Blåst och flyt i Falkenberg

När vi kom till sköna Strandbaden, hotellkomplexet nere vid Skrea strand, så strulade i och för sig incheckningen för en millisekund. Men inget som bekymrade mig. Jag visste att bokning var ordnad, att allt var som det skulle vara och att ett rum med utsikt över Västerhavet väntade.

Vi har bott så förut, Z och jag, och haft magiska stunder på ett ställe som kanske inte alltid bjudit på det bästa av väder, men som istället erbjuder komfort av klass.

Infarten blev via gamla E6:an och in på den förmodligen ännu äldre riksvägen, den vackert kullerstenssatta Halmstadvägen. I hörnet på den och Strandvägen ligger en av landets mest förnämligas pizzerior, Lilla Napoli, belägen i en, tror jag, gammal nedlagd bensinmack, som sedan blivit en kiosk som knappt bar sig men där vi för något år sedan bidrog till omsättningen genom att köpa en glass var.

Här finns alltså nu en pizzeria startad av två entusiaster, två kampsportare med mer än kärlek för att fightas utan också med en vilja att skapa traditionell pizza som den en gång gjordes i Neapel. I den gamla bensinmackens kur står nu en väldig vedeldsugn och där skapas via omsorg och kärlek parat med nyfikenhet och lekfullhet de mest fantastiska pizzorna inte bara i Falkenberg city utan landet.

Men om detta hade vi bara läst och när Z klev in med förhoppningar klev hon ut med besvikelse. Det fanns inte deg tillräckligt för att vi skulle kunna äta där vid den tid som vi önskade och den tid som möjligen fanns var ett klockslag som vi inte kunde matcha. Vi hade ju en premiär att tänka på.

Så, ja, något slokörade checkade vi alltså in på Strandbaden, men lät oss snart förföras av utsikten, den ihållande, kraftiga vinden, längtan efter bad och lusten att låta oss roas av premiären på Vallarnas friluftsteater farsen ”Soldat Fabian Bom”.

Vi tog en stund i sängen och växlade mellan att titta i taket, på väggarna och resa oss upp, öppna balkongdörren och titta på utsikten som pendlade mellan horisonten och desperat solbadande ungdomar och delvis nakenhet nedanför.


Rum med resurser. Foto: KAI MARTIN

Så ombyte, jag på med min rosa H&M-kostym köpt lika second hand som den rosa Paul Smithskjortan; jag valde bort den vackra och fantasifullt, blommönstrade Kenzoslipsen inhandlad på Stadsmission, använde skohornet i trä som fanns i skåpet med den frestande minibaren med möjlighet till en helkväll med öl, rött och vitt vin, champagne, choklad och chips. Tog på mig mina blå skor som Z fyndade på en loppis under en av sina Spanienresor. Jag var redo. Z stylade sig med sin Ilse Jacobsenklänning, orange och livfullt mönstrad till det en lite orange jacka som Z sytt själv.

Vi gick Havsbadsallén upp, korsade Peter Åbergs väg, fortsatte Strandvägen, passerade vackra trädgårdar och rosenprakt på vägen och nådde så åter Lilla Napoli.

Vi gick in… förlåt. Z gick in och kallade snart in mig. Det fanns plats. Vi skulle få mat i god tid till föreställningen på Vallarna, blott några hundra meter därifrån.

Det är full rusning. Utanför den lilla kiosken där all verksamhet gällande pizzabakandet sker finns två parallella partytält, som håller blåst, regn och sol stången. På baksidan är en finare variant av bajjamaja ställd. Partytältet står på asfalt, bord och bänkar är rustika, på tältdukarna hänger stora plåtburkar som en gång hyst tomatpuré, men som nu är blomkrukor.

Bredvid trappan som leder från kiosken/köket/entrén ned till matsalarna finns en bar. Är den tom på personal är det bara att ringa i klockan. Vin 65 kronor glaset, oavsett rött eller vitt. Öl, oavsett sort, 50 kronor, dricka 15 kronor. Pizzorna, oberoende vilken du beställer, 85 kronor.


Rutin miljö, himmelsk mat. Foto: KAI MARTIN

Betalning sker vid en iPad, du sköter betalningen på egen hand; ett enkelt system, tillit och trovärdighet.

Vi sätter oss och väntar. Bestick och glas har vi tagit. Jag går till baren och beställer två glas vin och fångar en flaska kallt vatten från kylen. Z och jag tjusas av det rustika, av glädjen att vi trots allt fick plats; det är mycket folk där, plötsligt dyker radioprofilen Morgan Larsson med sällskap upp. Vi hälsar. Människor kommer, människor går. Det är ett ständigt flöde.

Kvinnan som tog emot oss säger att maten ska komma kvart över fem. Kanske tidigare. Vi väntar med ett tålamod som går över till otålighet. 20 minuter över frågar jag var våra pizzor är och får till svar, med ett leende, att de är på väg. De kommer, de är vackra, degen lätt och luftig, fint gräddad, Z har med tomatsås och ansjovis tillsammans med kapris, jag med mozzarella och baconbitar (som borde ha varit hela baconremsor för fullgott mums). Olivolja är ringlad över. Det smakar himmelskt med vatten och vin till.


Som vore den från Neapel. Foto: KAI MARTIN

Så är vi färdiga, ser i ögonvrån hur andra äter dessertpizzan – pizza med glasskulor och chokladsås, får jag mig rapporterat (jag kan inte vända mig om så gymnastiskt).

Vi går i den starka blåsten mot föreställningen, får en god portion underhållning till den förföriska pizzan och upplevelsen. Vinden sliter och drar i den värme som funnits under dagen och kvällen kyler ner oss, där vi sitter för klent, men fint, klädda.

Så promenad hem. Kvällen sänker sig med mörkret och vinden är ihållande. Vi tar in på vårt rum, men efter att ha värmt oss bestämmer vi oss för en tur till restaurangen, får ett bord för två, delar på en förrätt och en varmrätt i passande portioner, eftersom vi inte vill äta oss fullständigt stinna. Vatten och vin till det, samt avrundning med kaffe.

Vi tittar på en teveserie innan natten famnar oss och vi varandra.

Kaffet ger mig en orolig sömn plus att vi låtit bli att dra för. Med gryningen kommer ljuset över stormigt Västerhav in i hotellrummet, jag hör hur vågorna slår ivrigt mot land i en rytm som är sövande, som ljudet från en järnvägsräls. Somnar om. Vaknar. Somnar om. Vaknar. Somnar om. Vaknar. Klockan är dags. Dagen är här. Väcker Z och vi går för att äta frukost.

Träffar två vänner med sällskap, men äter frukosten i enskildhet med utsikt över havet tillsammans med Z, bredvid varandra, för att dela perspektiv, för att dela liv.

Vi packar ur efter morgonens måltid och slutliga toalett. Checkar ut, packar in i bilen, går ut på piren där vinden sveper hårt om oss. Badlusten slocknar. Vi kör ut ur Falkenberg, tar en kik på stadens fina, nya fotbollsarena efter att ha passerat den gamla, tar en sväng om Röda korsbutiken utan att vi hittar något, tankar, åker mot Varberg längs den gamla E6:an. I höjd med Björkäng tar jag ner mot stranden för att visa Z var videon till ”Strändernas svall” spelades in.

 

Vinden är starkare, havet mer dramatiskt än då i oktober 2015. Men det är trots allt skillnad på sommar och höst, vad än belackarna säger.


Stranden, knappt två år senare. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Så mot Varberg via Västkustvägen mot den staden Röda korsbutik där jag hittar en Etonskjorta för 30 kronor. Gamla E6:an tar oss vidare norrut mot Kungsbacka där secondhandbutikerna är stängda och Hede outlet inte lockar trots ett besök. Vi far hem, äter mat, tittar på teve, missar himlens under som grannen förtjänstfullt och magiskt fotograferar.

