Nöje | kaimartinblog

Alptoppar och besvikelsens dalar – en resa tur och retur II

Posted on augusti 9, 2018 av Kai Martin

… och med en betagande utsikt mot de österrikiska och schweiziska alperna.

Jo, Bodensjöns norra strand är flack och bördig, fruktträdgårdar- och odlingar står på parad och genererar generösa skördar. På sjöns motsatta sida reser sig alperna, de blånande bergen, i en aldrig sinande konkurrens om reslighet och grace, den ena bättre än den andra.

Högt flyga de djärva. Foto: KAI MARTIN

På vår promenad mot svalkande böljan blå ser vi en zeppelinare som seglar på himlen fram och åter med djärv höjd. För en kostnad av 250 euro får man chansen; vi avstår, men tjusas av den tysta färden där uppe på himlens hav.

Lindau är en förtjusande stad med trånga gator, gränder och prång. Den mesta arkitekturen vittnar om omsorg och vård av det förgångna. Någon byggande skriker nytt och bristande omdöme, som om någon försökt göra ett onödigt uppror i en stilla miljö.

Med ögon känsliga för grönt. Foto: KAI MARTIN

Vi tar oss tillbaka till hotellet, behagar oss med eftermiddagens slummer i den heta hettan som stöddigt klättrat över 30 grader. Vi vill inte sinka dagen för mycket och ormar oss ur sängen och ned på byn.

Nu ska vi åter ta sikte mot Bil Gut Halles biergarten för den mat vi gick miste om kvällen som gick. Vi är i god tid, vädret ler i kapp med kvällen och Z, som står för finanserna, ställer sig åter i kön för beställning. Expediten känner igen henne och ber om ursäkt, tar med ett leende emot beställningen. Men då Z fiskar upp kontokortet blir expediten förfärad och ber åter om ursäkt och säger att de bara tar kontanter; intressant hipsterställe som lever i den ekonomiska forntiden. Nå, Z öppnar den kontanta kassan och lyckas på euron när att betala det etablissemanget ska ha. Maten är räddad, denna vår andra kväll i Lindau. Vi får ett nummer för vår beställning och den ropas snart upp på bruten tyskengelska och serveras på ett tippande bord. Tomatsallad med mozzarella, kyckling med ytterligare sallad instoppat i en glasburk, rödvin, vatten… det låter sig väl smakad.

Vi vegeterar. Ser på folk. Ett par ställer sig vid räcket ned mot vattnet och börjar medelst en selfiepinne fotografera sig själva. Hon med chic hatt, båda i blått, ton i ton, hon med en överdrivet feminin pose där hon lyfter ena benet och håller i sin hatt. Hon smäller av leenden, han är mer modest, men inte mindre beredvillig till att posera. En ung kvinna tillfrågas om hon kan ta fler bilder med en systemkamera som paret har. Så nya ställningar vid räcket innan paret är nöjt. Så upptäcker vi en liten grabb som går som en vilsen hund i parets släptåg. Även han klädd i blått, kanske sju, åtta år. När paret går följer han efter, men liksom på håll. Jag undrar om han tillhör, följer dem med blicken, reser mig upp och går med några stef för att jag ytterligare ska se om det är parets pojk.

Det narcissistiska paret. Foto: PAPA RAZZI

Jag ser hur paret poserar ytterligare längre ned mot staden, hur pojken dröjer i sina steg för att slutligen gå fram till duon för att slutligen få en klapp på huvudet, lite avmätt, av kvinnan.

Z:s och mina tolkningar om det nyss skedda öppnar för en novell, åtminstone, kanske två.

Jag går tillbaka, ställer mig vid räcket där paret tidigare stått. Ser en ångbåt som stävar ut på sjön. En äldre herre ställer sig bredvid och tilltalar mig på tyska, jag förklarar uselt på samma språk att jag dessvärre inte talar tyska och han fortsätter med elegant engelska. Han förklarar att båten är över hundra år, att den renoverades för fem år sedan med de flesta detaljer intakta, att båten paddelsystem är speciellt – och ja, när jag kikar ser jag de röda paddlarna driva båten framåt – men att båtens motor är utbytt från ångmaskin till en med dieseldrift.

För full och ny maskin. Foto: KAI MARTIN

Vi reser oss upp, går till kaféet bredvid, tar en glass och softar, som om vi behövde det, i solstolarna placerad på en arrangerad sandstrand. Vi har det behagligt, fortsätter för en promenad västerut, runt strandpromenaden som verkar vila på en befästning, där utkiksplatser är strategiskt placerade, men lätt sorglöst underhållet. Kvällen är ljum på gränsen till het, när vi rundar det gamla kruttornet och hospitalet öppnas det för en badplats som är frekvent besökt simmande, lekande ungdomar i vattnet och äldre som söker svalkan i närheten av sjön.

Vi går över Thierschbrücke, som är under ombyggnad, över järnvägen och åter in mot staden. Vi har ett kvällsmål att ta hand om, den flaska vin, det vatten vi köpt, de ostar och kex som inhandlats ska drickas och ätas på balkongen.

Värmen är slående när vi öppnar balkongdörrarna mot Lindaus nattliv. Ett par underhåller, där sångerskan är väsentligt bättre än mjäket kvällen innan. Men stämsången i ”Hallelujah” skär sig. Det gör inte vårt vin och vatten med osten och kexet. Vi samtalar, låtet kvällen svepa oss för natten.

Kvällsmat. Foto: KAI MARTIN

Onsdag morgon är starten på en ny etapp på vår resa och också inledningen på själva färdens epicentrum; det är i dag vi ska till Bregenz för att se uppsättningen av ”Carmen” på utomhusscenen, där själva skådeplatsen, iscensättningen av Bizets opera, sker på en scen som ligger i själva Bodensjön. Vi lockades ju av den då vi såg en utställning av operascenografi på Victoria & Albert i London då vi var där för Pink Floyd-utställningen som gick ner 15 oktober. Både Z och jag fastnade för ett finger, ville ha hela handen, sedan armen. Det var just skärvor av scenografen Es Devlins skapelse till ”Carmen”. Vi hade vårt väl för sommaren 2018.

Vi har valt att ta en långsam morgon med en utdragen utcheckning från rummet. Lämnar nyckelkortet prick elva och tar oss upp på gatorna i Lindau för ett fåfängt försök för Z att lyckas byta en blus, som inhandlats i fel storlek. Under tiden kikar jag in i en hattaffär med kvalitet. Men jag håller mig till ögonens tjusning av huvudbonaderna.

Z misslyckas, så vi går ner mot hamnen. Väl där ska vi handla något att dricka, men det är bara reda pengar som gäller, så Z får traska iväg till en bankomat. Väl tillbaka försvinner hon för att komma åter med en glass åt oss var.

Generös hustru. Foto: KAI MARTIN

Vi ställer oss i kön till båten från Lindau till Bregenz och ser den stäva in, packar oss ombord med vårt gepäck och ser Lindau glida ifrån oss efter några fina dagar.

Turen tar en knapp halvtimme, alperna kryper inpå och väl iland på den österrikiska sidan tar vi genast en rask promenad mot vårt hotell. Z har lyckats boka ett som ligger nära festplatsen, så vi passerar den när vi går mot vårt boende. Solen strålar, värmen trycker på, men vägen in mot scenen är också öppen. Vi bestämmer oss för att dra med oss våra väskor in för att se hur allt ser ut i verkligheten och ta en kik på våra platser.

Z har, förstår, även här ordnat de bästa. Vi sitter på andra raden, inte bredvid varandra, för det var uddaplatser vi fick, men med en slående utsikt över operafesten.

Skådeplats in spe. Foto: KAI MARTIN

Vi passar också på att boka bord för kvällen på den intilliggande restaurangen, ett bord för två, trerätters och vägen in till en fullbordad kväll.

