Hvonår smager en tur til Denmark bedst? Hvergang.

Framför allt om det sker med Z, hon zom zå snyggt znittat zig in i min zjäl.

Jag vet nu inte hur många resor vi har gjort tur och retur. Första gången var midsommarhelgen 2007. Vi var nya med varandra, men förstod snart att det där med oss var något alldeles särskilt.

Hon firade midsommar med sina barn, sitt ex och barnens mormor med man. Jag satt på en parkeringsplats i Rufus, min Peugeot 307 som blivit min reskamrat och som rymde mycket, trots sin litenhet. Det regnade intensivt, som det plägar göra på midsommar i Sverige och jag undrade, kommer hon aldrig. Jag spanade ut genom immiga rutor, kroppen var lite mör efter den traditionella morgonhockeyn, som avgör en hel säsong på en enda match om midsommarmorgonen.

Jag minns inte hur det gick. Mitt fokus var på Z, på resan; det var vår första tillsammans och när hon väl klev in i bilen och jag vred om nyckeln till startmotorn och Rufus tuffade igång vår färd söderut… ja, då försvann alla bekymmer.

När jag färdades på premiärturen över Öresundsbron och Köpenhamn bredde ut sig i ett behagfullt solljus var det som ett omen.

Z var en lycklig kvinna, som kammat hem vinster i parti och minut på lotterier, nu också mig i kärlekens roulette, och hade vunnit några nätter på Scandic. Vi bodde med andra ord furstligt vid St Jørgens Sø på 23 våningen. Utsikten var med andra ord milsvid och vid struntade i att dra för persienner eller rullgardiner, världen var öppen och vi med dem.

Sa jag att det blev en magisk helg i Z:s sällskap som stadfäste vår relation…?

Nå, nu.

Jag hade på eget bevåg köpt biljetter till Lars Hug, den danske sångaren som jag hållit nära och kärt sedan jag såg och hörde honom i Kliché 1980. Så när Z slutar en smula tidigare på jobbet är det jag som står utanför fabriken och plockar upp henne.

Jag har gjort kaffe och smörgåsar. Tiden ska vara på vår sida, inga onödiga stopp. Vi har ett klockslag att passa.

Vid färjeläget i Helsingborg glider vi elegant in som tredje sista bil. Så av, vidare mot Bagsværd, där vid har rum för nätterna vi ska bo (tack T för det).

Farvel Sverige. Foto: KAI MARTIN

Vi byter om snabbt och eleganta för fest tar vi S-tåget in mot den Kongelige Byen. Kliver av vid Hovedbanegården, sniket ut mot Istegade och möter alla trasiga, missbrukande människor, går västerut på Vesterbro och redan efter några hundra meter ändrar den ärrade gatan karaktär och det blir mer hippt, mindre missbruk. Någon kilometer ner ligger Vega, Musikkens hus, där konserten ska hållas. Vega är ett gammalt folkets hus, så vackert och välskött att jag tar mig för pannan.

Konserten är bitvis lysande, men om den kan ni läsa här.

En fin fyr i en fin lokal. Foto: KAI MARTIN

Vi inser på vägen in till Byen att tåget går vidare mot nya stationer, som Z, uppvuxen i Kphm, inte känner igen. När konserten slutar kring midnatt går vi därför mot den nya stationen vid Carlsberg och tajmar ett tåg med en kvart till godo. Väl på tåget visar det sig också vara det sista för aftonen.

Så godnatt vid ett och godmorgon vid åtta, nio…

Ja, jag vaknar sju, som vanligt. Men låter Z sova sin rosensömn med jag läser Dennis Minas ”Exil” och sedan ordnar jag morgonmad och vi sparkar igång dagen.

Z har jobb att göra, jag skriver min Lars Hug-text och plötsligt är klockan ett. Z rusar ur lägenheten och kommer tillbaka med øl, smørrebrød och fruktsallad. Lunchen är räddad.

