Bara titta. Inte mer.

Jag vet.

Så när Z lockar med att åka till Reningsborg åker jag med, för att bara titta, inte mer.

Går där och bläddrar bland kläderna lite slentrianmässigt, nyper i en skjorta, en till…

Det hänger ett par kostymer; Filippa K, Tiger… Z håller upp en.

”Det är väl din storlek?”

Smala slag, smala ben. Modern. 350 kronor.

Jag kan ju alltid prova.

Till det en blå skjorta, Cedarwood State, för 60 kronor med liten krage. Chict.

En gråbål snusnäsduk i siden för 5 kronor passar till den mörkblå kostymen. Taget.

Tar en korg, som fylls.

En korg kommer lastad. Foto: KAI MARTIN

Bland möblerna står en herrbetjänt. En snygg, italiensk, Brevettato 375 kronor. Den hamnar i händerna på mig, plus ett obrutet paket fönsterkuvert samt en bok av Carin Hjulström (”Hitta vilse”).

Allt som allt 780 kronor. Som hittat, men dyrt för att bara vara för någon som skulle titta.

Skinnad, men klädd. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi tar en sväng om Stadsmissionen vid Frölunda torg. Z hittar ett par Bossjeans, 80 kronor. Stretch. Behövs i dessa expanderande dagar. Köper dem också.

Allt passar perfekt. Så kan det gå.

Pappa var nybliven pensionär när han blev farfar för första gången.

Det dröjde inte länge innan han odlade sin egen relation till sitt barnbarn. En ömsesidig kärlek som växte och blev starkare.

När pappa blev äldre och skörare var barnbarnen duktiga på att berika hans liv. Besök och utbjudningar, samtal och skratt, minnen och diskussioner.

Saknad. Foto: PRIVAT

Vi tyckte om att finnas för honom och han fanns för oss.

Men den 29 juni 2013 tog det slut. Hjärtat orkade inte längre. Kroppen tackade för sig, även om skallen var lika klar som blicken och lika alert som hörseln.

2016 skulle han ha blivit 92 år. Det blev aldrig så, alltid saknad. Alltid.

Det är i dag 26 år sedan han kom. Den förstfödde.

En vacker sommardag då allt ställdes på ända, då hans mor gjorde ett slitsam arbete för att bereda plats för honom i livet.

Han kom vid halvsextiden på eftermiddagen. Var ett vackert och välskapt gossebarn, fem fingrar på vardera hand, fem tår på vardera fot…

Barnmorskan sa till de nyblivna föräldrarna ”Glöm inte av, ni är de bästa föräldrarna!” och vi slöt detta till oss, men kändes oss som nybörjare, det vi var.

Prova, men inte köpa. Foto: KAI MARTIN

Åren har gått med oro och glädje, med livets skiftningar och möjligheter. Han har vuxit, den vackre sonen, flyttat hemifrån, studerar, engagerar och förtjusar.

Så får jag några timmar med honom på blanka dagen då han fyller år.

Lunch och fika, kika i affärer, prata och umgås.

Det är vackert.

Jag är stolt.

Det finns ju alltid en illusion om en festival.

Fel. Det finns flera.

För, förutom att det alltid är soligt och skönt, så handlar det ju om mängden band/artister man ska se. Och alla man ska träffa och överraskningar, positiva sådana, som adderar upplevelsen.

Men…

Så finns det den krassa verkligheten.

Fredagens Way Out West var tuff för den hårde, så inför lördagen var vi rustade till tänderna; inget dåligt väder, bara tjänliga kläder.

Så vi kommer dit som vanligt för sent: missar Daniel Norgren, missar Amanda Bergman, missar Eagles of Deathmetal. Men kommer för att se en snutt av Beth Norton och nej, där kändes det inte som om vi missade något.

Bättre på skiva. Foto: KAI MARTIN

Däremot ville jag definitivt se Ane Brun, som rusat raskt från singer songwriter till något så mycket mer, som famnar öppet och varmt och bjuder på musik och låtar med tanke och känsla.

