Det har blivit en tradition, skapad av oss som fanns i Chalmers Blue McRangers i slutet av 80-talet då föreningen skakades av en ekonomisk skandal. Kassören hade svindlat klubben på pengar och det i sin tur kunde ändat den anrika föreningen, som startade 1947.

Men vi vände skutan, från kris till stabil ekonomi och en av åtgärderna var att försöka få föredetta spelare att sponsra och med en årlig oldboysmatch kunde enskilda spelare stötta klubben.

När jag gjorde min sista och sjunde säsong 1991/92 i klubben var just den här matchen min enda fysiska kontakt med sporten i mitt hjärta. Någon gång i mars kunde jag snöra skridskorna, dra på mig skydden och spela lite hockey med gamla hockeykamrater, några nya och möta det nuvarande laget.

1999 tog ju min karriär fart igen, genom att jag började i IK Raid och har spelat där sedan dess.

Men den årliga oldboysmatchen med Chalmers Blue McRangers missar jag ogärna.

Nu var den, något sen, aktuell igen.

Ute är det strålande vår, sol och värme. Men när hockeyn väntar finns inget alternativ.

Vi är en brokig skara av oldboys. Totalt är vi fyra som var med och spelade på 80-talet – the original oldboys. En av oss började i klubben redan 1977.

Resten är nymornade oldboys, så unga att känslan snarare är att de är juniorer. Det å andra sidan bjuder på en snabbt spel.

Jag får lite lägen att rädda, men första halvan av de tre perioder långa matchen är inte min.

1–0 – ett isskott som täcks av en försvarare klubba, vilket gör att pucken styrs rätt upp i mitt vänstra kryss.

2–0 – en spelare kom in från högerkanten, skjuter ett skott i plockhöjd för mig, som jag dåligt släpper.

3–0 – lite rörigt framför mål och jag samlar inte ihop mig, utan släpper ett hyfsat enkelt skott mellan benen.

4–0 – spelare kom in från vänsterkanten, skjuter högt i närmaste krysset, jag har gått ned och klarar inte att täcka.

5–0 – ett rappt skott från förlängda mållinjen, som jag släpper in mellan benen.

3–0 i första perioden. 2–0 sju minuter i andra. Nej, det såg inte bra ut.

Very old boy redo för old boys match. Foto: JONAS WALLMAN

Så händer det. Jag kommer rätt, gör lite patenterade närkampsräddningar, är där med plock, stöt och benskydd. I slutet av perioden gör vi första reduceringen.

I tredje perioden höjder jag min nivå rejält. Därmed överraskar jag motståndarna, som ett tag var nonchalanta eftersom det var så lätt att göra mål ett tag. Jag räddar ett friläge med en låg plockning, som väcker jubel. Vi har äntligen fått hål på motståndarkeepern, som är lysande i sitt spel med snabb sidledsförflyttningar och snabba reflexer. 1–5, blir både 2–5, 3–5, 4–5 och 5–5. En snygg upphämtning där vårt nit i de två första perioderna betalar sig.

Jag fortsätter med mitt starka spel, står rätt i positionerna och skapar huvudbry för motståndarna. När det är några sekunder kvar får ”juniorerna” ett kanonläge. Ett långt sidledspass och direktskott, lågt vid min högerstolpe. Men den snart 60-årige målvakten är där med en snabb rörelse med benskyddet limmat efter isen och i snabb täck mot stolpen. Medspelarna jublar.

Vi har tagit matchen från 0–5 till 5–5 och sudden death på fem minuter. Vi klarar det och matchen går till straffar.

Jag är omutligt. Dessvärre är motståndarnas målvakt det också parat med tämligen uselt lagda straffar.

Men jag räddar. Högt och lågt, vänster och höger. Bästa räddningen är när motståndarnas störste och längste spelare forsar fram mot mig. Han lurar upp mig på läktaren, men det är aldrig över förrän den fete målvakten skriker. Och trots att jag är förbispelad gör jag en desperat räddning, sträcker ut min klubba och toucher pucken det lilla för att han ska missa målet. Han blir helt förkrossad, mumlar något då han åker förbi och skakar på huvudet. På efterfesten tar han i hand, fortfarande brydd över den där räddning som lätt hade vevats i repris från NHL eller SHL.

