Det finns ju alltid en illusion om en festival.

Fel. Det finns flera.

För, förutom att det alltid är soligt och skönt, så handlar det ju om mängden band/artister man ska se. Och alla man ska träffa och överraskningar, positiva sådana, som adderar upplevelsen.

Men…

Så finns det den krassa verkligheten.

Fredagens Way Out West var tuff för den hårde, så inför lördagen var vi rustade till tänderna; inget dåligt väder, bara tjänliga kläder.

Så vi kommer dit som vanligt för sent: missar Daniel Norgren, missar Amanda Bergman, missar Eagles of Deathmetal. Men kommer för att se en snutt av Beth Norton och nej, där kändes det inte som om vi missade något.

Bättre på skiva. Foto: KAI MARTIN

Däremot ville jag definitivt se Ane Brun, som rusat raskt från singer songwriter till något så mycket mer, som famnar öppet och varmt och bjuder på musik och låtar med tanke och känsla.

Hon levererar. Ett utmärkt band förstärker intrycket och Ane Brun sjunger strålande, bjuder på sig själv och det svänger, oavsett om det är etniskt fångat från Japan eller sametrakter i Nordnorge.

Svänger. Foto: KAI MARTIN

Ane Brun klarar sig från regn och vinden sliter i och för sig en smula, men kanske, kanske klarar sig dagen.

Så går vi till Linnétältet för att kolla in Jack Garratt. En enmansshow som heter duga och till hans spelning har inte så många hunnit.

Men jag får ändå en släng av klaustrofobi, lämnar Z och går mot utgången för att ställa mig vid sidan av. Innan jag hinner så långt pekar Z ut och där är en ridå av regn och trots Jack Garratts intensiva musik – jag menar, varför behövs en dj som står och petar in ett USB-minne i en dator, när det finns en sådan här musiker som levandegör sin musik på ett mästerligt sätt med att spela keyboard, gitarr och trummor samtidigt som han sjunger? – trummar den intensiva regnskuren över tältduken.

Enmansshow! Foto: KAI MARTIN

Det är inte ett övergående regn, det är början på ett intensivt skyfall.

Vi bestämmer oss för att lämna. Det är dags för en traditionsenlig lunch på Gyllene Prag vid Sveaplan, ett stenkast från Way out Wests väta.

Regnet håller andan, vi sätter oss ute, beställer, dricker tjeckisk öl och jag beställer en wienerschnitzel. För att skydda mina ädlare delar sätter jag mig klokt på en filt, för att inte bli kall.

Vi umgås och har trevligt, men… jag börjar plötsligt fyra i de nedre regionerna. Ja, jag känner att det sprids en fuktighet som inte kommer inifrån på grund av inkontinens, utan av den enkla orsaken att den flisfilt jag satt mig på var fuktig; svårt att känna, men sanningen kom obevekligen.

Regnet skyndade på och det föll. Området i Slottsskogen hade redan på fredagen blivit lerigt och geggigt. Det såg inte bättre ut på lördagen. Trots det går de unga hippa dit som om de ska på klubb; vita kläder, Converse eller stilettklackar, avsaknad av regnjackor…

Men solen skiner inte alltid på festival. Och trots att jag siktat in mig på Massive Attack, så sloknade jag. Z och vännen L gick in igen, jag tog mig hem till värmen, tände en brasa och kände det jag kände redan innan festivalen, att det krävs mycket för att jag ska gå dit igen…