Höstkille som firar ett år med sin blogg. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG (hon som får mig att le)

I början av oktober insåg jag att ytterligare ett svek hade gjorts av min förra arbetsgivare, det företag som jag fortfarande uppbar lön ifrån, men inte längre var önskvärd hos. Jag hade, förstås, insett att då jag tackade ja till att sluta skulle också min blogg på gt.se försvinna. Men jag hade varit noga med att påpeka att jag ville veta när så skulle ske, så att jag kunde föra över min blogg som startade hösten 2005.

Det blev inte så. Den var bara borta, utan en kommentar, trots löften om annat.

Jo, någon på IT-avdelningen hade sparat den och jag fick den sedermera översänt. Men sättet…?

Återigen kränkt, återigen stukad. Nej, det är ingen omtumlande känsla av berusning och glädje; det är bara ytterligare ett kliv nedåt och det gör ont. Men, jag gillar inte självömkan. Ur besvikelsen reste sig en ilska och i dag för ett år sedan startade jag min egen blogg, en blogg där jag var fri att skriva vad jag ville.

Jo, jag höll kanske tand för tunga gentemot företaget som fortfarande betalade min lön. Men i stort sett så gav jag mig själv inga begränsningar, å andra sidan gjorde jag en blygsam start (läs det här).

Med min utbrändhet som accelererade hösten 2013 och blev ett faktum med sjukskrivning i december samma år, kom också en extrem trötthet på att skriva. Som om varje bokstav som skulle knackas ner med tangentbordets hjälp var blytunga och ogörliga, svåra att få på plats.

Det tog sig.

Men det fick ta sin tid.

Kanske var det först efter årsskiftet som meningarna kom till mig lätt och ledigt, där orden följdes av nya, där en avsikt, en tanke kunde rendera en helt ok text, ja, kanske mer ändå.

Till dags dato har jag gjort 173 inlägg. Somliga korta, somliga långa. Jag har gjort ett rekord för egen del med juli månad som rekord, där jag hade en enorm draghjälp av min text om Farbror Blå som besökte Crippas café.

Det är tanke att Farbror Blå ska bli en serie. Jag har träffat Ebba Juslin ägare av Secondhand store och fler kommer komma till.

Farbror Blå har sitt ursprung i den kostym jag köpte på rea på Next i Reykjavik förra sommaren. Kostymen tillsammans med blå skor, röd slips från Paul Smith med dito snusnäsduk och en kubbo blev attributet som jag hade när Kai Martin & Stick! spelade med Attentat på Henriksberg 30 augusti 2014. Dagen efter gästade jag Crippa Odins rockprojekt Punkrock Allstar Gbg och inspelningen av videon till gamla Glolåten ”Nerv”.

Jag har skrivit om sport, jag har tyckt till i mediafrågor, jag har recenserat konserter, musikaler, teater – en värld jag trivs med. Jag har skrivit om kläder, om mina loppisfynd och mitt fullständiga havererade köpstopp som inträdde vid årsskiftet (men har överskridits för många gånger för att orka skriva hem om).

Nu skriver vi alltså 8 oktober (jo, jubileet var igår, så grattis blogg en dag sent) och jag är arbetslös, går till arbetsförmedlingen, Trygghetsrådet för kurser, ringer a-kassan och ser en oviss ekonomisk framtid framför mig. Men framför allt, jag skriver igen, mår bra igen och har en hustru som betyder så mycket för mig, ja, kanske allt. Och jag har min hockey, som jag spelar och spelar, och jag sjunger i det återuppståndna bandet.

Så, jag har det bra och kreerar, är en man mitt i livet. Tack för det och tack för att ni läser. Det värmer…