Det är 20 år sedan vi stod på Jazzhusets scen för ett releaseparty av mitt soloalbum ”Sol på svenska” (lyssna här!). Plattan kom innan jul 2004 och var en märklig tävlan om vad som skulle komma först. Min producent, kapellmästare, mæstro Mattias Bylunds förstfödda barn, albumet eller den död som väntade min vän, där en hjärntumör sakta släckte hans liv för varje minut.
Döden fick vänta. Det blev barn först. Album sedan, som jag rusigt sålde till vänner, grannar, kollegor, hockeypolare. alla jag stötte på. P4 Göteborg var villiga och spelade låtar från plattan, lite skriverier blev det. Men jag var tjurig. Som recensent och nöjesreporter på GT/Expressen skickade jag inga recensionsex; de som var intresserade fick köpa plattan. Inget kotteri. Men P4-kanalerna runt om i landet fick sina ex.
Spelningen på Jazzhusets föregicks av min väns bortgång. Slutligen slapp han lidandet. Hans släkt – föräldrar och bror – var på plats från Australien. Det var en smärtsam dag, där min familj levt nära hans. Sorgen åt in i ben och märg, själ och sinne. Skulle jag ställa in…?
Nej, jag tror inte han skulle ha uppskattat det. Det blev en konsert i sorg och lycka, men märkligt paradoxal känsla där liv och död höll varandras händer. Hans pappa och bror var på plats. På sätt och vis också han. Vid ett bord ställde jag en öl, som var hans och som symbol för hans närvaro. (Ett klipp finns här från spelningen, inspelad av Lars Wallin, fantastisk kreatör, musiker, arrangör från Uddevalla. Kolla!
Plattan snurrade på, sålde slutligen 750 exemplar utan distribution annan än min egen. Utan Mattias Bylund hade det inte varit möjligt.
Det är i dagarna sex år sedan vi var på Dan Tana’s, kändisrestaurangen på 9071 Santa Monica Boulevard i West Hollywood. Där vi i sällskap om fem svenskar och två hollywoodindians, musiker/låtskrivare med ambitioner. Vi hade aldrig kommit dit om det inte var för Mattias Bylund, honom jag alltså kallar mæstro och som jag lärde känna för nästa exakt 26 år sedan.
Utsikter för musik. Foto: KAI MARTIN
Någon månad tidigare hade vi lagt grunderna för ett nytt soloalbum där vi skulle spela in i hans spatiösa villa i Partille med utsikt över hela älvdalen. På köksfönstret satt post-it-lappar med artister han då jobbade med: Weeknd, Dua Lipa, Harpo, Justin Timberlake… bland alla celebriteter satt en lapp med mitt namn. (Nej, jag tog av respekt för hans arbete och integritet ingen bild på fönsterrutan med alla uppdrag han hade på gång.)
Jag kommer att tänka på det förra året. Varför vi träffades och den svindlande resan som framför allt han har gjort när jag ser SVT:s fina och fantastiska hyllning till Abba (apropå jubileum är det 50 år sedan svenskarnas genombrott i och med segern i Eurovison 6 april 1974 i Brighton och förstås därför som de föräras denna hyllning.
Kärlek till musiken. Abba-hyllningen av SVT med svenska artister är fantastisk och rörande. Foto: ULRIKA MALM/SVT
I ”Thank you to the music” (se den här!) flimrar svenska artisteliten in för att göra sin röst – eller instrument – hörd. Detta i miljöer från skolaulor till verkstäder, frisersalonger och vildmark med snyggt placerade statister. Som vore Sverige ett mer enat land än vad det just nu är. Det är ok. Jag är svag för romantik, tror heller gott än ont, även om just det kan få sig en och annan törn när jag speglar mig i vad som händer utanför min dörr.
Abba är förstår värd sin hyllning. Inledningsscenen med Miriam Bryant med självaste Benny Andersson vid flygeln är briljant; humor och kärlek i ett. Arrangemangen i denna vackra tolkning av Abba-låten är storslagna. När jag så följer, efter lite debatt i min Facebook-tråd, ser jag att det är just Mattias Bylund som står bakom dem tillsammans med Erik Arvinder. De båda söner till fäder som ingick i stråksektionen som hörs på just Abbas inspelningar. Så vackert. Så stort.
Det är tillfälligheternas spel, dörrar som öppnas, genvägar till framgångar och händelser som när jag nystar i dem gör att jag bara häpnar.
Mattias Bylund, den 2016 Grammy-belönade musikern och arrangören, träffade jag för 26 år sedan på Musikhögskolan där vi ingick i olika jurygrupper för Smask – Svensk musikakademikers sångkåntest (ja, den stavningen). Det var ett storstilat arrangemang med originallåtar av elever på Musikhögskolan i Göteborg framförd av andra elever på skolan framför en stor orkester bestående av elever på samma skola. Några låtar sitter fortfarande kvar, som ”Du är den enda jag vill ha” med en kvinnlig trio. En smäktande, smittsam ballad.
På efterfesten – om jag minns rätt – uppträdde Åke Raask. Skådespelaren Carl-Johan Sundbergs sångaralterego. Han som sjöng schlager med Elvis i Las Vegas-ambitoner med stor orkester ledd av keyboardisten PJ Altin, som då förstås hade ett artistnamn som jag just nu inte kommer ihåg.
Det var storslagen underhållning.
Jag var i ett stim som nöjesreporter då. Fick fler inbjudningar till evenemang på Artisten där Musikhögskolan höll till. Som när sångpedagog Pernilla Emme höll konsert med sina avgångselever. Som kapellmästare: Mattias Bylund.
När bandet spelade svindlade jag fullkomligt. Vilken groove, vilket sväng! ”Honom ska jag ha!”, tänkte jag, när jag hörde honom med sitt band. Jo, jag hade börjat skriva musik långt ifrån den musikaliska postpunktradition jag tidigare gjort. Mer åt Orup möter Lisa Nilsson möter Bo Kaspers Orkester möter Mauro Scocco möter Peter LeMarc möter Svante Thuresson. Jag hade fått startbidrag ifrån inspelade demor av Olle Nicklasson, musiker i producent i Göteborg med bland annat Annica Blennerhed på sitt samvete. Göteborgsmusikern Jimmy Lagnefors, nu mer baserad i Stockholm där han gör filmmusik med den äran, gjorde en demo av ”Dum” med Håkan Lundberg som producent/tekniker/musiker. Gregor Wybraniec, då cellist i Göteborgs symfonikerna och den äldre brodern i bröderna Wybraniec, duon som gästade på Kai Martin & Stick!-plattorna från ”Röd plåt” (1982) till och med ”Uppståndelse!” (1985) ordnade fler demoinspelningar. Men jag ville mer.
När jag efter en konsert med Toto (!) på Lisebergshallen i juni 1999 träffade Mattias Bylund för en tredje gång småsnackade vi en smula. Men jag var nervös för denne musikaliske gigant (han var ju overkligt bra). Jag sa, att jag har en sak jag vill fråga honom om, men jag var tvungen att repa mod först. Kunde vi möjligtvis höras av efter sommaren…?
Konstant värd hyllningar. Mæstro Mattias Bylunds karriär är enastående. Klart han ska hyllas, som här från firandet av hans 50-årsdag. Foto: KAI MARTIN
Han skrattade och sa att det gick bra, brydd över den märklige nöjesjournalisten. Sommaren gick och hösten skred in. I oktober blev mötet av. Jag bjöd på den kinesrestaurang som låg granne med Twins på Arkivgatan, Göteborg. Berättade om min fromma förhoppningar, om han kunde hjälpa mig att musiksatta mina låtar. Han sa ja, som han alltid sa då, men det visste jag inte. Men att han hade trångt med tid. Han skulle höra av sig. Vi gick upp till Artisten, lånade ett rum. Jag spelade med stela fingrar några av mina låtar, lät honom lyssna på några kassetter. Han tvekade inte; vi skulle köra.
Tiden gick. Ett millenium blev ett annat. I mars inledning hade hans engagemang som kapellmästare för Mölndalsrevyn avslutats. Han hörde av sig.
”Jag har bokat en studio ute på Björkö. Fixat musiker och gjort några grovskisser på arr.”
Kära värld! Jag var inte värdig. Han hade fixat allt bara så där. Inte glömt en sekund av sitt löfte.
Vi åker ut i slutet av mars. Mitt minne säger 27/3, men det är en måndag och ett annat minne säger att det var en torsdag. Då skulle det ha varit 23 eller 30 mars. Strunt samma. Jag säger hej till musikerna Magnus Sjölander, trummor, Michael Engström, bas och Lasse Tapper, gitarr, plus ljudtekniker Karl Gunér.
Studion låg i Björkö hamn, ovanpå en ”sjöbod” och mannarna började rigga och ställa in ljud. Plötsligt var inspelningen igång. Fyra eller fem låtar gjordes i rask takt. Mæstro Bylund var nöjd efter några tagningar, musikerna packade ihop och vi la på sång, lite extra keyboard, mixade och fixade. Klockan var två på natten. Jag var exalterad. Det låt ju fantastiskt. En cd på materialet brändes och vi kunde ringa efter färjan, så som man var tvungen att göra för att komma till fastlandet nattetid, och for i var sina bilar hem.
Väl hemma var jag euforisk. Jag kunde inte sova. Lycklig kunde jag, kanske efter någon liten sömn innan familjen skulle stiga upp, spela upp musiken för mina nära och kära, som i sin tur blev entusiastisk.
Jag var i himlen.
Det grepp jag lyckligt fått om Mattias Bylund släppte jag inte. Han kunde, som ingen annan, såga upp min skalle och skåda in i de idéer som jag hade för att sätta ton, takt och arr på dem. På hösten, i september, bokades ny tid i samma studio med samma musiker, förutom Lasse Tapper som bytts ut mot Stefan Ekstedt på gitarr. Nya låtar med samma bländande resultat.
Mæstro Bylund och jag fortsatte göra demor. Nu i hans lägenhet i Lunden på Torkelsgatan. När vi sedan gjorde några låtar i Apparatstudio, dit han flyttat sin verksamhet, på Ejdergatan lät det bara bättre och bättre. Men han hade mycket att göra. Hade kommit i ropet som keyboardist för Sven-Ingvars och Christer Sjögren, bland andra. Jag ville inte stressa. Inte ligga på. Det fick ta sin modiga tid. De sista inspelningarna skulle dröja innan jag fick höra.
Så ringer han till mig och säger att det är klart. Men han har bråttom. Jag sitter på jobbet vid Järntorget och han kommer förbi i sin svarta V70 med tonade rutor, trycker ned den sakta nedglidande sidorutan, lämnar över en cd, säger hej och åker iväg. Nervöst lyssnar jag i lurar på min arbetsplats och trillar snabbt baklänges. Det är producerat, som vore det en skivinspelning.
Jag ringer och säger: ”Vi måste gör en skiva!”.
Han svar är berusande. ”Jag visste det.”
Så inleds mer seriöst det som kom att bli ”Sol på svenska”, som kom i december 2004 (på Spotify lagom till min 60-årsdag 2016). Med oavstånde musiker, delar av demoinspelningarna från Björkö i uppdaterad form, med mästersaxofonisten Wojtek Goral, stråkar där Mattias Bylunds pappa Martin Bylund med fru Irene medverkar – och Gregor Wybraniec – plus blås med Sven Fridolfsson och Erik Rosenkvist. Dessutom skön jazzgitarr av Magnus Sjöqvist och bländande vacker sång av Anna Bylund. Ja, Mattias Bylund dåvarande fru.
Just de sistnämnda som medverkar på SVT:s Abba-hyllning ”Thank you for the music”. Den svindlande kopplingen mellan dessa storheter och min musik.
Han har inte slått av på takten. Kolla in Björnzon på SVTplay nog har mæstro ett finger med i spelet där med. Och går man in och kollar vilka han har jobbat med på Spotify är det bara att ta sig för pannan. Så imponerande. (Lyssna och kolla in här!)
Work in progress. Foto: KAI MARTIN/MAGNUS SJÖQVIST
Inspelningarna från Partille ligger fortfarande och väntar på att ges ut. Då, då Magnus Sjöqvist (gitarr), Miko Rezler (trummor), Michael Engström (bas) och Mattias Bylund (keyboard). Han har mycket att göra, det får ta sin tid, men jag hoppas ändå på att det ska bli av. Jag har hört pålägg som har gjorts, försöker ha tålamod. Glömmer av. Kommer på. Så kommer inslag som Abba-hyllningen eller Björnzone och jag påminnas. Eller inlägg på Facebook om saker han jobbar med. Jag är konstant imponerad och på något vis har jag, som ett slags fjärilseffekt, bidragit till där han är nu och är, tvivels utan, stolt över detta.
Han som under gång klev in som kapellmästare på Rondo för Sven-Ingvars, fortsatte med Christer Sjögren och senare blev kapellmästare i ”Bingolotto” (en roll han fortfarande innehar). Men han ville ju mera och var inte helt nöjd med hur utvecklingen tagit sig, funderade på att flytta till Stockholm… så kom telefonsamtalet. Det från hans elev från Sam-skolan, Johan Carlsson. Han som ingick (gör det fortfarande) i Max Martin-teamet. ”Vi saknar ett stråkarr på en låt. Kan du göra det?” ”Visst. När ska ni ha det?” ”Imorgon.”
Taget. Mattias Bylund, om jag minns det rätt, fick aldrig reda på vem som var artisten. Men den natten förändrades hans liv. Hans stråkarrangemang imponerade så mycket att uppdrag adderades och på vägen gav det den där Grammisen för arrangemangen på Taylor Swifts ”1989”.
Nu skriver vi 2025 och han fortsätter jobba på för team Max Martin och ett ständigt svällande CV växer ytterligare.