Dessvärre klarar jag inte den någon straff senare, en puck som värker fram under mig och över mållinjen. Något som vinsten till juniorerna i en oväntat jämn och tuff match.

Vi har möts på våra vägar i hockeyns tjänst. En och annan rink har vi ställts mot varandra, men också med varandra.

Han med bättre meriter än jag, skolad keeper och dessutom en duglig spelare ute, något jag inte är – alls.

Men det har varit några år sedan som vi sågs. Nu har jag, genom omvägar, fått reda på att han är intresserad av att få på sig grejorna och mejlkontakt har etablerats för att göra verklighet av detta.

I morse blev det hela en realitet, ungefär när någon undrade om det blir en andra målvakt kom han med sin trunk och sina benskydd.

Vi hade kanske kunnat vara fler på isen, men totalt blev det sex utespelare i vardera laget och vi målvakter.

Han konstaterade genast att, som han sa, jag hade skaffat nya grejor igen. Men det är klart, jag är på is i snitt tre till fyra gånger per vecka från augusti till och med juni. Det blir en del nötande.

Hans grejor är inplockat från en sejour i USA, där han jobbat för ett svenskt företag och lyckats ta upp hockeyn igen.

I staden finns ett universitetslag, som han fått lite prylar ifrån. Benskydden är… hmmm, modell äldre. Ja, vi snackar ett par som kanske är 20 år i sin typ, det vill säga väsentligt kortare än man brukar i dag.

Men på isen… Oj! Det är som att kastas tillbaka till fornstora dar. Han står upp, täcker vinklar med rutin och möter puckhållaren aggressivt, snabbt ut och attack. Hans stackars motståndare blir ju förvirrade. Det är klassisk old school mot den no school, som de annars möter.

Ja, han spela ungefär som Tommy Söderström gjorde när jag såg honom i matchen mellan Tre Kronor Legends och GP-puckveteranerna, som jag ju skrev om här.

Old schoolstil med Tommy Söderström – nu en stil även i Uppbackarna. Foto: KAI MARTIN

Lagen blir ojämna och han får väl inte så värst mycket att göra, men det får jag. Räddar och sliter, rör mig upp och ner, i sidled, ut och in. Min stil…? Tja, jag vet inte. Med de skydden jag har, moderna, så blir det mer butterfly. Men min teknik är knappast en dröm för en målvaktstränare och när jag fick förmånen att träna med Frölundas målvakter för några år sedan, var väl knappast tränaren Kristofer Martins jämförelse Henke Lundqvist utan, just, Tommy Söderström. Det såg ut så här.

I slutet gör jag en frilägesräddning, blir samtidigt kraftigt pååkt och få ett slags knäck i nacken, som gör att jag däckas en smula. Nu en ömmande nacke, värmebehandling och lite tacksam för att säsongen är på väg att glesa ut.

I söndags var det final för träningarna för mitt vidkommande med IK Raid, så nu väntar Uppbackarna och morgonhockey fram till juli.

The show must go on i skuggan av de elitsatsande lagen.

Tillsammans är de 111 år och båda är kanske för gamla för sitt eget bästa.

Det hindrar ingen från att fortfarande gör det som är roligast – spela ishockey.

Och inte bara ishockey i allmänhet – det är målvaktssysslan i synnerhet som gäller i division 4-klubben IK Raid.

Förmodligen handlar det här inte bara om Sveriges äldsta målvaktspar spelande i ett seriesystem – utan världens!

Männen bakom maskerna – vem kan tro att det är två gubbar i keps. Foto: ANDREAS THENG

Vi är gubbar med keps. Syns komma med krumma ryggar med våra tungt lastade bagar.

I omklädningsrummet doftar det kaffe, upphällt från en termos, i omklädningsrummets annars så karaktäristiska hockeydofter. Gemytet växer, skratten smyger sig in, värmen… sakta och noggrant tar vi på oss utrustningen, träningen för träning, match för match. Från gubbar till supermän.

Två målvakter i divisions 4-klubben IK Raid

Han är 53 år, jag är 58.

Han har stått i mål i tio år. Tvungen att skifta utespelarklubban mot målvaktsspaden på grund av en störande astma. Sören Meethz är energisk, är på is flera gånger i veckan; förutom med IK Raid två gånger mellan augusti och april, även med Frölunda sponsorhockey (en gång i veckan), damlaget Göteborg HC (en till två gånger i veckan) och emellanåt Frölunda Oldtimers (en gång i veckan).

