lite mer och nya kassar fylls. Vi är redo för avfärd, men först en hamburgare och citronvand i den uppställda kolgrill som vi tidigare inte stiftat bekantskap med. Kön är lång och det dröjer innan vi får maten som är god, men lite mer tålamod med grillningen hade varit på sin plats för min mat. Vi äter den på en bänk vid busshållplatsen. Z lyckas söla ned sina byxor, som blott bristfälligt torkas upp och bort av servetter. Vi köper bröd hos den lokala bagaren, som tillhandahåller vatten och våta servetter för ytterligare rengöring.

Bilen är full, närapå, när vi åker vidare västerut. Frederikssund väntar. Våren är här, men kan samtidigt bara anas. Vintern har fördröjt allt och landskapet är blek, liksom skört och utan knoppning. Men krokusar och snödroppar spritter otåligt och skvallrar om att det trots allt är längtans årstid.

Vi stävar in i staden, passerar Kirppu loppemarknad, vänder och kör tillbaka. Det ska bli en dyr u-sväng. Vi går i gångarna i denna inomhusmarknad, som inte alltid är så överskådlig. Jag hittar en mörkblå Etonskjorta för 30 kronor och en gråblommig Lindberghskjorta (danskt märke, ej att förväxlas med J Lindeberg) för 50 kronor, som jag tar med mig. Z försvinner och då jag får för att visa henne skjortorna hittar jag en lustig hjälm som jag placerar på knoppen. I ögonvrån ser jag i ett gäng kostymer i en angränsande gång, som jag ska stifta bekantskap med senare. Jag hittar Z, hon ser mig med hjälm på huvudet och jag får leendet jag längtat efter och älskar.

IMG_9521

En karl för sin hjälm. Foto: KAI MARTIN

Så letar vi vidare bland tingen och plötsligt ropar Z mitt namn. Hon står vid kostymerna som jag skulle kika på, stryker med fingrarna över tyget och är lyrisk. Vi snackar kvalitet. Det handlar om, kanske, tio kostymer av finaste italiensk design och ylle. Alla i min storlek och inte, visar det sig då jag provar dem, bara sisådär utan i längd. Någon med mina korta armar och ben går alltså omkring med en större plånbok och rensar sin garderob.

Jag kan inte motstå utan kliver, förutom skjortorna, ut ur denna förföriska loppmarknad med en Zegna- och en Corneglianikostym för 500 kronor vardera. Jag är berusad, men nykter och ett tokigt 10-årskalas får ned mig på marken igen. Det är brottarkungen som ska firas, vi får se matchen, som är ett segdraget drama där den lille krånglar sig ur grepp med en beundransvärd envishet och med smartness vänder den hotande förlusten till vinst. Vi häpnar, ser stoltheten hos både far och son, som senare visar upp min strålande bit glas slipad som en diamant.

IMG_9529IMG_9530IMG_9528IMG_9526IMG_9527

Kläder för en fåfäng. Överst Tigerbyxor (100 dkr), Paul Smithkavaj (200 dkr), Lindberghskjorta (50 dkr), därefter en Corneglianikostym(500 dkr), Zegnakostymen (500 dkr) med Etonskjorta (30 dkr) och Tigerslipsen (30 dkr), tredelad Tigerkostym (300 dkr) samt Acnekostymen (500 dkr). Foto: KAI MARTIN

Våren och alla hundar på plats däckar mig, allergin gör sig påmind och jag smyger undan för lite sömn innan hemfärden, som går via Helsingørs köpcentrum Prøvestenen.

IMG_9524

En danska på en dansk. Foto: KAI MARTIN

Vi provianterar: vin, mjölk, Ymer, kærnmjølk, øl, Ymerdrys, plastförpackningar med mera. Z testar en cykel och försvinner i gångarna på Kvickly. Bilen bågnar av allt handlat och plånbokarna har nått svältgränsen. På färjan efter att ha tankat dansk diesel, billigt, i en tom tank. Så hem, uppför E6:an och lagom till Z:s tittsejour med sonen av ”Robinson”, ett program jag tackar nej till. 36 timmars äventyr är till ända…

Ändå inte riktigt. När jag sorterar bland fynden, hänger upp på galgar, provar, visar upp, känner jag att något finns i en av innerfickorna i kostymerna inhandlade i Frederikssund. Visitkort. Jag googlar namnet och får fram en av Danmarks rikaste män!