Alptoppar och besvikelsens dalar – en resa tur och retur

IMG_1393

När detta skrivs är det söndag. Söndag var det också då vi for. Eftermiddagsplanet till Bryssel tog oss efter landning där till Stuttgart där kvällen slagit till, mörkret lagt sig och tröttheten slagit till. Vi hade försökt proviantera på Bryssels flygplats efter den sköna flygturen över Kattegatt med ett lockande Anholt tusentalsmeter nedanför, in över Jylland, Ebeltoft, Samsø innan några få molnbankar skuggade färden vidare över Tyskland, Holland och Belgien, floden Senne och landets förtätade landskap, land och stad. Men maten blev några baguetter och mineralvatten, någon belgisk choklad och sedan take off.

Planen var ju klar. Fyra länder på några dagar där Bregenz och uppsättningen av ”Carmen” var huvudmålet, som skulle infalla på onsdagen. Fyra länder…? Jo, ja, det skulle bli fem.

IMG_1078

Par på tur. Foto: KAI MARTIN

Stuttgart by night. En flygplats som inte var överväldigande stor, lite åt Landvetterhållet, men som smidigt föste oss ur terminalen och ned till tåget som lika smidigt tog oss in till en av dessa tusen och en säckstationer som finns i Europa, ja, kanske världen. Fast nu i de undre regionerna. Promenaden till hotel Unger var kort och knappast ens stärkande, värmen slog mot oss som en vägg och nattportieren såg väldigt tysk ut, om föredömen godkänns: lång, smal, hästsvans, litet tunt skägg och med en generös brytning på engelska. Rummet var spatiöst i brunton, men när schampo och tvål saknades gav sig Z på en tur ned till receptionen för att inte komma tillbaka…

förrän långt senare. Den vänlige nattportieren hittade inte något av det efterfrågade förrän efter en lång stund och jag hann undra om hon gett sig ut på en skattjakt by night.

Nå, väl i säng visade det sig att huvudänden i min säng lutade betänkligt. Jag vände mig om, kudden där fötterna skulle vara och viecversa, för att efter nattens toabesök känna längtan efter min hustrus närhet. Så jag lägger mig ner och söker efter henne, men når hennes fötter; hon har alltså gjort som jag.

Natten blir ändå god och luftkonditioneringen räddar svalkan under detta som ska bli en het resa.

IMG_1096

Früstück, Stuttgart. Foto: KAI MARTIN

Frukosten är fantastisk, en buffé med det mesta: frukt, yogurth, kallskuret, olika sorters bröd, marmelad, korvar, omeletter, grönsaker… Vi äter som det anstår, sköljer ned allt med några baljor utmärkt kaffe. Så checkar vi ut, men får lov att låta bagaget stå enär vårt tåg mot vidare djärva mål inte går förrän vid fyra. Det fanns väl en ambition om att ta ett smärre grepp om Stuttgart, men under natten slog drömmen till och Boss outletshop i Metzingen. När jag så fick med hustrun med på detta kommersiella vanvett blev det alltså inget turistande utan shopaholicskador som gjorde sig påmint.

Det blev tåg och en promenad genom Stuttgart Haubtbahnhof efter att fått hjälp av en rar, ung, engelskspråkig tyska som guidade oss genom biljettsystemet.

Stationen är under byggnation och jag hinner tänka fler än en gång om protesterna mot detta omfattande bygge som har med kommunikation att göra har varit lika starka som dem mot Västlänken…?

IMG_1103

Westlink Stuttgart. Foto: KAI MARTIN

Utanför reser sig branta, resliga kullar med vinodlingar djärvt klättrande längs vår väg ut ur Stuggart. En stad hinner inte ta slut förrän nästa samhälle börjar. Tåget stannar nogsamt på varje adress, men det tar inte mer än en dryg halvtimme innan vi är framme i byn Metzingen som alltså hyser en vitt omtalad outletby. Det tar en tio minuter, en kvart att promenera genom den lilla staden och vi inleder, efter att hämtat en karta över området på informationen, med just Boss. Först ut provkollektionbutiken, som har en hel del roligt som inte ligger under det ordinarie sortimentet.