Det är så ibland, vinna något, missa något, men på det hela ändå ha det väldigt bra under loppet av något dygn eller mer.

Ode över död man

Var människa sin historia. Samtidigt kan varje historia spegla en människa från så vitt skilda håll. Ingen mer sann än den andra, kanske, men av detta ljus från olika infallsvinklar sammanstrålar ändå de flesta till något som kan kallas helhet, det vi håller oss fast vid och som kreerar den människa vi minns eller den vi har framför oss.

Min far föddes 16 augusti 1924. En förlossning vi inte vet mycket om mer än att det var min farmor som gav honom liv. Vad vi också vet är att den man som vi kallat farfar inte var vår farfar; en annan man var alltså den person som låg bakom skapandet av pappa.

IMG_3165

Far, faster och farmor, kanske 1944.

Där finns en livshemlighet som det nystas i. Försiktigt lyfts det på lock, slås i böcker och försökt görs för att skapa en helhet av ett bristfälligt lagt pussel. Därute kan det alltså finnas släktingar som min släkt och jag inte vet någonting om.

Farmor dog med sin berättelse, men hon var ändå en god berättare i så mån att hon ständigt gled undan den till förmån för andra. En livslögn kanske några vill säga, men inte jag. Betänk hur det såg ut 1924, hon var några och tjugo och hade som många andra kvinnor blivit med barn genom ett sexuellt sammanhang som vi så här efteråt inte vet någonting om. Att bli med barn då, utanför äktenskapet, var en skam som inte gick att dölja. Men där männen ofta smet undan ansvar på den tiden gjorde inte min egentlige farfar detta; han tog på sig faderskapet, finns i kyrkböckerna. Relationen med farmor blev då aldrig beständig och om detta finns det alltså något som inte är berättat.

Min pappa växte upp med sin mamma de första åren, bodde med henne under ett år hos hennes släktingar i Berlin på Rathenower Strasse i Moabit, där jag våren 2013 var och kikade där de bodde och kände historiens tunga vingslag svepa över den trånga gården med de höga stenhusen som fortfarande stod kvar och skapade en både hisnande och skuggande klaustrofobisk känsla.

IMG_1623

En gård fylld av minnen. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Av orsaker som alltså inte finns på pränt återvände farmor till Stockholm med sin telning, som blev utplacerad på några bondgårdar tills han blev stadigvarande hos en familj på en gård vid Arlandatrakten, alltså några mil från huvudstaden, fram till han var nio år.

Då hade farmor gift sig med den man jag kallar min farfar, och som alltid kommer vara det, och det väntar barn, min faster som kom till jorden i april tio år efter pappas födelse.

Det måste ha varit omtumlande för min pappa, som hade vuxit upp i ett kärleksfullt fosterhem, lärt sig om djur och natur, en kunskap han odlade hela sitt liv. Men han var ett barn och han visste vem som var hans mor, den tillhörigheten var viktig.

Det blev en bra förening, en familj blev till, om än på lite märkliga vägar med den tidens mått. Farfar, som var en fingerfärdig man, teknisk chef på både Operan och Dramaten, lärde pappa mycket och snart var min pappas stora intresse modellplan, som han byggde själv och senare kom att tävla i med sådana framgångar att han blev svensk mästare. Det lär fortfarande finnas en modell som han har gjort som är uppskattad bland entusiaster inom området.

Pappa började jobbas på tidningar, fick jobb på Handelstidningen i Göteborg, flyttade ner och kom som inneboende att hamna granne med mamma; han var då 23 år, som min yngste son är nu, och mamma blott 18. De blev snart ett par och av den relationen blev det så småningom både min syster (född november 1953) och jag (född i oktober 1956).

Vi fick de bästa av föräldrar och förmånen att leva ett liv som genom deras försorg fortfarande är det vackraste. Ja, de finns, som alltid, sorgkanter och fransigheter i helheten, saker som solkar ner, men inget är perfekt utan detta; det är så livet är, medgångar famnar motgångar och vice versa. Det gäller att hålla sig i balans genom detta.

Pa2

Sent 60-tal med de bästa.

Hur pappa gjorde det, vet jag egentligen inte. Den tidens generation valde ofta inte att dela med sig av de omgångar som fick den att vackla. Men visst kände jag av skälvningar, som oron då Handelstidningen gick i konkurs 1973. Men pappa fortsatte inom tidningsbanan och var också den som satte mig i den.

Men den största smällen reste han sig aldrig ifrån. När mamma blev sjuk fanns han för henne varje sekund, trogen och kärleksfull, omhändertagande och emellanåt lite krävande, som om han inte riktigt förstod hennes tillstånd. När hon dog hamnade han i ett slukhål, där han kämpade för livet och där vi, hans anhöriga som älskade honom mer än något annat, försökte dra upp honom. Det kändes nog som om vi ofta lyckades, men kraften i hålet var stort och i mars 2013 fanns det inte mycket motstånd kvar.

Av en man fylld av energi, fantasi, skaparglädje, omtanke, kärlek, vänskap började nu styrkan ebba ut. Precis som han inte förstod med mamma förstod inte jag med pappa, även om läkarsamtalet efter någon vecka på onkologin på Sahlgrenska gav på handen att det inte fanns något annat än att vänta på en tid som åt upp varje stund av hans kvarvarande liv.

Han hamnade så småningom på samma hem som mamma bott sina sista år. Personalen där hade verkligen älskat pappas närvaro och när de hörde om att han var dålig lobbade de för att de skulle få vårda honom. Men väl på plats blev de förskräckta, han en gång så livskraftig var nu blott en tynande skugga.

Jag besökte honom ofta och i en hysterisk tid av mycket jobb, familj och känslomässig tumbulens på arbetet (negativ) och med min Z (kärlek) var det viktigt att finnas för honom. Så gick det snabbt. Z: mamma gick hastigt bort efter en operation, slukhålet som fanns hade plötsligt gripit tag i en annan, men därför inte släppt taget om min far. Två dagar efter följde han och, det är ju det man vill tro, förenades med sin älskade hustru, min mor.

IMG_1503

Självporträtt 50-tal av Robert Löwen-Åberg

Det är fyra år sedan i dag, saknaden är fortfarande stor. Inte en dag utan en tanke på mina pappa eller mamma. Kanske nu inte i sorg, men i kärleksfullt minne och det är jag glad för, även om jag står med så mycket frågor som borde fått svar. Så som för varje människa som står kvar när någon annan går.

En revolution i mitt huvud – och vägen dit

Vårterminen 1967 ledde mot sitt slut. Magister Gerefalk harklade sig och fick klassens uppmärksamhet. Han förklarade med allvarston att vi, världen, kanske var på väg på ett tredje världskrig. Han syftade på Sexdagarskriget, Israels hastiga försvar av sina intressen gentemot arabvärlden, som inleddes 5 juni och avslutades den 10 juni.

Fördel Israel. Fördel världen, kanske. För något tredje världskrig blev det aldrig. Åtminstone inte den sommaren, som istället kom att kallas ”summer of love”.

Det blev ett sommarlov och vi, familjen, hade planer. Jag vet inte riktigt hur mamma och pappa hade skissat dem, men de var omfattande och är en resa som jag fortfarande minns starkt, trots en strid ström av händelser på vägen.

Vi bordade Saga, Svenska Lloyds fartyg, som skulle tog oss till Hull, England. Med morfars vita amazon skulle vi fara runt, upptäcka en värld som jag aldrig sett, om ens hört talas om.

Fartyget var stort, det var sol och på däck spelades det shuffleboard. Väl i England rullade vår Amazon i den vänstertrafik som fortfarande var oss bekant; det skulle bli ändring på det den hösten. York passerades och förmodligen större städer på vägen när vi kom till Wales för vår första stopp. Ett bed and breakfast i ett vitrappat hus, som låg bredvid en liten flod där man kunde fiska. Vardagsrummet var typiskt brittisk, heltäckningsmatta, en brasa som värmde den försiktigt kyliga junikvällen och fram elden en basset, snäll, trygg och förtjusande för en tioårig grabb.