– Just nu tar jag det faktiskt lite lugnt med hockeyn, för jag tränar inför Göteborgsvarvet, säger han, som till vardags är hantverkare och snudd på golfproffs (fem i handikapp).

När han kom till IK Raid för sju år sedan var det efter ett intermezzo i den föreningen han då spelade. Sören Meethz vill spela mycket och med vem han vill, det tyckte inte ordförande i den klubben. I IK Raid gjorde han sig snabbt bekväm,  utvecklade sitt spel med åren och förförde lagkamraterna med nybryggt kaffe.

Sören Meethz spelstil är hemmagjord, men med tiden har den slipats alltmer till en positionssäker butterflyteknik. Han är orädd och har, trots sin ålder, starka reflexer och är bra i sina sidledsförflyttningar.

Med allt tränande har spelsinnet som målvakt ökat och med sina träningar med damlaget blir det också ett ordentligt nötande som målvakt.

– Det är ett riktigt högt tempo där. Tjejerna kan åka skridskor. Men det är klart att skotten kan fortfarande bli bättre, säger han.

Det får han däremot när han möter legendarerna i Frölunda Oldboys, spelare som vet att skjuta med precision och fart.

– Ja, herregud. Patrik Carnbäck, Terho Koskela och Jerry Persson… det är inge duvungar, precis, suckar han samtidigt som han älskar att möta detta tuffa motstånd och helst rädda mot dem.

Vi kamperar ihop, Sören och jag. Delar på matcherna, uppmuntrar och stöttar, men är också konkurrenter. När vi spelade med IK Raid i Rambergscupen första helgen i mars i år, stod vi var sin match. Inför den tredje frågade  tränarteamet vem av oss som ville vakta kassen.

Svaret var ju givet: ”Båda”. Det löstes sig att vi broderligt delade på sysslan, tog en period var och hjälpte laget till den andra segern i turneringen, som skulle gett oss finalplatsen för första gången på tolv år, om inte arrangörerna tolkade reglerna som de själva ville.

Jag har spelat ishockey sedan 1966. Tog mina första stapplande skär på Stora dammen i Slottsskogen, fick låna ett par gröna bandymålvaktsskydd och en klubba av en klasskamrat. På huvudet hade jag en ABC-hjälm, i övrigt ingenting som skyddade, på händerna en blå galonhandske som stöt och en lovikavante som plock. Lyckligtvis kunde ingen skjuta och skotten som kom klarade jag inte att rädda. Men glöden hade fått fäste.

Jag sålde jultidningar för att klara av att köpa skydd. Jag hittade handskar för mig som vänsterhänt genom Flisbergs postorder, var nere på Friluftsmagasinet på hörnet Drottninggatan/Korsgatan i Göteborg och hittade min första ansiktsmask.

Julen 1968 – Kungsbackafjorden låg frusen, perfekt för ishockey. Här med min första mask och ABC-hjälmen. Frölundatröjans bokstäver skulle snart bytas ut mot Änggården för GP-pucken. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Det ringde på dörren. Några grabbar i min ålder frågade om jag ville vara med i deras hockeylag. Änggårdens IK bildades av kompisar i kvarteret och vi tränade på Näcken, en tjärn upp i Änggårdsbergen. Vi köpte Frölundatröjor, våra mödrar sydde om de gröna revärerna mot blå och texten med Frölunda ändrades till Änggården.

Det blev GP-pucken 1968. Premiär mot Kållered SK, jag var reservmålvakt och vi förlorade med något mål. Göran Brihs, som stod i mål, blev senare Bäckenspelare och en av landets mest lovande för sin ålder, TV-puckspelare och tänkt A-lagskeeper för Bäcken när han la ner för sitt skolarbetet.

ÄIK fick en returmatch några veckor efter GP-puckpremiären mot Kållered på deras hemmaplan. Jag stod och det blev 3–3, solen sken över utomhusrinken och jag var salig.

Jag var aldrig bra, men entusiastisk och drömmande. När ÄIK la ner gick jag till Hovås, var reservmålvakt där med, började i Mölndal och var femtemålvakt och usel. Närsyntheten hade satt in i nian och spela med glasögon var ju värdelöst, framför allt på utomhusrinkar i allt möjligt och omöjligt väder.

