Charmigt och hysteriskt med Häckner

Varieté:

VAR I TIDEN med CARL-EINAR HÄCKNER, VARIETÉORKESTERN, SILEA och MALTE KNAPP

!!!

Galet och charmigt. Carl-Einar Häckner förlitar sig på nostalgin och gamla nummer när hans varieté återuppstår på Lisebergs stora scen. Foto: KAI MARTIN

Lisebergs stora scen.

Publik: Ett entusiastiskt hundratal.

Bäst: Är ju svag för hans hysteriska splatternummer.

Sämst: Det var kanske lite för mycket repriser.

Fråga: Får han komma tillbaka fler gånger till Liseberg…?

Efter 20 säsonger på Lisebergs stora scen tog det slut 2016. Då hade han nära nog varje dag i veckan i juli kört två föreställningar per dag. Jag var nära nog och tittade till honom och hans Varietéorkester (Bernt Andersson, klaviatur och dragspel, Michael Krönlein, bas och kontrabas, Per Melin, trummor, och Stefan Sandberg, gitarr och saxofon) varje säsong. Och, ja, jag kan sakna den där traditionen med Carl-Einar Häckner och hans charmiga varieté.

Jag vet att det var snopet och sorgligt för honom att bli uppsagd från denna hans somriga underhållningsplattform. Men när han nu åter får chansen med ett fåtal föreställningar under Lisebergs- och Göteborgs jubileumshelg är det som om ingenting har hänt. Carl-Einar Häckner underhåller som han alltid har gjort, bjuder in balanskonstnären och lindansösen Silea samt cykelvirtuosen Malte Knapp och ger publiken en underhållande timme.

Carl-Einar Häckner är förtjust, återanvänder gamla nummer och blickar tillbaka på den underhållning som Liseberg har bjudit genom åren och som har inspirerat honom. Det är nostalgi, magi och humor och sedvanlig häcknersk anda. Man kan ha det sämre. Han skjuter trollstavar ur gylfen (fånigt roligt), trollar med små bollar (eller kulor) mellan fingrarna, lurar upp en i publiken för ett korttrick (men snor hennes glasögon och glömmer lämna tillbaka dem), är charmigt klumpig och precis, luras med att inte lyckas för att – tada! – fixa tricket med bravur.

Jaja, jag vet, det är Carl-Einar Häckner i sin prydno och kanske är denna hans varieté en upprepning av vad vi trogna i publiken redan har sett. Men inte desto mindre charmigt, underhållande och glädjande. Rent hysteriskt blir det med hans splatternummer där han bjuder in Malte Knapp, hänger ett vitt lakan över honom och sedan börjar penetrera hans huvud med knivar. Blodet sprutar i takt med varje hugg och Carl-Einar Häckner blir allt galnare. Publiken skrattar och förfäras i samma andetag.

Malte Knapp kan sina cykelkonster, som är svindlande och skickliga. Oavsett storlek på de cyklar han har. Sileas konster på linan är skickliga och hon är ett troget sällskap på scen med Häckner (senast förra året på Villa Belparc – recension här). Vi har sett det mest förut, men det är ingenkännandets glädje. För mig får Carl-Einar Häckner gärna återkomma med sin varieté, men gärna med färre repriser.

¡Hola! Håkan – svettigt i Barcelona

Konsert:

!!!!

Fullt ös. Håkan Hellström klubbspelning på Razzmatazz i Barcelona kokade över. Foto: KAI MARTIN

Razzmatazz, Barcelona.

Publik: 2000 (98 procent svenskar), utsålt.

Bäst: Den underbara galenskapen.

Sämst: ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” klarar Håkan inte att sjunga längre.

Fråga: Varför spelade han inte ”La Rambla” när han ändå var i Barcelona…?

Man går på fyra konserter på Ullevi och ser och hör fyra helt olika konserter av en och samma artist. Varje kväll i augusti med sitt eget uttryck och sina speciella gästartist inför i runda slängar 70000 per kväll. Man fascineras och förundras. Vad ska nu stadens stora artist nu hitta på?

Man går dagarna efter konserterna till en barberare för att få sitt skägg trimmat och efter avslutad behandling. På hemvägen beslutat man sig för att ta en annan väg hem, korsar Haga Kyrkoplan och cyklar in i Haga där en bil passerar långsamt. Man noterar en hand som vinkar och hur bilen stannar till. Rutan åker ned och plötsligt är man inbegripen i ett tjugominuters samtal med Håkan Hellström, han som nyligen tjusade från scen.

Jo, han kan som få växla mellan de stora gesterna och det vardagsnära. Jag har haft förmånen att följa honom redan innan genombrottet för 23 år sedan. Han upphör aldrig att fascineras. Så… när sommarturnén aviseras lockar den och finalen på Way out West kanske mest. Men när en spelning adderas i Barcelona på en klubb… ja, då bränner det till. Biljetter fixas i ett snabbt andetag. Boende och flyg får lösa sig. Men i samklang med hustrun inser jag att vi får skynda på. Barcelona är hett i slutet av maj och i början av juni. Prima Vera Sound, rockfestivalen med bland andra Depeche Mode som huvudakt, lockar nära hundratusen. Som ett Roskilde under några dagar. Alla ska bo. Inte bara de som väljer Håkan Hellström på klubben Razzmatazz, där Cardigans och Soundtrack Of Our Lives spelat under sina mest skimrande dagar. Biljetterna tar slut snabbt, så man väljer ett större format. Det blir alltså med en tvåtusenkapacitet i en lokal som hade Trädgår’n och Pustervik förenats, utökat och breddat.