Vi for vidare dagen därpå. På snirkliga vägar nådde vi Harlech på Wales nordvästkust, en liten ort vackert belägen med en underbar vy över Irländska sjön, ett slott och en golfbana, som vi oaktsamt passerade på vår väg mot stranden, som bitvis gav en oändlig väg mot vattnet beroende på om det var ebb eller flod.

Vi bodde återigen på ett bed and breakfast, som förestods av mr och mrs Jones, ett trevligt par med ett fint litet cottage. Pappa och mr Jones fann varandra snabbt tack vare det gemensamma intresset för blommor och trädgård.

Vi hade vårt boende som utgångspunkt för dagsresor, for upp till Snowdon, badade i källor, åkte Welsh Highland Railway…

Varje dag var ett äventyr utan slut.

Så kom vi, förstås till London på vår resa, där vi hade förmånen att övernatta hos goda vänner i Chorleywood några mil nordväst om staden. Bilen fick stå. Istället tog vi tåget in till centrala London och pappa hade bestämt att vi skulle gå för att upptäcka staden och se oss omkring. Något som mamma inte var så förtjust i, men ändå gjorde, vilket i sin tur resulterade i det enda, som jag minns det, uppträdet under resan väl tillbaka till bilen vid stationen vid Chorleywood.

Den första juni hade Beatles kommit med ”Sgt Pepper’s Heart Club Band”. Som Beatlesfrälst visste jag om det, ja, hela familjen hade koll. Singeln ”Strawberry fields forever”/”Penny Lane” hade snurrat flitigt på min systers Duxgrammofon under våren, bandet fantastiska värld öppnade alla sinnen av möjligheter och fantasier. Men märkligt nog tog vi aldrig vägen över Liverpool när vi ändå var i de krokarna på vår resa…

Nå. I Kensington i någon skivbutik inhandlades den fantasieggande skivan, som vi inte skulle komma att lyssna på förrän vi kom hem. Men omslaget öppnade alla portar och jag ville genast ha en liknande uniform som beatlarna.

Sgp1

Swinging London med familjen, här på Oxford Street. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Mamma var inte helt avog, men när vi kom till Carnaby Street var det gamla uniformer från 1800-talet, som fick ett definitivt nej från min mor. Istället fick jag ett par runda solglasögon, liknande John Lennons glasögon. Stor sak.

Sgp2

Piccadilly Circus med mor och far samt nyinköpta solglasögon. Foto: AGNETA EBBESSON

Jag var en ung man, ett barn, men med en fantasi som sträckte sig långt. Musik var något som ytterligare kittlade och berikade. På resan, åtminstone inne i London, hade jag en mörkblå manchesterkostym samt en vit polo. Trendriktigt.

Men när äldste sonen till familjen som vi bodde hos kom hem med sin skoluniform… ja, då var det en sådan jag ville ha. Det visade sig att han hade en avlagd som jag kunde ärva och trots att det skiljer ett och ett halvt år mellan oss till min fördel, så passade jag i den. grå skjorta, grå byxor, gröna knästrumpor, en grön keps samt en grönlila halsduk. Ja var mycket stolt och övertygad om att till hösten skulle jag gå på internat i England. Det blev lyckligtvis inte så…

Vår resa gick vidare. Vi bodde på en bondgård där fåren väcktes oss med sitt bräkande när de skulle ut på ängarna på morgonen. Färjan mellan Dover–Calais tog oss till kontinenten för vidare färd till Brügge, där vi stannade över natten på ett hotell i ett gammalt hus med utsikt mot en kanal.

IMG_1994

Från familjealbumet, Bryssel… Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Dagen efter Bryssel med en dag för sevärdheter under gassande sol: Atomium, Grand place, Manneken Pis…

Så Nederländerna: den Haag, Madurodam, ministaden där jag blev en jätte, Amsterdam, där jag blev förälskad i en asiatiska servitrisen som serverade de kryddiga köttbullarna, Groningen för en natt och genom Västtyskland med en allt mer sinande bensintank, där vi med nöd och näppe kom över den danska gränsen där även den sinande plånboken pappa hade kunde fyllas på. Upp till Frederikshav och Sessanlinjens båt Margaretha som tog oss hem.

IMG_1996

Stor liten man i Madurodam. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Äntligen framme, trots den fantastiska resan och ut på landet på Onsala. Nu var det dags för ”Sgt Pepper’s Heart Club Band”, som inte lämnade skivtallriken den sommaren, om någonsin.

Det var en revolution. Ja, förstås för en ung kille som senare på hösten skulle fylla 11 år och börja spela hockey den vintern. Men för så många fler ändå…

Sgp3

50 årsfirande av rang.

Så när albumet nu fyller 50 år är det svårt för mig att låta bli att köpa värstingen med fyra cd, dvd:er och en rejäl bok om skivan.

Remixen som producenten George Martins son Giles omsorgsfullt gjort är fantastisk. Varje instrument får en klarhet och en tydlighet som den komprimerade monomixen som ljöd från Duxgrammofonen knappast bjöd. Men samtidigt, det var ju så jag hörde det då jag hörde det.

Och med antologierna som kom i mitten på 90-talet fick vi ju blicka in och höra hur Beatles skapelser gick till, så egentligen är allt mermaterial överflödigt.

Det blir heller ingen kittlande tidsresa. Till det har jag hört albumet alltför ofta. Men jag upphör inte att förvånas och förtjusas över beatlarnas kreativitet, deras längtan efter att expandera musiken, komma vidare, öppna nya dörrar och på så vis också öppna vi lyssnares möjligheter. Det är en fascination jag vårdar och som jag är övertygad om är svår att förstå om man inte var där och då.

Jag är fortfarande förtjust i hur albumet är komponerat. Hur låt följer låt, hur produktionen håller hand med arrangemangen, hur melodierna är tuffa och ömsinta, utmanande och nostalgiska, spännande, djärva och hemliga.

Det går liksom inte ur.

Världens bästa album…? Ointressant. Musik ska vara levande. Nya utmaningar ska till, nya prövningar ska tas för att konst inte ska stagnera. För mig är ”Sgt Pepper…” betydelsefull, men det är förvisso Beatles karriär i stort. Men det stannar ju inte där. Musiken är ju rikare än så och bjuder på så oändligt mycket möjligheter än så. Men 1967 var det en revolution, som inte bara skedde i mitt huvud.

Och med minnet av albumet slås minnesluckorna upp på full gavel mot den resan som vi gjorde då: min mor, min far, min syster och jag.

Den levande tiden dröjer sig alltid kvar

Det var i november 2011, som steget togs.

En ung man låg i soffan i vardagsrummet med händerna knäppta bakom huvudet, utsträckt i sin växande lekamen, stirrandes i taket. Han sa:

– Här skulle man kunna tänka sig att bo.

Hemmet var mitt. Hans mor var den kvinna som jag månaden senare skulle förlova mig med, som jag träffat fem och ett halvt år tidigare och som då och år senare skapat bryderier hos den lille gossen; vem var han som tagit min mamma?

Nå, hon hade inte släppt uppmärksamheten från sin son. Men vi förstod problemet och då hans äldre syster var mindre misstänksam fick ihopflyttandet ta sin tid. Vi fann inte någon anledning att skynda på.

Visst. Både mor, min kæraste, och dotter var ivriga att flytta in i det hus jag ägde och fortfarande gör. Det fanns plats för oss alla; för henne med barn tillsammans med mina söner.

Men det där tvivlet från den yngste var ett tvivel att ta i beaktande. Vi bidade vår tid.