Så fortsätter vi mot hotellet, kliver in i en byggnad som ser putsad ut på utsidan med sitt röda tegel, men lite mer stramt 70-tal på insidan. När vi kommer är förstås rummet inte iordning. Ingen fara. Vi får lämna bagaget, tar en fika.

Fika i Bregenz. Foto: KAI MARTIN

Istället går vi genom centrala Bregenz, efter lite debatt om rätt väg där Z vann då jag var på väg mot det intilliggande kasinot. Nå, min kompass kan inte alltid vara rätt inställd.

Vi passerar också det moderna resecentrumet, som ser ut som hämtat från Ale fast större, och passar på att fråga kommunikationen till Feldkirch, som vi ska till dagen därpå.

Vi har siktet ställt mot toppen, som alltid mot det bästa. För i Bregenz finns en kabinbana som kan ta oss upp till Pfänder och utsikt över det mesta – norr, söder, öster, väster. Z köper biljetter och lyckas köpa senior till mig och får tre biljetter. Hmm, en för upp-, en för nedresan för henne…?

Det är en milt kittlande färd och vi konstaterar att hon gör sin tredje kabinlifttur det här håret – Benalmádena, Gibraltar och nu, alltså, Bregenz. Bodensjön försvinner i närbild och öppnar sig i panoramat.

Uppför. Foto: KAI MARTIN

Väl uppe är vi på 900 meter, någonting, ser oss om på utkiksplatsen, men vill förstås upp på toppen av berget, som med alpiska mått mätt är beskedliga 1064 meter över havet.

Vägen upp är brant och det är bara att inse att den vägen borde vi ta som motionspass gånger tio under några veckors tid. Självklart är utsikten än mer bedårande där upp. Alperna öppnar sig med sina djärva toppar och branta dalar. Vi tjusas och njuter i det fantastiska vädret, försöker ana vilka vägar genom dalarna som går vart och fascineras över vad naturen har gett ifråga om skönhet och dramatik.

Sehr schön. Foto: KAI MARTIN

Högst ligger även en restaurang, så öl och bratwurst hamnar på mitt bord. Z köper något ugnspannkakeliknande med det kittlande namnet kaiserschmarren mot apfelmuss, mer efterrätt än regelrätt lunchrätt, om ni frågar mig. Men gott.

Österrikiskt mums och törstsläckaren. Foto: KAI MARTIN

Väl på toppen börjar Z intressera sig för sina två biljetter och inser att hon av någon anledning köpt dubbelt av kassörskan, som inte hanterade engelska så bra. Vi tog, efter inmundigandet av mat, promenaden nedför berget mot kabinbanan för nedfärd. Väl där återställdes återköpet raskt och utan krångel. Z hade plötsligt klirr i fickan och åtgärdade det genom att köpa en kraftigt nedsatt Tonkaskjorta, röd (inte grön som jag trodde) och väldigt svalkande material för fjällpromenader (kanske kommer).

Hettan är nu intensiv och 35 grader känns när vinden står stilla utan att darra det minsta. Vi tar oss till hotellet, får vårt rum, som är spatiöst och med en toalett utan handfat direkt till höger i den lilla hallen. Vi upptäcker att spolningen står på konstant och trots försök till åtgärder upphör inte det intensiva porlandet. Z går ned till receptionen och förklarar problemet, men flickan bakom disken är handfallen. Vid en ytterligare påstötning någon timme senare tas det mer på allvar, en ny receptionist ska se vad hon kan göra, men får inte tag på chefen för det hela och har dessvärre heller inget annat rum att erbjuda. Istället ska vi, när hon kommer upp till vårt rum, få 10 procent på kostnaden för rummet. Vi säger att vi fortsätter de förhandlingarna imorgon då chefen är på plats. Vi har ju viktigare saker än så i görningen. Detta ska bli vår stora kväll. Vi är exalterade. Jag så till den milda grad att jag packat ned allt för mycket för att komma i något slags operamatchande dresscode. Det blir det lätta gardet för farbror, blåa stretchchinos och en vit skjorta, som inte riktigt fungerar som en gördel för min svällande mage, och de lågt skurna strumporna från Lindau och de ljusbruna Lloydskorna från Köpenhamn 2008 med de brandgula skosnörena från Williamsburg den smällkalla vintern 2014. Z är som alltid smashing med små medel.

Vi går till restaurangen, får ett utmärkt bord för två, beställer av en chevaleresk kypare. Maten ska hämtas vid kantiner, förrätt, varmrätt och efterrätt. Det är lite bambavarning över det hela, men maten är bättre, om än inte tipptopp.

Mittag essen. Foto: KAI MARTIN

Vi har det oförskämt bra, men är också medveten om att det är lit regn på väg in, kanske också åska. Några bord längre bort sitter vår värdinna på hotellet i Lindau och Z frågar henne om prognoserna och får lugnade besked. Det kommer blåsa över och i princip ställs inga föreställningar in.

Skönt. Men en dryg timme innan föreställningens start 21.00 börjar regnet ackompanjera det allt mer intensiva mullrande där blixtarna lyser upp himlen med kraftiga ljussättning. Ovädret ber inte om ursäkt utan stormar in med full kraft. Det i och för sig välbehövliga regnet tvingar folk till skydd, Vår vertikalt ösregn piskar nu vinden i så att det faller från sidan. Sällskapet vid bordet bredvid och utanför oss flyttar sig längre och längre in. En röst meddelar att besked om föreställningen ska ske vid 20.30. Vid 20.30 kommer besked om att besked ska ges 21.00. Vid 21.00 kommer besked om nytt besked 21.10 och vid 21.10 blåser arrangörerna av föreställningen, den första inställda den här säsongen. Snopet är ett för vagt ord. Vi är tillspillogivna, förbannar vår otur, grämer oss, sitter kvar och äter efterrätten som knappt smakar i besvikelsen, efter att vi har fått jaga bort ett par som försökte sno vårt bord under tiden vid hämtade delikatesserna.

Finns det hopp när regnet faller och åskan dånar…? Foto: KAI MARTIN

Vid tio är det skenande skyfallet en smulare mildare och vi reser oss för att gå till hotellet. Z, förutseende av kyparen tacksam, hade sett till att betala redan innan kaoset nådde sin kraft. Vi har har av hotellet fått drinkbiljetter som något slags fåfängt försökt till plåster på såren för den stritt forsande vårflodstoaletten, så vi utnyttjar dem till… öl!

Suröl. Foto: KAI MARTIN

Det trösta föga och tänker att kanske kan en god natts sömn ge lindring, men väl till sängs möts vi av madrasser hårdare än Harry Callahan, Clint Eastwoods tuffe San Franciscosnut. Timmarna av sömn blir få, vi lämnar sovsalen till hotellrum och en skallande toalett utan saknad… fel, vi saknar att vi inte fick se föreställningen och besvikelsen blir inte mindre när vi är på plats i biljettkassan för att lösa återköpet av biljetterna. Det visar sig att paret bredvid precis har köpt biljetter till torsdagens föreställningen; så nära och så långt borta. Men vi hade ju inte, som andra, rest hela vägen från Japana för att se ”Carmen” i Bregenz. En tröst för tigerhjärtan.

Alptoppar och besvikelsens dalar – en resa tur och retur

Posted on augusti 5, 2018 av Kai Martin

När detta skrivs är det söndag. Söndag var det också då vi for. Eftermiddagsplanet till Bryssel tog oss efter landning där till Stuttgart där kvällen slagit till, mörkret lagt sig och tröttheten slagit till. Vi hade försökt proviantera på Bryssels flygplats efter den sköna flygturen över Kattegatt med ett lockande Anholt tusentalsmeter nedanför, in över Jylland, Ebeltoft, Samsø innan några få molnbankar skuggade färden vidare över Tyskland, Holland och Belgien, floden Senne och landets förtätade landskap, land och stad. Men maten blev några baguetter och mineralvatten, någon belgisk choklad och sedan take off.