Håkan Hellström med band, som för första gången på 23 år saknar Stefan Sporsen som satt sin signatur på såväl klaviatur- och trumpetspel samt med sina arrangemang; in har Tobias Wiklund, trumpet, och David Nyström, klaviatur. En stor förändring, förstås. Men Finn Björnulfsson, slagverk/sång, Labbe Grimelund, trummor, Oscar Wallbom, bas/sång, Mattias Hellberg, gitarr/munspel/sång, Simon Ljungman, gitarr/sång, Nils Berg, saxofon/klaviatur/fiol/sång, och LaGaylia Frazier, sång stöttar sedan gammalt.

När väl konserten drar igång är det rena kosläppet både på och nedanför scenen. Vakter och barpersonal ler förundrat över den sanslösa euforin som snabbt skapas när bandet med Håkan inleder med senaste albumet, ”Poetiska försök”, första låt ”Jag är en wild story” inför den svenska (!) publiken.

Det låter skevt och vint, galet och otyglat. Bandet livar olika scenkaraktärer med något slags piratlook blandat med Tobias Wiklunds trollkarlsoutfit med stor, toppig lila hatt och en matchande fotsid mantel. David Nyström antar utmaningen att köra något slags 1700-talslook med en vit peruk på huvudet som han, imponerande, klarar att bära hela den intensiva spelningen igenom.

Det dröjer inte länge förrän Håkan Hellström skiftar plats vid trummorna och Labbe Grimelund står vi scenkanten, som i ett ivrigt försökt att företa en stagedive innan han tyglar sig och vet sin plats. LaGaylia Frazier spänner från start stämbanden på ett sätt som jag inte är bekväm med, för ofta, för skrikigt. Jag får det inte att matcha helheten och tycker dessutom att det är synd; hon är en rasande skicklig sångerska och bör få visa det på ett annat sätt än vad som oftast sker. Det blir liksom allvar när hon får sjunga ”It’s alright” med djup, innerlig soulig gospelröst som inleder ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger”.

Ja, allt tippar över och skenar i hundranittio utan knappt något kontroll.Men man ska inte glömma att Håkan Hellström är en sann publikdomptör som vet att bjuda på såväl eufori, galenskap, som eftertanke och lugn. Han har stuvat i sin låtlista (se nedan) för att skapa den dynamik och dramaturgi som vi är bortskämda med. Nej, det blir inte den storslagna produktionen (förstås) som på Ullevi. Inga gästartister, ingen symfoniorkester, inga skärmar. Här hänger en backdrop bakom bandet, som skvallrar om det rövarband som 2023 är Håkan Hellströms band och stil. De nya låtarna är interfolierade i låtlistan och blir självklara inslag i repertoaren.

Gammalt och nytt alltså i en salig blandning. Fullt ös, kärleksfullt och banne mig om fansens vädjan efter ”Exil on Wollmar Yxkullsgatan” inte hörsammas. För första gången spelad live i en entusiastisk version.

Håkan Hellsträm trivs i det tajta formatet. Han svettas ymnigt, skjortan blir som en våt fläck mot hans kropp, men han vägrar dra ned på tempot. Har publiken tagit sig ned till Barcelona ska de få en kväll sent att glömma. Vackert så. Sommaren kan börja.

Låtlista, Håkan Hellström, Razzmatazz, Barcelona 31 maj 2023:

1. Jag är en wild story

2. Alla drömmar är uppfyllda

3. En vän med en bil

4. Man måste dö några gånger innan man kan leva

5. Zigenarliv dreamin

6. Kom igen Lena

7. That’s alright/Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

8. Den här gången är det på riktigt

9. 2 steg från paradise

10. Exile on Wollmar Yxkullsgatan

11. Fan ta dig

12. När lyktorna tänds

13. Tro och tvivel

14. Nu kan du få mig så lätt

15. Känn ingen sorg för mig Göteborg

16. Din tid kommer

17. Du

EXTRANUMMER

18. Nordhemsgatan leder rakt in i himlen 

19. Det kommer aldrig va över för mig

20. En midsommarnattsdröm

21. Lovsång

22. Valborg

Allra sist blir det allsång för hela slanten. Det ser ut som att det här är låten som ska avsluta spelningarna i sommar. Det har funkat förut och det gör det nu också.

Spännande ingång till Exit North

Konsert:

!!!!

EXIT NORTH

Mörka musikaliska rum. Exit North flörtar inte med publiken, men bjuder på en spännande musikalisk upplevelse också live. Foto: KAI MARTIN

Stora Teatern, Göteborg

Publik: Nära nog fullt på parkett och delvis balkong.

Bäst: ”Bled out” är en kraftfull låt.

Sämst: Förvisso 15 låtar, men fler hade inte suttit fel.

Fråga: Med hunden Ester på scen undrar man vad nästa steg ska bli… en kennel?

Med debutalbumet ”Book of romance and dust” hösten 2018 gav Exit North i min bok årets starkaste album. Göteborgstrion Ulf Jansson, klaviatur – företrädesvis piano –, Charles Storm, syntar, gitarrer, bas – ja, det mesta – och Thomas Feiner, sång och diverse instrument, förenades då i skivform med Steve Jansen. Den senare en trumslagare extraordinär med meriter från Japan, Rain Tree Crow och storebror David Sylvians album, plus Dolphin Brothers, där han också greppade sångmikrofonen och stod för komponerandet.

