Diggiolo förenar

Show:

DIGGILO

!!!IMG_0972

Showman. Ola Salo äter scenen och publiken. Foto: KAI MARTIN

Med: Charlotte Perrelli, David Lindgren, Mariette, Marika Carlsson, Ola Salo, Kamferdrops, Mendez, Christer Björkman, Ida Redig och Tommy Nilsson samt tiomannabandet lett av Robin Svensson samt dansarna och sångerskorna Lisa Stadell och Elin König Andersson.

Slottsskogen, Göteborg.

Bäst: Charlotte Perrellis röst är enastående.

Sämst: Synd att mikrofonen sprakar i hennes mest intima nummer.

Fråga: Är det så smart om ens tillåtet att köra med pyroteknik utomhus just nu…?

22 män och kvinnor på scen i ett koncept som är inne på sitt 16 år… Jo, Diggiloo är inarbetat, men är i år ändå kanske mer överraskande än på flera säsonger. Främst för artistuppställning. Flera rookies, om än etablerade artister, är ju både lite om att be om trubbel, som att anta en utmaning samtidigt som man öppnar nästan alla fönster på vid gavel för att vädra ut det gamla.

Nå, nu blir det inte så mycket av det. Visst, det är kul att se Ida Redig ta plats i ett kollektivt arbete. Hon som är en ensamvarg, som kanske i allt för många år inte släppt in någon, glöder i både teamwork och solistprestationer. Mariette är fostrad i Idolskolan, kan olika genrer och löper lätt mellan dem med både tyngd och lätthet. Kamferdrop gömmer sig inte bara bakom sina masker utan också bakom en identitet som artist som åtminstone inte jag får kläm på. Vill hon ens stå på scen…? Mendez medverkan är något slags alibi, oklart dock vilket. Jovisst, han är en charmig kille och en ok rappare på spanska, men när det kommer till sång skär det sig så illa att det blöder i mina öron. Christer Björkman har rent artistiskt inte mycket att komma med mer än schlagervinnaren 1992 och mer än så kan han heller inte erbjuda på scen. Trots franska chansoner, basker och knuten scarf runt halsen. Han räcker helt enkelt inte till.

IMG_0962

Reder sig. Ida Redig jobbar utmärkt som en i gänget och för sig själv. Foto: KAI MARTIN

Det gör däremot Charlotte Perrelli och Ola Salo. Hon som, höggravid, sjunger fantastiskt oavsett som det är som schlager- eller italiensk smörsångerskadiva. Bravo. Han älskar ju att stå på scen, möta publiken, få den att äta ur sin hand och bjuda på elastiska sånginsatser – från the Arkbombasm till soul.

Men vad hände med den utlovade duetten dem mellan…? När jag intervjuad henne sa hon att de två skulle köra en version av U2:s ”One” à la mötet mellan Bono och Mary J Blige. Så blev det inte. Synd.

Så Tommy Nilsson, lång och trygg i sin sång, som bjuder på en hyllning till Lill-Babs i ”Hon”, den svenska versionen av Charlez Aznavors ”She”, som inte bara ger rysningar och tårar utan också stående ovationer. Både för sin insats, men kanske mest som en postum hyllning till den folkkära Barbro Svensson.

Marika Carlsson är komikern som ska bjuda på skratt mellan sångnumren. Hon är bra på det och hennes inledning med kärleksfull drift av riktiga Göteborgstanter är underbar. Men hon är så mycket mer och kan med starkt självförtroende plocka in fem minuter av allvar när hon speglar sig i sitt ursprung som adopterad, svart och lesbisk, för att öppna publikens hjärtan. Starkt och fint.

Diggiloo 2018 vilar på sin tradition. Utmanar inte något värst. Men är en stunds god underhållning denna den hetaste av somrar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s