Redan 2010, den tidiga våren, hade jag låtit renovera badrummet. Just med tanke på att vi skulle flytta ihop. Men det skulle dröja…

Så den där novemberdagen. Hösten hade egentligen varit tämligen, för att inte säga rejält, kymig. Livet stod som snålblåst och horisontalregn rätt i ansiktet mot en retsamt känslomässig grå himmel.

Vi strävade båda på för att hålla den mentala hälsan i behåll och lyckades, som alltid, hålla kärleken ren då så mycket annat ansatte oss.

Men där och då bestämde vi oss i samförstånd och närmast tystnad. För så mycket behövde inte bli sagt. Med en enda mening hade han gett klartecken.

Så skiftade 2011 till ett nytt år. Jag kontaktade hantverkare för arbete med vinden, som skulle göra tre rum av två och ett halvt. Planen var att samla alla barn under samma tak och den var inte dum. Men i februari, när hantverkarna knackade på dörren och hela havet stormar hade inletts med möblemang och flyttlådor kors och tvärs, fick äldste sonen ett andrahandskontrakt och flyttade ut.

Z:s dröm om att få leva med en storfamilj, hennes barn och mina tillsammans, gick i kras. Men… det var samtidigt hög tid; han behövde växa, ta ytterligare steg in i vuxenlivet, ta ytter mera ansvar.

Mars och april var byggstök, ett arbete som sakta växte till det som vi önskade.

I maj skulle Z flytta ut och i maj stod också allting färdigt för inflytt i vårt gemensamma hem.

Det var den 18 maj 2012. För fem år sedan och det känns som alltid, så självklart och givet. På hösten förenades vi än mer, då Z och jag gifte oss.

SAS_4045

En nykomponerad familj – för fem år sedan. Foto: JONAS EKLÖF

Sakta har vi smält samman hemmet till var och ens, men samtidigt det förenliga. Mycket är kvar och saker ska sorteras ut.

Nu bor dottern barrikaderad i det rum som är hennes med hennes personliga stil och stök. Den unge mannen som en gång tvivlade pendlar nu mellan sin mors och sin fars hem, solidarisk som så många unga i dag.

Mina söner har flyttat och lever sina egna liv, men vi samlas för gemenskap och trivs i varandra sällskap; något som inte är givet bara för att två vuxna fattar tycke för varandra. Men vi är lyckligt lottade, även om Z firar femårsjubiléet med väninnor i Spanien.

 

Två märkliga och magiska dygn i Gbg

Det är ju svårt att referera till minnen, eftersom de flyger och far som irrbloss och tanken kan vara lika bedräglig som minnet.

Ändå gäller det att vårda det som varit med respekt för det och det som är.

Så…

Z och jag träffades för tio år sedan och det som var ett blygt, men nyfiket möte har ju utvecklat sig till något som stort och vackert, så varmt och ömt, så rikt och kärleksfullt att det då, för tio år sedan var svårt att begripa, om ens föreställa sig.

Nå. 18 april 2007 var ju som vilken onsdag som helst i april med förhoppningar om en vår, som fortfarande var lite blek och kall. Men den var definitivt inte som året innan, då min skilsmässa hade trätt igenom, min exhustru hade flyttat ut och jag försökte slicka mina sår samtidigt som jag renoverade och lät renovera valda delar av de rum jag nu hade att vårda.

April var 2006 en kall historia, med snön som låg kvar frusen till en bit in i maj.

Det är lätt att glömma, men jag minns den frusenheten som satt långt in i själen, inte bara på grund av rådande omständigheter.

Nå, 2007. Påsken hade inletts med en förfrågan där svar inte kom förrän helgen var till ända. Så blev det ett möte.

Men vem det var den 18 april visste jag ju inte, enär träffen var satt till dagen efter.

2017 den 18 april, däremot, hade jag packat full, eller snarare kvällen; inledningsvis en förpremiär på norska storfilmen ”Kungens val”, en imponerande film som jag kommer att återkomma till.

Så ut på Avenyn, ned till Valand och därefter en perfekt tajmad 3:a för transport till Järntorget och in på Pustervik där Nurse ska spela, bandet som spelade in sitt debutalbum för över 20 år sedan, men som först nu har release och också gör sin första spelning; vi kommer precis lagom till de första tonerna hörs och jag återkommer även till detta gig.

Nurse

Nurse får äntligen stå på scen och dessutom ståta med skiva. Foto: KAI MARTIN

Z har varit lite lurig gällande denna afton, gjort förfrågningar, men fallit undan för mina frågor och än mer då hon fått reda på hur jag ordnat kvällen.

Men när vi går ut från Pustervik efter lite eftersnack är det inte för att gå till vänster och spårvagnen hem, utan till höger.

Men varför? hörs jag försynt fråga.

Jag vill ta en promenad säger hon och räcker ut sin hand för mig att hålla i.

Så går vi över bron över Rosenlundskanalen, förbi baksidan av huset som ligger vid Esperantoplatsen i skuggan av Rosenlunds värmekraftverks väldiga byggnad och skorsten, längs med de nylagda spåren och ut på Stora Badhusgatan.

Jag har ju förstått att den där promenaden inte skulle bli så lång, efter bara några hundra meter går vi in på hotell Riverton och där checkar vi in utan bagage för att ta hissen högst upp till Skybarens fantastiska och fascinerande utsikt.

Z undrar om jag vill ha en Bloody Mary, som hon tänker ta, eller om jag hellre vill ha en Dry Martini…? Det blir den sistnämnda för mig.

Vi pratar lite, slukar vyn över ett nattligt Göteborg, som ligger som en glittrande juvel i sin sträckning västerut mot havet.

Riverton

Utsikt för magi. Foto: KAI MARTIN

Vi sluter oss med kvällen. Går ner till vårt rum på sjätte våningen (Z hade hoppats på något väsentligt högre upp), ett fräscht vistelse med en hälsning från hotellpersonalen. Vi delar på en halvflaska vin från rummets förråd av frestelser, tittar på ”The gunman” från 2015 med fin skådespelaradel i form av Sean Penn, Javier Bardem, Idris Elba med flera. Men trots deras insatser är det en medioker film, som snabbt släcker intresset och lockar sängen för sömn och famntag.

Rivmorg2

Dagen efter… Foto: KAI MARTIN

Morgonen väcker oss med förhoppningar. Solen skiner vackert och utsikten norröver älven är storslagen. Färjorna pilar kors och tvärs över från Stenpiren till Lindholmen, staden vaknar och vi med den, kikar lite på frukost-tv innan det är dags för den furstliga morgonmatsbuffén som hotellet dukat upp.

Utsikt och morgonspis. Foto: KAI MARTIN

Vi äter och njuter av stillheten. Z säger stolt ”Nu får du frukost, du som alltid önskat att jag ska göra den” med vissheten att det dels är jag som oftast gör frukosten hemma och dels är det en frukost att sukta efter. Hon bjuder flott, min hustru.

Vi packar ihop det lilla vi har, checkar ut nöjda efter en hotellnatt tillsammans i vår egen stad. En sällsynthet, men ändå att rekommendera.

Nöjt par checkar ut. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Så ut, mot Stenpiren och vagnen hem. Då berättar jag att vi ska hem och packa. Det är ju vår dag att fira och i min lömskhet har jag regisserat dagen efter vissa mål och avsikter. Men om detta vet hon ingenting.

Z får lite direktiv gällande vad som ska med och vi försöker matcha våra kläder för denna dag, som kommer ha så mycket att erbjuda.

Så iväg strax innan lunchtid. Vi väntar in rätt vagn och i höjd med Handelsskolan går vi av för att ta en titt på Groundfloor Vintage, som tagit över Secondhandstores lokaler i botten av Västergatans första hus; ja, den butik där jag hittade min skinnkostym som jag uppträtt med vid några tillfällen.

Dessvärre är det inget som passar, men vackert för ögat är det och den nya ägarinnan har fått sin touch på stället, en butik att rekommendera för den med intresse för stil och vintage.

