Anarki och kaos i stillhetens rike

Resan från då till nu

Jag for genom Sverige i ett slags diametral, från Göteborg upp förbi Skara, Mariestad, Filipstad, Vansbro mot Orsa. Rättvik väntade, eller snarare Dalhalla, för först GES där jag i all hast fått biljett och sedan Björk, som jag också i all hast hade fått biljett.

Att resa på vägar med husvagnsekipage, husbilar, lastbilar, traktorer och människor som inte vet att köra efter hastighetsskyltar eller bereda plats för dem som har mer bråttom är krävande för den som har brist på tålamod. Men jag kom fram, borstade bort resdammet, slöt min vän Gomer i min famn, vilket är en ryggövning som kräver sin atlet eftersom han är 202 cm lång. Han har dambesök och jag hälsar artigt, får anvisad en sovplats och hinner bestämma att vi självklart att inleda morgondagen med att bada.

IMG_0740

Vän med miner. Foto: KAI MARTIN

Sedan beger jag mig mot Rättvik och Dalhalla för konserten (som jag har skrivit om här).

Jag är, efter konserten, restrött och vägen tillbaka till Orsa tar. Ändå kan jag inte somna bums och när jag väl slutit ögonen blir det för en intensiv resa in i drömmarnas rike med händelser väl så innehållsfyllda som det liv jag lever, om inte mer.

Gomer är min vän sedan svindlande 45 år tillbaka i tiden. Då träffades vi i Hvitfeldtska gymnasiets gymnastiksal, basketspelande kom snart att bli musik i bandet Hittebandet, som sedan blev Morsans Profeter, jazzrock, och Fulgörans, en proggorkester där jag smet innan speldebuten (jag sjukskrev mig pinsamt nog, utan att egentligen vara sjuk). Så blev det Stick! och in i punkens virvlande, energistinna värld där Gomer Explensch äntligen fick tillfälle att utnyttja det artistnamn som han redan under mellanstadietiden hade kreerat. Vi blev snart en fantastisk orkester som gjorde en enastående resa under åren 1978 till 1985, då vi den 10 augusti avslutade vårt åtagande i postpunkens tjänst.

I ett band lever man tätt ihop, slitningar paras med hängiven kärlek, gräl blandas med skratt. Vi hade, då Kai Martin & Stick! la ner, haft en 12-årig relation, Gomer och jag. Vackert så och den fortsatte även om det inte var till musik. Även om vi inte kom att bo i samma stad. Även om intressesfären skilde oss åt; han åt sitt, jag åt mitt.

När jag  blev pappa nästa på dagen fem år efter att avskedskonserten ägt rum kändes det självklart att Gomer skulle bli gudfar åt den förstfödde sonen.

Min musikaliska kreativitet hade gått i träda gällande låtskrivande. Men artisteriet upprätthölls i coverbandet Glenn-Yngves, en orkester om fyra man (bas, trummor, gitarr och sång) som oavsett vilken låt som spelades höll samma fart som Ramones. det var lustfyllt.

Gomer, däremot, skapade och slet med sina attribut, han som kunde gå från jazzdude till oi-punkare på en vecka, eller raggare till knutte, mods eller hippie. Alltid med högt buret huvud och rak rygg, vilket blir en ansenligt stolt syn.

Jag minns inte riktigt när, men han hade något releasekalas ut vid Lövgärdet för något projekt med hårdrock i bagaget. Vi stod ett gäng och väntade när han och bandet kom i något slags limousine med musiken dånande.

Musiken

Musiken har alltid varit viktig för honom och punken kom allt mer att bli en väsentligt del av hans identitet, framför allt efter flytten till Stockholm i slutet på 90-talet.

Men under några år, nära sju, så försvann den med honom i en andlig resa med Alexandria som bas. Kontakten upphörde, för att snabbt kopplas på i januari 2013 då han var på besök i Göteborg och vi plötsligt kunde göra verklighet av Kai Martin & Stick!-återföreningen (hade aldrig gått utan denne eminente och excentriske saxofonist).

IMG_0752

Vacker utsikt. Foto: KAI MARTIN

Han hade nu Skattungbyn utanför Orsa som sitt läger. Han behövde frid och ett lugnt tempo, han fann det. Men med tiden satt det uppdämda behovet av musik en gräns, det blev låtar och texter, blues, sedan punk, sedan bandet the Budokan.