Los Angeles, förresten, vad gjorde jag där med Mattias Bylund? Jo, när vi gjorde inspelningarna i Partille fick jag reda på att han skulle till LA i mars (vi skriver alltså 2019). Naivt undrar jag om inte vi kunde få lägga sång i Max Martin-studion. Svaret kom inte spotant. Men i början av mars skriver han att studio är bokad. Av förklarliga skäl fanns inte Max Martin-studion att tillgå. Men Mattias Bylund hade fixat IFPI:s studio i Hollywood. Två dagar. Det var bara att köpa biljetter till hustrun och mig, boka hotell (Ramada Plaza), fixa visum och åka.
Det blev några fantastiska dagar och ständigt pågående händelser, som jag inte ska uppehålla er med för mycket. Men andra dagen av studioarbete ringer det på mæstros mobil. ”Jag måste ta det här”, säger han. Han lyssnar. Hummar. Lägger på. ”Ok, Kai, det är nu eller aldrig.” Vi har fått audiens hos Johan Carlsson i Max Martin-studion och åker dit, lyckligtvis bara några kvarter ifrån där vi huserar. Det pågår inspelningar i varje rum av den gigantiska villan, som visar sig vara Frank Sinatras gamla. Men inga artister är på plats. Vi får en timme på plats, inga foton får tas – åtminstone inte som får läggas ut på sociala medier. Jag är, återigen, djupt imponerad.
Sällskapet på Dan Tana’s…? Ja, det visar sig att en av tjejerna precis kickat igång sin låtskrivarkarriär med den här låten: ”Sweet but psycho”.
Det är nu. Så märkligt. Ett år har fladdrat förbi, som om ingenting har hänt och ändå allt. Summera? Jo, jag ska göra ett försök. Så gott det nu går. Händelser och politiska skeenden lämnar jag utanför. Inte för att det berör eller för att jag inte tar till dem, men för att ondskan är stor stor och grasserande, oförmågan att känna solidaritet i krympande och oförståndet att hitta rimliga diplomatiska lösningar så fjärran.
Det blir mitt 2024, det som – i högsta självcentrering – har hänt de i min närhet och mig.
Januari:
Efter nyårsslaget går det ett drygt dyng innan urologen kallar. Onödigt vetande? Jag tycker inte det. Killar bör ha koll på sina genitalier och jag har förmånen att ha fått en läkare som bryr sig. I Göteborg spelas JVM i ishockey. Jag har via bra spel i en match mellan hockeyspelande vänner i något kallat Winter classics några dagar innan jul premierat som MVP (most value player) med två matchbiljetter som pris. Min gode vän P-O blev mitt sällskap i Scandinavium. I Nordstan fick jag träffa två gamla idoler: Leif ”Honken” Holmqvist och Tommy Salo. Min älskade Zeba har kanske trott att min glädje att gå på konserter, shower och teatrar med mera skulle sina med pensioneringen. Men det är mitt liv. Precis som hon, min familj och hockeyn. Dumt att amputera, tycker jag. Vi far till Varberg, checkar in på Stadt för att först se Falkenbergsrevyn och sedan Paraden i Varberg. Förstklassig underhållning. Snart väntar en hockeyturnering i Mariehamn, Åland, med Soha (Swedish Oldtimers Hockey Association). Jag inleder första matchen med att hålla nollan, men laget slutar tyvärr utan medalj. Men vilket äventyr. I Mariehamn finns loppisar, som får mitt besök. Sista dagen innan färjan hem. Slötittar på TV4-nyheternas morgonsändning. Får se min fru med dotter i rapporten om tronskiftet från Köpenhamn. Skriker högt. Av förtjusning. Ja, mitt klädintresse upprätthålls. Men den fina kostymen i skräddat skick jag inhandlade i Sisjön, Göteborg, var ny, om än inhandlad på Sop, en butik för andrahandsvaror, brandskadat mm. Vintern kommer till Göteborg och gör staden vackrare. Zeba och jag njuter, äter god mat (hummern vi glömde av på nyårsafton). Bröderna Brothers Sverker Stenbäcken går bort i sviterna av sin sjukdom. Det hugger till i hjärtat. Så sorgligt. Jag spelar, förstår hockey och ser Lloyd Cole på Stora Teatern, går på Stefan Anderssons ”Teaterkungen” på Kajskjul 8, Mölndalsrevyn, revy på Aftonstjärnan och Göteborgs filmfestival innan vi vänder kalenderblad.
Februari:
Mitt under brinnande Filmfestival får vi båda influensa med en retande hosta. Det blir fortsatt festivaltittande via Festivalens strömningstjänst. Hostan släpper inte riktigt greppet, men jag blir bättre. Vi får nöjet att ha barnbarnet över natten. Hinner komma iväg på Björn Skifs show, som försenats på grund av sjukdom. Firar yngste sonen, som svindlat iväg till 30 år och därför överraskas av sin flickvän. Hon har hyrt bio Roy, på Avenyn, för en privatvisning av ”Sagan om ringen” och bjudit in släkt och vänner utan att han anat någonting. Det blir en förstklassig överraskning. Två dagar senare firar vi Zeba, som fyller 55. Jag lyckas övertyga henne om en tur till Danmark helgen efter, efter som Røde kors i Virum öppnar landets största butik. Vi blir inte ensamma om att besöka butiken denna soliga dag, som minner om vår. en och en halv timme stod vi i kö. Blev handlat en del, som en ljust blå Bosskostym i nyskick för strax under 200 danska kronor och en Kim Larsen-kasket. Och, ja, det blir en försvarlig del ishockey. Avslutar månaden med att den 29 februari har semmeltest på kafé Torp, standardfiket med barnbarnet efter att som brukligt på torsdagar hämtat honom på förskolan.
Mars:
Inleder med att se ”Rabbit hole” på lilla Teater Trixter, följt av ”Bröderna Mozart” på Folkteatern för att senare denna andre mars löpa iväg till bröderna Dohlstens föreställning om Göteborgs fotbollshistoria i Kronhuset. Spännvidd och rikedom gjorda av scenentusiaster. Älskar detta. Även om det just 2 mars var väl tajt. Tar bussen mot Oslo, hälsar på goda vännerna P & G, sover över för att ta flyget till Narvik. Föreställningen ”Byen som forsvant” av Ådalsbandet har premiär under staden Vinterfestuka. Narvik? Ådalsbandet? Ja, en av grundarna, Lars Bodén, styr delar av Göteborgs nöjesliv och framför allt sommarscenen på Villa Belparc. När han berättade om denna deras andra musikdramatiska uppsättning (den första var ”Eldupphör”, om skotten i Ådalen) vill jag bara dit för att se. Trodde lite enfaldigt att GP, alternativt Mölndals-Posten (Lars bor i Mölndal) skulle vara intresserade. Eller folkmusiktidning Lira. Eller Tidningen Ångermanland, för den sakens skull. Det blev några texter på bloggen – kaimartinblog,com – och gott så. Efter föreställningen pratar jag med hustrun, ett samtal som gör mig orolig. Hennes hosta har övergått i lunginflammation där akutvård krävdes och hon blev inlagd. Får äran att se föreställningen en gång till efter att ha hängt med bandet under dagen. I ett mollstruket väder packar jag och far söderut. Efter ankomst till Gardemoen bokar jag om buss för att komma hem tidigare från Oslo till min älskade. Representerar familjen vid en väns mammas begravning, en ceremoni som Zeba egentligen skulle ha gått på. Hon är dessvärre inte i skick för att följa med på den inplanerade Stockholmsresan, så jag far ensam för att se ”Lazarus” – Bowiemusikalen som är omtumlande och väldigt bra – och ”Orup bara” på Rival. Hinner med lite vänner och museibesök innan hemresan. Får äntligen rå om min hustru, men hinner förstås också spela hockey, vara med barnbarnet och se Gothenburg English Theatre Studios ”Lemon lemon” innan det blir påsk.
April:
Jag kommer äntligen iväg på Göteborgs konstmuseums utställning ”Göteborgskoloristerna” och förenar det med pjäsen ”Koloristen”, om Göteborgskoloristen Åke Göranssons liv, spelad bland alla verken av honom och hans kollegor. Står i kö till KFUM-loppisen på Nordenskiöldsgatan för att köpa Svensk Tenns Josef Frankunderlägg. Snor åt mig nästan alla, förutom några som en tanta tar de jag lagt undan. Nå, jag fick de bästa. Vi far iväg till Danmark för att fira Zebas syskonbarn, som fyller år. Det blir förstås några loppisvändor och köp av kläder samt möjlighet till att hygge sig innan vi far hem. Zeba blir dålig igen och hamnar med ny lunginflammation på sjukhus. Det gör ont i henne, men också i mig. Jag är orolig. Ser underhållande ”The complete work of Shakespeare” på kvartersscenen 2lång, en galen scenfest. Våren kommer, Zeba har kommit hem, så vi kan möta den i vitsippsdalen. Alltid lika vackert. Hon och jag firar 17-årsdag med middag på Cyrano på Prinsgatan, Peter Jöback på Draken och senare Ed Hartcourt på Jacy’z. En svindlande helkväll där den sistnämnde gästar den förstnämnde och vice versa. Fanni och Gustav letar sommarhus och vi följer med på visning nere i Halland. Spännande. Men huset sticker iväg i pris. Zeba ordnar smørrebrødsskola för familjen. Mycket uppskattat. Mitt hockeyintresse går in i slutspelsmood. Först SHL, som ska avgöras, sedan dra vägen på Stanley Cup igång och mitt i allt VM. Jag hinner förstås spela en del emellanåt. Åker spårvagn med Orup i ett pr-jippo inför att han ska komma till Göteborg under hösten. Bandet West of Eden har gjort ett album kallat ”Whitechapel”, som handlar om kvinnorna som Jack Uppskäraren hade ihjäl. Det har blivit en musikdramatisk föreställning, som jag får nöjet att se på Lunchteatern på Stadsteatern. Mycket bra. Blir omslagskille till Mitti Göteborgs sista aprilnummer. Allt för min forna kollegor. Hästpojken har ett rusigt releasekalas där bandet bjuder på strålande underhållning och musik från nya plattan. En god vän säljer sin lägenhet på 34 våningen i Karlstornet. Vi får en exklusiv visning och ser både till Vinga och Carlstens fästning, plus att vi får Göteborg för våra fötter. Vi välkomnar våren med den japanska inspirerade festen i Botaniska trädgården till körsbärsblommornas ära. Och äter asiatiskt. Jag har ett fantastiskt liv.
Maj:
1 maj är som sommaren själv. Klart det blir ett premiärdopp ute vid Hovåsbadet. Barnbarnet bjuds på glass vid Lejon & Björnen på Danska Vägen. Fattas bara annat. Vi går på hattparad hos en god vän och hans hustru, som har en flott lägenhet vid Valand. Jag överraskas av att mitt soloalbum ”Sol på svenska” tjänar fint som ljudkuliss. Det blir en tur om Skattungbyn och besök hos min kära vän Ola innan hockeylägret i Borlänge väntar. I soliga Borlänge får jag telefonsamtal från BBC. Jo. Jag skans me löst folk från Hockeygöteborg, medverka i programmet ”Paddy and Chris: road tripping”. De båda britterna Paddy McGuinness och Chris Harris ska göra ett nedslag i Sverige för att utforska friluftsliv och vad som håller svenska plus 50-män igång. I detta ingår ishockey. BBC-kvinnan är kvittrande trevlig, som vårdagen vi samtalas på. Lämnar Borlänge för Göteborg och BBC-inspelningen. Men också för att repa med Martin Hamrén, forne Lenny Lane-basisten (lenny Lane en gång världens bästa Beatlesband), och hans kör där jag ska vara försångare och sjunga Bowies ”Starman” och Beatles ”All you need is love”. Har inte sjungit på evigheter, så rep krävs, men det ska nog gå bra. BBC är riggat till tänderna i nybyggda Slottsskogsrinken. Jag är där strax innan åtta på morgonen. Har gått, eftersom förberedelserna för Göteborgsvarvet stängt av alla infartsvägar och parkeringar till hallen. Vid halv nio är vi på is och lattjar hockey, en drönare sveper över isen och kameramän och ”studio”-personal är på plats i mängder. BBC-folket är strålande trevliga. Först långt senare kommer huvudrollsinnehavarna, som är dåligt förberedda och inte kan åka skridskor. Alls. De får en lektion. Paddy McGuinness klarar sig bäst och får rollen som utespelare. Chris Harris baxas så småningom in på isen utstyrd som målvakt. De har fått låna allt från underställ till utrustning. Men mr Harris ville helst ha sina jeans, t-shirt och smutsiga täckjacka under. Jag rekommenderade honom att inte ha det. Efter inspelningen, som tar fyra timmar, släpar jag med trötta steg min tunga bag hem i gassande solsken. Inte rast eller vila. Om någon timme ska jag hämta barnbarnet på förskolan. Med det trevliga BBC-folkets hjälp, och deras mobiler, har det tagits lite selfies. Men när jag skriver om att få dem möts jag av en radioskugga och är kalla är kriget. Zeba och jag hejar på Göteborgsvarvsdeltagarna och gläds åt att slippa springa. Vi deltar i Änggårdens promenadloppis, säljer en del, men hade behövt sälja än mer. Vi lever i ett överflöd. Vi har skickat iväg Fanni och Gustav till USA. Ett äventyr i Kalifornien, med en tur till Las Vegas, väntar. Stanleycupslutspelet är igång. VM likaså. Det blir hockey både vi teven och på isen samtidigt som våren spirar. Konserterna med kören, två kvällar, går strålande. Så roligt, men jag önskar att mitt självförtroende och möjlighet att lära mig texter vore bättre. Vädret i maj är vackert, Göteborg skyndar sig att klä om i vårdräkt och vi kan flera gånger äta ute frukost, middag, kväll. Jag är med och firar musikaffären Mug, som fyllt 50 sedan något år tillbaka, men inte haft möjlighet att hålla kalas förrän nu. Bland annat uppträder Ulf Dageby och är sylvass.
