… och med en betagande utsikt mot de österrikiska och schweiziska alperna.

Jo, Bodensjöns norra strand är flack och bördig, fruktträdgårdar- och odlingar står på parad och genererar generösa skördar. På sjöns motsatta sida reser sig alperna, de blånande bergen, i en aldrig sinande konkurrens om reslighet och grace, den ena bättre än den andra.

Högt flyga de djärva. Foto: KAI MARTIN

På vår promenad mot svalkande böljan blå ser vi en zeppelinare som seglar på himlen fram och åter med djärv höjd. För en kostnad av 250 euro får man chansen; vi avstår, men tjusas av den tysta färden där uppe på himlens hav.

Lindau är en förtjusande stad med trånga gator, gränder och prång. Den mesta arkitekturen vittnar om omsorg och vård av det förgångna. Någon byggande skriker nytt och bristande omdöme, som om någon försökt göra ett onödigt uppror i en stilla miljö.

Med ögon känsliga för grönt. Foto: KAI MARTIN

Vi tar oss tillbaka till hotellet, behagar oss med eftermiddagens slummer i den heta hettan som stöddigt klättrat över 30 grader. Vi vill inte sinka dagen för mycket och ormar oss ur sängen och ned på byn.

Nu ska vi åter ta sikte mot Bil Gut Halles biergarten för den mat vi gick miste om kvällen som gick. Vi är i god tid, vädret ler i kapp med kvällen och Z, som står för finanserna, ställer sig åter i kön för beställning. Expediten känner igen henne och ber om ursäkt, tar med ett leende emot beställningen. Men då Z fiskar upp kontokortet blir expediten förfärad och ber åter om ursäkt och säger att de bara tar kontanter; intressant hipsterställe som lever i den ekonomiska forntiden. Nå, Z öppnar den kontanta kassan och lyckas på euron när att betala det etablissemanget ska ha. Maten är räddad, denna vår andra kväll i Lindau. Vi får ett nummer för vår beställning och den ropas snart upp på bruten tyskengelska och serveras på ett tippande bord. Tomatsallad med mozzarella, kyckling med ytterligare sallad instoppat i en glasburk, rödvin, vatten… det låter sig väl smakad.

Vi vegeterar. Ser på folk. Ett par ställer sig vid räcket ned mot vattnet och börjar medelst en selfiepinne fotografera sig själva. Hon med chic hatt, båda i blått, ton i ton, hon med en överdrivet feminin pose där hon lyfter ena benet och håller i sin hatt. Hon smäller av leenden, han är mer modest, men inte mindre beredvillig till att posera. En ung kvinna tillfrågas om hon kan ta fler bilder med en systemkamera som paret har. Så nya ställningar vid räcket innan paret är nöjt. Så upptäcker vi en liten grabb som går som en vilsen hund i parets släptåg. Även han klädd i blått, kanske sju, åtta år. När paret går följer han efter, men liksom på håll. Jag undrar om han tillhör, följer dem med blicken, reser mig upp och går med några stef för att jag ytterligare ska se om det är parets pojk.

Det narcissistiska paret. Foto: PAPA RAZZI

Jag ser hur paret poserar ytterligare längre ned mot staden, hur pojken dröjer i sina steg för att slutligen gå fram till duon för att slutligen få en klapp på huvudet, lite avmätt, av kvinnan.

Z:s och mina tolkningar om det nyss skedda öppnar för en novell, åtminstone, kanske två.

Jag går tillbaka, ställer mig vid räcket där paret tidigare stått. Ser en ångbåt som stävar ut på sjön. En äldre herre ställer sig bredvid och tilltalar mig på tyska, jag förklarar uselt på samma språk att jag dessvärre inte talar tyska och han fortsätter med elegant engelska. Han förklarar att båten är över hundra år, att den renoverades för fem år sedan med de flesta detaljer intakta, att båten paddelsystem är speciellt – och ja, när jag kikar ser jag de röda paddlarna driva båten framåt – men att båtens motor är utbytt från ångmaskin till en med dieseldrift.

För full och ny maskin. Foto: KAI MARTIN

Vi reser oss upp, går till kaféet bredvid, tar en glass och softar, som om vi behövde det, i solstolarna placerad på en arrangerad sandstrand. Vi har det behagligt, fortsätter för en promenad västerut, runt strandpromenaden som verkar vila på en befästning, där utkiksplatser är strategiskt placerade, men lätt sorglöst underhållet. Kvällen är ljum på gränsen till het, när vi rundar det gamla kruttornet och hospitalet öppnas det för en badplats som är frekvent besökt simmande, lekande ungdomar i vattnet och äldre som söker svalkan i närheten av sjön.

Vi går över Thierschbrücke, som är under ombyggnad, över järnvägen och åter in mot staden. Vi har ett kvällsmål att ta hand om, den flaska vin, det vatten vi köpt, de ostar och kex som inhandlats ska drickas och ätas på balkongen.