Han blir engagerad i Orsayran och om han inte har varit en profil tidigare jobbar han hårt på att vara det där han nu bor, han hälsar på alla, pratar med alla, vet allt om alla och han vill att alla ska vara välkomna i hans värld, som det sociala geni han är.

IMG_0738

Klipp från Dalarnas Tidningar.

Under förra året spelade det in en dokumentär om en relation han hade med en kvinna från Holland 1980. Den ingick i ett program där förlorad kärlek ska återfinnas, så han får träffa sin nederländska 35 år senare. Ett svindlande snyftprogram, fint för att han är fin och med mycket bilder från hans vardagsliv i norra Dalarna. Till programmet hade han också gjort en låt, som i våras blev en video av Maria Mäki.

Festival

Nu var jag i hans hemtrakter för några dagar. Denna så förunderliga sommar 2018 med en värme av sällan skådat slag och med utevaro från behövligt regn. The Budokan skulle spela på Inspirationsfestivalen i Skattungbyn, ett hippieparadis som vilt kontrasterande nynazisterna kring Ludvika 150 kilometer söderut.

Här bland folkmusik, kulningar, ragor, meditation och yoga skulle alltså punkens larm slå in en kil i stillheten.

Jag var humpare och scentekniker, hade ställt mig till tjänst för min vän och hans mannar – The K – bas – sång, Flix Gotem Trix – gitarr – sång, Tapper – trummor, John Blaklogos – lead gitarr – kör, Gomer Explensch – lead sång, gitarr, saxofon.

Festivalen hålls bara några fäbodar ifrån där en gång porrkultfilmen ”Fäbodjäntan”, som jag förövrigt aldrig har sett. Miljön är med utsikten enastående. The Budokan ska spela på en liten marknära scen där en fäbod tjänar som skydd för instrument och även som ett slags backstage.

IMG_0756

Pre gig food. Foto: KAI MARTIN

Jag har inte ätit på hela dagen, hungern pockar på uppmärksamhet och vi går för att äta vegansk gryta med sallad. Jag betalar. Äter som en svulten, men Gomer än mer, som alltid. En portion blir en till som backning.

Spelningen

The Budokan har varit flitiga. Han en omfattande låtbank som de nu ska ösa ur. Jag har hört somt tidigare, framför allt låten ”I am the skinhead in your life” som härjat på Siljanstoppen i lokalradio i över ett år.

Bandet inte bara soundcheckar med låten utan inleder också sin spelning med den. Det är punkigt, engagerat och larmigt. Gomer är frontmannen som älskar att möta sin publik, nu inte bara som saxofonist i ett band utan som sångare. Publiken går snart bananas, som om det är en fördrivningsrit. Det pogas, brottas, dansas intensivt samtidigt som gruppen brottas med sin musik och en trilskande mikrofon.

Gomer

Anarki och kaos med Gomer Explensch the Budokan. Foto: KAI MARTIN

Det blir anarki och kaos under en timme. När allt är över är tystnaden bedövande, publiken svettrusiga av glädje och vi plockar snabbt undan.

Gomer undrar förstås vad jag tycker och jag försöker vara öppenhjärtig; bara energi, fascinerande med punkkraften (han är ju trots allt över 60), men låtarna är för långa. Av den där timmen skulle det med kortare låtar kunnat bli stint och tätt över 40 minuter. Packat och klart om man dödar lite darlingar. Samtidigt älskar jag oredan i allt, okynnet, att vilja göra och göra, skaparkraften och det obändliga. Fint.

Avskedet

Vi har två biljetter till Björk och åker dit i en trång bil på kurviga vägar. Är med om en uppsättning mer än en konsert och jag skjutsas hem till den bostaden jag lånar. Det blir ett farväl där i Dalanatten. Men tidigare på dagen har han lurat iväg mig mot Orsa flygplats och en badsjö där stillheten endast bryts av en badande familj med småbarn och Gomer Explensch hov, som ligger i gräset vid sjöns kant som en målning av Édouard Manet.

IMG_0799

Utsikt. Foto: KAI MARTIN

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s