Albumet föregicks av år av arbete, ett precisionsarbete som fick ta tid innan allt var klart.

Tillsammans blev det musik murrig, rik och kraftfull som naturen om just hösten: stormig, stilla, färgrik, inbjudande. Ulf Janssons känsliga pianospel bar på spår av Debussy, Erik Satie såväl som Jan Johansson. Rent, klangrikt och bedrägligt enkelt. Steve Jansens spel som aldrig överdriver, som mer adderar än håller rytmen i musiken.Till det Thomas Feiners röst, mörk, djup, kraftfull med en timbre som tjusade redan i Anywhen, Göteborgsbandet som med albumet ”The opiates” för drygt 20 år sedan fick mig på fall. Så Charles storms ljudlandskap, fyllda av hyss och infall som fascinerar och lockar till mer lyssning efter varje gång albumet hade klingat ut. Jo, det är ett album att återkomma till.

Nu har bandet precis kommit med uppföljaren: ”Anywhen, still”. Medlemmarna fortsätter på den inslagna vägen. Rikt orkestrerad, spännande och oupphörligen fascinerande musik som förenar David Sylvians musik kring ”Dead bees on a cake” (1999) och ”Blemish” (2003) med just Anywhens musik från ”The opiates” och Thomas Feiners skapande som soloartist. Musik som också hämtar sin näring från andra artister, utan att förlora sin särart. Så är det också med Exit North, som skapat sitt eget DNA. Det är välproducerat och -arrangerat. En studioprodukt i sin prydno.

Med denna deras ny release har bandets musik också lyfts upp på scen. Gruppen har nyligen kommit hem från ett antal konserter i Japan, där de också spelade med anledning av debuten. Exit North har emellertid varit sparsmakad med spelningar. Planerade konserter nere på kontinenten fick ställas in på grund av pandemin. Nu var det alltså dags för premiär på europeisk mark och då på Stora Teatern i Göteborg.

Att ställa denna deras så välproducerade musik med alla infall och arrangemang är ingen smal sak. Men redan från start står det klart att Exit North inte tummat på någonting. På scen är bandet förstärkta med Sven Lindvall på kontrabas och elbas, en stråkkvartett samt senare blåsarduon Janne Bjerger, trumpet, och Niclas Rydh, trombon, plus Johanna Hjort på sång. Lägg till de första numren som ackompanjerades av projiceringar för att sätta extra ton till konserten.

Famnar mycket. Exit North lyckas lyfta sin fascinerande musik upp på scen. Foto: KAI MARTIN

Ja, det är märkvärdig musik. Musik som vill utmana och kittla sinnena. De vackra skira melodierna möter motstånd i arrangemangens mörka vrår. Det skaver och rister, vemodstonen löper blodröd genom musiken som växelvis låter de enkla klangerna vila mot Thomas Feiners mäktiga, mjuka, men uppfordrande röst, som har ett rikt register. Det är bitvis melankoliskt lekfullt för att i nästa stund brisera i något som skulle kunna kallas kakofoni. Men allt är samtidigt stramt arrangerat. Hänger det på en kant ska det hänga på en kant. Det fula ska vara fult på samma vis som det osvikligt vackra ska vara skönt. Exit North rymmer allt. Både på scen och på skiva.

Låtlista, Stora Teatern, Göteborg, 16 maj 2023:

  1. Your story mine
  2. The unforseen
  3. Bested bones
  4. Passenger’s wake
  5. Bled out
  6. Short of one dimension
  7. Where the coin fell
  8. A battle cried
  9. I only believe in untold stories
  10. Lessons in doubt
  11. Let their hearts desire
  12. Us in half
  13. In the game
  14. Signals (första extranummer)
  15. Another chance

Björn Skifs ställer allt till rätta på Rondo

Showman. Björn Skifs har Göteborgspremiär på sin senaste show ”En värld av Skifs” på Rondo 1 februari 2024. (Bilden är från turnén ”Bitar ur mitt liv” från 2018.) Foto: KAI MARTIN

Hösten 2020 stod Rondo klar med sin extreme makeover, som förvandlade den anrika showlokalen till Nikos Taverna. Det var ju då tänkt att ”Mamma Mia, the party” skulle haft premiär. Det blev ett år senare, som startskottet gick för den så populära krogshowen med extra allt och allra mest Abba. Den har sedan dess huserat i Rondos lokaler och fått gästerna att få en snabbcharter till Grekland, in i en krogmiljö som är häpnadsväckande och annorlunda för en helkväll värd namnet. (Jag var på premiären och skrev om föreställningen här.)

Men nu ska Taverna åter förvandlas till klassiska Rondo. Efter sista säsongen i höst väntar Björn Skifs. Från Abba till ”Hooked on a feeling”, om man så vill. 1 februari 2024 har ”En värld av Skifs” premiär, den showen som gått som tåget på Hamburger Börs i Stockholm.

Nej, 76-årige Björn Skifs slår inte av på takten och vill fortfarande underhålla.

– Det var Hamburger Börs som kom till oss och undrade om vi ville hålla en show där. De hade renoverat och tyckte det var lämpligt med mig på scen eftersom jag varit där tidigare, säger han.

Med hustrun Pernilla Skifs, som regissör och koreograf, skred han till verket med entusiasm. Det var ju ett sätt att komma ur pandemindvalan och sorgen över att inte kunnat stå på scen, så ivern infann sig snart.

– Jag har ju vissa nummer som jag inte kommer undan, som jag måste göra. Men jag vill också bjuda på någonting nytt, som överraskning till publiken. Det är också viktigt för mig. Något hitparad vill jag inte göra, säger han.