Vi går Haga Kyrkogata ner, fortsätter nedför Vasagatan, viker  Viktoriagatan ned mot stan, över bron, förbi pedagogen och in på den anrika musikbutiken Mug, där jag undrar om jag får ställa väskan några timmar. Lite tjôt där med personalen och vidare ut. In på Stadsmissionens butik på Vallgatan, en kort titt där Z hittar ett plagg till dottern, in i Ragtime där en väninna jobbar och jag kikar på klockan för vi har en tid att passa, en tid som är noga med att kolla att vi håller.

Så mot ett av dagens mest väsentliga mål, Viktoriapassagen och Da Matteo, där vi träffades för första gången 14.05 2007 för en timme dejt, som sedan kom att bli så mycket mer.

Vi står där i porten som vätter mot Södra Larmgatan och Z vill ta en bild på mobilens klocka för att med en selfie inkluderande klockslaget stadfästa detta vårt jubileum.

Det funkar okej och vi smiter in på Da Matteo där Z:s tidigare försök att få blomsterhandeln mittemot att leverera blommor på klockslaget faller på bristande initiativkraft hos dels ägarna, som inte svarar på mejl, och dels hos hon som står och plockar bland blommorna.

Men vi får vår stund och njuter av den, som vi alltid gör. Det finns en närvaro i vår samvaro, som vi skattar högt. En kvinna som upplåter sin plats för oss önskar och lycka till med dagen.

Helig stund som traditionen bjuder. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Z plockar upp en rulle dekorerad med ett rött sidenband. Där finns vår första sms-konversation samlad. Åtminstone från hennes sida. Mina svar finns inte med.

Det väcker minnen och det går nästa att bild för bild återskapa de första veckorna av vårt gemensamma liv tillsammans.

Vi lämnar kaféet för stadens gator, tar sikte på Göteborgs stadsmuseum och utställningen och stadens tillblivelse, en lovordad odyssé om tiden som så småningom gav Göteborg.

Ostindiska kompaniets gamla lokaler ekar historik inte bara för de museala samlingarna.  Utställningen vidgar sinnena och kunnandet.

Göteborg ekar från förr. Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter vidare in i århundraden och landar i utställningen om Göteborgs musikliv samtidigt som Kai Martin & Stick!:s första singel ”Binder min tid” ljuder i lokalen. Ett smickrande sammanträffande, som ackompanjerar gruppens närvaro i salongerna och än mer smickrande blir det då inslaget från SVT-programmet ”Chrome 22” från 1982 spelas upp precis när vi kommer ut i trapphuset med sitt videospel.

Mus5

Museiföremål. Foto: KAI MARTIN

Klockan går och det är dags att hämta väskan. Väl gjort fortsätter vi Södra Larmgatan ner och fram till Kungsportsplatsen och vidare uppför Avenyn, där jag överraskar hustrun med att vika av in på hotell Bellora, där jag bokat rum för natten. Jag har dessutom ordnat med bord för hela familjen, för samkväm och firande av de lycksaliga föräldrarna.

Men vi har en timme till dess, tar rummet i besiktning där personalen arrangerat med blommor och choklad tillsammans med ett lyckönskningskort. Fint. Nu bor vi högst upp och från terrassen har vi en enastående utsikt över Göteborgs flacka skyline.

Bell1

Fint firade. Foto: KAI MARTIN

Vi har en timme att slå ihjäl och bestämmer oss för att överraska våra barn med presenter. Vi knallar uppför Avenyn, in på Oscar Jacobson med prislappar lite väl hisnande för ändamålet, in på Kapp Ahl där ett par blommiga byxor tjusar Z och tillsammans med två snusnäsdukar på rea som ett paket strumpor, får bli presenterna till sönerna.

Vi gör paket av föremålen och när vi väl kommer till hotellet efter en tur tvärs över gatan till Holmens herrs nya lokaler och deras urval av snygga herrkläder, så sitter äldste sonen där redan. Iklädd sin snygga Holland Esquires kavaj med Dr Whostil som jag skrivit om här, dricker han försiktigt på en öl i strålarna från vårsolen som strilar in.

Barnen kommer en efter en, men dottern saknas, uppknuten av andra göromål.

Vi beställer två Grande, till förrätt, att dela på; ett fat med italienska charkuterier och ostar som tillsammans med oliver och Valpolicella Classico blir en fest att smaka.

Men först överraskas vi av restaurangen som bjuder på en prosecco.

Killarna väljer samfällt Signora Pizza och hustrun och jag enas om varsin majskyckling.

Till efterrätt husets tiramisu.

Tiden upphör. Vi har trevligt, pratar mycket och njuter av närvaron, gör några mobilfoton med appar som förenar våra utseenden till galenskapens gräns. Vi har det gott.

Så bryter vi upp. Barnen åker till sitt och vi tar hissen upp för att avsluta vår jubileumsdag. En dag att minnas, som alla dagar, i en relation värd att vårda. Alltid.

Bell2

Firande för familj. Foto: KAI MARTIN

Det sista andetaget till det sista ackordet

Vi fick kasta oss brådstörtat till Köpenhamn, Z och jag.

Hennes far var bortom all räddning, sjuk sedan en tid, allvarligt och illa de senaste veckorna.

Vi var nere för några veckor sedan. Han somnade och vaknade, gick att kommunicera med och ändå inte. Ett långt liv ebbade ut, klockan klämtade…

Nu hade läkarna fattat beslutet att ingen livsuppehållande behandling skulle fortgå. Trots att det var det väntade blir beskedet ändå chockartat, det definitiva har alltid den effekten.

Anspänningen slog på med full kraft, tystnaden växlade mellan tyst prat, något skämt för att kunna andas, resan till Köpenhamn kan gå fort, ibland är timmarna oändliga, men vi var där när eftermiddag möter kväll.

Motorvägarna korsas, skyltarna visar vägen ut; mot kontinenten, vidare ut, iväg, bort från allt. Men där tornar det väldiga höghuset som stakar ut Herlev hospital, ett Babels hus om man så full, oändliga korridorer och våningar, byggarbetsplats utanför och väl uppe i tornet utsikten för dem som det inte finns några utsikter för.

På den korta tiden som vi senast såg honom har förvandlingen varit drastisk. Då, då vi lämnade för återfärden med kanske-vetskapen att det var det sista vi såg av honom, gav han mig ett blekt, men varmt leende, som om han visste att jag skulle ta hand om hans dotter, hon vars hand jag frågade om först efter att frågat honom. Han hade då gett mig ett underfundigt, förtjust leende, som om jag behövde fråga, men att han ändå var glad för det. Den korta stunden för några veckor sedan, det där leendet, bar jag med mig.

Jag fick ett igen då vi klev in i salen efter att försiktigt smugit in. Vördnaden inför en döende är närvarande och effektfull. Där ligger en spillra till man, en man var livskraft varit stor, han som kämpat sig igenom mer än nio liv kantat av sjukdomar och egensinnigheter. För det var en man som följde sin egen stig och sitt eget huvud.

Hans beslut har måhända inte alltid varit de socialt korrekta och Z har haft sina stridigheter med honom, konfronterat honom rakt och rejält, men hennes kärlek till honom var och är också stark.

Han är omgiven av sin närmaste släkt, det är sorl och tårar, blandat med försiktiga skratt när något berättas; han vet att vi finns nära honom, en trygghet när han nu är på väg mot okänt vatten.

Nu kämpar han inför döden. Smärtan kommer i skov och han flämtar tungt, fladdrigt. På kvällen möter Z honom när han öppnar medvetandefönstret och hör hennes frågor och försöker ge henne svar.

Han är beredd att ta klivet, men det är ändå så förtvivlat svårt för just där och då ligger inte det beslutet i hans händer. Han får enbart bida sin tid, får lita till lindringen som vården kan ge honom.