Planen var ju klar. Fyra länder på några dagar där Bregenz och uppsättningen av ”Carmen” var huvudmålet, som skulle infalla på onsdagen. Fyra länder…? Jo, ja, det skulle bli fem.

Par på tur. Foto: KAI MARTIN

Stuttgart by night. En flygplats som inte var överväldigande stor, lite åt Landvetterhållet, men som smidigt föste oss ur terminalen och ned till tåget som lika smidigt tog oss in till en av dessa tusen och en säckstationer som finns i Europa, ja, kanske världen. Fast nu i de undre regionerna. Promenaden till hotel Unger var kort och knappast ens stärkande, värmen slog mot oss som en vägg och nattportieren såg väldigt tysk ut, om fördomen godkänns: lång, smal, hästsvans, litet tunt skägg och med en generös brytning på engelska. Rummet var spatiöst i brunton, men när schampo och tvål saknades gav sig Z på en tur ned till receptionen för att inte komma tillbaka…

förrän långt senare. Den vänlige nattportieren hittade inte något av det efterfrågade förrän efter en lång stund och jag hann undra om hon gett sig ut på en skattjakt by night.

Nå, väl i säng visade det sig att huvudänden i min säng lutade betänkligt. Jag vände mig om, kudden där fötterna skulle vara och viecversa, för att efter nattens toabesök känna längtan efter min hustrus närhet. Så jag lägger mig ner och söker efter henne, men når hennes fötter; hon har alltså gjort som jag.

Natten blir ändå god och luftkonditioneringen räddar svalkan under detta som ska bli en het resa.

Früstück, Stuttgart. Foto: KAI MARTIN

Frukosten är fantastisk, en buffé med det mesta: frukt, yogurth, kallskuret, olika sorters bröd, marmelad, korvar, omeletter, grönsaker… Vi äter som det anstår, sköljer ned allt med några baljor utmärkt kaffe. Så checkar vi ut, men får lov att låta bagaget stå enär vårt tåg mot vidare djärva mål inte går förrän vid fyra. Det fanns väl en ambition om att ta ett smärre grepp om Stuttgart, men under natten slog drömmen till och Boss outletshop i Metzingen lockade. När jag så fick med hustrun med på detta kommersiella vanvett blev det alltså inget turistande utan ett köpäventyr, shopaholicskadorna gjorde sig påmint.

Det blev tåg och en promenad genom Stuttgart Haubtbahnhof efter att fått hjälp av en rar, ung, engelskspråkig tyska som guidade oss genom biljettsystemet.

Stationen är under byggnation och jag hinner tänka fler än en gång om protesterna mot detta omfattande bygge som har med kommunikation att göra har varit lika starka som dem mot Västlänken…?

Westlink Stuttgart. Foto: KAI MARTIN

Utanför reser sig branta, resliga kullar med vinodlingar djärvt klättrande längs vår väg ut ur Stuggart. En stad hinner inte ta slut förrän nästa samhälle börjar. Tåget stannar nogsamt på varje adress, men det tar inte mer än en dryg halvtimme innan vi är framme i byn Metzingen som alltså hyser en vitt omtalad outletby. Det tar en tio minuter, en kvart att promenera genom den lilla staden och vi inleder, efter att hämtat en karta över området på informationen, med just Boss. Först ut provkollektionbutiken, som har en hel del roligt som inte ligger under det ordinarie sortimentet.

Jag provar, känner efter, provar igen, gör en catwalk för Z och provar nya plagg igen.

Om jag köpte något…? Det får ni se i höst.

Så vidare ut till den stora Bossbutiken som är gigantisk. Vi irrar runt, provar, känner, klämmer, roas och förskräcks, delar på oss för allt är så omfattande att det skulle ta timmar och åter timmar i anspråk om vi skulle göra på gängse sätt, det vill säga följa varandra steg och göra tummen upp eller ned för de plagg vi väljer på vägen.

Vi hade ju redan på Landvetter slagit till med en blus (Z) och ett par boots (jag), så egentligen var behovet inte så stort och dessutom var ju packningen lätt för de dagar nere på kontinentens förhöjda delar som vi skulle besöka.

Värmen accelererar, jag smiter in på Zegnas, Burberrys, Hacketts, Calvin Kleins och Armanis butiker för lite svalka och inser vilka enorma fynd jag gjort på mina loppisvändor. Z och jag förenas, checkar ut från galenskapen och för den nyfikne blev det kassar som sällskapade oss ut.

Vi går mot stationen, känner hungern slår till samtidigt som törsten. Tåget ska inte gå på 40 minuter, så vi hinner beställa in en bratwurst och en bier, som dunstar betänkligt. Självklart tar etablissemanget inte kort, så ansvarig för reskassekortet får pinna iväg till en bankomat. Men vi hinner både att äta, dricka och betala samt ta inkommande tåg mot Stuttgart.

Frestelser i Stuttgart. Foto: KAI MARTIN

Väl tillbaka har vi tid över och Z har bestämt sig för en kik i prylbutik under tiden som undertecknad hämtar bagaget på hotellet. Vi hinner också en snabb tur på Königsstrasse, gågatan med butiker som lockade med reapriser bättre än ute i Metzinger. Jag snubblar ned för trapporna till Benettons herravdelning och snubblar upp med en skjorta och ett par coola byxor för knappt 50 euro. Z hittar några blusar till sig och dottern samt en sjal.

Så ut. Mot centralen. Mot tåget. Mot Lindau. Vi har av någon oklar klokskap bokat förstaklass, som väl på plats visar sig vara i klass med SJ:s andraklass. Tåget blir snabbt fullt och mer än så, alla söker plats, men Z och jag sitter tryggt, om än med bagaget en stolsrad bakom oss. Vi har en färd söderut på drygt tre timmar och det tyska landskapet är förvånande flackt, folk går av, folk går på. Men först vid Friedrichshafen lättar det betänkligt. Vi har ju kommit upp till Bodensjön, men inte siktat dess vatten. Banvallen kantas nu av fruktodlingar: vin, päron, men framför allt äpplen. Så tuffar vi in i Lindau, denna fantastiska station belägen på en liten ö, som ändå hyser en rangerbangård för stora tåg som vårt.

Säckstationernas säckstation. Lindau. Foto: KAI MARTIN

Z är min guid i livet, så också nu. Hon pekar ut riktningen mot hotellet och vi promenerar några få hundra meter, som man gör i Lindau, och kommer direkt på hotel Schreier vid en gränd nere i hamnen. Eftersom vi kommer en timme efter att receptionen har stängt har Z fått instruktioner om hur vi ska komma in, via en kodbox och nyckelkort. Men det fungerar inte. Beredvillig personal på restaurangen hjälper till, via lite mackelemang med telefonsamtal med ägarna får vi hjälp av en man att komma in, blir lotsade till vårt rum och, tada! På bordet ligger kortet vi skulle haft, men som ägarinnan missat att lägga i kodboxlådan. Rummet är charmigt, luftkonditioneringen kämpar, men vi väljer att smälla upp balkongdörrarna och möta utsikten mot hamnen. Här ska vi stanna i två nätter och det gör vi rätt i.

Ett ljuvt rum i Lindau. Provvisning av Benettonkläderna samt utsikt. Foto: KAI MARTIN

Matintaget har varit magert under dagen, där vi mest ätit jordnötter med sälta och druckit vatten och Coca-Cola. Så när hungern slår till simultant blir det inte nådigt. Vi rör oss snabbt mot en restaurang som ligger precis mellan där järnvägsrälsen tar slut och den väldiga Bodensjön börjar.