Trots en över 60 år lång scenkarriär har han aldrig haft en stadigvarande show i Göteborg. Åtminstone inte som soloartist.

– Nej, det har mest blivit de shower vi har gjort turnéer med.

Men han hade, precis efter att Slam Creepers – Vansbrobandet med Björn Skifs som sångare och organist – avslutat karriären i slutet av 60-talet en show tillsamman med Janne Önnerud och Eleanor Bodel på Trädgårn i Göteborg. Men nu är det alltså dags för en regelrätt show i Björn Skifs namn.

– Det gick ju rätt bra i Stockholm, säger han ödmjukt.

– Vi skulle spelat några veckor förra hösten, men det blev fram till jul och nu också i vår, förklarar han som i helgen gjorde sina sista föreställningar av ”En värld av Skifs”.

5 oktober har han Malmöpremiär och kommer spela där hela hösten. Björn Skifs ser fram emot att få möta en ny publik.

– Ja, det ska bli kul att få spela på era breddgrader också, säger han, som också lockas av att få känna på det ambulerande livet som det nu blir med tre föreställningar i veckan med boende på hotell.

– Det är märkligt, men det suger i turnétarmen, erkänner han.

Björn Skifs är fylld av tillförsikt inför Malmö- och Göteborgssejourerna och kanske får malmöiterna och göteborgarna delvis får se en annorlunda show.

– Vi kommer inte ändra så mycket, men kanske något i pratorna eller att vi byter ut någon låt. Vi ska titta på det i sommar, säger han som nästa år blir 77 år och är still going strong.

Senast Björn Skifs gästade Göteborg var det i Scandinavium under konsertturnén ”Bitar ur mitt liv” (recension här) hösten 2018.

Fotnot: Biljetterna till ”En värld av Skifs” är till försäljning från 24 maj på Showtic.se och Liseberg.se.

Två tenorer. En showman och en före detta sångare i ett glatt möte. Foto: ANDERS WESTIN

Roande tvåmansfars

Teater:

SÅDAN FAR

Roar. Ola Hedén och Claes Månsson underhåller i tvåmansfarsen ”Sådan far”. Foto: URBAN JURÉN

Att duon Ola Hedén och Claes Månsson är ett samtrimmat par är tydligt. Den förstnämndes tvåmansfars ”Sådan far” har gjort sina vändor i Sverige genom Riksteatern, urpremiär i Umeå hösten 2021, med de båda i huvudrollerna.

Med helgens framträdande på Aftonstjärnan avrundade man den senaste sejouren, som pågått under våren. Herrarna på scen är trygga med varandra, kan replikerna utan och innan på det snillrika vis att de kan improvisera lätt och överraska varandra – och publiken. Något som ger total närvaro och bjuder in till skratt utanför manus.

Pjäsen bär på farsens alla knep och knåp, så få de nu är på scen. Dörrspring saknas, men tekniken är densamma. Gemensamt agerande, ensam på scen under tiden den andre är ute i köket, rapp replikföring etc. Telefonsamtal och påringningar på dörren få utgöra den där extra ingrediensen om att fler är involverade. För det är det.

Den pensionerade postiljonen och änkemannen Einar Persson bor med sin 45-årige son Göran i en slentrianmässig relation. Men ovetande om vad den ena har för planer för den andre smids ränker för att få bo ensam… eller åtminstone med sin käraste. För det har båda skaffat utan att berätta om det för den andre.

Klart att det skapar öppningar för förvecklingar av klassiskt farssnitt. ”Sådan far” är snillrikt författad av Ola Hedén. Han är också den utmärkta motspelare till Claes Månsson; mer modest i sitt spel, inte lika yvig och med förnuftet att inte förhäva sig mot sin aktade scenkollega. Claes Månsson, å sin sida, vet att utnyttja sitt kunnande. Han kan sin tajming, han vet att vänta in publiken och han kan definitivt lyssna av salongen för att få de skratt som både driver föreställningen vidare, men som också ger utrymme för rejäla skratt.

Men ”Sådan far” är ingen fars utan allvaret som ger igenkänning. Det finns förstås något tragikomiskt i det strävsamma paret far och son, som framlever livet så stereotypt. Med de vita lögnerna som fladdrar alltmer intensivt försöker båda upprätthålla en illusion av omtanke. Det blir förstås en bubbla som spricker.

Ola Hedén och Claes Månsson värderar både komiken och det seriösa, låter ”Sådan far” vara lustfylld med botten. Det är liksom lättare att skratta då.

Sådan far, Aftonstjärnan, Göteborg, 23 april. Avslutande föreställning efter en omfattande turné i Västsverige.

Av: Ola Hedén.

Regi: Ulf Dohlsten.

Medverkande: Claes Månsson och Ola Hedén.

Outsägligt tramsig – och alldeles underbar

Operett:

DET VAR EN GÅNG PÅ GRAND HÔTEL

Fånigt underhållande. Anders Wängdahl, David Lundqvist och Micaela Sjöstedt vet hur att underhålla i skruvade operetten ”Det var en gång på Grand hôtel” på Göteborgsoperan. Foto: LENNART SJÖBERG

Egentligen är kompositören Paul Abrahams (1882–1960) levnadsöde ett verkligt skäl till en musikal med tyngd, allvar och kraft. Uppvuxen i Österrike-Ungern, gick från handelsskola till musikkonservatorium för att efter olagliga spekulationer på börsen med fängelsestraff som följd komma till Weimarrepubliken i Berlin. Framgångarna inom musikindustrin som kompositör, psykisk ohälsa, misshandlad av nazister, lurad av sin ”trogne” chaufför. Efter nazisternas övertagande 1933 förbjöds hans musik, flykt till Ungern, vidare till Wien, efter annekteringen till Paris och sedan Casablanca för Miami med en accelererande mental ohälsa, som hindrade hans karriär. Tada! En story som skulle gett en musikal värd namnet.