Hon levererar. Ett utmärkt band förstärker intrycket och Ane Brun sjunger strålande, bjuder på sig själv och det svänger, oavsett om det är etniskt fångat från Japan eller sametrakter i Nordnorge.

Svänger. Foto: KAI MARTIN

Ane Brun klarar sig från regn och vinden sliter i och för sig en smula, men kanske, kanske klarar sig dagen.

Så går vi till Linnétältet för att kolla in Jack Garratt. En enmansshow som heter duga och till hans spelning har inte så många hunnit.

Men jag får ändå en släng av klaustrofobi, lämnar Z och går mot utgången för att ställa mig vid sidan av. Innan jag hinner så långt pekar Z ut och där är en ridå av regn och trots Jack Garratts intensiva musik – jag menar, varför behövs en dj som står och petar in ett USB-minne i en dator, när det finns en sådan här musiker som levandegör sin musik på ett mästerligt sätt med att spela keyboard, gitarr och trummor samtidigt som han sjunger? – trummar den intensiva regnskuren över tältduken.

Enmansshow! Foto: KAI MARTIN

Det är inte ett övergående regn, det är början på ett intensivt skyfall.

Vi bestämmer oss för att lämna. Det är dags för en traditionsenlig lunch på Gyllene Prag vid Sveaplan, ett stenkast från Way out Wests väta.

Regnet håller andan, vi sätter oss ute, beställer, dricker tjeckisk öl och jag beställer en wienerschnitzel. För att skydda mina ädlare delar sätter jag mig klokt på en filt, för att inte bli kall.

Vi umgås och har trevligt, men… jag börjar plötsligt fyra i de nedre regionerna. Ja, jag känner att det sprids en fuktighet som inte kommer inifrån på grund av inkontinens, utan av den enkla orsaken att den flisfilt jag satt mig på var fuktig; svårt att känna, men sanningen kom obevekligen.

Regnet skyndade på och det föll. Området i Slottsskogen hade redan på fredagen blivit lerigt och geggigt. Det såg inte bättre ut på lördagen. Trots det går de unga hippa dit som om de ska på klubb; vita kläder, Converse eller stilettklackar, avsaknad av regnjackor…

Men solen skiner inte alltid på festival. Och trots att jag siktat in mig på Massive Attack, så sloknade jag. Z och vännen L gick in igen, jag tog mig hem till värmen, tände en brasa och kände det jag kände redan innan festivalen, att det krävs mycket för att jag ska gå dit igen…

 

Det finns stunden när hjärtat stannar, när tanken vibrerar stillastående i luften som en kolibri, då luften inte kommer in, inte släpps ut.

Det har varit så de senaste veckorna och att försöka gå ut inkognito, varje dag i nya kläder oavsett väder är ett fåfängt försök att skyla sig mot de onda vindar som blåser.

När triviala saker som allsvenskan slutstrid blir något onödigt väsentligt i en tid då andra händelser borde få den att blekna.

Men… jag har hållit andan när IFK mötte AIK på bortaplan och plötsligt blev en aspirant till ett efterlängtad guld.

Och jag förlorade fullständigt luften när en 21-årig man gick in på en skola den 22 oktober och besinningslöst mördade oskyldiga i ett meningslöst dåd, som sedan hyllas av SD-anhängare som rätt och riktigt. Ett angrepp mot en skola, som SD-ledaren inte bemödar sig med att kommentera med ett ord, så vitt jag sett, förrän lång, alltför lång tid efter.

Jag höll andan när IFK fullständigt tappade greppet finaldagen av allsvenskan och spelade uselt, men släppte ut lite luft och ringde en vän som håller på IFK Norrköping av hela sitt hjärta; ett halvkvävt grattis från en kamrat till en annan, trots att besvikelsen hängde tung i rummet där jag befann mig.

Och syret försvann när SD använder skattepengar genom propaganda utomlands, för att skrämma flyktingar att komma till Sverige, flyktingar som skrämts från att stanna i sina länder för att det helt enkelt inte längre går.