Eil Gut Halle är en imponerande restauration och Z har gjort sin läxa väl. Inne i restaurangen finns en lyxbilsutställning, men också för tillfället rätt få med gäster. En vänlig man i baren rekommenderar oss att gå ut till biergarten utanför, så vi gör så. Z beställer samtidigt som jag sätter mig vid ett bord med utsikt för sägen. Här vill vi sitta länge. Men när hon väl är framme vid öppningen för beställningen på detta hipsterlikande ställe hör jag ett rop. Maten är slut. Snopna och sultna lommar vi iväg, tillbaka till hotellet, förbi detsamma i hungerns obeslutsamma grepp. Vi landar på ett ställe där friteringen är upphöjd till en konst, knappast det vi vill ha, men okej. så får vi reda på att kycklingen är slut och vi reser oss abrupt och går vidare. Så hamnar vi på restaurangen bredvid vårt hotell, beställer en trerätters meny, men får höra att köket kanske inte hinner innan det stänger. Förtvivlans väntan innan beskedet kommer att förrätten inte finns, men den går att ersätta. Servitrisen får kämpa med de sura svenskarna, men får så småningom över oss på rätt sida ju mer mat vi får i oss och med det röda vinet med mineralvatten svalkande bredvid. Nu uppstår den ljuva stunden vi jagat, kvällen är förvisso varm, men inte kvalmig, maten är god och sällskapet, som alltid, det bästa.

Men en lång dag fylld av intryck är till ända. Vi tackar och betalar, går de får meterna till vårt tillfälliga boende och låter sömnen famna oss i en rastlös dvala; värmen vill inte släppa greppet ens när solen vilar.

Morgonen är skön. Frukosten på det lilla hotellet utsökt och vi bestämmer oss för en båttur på sjön.

Båtfärd på Bodensjön. Foto: KAI MARTIN

Återigen ett klokt val. På sjön myllrar det inte bara av segelbåtar, där finns också svalkan. Vi gör en tur på två timmar med stopp i Bad Schachen och schweiziska Rorschach, får skönhet, höga berg och svalkande vindar. Väl tillbaka i Lindau strövar vi runt i makligt tempo, kikar på lite butiker, drabbas av vällingklockan och äter lunch hos en italienare, som serverar utmärkt pasta. Denna dag är vi på rätt sida gränsen, precis efter vår beställning stänger restaurangen för lunch och pausar inför kvällen. Begripligt. I köket är temperaturen hög och personalen slitet ont i hettan.

Mums och mättnad. Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter vår promenad. Bestämmer oss för att köpa ost, kex och vin att äta på balkongen efter kvällsvarden. En Nettobutik ger oss det vi behöver och precis innan har jag handlat två par låga strumpor för tre euro. Vi är varma, men fortsätter vår promenad runt Lindau, som är en liten ort med behagligt tempo, anrik, men också en semesterort som vet att sätta sina priser när det är säsong.

Altes Rathaus, Lindau. Foto: KAI MARTIN

Vi ser var man kan bada, men har också sett ut ett ställe som ser ut som ett kallbad. Så efter ett snabbt besök på hotellet för att ställa in varorna, drar vi iväg nu med badkläder nära till hands.

Kallbadhuset visade sig vara för endast medlemmar, så vi fick strosa vidare. Fann slutligen en plats vid en park med en trappa ned i det svalkande, nåja, vattnet. Hur som helst skönt och med en betagande utsikt mot de österrikiska och schweiziska alperna.

Im Bodensee man muss baden. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

En berättelse om en resa som fortsätter…

Diggiolo förenar

Posted on juli 27, 2018 av Kai Martin

Show:

DIGGILO

!!!

Showman. Ola Salo äter scenen och publiken. Foto: KAI MARTIN

Med: Charlotte Perrelli, David Lindgren, Mariette, Marika Carlsson, Ola Salo, Kamferdrops, Mendez, Christer Björkman, Ida Redig och Tommy Nilsson samt tiomannabandet lett av Robin Svensson samt dansarna och sångerskorna Lisa Stadell och Elin König Andersson.

Slottsskogen, Göteborg.

Bäst: Charlotte Perrellis röst är enastående.

Sämst: Synd att mikrofonen sprakar i hennes mest intima nummer.

Fråga: Är det så smart om ens tillåtet att köra med pyroteknik utomhus just nu…?

22 män och kvinnor på scen i ett koncept som är inne på sitt 16 år… Jo, Diggiloo är inarbetat, men är i år ändå kanske mer överraskande än på flera säsonger. Främst för artistuppställning. Flera rookies, om än etablerade artister, är ju både lite om att be om trubbel, som att anta en utmaning samtidigt som man öppnar nästan alla fönster på vid gavel för att vädra ut det gamla.

Nå, nu blir det inte så mycket av det. Visst, det är kul att se Ida Redig ta plats i ett kollektivt arbete. Hon som är en ensamvarg, som kanske i allt för många år inte släppt in någon, glöder i både teamwork och solistprestationer. Mariette är fostrad i Idolskolan, kan olika genrer och löper lätt mellan dem med både tyngd och lätthet. Kamferdrop gömmer sig inte bara bakom sina masker utan också bakom en identitet som artist som åtminstone inte jag får kläm på. Vill hon ens stå på scen…? Mendez medverkan är något slags alibi, oklart dock vilket. Jovisst, han är en charmig kille och en ok rappare på spanska, men när det kommer till sång skär det sig så illa att det blöder i mina öron. Christer Björkman har rent artistiskt inte mycket att komma med mer än schlagervinnaren 1992 och mer än så kan han heller inte erbjuda på scen. Trots franska chansoner, basker och knuten scarf runt halsen. Han räcker helt enkelt inte till.

Reder sig. Ida Redig jobbar utmärkt som en i gänget och för sig själv. Foto: KAI MARTIN

Det gör däremot Charlotte Perrelli och Ola Salo. Hon som, höggravid, sjunger fantastiskt oavsett som det är som schlager- eller italiensk smörsångerskadiva. Bravo. Han älskar ju att stå på scen, möta publiken, få den att äta ur sin hand och bjuda på elastiska sånginsatser – från the Arkbombasm till soul.

Men vad hände med den utlovade duetten dem mellan…? När jag intervjuad henne sa hon att de två skulle köra en version av U2:s ”One” à la mötet mellan Bono och Mary J Blige. Så blev det inte. Synd.

Så Tommy Nilsson, lång och trygg i sin sång, som bjuder på en hyllning till Lill-Babs i ”Hon”, den svenska versionen av Charlez Aznavors ”She”, som inte bara ger rysningar och tårar utan också stående ovationer. Både för sin insats, men kanske mest som en postum hyllning till den folkkära Barbro Svensson.

Marika Carlsson är komikern som ska bjuda på skratt mellan sångnumren. Hon är bra på det och hennes inledning med kärleksfull drift av riktiga Göteborgstanter är underbar. Men hon är så mycket mer och kan med starkt självförtroende plocka in fem minuter av allvar när hon speglar sig i sitt ursprung som adopterad, svart och lesbisk, för att öppna publikens hjärtan. Starkt och fint.

Diggiloo 2018 vilar på sin tradition. Utmanar inte något värst. Men är en stunds god underhållning denna den hetaste av somrar.

Gôrtrist Guns

Posted on juli 22, 2018 av Kai Martin

Konsert:

GUNS N’ ROSES

Guns Gôrtrist. Foto: WIKIPEDIA

Ullevi, Göteborg.

Publik: 64289.

Bäst: Duffs ärmlösa Hisingen-t-shirt.

Sämst: En megastjärnas falsksång.

Varför: Att leva på gamla meriter är en sak, men lura en jättepublik att se och höra skiten…?

”This ain’t rock’n’roll, this is genocide!”