Z sitter med honom till två på natten, men väljer att åka hem för några timmar sömn.

Jag ligger redan till sängs, vaknar för att göra frukost. Mobilen har plingat till för ett eller annat mejl, men något samtal har inte nått genom cyberrymden.

Z tar sig till Herlev tillsammans med sin storasyster. De andra syskonen är informerade, släktingar och vänner likaså.

Jag är hemma och arbetar för sådant som jag måste stöka undan och kommer inte förrän sent på eftermiddagen.

Situationen för min svärfar är påtagligt mycket mer allvarlig.

Tre av hans döttrar är på plats, två sitter och stickar för att fingrarna ska få sitt och kanske för att förleda tankarna. En vän sitter vid sidan av och min hustru på andra sidan sängen, klappandes hans huvud och kramande hans händer… för att lindra smärtan, för att döva oron.

Det är en målning, ett stilleben, ett närmast orörligt motiv där hans flämtande andning hörs mellan smärtans ilningar.

Sköterskorna byter på honom, ger honom lugnade och smärtstillande. Det tar en stund innan det tar, men sedan kommer friden som sänder honom till aningens mer rofylld sömn. Han är inte längre talbar, så som han var en smula på morgonen.

I rummet är det tyst. Redan på kvällen innan hade Z spelat Louis Armstrong för honom. Nu startade hon Beatles, blandad musik som för den gamle dansmannen – han var en fena på det – inleddes med ”Twist and shout”. Jag erkänner att jag tyckte den var för skränig för stunden, men samtidigt tror jag att det ryckte i benen som annars låg stilla.

Några spår till och såg dramatiska ”A day in life”, när det märkliga sker. Vid slut ackordet, det mäktiga e-mollet som klingar närmare en minut, tar det slut.

Jag ser det på skiftningen av hans ansiktsuttryck, hör min hustrus stilla gråt och hur de andra följer henne. Det är över och Beatles spelar ”The long and winding road”…

Till Bjarne Pedersen 3 mars 1941–31 januari 2017.

img_1297

Z och hennes far sommaren 2016. Foto: KAI MARTIN

Ring ut! Ring in! Andas ut! Andas in!

Jag sitter här i kostym. Den Paul Smith, dubbelknäppta, som jag köpte i Ålborg i november på en secondhand till det facila priset av 125 danska kronor. Skjortan är en blåblommig, brokig historia från Sand, som införskaffades en bit in på det nya millenniet, kan ha varit under den Zebaera jag fortfarande med glädje lyder under. Slipsen, en smal, röd med små vita prickar är av Atlas design. Med andra ord en stilig herre som under 2016 kom att fylla 60 år.

I mina öron ljuder en Spotifylista med det bästa från året, sammanställt av vänner – kända som okända – i en musikgrupp som bjuder högt och lågt och så har gjort, till förnöjelse under 2016… ja, sedan december 2014, faktiskt, då jag blev medlem i denna Facebookgrupp.

Listan konkurrerar ljudmässigt med den tinnitus, som i höst firade 24 år och som verkar med stigande grad, nu med ett muller och tjut som förmodligen ringer ut det gamla året och kommer ringa in det nya.

Det är så det är.

Jag lever ett gott liv. Alla gör inte det. Inte i Göteborg, i Sverige, Europa eller världen.

Mina ögon och öron är inte slutna; jag vaknar medveten om detta varje dag och försöker med den litenhet i det stora, mänskliga havet jag nu är, att påverka. Det är inte lätt.

Mitt år har präglats av förväntningar, förhoppningar och en aldrig sinande ström av jobbansökningar, som alltför få gånger kommit till en intervjusituation.

I slutet av september var jag ett nålsöga ifrån att stoltsera med en tjänst som kommunikatör på Halmstads konstmuseum, men blev utträngd i det allra sista sista.

Nej, det har inte sänkt mig. Jag vet min kvalitet, men kanske är jag inte fullständigt duglig på att kommunicera den.

Jag har planer, idéer som kanske kommer skrida till verket under årets första månader, men jag håller på dem ett tag till.

Så 2016…? Det år som knappt hann börja förrän temat för året slog till med nyheten om David Bowies död, som följdes av ett koppel av artister, inspiratörer, nära och långt borta parat med vänner vars tid ringde ut.

Döden är också livet, hur svårt det än kan kännas. Men smärtan är också en känsla att bejaka, som saknaden av dem man älskar; det går inte en dag utan att jag tänker på mina föräldrar, som ju lämnade för flera år sedan.

Men i övrigt då? Jo, det har varit ett händelserikt år, fyllt av nöjen, resor, uppfyllda önskningar, resor, intryck, musik, skådespel och bröd…

Jag försöker ta det månad för månad, i alla sin korthet, ett slags resumé.

Januari:

Det var kallt. Fina, snöfria dygn som gav den mest fantastiska is på Näcken, tjärnen upp i Änggårdsbergen. Det blev en eftermiddag på den, skridskotag och frisk luft tillsammans med min underbara älskade, som behöll skorna på.

Samma frusna vatten. 46 år emellan.

Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det var där jag inledde det målvaktsspel, som jag fortfarande när med sådan förtjusning. Mer om det senare.

Mölndalsrevyn roade. En tapper skara entusiaster, som kämpar med sin underhållning. Det var mitt 16 eller kanske 17 år med revyn, som hållit på väsentligt mycket längre.

Jag hann med utbildning i Photoshop i samma veva som beskedet om David Bowies bortgång kom; utbildningen omöjliggjorde min medverkan i TV4, som ville ha med mig i direktsändning för att kommentera. C’est la vie.

Filmfestivalen är förstås given och Zeba och jag försökte se så mycket så möjligt.

Blir kallad på en intervju för en tjänst som kommunikatör på Folkteatern, som dock  går till en annan sökande.

Februari:

I slutet av januari åker vännerna Peo, Peter och jag till Köpenhamn för umgänge: middag, sport och konsert nätt ihoppackat på några dagar. Målet är Suede, som vi ser måndagen den 1 februari. De framträder i Dansk radios fantastiska konserthall och bjuder på hela sitt nya album ”Night thougts” bakom en filmduk, som kör filmen baserad på bandet musik. Ett hisnande koncept, som jag uppskattade varmt.

Jag hinner knappt komma hem förrän Göteborgs Filmfestival ringer och vill ha mig som moderator till ett samtala med just Suedemedlemmarna, sångaren, Brett Anderson och, basisten, Mat Osman efter att filmen visats på Storan den 4 februari. Det var svårt att tacka nej och det blev ett fantastiskt samtal.

Suede3

Tre äldre gentlemen, två britter och en swede. Foto: PRIVAT

Veckan efter ska Polarprisvinnarna presenteras och TV4 ringer igen. Jag kammar mig och är med i direktsändning för att på volley kommentera pristagarna Max Martin och Cecilia Bartoli, utan någon som helst förberedelse eller vetskap. Det gick också. Jag kan mitt jobb.

På Stadsteatern ser jag Henning Mankells pjäs ”Driving Miles”, hans sista iscensatt av hustrun Eva Bergman med Sven Wollter och fantastiska musiker med Bernt Andersson som kapellmästare. Teater när den är som bäst, närvarande och intagande.

I mitten av månaden far jag som en skottspole mellan nya favoriten dirigenten och operasångerskan Barbara Hannigan och Skellefteågänget som gör en musikalisk hyllning till The Bands ”Last waltz”. Det är kontraster, men jag tycker om spännvidden och berikar mina sinnen.

Jag hinner också avsluta min 17:e säsong med IK Raid och i en holmgång till match, som vi vinner med 7–5, kravlar vi oss förbi motståndarna till en andraplats. Det är roligt med hockey, framför allt om det går bra.