Gymnasiet var inledningsvis en tuff tid, Mölndal såg förstås inte min talang och jag var mobbad i skolan. Men en skolkamrat tyckte att jag skulle börja spela med dem.

Det blev så, MPHC – Mölnlycke Pixbo Hockeyklubb – blev min hemvist i många år, från juniorhockey till spel i division 2 och 3. Tränaren där trodde på mig, var själv målvakt och kunde knepen. Jag växte, fick linser av mamma och började se pucken – det underlättade.

När föreningen la ner i slutet av 70-talet trodde jag att karriären var över. Men min forne tränare hade börjat träna Tynnereds juniorer och undrade om inte jag ville vara med där, det var tillåtet med någon överårig. Jag gick från spel där till spel i A-laget och division 3-hockey.

Skydden hade förbättrats avsevärt från pojklagstiden, som egentligen inte stod emot mycket. Nu hade jag bröstmatta, vadderade arm- och skulderskydd, plocken hade jag köpt i Madison Square Garden sommaren 1976 – en Cooperplock – och benskydden inhandlades på Domus sportavdelning på Avenyn för mitt första studiebidrag. Jag var rustad för hockey. Den vita masken, en CCM av Jacques Plantetyp, stod MPHC för.

Jag var ung, jag var vältränad, men jag hade lagt NHL-drömmarna från högstadietiden åt sidan.

När Tynnered la ner verksamheten 1983 tog jag klivet över till Chalmers Blue McRangers, återigen ett division 3-lag.

Jag parade karriären där snyggt med ett heltidsjobb på GT och låtskrivande, repande, spelningar och inspelningar med Kai Martin & Stick!. Hockeyspelet undgick inte journalisterna som skrev om bandet och jag fick snart epitetet den sjungande hockeymålvakten.

Från den stora intervjun i tidningen Schlager, hösten 1983,

i samband med releasen av Kai Martin & Stick!:s tredje album ”Simmarna”.

Men efter några säsongen harvandes i botten degraderas vi till division 4 och ytterligare senare till division 5.

Jag var ihärdig hela tiden, men när jag fick barn i början på 90-talet var det dags att skifta fokus. 1992 var min sista säsong, där jag bara deltog precis i slutet. Jag hade året innan varit med och fört upp Chalmers i fyran igen och hade lagt av. Men ledningen ville ha med mig till en cup i mars 1992, jag ställde upp och vi kom tvåa.

Därefter var det bara ishockey en gång om året – när Chalmers bjöd in oss oldboys för en prestigfylld match off season.

1997 blev jag ombedd att skriva en artikel om kostnader för unga spelare gällande hockeyskydd. Jag var så där ivrig till uppgiften, men tacka ja om jag också fick skriva om en vacker, kanadensisk bok om hockeyns Hall of fame plus att jag ville skriva en krönika om mina drömmar om hockey.

Det publicerades en lördag i september och på måndagen ringde det. Från Frölunda!

–Vi tänkte att vi skulle hjälpa dig att realisera din drömmar, säger rösten i telefon.

Jag trodde förstås att det var ett skämt, men det handlade om Frölunda sponsorhockey – en gång i veckan – och de behövde en målvakt.

Så drog jag på mig skydden igen, fick hjälp med benskydd och väst, och jag blev snabbt fast, kände intensivt att jag ville mer. Jag köpte loss ett par gamla benskydd som Frölundamålvakten Håkan Algotsson, guldmedaljören från OS i Lillehammer, haft.

Min dåvarande hustru sa ”Men ring till någon klubb”.

1999 på hösten ringde jag runt, först den åttonde klubben fick jag ett positivt besked. Det var IK Raid, som tränade och spelade ute på Rambergsrinken.

När jag klev in i omklädningsrummet första gången var det redan fullt. Tränaren i laget vände sig mot mig och sa ”Åh, ett såll”, så var jag välkommen i den föreningen som jag nu kommit att stanna i sedan dess.

Gubbar utan keps – och utan mask – still going strong. Foto: ANDREAS THENG

Sören Meethz och jag är ihärdiga. Vi ger inte upp. Målvakter, både yngre och – ja, faktiskt, äldre – har kommit och gått, men vår relation har bestått. Vi står upp för varandra, för klubben och gillar det här med målvaktsspel.

Jag har en ambition om att spela i seriesystemet till och med jag blir 60 – om kroppen säger ja.