Juni:
1 juni hämtar Zeba och jag Fanni och Gustav på Landvetter. De är nu ett äkta par, så vi har pimpat bilen. Ja, turen till Las Vegas gav ett giftermål enligt alla konstens regler med en Elvis som vigselförrättare. Vi överraskar de unga tu med att ta dem hem till Änggården där släkt och vänner väntar för ett kalas till deras ära. Firar också vännerna Mats och Ammi, där den ene blir 65 och den andra väsentligt mycket yngre. Zeba åker till Kullahalvön på retreat med sin vän Marie. Jag firar grannungdomarna som tar studenten i ljuvliga juni. Men när hustrun med vän tar sig till Louisiana hänger jag på i Helsingborg, efter att ha tagit tåget dit. Tar en promenad i staden på den svenska sidan om Öresund, hittar en loppis och fyller en bag. Möter upp hustrun med vän, så far vi i mulet väder över Sundet mot det fina konstmuseet. Chaïm Soutines målningar tar andan ur mig. Sommarvädret skiftar mot något liknade höst. Mössa på. Vi firar det stora barnbarnets tioårsdag. Åker med Fanni och Gustav på tur upp i Västergötland för att titta på ett projekt, som kanske kan bli deras sommarboende. Yngsta barnet och jag åker på båttur från Stenpiren till Göteborgs södra skärgård tur och retur. Det tar många timmar. Det blev ingen korv vid Korv kiosk, Mariaplan. Han somnade. Turen går åter söderut. Zeba storasyster Tine fyller 60. Stort kalas väntar. Via air b’n’b ordnar Zeba boende för oss plus son, dotter och hennes pojkvän i ett hus nära Dragør. EM i fotboll är i gång, så det blir inte bara ett strålande 60-årskalas och ett besök på Bakken utan också fotboll på storbildsskärm i ett nytt hippt område kallat Banegaarden i rangerbangården, söder om Hovebanegaarden. Ja, vi hinner med favoritloppisen på Holte också. Och bad vid Kongelundens strand på sydvästra Amager. Ja, även i Hellerup innan vi åker hem med en fullpackad bil. Vännen Magnus Berg (känt sedan jag läste litteraturvetenskap 1976) har kommit med en bok om sin kamp mot prostatacancer. Gratulerar honom till både tillfrisknande och bokrelease. Vännen Thomas Silver, en gång gitarrist i Hardcore Superstar, överraskas med ett kalas i Majorna där vännerna vill hylla honom på hans 50-årsdag. (Zeba och jag får senare träffa hans ljuvliga käraste och dotter på fika.) Zeba med dotter och pojkvän firar midsommar i strålande sol på Gunnebo. Hockeyn är slut på isen, men Stanley cup fortsätter med den dramatiska finalserien mellan Florida och Edmonton, som Florida till slut vinner. Jag får plötsligt möjlighet att spela mer nere i Kungsbacka. Tackar inte nej. Far till Kalmar för att se en fars med bland annat Robert Gustafsson. Badar i Kalmarsund. Shoppar på loppisar. Gör stan och har sällskap av kollegan Olle på premiären av farsen. Hinner med Kalmar konstmuseum. Firar Zebas x-svärmor, som fyller 80. Går på premiär på teater Toftas sista föreställning på herrgården någon mil utanför Kungälv. Åker till Falkenberg för att hälsa på goda vänner i deras fina sommarhus bara några hundra meter från stranden. Ska senare på kvällen se premiären på Vallarna, friluftsteatern, och sover sedan över Ocean hotel.
Juli:
Badar, förstås, i det stormiga och mulna vädret. Skjutsar i ilfart Zeba till tåget. Hon ska till Roskilde. Har fått en biljett plus tältplats av sin storasyster till festivalen som hon inte har varit på sedan 2010, tror jag. Jag blir gräsänkling. Roar mig med allsång med Lasse Kronér på Tjolöholms slott, fikar med vänner, far till Helsingborg för ”Ett resande teater sällskap” med Eva Rydberg och passar på att hälsa på vännen Lars Aldman, som bor där sedan några år. Tar till Varberg med vännen P-O för att se Eldkvarn på sin sista turné… men ingenting stillar saknaden av Zeba. Så blir det äntligen bilen söderut för återförening. Vi har fått låna hennes kusins hus i Virum, strax norr om Lyngby, och ska vara kattvakter. Snart sitter vi på tåget till Malmö för att hälsa på gudsonen med käraste och dotter plus min bästis Anna, som också är gudsonens mor. Vi får några fina timmar ihop innan vi återvänder till Köpenhamn för en stadspromenad och slutligen huset i Virum. Zebas förra styrmor är fotvårdsspecialist. Lite omsorg om fötterna skadar inte. Inte umgänge heller. Jag går under tiden på loppisar och fyller garderoben. Senare får även jag fotvård. Det dröjer inte länge förrän Fanni och Gustav kommer ner. Det blir loppisar, smørrebrød, bilmuseum, körbärsplockning, bad och umgänge plus släktbesök. När de åkt far vi till Køge för att fira en systerdotter. Hamburgare på en amerikansk diner och bad. Zeba och jag tar en tur förbi Dragør, hygger oss där, hon köper stockrosor, jag något på en loppis, och jag badar i kallingarna. Sedan väntar middag hos forna styvmodern. Dagen efter tar vi bilen söderut mot Skovtårnet, det spektakulära utkikstornet i trä i Camp Adventure på södra Själland. Vi är tidigt där, efter att ha tagit ett morgondopp vid stranden i Skogdsborg, slipper trängsel. Det blir promenad i den vackra parken, fram till tornet och utsikten. Hänförande. Bredvid finns glampingmöjligheter, vi kikar in i ett av ”tälten”, och ett blomsterfält. Mycket för ögat. Vi far österut mot Stevsnforts kallakrigetmuseum, men är för sena. Stängningsdags har påbörjats. Det blir istället svindlande Stevns klint, med Højerup kirke balanserandes på randen till avgrunden. Nås av beskedet att Ulf Dageby hastigt har gått bort. Blir tagen. Skriver om honom på min blogg. Paul, Sara och Ivar kommer på besök. Hon ska till Rumänien på jobb, flyger från Kastrup, så det blir perfekt med ett stopp i Virum med umgänge. Återigen blir det loppisar, mat och bad. När jag lämnat Sara på Kastrup är det dags för Tobias ankomst. Zebas son ska förenas med familjen och vi möter upp på Hovebanegaarden, gör Köpenhamn och senare går vi på zoo. När Ivar och Paul är lämnade vi färjan i Helsingør gör resterande trion sightseeing i Köpenhamn, buss (usel) och båt (toppen). Dagen efter börjar med bad och senare Holteloppisen innan vi sveper ut på Reffen och Holmen för promenader och mat. Så dags för hemresa med en överlastad bil. Lite umgänge i Göteborg, omhändertagande av äpplen för mos och must och sedan iväg till Kramfors och Ådalen. Ja, ett nytt äventyr väntar där jag ska bo hos min gymnasiekamrat Grzegorz, känna av den historiska trakten, bad i Ångermanälven och se Tomas Ledins bygdespel. Det blir fina dagar med extra allt innan den långa tågresan hem. Nu väntar jul i juli, som traditionen bjuder. Alla ska med.
Augusti:
Vi cyklar till Hovås för att ta ett morgondopp. Vi går på Bo Kaspers Orkester på Villa Belparc. Blir inte besvikna. Jag åker till Klädesholmen för att hälsa på en nyskild vän, får på köpet en båttur med en skolkamrat som jag gick i grundskolan med. Mat, dryck och bad. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Bohuslän som bäst. Zeba åker med Mikael och Sabina till Tyskland för att handla dryck till de ungas komma bröllop i september. En resa på ett knappt dygn, tur och retur, hustrun som chaufför. Way out West inleds, pågår och avslutas. Redan första dagen får jag en ljudchock och förlorar balansen. Otäckt. Men det stillar sig till dag två. Och, ja, jag hade glömt mina hörselskydd. Det är en ok festival, men utan några egentliga toppar. Men New Yorktrion Nation of Language charmade. Kommer i väg på Anna von Hausswolffs samarbete med Göteborgsoperans danskompani. En föreställningen som fullkomligt blåser mig av sätet. Hockeysäsongen drar igång och jag ska snart få möjlighet att träna med NHL-proffs. En chans som är galen, fåfäng och ett helt omöjligt uppdrag. Samtidigt kul. Det går förstås inte att mäta sig mot drillade utespelare som Lucas Raymond (Detroit), Eric Brännström (Vancouver), Arvid och Elmer Söderblom (Chicago respektive Detroit) med flera. Mer umgänge med barn, firande av pappa som skulle ha blivit hundra och av Paul som blev 34. Vi kollar in Ingemar Stenmark som tävlar i veteran-VM i friidrott på Slottsskogsvallen. Han klarar tre meter i stavhopp. Beundransvärt. Han är årsgammal med mig, men i bättre fysiskt skick. Hans hopp ger dock ingen medalj. Ser favoriten Kristina Issa på Grönsakstorget. Firar favoriten Tina på 50-årsdagen. Darin spelar i något som kallas Slottskogsvallens entrépark. Han imponerar inför tvåtusen personer. I sommar spelar han på Ullevi. Dagen efter skulle Ulf Dageby med Nationalteaterns Rockorkester spelat. Det blev ju aldrig så. I augusti går också Ulf ”Lången” Johansson ur tiden, en nöjesprofil som Göteborg har mycket att tacka för sedan tidigt 60-tal. Månaden avslutas med Ö-festen på Ringön med band, mat, vimmel och allt plus Duvstock i Majorna, en musikfestival i det lilla.
September:
Resterna av Göteborgs kulturkalas hålls. Jag får chansen att 1 september se Sisters of Invention, Paperwing och Rasmus Blomberg. Tre lokala favoriter på ett bräde. Trevligt. Äter lunch med Paul, koreanskt mitt emot operan. Äter lunch med Gustav, mat köpt i Saluhallen men som äts utanför densamma. Far till huvudstaden för att närvara vid nypremiären av ”Änglagård”, som jag ännu inte sett. Blir positivt överraskad. Har sällskap av en god vän, forne radioprofilen Leif Hedegärd. Passar dagen efter på att träffa min faster, som fyllde 90 år i april, och som bonus var min yngsta kusin Maria med. En fin dag med mat, umgänge och bad. Hon är fantastisk, min faster. Kristallklar och alert. Avslutar kvällen med att gå på Wannadies på Mosebacketerrassen tillsammans med min vän och kollega Lars Lindström, som är min värd i Stockholm och tillika från bandets hemstad Wannadies. Hinner knappt hem förrän jag ska på hockeyläger i Bollnäs. Åker förbi min vän Ola i Skattungbyn för ett bad i Oreälven innan äventyret i Hälsingland väntar. Hinner hälsa på Melker, granne till Ola, får röda vinbär av honom och ett par vita rock’n’rollskor av Ola. Så hockey. Spelar bra med ett bra lag. Alltid stärkande inför säsongen. Hinner med bad i Varpen och några loppisar innan hockeyn är över och färden ned mot Göteborg väntar genom ett allt mer höstlikt Sverige. Badar, fikar med vänner, umgås med familj. Går på premiären av ”Gatsby”. Badar mer. Drar på mig en förkylning, som övergår i feber. Inte bra. Ligger däckad hela veckan inför Mikaels och Sabinas bröllop. Det som de unga tu jobbat så inför, med benägen hjälp av Zeba. Jag skulle också funnits till, men ligger nedbäddad. Missar också ”Orup bara”, premiären på Draken. Tar febernedsättande och kan medverka vid vigseln i Hagakyrkan, som blir en vacker och rörande tillställning. Hänger med till sittningen i Norska huset och är med några timmar innan febern tar över. Firar Zebas och min bröllopsdag i sängen, ensam. På måndagen är det Zebas tur att bli sjuk. I corona. Jag har testat negativt. Nu är jag frisk. Smiter iväg på Bokmässan, träffar författande vänner. Hör ifrån BBC, som vaknat ur radioskuggan, som meddelar att programmet ”Paddy and Chris: road tripping” nu ska sändas. Inser att vi i Sverige inte har någon chans att se den. Kollar med BBC om dels bilder från i våras, dels en länk till programmet. Radiotystnaden slås på igen.
Oktober:
Jag lever med en smart fru. Hon fixar så att vi tillfälligt kan komma åt BBC-sändningen, som Mikael och Sabina blivit överraskade av att hamna mitt i under sitt stopp i Edinburgh under bröllopsresan. Inleder månaden hektiskt med att ena dagen se ”Charlie och chokladfabriken” med Ola Salo i huvudrollen på Göteborgsoperan och den andra dagen ta en buss till Oslo för att se Nick Cave and the Bad Seeds. Hinner dejta goda vänner och yngsta systersonen innan konserten, som är omtumlande men inte lika stark som tidigare konserter som jag har sett med mörkermannen. Tar nattbussen hem. Kommer sömndrucken i säng vid fyra på morgonen. Intervjuar Thomas Di Leva från scen under konceptet Unplugged Live på Lindholmen event och nöjen. Firar barnbarnet som fyller fyra år. Zeba har köpt en gulddräkt till honom, som han har att växa i. Far till Berlin med älskade vännerna Egil och Sveinbjörg. Vi från Landvetter. de från Reykjavik. De firade 40-årig bröllopsdag samma dag som vi firade tolv som gifta. Har toppendagar med mat, dryck, shopping, loppisar och sightseeing. Kommer hem, firar min 67-årsdag med att spela hockey. Blir sjuk. Igen. Blir frisk. Går på teater. Ser fantastiska ”Skål för livet” på Stadsteatern. Har hummer- och kräftfest hemma. Hjälper en vän att röja ett källarförråd. Det blir som ett spöke. Avbryter efter en vecka sisyfosarbetet och lämnar tillbaka nycklarna. Firar Sabina, som fyller 27, med att gå på Familjen. Blir visst firad jag också. Spelar så bra hockey att jag får priset som bästa spelare efter passet. Stolt.