Orden är David Bowies, de som inleder låten ”Diamond dogs” på albumet med samma namn. Det var 1973. Det är nu…

Med Guns n’ Roses på Ullevis scen, publikrekord i hårdrocksammanhang, och en hängiven publik som plågas i nära tre och en halv timme. En publik som hoppas på det magiska, men som torteras med falsksång av Axl Rose och fantasilösa gitarrsolon från Slash tillsammans med ett ljud som måste karaktäriseras som det sämsta någonsin på den stora arena; ett muller, som blott såg sitt ljud ungefär tio låtar in i setet för att blåsa bort och hämta andan och komma igen senare. Nyckfullt och hånande för den som till äventyrs ville höra något annat än ljudfällor slå igen.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig. Guns n’Roses lever på minnen från fornstora dar och spänner muskler som har förtvinat. Men nog hade jag trott att det skulle finnas någon klädsam ambition, en längtan att visa sin publik att det finns fog för storheten som gjort bandet till giganter. Men icke.

Här radar bandet upp covers, och det är verkligen covers, inte tolkningar: Wings, Misfits, Johnny Thunders, Soundgarden, Derek & the Dominos, Pink Floyd, Jimmy Webb, Velvet Revolver… Men, herregud, det är inte ett afterbeachband på Tylösand, vi snackar om! Det är Guns n’ Roses, som (jag vet) förvisso hela karriärer rosat sin marknad med covers, men i ett liveset?!

Det här är rockmusik som tar död på rocken på samma vis som dinosaurierna som föregick punken, som sedan kom att sopa banan på små och stora scener under några friska år i slutet av 70-talet.

Det är förvisso det enda positiva i detta elände, att ur något miserabelt kommer oftast något gott. För detta var humbug. Detta var inte rock’n’roll. Det var folkmord på arenarock.

Låtlista. Guns n’ Roses, Ullevi 21 juli:

It’s so easy

Mr Brownstone

Chinese democracy

Welcome to the jungle

Double talkin’ jive

Better

Estranged

Live and let die

Slither

Rocket queen

Shadow fo your love

You could be mine

You can’t put your arms around a memory/Attitude

This is love

Civil war

Yesterdays

Coma

Speak softly love/Sweet child O’ mine

Wichita linemen

Don’t cry

Used to love her

Which you where here

November rain

Black hole sun

Knockin’ on heavens door

Night train

Extranummer

27. Patience

28. Madagaskar

29. The seeker

30. Paradise City

Prima pirater bullrar på Brännö

Posted on juli 19, 2018 av Kai Martin

Fars:

PIRATES OF SÖDRA SKÄRGÅRDEN – KUNGLIGT BREV

Pirater2

Kreativitetsdynamo. Henrik Wallgren och Per Umaerus är en aldrig sinande källa av inspiration och idéer. Foto: PAULINA ULIANOVA

Manus: Henrik Wallgren Musik och sångtexter: Per Umaerus, Henrik Wallgren och Stefan Sporsén Regi: Robert W Ljung och ensemblen Ljud och ljus: Jimmy Olsson Foto: Polina Ulianova Affisch: Fredrik Ståhl inspicient: Eskil Lundgren I rollerna: Ingela Gathenhielm: Charlotta Lundgren John Norcross: Henrik Wallgren Michael Knie: Per Umaerus Trefingers-Billy: Martina Jakobsson Isak Browald: Stefan Sporsén

Regi: Robert W Ljung och ensemblen.

Manus: Henrik Wallgren.

Musik och sångtexter: Per Umaerus och Henrik Wallgren.

Medverkande: Henrik Wallgren, Martina Jakobsson, Charlotta Lundgren, Stefan Sporsén och Per Umaerus.

Ljud/ljus: Jimmy Olsson.

Inspicient: Eskil Lundgren.

Spelas till och med 28 juli på Brännö varv.

Efter ”Sköna skjut i skärgården”, ”Kyss mig shejk” och ”Kraken på kroken” är det dags för nya tag signerad duon Henrik Wallgren och Per Umaerus. Detta par som doppade i inspirationsflödets mest lekfulla och intensiva källa har ständigt något nytt hyss på scen på gång. Något som aldrig stannar i byrålådan, ett manus som aldrig förkastas eller en sång som inte tonsätts. Här finns en förtjusande gränslöshet och en generositet att med underhållning sprida glädje och – ibland – insikt.

Med ”Pirates of Södra skärgården – kungligt brev” slungas vi tillbaka till tidigt 1700-tal. Brännö är ett tillhåll för pirater. Den främste, Lars Gathenhielm, är precis som Karl XII, död. Gathenhielms hustru Ingela styr kaparimperiet med fast hand.

Till detta skapas alltså en fars utan spring i dörrar bakom och under presenningar på Brännö varv med glipor av en småbåtshamn i 2010-talet gläntande utanför.

Det blir med andra ord förvecklingar när de småkorkade piraterna Michael Knie (Per Umaerus) och John Norcross (Henrik Wallgren) på olika vis kurtiserar Ingela Gathenhielm (Charlotta Lundgren), som som änka ingått äktenskap med den filosofiske drömmaren Isak Browald (Stefan Sporsén). In dundrar piraten Christopher Condent, eller Trefingers-Billy, (Martina Jakobsson) på scenen och ränker kan smidas. I kulisserna, för att förstärka intrigen, smyger också Lasse-Maja, den ökände kriminelle som delvis bedrog utklädd till kvinna och som rent faktiskt levde ungefär hundra år senare (1785–1845). Men allt är möjligt i de kreativas värld.

Pirater1

Roande. ”Pirates of Södra skärgården” är trivsam underhållning. Foto: PAULINA ULIANOVA

Med en historia baserad på historien med historiska personer, alltså, kunde det bli dammigt. Istället blir det ändå ett livfullt och underhållande komiskt kostymdrama. Lite som barnteater för vuxna. För Wallgren/Umaerus är fenor på att hitta på, skapa spinn i sin berättelse och gör det gärna till musik. Här kommer så Stefan Sporsén till sin rätt. Kapellmästaren för Augustifamiljen (”På spåret” med mera) får dessutom uttryck för sin mer subtilt skådespelande ådra.

Om de tidigare föreställningarna har haft en underbyggande sensmoral om värnande om (skärgårds-)miljön och ekonomisk rovdrift är emellertid ”Pirates of Södra skärgården – kungligt brev” mer vag i sensmoralen. Här handlar det mer om att skojfriskt lura den ene för att bli lurad av den andra. Inte desto mindre roande.

Kungligt brev, förresten…? Ja, i pjäsen figurerar det så kallade Madagaskarbrevet från 1714; ett brev från 1400 pirater som ställer sig och sina 25 skepp till Sveriges förfogande för att göra en kaparstad av Majorna och den södra skärgården. Något som ska ha gått i stöpet med Karl XII:s död 1718. Men nu kom det till nytta.

Roande Tartuffe i stenhård miljö

Posted on juli 18, 2018 av Kai Martin

Komedi:

TARTUFFE

Tar4

Självgod. Kjell Wilhelmsen späckar sin Tartuffe utsökt. Foto: KAI MARTIN

Stallebrottet, Bohus-Malmön.

Spelas till och med 24 juli.

Regi och scenografi: Mirja Burlin.

Manus: Molières.

Bearbetning: Mirja Burlin och Maria Hörnelius.

I rollerna: Kjell Wilhelmsen, Regina Lund, Maria Hörnelius, Victor Trägårdh, Hanna Holmqvist, Bo Westerholm, Lilja Fredriksson, Lars Bethke, Challe Charlis, Adam Högblom, samt öns egna amatörer.

Koreografi: Camilo Ge Bresky

Musikarrangemang: David Sperling Bolander

Kostym: Matilda Söderling

Åh, ”Tartuffe”, detta skälmstycke till komedi som bedrägligt bor nära både med kaos och Lars Norén och som har ett så ljuvligt deus exmachinaslut. Mer än 350 år efter premiären ser pjäsen nytt ljus i den bohuslänska graniten i vackra spelplatsen Stallebrottet. Men det är inte bara vördnad inför ålder och sceninramning som imponerar.