Jag provar, känner efter, provar igen, gör en catwalk för Z och provar nya plagg igen.

Om jag köpte något…? Det får ni se i höst.

Så vidare ut till den stora Bossbutiken som är gigantisk. Vi irrar runt, provar, känner, klämmer, roas och förskräcks, delar på oss för allt är så omfattande att det skulle ta timmar och åter timmar i anspråk om vi skulle göra på gängse sätt, det vill säga följa varandra steg och göra tummen upp eller ned för de plagg vi väljer på vägen.

Vi hade ju redan på Landvetter slagit till med en blus (Z) och ett par boots (jag), så egentligen var behovet inte så stort och dessutom var ju packningen lätt för de dagar nere på kontinentens förhöjda delar som vi skulle besöka.

Värmen accelererar, jag smiter in på Zegnas, Burberrys, Hacketts, Calvin Kleins och Armanis butiker för lite svalka och inser vilka enorma fynd jag gjort på mina loppisvändor. Z och jag förenas, checkar ut från galenskapen och för den nyfikne blev det kassar som sällskapade oss ut.

Vi går mot stationen, känner hungern slår till samtidigt som törsten. Tåget ska inte gå på 40 minuter, så vi hinner beställa in en bratwurst och en bier, som dunstar betänkligt. Självklart tar etablissemanget inte kort, så ansvarig för reskassekortet får pinna iväg till en bankomat. Men vi hinner både att äta, dricka och betala samt ta inkommande tåg mot Stuttgart.

IMG_1104

Frestelser i Stuttgart. Foto: KAI MARTIN

Väl tillbaka har vi tid över och Z har bestämt sig för en kik i prylbutik under tiden som undertecknad hämtar bagaget på hotellet. Vi hinner också en snabb tur på Königsstrasse, gågatan med butiker som lockade med reapriser bättre än ute i Metzinger. Jag snubblar ned för trapporna till Benettons herravdelning och snubblar upp med en skjorta och ett par coola byxor för knappt 50 euro. Z hittar några blusar till sig och dottern samt en sjal.

Så ut. Mot centralen. Mot tåget. Mot Lindau. Vi har av någon oklar klokskap bokat förstaklass, som väl på plats visar sig vara i klass med SJ:s andraklass. Tåget blir snabbt fullt och mer än så, alla söker plats, men Z och jag sitter tryggt, om än med bagaget en stolsrad bakom oss. Vi har en färd söderut på drygt tre timmar och det tyska landskapet är förvånande flackt, folk går av, folk går på. Men först vid Friedrichshafen lättar det betänkligt. Vi har ju kommit upp till Bodensjön, men inte siktat dess vatten. Banvallen kantas nu av fruktodlingar: vin, päron, men framför allt äpplen. Så tuffar vi in i Lindau, denna fantastiska station belägen på en liten ö, som ändå hyser en rangerbangård för stora tåg som vårt.IMG_1123

Säckstationernas säckstation. Lindau. Foto: KAI MARTIN

Z är min guid i livet, så också nu. Hon pekar ut riktningen mot hotellet och vi promenerar några få hundra meter, som man gör i Lindau, och kommer direkt på hotel Schreier vid en gränd nere i hamnen. Eftersom vi kommer en timme efter att receptionen har stängt har Z fått instruktioner om hur vi ska komma in, via en kodbox och nyckelkort. Men det fungerar inte. Beredvillig personal på restaurangen hjälper till, via lite mackelemang med telefonsamtal med ägarna får vi hjälp av en man att komma in, blir lotsade till vårt rum och, tada!, där ligger, på bordet ligger kortet vi skulle haft, men som ägarinnan missat att lägga i kodboxlådan. Rummet är charmigt, luftkonditioneringen kämpar, men vi väljer att smälla upp balkongdörrarna och möta utsikten mot hamnen. Här ska vi stanna i två nätter och det gör vi rätt i.