November:
Blir inspirerad av källarröjet, så jag börjar med att vädra kläder och gör sedan en stor utsortering med sådant jag inte längre passar i. En del går till loppisar, andra till försäljning. I garderoben märks det knappt att jag rensat. Gör must av de få Ingrid Marie som trädet ger. Kommer iväg på Kriminella Gitarrer, Klippanbandet jag såg på Errols 1978 och som nu återuppstått. Ett fint återseende. Ser nyss avlidna Elisabeth Olssons utställning ”Ecce homo” i Högsbo kyrka. Kärleksfull bilder, som anses kontroversiella. Checkar in på Jacy’z med Zeba för att fira att hon varit 36 år i Sverige. Middag ingår, som är fantastiskt. Konsert också, men en än mer fantastisk Amanda Jenssen. Checkar ut och smiter iväg på Sjöfartsmuseets utställning om mode till sjöss. Ser Cosmic Overdose återförenas. Kompisar från förr. Fortsätter på temat när jag går på forne Kai Martin & Stick!-medlemmen Mats Landahls konsert med sitt band, som spelar Stones- och Dylan-låtar. Intervjuar gänget som ska till Göteborg med ”Änglagård”. Köper smørrebröd vid Danska kyrkans julbasar. Kommer iväg till Munkfors för hockeyläger. Kommer i slang med norske målvakten Kåre Østensen, 81, som satt på bänken när Tre Kronor mötte Norge i den första hockeymatch jag har sett, 1962. Fascinerande. Och inspirerande. Han har tre OS innanför hockeyvästen. Kommer iväg på ”Orup bara” på hans 66-årsdag. Firar honom med en flaska vin och säger hej efteråt. Går på vernissage tillsammans med hustrun. Kommer hem med tre nya objekt till samlingen. Emellan vernissagerna tackar vi Cigarren och innehavaren Robban för de 25 år som har gått. Nu stänger favoritfiket för annan verksamhet.
December:
Vi stormar in i årets sista månad. Zeba håller traditionen vid liv med julpyssel vid första advent. På kvällen smiter jag iväg på Danny och hans utmärkta show på Draken. Medverkar i Radio 88 i ett program med fokus på 1984 och det blir snack om bland annat Viva la Stick! – bandet som bestod av medlemmar från Viva!, Kai Martin & Stick! och Extra!. Ja, jag tror att vi alla hade utropstecken efter namnet. Ser den spännande, nyskrivna ”Teorier om människan” på Backa teater. Går på julshow på Valand med Mikkey Dee som dragplåster; inte mycket jul över den showen, men det serverades åtminstone julbord. Ser premiären på ”Pinocchio” med gymnasievännen Mike för att dagen efter fira min moster som fyller hundra år alive and kicking. Vaccinerar mig mot covid och influensa. Åker till Lidköping för att få se bandy – Villa möter Edsbyn, ett riktigt toppmöte, alltså. Blir flott bjuden av förre klubbchefen och får mig kanonbandy till livs, en upplevelse. Hinner innan matchen med loppisar och en stadspromenad. Kommer hem med besked om att Zeba tillbringat natten på akuten. Vi som skulle åka till Köpenhamn. Men hon kommer hem och piggar på sig en smula, så vi åker en dag senare på vår resa som infaller på vår förlovningsdag. Kommer ned till ett julbord tillsammans med tre av hennes systrar med familjer. Vi åker förstås till loppisar, köper lite klappar till paketleken för julafton. Planen är också ett besök på Tivoli, men vädret är sådär. Men till Byen kommer vi. Nu för ett bokat på Osteria 16 vid Sønderboulevard. En hemlighet från Zebas sida. En smakupplevelse om (var det elva?) flera rätter. Lätt mätta tumlar vi ut i den fuktiga Köpenhamnsnatten nedför Istegade, in på Hats, Boots and Bourbon, mot Hovedbanegaarden, ett (för) sent försök för Tivoli innan hem. Så kommer vi åter hem från Danmark med bilen full. Nu med dryck och julmat. Julen närmar sig. Men jag hinner med att uppvakta Pernilla Andersson, artisten som 10 december fyllde 50, när hon spelar på Stora Teatern. Uppvaktar också kära svågern som fyller 70. Hummer och champagne. Går på Jul på Liseberg med barnbarnet, som tittar storögt förtjust på allt. Så börjar julförberedelserna och vi samlas sedan på julaftonsmorgon för julgröt. Barnen kommer med respektive, förutom Pauls familj som har fullt upp med sitt julfirande. Julafton blir stilla med Zebas barn och Fanni och Gustav. Julmat, -dryck- och -klappar plus presentlek. Zeba ger mig en iPhone16, som jag generat tar emot. Det är för mycket. Vi ska koppla den till mitt abonnemang. Går ned på juldagen till butiken i Nordstan, där hon köpt den, för att få hjälp. Blir så oförskämt bemötta att vi häpnar. Zeba klagar till Telia mejlledes, får rätt i allt som vi har sagt till killarna i butiken och ett beklagande. Väljer på annandagen Frölundabutiken med ett helt annat mottagande. Får besök av Paul med familj och hinner fira dem. Med nyår blir det besök från Danmark. Zebas storasyster Tine med man Lars och hunden Max gästar. Så sluter vi året med en fest i stilla mak med god mat, dito dryck och spel.
Med detta skrivet vill jag önska alla ett gott nytt år – mot 2025!
Foto: Kai Martin, Zeba Pedersen Löwen-Åberg, Eva Larsson, Sören Meethz, Maria Welin, Paul Löwen-Åberg, Ola Brunius, BBC
2020 6 oktober vid femtiden på morgonen blev jag väckt av att det ringde. Jag hade sedan några dagar valt att koppla bort ljudlöst mot ljudet på för att inte missa då samtalet skulle komma. Jag hade fått ett hedersuppdrag av min son, som vari svårt… nej, helt omöjligt att tacka nej till. Han var i stånd att bli pappa, jag därmed farfar. Hans gravida flickvän/käraste skulle nedkomma med sitt andra barn, hans första. Jag skulle vara behjälplig. Som chaufför.
Jag inbillar mig att jag snabbt blev klarvaken denna tisdag. För från det att min son meddelat att det var igång – han lät oroväckande lugna för att vara med om det första gången – till att jag snabbt fått borstat tänderna, satt på mig kläderna och i hast sätta mig i bilen för att köra sträckan Änggården–Kärralund i den glesa morgontrafiken och kom fram gick det inte lång tid.
Jag tar emot paret, där hon har det en smula mödosamt denna gråa, egentligen trista morgon. Jag tar deras väska och en babybarnstol, som ska med. Jag kör stilla skyndsamt mot Östra sjukhusets förlossningsavdelning, lämnar de båda och tar mig omtumlad och rusig av känslostormar hem för att äta frukost.
Jag gick till jobbet, men det är oklart hur effektiv jag var. Mitt fokus var på något annat, långt mycket mer väsentligt än arbete. Jag hade fortfarande mobilen med ljudet på och vid lunchtid, eller kanske en smula efter kommer så samtalet om att det har nedkommit en son och att allt har gått bra med mor och barn. De två, som nu blivit tre, siktar på att dröja kvar en stund, men vill sedan åka hem. Jag skulle bli uppringd när så skulle ske.
Tolv timmar efter att jag skjutsat dem åker jag för att hämta dem. Jag står rastlöst utanför förlossningskliniken – det är ju pandemitider och restriktioner , så komma in var det inte på tal om – och bidar min tid. Bilar kommer och lämnar höggravida kvinnor, som frustande och stånkande välter sig ur fordonen för att snart få hjälp att komma in för att föda. Snart öppnas dörrarna för min son, hans käraste och i handen bär hon babystolen, som snart ska fästas i bilens säte. I den mitt barnbarn. Jag är stum. Jag är rörd. Jag är lycklig.
Barnets mamma är omtumlad. Tror katten det. Hon säger ”Är det kväll eller morgon?”. Ett högst relevant spörsmål. Dagens grånad har varit konstant och ser precis likadan ut som för tolv timmar sedan.
Jag skjutsar hem dem, lämnar familjen och är euforisk och omtumlad.
Det blir många besök hos dem. Jag, som fyller år någon vecka senare, promenerar stolt med barnvagnen för att låta föräldrarna få lite rast och ro. Den lille har snart ett entourage av nära som hjälper till för avlastning och för att få ge sin dos av kärlek.
Tiden går, han växer, av en baby, värnlös, blir det snabbt en individ med ett eget uttryck. Veckor blir till månader och när han är elva månader får jag förtroendet att ha honom hela torsdagarna. Min son behöver jobba en dag i veckan under sin pappaledighet och jag är snabb att tacka ja till detta uppdrag.
2 september 2021 blir min premiär efter att jag veckan innan, under överinseende av min son, fått godkänt i babyhantering. Z, som jobbar, kan inte låtar bli att arbeta hemifrån. Vi får fina dagar, vecka ut och vecka in. Endast avbrutet av resor eller sjukdomar gällande endera partnern. Men mina farfarstorsdagar, som fortsatt hänger kvar med hämtning på förskolan, hoppas jag att vi knyter bestående band.
Hans utveckling som individ och karaktär är förtjusande. Men fortfarande är han på detta märkliga sätt som det ju är med människor fortfarande den han var som späd. Han gör mig oerhört lycklig. Han gör Z oerhört lycklig och hon och han har knutit sina egna band, precis som han gjort med övriga i det entourage han fått kring sig: sin farmor med man, min andre son med hustru, mormor och farmor och två mostrar.
Nu ska han firas. För det är han värd. Grattis, underbara unge!
Hundra år. På bilden firar min pappa 70 år. Jag tror att han fortfarande äter quiche lorraine någonstans tillsammans med mamma. Foto: KAI MARTIN
Han föddes 16 augusti 1924, min far, av en ensam mor, som i slutet av 1923 blev gravid med en man som vi vet mycket lite om.
Det är i dag hundra år sedan. Ett tidsspann som är vidöppet.
Vad händer 1924? Mycket, förstås. Men det verkade som att det historiskt var lite av ett mellanår.
Året inleddes av premiär på ”Lyckolandet”, Ernst Rolfs revy. En storstrejk utbryter i huvudstaden där tennishallen invigs. Ryska Petrograd byter namn till Leningrad, för att hylla Lenin. I februari erkänner Storbritannien Sovjetunionen. I samma månad har George Gershwins ”Rhapsody in blue” premiär.
Ja, så håller det på. Stort som smått. Just 16 augusti tecknas ett handelsavtal mellan Lettland och Sverige. Inget mer att rapportera. Men det var då min pappa kom till världen i ett Stockholm som slickade såren efter första världskriget och spanska sjukan. Pandemin som tog min farmors mors liv 1918.
Han var ett älskat barn. Men ensam mamma på 1920-talet var förstås svårt. Hur skulle hon försörja sig? Vilka ögon fick hon av grannar och myndigheter över detta ”oäkta” barn? Var han en snäll grabb, som försynt tydde sig till sin mor. Eller var han en rastlös själ som höll henne vaken på nätterna. Inget vet vi. Om detta har väldigt lite sagts.
Farmor tog honom, något år gammal, till Berlin, hennes födelsestad. Där bodde hon med honom hos släktingar på en gård som jag besökte under Z:s och min bröllopsresa 2013. Jo, huset stod kvar. Historiens vingslag slöt sig tungt om min kropp och mina sinnen. Jag blev berörd där på gården på Rathenower Strasse i Moabit, inte så långt från Hauptbahnhof.
Men hon flyttade tillbaka och tvingades lämna bort honom som treåring, det vill säga ungefär i den åldern som mitt barnbarn är nu. Han kom att bo på landet utanför Stockholm. Lite äldre hamnade han flera år hos en bondfamilj ungefär där Arlanda flygplats nu ligger. Han var ett omtyckt barn och där fick han lära sig om blommor och djur, att ha respekt för naturen, vad träden heter, vad blommorna har för namn. Kanske fick han också där sina gröna fingrar.
Farmor träffade några år efter pappa tillkomst den man som vi alltid har kallat farfar. De gifte sig, men först inför att min faster skulle komma till världen kunde farmor ta hem sin son. Han var då nio år och hämtades av min farmors syster Maja, som reste med honom med tåget till Stockholm. På Centralen blev oron och spänning så stor inför uppbrottet och allt det nya som skulle komma, att han kissade på sig. Lilla pappa.
Jo, farmor hade varit noga med att besöka honom på gården. Men med alla år där kom han att ty sig till familjen. Det var ju självklart och han trivdes.
Nu blev han stockholmare, sattes i skola, blev adopterade av farfar, fick hans efternamn och skulle plötsligt ta plats i en ny värld.
Vår. Familjen, farfar, faster, farmor och pappa på Ekerö våren, troligtvis, 1939. Foto: PRIVAT
40-talet. Pappa, min faster och min farmor. Strax ska pappa – 1948 – flytta till Göteborg. Foto: PRIVAT
Pappa var kreativ. Det passade farfar, som var precis detsamma som teknisk chef på Operan respektive Dramaten. När pappa började med modellflyg fick han stöttning av farfar. Modeller byggdes och pappa blev snart en fen i den på den tiden stora sporten. Med tiden blev han svensk mästare och tävlade även i Finland – mitt under andra världskriget. Vi har kvar pokalerna och ett flygplan som han själv skapat finns i mitt hem.
Han var duktig på att teckna. Kom att börja skriva i modellflygstidningar, där ”Löwens modelltips” var uppskattat. Han ritade också sina egna modeller.
Han hade drömmar om att bli pilot. Seglade segelflyg, men hans dåliga syn tvingade ner honom på marken; av pilotplanerna blev det intet.