Samtidigt grasserar hatet groteskt och elakt, människor pyr ut svavel av ondska när medmänsklighet och förståelse behövs. I samma stund, då jag befarar syrebrist, ser jag ledan politiker i regeringsställning vara förbluffande lama i sitt handlande och fullkomligt i avsaknad av att syna SD:s bluff i spelet.

Jag blir alltmer förvirrad av att inte klara av att andas, när jag inser att SD:s retorik plötsligt blir politiskt korrekt, där ”sanningar” bygger på fördomar och lögner, och där människor tror att de som de facto, i ledande ställningar i detta parti, använder sig av hot om våld och sexistiska kommentarer är de rätta att leda ett land, där ett riksdagspartis medlemmar lägger ut listor på var flyktingförläggningar ligger för sympatisörer att skrida till verket med brandattentat. Hur blev det så…? Är det på riktigt ett sådant styre SD-sympatisörerna vill ha?

Vad händer med ett samhälle där den berömda åsiktskorridoren smalnar, där nödutgångarna stängs, där våldet blir legitimt från riksdagen, där ett ledande parti åsidosätter demokratin för sina egna, dunkla syften…

Jag vet att vi i Sverige har varit och är usla på integration. Att Göran Johanssons farhågor för, var det?, 20 år sedan om att få förorter fick för många invandrare/flyktingar. Att den kriminalitet som härskade mellan MC-gäng och andra ligor fick fäste för 25 år sedan, att gängbråken i Göteborg tillåtits frodas med knarkkrig med skottlossning, mord och oskyldigt drabbade som följd.

Men där fattigdomen ökar finns också brottets bana som en snabb väg till framgång; orkar du inte begripa att  språk, studier och kunskap är det som bäst berikar och bäst ger status, ja… då är det lätt att missa meningen med livet.

Tro mig, det finns ingen lycklig gangster. Inte någonstans.

Så jag, som privilegierad, infödd och uppvuxen under de bästa omständigheter, sitter här och tappar luften, hämtar andan och hyllar de som vågar höja sin röst, som står för motstånd mot dumhet och ignorans, som duckar för hot om våld, men svarar med klokskap, som bjuder de historielösa fakta, som möter hat med saklighet och som orkar och sedan orkar igen…

Höstkille som firar ett år med sin blogg. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG (hon som får mig att le)

I början av oktober insåg jag att ytterligare ett svek hade gjorts av min förra arbetsgivare, det företag som jag fortfarande uppbar lön ifrån, men inte längre var önskvärd hos. Jag hade, förstås, insett att då jag tackade ja till att sluta skulle också min blogg på gt.se försvinna. Men jag hade varit noga med att påpeka att jag ville veta när så skulle ske, så att jag kunde föra över min blogg som startade hösten 2005.

Det blev inte så. Den var bara borta, utan en kommentar, trots löften om annat.

Jo, någon på IT-avdelningen hade sparat den och jag fick den sedermera översänt. Men sättet…?

Återigen kränkt, återigen stukad. Nej, det är ingen omtumlande känsla av berusning och glädje; det är bara ytterligare ett kliv nedåt och det gör ont. Men, jag gillar inte självömkan. Ur besvikelsen reste sig en ilska och i dag för ett år sedan startade jag min egen blogg, en blogg där jag var fri att skriva vad jag ville.

Jo, jag höll kanske tand för tunga gentemot företaget som fortfarande betalade min lön. Men i stort sett så gav jag mig själv inga begränsningar, å andra sidan gjorde jag en blygsam start (läs det här).

Med min utbrändhet som accelererade hösten 2013 och blev ett faktum med sjukskrivning i december samma år, kom också en extrem trötthet på att skriva. Som om varje bokstav som skulle knackas ner med tangentbordets hjälp var blytunga och ogörliga, svåra att få på plats.

Det tog sig.

Men det fick ta sin tid.