I februari avslutas också arbetet med [utan titel], som ska bli Kai Martin & Stick!:s första album sedan ”Uppståndelse” 1985, samlingsplattan ”Vilddjur (genom de tysta åren 1980–1985)” som kom 1995.

Det var varit tufft att sammanställa, men Jörgen Cremonese (tillika gitarrist) och producenten Charles Storm har gjort ett hästjobb för att få musiken att bli top notch.

Jag spelade hockey med Partille Oldtimers i turneringen Tre dagar i Götet, där vi som lag kanske inte gjorde så bra ifrån oss, men där jag gjorde en briljant första insats på tuffa Nybro.

Zebas och Gustavs födelsedagar firas med två dagar emellan. Vi slog ihop det till ett tillfälle och den 21 var det dags att vinka min yngste son farväl för ett äventyr som initialt skulle ta honom till Melbourne, Australien.

Jag har också hunnit med en kurs i Indesign.

Mars:

Månaden inleds med svärsfars 75-årskalas i Lungby, Danmark. En rejäl tillställning, som sig bör, den en skruttig man inte backar för att dansa till mer än småtimmarna. Imponerande.

Månaden går åt till arbetssökande (jag tror att det totalt under månaden handlar om mer än tio jobbsök utan napp) och hockeyspelande, där målet är att både hålla mig skadefri och i bästa trim.

img_1438

49 år i mål! Foto: ANDREAS THENG

Gustav lämnar ljudmeddelanden om sina förehavande, 20 minuter långa vykort refererande i ett slags direktsändning. Det är fint och illustrativt, tryggande men också ett skapande av saknad.

April:

Som jag längtat. Ja, sedan starten som målvakt på Stora dammens is 1967 i lånade bandybenskydd, med tillika lånad målvaktsklubba, en blå ABC-hjälm, lovikavante som plock och en blå galonhandske som stöt.

Kanada har alltid hägrat och enbart gjort just det. Men nu var det dags. Genom tidigare nämnda Partille Oldtimers vänlighet och försorg var jag en av två målvakter på väg till Windsor, Kanada, tvillingstad till Detroit med endast Detroit river emellan.

Det blev ett äventyr som jag beskriver här och här och här samt här) och som jag sent ska glömma. Det var helt enkelt enastående roligt och ja, jag gör gärna om det.

Jag fick spela hockey i Kanada och USA, handlade ny plock och stöt och njöt i varje minut.

kaihockey

En actionman i Kanada.

Väl hemkommen kastade jag in i utbildningen UGL, försvarets utveckling av grupp och ledare, i Rino Wennerholms regim. Nyttigt och spännande med möten av människor som jag aldrig tidigare träffat, men knöt nära band med under en vecka i Råggårdsvik i sköna Bohuslän.

Under finalmiddagen nås jag av beskedet att Prince har avlidit. När jag kommer till mitt rum har jag flera missade samtal och sms. P4 Göteborg vill ha min röst om artistens hastiga och allt för tidiga frånfälle. Dagen efter sitter jag, på väg hem till Göteborg, på en parkeringsplats  i Rollsbo, för att i direktsändning prata Prince.

Under utbildningen andra dag, till middagen, överraskas jag av en blombukett. Hustrun och jag firar nio år tillsammans, men inte denna afton; hon är på Gran Canaria för fysisk fostran och jag alltså i Bohuslän för mental träning. Men hon är kvinnan som löser allt; det är svårt att inte älska då.

Jag får se häftiga musikalen ”Jersey boys”, den svenska uppsättningen, som är styvt gjord, men saknar den svärta som jag upplevde att den brittiska hade.

När Zeba kommer hem är jag den förste att vänta på flygplatsen, då har vi inte setts på mer fyra veckor. Längtad.

Maj:

Det är den skälvande månaden då två stora releaser ska göras; videon till ”Strändernas svall” regisserad av Johan Carlén och albumet [utan titel] – en platta som Kai Martin & Stick! har arbetat med sedan starten av låtskrivandet 2014 – ja, visst material är äldre än så – och började spelas in i augusti 2015.

Nu var det alltså dags.

Vi hade inga pengar att anlita promotion utan fick dra i våra egna trådar och tåtar. Inte helt framgångsrikt, men den 13 maj är saxofonist Gomer Explensch, basist Alex Gabay och jag i P4 hos Stefan Livh. Samma dag finns en artikel i GT om bandet och där, på gt.se, premiärvisas videon.

Det är inte utan stolthet. Johan Carléns video är gripande, låten magnifik och vi är ett storartat band även på den här sidan millenniegränsen, drygt 30 år efter vår storhetstid.

Ja, jag tycker att vi förtjänar större uppmärksamhet och ja, en hoper med recensenter har begåvats med albumet (DN, Sonic, Expressen, Aftonbladet) men inte begåvats med förståndet eller den goda smaken att uppskatta det givna. Åter… c’est la vi. Kanske ger oss tiden den rätt som vi själva inser att vi har.

Den 28 maj gör vi en spännande releasespelning med det färska albumet i ryggen.

kai-martin-stick-014-webb-foto-bo-brodin

Ett enastående band! Foto: BO BRODIN

Hela albumet från start till mål på Musikens hus, en kort paus och in igen för klassiskes och publikfavoriter. Det blir sent, men musikaliskt är det starkt. Vi kan det här.

Skivor och t-tröjor säljs tacksamt med hjälp av organisatorisk förmåga av Z och hennes syster T.

Några dagar tidigare har vi mött Gustav som kommit hem från sin långa resa som tagit honom runt i Australien, Nya Zeeland och på seglats till Fiji.

Månaden avslutas med amerikansk fotboll. Sabina har match med sitt Marvels. Också ett sätt att landa för en rockstjärna som behöver närkontakt med jorden.

Juni:

Månaden hinner knappt starta förrän beskedet om Freddie Wadlings död kommer.

Jag skriver om honom här och når många med texten.

På kvällen står Bob Hund på scen på Liseberg. Stor underhållning, som inleds med Lisebergs promenadorkester som i väl valda delar av parken spelar jyckens musik. Sorg följs av glädje.

Dagen efter är det Håkan på Ullevi, den första av två utsålda inför 70000 – en otrolig siffra, men honom väl unt. Få om ens någon i Sverige kan skapa sådan stämning och han fixar det igen, trots att rösten har fått stryk under repetitionerna; inget som inte lite allsång räddar.

HH162

Underhållnings i göteborgsk världsklass. Foto: KAI MARTIN

Vi har innan allt detta hunnit med att fira Sabinas student, denna fantastiska unga dam som går ut med praktbetyg och siktar mot juridikstudier.

Nationaldagen följer i strålande solsken. En dag som är extra speciell eftersom Z och hennes barn nu kan stoltsera sig som inte bara danska utan också svenska medborgare.

Tobias hinner också ta sin examen och går ut nian med kanonbetyg.

Jag ser ”Diggiloo”-premiären med Thomas di Levas hyllning till David Bowie, som mest minnesvärt.

Takspelningen à la Beatles 1969 fast på den klassiska korvkiosken vid Mariaplan är en annan spektakulär händelse. Bara i Majorna, Göteborg och tillsammans med en halvspecial.

Midsommar avlöper i stillhet i hemmet följt av en alltför kort Danmarkstur.

Jag gör innan midsommar en intervju för ett kommunikatörsjobb på arbetsförmedlingen i Göteborg, en tjänst jag inte får.

Juli:

Med kort varsel får vi en spelning till en punkfestival i Kungsträdgården, en afton som vi kommer att toppa som sista band ut.

Men månaden inleds med spelning av Brända Barn på Lisebergs Taubescen, ett kärt återseende av ett band som åtminstone på scen brinner fortfarande.

Z och jag åker till Vallarna, Falkenberg, för premiären av den nya farsen, stabil underhållning av ett väl intrimmat gäng.

Jag hinner med premiären på Carl-Einar Häckners sista varieté på Liseberg, sorgligt med släckandet av en tradition och bitterljuv underhållning därför.