23 år gammal kom han till Göteborg. Året 1948 hade knappt börjat. Rummet han skulle hyra, för han hade fått tjänst som korrekturläsare på Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning, låg i ett radhus i Änggården. Granne med mina morföräldrars. Mamma var i huset hos sina kompisar där man spelade tändstickspoker. Hon var 18 år. Värdparet tyckte att pappa skulle bekanta sig med ungdomarna, så han öppnade dörren till ”pokerhålan” och presenterade sig på bred stockholmska.
Mamma viskade till sin kompis. ”Honom ska vi sätta dit!”. Snart blev hon och pappa ett par. De höll ihop till döden skilde dem åt när mamma gick bort 6 januari 2011.
De förlovade sig, gifte sig sedan 1953 13 maj och 21 november samma år nedkom mamma med min storasyster.
Pappa hade, förutom jobbet som korrekturläsare, även en konstnärskarriär. Som det står på Wikipedia om honom: ”… studerade vid Konstfackskolans aftonkurser 1946–1948 och för Nils Wedel vid Slöjdföreningens skola i Göteborg 1950–1953 samt under studieresor till bland annat Nederländerna, Österrike, Belgien och Frankrike. Han har medverkat i Decemberutställningarna på Göteborgs konsthall ett flertal gånger. Hans konst består av abstrakta kompositioner utförda i olja, akvarell, gouache, vaxkrita och akvatint samt mosaikarbeten.”
Vi var väldigt stolta över hans konst och de hänger hemma där de pryder sina väggar. Han jobbade extra som tecknare för tidningen, men han hade inga högre tankar om sitt konstnärsskap. Med familj och arbete, plus sommarhus, trädgårdar, båtar och renoveringar gled konsten iväg, precis som modellflyget. Men hans intresse för konst var intakt, något som både mamma och han odlade fram till de tackade för sig. Hemmet var design- och konstfyllt, bokhyllorna proppade med litteratur.
Jag föddes 15 oktober 1956. Han var då 32 år och familjeförsörjare. Men han var också en närvarande pappa. Han tyckte om att vara med min syster och mig. Gick gärna till Slottsskogen med oss och fick underliga blickar och kommentarer om ”Har barnen ingen mamma”. Så var världen då. Pappa var en särling och brydde sig inte, men älskade oss.
Barnkär. Pappa och jag 1957 respektive något år senare tillsammans med min syster. Foto: PRIVAT
Vi levde ett gott liv med boende i Änggården och på Onsala nära Kungsbackafjorden. Han tog med familjen ut på fjorden i sin snipa, först Kalvön med sin sandstrand, men senare Yttre och Inre Lönn med magiska klippor. I slutet av 60-talet tog han och mamma med oss på skidresor till Alperna tillsammans med mina gudföräldrar och deras barn. Min gudmor och mamma var vänner sedan tidig barndom och mina föräldrar och gudföräldrarna älskade att umgås med varandra.
Familjen. På ”Saga”, Svenska Lloyds fartyg som skulle ta mig till England för två månader hos en familj i Weston Super Mare. Foto: PRIVAT.
Skidess. Pappa kunde allt. Som att åka skidor snyggt. Han kunde till och med telemarkssväng. Här i Italienska alperna 1973. Foto: KAI MARTIN
Pappa var en atlet. Stark, smidig och hade, förutom det – faktiskt – kondition modellflygandet även en karriär som gymnast. Den smidigheten gav honom en plats som målvakt i skolans hockeylag i skola-SM 1941 med en förstaplats som resultat.
Han hade också ett väl utvecklat sinne för att känna av hur vi mådde. Det fanns en närhet, som var stark. Som då det var klart att min x-hustru skulle lämna mig, ett besked som kom hösten 2005. Pappa ringde kort efter som hon hade sagt det. Jag svarade och han frågade hur det var. ”Bra”, sa jag. Han avslöjade mig direkt och jag fick berätta om vad som hade hänt.
Man brukade sig om pappa att han var alla hundars, katters, barns och gamla tanters vän. Men han var förstås så mycket mer. Alltid kreativ. Han var en mästare på att renovera, hade en känsla som få för att anlägga trädgårdar och driva upp växter. Trädgården ute på Onsala var omtalade och folk kom förbi för att se den då den prunkade med rosor i sin fulla blom.
Farfar. Bara dagar kvar innan pappa ska bli farfar 15 augusti 1990, bild till vänster. Till höger med min förstfödde son några år senare.
Foto: KAI MARTIN
Det var kanske inte så konstigt att han var omtyckt. Han var oerhört social, älskade att träffa människor, prata, äta, dricka. Det nymornade intresset för golf i slutet av 70-talet, något han delade med mamma, gav nya vänner och förstås resor.
1983 blev han morfar för första gången. 1985 för andra och 1988 för den tredje. Det band han kom att knyta med min systers barn körts hårt och ömt. När han sedan, som 66-åring, blev farfar och det igen fyra år senare var det med samma förtjusning.
Fem år senare började hjärtat krångla och med det blodcirkulationen i benen. Han gick envetet, mot smärtorna för att blodet skulle pressas ut i ådrorna, förbi förkalkningarna. Ålderdomen smörjer honom. Han som varit frisk som en nötkärna hamnar på sjukhus för sina besvär.
Så blev han akut bypassopererad i mars 2003. Det tar en stund innan han kommer på benen, men hämtar sig. Han är knappt 80 år. Känner sig starkare och kan ta upp golfen igen. Den som 2000 gett honom en hole in one på hemmabanan Albatross på Hisingen.
Det kom senare barnbarnen att på egen hand vårda sin relation inte bara till sin farfar/morfar utan också till sin farmor/mormor. Det har utan tvekan varit fint att se.
Att förlora sin älskade tog hårt på honom. Vi försökte, i familjen, att bjuda hem honom, hälsa på och ibland ta med honom på resor, som ned till Louisiana med medföljande besök på Rungsted kro (något som Z och jag gärna följer honom i spåren med). Ingen påsk eller, midsommar eller jul var han ensam. Men tomheten gnagde ändå.
I början på mars 2013 gick han över Heden till sin vårdcentral på Avenyn. I början på millenniet hade han och mamma sålt huset i Änggården för att flytta till lägenhet nere vid Gamla Ullevi. De kom att trivas där och skapade ett fint hem som passade deras rådande behov.
Men nu var lägenheten stor, tom och ekande av ensamhet. Hans hjärta ville inte dansa i takt. Han tvingades sätta sig och vila ofta. Väl på vårdcentralen så ringer de mig och säger att man måste skicka upp honom med ambulans till akuten på Sahlgrenska. Jag kommer inte ifrån i brådrasket. Har att göra på jobbet. Z åker dit och sällskapar honom – de gillade varandra – innan jag kommer dit.
Mot slutet. Pappa besöker yngste sonen tillsammans med Z på Svenska mässan i februari 2013. Någon vecka senare lämnar pappa hemmet för att aldrig komma tillbaka. Foto: KAI MARTIN
Pappa kommer aldrig hem. Efter akuten hamnar han på kardiologen, där han charmar sköterskor. Men läkaren där har ett enskilt samtal med mig om att pappa hjärta är i usel skick. Det går inte att göra något åt. Han är för gammal för att operera.
Han hamnade på eftervård alldeles för länge. Men i början av juni 2013 fick han plats på Örgrytehemmet, samma ställe där mamma levde sina sista år. Det blev en knapp månad där innan han tackade för dig 29 juni. Djupt saknad, men i starkt längtan efter att få förenas med mamma.
I dag skulle han alltså ha fyllt hundra år, denne kärleksfulla, nyfikna, lekfulla, intellektulla, kunniga, kloka man. Jag tror att han skulle ha gillat det, att vara med. Och jag kan känna att han hade älskat att få vara farfarsfar, att få träffa barnbarnsbarn, att få följa sina barnbarn i karriären i livet. Precis som han följt min systers och mitt, vår vägval, med en skyddande han bakom oss; alltid redo att stötta. Tack, pappa och grattis på hundraårsdagen.
Genom åren. Pappa berättar något för min x-hustrus mamma på vårt bröllop i juni 1991. Foto: LARS TORNDAHLövriga bilder i färg: pappas sista sommar 2012, firande av honom och sonson på Lilla Askerön tidigt 2000-tal och pappas 70-årsdag på Onsala. Foto: KAI MARTIN
Vi åker för ett morgonbad. Njuter av stillheten. Har vaknat av hantverkare. Är de i källaren? Är de i huset bredvid? Vi har pliktskyldigt ställt ut soptunnorna – tre stycken – för tömning. Men en av dem har förblivit ohämtad. Den med fyra fack för mjölkkartonger, glas med mera. Vi inser så småningom att papp inte är lika med mjölkkartonger. Det förstnämnda ska i restavfallet för bränningen och inte återvinning. Mjölkartonger med sina omdebatterade plastkorkar sorteras med plast. Jag får inte det att gå ihop och förföll i svensk sedvänja och sopsorteringen hemma.
Det var bara att ställa sig och göra om, göra rätt.
Men nere vid Öresund, vid Skodsborg strand är det stilla. Morgonbadarna kommer för sitt dopp och kanske lite samtal. Kaféet har öppnat och efter bad blir det en kaffe och en croissant.
Vi väntar storfrämmande två i kväll. Efter att det unga paret åkt hem har vi sysselsatt oss själva. Det är vi bra på. Men nu på eftermiddagen ska jag åter upp till Helsingør och färjeläget för att hämta min äldsta son P, hans fru S och I, mitt barnbarn.
Z och jag kommer flytta ur sovrummet för att låta familjen bo där.
De har haft ett stopp i Helsingborg för att hälsa på släktingar. I åker färja – ja, en så stor båt – för första gången och är förtjust när han kommer i land. Hans stora förälskelse just nu är hans pappa, mamma S kommer därefter. Jag, som stått högt i rakningen har blivit nedpetad. Istället är det Z som han springer fram till för att krama. Det är vackert.
Så tar vi turen till Virum. Då jag åkte från Göteborg såg jag till att, bland all packning, också ha med bilbarnstolen. Så han sitter säkert.
Vi installerar familjen i huset, äter kvällsmat och så småningom är det läggdags för den lille.
Mamma S, som är den egentliga orsaken till att familjen kommer ner, ska på jobb i Rumänien. Hon flyger från Kastrup på fredag morgon, så jag kom med idén att hon skulle komma ner, så vi kunde skjutsa henne till flygplatsen. Nu blev det en extradag och då med resten av familjen, förutom V – I:s storebror som är hos sin pappa.
Vi sitter och pratar, tar ett glas vin, men kroknar alla tidigt och checkar ut för dagen för nya äventyr.
Torsdag 2:
I sover när jag vaknar. Huset är stilla. Jag släpper in katten, som varit ute på nattäventyr. Vilka är svårt att veta, för han är kastrerad. Men mat vill han ha. Pronto. Klockan är strax efter sex och han är tydlig, men inte oförskämd, med vilken skål som ska fyllas. Han buffar med huvudet mot mitt ben, stryker sig kelsjukt fjäskande till han får det han önskar. Efter maten går han mot ytterdörren. Kompisarna väntar och kanske något jaktbyte.
Jag läser lite ur Carl-Johan Vallgrens ”Din tid kommer”, en välskriven deckare i Mankell-klass. Scrollar i mobilen innan jag märker att familjen börjar vakna. Z sover sött. Inte så konstigt. Natten har varit kvav, sängen trång och med mig ur vägen kan hon sträcka ut och få lapa i sig den sömn hon behöver.
I försöker väcka henne utan framgång. Försöker en gång till och får upp hennes ögon. Men han är försiktig. Hon somnar om. Först på tredje försöker går det. Vi samlas kring frukostbordet. Huset är fyllt av minnen från Z:s farmor och farfar. Möbler som gått i arv till hennes kusin. Det är smakfullt och kusinen har stort intresse för kaffe, italienskt i synnerhet och har en espressomaskin, som F hade fått bukt på med sina färdigheter som tidigare barista i Umeå. Men vi tog aldrig del av hennes färdigheter. Vi som nöjer oss med pressobryggare hemma står oss slätt. Men… jag hittar en långt inne i ett skåp, som plockar fram och S:s morgonkaffe kan räddas; utan den koppen står hon sig slätt.
Vi har ett digert program framför oss. S, i synnerhet, vill på en secondhandrunda. Jag tar ut färdriktningen, som börjar vid Røde kors på andra sidan den rikt trafikerade Kongevejen, som leder från Lyngby mot Holte.
Z tar hand om I och går en trappa upp till barnkläder och leksaker. Kommer snart ned med en Paw patrol-biltransport fylld med bilar plus någon extra. ”Paw patrol” är en tecknad serie som I slukar, när han får lov. Han är lycklig. Ja, Z också. Hon har tidigare tänkt köpa en bil till honom, men hisnat över priset på leksakerna och avböjt. Här kostade allt som allt nästan ingenting.
Ja. I har leksaker så det räcker och blir över. Men i huset i Virum saknas det leksaker överhuvudtaget. Sonen i huset är nio, spelar fotboll har hans leksaker har förmodligen fått maka på sig.
S hittar kläder, men väljer med omsorg. P kikar på ett par skor, provar dem, men trots att det är i nyskick står han över. De stramar över foten. Jag? Jo, tack, jag kikar, men håller mig lugn den här gången. Förutom en NN07- skjorta, grön i linne, som måste ha skänkts direkt från en butik. Etiketterna fanns kvar, prislapparna likaså. 89 DKK nu. Nypris 899.
Färden går till Kræftens bekæmpelse genbrug i centrala Virum. Det blir några leksaker till, bland annat en dinosaurier; I kan allt om dem med en treårings vetgirighet. S hittar lite kläder, som hon provar och köper. Jag handlar en sjal med zebramönster till Z, en brandgul brödform och en dansk osthyvel innan vi lämnar lokalen, går ut i den ljumma luften med ett gråväder som spänner som ett valv över oss.