Mirja Burlin och Maria Hörnelius har med kärlek, omvårdnad och lekfullhet tagit sig an Molières text, förpassat handlingen i något slags nutid, bjudit in såväl bofasta som sommargästande Bohus-Malmönbor. Och se, spelet kan börja.

Tar3

Far och dotter. Orgon (Victor Trädgårdh) försöker övertyga sin dotter Mariane (Lilja Fredriksson) om något förträffligt – dumt. Foto: KAI MARTIN

Tartuffe, den självgode, bigotte tölpen spelad med förtjänst av Kjell Wilhelmsen i en av sin första komediroller, nästlar sig in hos Orgons familj och lindar den rike och faktaresistente Orgon (Victor Trädgårdh) kring sitt finger. Tartuffe som också tjusat Orgons lika faktaresistenta mamma, kärnfullt spelade av Maria Hörnelius. Det skapar naturligtvis ett farsartat ramverk som ekar frustande och lustfyllt i Stallebrottet.

Burlins och Hörnelius manus är troget förlagan, men också spänstigt humoristiskt med inpass och nutidsmarkörer, som uppskattas. Med Tartuffe som sakta lindar in sig mot makten, men så snart han avslöjas tar på sig offerkoftan för att värma sig med, speglar pjäsen också det politiska spelet i Sverige. Skickligt.

Lika skickligt har Matilda Söderling jobbat med kostym där barock, rokoko och krås möter Levisjeans, blingbling och fotbollsstrumpor i ett elegant mischmasch.

Det här är en föreställning med tempo, dramatik, slapstick, musik (mycket schlager från 60-tal till 2000-tal), sång, dans och humor.

Hanna Holmquist bereds mycket utrymme i första akten som den sanningsägande och klarsynta pigan, eller här au pairen. Hon som inte kan låta munnen tiga still när hon ser vad som sker när den lismande Tartuffe stormar på. Hon som försöker limma ihop kärleken när den i en komisk spinn sätts på prov för Mariane (Lilja Fredriksson) och den tilltänkte Valère (Charlie Challis). Här har vi en komedienn i vardande. Victor Trädgårdhs Orgon slukas av den lismande lögnare Tartuffe, men biter snart i ett surt äpple. Det är en bullrande karaktär som en Ulf Brunnbergfigur där han mot det blixtrande, humorfylld slutet genomströmmas av allt från Sven Wollter till Alfred i ”Emil i Lönneberga”. Mycket roligt.

Tar1

Brett register. Regina Lund visar upp hela sitt register. Här med Lars Bethke.

Foto: KAI MARTIN

Regina Lund vårdar sin koketterande Elmire med brett register och hon visar att överspel inte behöver vara av ondo. Här underhåller hon från minsta vink, blink till största gest. Hon är också den som sjunger bäst.

Till detta en ensemble som tillsammans med amatörerna från ön, som skapar förutsättningar för denna underhållning.

Visst, jag kan ha min invändning mot att den gudsfruktande om än svårt bigotte Tartuffe har en tjänare som är buddistisk munk (något som i andra akten får ett märkligt stort utrymme). Men det är en randanmärkning. ”Tartuffe” i Stallebrottet är värd sin resa, oavsett om man kommer till fots, med bil eller båt.

Björk i full blom

Posted on juli 16, 2018 av Kai Martin

Konsert:

BJÖRK

!!!

Björk1

Konstfärdigheter. Björk är så mycket mer än sin musik.

Foto: SANTIAGO FELIPE (från Björks Facebooksida)

Dalhalla, Rättvik.

Publik: 5500.

Bäst: Björks konstnärliga integritet är okuvlig.

Sämst: ”Human behaviour” föll på oreda i tonarten.

Fråga: Hur märklig kan en konsert bli…?

Sugarcubes (1986–1992) var ju ett förtjusande band på både skiva och scen. När så en av bandet förgrundsfigurer väljer att gå sin egen väg borde det inte bli fel. Sjävklart inte. Björks ”Debut” tillhör en av mina favoritalbum späckad med bra musik, spännande arrangemang och den så karaktäristiska sången i fri blom.

Det har hänt en del sedan 1993. Björk Guðmundsdóttir är en fri konstnärssjäl, men också en rastlös sådan. Det är inte bara från ett album till en annan som hon utforskar musikens möjligheter, utan också från låt till låt. Jag såg henne i Dublin 1995 i samband med utgivningen av ”Post”, ett framträdande som kunde mer. Men så blev det inte när hon senare den sommaren gästade Göteborg och Heden i ett cirkustält. För i mångt och mycket har inte alltid Björks ambitioner med sin musik förenats mellan inspelningar och scen.

Skam till sägandes har jag inte varit på någon spelning med henne sedan dess. Hög tid nu, alltså.

Min tanke var att i just Dalhallas fantastiska inramning kan så mycket ske och just där borde Björks pretentioner stämma in.

När man så vandrar nedför vägarna mot den amfiteater där scenen är placerad längst ner i kalkbrottet hörs fågelsång, som om vi klivit ned i en ny värld mer gränsande till någon regnskog eller djungel snarare än Dalaskogarna i trakterna kring Rättvik.

Björk3

Björk i full blom. Foto: SANTIAGO FELIPE (från Björks Facebooksida)

På scenen förstärks de intrycket. Det är stora blomblad och växtlighet, förutom slagverks- och keyobard/dj-podiet samt den uppställda harpan inga instrument över huvudtaget. Ska det bli elektroniskt? Ska det en orkester dyka upp ur grönskan?

Det blir allt det och så mycket annat. För Björk på scen är något oändligt över en konsert. Mer av ett slags performance, en iscensatt musikalisk resa där skärmen bakom henne integreras med bilder av blommor, djur och natur plus videor från de låtar som just spelas.

Tio av spelningens 16 låtar är från senaste albumet ”Utopia”. Kanske hade spelningen mått bra av en bättre mix med material från fler av hennes album.

Björk2

Koreograferad show. Foto: SANTIAGO FELIPE (från Björks Facebooksida)

På scen tvärflöjtsseptett Viibra från Island, som böljar som ett sädesfält, koreograferade paner som lockar och tjusar i sällsamma arrangemang. Till detta alltså en slagverkare, en man som sköter de elektroniska ljuden och en harpist. I all särklass en säregen sättning. Till detta Björk och hennes röst, som hämtar allt från själen. Kraft och styrka, smeksamt och ömsint. Ej heller att glömma hennes och de andras kreationer, som härtappat från någon scen ur ”Trollkarlen från Oz”; drömskt och utstuderat.

Jo, det är en fröjd för ögat. Men för örat…?

Nja, den flöjtarrangerade musiken med stänk av slagverk, harpa och elektronika fastnar lite väl mycket i formen, även om det emellanåt är förföriskt förtjusande. När sedan Björk i sin tidiga sololåt ”Human behaviour” kommer in i fel tornart, ja då klarar inte denna så fantastiska sångerska att rädda hem detta hennes mästerstycke.

Det är dock den enda blamagen i ett konstnärligt och pretentiöst framträdande som inte liknar någonting annat. Märkvärdigare, på gott och ont, kan det inte bli.

Låtlista, Dalhalla 14 juli:

1. Arisen my senses

2. The gate

3. Utopia

4. Blissing me

5. Claimstaker

6. Isobel

7. Courtship

8. Human behaviour

9. Tabula rasa

10. Pleasure is all mine

11. Wanderlust

12. Features creatures

13. Losss

14. Sue me

Extranummer:

15. The anchor song (på isländska)

16. Notget

Anarki och kaos i stillhetens rike

Posted on juli 16, 2018 av Kai Martin

Resan från då till nu

Jag for genom Sverige i ett slags diametral, från Göteborg upp förbi Skara, Mariestad, Filipstad, Vansbro mot Orsa. Rättvik väntade, eller snarare Dalhalla, för först GES där jag i all hast fått biljett och sedan Björk, som jag också i all hast hade fått biljett.