Nu är det istället hans ”Det var en gång på Grand hôtel”, som spelas. Hans komposition från 1934 som först 2018 fick premiär. En operett som förvandlats till mer av en musikal med det triviala och komiska som lystmäte och ögonfägnad. Jo, så är det. Göteborgsoperans grandiosa uppsättning av denna musikal, i regi av Mirja Burlin, är outsägligt tramsig, fånig, överspelad… och alldeles fantastiskt underbar.

Historien i korthet: en filmmagnat i Hollywood har problem med att konkurrenten snor alla de bästa idéerna. Nästa film måste bli en succé, annars är det bankrutt. Filmmagnatens enda barn, dottern Marylou, lovar att fixa biffen, får efter tvekan förtroendet och åker till ett hotell på Rivieran för att på plats sy ihop ett synopsis. Där bor kungligheter. Där finns den klumpige kyparen Albert, som blivit blixtförälskad i arvsprinsessan Isabell som är förlovad med kvinnotjusaren prins Andreas Stephan. Kungligheternas ekonomi är milt sagt lika urholkad som deras uppblåsta egon. Vi har intriger värda namnet.

Extra allt. ”Det var en gång på Grand hôtel” bjuder upp rejält på Göteborgsoperan. Foto: LENNART SJÖBERG

Det är farsartade förvecklingar utan spring i dörrar. Men Göteborgsoperans stor scen används rejält m. Heidi Saikkonens scenografi är stramt effektiv med vridscenen som får jobba för fullt. Hennes kostymer är i full prakt, från gala till baddräkter. Det här är helt enkelt inte en uppsättning som, trots kort speltid, sparar på krutet. Det är härligt. Stora dansscener med ensemblespel blandas med ett mer intimt format. Projeceringar skvallrar om Hollywoodögat: Det här ska bli film! Musiken är som hämtad ur något ur Disneys repertoar från 1930-talet, tänk snabbt växlande från ”Kalle Ankas jul” till ”Snövit” och ”Lady & Lufsen”.

Allt är överlastat, ironiskt och grovt humoristiskt. Dessutom med ett lyckligt slut.

Anders Wängdahl är strålande som den kärlekssuktande Albert. Micaela Sjöstedts arvsprinsessa förvandlas från upphöjd till jordnära utan att förlora glamouren. Mest tokrolig med en smittande underhållande final är David Lundqvists prins Andreas Stephan. ”Det var en gång på Grand hôtel” är helt enkelt extra allt.

Det var en gång på Grand hôtel, Göteborgsoperan, premiär 22 april. Spelas till och med 9 juni 2023.

Av: Paul Abraham.

Libretto: Alfred Grünewald och Fritz Löhner-Beda, efter en pjäs av Alfred Savoir.

Ny svensk översättning: Fredrik Fischer och Linnea Sjunnesson.

Dirigent: Alexander Hanson/Aivis Greters.

Regi: Mirja Burlin.

Koreografi: Magnus Lundgren.

Scenografi/kostym: Heidi Saikkonen.

Ljus: Joakim Brink.

Ljud: Jonathan Assarsson.

Assisterande koreograf: Jacob Walleberg.

Medverkande: Åke Zetterström (Sam Makintosh, filmmagnat), Karin Mårtenson Ghods (Marylou, hans dotter), Anders Wängdahl (Albert, kypare, son till hotellägaren), Micaela Sjöstedt (arvsprinsessan Isabella), David Lundqvist (prins Andreas Stephan), Lars Hjertner (herr Chamoix, hotellägare), Ingahlill Wagelin (Matard, hotelldirektör), Natasja Jean-Charles (grevinnan Inez de Ramirez), Åsa Sjöblom (Mabel, Marylous kammarjungfru), Jacob Andreas (springpojke, cover för Albert), Tobias Ahlsell (Barry, sekreterare, sångare i kvartetten), Jonathan Böiers (Dryser, dramaturg, sångare i kvartetten), Sami Yousri (baron don Lossas San Diego, sångare i kvartetten), Markus Christensen (storfurste Peter Paul, sångare i kvartetten), Bernard Matracki (scenmusiker) samt ensemble Julia Carlström (cover på Marylou), Hilma Gudjunsdottir (cover på arvsprinsessan), Elin Ljungberg, Robert Sillberg, Jesper Blomberg (cover på prinsen) och Gustav Jönsson.

Musiker: Göteborgsoperans orkester.

Skratt och allvar med Marika Carlsson

Show:

SMALAST NÄR MAN DÖR VINNER

!!!!

Stark show. Marika Carlsson pendlar skickligt mellan humor och allvar i sin nya show. Foto: JOHAN THOLSON

Lisebergsteatern, Göteborg.

Bäst: Skickligheten att snabbt växla från gapflabb till gravallvar.

Sämst: Om man nu inte ska dra några växlar av övervikt ska man heller inte göra det med dem från Östermalm.

Fråga: Varför pratar de flesta bikaraktärer i hennes show stockholmska…?