När vi spelade Rambergscupen i år, för några veckor sedan, mötte vi Jönköping, ett lag med HV- och Dalenskolade spelare. Där och då kändes det som om jag spelade min bästa hockey någonsin. Jag var överallt, fick arbeta med det jag är bäst på (närkampsspelet), räddade frilägen och gjorde motståndarna så förtvivlade att de började rappa mig och till och med slog undan skridskorna på mig. Jag stod pall, höll nollan i första perioden och vi vann slutligen med 3–2. En härlig känsla!

Förra året, när vi i samma cup mötte Säffle, räddade jag i slutet av matchen ett tre mot nolläge och lyckades dessutom blockera.

När motståndarna ställde upp för tekning hörde jag en av dem säga ”Är han dopad, eller…”.

Nej, bara väldigt förtjust  min sport.

Så jag spelar med IK Raid två gånger i veckan och med kamratgänget Uppbackarna mån- tis- och fredagsmornar. Det blir en del.

Nästa år hoppas jag på spel i Kanada, en dröm jag närt sedan barnsben. Jag är anmäld i ett lag som jag annars inte spelar med, men som målvakt finns det alltid chans att få vara med. Jag återkommer om det.

Och det där om att Sören Meethz och jag är Sveriges, eller världens, äldsta spelande målvaktspar i seriesystem som inte är oldboysrelaterat…

Jag vet inte, men anta utmaning och överbevisa oss. Vi tar den pucken – också.

På väg till säsongen första träning med IK Raid i augusti – klart kostymen ska på då.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Idén att låta även de förlorande semifinallagen göra upp i en match om bronspengen är väl inte så dum. Men att därmed räkna med att lagens supportrar skulle ansluta till spelplatsen, i år Tele2 arena, är aningens naivt. För även om det var Hammarby som  mötte Villa i detta, som det trots allt blev, bandydrama, lockade matchen knappt en handfull åskådare. Synd, om spelarna, laget och visst hade de alla varit värda att få visa upp den här matchen inför mycket folk. För här blev precis den nerv, trots att matchen väl egentligen var avslagen från början med tanke på att inget av lagen orkade ladda efter att ha missat finalplatsen (Hammarby efter en tajt, rafflande semifinalserie mot Sandviken, Villa klart och tydligt med 0–3 i matcher mot ett övertygande Västerås). Men väl på isen hände något så småningom och ja, det hade varit mumma att få den upplösning som blev, Hammarby vände på övertid förlust till seger, i finalen.

 Villas David Karlsson långt från final. Foto: JAN WIRIDÉN

Villa fick slokörat konstaterat att den här säsongen inte riktigt har varit som laget önskat. Visst, sportchef Jonas Jonasson har hävdat att målsättningen är att komma topp fyra, men med sikte på finalplatsen och guldet. Men till 2015-årsfinal var Villa ärligt talat aldrig nära.

Nej, jag har sett på tok för lite av lagets bandy, men det jag har sett har givit anledning till att grubbla. Från att varit vilda Villa, där en sanslös optimism kunde vända och för all del stjälpa matcher, försöker laget bygga på ett tryggt spelsystem, lite åt Svennis tänk med Blåvitt tidigt 80-tal. Ni vet, press på bollhållaren, överbelastning där motståndarna har bollen och sedan ett försök att utnyttja bollerövrandet för snabba kontringar med målgörarna Daniel Andersson, Jesper Bryngelson och David Karlsson som exekutörer längst fram. Med Lars Fall på högerhalven skaffade man sig också förra året en mästerliga lyrslagare, som kunde skära sår i motståndarna diagonal.

Men förra säsongen ambitioner kom delvis på skam och i år än mer.

Under Ari Holopainens ledning hade laget en kämpaglöd och parat med det vilda Villa, som emellanåt kunde driva tränaren till vansinne, blev det en motor och ett driv som ledde laget till finalplatsen 2012, den sista på vackra Studenternas i Uppsala i strålande vårsol.

Efter förlusten där åkte laget dagen efter, slokörat till bygget av Friends arena i Solna, där 2013-års final skulle spelas. Dit kom aldrig Villa, inte heller 2014 och 2015 får alltså laget spela en match om tredjepriset, men i Tele2 arena, torskar där och därmed lyckas inte Villa tvätta bort byken om sämst då det gäller.