Att resa på vägar med husvagnsekipage, husbilar, lastbilar, traktorer och människor som inte vet att köra efter hastighetsskyltar eller bereda plats för dem som har mer bråttom är krävande för den som har brist på tålamod. Men jag kom fram, borstade bort resdammet, slöt min vän Gomer i min famn, vilket är en ryggövning som kräver sin atlet eftersom han är 202 cm lång. Han har dambesök och jag hälsar artigt, får anvisad en sovplats och hinner bestämma att vi självklart att inleda morgondagen med att bada.

Vän med miner. Foto: KAI MARTIN

Sedan beger jag mig mot Rättvik och Dalhalla för konserten (som jag har skrivit om här).

Jag är, efter konserten, restrött och vägen tillbaka till Orsa tar. Ändå kan jag inte somna bums och när jag väl slutit ögonen blir det för en intensiv resa in i drömmarnas rike med händelser väl så innehållsfyllda som det liv jag lever, om inte mer.

Gomer är min vän sedan svindlande 45 år tillbaka i tiden. Då träffades vi i Hvitfeldtska gymnasiets gymnastiksal, basketspelande kom snart att bli musik i bandet Hittebandet, som sedan blev Morsans Profeter, jazzrock, och Fulgörans, en proggorkester där jag smet innan speldebuten (jag sjukskrev mig pinsamt nog, utan att egentligen vara sjuk). Så blev det Stick! och in i punkens virvlande, energistinna värld där Gomer Explensch äntligen fick tillfälle att utnyttja det artistnamn som han redan under mellanstadietiden hade kreerat. Vi blev snart en fantastisk orkester som gjorde en enastående resa under åren 1978 till 1985, då vi den 10 augusti avslutade vårt åtagande i postpunkens tjänst.

I ett band lever man tätt ihop, slitningar paras med hängiven kärlek, gräl blandas med skratt. Vi hade, då Kai Martin & Stick! la ner, haft en 12-årig relation, Gomer och jag. Vackert så och den fortsatte även om det inte var till musik. Även om vi inte kom att bo i samma stad. Även om intressesfären skilde oss åt; han åt sitt, jag åt mitt.

När jag blev pappa nästa på dagen fem år efter att avskedskonserten ägt rum kändes det självklart att Gomer skulle bli gudfar åt den förstfödde sonen.

Min musikaliska kreativitet hade gått i träda gällande låtskrivande. Men artisteriet upprätthölls i coverbandet Glenn-Yngves, en orkester om fyra man (bas, trummor, gitarr och sång) som oavsett vilken låt som spelades höll samma fart som Ramones. det var lustfyllt.

Gomer, däremot, skapade och slet med sina attribut, han som kunde gå från jazzdude till oi-punkare på en vecka, eller raggare till knutte, mods eller hippie. Alltid med högt buret huvud och rak rygg, vilket blir en ansenligt stolt syn.

Jag minns inte riktigt när, men han hade något releasekalas ut vid Lövgärdet för något projekt med hårdrock i bagaget. Vi stod ett gäng och väntade när han och bandet kom i något slags limousine med musiken dånande.

Musiken

Musiken har alltid varit viktig för honom och punken kom allt mer att bli en väsentligt del av hans identitet, framför allt efter flytten till Stockholm i slutet på 90-talet.

Men under några år, nära sju, så försvann den med honom i en andlig resa med Alexandria som bas. Kontakten upphörde, för att snabbt kopplas på i januari 2013 då han var på besök i Göteborg och vi plötsligt kunde göra verklighet av Kai Martin & Stick!-återföreningen (hade aldrig gått utan denne eminente och excentriske saxofonist).

Vacker utsikt. Foto: KAI MARTIN

Han hade nu Skattungbyn utanför Orsa som sitt läger. Han behövde frid och ett lugnt tempo, han fann det. Men med tiden satt det uppdämda behovet av musik en gräns, det blev låtar och texter, blues, sedan punk, sedan bandet the Budokan.

Han blir engagerad i Orsayran och om han inte har varit en profil tidigare jobbar han hårt på att vara det där han nu bor, han hälsar på alla, pratar med alla, vet allt om alla och han vill att alla ska vara välkomna i hans värld, som det sociala geni han är.

Klipp från Dalarnas Tidningar.

Under förra året spelade det in en dokumentär om en relation han hade med en kvinna från Holland 1980. Den ingick i ett program där förlorad kärlek ska återfinnas, så han får träffa sin nederländska 35 år senare. Ett svindlande snyftprogram, fint för att han är fin och med mycket bilder från hans vardagsliv i norra Dalarna. Till programmet hade han också gjort en låt, som i våras blev en video av Maria Mäki.

Festival

Nu var jag i hans hemtrakter för några dagar. Denna så förunderliga sommar 2018 med en värme av sällan skådat slag och med utevaro från behövligt regn. The Budokan skulle spela på Inspirationsfestivalen i Skattungbyn, ett hippieparadis som vilt kontrasterande nynazisterna kring Ludvika 150 kilometer söderut.

Här bland folkmusik, kulningar, ragor, meditation och yoga skulle alltså punkens larm slå in en kil i stillheten.

Jag var humpare och scentekniker, hade ställt mig till tjänst för min vän och hans mannar – The K – bas – sång, Flix Gotem Trix – gitarr – sång, Tapper – trummor, John Blaklogos – lead gitarr – kör, Gomer Explensch – lead sång, gitarr, saxofon.

Festivalen hålls bara några fäbodar ifrån där en gång porrkultfilmen ”Fäbodjäntan”, som jag förövrigt aldrig har sett, spelades in. Miljön är med utsikten enastående. The Budokan ska spela på en liten marknära scen där en fäbod tjänar som skydd för instrument och även som ett slags backstage.

Pre gig food. Foto: KAI MARTIN

Jag har inte ätit på hela dagen, hungern pockar på uppmärksamhet och vi går för att äta vegansk gryta med sallad. Jag betalar. Äter som en svulten, men Gomer än mer, som alltid. En portion blir en till som backning.

Spelningen

The Budokan har varit flitiga. Han en omfattande låtbank som de nu ska ösa ur. Jag har hört somt tidigare, framför allt låten ”I am the skinhead in your life” som härjat på Siljanstoppen i lokalradio i över ett år.

Bandet inte bara soundcheckar med låten utan inleder också sin spelning med den. Det är punkigt, engagerat och larmigt. Gomer är frontmannen som älskar att möta sin publik, nu inte bara som saxofonist i ett band utan som sångare. Publiken går snart bananas, som om det är en fördrivningsrit. Det pogas, brottas, dansas intensivt samtidigt som gruppen brottas med sin musik och en trilskande mikrofon.

Anarki och kaos med Gomer Explensch the Budokan. Foto: KAI MARTIN

Det blir anarki och kaos under en timme. När allt är över är tystnaden bedövande, publiken svettrusiga av glädje och vi plockar snabbt undan.

Gomer undrar förstås vad jag tycker och jag försöker vara öppenhjärtig; bra energi, fascinerande med punkkraften (han är ju trots allt över 60), men låtarna är för långa. Av den där timmen skulle det med kortare låtar kunnat bli stint och tätt över 40 minuter. Packat och klart om man dödar lite darlingar. Samtidigt älskar jag oredan i allt, okynnet, att vilja göra och göra, skaparkraften och det obändliga. Fint.