Nyss fyllda 50 drar Marika Carlsson på en svindlande Sverigeturné med sin enmansshow ”Smalast när man dör vinner” – om vikt- och träningshets, men också sockerberoende. Enmans och enmans, förresten. Hon har vid sin sida Pernilla, en teckenspråkstolk, som hänger med i denna berg- och dalbanetur som showen innebär. För det blir åka av när Marika Carlsson sätter fart.

Inledningen är frisk. Ett gympingpass i högt tempo och ett generöst inbjudande till den publik som från början äter direkt ur Marika Carlssons hand. För hon kan det här med att stå på scen. Är generös, gränslöst rolig med en smittande plastik och skapar med sin monolog en rejäl resa av igenkänning, ifrågasättande, avslöjande och ironiserande av sina egna tillkortakommande.

Men Marika Carlsson är inte den hon är om hon inte också delade allvaret. I det här fallet hennes sockerberoende, ett missbruk som präglat hennes liv, hennes humörsvängningar och hennes sinnesstämningar. Jag vet ärligt talat få manliga kollegor till henne som bottnar sin humor i ett personligt allvar, som gör att ämnet bränns och känns, att man som publik brutalt kastas mellan gapflabb och gravallvar. Det är skickligt.

Marika Carlsson piskar skickligt upp stämningen i salongen. Tilltalar med en givande energi publiken, vänder sig direkt till några enskilda i bänkraderna och återkommer rutinerat till dem vid tillfällen. Skakar av sig fel respons och vänder på en femöring för att gå vidare.

Hon kan sitt jobb och bjuder inte på en enda tråkig minut. Visst suktar hon efter applåder. Men samtidigt vet hon bättre än att bara köra komik i kubik. ”Smalast när man dör vinner” har en utmärkt dramaturgi, ett växlande humör genom denna föreställning som engagerar. En komiker är aldrig så rolig utan att också visa djupet, sorgkanterna eller svärtan livet bjuder. Utan Marika Carlssons ettriga demoner hade den här showen inte fått  samma bärkraft. Tack för att hon också bjuder in även dem och inte bara lockar oss till skratt.

”Smalast när man där vinner” hade premiär i Hässleholm 12 april.

Resten av turnén spelas i: Falun (20/4), Uppsala (21/4), Örebro (22/4), Gävle (26/4), Karlstad (27/4), Eskilstuna (28/4), Stockholm (tre föreställningar på Rival, dubbelt 29/4 och 3/5), Sundsvall (4/5), Östersund (5/5) och Umeå (6/5).

Snyggt serverad Dylan

Musikföreställning:

GOTTA SERVE SOMEBODY

Hyllar Bob Dylan. Bandet Valdemar förstärkta med Kristina Issa, gospelkör och med Stig Hansén som ciceron bjuder upp och in till Bob Dylan med musikföreställningen ”Gotta serve somebody” på Göteborgs stadsteater. Foto: JONAS KÜNDING

Den gäckande Bob Dylan lockar alltid. Med sin musik, med sina texter, med sina spelningar. Denne flyende bard från Dulluth, som gäckar döden och spelar sig in i evigheten snart 82 år gammal. Det är klart att Göteborgs stadsteaters avgående konstnärlige ledare Pontus Stenshäll som en sista gärning upplåter den stora scenen för denna populärmusikens gigant: mannen, myten, musikern, låtskrivaren Bob Dylan. Ja, som på samma vis har skett med Beatles då Pepperland dels hyllat ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” i synnerhet med en föreställning och Liverpoolbandets musik i allmänhet i aldrig sinande ”Yeah! Yeah! Yeah!”.

På scen är det förstås inte basisten Tony Garnier, pedal steelgitarristen Donnie Herron, gitarristen Bob Britt, trummisen Charley Drayton eller gitarristen Doug Lancio. Självklart inte heller huvudrollsinnehavaren för kvällen heller. Tillsammans är de upptagna med spelningar, just nu i Japan, på the never ending tour. Istället syns Göteborgs stolhet Valdemar, bandet lett av sångaren och låtskrivaren Valdemar Erling, som sedan gymnasiet spisar Bob Dylan till frukost, lunch, middag och aftonmål samt drömmer om honom varje natt. Man kan sämre ersättare. Bandet är förstärkt av Kristina Issa, karismatisk sångerska och skådespelare, som ständigt har en rör som berör, och en gospelkör om fyra sångare ledda av Malin Abrahamsson.

Det är alltså Bob Dylans musik och texter i centrum. Men inte utan anekdoter och stämningsförstärkning av ciceronerna Andrea Edwards, skådespelare, och författaren och tillika Dylankännaren Stig Hansén. Andrea Edwards ikläder sig från start rollen som Sara Danius presenterande 2016 års Nobelpris i litteratur. Iklädd den färgsprakande, brandgula och rosa, klänning buren vid högtidligheten i december, så som man kan spela med tiden på en teaterscen. Hon växlar sedan till att vara sig själv och självaste Bob Dylan i svart kostym och solglasögon, som ett slags hommage till Cate Blanchett i filmen ”I’m not there”. Stig Hansén är den trygge berättaren, som kanske spiller över en smula i sin iver att förklara sitt vurmande för sin idol. Men samtidigt… anekdoterna knyter Dylan närmare scenen och i sin tur också publiken på plats.

Men det är förstås musiken som är i centrum. Valdemar står tätt packade tillsammans på den stora scenen. Spelar med en närvaro, en glädje och ett allvar som ingenting får försnillas av denna heliga stund på scen. Bob Dylans låtar slarvar man inte bort. Så just i inledningen av föreställningen är anspänningen så total att det snubblas på textrader innan allt faller på plats. Andas in. Andas ut. Mikrofonstativ välts, räddas och musiken fortsätter. Närvaron finns och fortsätter så under kvällen.