Värmen är slående när vi öppnar balkongdörrarna mot Lindaus nattliv. Ett par underhåller, där sångerskan är väsentligt bättre än mjäket kvällen innan. Men stämsången i ”Hallelujah” skär sig. Det gör inte vårt vin och vatten med osten och kexet. Vi samtalar, låtet kvällen svepa oss för natten.

 

 Kvällsmat. Foto: KAI MARTIN

Onsdag morgon är starten på en ny etapp på vår resa och också inledningen på själva färdens epicentrum; det är i dag vi ska till Bregenz för att se uppsättningen av ”Carmen” på utomhusscenen, där själva skådeplatsen, iscensättningen av Bizets opera, sker på en scen som ligger i själva Bodensjön. Vi lockades ju av den då vi såg en utställning av operascenografi på Victoria & Albert i London då vi var där för Pink Floyd-utställningen som gick ner 15 oktober. Både Z och jag fastnade för ett finger, ville ha hela handen, sedan armen. Det var just skärvor av scenografen Es Devlins skapelse till ”Carmen”. Vi hade vårt väl för sommaren 2018.

 

Vi har valt att ta en långsam morgon med en utdragen utcheckning från rummet. Lämnar nyckelkortet prick elva och tar oss upp på gatorna i Lindau för ett fåfängt försök för Z att lyckas byta en blus, som inhandlats i fel storlek. Under tiden kikar jag in i en hattaffär med kvalitet. Men jag håller mig till ögonens tjusning av huvudbonaderna.

Z misslyckas, så vi går ner mot hamnen. Väl där ska vi handla något att dricka, men det är bara reda pengar som gäller, så Z får traska iväg till en bankomat. Väl tillbaka försvinner hon för att komma åter med en glass åt oss var.

Generös hustru. Foto: KAI MARTIN

Vi ställer oss i kön till båten från Lindau till Bregenz och ser den stäva in, packar oss ombord med vårt gepäck och ser Lindau glida ifrån oss efter några fina dagar.

Turen tar en knapp halvtimme, alperna kryper inpå och väl iland på den österrikiska sidan tar vi genast en rask promenad mot vårt hotell. Z har lyckats boka ett som ligger nära festplatsen, så vi passerar den när vi går mot vårt boende. Solen strålar, värmen trycker på, men vägen in mot scenen är också öppen. Vi bestämmer oss för att dra med oss våra väskor in för att se hur allt ser ut i verkligheten och ta en kik på våra platser.

Z har, förstår, även här ordnat de bästa. Vi sitter på andra raden, inte bredvid varandra, för det var uddaplatser vi fick, men med en slående utsikt över operafesten.

Skådeplats in spe. Foto: KAI MARTIN

Vi passar också på att boka bord för kvällen på den intilliggande restaurangen, ett bord för två, trerätters och vägen in till en fullbordad kväll.

Så fortsätter vi mot hotellet, kliver in i en byggnad som ser putsad ut på utsidan med sitt röda tegel, men lite mer stramt 70-tal på insidan. När vi kommer är förstås rummet inte iordning. Ingen fara. Vi får lämna bagaget, tar en fika.

Fika i Bregenz. Foto: KAI MARTIN

 Istället går vi genom centrala Bregenz, efter lite debatt om rätt väg där Z vann då jag var på väg mot det intilliggande kasinot. Nå, min kompass kan inte alltid vara rätt inställd.

Vi passerar också det moderna resecentrumet, som ser ut som hämtat från Ale fast större, och passar på att fråga kommunikationen till Feldkirch, som vi ska till dagen därpå.

Vi har siktet ställt mot toppen, som alltid mot det bästa. För i Bregenz finns en kabinbana som kan ta oss upp till Pfänder och utsikt över det mesta – norr, söder, öster, väster. Z köper biljetter och lyckas köpa senior till mig och får tre biljetter. Hmm, en för upp-, en för nedresan för henne…?

Det är en milt kittlande färd och vi konstaterar att hon gör sin tredje kabinlifttur det här håret – Benalmádena, Gibraltar och nu, alltså, Bregenz. Bodensjön försvinner i närbild och öppnar sig i panoramat.

Uppför. Foto: KAI MARTIN

Väl uppe är vi på 900 meter, någonting, ser oss om på utkiksplatsen, men vill förstås upp på toppen av berget, som med alpiska mått mätt är beskedliga 1064 meter över havet.

Vägen upp är brant och det är bara att inse att den vägen borde vi ta som motionspass gånger tio under några veckors tid. Självklart är utsikten än mer bedårande där upp. Alperna öppnar sig med sina djärva toppar och branta dalar. Vi tjusas och njuter i det fantastiska vädret, försöker ana vilka vägar genom dalarna som går vart och fascineras över vad naturen har gett ifråga om skönhet och dramatik.

Sehr schön. Foto: KAI MARTIN

Högst ligger även en restaurang, så öl och bratwurst hamnar på mitt bord. Z köper något ugnspannkakeliknande med det kittlande namnet kaiserschmarren mot apfelmuss, mer efterrätt än regelrätt lunchrätt, om ni frågar mig. Men gott.