På andra sidan torget finns en bagare. Det blir danska wienerbröd och kaffe för en fika på torget.
Så åker vi mot Birkerød och genbrugsbutikerna där – ett Røde kors, som vi insåg då vi var där med F & G, hade flyttat och ett Kræftens bekæmpelse genbrug. Den trista Hovedgaden, gågatan, är sommarloj, men har sina fördelar eftersom där är bilfritt. Vi börjar med Röde kors. P kollar kläder, provar en snygg Tiger of Sweden-kavaj, som sitter som på en fotomodell. Men till skillnad mot sin far inser han att garderoben är full. Men det blir några t-shirtar. S fyndar lite mer. Bland annat en midjeväska, som hon sökt för sin resa. Hon tvekar, men jag säger att dels är den billig och dels är det inte säker att vi hittar någon i en annan butik. Jag hittar en märkligt kärl i Le Creusets serier – något Z:s dotter S samlar på. Jag köper den oombedd till henne plus en smart vitlökspress i Jamie Olivers serie, och ett par Morgan snusnäsdukar. I behöver gå på toa, så P och han försvinner. Jag behöver gå på toa och försvinner, för jag hittar inte. Efter lite irrande kommer jag rätt och lättad ut. Letar en nagelsax, men vill inte ha någon knipsare utan helst en nagelsax för barn. Hittar ingen medan naglar växer för varje sekund.
Vi strövar strøget ner mot Kræftens bekæmpelse genbrug. Utanför står en staty som fångar I:s intresse. Han dröjer kvar med Z. Leker, klättrar, omfamnar de tre kvinnornas nakenhet på det oskyldiga vis som bara barn kan. Inne butiken jagar S vidare, hittar lite. Bland annat än midjeväska, som hon gillar bättre än den förra. Vi andra i stort sett ingenting.
Vi sätter oss i bilen för att ta oss vidare. Nu mot Lyngby och stadens Røde kors. Vi parkerar där det en gång låg en lördagsloppis av inte oäven kvalitet. Bland annat fyndade jag 2014 en Zegna, manchesterkostym, för 100 danska kronor. Ett av mina största kap genom tiderna. Vi har hittat hål i magen, så vi styr upp mot en korvkiosk i stadens mitt där jag en gång fick inte bara mitt livs första flæskestekssandwich (tänk hamburgare med fläskstek med knaperstekt svål, remouladsås, dansk rödkål) utan också en smaksensation som försatte mig i en omloppsbana runt jorden för ett tag. I ska få smaka på rød pølse och även mamma S är nyfiken på de danska, kulinariska läckerheterna. I restaurangen bredvid köper Z øl efter att hon har beställt vad vi ska ha, för kiosken har inga starkvaror. Så får vi vår mat, en stilla stund av välbehag och mättnaden.
Men vi ska inte förfalla i matkoma, så efter införskaffad lunch rör vi på oss ut mot Lyngby hovegade, in på Engelsk herremagasin, där P tittar på skjortor och jag nyper på ett och annat plagg också. I behöver gå på toa, som Magasin bredvid blir vattenhålet. Vi andra passar på att scanna av reautbudet innan vi efter en stund går ut.
Så ner till Røde kors där vi alla irrar runt en stund. I har ett förvånansvärt tålamod med oss vuxna, men vill förstås till en lekplats och har ögon vidöppna för en, om det skulle dyka upp någon på vägen. På herravdelningen hittar jag en Armanikostym, där kavajen sitter som gjuten, men byxorna är för långa.Den sitter ändå lös och ledig, med ett ylletyg som dansar lätt för vinden. Den är otroligt skön att ha på sig. Totalt 540 DKK avgör saken och Samuel Skräddare ska ju ha att göra.
Så ned mot Strandvejen och Hellerup. Jag vill bada, för trots att vädret är mulet är luften jolmig. Vi passar på att köpa en glass och på Lydolph’s isbar. Åker sedan ner till vattnet, parkerar nära bryggan och jag, som är den ände med bakkläder, går ut, byter om och hoppar snart i.
Det är något speciellt med att bara i Öresund. Ja, det är inte så salt som Bohusläns vatten ger i Kattegatt. Men känslan av att ha husen så nära, trafiken, den stora staden i fjärran, trafiken i sundet, motionärer som ror, paddlar, simmar… det är härligt.
Det dröjer inte länge förrän I också vill i. Det visar sig att P trots allt har sina badbyxor med sig och efter att I doppat sig med farfar tar P över. Vi går upp, men trots blåa läppar och en liten darrande kropp vill I, på barns vis, mer. Vi stannar en stund, går sedan in till stranden där I for leka vidare och bada en gång, eller två, till.
Vi funderar på mat och bestämmer oss för kinamat. I Holte ska det finns en restaurang som bjuder till kinesisk matfest. Vi styr dit. Z försöker beställa på distans, men det funkar inte. Väl där är det en strid ström av människor som vill ha mat. Jag sitter kvar i bilen, väntar på de andra som beställer och när de kommer med kassarna fulla är jag start klar.
Vi sitter snart kring det danska designmatbordet och låter oss väl smaka. Kvällen har tickat på. I ska i säng, S ska packa och tacka för sig. Hon åker i morgon bitti och jag ska skjutsa henne och P ska följa med för att ta farväl av sin älskade hustru.
Fredag 2:
Jag vaknar tidigt. Släpper in katten, som klappat till verandans tak i ett försök att få uppmärksamhet. Inga knep är för dåliga om man vill ha mat. Det går nu på rutin, kel, mat, mer kel i förhoppning om mer mat.
S vaknar. P fixar kaffe till henne. I vaknar. En stilla frukost. Z mornar sig, men är snart i sällskap med oss andra.
Så tar Z hand om I medan S tar farväl av sin lille son. P, hon och jag går till bilen och jag styr ut från Virum, förbi Lyngby, kör med van hand mot Rødby och sedan mot flygplatsen. Vart jag ska vet jag; jag var ju med då vi lämnade T, Z:s storasyster för någon vecka sedan.
Kön in till avlämningsplatsen är lång. Det visar sig att ett av två körfält är igenstockat av en bil som fått motorstopp. Lyckligtvis ger slumpen att jag tagit den andra. Bilen framför lämnar sina käraste, lyfter ut bagage och står och kramar en stund. P och S kliver också ut, tar S:s bagage och jag lämnar även jag bilen för att ge S en hastig kram innan de får ägna sig åt varandra.
Så plötsligt är det bara P och jag kvar. Jag styr ur p-huset och kör i morgontrafiken samma väg tillbaka.
I och Z har haft en fin stund ihop.
Men det dröjer inte lång tid förrän vi ska bege oss. Bilen får stå kvar. Vi promenerar mot Virum station, någon kilometer, för att ta tåget till Hovedbanegården. Z:s son T är på väg ner från Göteborg för några dagars umgänge och vi ska överraska honom med en välkomstkommitté som består av fler än hans mamma.
Vi ska passa på att göra lite av ett Strøget för att senare gå på nya äventyr. Men allt avgörs lite av vad T vill, förstås.
Han kommer sista av alla. Vagnen han satt i var först när han lämnade Göteborg, men i Halmstad skedde ett tågbyte och först blev nu sist. Han blir glad för välkomnandet och vi drar oss upp mot Tivoli, över Rådhusplatsen och till Strøget där det inte dröjer länge förrän Byens bästa shiwarma finns. Det är en tradition för främst Z och T att gå dit. Men jag har inget emot maten. Den är god och stället är populärt, från pöbel till fint folk som kända, danska musiker och skådespelare.
Vi tar plats på andra våningen, äter vår och mat och dricker vår dryck. Efter toabesök är vi redo att gå ut på Nordens, ja, kanske norra Europas mest kända gågatan. Det är fullt av turister denna solstänkta, varma sommardag.
I hamnar i skyltfönstret framför en leksaksbutik och går sedan in med sin pappa. Ut igen och in, lite längre ner, på Farao’s cigarer – en butik som är T:s favorit sedan barnsben med allt från Tintins värld och fantasygrejer, kortspel och dräkter. I får ett spel, kastar sig på golvet och det blir lite strängt ett tag. Men vi lämnar butiken efter en stund och går in i Legobutiken, som slukar I:s intresse. Ja, vi andra häpnar också. Vilken skicklighet de har byggt miljöer, som Nyhavn.
Vi är fikasugna och drar oss från Strøget ned mot Nikolaj plads, där det i den gamla kyrkan finns en konsthall och kringliggande restauranger. Vi söker skuggan i träden, men hittar ingenstans att fika. I ett hörn i skydd från insyn och sol sitter familjen Fredrik Skavlan och Marie Bonnevi med barn, som vilka turister som helst. Bredvid ligger en lekplats, som I får span på. Jag stannar kvar med Z och T går till Magasin för att lösa fikabiten.
De kommer precis efter att paret Bonnevie–Skavlan lämnat och deras barn fått rasa av sig i lekparken. I springer omkring, men avbryter allt när det vankas danskt wienerbröd och jordgubbstårta. Mat för en karl.
Så mot metron, som ska ta oss till Hovedbanegården och sedan vidare med buss västerut.
Vi hamnar längst bak i det förarlösa tunnelbanetåget, som med en svindlande fart tar oss nedför, uppför att vidare mot vårt slutmål. Pedagogiskt har man klistrat på reglage för barn att leka med, så att de tror att de kör fordonet. Underbart.
Vårt mål, den bländande dag, är Zoologisk have i Frederiksberg. Bussen från Hovedbanegården via Vesterbrogade tar oss dit. Vi betalar, går in, köper en skrinda så I, som i och för sig är duktig på att gå, får vila sina ben. Det är på samma gång förskräckligt och fascinerande att se djuren. Lejonen som lojt lapar sol med ett kadaver hängandes som gott gott i gott gott från ett träd när de stora katten är hungriga. Isbjörnen driver gäck med oss, men efter en stund blir det badshow av en och posering på land från en annan. Brunbjörnen bredvid gör detsamma.
I inhägnat bredvid saknas djur. Det har man löst så att människodjuren får gå in dit. Framför allt barnen. I är inte sen att göra så och springer omkring på området nära på ensam. Vi fortsätter mot leoparder, elefanter, en tiger som rastlöst vandrar av och an som just det djur i bur den är.
Vi passerar de loja pandorna, går in i regnskogen med fjärilar, exotiska fåglar med flera. Det är fuktigt och ger kanske en känsla av amazonas djungler. Vi fortsätter ut, ser på en karta som ska tala om var vi är. Men den gula pricken som ska göra det är väck. Vi lyckas orientera oss ändå. Kommer till savannen på andra sidan Roskildevej, dit en tunnel leder oss.
Där finns giraffer, noshörningar, zebror, strutsar och andra savanndjur. I ett hus med pool huserar familjen flodhäst, ett av världens mest farliga djur.
I är förtjust. Men gladast, näst efter glassen han fick på vägen, är han för lekplatsen där ungar i olika åldrar stormar vilt. En del egoistiskt hänsynslösa, andra generösa och fina mot varandra. Farfar vakar som en hök efter I och när någon är oförskämd reagerar jag. En grabb verkar vara så förvånad att bli tillsagd att jag snabbt blir hans förtrogne, som han vill visa sina konster för.
En jeep med ratt lockar många. Så också I, men då han väl sitter vi ratten kommer en talle och daskar till I i ett försök att ta kommandot. Farfar stirrar stint tillbaka glinet, som får gå tillbaka till sin pappa. Ett litet barn kommer upp bredvid I, som vänligt säger att ”du får också styra”. Tack, så ska det se ut.
Jag lirkar honom så småningom bort från jeepen och in i några grottor med håligheter, som barnen kan ”gömma” sig. Det är en labyrint och då jag avlöses av Z, för att sätta mig med de andra som tagit en mugg öl, får hon fortsätta leken. Mycket riktigt lurar han henne för en stund, då vi har bestämt oss för att gå. Lycklig blir han emellertid hittad och vi tar farväl av alla djuren, går mot bussen efter att ha besökt souvenirbutiken.
Vi tar oss med bussen samma väg tillbaka som vi kom. Sedan tåget till Virum och hem efter en lång dag. I leker i en stund efter maten, men vissnar. I morgon ska han och hans pappa åka hem. Den osociala katten hoppar nästan genast upp i T:s knä för gos. Kvällen stegras mot natten. Jag sover med min son och hans barn. Z sover hos sin son, men i skilda sängar. Huset är rymligt och plats för oss alla.
Lördag 2:
Efter frukost åker vi, den solskensdag, till stranden med P och I. T stannar hemma. Vi får en fin stund, har med packningen för P och I ska skjutsas till färjan. I badar länge och använder Z som ponton. Skodsborg strand är inte gödslat med människor. Det blir trivsamt. Vi tar en glass, kaffe och en croissant. Hygger oss en stund innan bilen styrs norröver för att lämna vid färjan.
Z och T har en plan. Hon vill visa København från turistens synvinkel. De har båda spanat in en Hop on hop off-buss, som vi ska ta vid Tivoli. Så på tåget in mot stan med sikte att köpa biljett som ger mest valuta för pengarna.
Nu är det inte så enkelt. På grund av spårarbete går inte tåget in till Hovebandegården. Jag läser att det är byte vid Ryparken som gäller. Men Z står på sig och hävdar Hellerup. Hon är ju en københavner tøs, så jag viker ner mig. Det går inga tåg till centrala København, åtminstone inte S-tåget. Men Z reder ut allt och tar oss till en perrong för DSB-tågen mellan Helsingør och huvudstaden. När det väl kommer tar det oss till både rätt destination och station.
Så upp och till Hop on hop off-bussarna. Det visar sig inte vara gratis, men när säljaren förstår att vi är svenskar (trots att Z pratar danska) får vi ett tröstpris i form av en båttur inkluderat i priset. Ok, då.