Närvaro och anspänning. Bandet Valdemar med gästartisten Kristina Issa vårdade Dylans musik med värdighet. Foto: KAI MARTIN

Valle Erling, Kungsladugårds egen Robert Zimmerman, må inte ha idolens burr och står på Stadsteaterns scen som en väsentligt mer välkammad frontman. Men lidelsen är det inget fel på. Han kan texterna – och betydelsen av dem (åtminstone i hans tolkning) – utan och innan, som vore de hans egna. Attackerar sångerna på ett annat vis, men utan att förlora vördnaden för originalen, Bandet är vältrimmat, allt sitter samman och sticker ändå ut. Som Hammondorganisten Dan Helgesen, som med vetskapen om vad en pandemi kan ställa till det i form av uteblivna intäkter och konserter spelar varje ton som vore det hans sista.

Kristina Issa är gästartisten som kryddar kvällen ytterligare. Hon glider in som en Patti Smith på Nobelkvällen, ersättandes pristagaren själv där i december 2016. Tvekar och famlar i ”A hard rain’s a-gonna fall” som Patti Smith gjorde, för att starta om och kicka igång ett rock’n’rollfyrverkeri. Ett spel för galleriet, men effektivt.

Så paus och omstart. In med gospelkören och Bob Dylans religiösa perspektiv. Musiken växer ytterligare i detta urval av en rik låtskatt, som inte faller ut i någon slags kronologisk ordning. Stämningarna avgör, berättelsernas perspektiv. Det blir en fin kväll. En fin hyllning med bitvis starka tolkningar av Bob Dylans musik. Men där allt bättre kan falla på plats.

Några frågetecken: Varför inte ha ett högre podie för gospelkören, som försvinner för publiken på parkett? Och vilket syfte hade dansen i ”Knockin’ on heaven’s door”…?

Gotta serve somebody, Göteborgs stadsteater, premiär 14 april 2023. Spelas till och med 15, 18 och 19 april samt 19 och 20 maj.

Manus: Stig Hansén och Håkan Westesson.

Ljus: Bella Oldenqvist och Anna Lundahl.

Kostym: Hélène Otterbeck.

Pjäsansvarig kostym: Augusta Chavarria Persson.

Ljud: Daniel Johansson och Claudio Orellana Real.

Medverkande: Bandet Valdemar med Valle Erling, sång, gitarr och munspel, Pär Öjerot, gitarr och sång, Dan Helgesen, Hammondorgel och sång, Gunnar Frick, pedal street, gitarr och dragspel, Claes Johansson, piano och sång, Daniel Gibson, trummor och sång, och Anders Sjöling, bas och sång (ersätts av Julia Falthin 19 och 20 maj). Gästartist: Kristina Issa, sång och gitarr, och gospelkör med Tina Sunnero, Matilda Skön och William Stridfeldt ledda av Malin Abrahamsson.

Ciceroner: Andrea Edwards och Stig Hansén.

Koreografi och dans: Sonny Koroschetz.

Låtlista:

  1. Lika a rolling stone
  2. Chimes of freedom
  3. Ballad of a thin man
  4. It’s all over now, baby blue
  5. I’ll be your baby tonight
  6. bara om min älskade väntar (Andrea Edwards)
  7. Sweetheart like you
  8. A hard rain’s a-gonna fall (Kristina Issa)
  9. Every grain of sand
  10. Gotta serve somebody
  11. Pressing on
  12. Political world
  13. I shall be released
  14. Lay, lady, lay (Andrea Edwards)
  15. I want you
  16. Make you feel my love (Kristina Issa)
  17. Knockin’ on heaven’s door
  18. Precious angel (extranummer)

Lek- och lustfylld teater för unga människor

Teater:

VILDA INUTI

Lekfullt för allvar. Backa Teaters ”Vilda inuti” är fylld av hyss, rörelser och musik – teater som lockar öga, öra, hjärna och hjärta för alla barn, små som vuxna.

Foto: OLA KJELBYE

Som av en slump pratar fåglar jag med Backa Teaters konstnärlige ledare Lars Melin innan föreställning. Han kan sådant, Lars Melin. Vet vilka fåglar som hörs i skogens symfoni. Kanske var samtalet omedvetet en tanke, för när föreställningen ”Vilda inuti” startar är det till en sångkör av diverse olika fågelarter i en skog vajande träd, en jättemänniska i något slags sömn och i fonden en stor, vandrande skogsfigur som aldrig får sin förklaring.

”Vilda inuti” är en pjäs för barn från sex år och uppåt. En färgstark föreställning fylld av hyss, musik, lek och allvar. Ur den sovande jätten kommer små människodjur. Inledningsvis osäkra, försiktiga och emellanåt rädda. Men sakta vågar de ta plats, hävda sitt jag och odla sitt ego.

Plötsligt hamnar jag på mitt barnbarns förskola. Leken som är förberedelser för framtiden. Positioneringen som finns för att stärka individen. Jag och mitt i leken är viktigt. Men för den som tror att vi lämnar självcentreringen då vi blir vuxna har missat både självreflektion och den narcissistiska samtiden.