Nu ryktas det om Johan Esplund ska tillbaka till Villa och ja, det kan vara nyckeln till vändningen för Villa.

I årets final var han emellanåt briljant i sitt spel när hans Västerås mötte Sandviken i en final, som det osade om initialt.

Tempot var så högt att det kändes som om ryska landslaget var på plats. Det är ju så Västerås gärna börjar sina matcher, men med Sandviken fick laget också ett motstånd som klarade av denna vilda tranedans.

Inte utan chanser, dröjde det till 16.05 innan Västerås gjorde första målet. Då hade Sandviken stångat sina anfall blodiga mot ett kompakt, centralt Västeråsförsvar. Ett spel som skulle visa sig vara vinnande för Västerås, då Sandviken aldrig riktigt kom åt motståndarna och väl i straffområdet mötte gästrikarna Andreas Bergwall, en 40-årig målvakt som aldrig spelat bättre.

Få bollar, om ens några, är för svåra för honom.

Matchen slutar 6–4, gav en viss dramatik på slutet där Sandviken jagar ifatt Västerås 4–1-ledning. Men jag kunde ändå ana att den jakten var mer desperat fåfäng än en verklighet att verkligen kunna kvittera eller komma förbi. Västerås var för starka i alla lagdelar för att Sandviken skulle klara segern.

Johan Esplund, eleganten, den irrationelle spelaren, gjorde ett klassmål i andra som borde gått till historien. Men, dessvärre, målet dömdes bort för att en Västeråsspelare obstruerade SAIK:s målvakt Abbe Bodin. Jag tyckte nog att det var en riktig bedömning, även om Västeråsspelaren blir inkörd av en Sandvikenspelare mot Bodin, så kunde Västeråsspelaren lätt undvikt den situationen.

Nu spelade det ingen roll, mer än att vi inte fick något vackert att skriva in i bandyns historieböcker.

Bandyfinalen 2012 – bästa förutsättningarna för bästa bandyn. Foto: KAI MARTIN

Vad värre är; bandyns SM-final krisar för andra året rent publikt. Nära 16000 är i och för sig en fin siffra, men den sämsta på många, många år och ja, jag saknar final utomhus. Framför allt då våren strålar med klar himmel och bländande sol.

När jag såg Villa möta Sandviken i den dramatiska finalen 2012 var det just sådana förhållande och det var bandy som bäst.

Och ja, jo, året efter var det helt crazy med nästan 40000 då SAIK mötte Hammarby… Men Hammarby kan ju inte spela final varje år och det var definitivt vackrare på Studenternas.

Ibland blir längtan så stark att det enda att göra är att sätta sig i bilen och åka norrut.

Nu väntade Skarpe Nord, en perfekt vinterkväll, kyla i luften och dunflingor som lätt virvlade i luften.

Köer på E6:an och tokfullt på parkeringen gjorde att jag kom sent in i matchen, IFK Kungälv ledde då med 1–0 och när jag väl kommit in dröjde det inte länge förrän laget utökade sin ledning med 2–0 i 25 minuten, efter en höra som Mathias Johansson rakar in. Man kan kalla den en variant, för annars så säkre, lagkapten Mikael Lindberg föll och måhända lurade han där IFK Vänersborgs försvarsmur, men inövat var det inte.

Kungälvs Simon Artig jublar. Arkivfoto: JAN WIRIDÉN

Det var fartfylld bandy, kanske inte så välspelad, men utbyte av småchanser titt som tätt. Tillslut kommer reducering, bara fyra minuter efter 2–0-målet. Ett, från min vinkel, enkelt kantskott, närmast från förlängda mållinjen, som Kungälvmålvakten Jesper Thimfors styr in. Målet signeras IFK Vänersborgstalangen Nils Berner och ger luft i lungorna för bortalaget. Kort tid efter kvitterar gästerna genom Emil Viklund, som passade till det första, och IFK Kungälv ser lätt slokörade efter att lite väl enkelt inte bara släppt in två mål, IFK Vänersborg i matchen utan också bjudit in gästerna genom sitt svängdörrsförsvar.

Det ger också en straff, efter att Emil Viklund rivits ner i slutminuten av första halvlek. Normalt säkre Joakim Hedqvist skjuter bredvid Thimfors mål – Vänersborgskanonens tredje straffmiss den här säsongen.

