Konsert:

GRACE JONES

!!!

Kvarten, Kongsberg.

Publik: Drygt 1000.

Bäst: Hon vet att underhålla.

Sämst: Sen scenankomst på över tjugo minuter är inte ok.

Fråga: Hur länge kommer hon hålla stilen…?

Det pratas i Kongsberg om ett publikt fiasko gällande Grace Jones. Den 77-åriga jamaicanskan skulle sy ihop säcken med sitt finalframträdande på stadens Jazzfestival som hållits sedan 2 juli fullspäckade med musik och marknader. Nej, innan konserten har hon sålt knappt tusen biljetter till det nya området Kvarten nere vid den vilda älven Numedalslågen med plats för 5000.

När hon sedan inte kliver på 21.30 utan håller publik och arrangörer på halster mer än tjugo minuter. ja, då kan man ana oråd. Men så faller den vita ridån och hon sitter manierat på sin tron. Den gyllene masken, som hon haft ett tag (åtminstone 2016 på Way Out West, då jag senast såg henne – läs här) är på plats i inledande ”Nightclubbing” innan ”Privat life”. Be om ursäkt för sen ankomst…? Nej, inte en utstuderad diva som Grace Jones. Det här är vad ni får. Njut.

Ja, det gör sannerligen publiken som snabbt glömmer allt eventuellt missnöje.

Grace Jones poserar, hon grimaserar, briljerar på bara det vis hon kan. I ”My jamaican guy” får hon en hiskeligt ful dreadlooksperuk, återvänder till tronen, sjunger halvt om halvt liggan på den och börjar smeka sig själv. Knäpper upp byxorna provocerande och får dem sedan aldrig riktigt knäppta under resterande konserten (innan byxorna helt ryker mot slutet). Nej, ingen ska tala om för Grace Jones vad hon ska göra. Hennes infall är nyckfulla, överraskar den luttrande orkestern med de coola körsångerskorna. Det blir skratt på scen och i publiken. Bländande leenden från legendaren själv, som håller rösten stången men där minnet gällande texterna emellanåt sviker så en gigantiskt textpärm hamnar på ett notställ.

Amacing Grace. Visst, känslan är att hon skulle vilja vara någon annanstans än i Kongsberg, men hon bjuder på underhållning, Grace Jones.

Foto: KAI MARTIN

Så mycket jazz blir det förstås inte och är väl heller inte meningen. Men hon gör som vanligt låtar av Iggy Pop (”Nightclubbing”), Pretenders (”Private life”), Police (”Demolition man”) och Roxy Music (”Love is the drug”) elegant till sina. På långsamma ”Amazing grace” briljerar hon som sångerska och improvisatör. ”The key to funky” presenterar hon som ett nytt spår, men den ratades till albumet ”Hurricane” (2008) och passerar bara trots försök till allsång. Bättre upp med ”William’s blood”, men även den är från samma era.

Jo, det är ju Grace Jones hitmusik som vi vill ha och får. Förutom ”La vie on rose”.

Grace Jones 2025 är fortfarande stor underhållning. Hon glömmer var hon är, men räddar det under gång med kärleksbetygelser till publiken. I kulissen får hon till slut ett”Kongsberg”. Klädbyten och skiftande av huvudbonader sker till varje nummer. Ett glas rödvin sveps och en stund senare ett till. Hon är som katastrofen på festen som är lite för mycket, men som ändå ingen vill vara utan. Javisst, det blir lite slirigt emellanåt, men va’ fan… det är ju kalas. Hon går ut för att hälsa på publiken, utmanar en av vakterna att bära henne, som blir för nervös så någon handfast ur hennes crew får lösa det. Så avslutande rockringsdansen under åtta minuter till ”Slave to the rhythm”. Bländande.

Visst, känslan är att hon nog inte skulle vilja vara på Kongsbergs jazzfestival, att det är för kallt för hennes heta blod och elegans. Men hon löser professionellt allt. Amacing Grace, trots allt.