”Vilda inuti” spelas skickligt av ensemblen, som hittar unga människors perspektiv och uttryck utan att det är manierat. Det ger en lust- och lekfyllda pjäs med ytterst få repliker, men desto mer uttryck i form av härlig koreografi, sprakande kostymer, färgglad makeup och intensiv musik. Backa Teater kan det här med teater för unga människor.

Vilda inuti, Backa Teater, Göteborg. Premiär 17 mars 2023. Spelas till och med 9 maj.

Idé och koncept: Anne Jonsson och Moa Backman.

Dramaturg: Kristina Ros.

Regissör: Anna Jonsson.

Koreograf: Anna Jonsson i samarbete med ensemblen.

dramatiker: Moa Backman.

Scenograf och ljussättare: Charlie Åström.

Maskdesign: Josefin Ekerås.

Kostymör: Kajsa Hilton Brown.

Ljud: Jesper Lindell.

Kompositörer: Kristina Issa, Jonas Redig, Bo Stenholm, Daniel Ekborg och Mats Nahlin.

Medverkande: Eletheria Gerofoka, Anna Harling, Nawar Hermez, Soledad Howe, Rebecca Riggo, Johan Stavring, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Emelie Strömberg.

Musiker: Daniel Ekborg, Kristina Issa, Mats Hahlin och Jonas Redig.

Tankeväckande drama med fart

Teater:

FAIR PLAY

Duell och vänskap med utmaningar. Lotti Brogan och Susan Akintomide spelar elitlöparna som utmanar varandra, men som också bygger upp en vänskap som sätts på prov i ”Fair play” på Gothenburg English Studio Theatre. Foto: LINA IKSE

Vad är det som gör en vinnare? Bland tusen och åter tusen atleter i olika idrotter, individuellt eller i lagsporter, finns det alltid en vinnare. Någon som höjer sig över mängden. En Connor McDavid, en Zlatan Ibrahimović, en Usain Bolt, en Kajsa Bergqvist, en Paula Redcliff…

I dramatikern Ella Roads ”Fair play” blir det tydligt av det som inledningsvis är ett rätt anspråkslöst drama mellan två konkurrerande medeldistanslöpare i England. Talangfulla Sophie (Lotti Brogan) möter Ann (Susan Akinyomide), som verkar komma från ingenstans med naturliga förutsättningar att springa fort de krävande 800 metrarna i friidrott.

Initialt är det en pjäs om en juvenil vänskapsrelation, som inleds med misstänksamhet från Sophie men med tiden stärker banden mellan tjejerna.

Som publik kastas man i hast mellan scenerna: träningar, tävlingar, chillande mellan träningspassen, småsnack. Startskottet markerar skiftena tillsammans med ljuseffekter och dånande musik. Scenerna är effektiva, dialogen rapp. Repliker pendlar mellan trivialt och djup. Sakta mejslas de båda tjejernas karaktärer ut i takt med att båda framgångar intensifieras. Snabba projiceringar av respektive hemförhållande ger perspektiv, en kommentar om kosthållning andas bulemi/anorexi, utebliven mens på grund av den höga träningsdosen skvallrar om nit mot framgång (vem vill tappa upp till fem dagar av illamående per månad när man vill till toppen), oro för en mamma med bröstcancer öppnar en privat sfär.

Det är skickligt och intensivt. Susan Akintomide och Lotti Brogan speglar utmärkt ungdomens skörhet parat med självsäkerhet. Ett förfluget skämt som gränsar till övertramp sveps bort med en snabb ursäkt. Förtrolighet som väcks, släcks och tänds igen. Vänskapsbanden knyts, stramas åt, löses upp för att åter bindas samman. Allt i ett rasande tempo med flickorna springandes fram och tillbaka, utnyttjande hela lokalen, innan replikerna kommer närmast andfådda.

Det gör visserligen att dramaturgin tappar en smula, även om det finns lite pauser för återhämtning. Men när pjäsen sakta skruvas mot sin egentliga kärna vibrerar det starkt och stilla i andlös tystnad.

”Fair play” har sin inspiration från verkligheten; den sydafrikanska 800-meterslöparen Caster Semenya nådde stora framgångar internationellt. Men hennes kön ifrågasattes på grund av de höga testosteronvärden hon hade. Som Caster Semenya visar det sig att även Ann har för höga testosteronvärden. Tränare, tävlingsledare och lagkamrater vänder henne ryggen. Så också hennes pojkvän med familj och Sophie.

Ann må vara ensam, men står inte svarslös, gör en överklagan och förklarar det orättvisa i anklagelsen. Ska något som finns naturligt i hennes kropp möta hinder i idrottandet? Hur är det då med längd och vikt, muskelmassa och -fibrer…? Dessutom, vilka är det som sätter gränsen för testosteronvärdena? I majoritet vita, högt uppsatta män i 60-årsåldern. Klart att det sticker i ögon på en kvinna med rötterna från Nigeria.

”Fair play” väcker relevanta frågor, är tankeväckande och intensiv. En timme och tjugo minuters speltid går undan och känns som 1:53,28, Jarmila Kratochvílovás fortfarande ohotade världsrekord från 1983. Även hon en ifrågasatt löpare.

Fair play, Gothenburg English Studio Theatre, Göteborg. Premiär 4 mars. Spelas till och med 5 april. Recenserad föreställning 16 mars.

Författare: Ella Road.

Regissör: Kristina Brändén Whitaker.

Scenografi: Diblik Rabia.

Ljus: Max Mitle.

Ljud: Guest Platform.

Kostym/rekvisita/mask: Diblik Rabia.

Medverkande: Susan Akintomide (Ann) och Lotti Brogan (Sophie).