När andra halvlek börjar är det gästerna som dominerar samtidigt som snön faller mer intensivt, men lika lätt som tidigare.

Det är några minusgrader och är något av ett drömväder för sporten, eller som en kollega säger ”med sådant här väder behövs inga hallar”; nu lever vi inte riktigt i den verkligen i Västsverige.

IFK Vänersborg kommer ut och dominerar tillställningen. Men tränaren Stefan Karlsson är inte nöjd. Bara några minuter in i halvleken kallar han till time out, tar ett taktiskt snack med laget och 64:e minuten håller sig Emil Viklund, det snart 24-årigegeniet, framme och ger IFK Vänersborg ledningen.

Bland kollegorna pratas det om att det antingen slutar 2–4 eller 3–3, en profetia, ska det visa sig.

Trots att IFK Vänersborg dominerar och sluter tätt i försvaret, som gör att hemmalaget förgäves försöker lobba sig till anfall. Men domaren har lagt till fem minuter och i fjäder tilläggsminuten kvitterar rutinerade Ted Skoglund i en tilltrasslad situation. Ett resultat som håller matchen ut.

Vid pissoaren får jag sedan höra sanningarna, som man alltid får, av två IFK Vänersborgssupportrar:

”Det här håller inte i elitserien. Man måste alltid komma upp i 100 procent. Ja, 120 procent, om man ska lyckas.”

”Nej, idag kom de bara upp i knappt 70 procent. Det var inte vackert.”

”Ja, det måste skärpa sig nu då slutspelet närmar sig.”

Och så är det ju. IFK Vänersborg har genom tränaren Stefan Karlsson fått ordning på spelet, är utmanare till vilket lag som helst. Men, för att citera supportarna vid pissoaren det krävs ”120 procent, om man ska lyckas”.

För IFK Kungälv var det en viktigt poäng i bottenstriden kring strecket upp till de två ingenmanslandsplatserna. Men slutspelet är kört för kexlaget.

Frölunda är verkligen ett lag som kan få sina supportrar – och förmodligen ledning – att pendla mellan hopp och förtvivlan.

I matchen mot Luleå har laget allt i sina händer efter två utmärkta perioder och mål efter bara några sekunder i inledningen av denna CHL-final.

2–0 i Göteborgslagets favör efter två perioder och det gällde bara att knyta ihop säcken.

Men hockey är spel i över tre perioder eller mer, om man inte som jag håller till i lägsta divisionen och spelar två perioder.

I tredje har Luleå börjat hitta sina positioner och därmed börjar Frölundas marginaler att krympa. Till det blir misspassen lite för ofta för gästerna i Luleå och det straffar sig.

Ja, det är en olycklig utvisning – fem minuter plus 20 minuter – för en tackling som inte såg så allvarlig ut även om Oscar Fantenberg lyfter i momentet när han trycker Karl Fabricius mot planket. Men, och det är det som domarna missbedömer, det är Fabricius egen klubba som träffar över hans käke. Och Oliver Bohms crosschecking, som gav reduceringen tidigare…? Tja, gångjärn på Luleåspelaren och domarna pekar med hela handen. Då spelkänsla där, tycker jag.

Inte så vackert och trist med överspelande hockeyspelare, det som jag hatar i fotbollen. Nu gav det fördel Luleå, som dessutom kunde göra både tre och fyra mål (tom kasse) innan laget kunde lyfta CHL-bucklan och tillskottet i form av prispengarna på en ansenlig summa.

Ett pris som var som vikt för Frölunda, men som slarvades bort och återigen, laget har problem på målvaktsposten.

Linus Fernström kan växla mellan att vara oerhört tät och noggrann i sitt spel och uppvisa fullständig inkontinens.

De tre målen som han är inne på är inte otagbara, de rinner igenom och framför allt 2–2-målet… Ja, där täpper han inte till ordentligt vid stolpen.

Ska Frölunda bli ett vinnande lag måste målvakterna upp i nivå, om och om igen. Det är tufft, kräver ett starkt psyke, för varje misstag blir så tydligt på den positionen och det är inte första gången puckar mellan benen sniglar sig in i mål på Linus Fernström. Jag har inte statistiken, men helt klart är att detta är något som motståndarna är medvetna om och som Frölundas målvaktstränare Kristoffer Martin måste gnugga vidare på med sin adept.