Avskedet

Vi har två biljetter till Björk och åker dit i en trång bil på kurviga vägar. Är med om en uppsättning mer än en konsert och jag skjutsas hem till den bostaden jag lånar. Det blir ett farväl där i Dalanatten. Men tidigare på dagen har han lurat iväg mig mot Orsa flygplats och en badsjö där stillheten endast bryts av en badande familj med småbarn och Gomer Explensch hov, som ligger i gräset vid sjöns kant som en målning av Édouard Manet.

Utsikt. Foto: KAI MARTIN

Gos med GES

Posted on juli 16, 2018 av Kai Martin

Konsert:

GLENMARK, ERIKSSON och STRÖMSTEDT

!!!

bild

Trallande trio. Glenmark, Eriksson och Strömstedt underhåller.

Foto: MADDOC PHOTOGRAPHY AB (från Borgholm 2017)

Dalhalla, Rättvik (torsdag 12 juli)

Publik: Knappt 5000.

Bäst: Orups förmåga att tända publiken.

Sämst: Att en gång vända ryggen åt åskådarna må vara hänt. Men flera gånger!

Fråga: Kan GES-killarna verkligen hålla sig ifrån att göra något nytt…?

De skulle inte ens ha dansat en sommar. Trion som sattes att skriva VM-landslagets kamplåt 1994 hamnade i en präriebrand av känslor och kunde inte sluta. Av en låt blev det ett album och en flammande, succéfylld turné sommaren därpå.

Jo, det ska smidas medan järnet är varmt. Men jag tror samtidigt att utan kvalitet i det som smiddes i de här tre låtskrivarnas smedja hade det aldrig gått. För är det något herrar Glenmark, Eriksson och Strömstedt kan, så är det pop.

De kan hantverket, vet att influeras och sätta ackord mot melodi till en text som kan bita sig fast och vara lättviktigt underhållande och med igenkänningens smarta estetik.

Med bara två album i ryggen och med en radda egenhändigt skrivna svenska popklassiker är ju manegen krattad för att det ska bli god underhållning. Så när producenten Patrik Krall fick en idé att väcka trion för en spelning eller två i Borgholm förra sommaren (det blev sex utsålda!) sa plötsligt GES inte längre nej. Dessutom, när de väl landat förra sommarens spelningar fick de feeling för fler. Det blev en rejäl turné denna sommar, där första spelningen gjordes i Dalhalla den 11 juli.

Omständigheter gjorde att jag landade på plats först andra spelningen. Det publikrekord (5 739) från kvällen innan skulle inte komma att slås. Men det är ett avslappnat, busigt och förtjust gäng som står på scenen.

Kanske inte så konstigt. Niklas Strömstedt och Orup (alltså Thomas Eriksson, om nu någon missat det) har båda rejäla krogshower i ryggen, där fokus från låt ett till finalen varit intensivt. Här är det förvisso uppstyrt, men mindre kravlöst. Mer plats för lek och definitivt publikfrieri.

De inleder med ”Sångerna om sommaren”, från andra albumet, svensk pop i sin prydno som följs av första albumets ”Ingenting som minner om dig”, vilken smart förenar ELO/Jeff Lynn-harmonier. Så stökar Orup till inledningen på punkvis på ”Älska din älskling” och där och då sätter han tonen för kvällen. För i mångt och mycket är det han som är kungen, han som bjuder upp och in publiken, han vars låtar varenda en kan sjunga; det är imponerande.

Nej, Anders Glenmark och Niklas Strömstedt är inga staffagefigurer. Deras respektive solomaterial omfamnas ömt av publiken, men Orup har en jävel bakom örat, ett uppror som ständigt ska göras. Som om han ständigt behöver ta revansch för de slitsamma åren innan genombrottet, alltid medveten om att diskjobbet står och lurar.

GES 2018 blir eufori och en parad av låter från förr – merparten från första albumet, mindre från det andra och sedan jämnt fördelat mellan herrarnas respektive hits. Stolt förkunnar Niklas Strömstedt tidigt att det inte ska bli något nytt, något som ger applåder. Och där finns kanske min enda invändning, att GES-grabbarna inte ville anta utmaningen att skriva en ny hit att lägga till de andra. Det hade de ju klarat.

Låtlistan GES torsdag 12 juli 2018, Dalhalla:

Sånger om sommaren

Ingenting minner om dej

Älska din älsking

Jag gråter inte mer

Handen på hjärtat

Från dag till dag

Regn hos mej

Greyhoundbus

Människor som vi

Magaluf

Om

Mare Mare

Den sista morgonen

Händerna på täcket

Upp över mina öron

Hon är min

En jävel på kärlek

Extra

18. Stanna världen en stund

19. Hon har blommor i sitt hår

20. Oslagbara

21. Då står pojkarna på rad

22. När vi gräver guld i USA

Sommarens skratt på Gunnebo

Posted on juli 5, 2018 av Kai Martin

Fars:

KUTA OCH KÖR

!!!!

Gunnebo

Sanslös. Ray Cooneys fars ”Kuta och kör” tar andan ur publiken – och ensemblen.

Gunnebo slottsteater

Publik: Utsålt.

Bäst: Ola Forssmed är outstanding i en briljant ensemble.

Sämst: Uttalet på Toltorpsdalen, Allan Svensson!

Fråga: Hur skurvad kan en fars bli…?

Regi och koreografi: Anders Aldgård.

Scenografi: Elna Bengtsson

Mask och peruk: Tina Bengtsson.

Kostym: Ulrika Wassén.

I rollerna: Allan Svensson, Sofie Lindberg, Lotta Thorell, Ola Forssmed, Lars-Åke Wilhelmsson, Christian Åkesson, Hans Josefsson och Kjell Samuelsson.

Det sägs att Roy Cooneys fars ”Kuta och kör”, som i år firar 35 år, är farsernas fars. Jo, tack. Det är lätt att skriva under på det efter att drabbats av skrattparoxysmer från scen ett. Här är tempot högt från början för att skruvas upp allt eftersom. Förvecklingar och spring i dörrar…? Det är bara förnamnet. I ”Kuta och kör” drivs allt till absurdum.

Taxichaufför Percy Persson (Allan Svensson) nöjer sig inte med en fru, utan två. En i Mölndal. En i Mölnlycke. I den smart satta scenografin där hemmen i all väsentlighet är desamma (förutom olika entréer) möter man dels Doris Persson Sofie Lindberg) och dels Marianne Persson (Lotta Thorell). Båda lyckligt ovetandes om varandra på grund av ett sinnrikt schema ritat av de bådas make.

Men så dyker inte maken upp som vanligt. Polisen kontaktas på respektive ort – Mölnlycke och Mölndal. Kommissarierna Erik Axelsson (Christian Åkesson) från Mölndal åker till adressen i Mölndal. Kommissarie Bernhard Bertilsson (Hans Josefsson), Mölnlyckepolisen, till den i Mölnlycke.

På varje ort dras så också den ovanpå boende grannen in i bilden på det mest vådliga sätt: Nisse Nilsson (Ola Forssmed) i Mölndal och Sten-Börje Fridén (Lars-Åke Wilhelmsson) i Mölnlycke.

Ja, ni fattar. Bara av den här intrigen blir allt komplicerat värre, men det räcker inte. Allt växer till en härva av lögner i kitschig 80-talsmiljö med knapptelefoner, kulörta kläder och allt till en kavalkad av svensk 80-talsschlager.

Det här är en fars som låter samtliga i ensemblen spela ut fullständigt med en humor som alltså spelar på otrohets-, sex- och böghumor. Japp, det låter förvisso en smula unket, men jag lovar, ”Kuta och kör” kommer undan med allt. När dessutom Ola Forssmed, tätt följd av Sofie Lindberg, är i sitt esse är sommarens bästa fars i hamn.

Har ni tråkigt i sommar…? Se ”Kuta och kör”!