Vi sätter oss längst fram i de trånga sätena. Längst fram till höger sitter en man och sover. Efter några stopp dristar sig Z att fråga om han är ok, han nickar slött och återgår till sömnen i den tryckande värmen. Bussen kör kringelikrokar för att släppa av och på. Själva sightseeing har inte riktigt börjat och när den väl gör det hänger speakerrösten inte med. Glyptoteket är passerat sedan något gathörn då det nämns. Vid Amalienborg pratas det om drottningen som regent, men landet har ju nu kung Frederik sedan i januari. Det hade man från Hop on hop off:s håll kunnat sköta snyggare. Resan är överlag usel och även om T inte har sett Köpenhamn på länge, så är han inte imponerad. Vi siktar in oss på båtturen och väntar med turen som ska ta oss till Christianshavn, Amager med slutstation Reffen, som var vår plan. När vi kliver av vid Højbro plads och Ved Stranden är det kö. Z får i uppdrag att lösa platser. Vår slottid är först efter en timma, så vi går till Magasin för att köpa proviantering. Där blir det mackor i den fantastiska matdelen med ett rikt utbud. På Seveneleven när båten har jag köpt dricka och wienerbröd. Vi ska klara oss under båtturen.
Mackorna äter vi vid kajkanten. Slutligen är det dags. Båten fylls på och vi har tagit plats några rader bak i båten med T vid relingen. Det är barnfamiljer, äldre, unga och gamla från alla delar av världen. En ostindisk familj med en elegant mamma och en pappa, som är fokuserad på sin kamera, har två söner att se till. Ingen av dem klarar det. Av guiden blir vi alla tillsagda att inte stå upp, inte sträcka sig efter de broar vi åker under. Familjens vilda ungar struntar glatt i reglerna och slutligen blir guiden tvärsur och skäller till.
Till saken hör att han är fantastisk. En showman med brett kunnande och ett stort humorregister. Att åka kanalbåten var helt enkelt god underhållning från start till mål. Trots irritationsmomentet från barn som inte föräldrar höll i schack.
Vi tar apostlahästarna från båten, går förbi Kongens nytorv. T har handlat øl i samma butik som jag handlade dricka. Han och jag dricker på danskars vis på vägen, men när vi stannar till i Magasin smyger jag ner burken i byxfickan, rör mig försiktigt och ner till de nedre environgerna för att lätta på trycket. I Nyhavn, senare, kommer Z:s anarkistiska, danska drag fram. På en avsats vid kanalen, där det tydligt står att man inte får vistas, hittar jag henne med sin son drickandes.
Vi fortsätter längs Bredgade, förbi Amalienborg, in för att säga hej till kungligheter och vakter. Fortsätter upp mot Bredgade igen och mot Østerbro för tåget som ska ta oss hem. Det blir skifte vid Ryparken och en lång väntan innan tåget tar oss hem till Virum och katten som ska ha mat.
Söndag 2:
Det är loppis. T har sovit dåligt, trots att han har varit ensam. Z och jag har åter tagit sovrummet i besiktning. Hon och jag styr mot havet för bad och kaffe, som nu den nya traditionen bjuder. När vi kommer upp tackar T för erbjudandet om att hänga med till Holte. Han tar vår säng, somnar närmast bums i det korsdrag vi har försökt att ordna.
Förra veckans lynniga väder är som bortblåst. Himlen står hög och klar, solen skiner sitt leende och vi går vår tur, som alltid en gång ned, samma upp. Inget ska missas. Utbudet är inte samma som förra veckan, då jag hittade fina grejer och G köpte byxor och, lite oväntat, en polo, en nästa ny Sand i brunt. Men det blir ett Paul Smith-skärp för 30 DKK och ett Alexander McQueen-linne för samma summa.
Vi är där någon dryg timma innan vi åker tillbaka till Virum och hämtar T för loppisen i Charlottenlund. Det var där, förra året, som jag hittade toppengrejer för en spottstyver. Jag antog att det var stöldgods, men vem är jag att anklaga eller bevisa.
Det är horder med säljare, än fler köpare. Kläder, kläder, kläder. Mest för kvinnor. Somt för män. Solen steker och värmen stiger. Det finns ingenting som lockar. Å andra sidan har jag hittat plagg sedan tidigare på resan, så behöver är väl tillgodosett.
Vi åker därifrån lottlösa, men ändå nöjda. T har varit med. Det är trevligt.
Mot Reffen. Turistbussen har vi skrotat. Båtturen igår övertrumfar allt. Vi tar bilen, har badkläderna med, för i Köpenhamn kan man bada nära nog överallt. Vi är inte ensamma då vi väl har kommit fram och parkerat. Men vi nästlar oss in i folkhavet, mot foodtrucksen och ölhallarna. Vi går runt hungriga, men bestämmer oss snart för något mexikanskt. Tillsammans med ölen blir det perfekt.
Men Z och T har inte fått någon. I planen ingår, efter att ha lyssnat på båtguiden, att ta en burgare på Gasoline Grill i Christianshavn. Men först en promenad över Inderhavnsbroen, den fräckt delbara gång- och cykelbron som förbinder Christianshavn vid Papirhalvøen med Nyhavn (se och lär, Göteborg). Papirhalvøen var som Reffen innan den nya bebyggelsen kom med de häftiga husen som nu rest sig och där lägenheterna kostar miljoner att äga.
Vi tar bilen dit och ställer oss just under de nämnda husen. Hilda behöver svalka. Luftkonditioneringen är det sisådär med.
Bron är populär för både cyklister och gående. Ingen båt med höjd passerar, så bron öppnas inte den här gången.
Vi hamnar i en souvenirbutik, för Z vill ha kylskåpsmagneter. T likaså. Så blir det svalka i Magasin, där T vill ta en rejäl tur i matavdelningen. Jag går på tur på herravdelningen, som är gigantisk. Jag hittar lite av de märken som jag har, som frottétröjan jag köpte i Barcelona förra året på en loppis.Revolution, det danska märket.
Så ut och tillbaka över bron och mot Gasoline, som ligger på Christianshavnssidan och är ett annat foodtruckområde.
Burgaren är god, men kanske är det lite väl tätt på det mexikanska. Konceptet är dessutom lite lustigt, då man erbjuder lemonad till maten. Men det funkar. Mot bilen och tålamod med alla cyklister och gående som har tålamod. Förbi Christiania, ut mot Torvegade, Knippelsbroen, Kongens Nytorv, Bredgade, Triangelen, Østerbrogade och mot Hellerup. Klart vi ska en is på Lydolph’s.
Vi står i en långsam kö. Jag smiter in i en butik för att köpa kylda drycker, som vi får svalka oss i hettan i väntan på glassen. Vi äter den i skuggan, när vi väl har fått handla efter tjugo minuters väntan. Trinda och mätta åker vi hem.
Jag dumpar alla för att åka och bada. För att lindra dagens kvalmiga hetta finns det bara ett råd. Det är ljuvligt. Öresunds vatten omsluter mig. Jag får frid, kommer ned i varv. Mår bra och svalkar mitt heta jag.
Måndag 3:
Det är sista dagen. Z och jag tar en finaltur till stranden. Bad och kaffe. Åter, så städar vi huset. Ställer allt i ordning. Tackar för oss. Två ljuvliga veckor. Allt är packat, bilen är fylld. Jag gör en sista tur till Røde kors-butiken. Hittar en Sandqvist, det svenska retromärket som gör snygga ryggsäckar. Min spaningen är att danska genbrug inte har koll på svenska märken. Tesen håller. 50 DKK är ju ingenting för den här nya ryggsäcken.
Vi är startklara. Åker norröver med en bil till bredden fylld. Men samtidigt ska vi göra ett depåstopp vid Prøvestenen. När Z och T går till Kvickly passar jag på att köpa grejer på Igen – Kræftens bekæmpelse genbrug. Det vankas ju jul i juli, vår tradition i familjen sedan 2009.
Sedan färjan, där lite lukta gott inhandlas med två flaskor vin. Sedan stänger jag kassan för ett tag.
Väl hemkommen får jag emellertid öppna den. Vänner från Örnsköldsvik är nere och vill ses. Det blir lite mat på Olivia, något glas vin, vidare i väg till Rubinens takbar. Kalla sommarvindar blåser, men vi klarar oss. Det blir trevligt.
Sedan är min semester över. Om man nu kan ha semester som pensionär.
När jag tar bilen söderut gör jag det ensam. Visserligen är Hilda, vår Rav 4, lastad. Men sätet bredvid är tomt. Z har sedan en vecka tillbaka varit nere i sitt hemland för att göra Roskildefestivalen. Platsen där hon under några år jobbade, men det var något som fick ett abrupt slut 2010. Sedan dess har hon inte varit på plats, men ändå längtat. Nu, fjorton år senare, kom där en öppning.
Jag lämnade henne på Falkenberg station efter att vi i hast hade brutit upp från vårt boende på Ocean hotel, där vi stannat över natten efter att ha sett ”Korvfabrikören” på Vallarnas friluftsteater. I ilfart körde jag mot stationen. Ser tåget komma in på perrongen, hjälper henne att komma på – hon som inte vågat köpa biljett – och ser tåget lämna Falkenberg och mig ensam.
Nu skulle vi återförenas efter en vecka. Hon hade packat ihop sitt tält, utstått lynnigt väder med stormbyar och regnkaskader. Men hade bott på en del av Roskildefestivalens enorma camping med skydd och med ett nyss inhandlat tält som stått emot blåst och regn. Hon var fylld av intryck.
Resan söderut började med ett drama. Nära Åbromotet hade en lastbil klippt en älg, som nu nått de saligas ängder. En rejäl kö tornade upp, men jag hade ingen brådska. Så ut på E6:an och strax efter Kungsbacka kom regnbyar som hette duga. Det vräkte ner och bildades som en dimma av ihållande fukt. Jag trummade på kanske lite för fort, för däckens grepp om vägen släppte taget i några vattenplaningar. Men jag höll mig kvar. Sansade mig en smula och efter Falkenberg sansade det sig och vägarna låg plötsligt snustorra.
Jag har på mig den Boss-kostym, som jag stolt tittade på men aldrig köpte för någon månad sedan. Jo, jag återvände till Erikshjälpen i Högsbo, handlade den och fick Samuels skrädderi vid Mölndals torg att fixa passformen. Den hänger löst ledigt på kroppen. Kvalitet är i toppskick. Under kavajen bär jag en långärmad Paul Smith-tröja, som även den fått hjälp med ärmarnas längd hos Samuel.
Jag vill vara elegant, men lätt klädd när jag åker till Köpenhamn för att återförenas med min fru, min vän, min närmaste, mitt allt. Kanske ser hon det. Kanske ser hon det inte. Av vana. Från en man som alltid tycker om att dressa sig. Jag vill vara fin. För henne. För mig.
På färjan tar jag två røde pølse og en Tuborg, för jag är hungrig. Jag passerar Prøvestenen i Helsingør, där vi alltid brukar proviantera – oavsett om vi ska till något boende eller åka hem. Nu stannar jag för att ta en kik på Igen – Kræftens bekæmpelse genbrug. Det är ett intresse, loppisar och seconhander, men också ett missbruk. Om än ett lättsamt sådant. När jag finner en Boss-skjorta, kortärmad, lite Hawaii-inspirerat, ser jag att den, i linne och bomull, passar perfekt till den strandkostymen jag köpte på Barcelonas flygplats för drygt ett år sedan. Men det ska förstås stanna vid det. Jag har kläder så det räcker och blir över. Jag köpte också lite kontorsattiraljer för en spottstyver och skjortan kostade heller inte skjortan. 59 danska kronor är ett bra pris.
Så styr jag på vägarna som jag sedan 2007, då jag för första gången åkte till Köpenhamn, Z:s hemstad, med hon som kommit att bli min fru. I Bagsværd, norr om huvudstaden, bor hon hos sin syster. Vi brukar också stanna där, som vårt andra hem, när vi är på besök. Men denna gång har vi fått låna kusinen M:s hus i Virum, ett villaområde även det norr om Köpenhamn. Nära Holte, där favoritloppisen ligger, och bara hundra meter från Røde kors-butiken som vi besökte när den öppnade i slutet av februari i år. Det galna äventyret skrev jag om här.
Jag kommer till Bagsværd på eftermiddagen, får kyssar och kramar och mat, som Z:s storasyster T har lagat. Jag bär ner Z:s packning, tar farväl av T, hennes son A och hunden Max, som lika förtjust i att han kommer blir lika besviken när jag går.
Vi kommer fram till ett enplans radhus byggt på 30-talet. Dansk funktionalism. Litet, praktiskt och nyss renoverat. I källaren ska det pågå arbete, har vi fått veta. Det gör det också hos grannen. Vi installerar oss, handlar mat som komplement till den jag tagit med från hemmet och som inte ska förfaras. Huset är varmt, vi vädrar, bekantar oss med katten Gulerod, som ska vara skygg och inte social.
Tisdag
Första morgonen mornar vi oss. Kanske lite väl mycket. Vi hade bestämt – nja, jag hade gjort det – för att åka till Malmö med tåget för att säga hej till min kära vän Anna, som var på besök från Umeå för att hälsa på sin sons, min gudsons, familj. En möjlighet att ses då avstånden är långa. Vi hade siktat på att ses över en lunch, men det tog sin tid från Virum och, ja, Z föll till föga och följde med, trots att hon kände sig trött efter sin intensiva festivalvecka.
