Bandy, bandy, kärlek, kärlek
Det är något i den frestande nerven, det där som gör att längtan, lusten inte lägger sig.
Ja, jag jobbar inte med bandy längre, men kärleken består. Den har satt sig, har blivit en relation som jag inte kan två mig ifrån och inte heller vill.
Självklart är det besvärande att inte kunna följa ett Gais på hemmaplan, som då laget genom Kenth Hultqvist, gjorde sin elitsatsning och gjorde den väl innan kommuns illvilja eller ointresse omöjliggjorde en fortsatt satsning. Nu ligger Heden öde på vintern och strax norr om Göteborg har Kungälv tvingats ned i andraligan på grund av kass ekonomi, Surte beroende på mindre bra spel. Visst, Frillesås finns inom körbart avstånd och Gripen och IFK Vänersborg är bara en knapp timme bort.
Men det är kvaliteten jag vill åt.
Visst, i år har IFK Vänersborgs gjort en ryssatsning som gjort laget mer oberäknerligt än på många år och tränaren Stefan Karlsson fortsatta kunskap parat med dito entusiasm är idog…
Gripen i elitserien räcker inte riktigt till, men… varsegod, överraska mig.
Nej, ska det till toppbandy får det bli Lidköping och Vilda Villas envetna satsning på att bli bäst i landet. Laget har ju varit extremt noggranna med mycket, det famnar genom klubbdirektören Johan ”Sparris” Johanssons hängivna och uppoffrande sätt för att skapa bandy som så mycket mer än bandy.
Ja, jo… det finns fortfarande de som menar att bäst bandy spelas utomhus, en solig, klar dag med stilla vind och spelare med sot under ögonen. Absolut, charmigt. När jag passerar Kungälv och Skarpe Nord, så är det just en sådan dag och det hade bjudit på bandyfest, självklart. Det är vackert så.
Men Villa, eller för ordentlighetens skull Villa Lidköping BK, vill så mycket mer.
Det finns en famnande kring elitmålet, men också mot att få igång på kvinnors möjlighet att spela bandy på vinnande villkor. Samtidigt finns det en öppenhet mot barns lek och bandyn som den tuffaste sporter av många att spela; inför derbyt Villa–IFK Vänersborg är den stora isplanen kring klockan fem (matchen startar 19.00) fylld av kids i alla yngre åldrar med ledare med ett leende som räcker från centrala Lidköping till Läckö slott (för er som inte orkar googla kan jag enkelt förklara att det är brett…).
Till detta finns en omfattande och framgångsrik juniorsatsning som bäddar för att elitserielaget kan, allt oftare, plocka talanger ur de egna leden.
Men… och det är viktigt, det räcker inte med detta. Villa, och kanske bandyn i stort, är öppnande och villig till integration, oavsett om det handlar om människor som tvingats fly till Sverige eller om det gäller att famna människor med andra preferenser än de strikt heterosexuella.
Jag tror inte att det är en slump att det är just bandyn som öppnar för filmen och satsningen ”Trevlig folk” med Somalia bandy som integrationsprojekt i Borlänge.
Villa Lidköping ingår i den öppenheten och, är jag övertygad om, vill vidga den.
Samtidigt är Jonas ”Sparris” Johansson en entreprenör, parat med sitt varma, stora hjärta som innehar en iver att samtidigt med de humanistiska värderingarna också skapa en ekonomi som gör förening stabil och mer än så.
Så inför derbyt mot IFK Vänersborg skapas supermatchen och en hausse som ger lapp på luckan och ett publikrekord som gav 5400 (ja, låter det rätt och slätt som siffra kan jag avslöja att det var med råge, men föreningen kommer aldrig någonsin – ens med hot om vite – avslöja den egentliga publiksiffran).
Klart att jag vill dit, klart att jag vill se. På plats.
Jag fixar skjuts. Kommer fram i god tid och det är stora kramkalaset. Nej, jag var inte alltid odelat förtjust i Villas spel när det begav sig då undertecknad var bandyreporter på GT. Och… jag bevakade också IFK Kungälv, IFK Vänersborg och Gais bandy med samma stora intresse.
Villa siktar på sin första mästartiteln.
Men just uppriktigheten, tror jag, skapade intresse för vad jag skrev och det blev många turer till Villa Villekulla (Sparbanken Lidköping Arena, för de noggranna) under de få åren jag skrev om bandy (2011–2013) och jag bemöttes alltid med den största respekt.
Nå… nu är jag inte där för självbekräftandet, även om det värmer, utan för matchen. Det blir sådär. Spelmässigt. Men det är derby och förväntningarna får luften att stå stilla samtidigt som körerna från supportrarna hetsar fram stämningen.
Hemmalaget tar ledningen på hörna i en tempofattig matchstart, efter sju minuter och kvittering efter 15.
Men det är Villa som har greppet och skoningslöst straffar forechecking när IFK Vänersborgs blir ett väldigt långt lag. 1–1 blir hastigt 4-1 och 5–2 i första halvlekens sista självande minut.
Och matchen är över…
Tror vi. Utom Villas presschef Bengt Andersonsom darrande på stämbanden säger ”hu, det här är fortfarande match”.
Han får rätt.
Smack, smack närmar sig IFK Vänersborg genom två snabba mål av Joakim Hedqvist, som har elitseriens rappaste och hårdaste skott (vi pratar en hastighet på 185 km/h), där 5–4-målet är så definitivt att det är bara han som vet att det blivit gjort; ett frislag från kanten som borrar sig in i Jesper Thimfors bortre burgavel i midjehöjd.
Han får till och med åka fram och peka på bollens placering.
Men inte ens då IFK Vänersborg har chansen vid överläge då Villastjärnan Daniel Andersson onödigt åker ut lyckas laget. Inte heller vid sjuttielva hörnor, som Villas självuppoffrande försvar klär av intill den bara huden.
Villa vinner en inte speciellt välspelad match med 7–4. Men bandyn engagerar och famnen är öppen för fler än mig. Det är en kärlek som är svår att inte besvara.
kaimartinblog 