Så färd mot Stockholm genom en gråtrist Sverige som ju närmare vi kommer förvandlas till regnväder med spridda skurar.

Vi avslutar, som sagt, och gör det starkt. Åter igen, vi kan det här. Vi är en kraft och vi är originella.

Kung1

Fullt ös! Foto: IA HAMMAR

Väl hemkommen efter succén vilar jag inte på några lagrar. Z och jag styr kosan mot Norges huvudstad och vännerna Putte och Gunilla för samkväm med dem och syrrans yngsta dotter, som precis flyttat dit med sin käraste.

Efteråt styr vi nordost, mot Dalarna och Skattungbyn. Far genom ett vackert Norge mot ett fagert Sverige med Skattungbyn som kronan på verket.

Några dagar senare åker vi söderut, landar i Slussen på Orust för en konsert med Pernilla Andersson i den allra bästa av omgivningar.

Vi ser Gothia cup, vi ser Bruce Springsteen spela hela ”The river”, vi tar farväl av sönernas morfar som tackat för sig och vi firar vår traditionella Jul i juli med barnen samlade.

Livet är gott.

Och det blir Stefan Sundström uppe vid Slussens pensionat och litervis med äppelmos från den rikliga skörd som transparent blancheträden gett.

En märklig händelsekedja den siste juli ger ett möte med Häckens tränare Peter Gerhardsson, biljetter till matchen Häcken–Helsingborg, möte med hockeylegendaren Micke Nylander och en inbjudan att träna med honom och hans söner Alexander och William, som jag tyvärr måste avstå.

Augusti:

Två månader efter Freddie Wadlings död begravs han storstilat och välregisserat i Vasa kyrka. Jag skriver om det här och är starkt berörd.

Livet går, som oftast, vidare.

Augusti är lika med Way Out West och vi har sent och dyrt köpt biljetter. Jag är inte stormförtjust i utbudet och kroknar både på det och vädret. Men några guldkorn finns, varav Grace Jones var ett, om än i nostalgins tecken.

GJ4

Graceful. Foto: KAI MARTIN

Vi kommer en tidig morgon slutligen iväg till Pilarnes utomhusutställning på Tjörn och får oss mycket livs. Åker senare till Akvarellmuséet och ser Disneyutställningen innan vi far hem; mycket intryck på några timmar.

Förberedelser och träning inför kommande hockeysäsong görs av fler än mig. Jag har haft lyckan att vara på is tidigt. Nu tränar också Henrik Lundqvist inför World Cupäventyret. Jag tittar på några träningar utan att vara helt övertygad.

September:

Lars Hug är en dansk artist som jag tycker mycket om. Planen var att se honom vid någon festivalspelning under sommaren, men Z tyckte att konserten på Vega i Köpenhamn är ett bättre mål. Vi fixar biljetter, åker dit och detta som verkar bli hans sista konsert är okej, men inte mer. Som om det finns mycket mer att hämta från denna extraordinäre man.

Vi passar på att se Monetutställningen i Ordrupgaard utanför Köpenhamn och jag är förtjust. Självklart nyper vi några loppisar, men jag håller i min plånbok.

Bröderna Brothers, de lokala favoriterna i Göteborg, har jubileumsföreställning. De är storslagen och underhållande.

ad2

Premiärer på After Dark, Niklas Strömstedts ”Storhetsvansinne” och ”Revyn två punkt noll”, Kajskjulets show med Helena Paparizou, Claes Malmberg och Jan Malmsjö, Stadsteaterns ”Mephisto avklaras.

Jag ser Renni Mirros och Karl Dyalls starka hyllning till Sammy Davies Jr på Lorensbergsteatern och rusar iväg för att efteråt se Tre Kronor möta Finland i en träningsmatch inför World Cup. En dyr biljett, men ändå värt sina dryga 800 kronor för en fattig arbetslös.

Magnus Ugglas monolog är en annan omskakande scenupplevelse.

Så var inte fallet med King Crimsons konsert i Köpenhamn; våra intressen möttes inte som de gjorde för mer än 40 år sedan, helt enkelt.

Men jag får fira bröllopsdag tillsammans med Z i Köpenhamn, det kan inte bli bättre.

Månaden avslutas med Kents avskedsshow. Storslaget och en fantastiskt iscensatt final av bandet.

Oktober:

Jag har haft glädjen att inviga mina nya handskar och benskydd, ett slags 60-årspresent till hockeymålvakten som aldrig vill sluta spela.

Siktet denna månad är ställt mot 60-årsdagen som hålls på the very day den 15 oktober.

Lindholmen event & nöje är platsen och det blir storslaget med mer än 200 gäster.

Dagarna innan ser Z och jag The Cure i en magnifik uppvisning av gothrock i Scandinavium.

Månaden har annars inletts med hummerfiske i Göteborgs södra skärgård tack vare en vän som tar med mig en arla morgonstund ut i en strålande vacker miljö. En av höstens, ja, kanske årets höjdpunkter.

Hustrun har tingat tre helger under hösten; dagar då jag inte får boka in något.

Först ut är torsdagen och den efterföljande helgen efter min födelsedag. Jag blir toklurad. Tror jag ska resa med henne, men färden slutar med en grabbresa med sönerna till Prag och ett minne för livet.

prag8

Vackert mål med fina söner. Foto: KAI MARTIN

”Macken” har scenpremiär och underhåller. Stefan Odelberg likaså.

 

Jakten på jobb fortgår med huvudet högt.

November:

Allhelgonhelgen går i spelningarnas tecken. Först Stockholm, en klubbspelning som blir tät och effektiv, där efter Uddevallakassettens huvudattraktion och avslutningsvis första matchen med IK Raid denna min 17:e och sista säsong i laget. Ja, jag har bestämt för att sluta spela divison 4-hockey, men fortsätter med motionsspelet.

img_3344

Strandad. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Helgen efter är jag åter på färd med hustrun, som ordnat med en överraskningsresa till Danmark. Denna gång till Jylland, färd över Kattegatt, alltså, en dag i Ålborg för kvällsresa till Hirsthals där helgen tillbringas med final i Skagen på muséet där och mat i Frederikshavn innan hemfärden.

Anders Boson gör en fin releasespelning på Neferti och åldermannen Ian Hunter underhåller på Pustervik. Man är aldrig för gammal för rock’n’roll. Och ja, jag spelar en fantastisk match i slutet av november. Viss, förlust med 3–0, men det efter en kanonad på 48 skott – på två perioder!

December:

Får möjligheten och glädjen att åka till Lidköping för säsongens första bandymatch, den mellan Villa och IFK Vänersborg. Dagen efter styr Z och jag kosan mot Oslo och vännerna där för Håkan Hellström på Spectrum. En helt okej spelning, men inga magiska under.

Helgen avslutas med ny tuff match, bra spel, men dagen efter konstaterar jag en sträckt ljumske, som jag fortfarande brottas med.

Några dagar senare lurar hustrun mig igen.

Resa mot Köpenhamn, Louisiana och Rungstedt kro på vägen och god sömn i Bagsværd. Men… tidigt på morgonen får jag åter packa väskorna för avfärd mot Bergamo och senare Milano.

Hon kan, min hustru.

Finalen på resan är bäst. Bergamo at it’s finest.

bergamo

Finfina utsikter. Foto: KAI MARTIN

Väl hemma väntar Bob Hund, premiärvisning av ”101-åringen” och Bröderna Brothers ”En slow show” interfolierat av en jul hemma, som var perfekt gällande mat och umgänge.

Nu är vi framme vid de sista skälvande timmarna av året. Jag ska skifta från kostym till smoking. Z och Sabina har kikat på fyrverkeriet, där GP bränner pengar de inte borde ha.

Jag bojkottad detta för det här, en hälsning till er alla med en tillönskan om

ETT GOTT NYTT ÅR!