Ett ljuvt rum i Lindau. Provvisning av Benettonkläderna samt utsikt. Foto: KAI MARTIN

Matintaget har varit magert under dagen, där vi mest ätit jordnötter med sälta och druckit vatten och Coca-Cola. Så när hungern slår till simultant blir vi inte nådigt. Vi rör oss snabbt mot en restaurang som ligger precis mellan där järnvägsrälsen tar slut och den väldiga Bodensjön börjar.

Eil Gut Halle är en imponerande restauration och Z har gjort sin läxa väl. Inne i restaurangen finns en lyxbilsutställning, men också för tillfället rätt få med gäster. En vänlig man i baren rekommenderar oss att gå ut till biergarten utanför, så vi gör så. Z beställer samtidigt som jag sätter mig vid ett bod med utsikt för sägen. Här vill vi sitta länge. Men när hon väl är framme vid öppningen för beställningen på detta hipsterlikande ställe hör jag ett rop. Maten är slut. Snopna och sultna lommar vi iväg, tillbaka till hotellet, förbi detsamma i hungerns obeslutsamma grepp. Vi landar på ett ställe där friteringen är upphöjd till en konst, knappast det vi vill ha, men okej. så får vi reda på att kycklingen är slut och vi reser oss abrupt och går vidare. Så hamnar vi på restaurangen bredvid vårt hotell, beställer en trerätters meny, men får höra att köket kanske inte hinner innan det stänger. Förtvivlans väntan innan beskedet kommer att förrätten inte finns, men den går att ersätta. Servitrisen får kämpa med de sura svenskarna, men får så småningom över oss på rätt sida ju mer mat vi får i oss på det röda vinet med mineralvatten svalkande bredvid. Nu uppstår den ljuva stunden vi jagat, kvällen är förvisso varm, men inte kvalmig, maten är god och sällskapet, som alltid, det bästa.

Men en lång dag fylld av intryck är till ända. Vi tackar och betalar, går de får meterna till vårt tillfälliga boende och låter sömnen famna oss i en rastlös dvala; värmen vill inte släppa greppet ens när solen vilar.

Morgonen är skön. Frukosten på det lilla hotellet utsökt och vi bestämmer oss för en båttur på sjön.

Båtfärd på Bodensjön. Foto: KAI MARTIN

Återigen ett klokt val. På sjön myllrar det inte bara av segelbåtar, där finns också svalkan. Vi gör en tur på två timmar med stopp i Bad Schachen och schweiziska Rorschach, får skönhet, höga berg och svalkande vindar. Väl tillbaka i Lindau strövar vi runt i makligt tempo, kikar på lite butiker, drabbas av vällingklockan och äter lunch på en italienare, som serverar utmärkt pasta. Denna dag är vi på rätt sida gränsen, precis efter vår beställning stänger restaurangen för lunchen och pausar inför kvällen. Begripligt. I köket är temperaturen hög och personalen slitet ont i hettan.

IMG_1146

Mums och mättnad. Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter vår promenad. Bestämmer oss för att köpa ost, kex och vin att äta på balkongen efter kvällsvarden. En Nettobutik ger oss det vi behöver och precis innan har jag handlat två par låga strumpor för tre euro. Vi är varma, men fortsätter vår promenad runt Lindau, som är en liten ort med behagligt tempo, anrik, men också en semesterort som vet att sätta sina priser när det är säsong.

Altes Rathaus, Lindau. Foto: KAI MARTIN

Vi ser var man kan bada, men har också sett ut ett ställe som ser ut som ett kallbad. Så efter ett snabbt besök på hotellet för att ställa in varorna, drar vi iväg nu med badkläder nära till hands.

Kallbadhuset visade sig vara för endast medlemmar, så vi fick strosa vidare. Fann slutligen en plats vid en park med en trappa ned i det svalkande, nåja, vattnet. Hur som helst skönt och med en betagande utsikt mot de österrikiska och schweiziska alperna.

AlpKai

Im Bodensee man muss baden. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

En berättelse om en resa som fortsätter…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s