Frokost, en dejlig en. Foto: KAI MARTIN

Vi dividerar om hur vi ska göra med dagen och planen om att åka in till Köpenhamn skrinläggs snart.

Istället tar vi sikte mot Ordrupgaard, där en Monetutställning hålls.

Claude Monet tillhör en av mina favoritmålare. Som sen tonåring var jag fullkomligt besatt av impressionister, läster böcker om de stora, stirra på tavlor de gjort ur böcker som jag studerade.

Vi kommer dit på eftermiddagen och med Z som guide är det inga problem att hitta; det här är hennes barndomstrakter.

Utställningen får med beröm godkänt, även om vi går fel. Det gick lätt att fördriva sina timmar där i skuggan av den store impressionistens konst och gärningar.

Mot stor konst. Foto: KAI MARTIN

Utställningen famnar hela hans liv och när vi slutligen blir sittande i en biosalong för en dokumentär om Claude Monets liv slutar det med att vi blir utslängda. Museet ska stänga.

Vi är mer nöjeslystna. Vi tar oss till Gentofte med akt och mening att se en film på byens kino. När vi kommer in i receptionen möts vi av en trevlig ung kvinna, som upplyser oss om repertoaren. En dansk film startar om fem minuter, klapps och klart, den tar vi.

Jag stoppar in mitt Danske bankkort, just för dansk ekonomisk hantering, men lyckas inte betala. Nej, det är blott Dancard som duger och jag får ett flipp på danskarna urusla betalsystem som återigen gäckar oss. Turister göre sig icke besvär…

Jag stormar ut, Z pratar med kassörskan och gör mig sedan sällskap. Vi går till en kombinerad florist/second hand, som vi besökte i mellandagarna.

Expediten/ägarinnan är trevlig, men inget faller, framför allt, Z i smaken. Vi handlar på Føtex smått som ska bli delar av vår kvällsmat, men när vi närmar oss vår tillfälliga bostad faller lättjan över oss, vi beställer pizza, äter den, dricker vin, ost och italiensk korv samt godis framför teven, som visar filmatiseringen av Jussi Adler Olsens ”Flaskpost från P”.

Tröttheten slår mig i skallen, Z tittar på nästa film innan hon ger upp.

Morgonmaden morgonen därpå blir furstlig. Smörgåsar, fruktsallad, kaffe, juice.

Vi packar, tar oss till bilen, handlar lite på vägen och fortsätter till Lyngby för en loppis där. Z hittar lite plagg och jag öppnar plånboken, vi köper bröd vid torget där loppisen hålls, kör in mot Lyngby centrum, som är avspärrat. Av en stadsfestival, en köpmännens dag, ska det visa sig.

Vi tar vår tur, en exklusiv secondhand utan att något lockar och sen mot Röda korset, som har 50 procent på allt. Z hittar mer, jag håller mina vilda hästar. Vi går vidare och utanför en butik hänger en sportig långklänning i blått med vite revärer.

Jag uppmanar Z att pröva den och av två skäl, dels för att klänningen är snygg, men än snyggare är expediten; så vacker i sin ungdom att jag knappt våga titta.

Z köper klänningen, men mästrar mig för mina skäl, som jag inte undanhåller henne.

Så är det dags att fara hem.

Vid Helsingør stannar vi på en större loppis som vi tidigare åkt förbi. Mycket, men inget.

Loppisfynd, eller inte. Foto: KAI MARTIN

Vi handlar kebab vid Prøvestenens köpcentrum där vi också handlar på oss mat, öl och vin. Innan dess fångade Z:s ögon en secondhand, som vi går in i. Jag hittar några Etonskjortor för en ringa slant, men storlekarna för att jag ska passa dem… nej, där är jag inte. Än.

Så packar vi in oss. Kommer till färjan precis och glider ut på Sundet mot Sverige. Kör norrut, packar ur, byter kläder och tar oss ned på stan för en snabb middag på en korveria på Södra Vägen och senare Bröderna Brothers finfina jubileumsshow.

En resa för nöje, glädje och kärlek…