Österrikiskt mums och törstsläckaren. Foto: KAI MARTIN

Väl på toppen börjar Z intressera sig för sina två biljetter och inser att hon av någon anledning köpt dubbelt av kassörskan, som inte hanterade engelska så bra. Vi tog, efter inmundigandet av mat, promenaden nedför berget mot kabinbanan för nedfärd. Väl där återställdes återköpet raskt och utan krångel. Z hade plötsligt klirr i fickan och åtgärdade det genom att köpa en kraftigt nedsatt Tonkaskjorta, röd (inte grön som jag trodde) och väldigt svalkande material för fjällpromenader (kanske kommer).

Hettan är nu intensiv och 35 grader känns när vinden står stilla utan att darra det minsta. Vi tar oss till hotellet, får vårt rum, som är spatiöst och med en toalett utan handfat direkt till höger i den lilla hallen. Vi upptäcker att spolningen står på konstant och trots försök till åtgärder upphör inte det intensiva porlandet. Z går ned till receptionen och förklarar problemet, men flickan bakom disken är handfallen. Vid en ytterligare påstötning någon timme senare tas det mer på allvar, en ny receptionist ska se vad hon kan göra, men får inte tag på chefen för det hela och har dessvärre heller inget annat rum att erbjuda. Istället ska vi, när hon kommer upp till vårt rum, få 10 procent på kostnaden för rummet. Vi säger att vi fortsätter de förhandlingarna imorgon då chefen är på plats. Vi har ju viktigare saker än så i görningen. Detta ska bli vår stora kväll. Vi är exalterade. Jag så till den milda grad att jag packat ned allt för mycket för att komma i något slags operamatchande dresscode. Det blir det lätta gardet för farbror, blåa stretchchinos och en vit skjorta, som inte riktigt fungerar som en gördel för min svällande mage, och de lågt skurna strumporna från Lindau och de ljusbruna Lloydskorna från Köpenhamn 2008 med de brandgula skosnörena från Williamsburg den smällkalla vintern 2014. Z är som alltid smashing med små medel.

Vi går till restaurangen, får ett utmärkt bord för två, beställer av en chevaleresk kypare. Maten ska hämtas vid kantiner, förrätt, varmrätt och efterrätt. Det är lite bambavarning över det hela, men maten är bättre, om än inte tipptopp.

Mittag essen. Foto: KAI MARTIN

Vi har det oförskämt bra, men är också medveten om att det är lit regn på väg in, kanske också åska. Några bord längre bort sitter vår värdinna på hotellet i Lindau och Z frågar henne om prognoserna och får lugnade besked. Det kommer blåsa över och i princip ställs inga föreställningar in.

Skönt. Men en dryg timme innan föreställningens start 21.00 börjar regnet ackompanjera det allt mer intensiva mullrande där blixtarna lyser upp himlen med kraftiga ljussättning. Ovädret ber inte om ursäkt utan stormar in med full kraft. Det i och för sig välbehövliga regnet tvingar folk till skydd, Vår vertikalt ösregn piskar nu vinden i så att det faller från sidan. Sällskapet vid bordet bredvid och utanför oss flyttar sig längre och längre in. En röst meddelar att besked om föreställningen ska ske vid 20.30. Vid 20.30 kommer besked om att besked ska ges 21.00. Vid 21.00 kommer besked om nytt besked 21.10 och vid 21.10 blåser arrangörerna av föreställningen, den första inställda den här säsongen. Snopet är ett för vagt ord. Vi är tillspillogivna, förbannar vår otur, grämer oss, sitter kvar och äter efterrätten som knappt smakar i besvikelsen, efter att vi har fått jaga bort ett par som försökte sno vårt bord under tiden vid hämtade delikatesserna.

Finns det hopp när regnet faller och åskan dånar…? Foto: KAI MARTIN

Vid tio är det skenande skyfallet en smulare mildare och vi reser oss för att gå till hotellet. Z, förutseende av kyparen tacksam, hade sett till att betala redan innan kaoset nådde sin kraft. Vi har har av hotellet fått drinkbiljetter som något slags fåfängt försökt till plåster på såren för den stritt forsande vårflodstoaletten, så vi utnyttjar dem till… öl!

Suröl. Foto: KAI MARTIN

Det trösta föga och tänker att kanske kan en god natts sömn ge lindring, men väl till sängs möts vi av madrasser hårdare än Harry Callahan, Clint Eastwoods tuffe San Franciscosnut. Timmarna av sömn blir få, vi lämnar sovsalen till hotellrum och en skallande toalett utan saknad… fel, vi saknar att vi inte fick se föreställningen och besvikelsen blir inte mindre när vi är på plats i biljettkassan för att lösa återköpet av biljetterna. Det visar sig att paret bredvid precis har köpt biljetter till torsdagens föreställningen; så nära och så långt borta. Men vi hade ju inte, som andra, rest hela vägen från Japana för att se ”Carmen” i Bregenz. En tröst för tigerhjärtan.