Kanske var det först efter årsskiftet som meningarna kom till mig lätt och ledigt, där orden följdes av nya, där en avsikt, en tanke kunde rendera en helt ok text, ja, kanske mer ändå.

Till dags dato har jag gjort 173 inlägg. Somliga korta, somliga långa. Jag har gjort ett rekord för egen del med juli månad som rekord, där jag hade en enorm draghjälp av min text om Farbror Blå som besökte Crippas café.

Det är tanke att Farbror Blå ska bli en serie. Jag har träffat Ebba Juslin ägare av Secondhand store och fler kommer komma till.

Farbror Blå har sitt ursprung i den kostym jag köpte på rea på Next i Reykjavik förra sommaren. Kostymen tillsammans med blå skor, röd slips från Paul Smith med dito snusnäsduk och en kubbo blev attributet som jag hade när Kai Martin & Stick! spelade med Attentat på Henriksberg 30 augusti 2014. Dagen efter gästade jag Crippa Odins rockprojekt Punkrock Allstar Gbg och inspelningen av videon till gamla Glolåten ”Nerv”.

Jag har skrivit om sport, jag har tyckt till i mediafrågor, jag har recenserat konserter, musikaler, teater – en värld jag trivs med. Jag har skrivit om kläder, om mina loppisfynd och mitt fullständiga havererade köpstopp som inträdde vid årsskiftet (men har överskridits för många gånger för att orka skriva hem om).

Nu skriver vi alltså 8 oktober (jo, jubileet var igår, så grattis blogg en dag sent) och jag är arbetslös, går till arbetsförmedlingen, Trygghetsrådet för kurser, ringer a-kassan och ser en oviss ekonomisk framtid framför mig. Men framför allt, jag skriver igen, mår bra igen och har en hustru som betyder så mycket för mig, ja, kanske allt. Och jag har min hockey, som jag spelar och spelar, och jag sjunger i det återuppståndna bandet.

Så, jag har det bra och kreerar, är en man mitt i livet. Tack för det och tack för att ni läser. Det värmer…

 

Promenerar i maklig takt till ett lunchmöte vid Götaplatsen.

Är ute i god tid, tar vägen över Annedal, spatserar förbi horder av Samskolebarn vid Föreningsgatan och strax innan jag ska korsa Karl Gustavsgatan hör jag något metalliskt slå mot asfalten samtidigt som uppmärksammar att någon fallit och vad som är en syrgastub faller till trottoaren.

En kvinna med barnvagn är precis där det sker. Stannar i den rätt så branta backen som den delen av Föreningsgatan utgör och en annan kvinnan på andra sidan gatan går dit för att hjälpa.

Jag ansluter samtidigt som den andra kvinnan undrar om jag kan hjälpa till.

Det är en äldre man som trillat, men han har fallit förhållandevis lindrigt, huvudet har klarat sig och bortsett från lite skräp på de bruna byxorna verkar han vara fit for fight.

Han skämtar med de unga damerna och säger ”Mon dieu, hur kunde det gå så här”, men tackar ja till hjälpen han får att resa sig. Syrgastuben, som jag på håll trodde fallit i gatan, visar sig vara en systembolagspåse med två flaskor champagne.

Mannen kommer från Systembolaget, men klockan 20 över elva en förmiddag var det väl egentligen inte det han bäst behövde, för det visar sig att balansen, eller bristen på den snarare, inte är den bästa på grund av berusning.

Han är en proper man, som om det skulle spela någon roll, enligt uppgift 80 år, är på gott humör, men ostadig. Jag och den andra kvinnan följer honom dit han bor, där kommer en vän till mig som är granne till mannen och kvinnan smiter iväg. Vi tar över, ser till att han kommer in i porten, trycker ner hissen och jag placerar mannen där med sin påse och önskar honom lycka till, går ut i solen pratar med min vän, stämmer av våra respektive liv och båda är vi glada att vi inte är i den äldre mannens situation.

Jag hastar iväg till mitt möte, kommer precis och får en trevlig timme i gott sällskap.