Det är fascinerande att åka från en förort till Köpenhamn och en cirka timme senare ha korsat Öresundsbron för att kliva av vid Triangeln i Malmö. Där träffade vi S, hans flickvän E, deras fyraåriga dotter S och A på vietnamesiska restaurangen Khahn. Z och jag är sena. Framför allt lilla S orkade inte vänta utan var hungrig. Vi förstår det. Men snabbt är vi ett med sällskapet, har fått in vår mat och njuter på många sätt på en sommardag, som spruckit upp i ett soligt leende. Vi bryter upp för en fika lite längre ner på Friisgatan och hänger som vuxna, men inte barn gör. S blir rastlös, vill leka och vår audiens är över. Vi får sällskap tillbaka till Triangelns station, tar tåget tillbaka. Men nu väljer vi att gå av vi Hovedbanegården för att promenera genom Köpenhamn. Z vill se Børsen, den anrika 400-åriga byggnaden där delar blev lågornas rov i en förödande brand i april i år.
Jag behöver ett akut stopp för nödvändigheter, hittar det i det gamla Centralpostbygningen, som nu är hotell, spa och bageri. Lättad kan jag nu företa mig promenaden i mina Henry Lloydskor, som jag nya fyndade för halva secondhandpriset i Hørsholm förra sommaren. Kanske inte den elegantaste match till kläderna, samma som igår, men perfekta och sköna promenadskor.
Vi dividerar om vilken väg vi ska gå. Jag pekar med hela handen; det gör även Z. Det blir en kompromiss, som gör att vi kommer ned till Det Kongelige Bibliotek, Den Sorte Diamant kallad, nere vid hamnen. Vi tar oss uppför den rikt av bilar, cyklar och förvirrade fotgängare trafikerade Børsgade från Knippelsbro, som ju svensk turistbuss med kraft körde in i med två döda som resultat. Børsen ligger öde halvt om halvt i ruiner. Arbete pågår med att rensa upp. Det är en sorglig syn.
Vi fortsätter upp mot Kongens nytorv, Nyhavn, Bredgade, ned till Amalie haven, parken som i början på 80-talet anlades som en gåva till kungligheterna och snyggt utnyttjar marken mellan slottet och hamnen. Så vidare längs kajerna till de ståtliga gamla lagerbyggnaderna för rederierna, som nu har blivit bostäder. En flera meter lång, lågt klippt häck utgör en grön mur framför ett av husen. Tjusigt, men hur klipper man den med denna precision…? Vardagsfunderingar som vi tar med oss i vår promenad genom Langelinieparkan mot Den lille havfrue, där Z får posera med Refshaleøen i fonden.
Vi fortsätter förbi turisthorderna och -bussarna ut på Langeliniekaj där kryssningsfartygen ligger, vänder åter och upp mot Østerport, bron över järnvägsspåren och ned mot perrongen där ett tåg mot Virum kommer direkt. Min app krånglar, så jag får inte köpt min biljett. Z fixar två snabbt. Tur, för kontrollanten kommer som ett gehu för att kolla att vi har betalt.
Så hem för kvällsmat och EM i fotboll. Men tåget är ett snabbtåg som far förbi väl valda stationer, bland annat Virum. Vi tänker att vi tar buss från Lyngby, men när vi står vid busshållplatsen inser vi att på grund av vägarbeten – omfattande sådan eftersom man sedan några år bygger spår för letbanen från Ishøj till Lyngby (försenad, förstås) – gör att bussen, som avgår om fem minuter gör det för långt ifrån där vi är. Tillbaka till perrongen, genom ett cykelgarage med helvetesmusik (eftersom jag är irriterad på den usla danska skyltningen om vart man ska gå).
Muzak i cykelgarage vid Lyngby station.
Men vi kommer hem till radhuset i Virum, handlar mat på vägen och kommer till ro framför teven.
Onsdag
Z:s storasyster T har en tid hos en fotvårdsspecialist på Amager, som också råkar vara systrarnas styvmor, trots att hon är yngre än dem båda. Jo, så kan det gå i Z:s släkthistoria, som är intrikat. Z får också en tid och vi styr dit via gps och får en sightseeing genom Den Indre By på ett sätt som förvånar Z, som den københavner tas hon är. Vi åker för Rigshospitalet och längs med søerne. Helt i sin ordning. Men vid Kongens have vill den att vi kör mot Kongens nytorv, förbi Børsen och Knippelsbro, genom Christianshavn via Torvgade till Amagerbrogade. Vi stannar på vägen för att köpa en kvast blommor, ty det har varit en stund sedan vi träffad J, styvmamman. När vi far vidare ser jag den ena secondhanden efter den andra. Jag noterar i minnet. Bara för sakens skull.
Förbud mot den högersväng vi ska göra gör i sin tur att vi får ta en rejäl tur runt några kvarter för att komma rätt till Englandsvej, där J:s praktik ligger. T är redan på plats i stolen för att få sina fötter fixade. Z står på tur. Jag tar en promenad Englandsvej upp mot därifrån vi kom och den långa Amagerbrogade. Där finns en Kræftens bekæmpelse genbrug, men inget står där att finna. Men högre upp på samma sida av gatan finns en Røde kors-butik. Jag går nogsamt igenom butik. Känner på prylar och ting. Tar min tid. Men inget passar. Längre in i lokalen finns kläderna. Mest damkläder, förstås. Men också herrkläder, även om det inget är som lockar. Fast… hänger där inte en skjorta av god kvalitet? Jag kollar. En Barbour, grönaktig, brittisk kvalitet så det förslår. 125 danska kronor känns ok. Jag köper den med en fin sidenslips, Gilberto Classic, för 35 DKK. Med plaggen i min medhavda väska går jag tillbaka och in i genbrugsbutiken Weefood, som i förstone inriktar sig på matvaror ratats, men som fortfarande är tjänliga. Där finns också kläder. Ut kommer jag utan mat, men med en kortärmad H&M-skjorta och dito, zebrarandig, -klänning (till hustrun) plus en snygg, v-ringad, grön Day Birger Mikkelsen-tischa. Allt är secondhand, låga priser som blir än lägre på grund av något slags rabatt.
Jag promenerar tillbaka till fotvårdsspecialisten, smyger förbi J som arbetar med Z:s fötter och går in i köket. Där byter jag om till Barbour-skjortan och slipsen, smyger ut och passar dessutom på att ge Z klänningen, som hon förtjust tar emot. Ingen märker mitt klädbyte – förrän efter en stund då Z leende uppmärksammar det.
J bjuder på fika, en jordgubbstårta, och pulverkaffe. Vi sitter där en stund och samtalar. Främst systrarna med sin styvmor.
Så bryter vi upp. Tar farväl. Jag ska få en tid för omvårdnad om mina knotiga, hockeyfötter. J ska återkomma om tid. Vi bestämmer också att vi ska hem till henne på middag vid tillfälle.
Vi kör utan GPS, passerar kasinot vid Radisson Blu Scandinavia, där jag en gång bodde i samband med en intervju med multimusikern Bebe Risenfors, trollhättesonen som då spelade Tom Waits musik till musikteaterföreställningen ”Woyzeck” på Bette Nansens Teatret på Frederiksbergs allé. (En bit att gå, som jag gjorde då den bistra vintern i december 2000.)
Vi far förbi HC Andersen Boulevard, Glyptoteket, Tivoli och ut ur Köpenhamn mot Lyngby, där vi ska besöka Danske Bank för att få ordning på det danska konto som jag har hos banken och försökt, utan framgång, att avsluta.
Lägligt ligger banken mitt emot Røde kors-butiken i byen. Tur, för banken hade precis stängt för personliga, oannonserade ärenden. Vi läser oss till att kollegorna i Holte, däremot, välkomnar, på torsdags förmiddagen.
I Røde kors hittar jag en Stenströms-skjorta, blå och vit-blommönstrad. 120 danska kronor passar, precis som skjortan.
Fina fynd. Resan i Danmark har knappt börjat, men kläder svåra att tacka nej till har det blivit.
Torsdag
Vi väntar besök. Nygifte sonen kommer med sin hustru. Jag ska hämta i Helsingør. Deras resa är ett slags 30-årspresent till honom och en förlängd bröllopspresent till dem båda. Men först Holte och banken. Vi är hyfsat tidigt, men det är uppenbart att vi inte är ensamma. Kön att få prata med – och behovet att få träffa – en banktjänsteman är stor. Att trycka på knappar på en telefon och försöka göra sina ärenden den vägen är i längden inte alltid hållbar. Eller via datorn.
Jo, det är främst äldre. Men de är trogna kunder i en bank, som behandlar dem nonchalant. Vi bider vår tid och får slutligen, efter att en banktjänsteman hastigt blivit tre, hjälp av en ung fyr som snabbt och enkelt löser mitt problem. Vi tackar, kör hem, passerar macken där ett tält lovar jordgubbar, ärtor och färskpotatis. Vi stannar till. Snackas omkull av två unga killar. Köper allt utom färskpotatis, men några slags muster. Hoppas det har gått bra för grabbarna. De var driftiga.
Det blir en tur till Amager. J har hittat en tid till mina fötter och jag får behandling. Njuter och tackar. Betala? Nej, det här är ju en present till oss båda, för J var ju på vårt bröllop september 2012. Presentkortet har vi aldrig haft tid – eller utrymme – att utnyttja förrän nu.
Ungdomarna kommer vi sjutiden. Kanske halv åtta. Det skänker utrymme att träffa Z:s faster, som bor på vägen – i Nivå. Det är hennes sons hus vi lånar. Vi har avtalat att vi ska komma till henne för en fika vid sextiden. Det passar oss bra och då kan vi också titta till Røde kors-butiken i Hørsholm, som framför allt är bra på ting (herrkläder är det förvånande nog så där med utbudet). Vi åker en snitslad bana dit, hittar inget, men luskar ut att där finns – några kilometer bort – ett Røde kors för möbler. Sagt och gjort. Jag tar ut riktningen dit och vi kommer fram till ett lager där allt ska säljas ut. 50 procent på rubbet. Vi är ju intresserade av möbler, men en aningen jagade av tiden. De ska stänga för dagen inom kort. Här kan man göra fynd, men kläder är ju väsentligt lättare att vika ihop än möbler som är mer skrymmande.
Jag skrotar omkring. Känner och kikar. Kommer till lampavdelningen och…! Se där, en singellampa precis som den dubbeln vi har i badrummet. Den, inhandlad på Store Kongensgade i en lampbutik sent mars när vi var i full färd med att renovera badrummet 2010, hade genom en obegriplig olyckshändelse fått ena lampkupan krossad. Nu fanns en här hel. 20 danska kronor. Köpt och klart tillsammans med en litet växthus för balkongen, som Z hittat. Men… ska jag verkligen slakta den nya, fina lampan på kuban? Hm. Jag får fundera.
Så får Z ett sms. Fastern har missförstått allt. Hon är i sonens hus i Virum. Vägen hem för henne är lång och besvärlig med buss och tåg. Vi löser det. Hämtar henne och tillbaka till hennes fina boende i Nivå. Men tiden är knapp. Vi serveras pølse og øl. Jag dricker en som är sex-procentig. Men inser att om jag ska få ihop logistiken måste jag åka och hämta det unga paret nu.
Jag lämnar Z hos fastern för att få prata i lugn och ro. Kör mot Helsingør. Missar avfarten mot motorvägen (dansk skyltning är skamligt usel) och hamnar på bakvägar upp mot Helsingør. Kommer in i en rondell där jag har företräde, men får tvärbromsa för att en lastbilschaufför helt missat sin skyldighet att stanna. Han sträcker upp en hand som ursäkt från sitt väldiga fordon.
När jag kommer fram står de unga tu redan och väntar. Ett oläst SMS från sonen frågar var de ska stå. Men, de står ju just där de ska. Det vara bara jag som var sen.
Vi åker tillbaka till Nivå. Bjuds på lite fika innan vi tar farväl och åker mot Virum för att installera alla i huset, som är kvavt. Vi matar katten, som förtjust buffar med huvudet mot våra ben. Ja, den folkskygga katten stryker fjäskande sig mot våra ben, som skulle vi glömma av att ge den sin mat.
Fredag
Det har inte riktigt varit sommarväder, så som man kan kräva av juli. Regnbyar har överraskat, temperaturen har varit låg. Men vi har, en mil från där vi bor, hittat Skodsborg strand vid Strandvejen. En liten brygga omgärdad av två stränder, ett kafé, parkeringar för ett ringa antal bilar. Vi blir snart förtjusta i stället. Z får berättat att från sex till åtta står morgondagarna på kö, tålmodigt, för sitt nakendopp. De kommer ner i badrocken, väntar på sin tur, säger godmorgon, klär av sig i adams- eller evadräkten och simmar ut i Øresund.
Det är något rofyllt över det hela. I när fjärran svävar Ven lockande. Lite längre bort Sverige och flickorna från Backafall. Söderut, som svävande i diset, skymtar Öresundsbron och Turning Torso viftar på uppmärksamhet med sina 193 meter.
Vi tar förstås ungdomarna till stranden för bad. Vädret har spruckit upp, en simtur lockar. Så gör också en loppisrunda, där jag har bestämt rutten. Det blir Lyngby, Birkerød, Frederikssund… Vi har inte all tid i världen. Tyvärr. Men vi gör våra fynd.
Strax utanför Frederikssund, på vägen till Frederiksværk, väntar J, kæraste till N, Z:s näst äldre syster. Han har körsbär, som vi ska få plocka.
När vi är där blir vi i hast bjudna till N i Ølstykke. Hon står redo med frikadeller og kartoffler, som passar de sultna gästerna. Tak for mad.
I Frederikssund hälsar vi hastigt på Z:s lillasyster I med familj och hennes koppel av hundar. Min son blir förtjust. Han är hundvän. Ja, djurvän. Det blir en snabb fika innan vi ska iväg.
Lördag
Det är mulet. Ja, regntungt. Vädret skiftar verkligen. Inte bara från en dag till en annan; en solig förmiddag kan bli en trist tidig eftermiddag. Vi tar bilen. Först Røde kors bara några hundra meter från oss. Men sedan vidare. Vi vill visa de unga Reffen, alltså Refshaløen, med sina foodtrucks och folkliga stämning. Men det tillåter inte vädret. Vi kör ändå mot Amager (utan GPS) och mot B & W market, den gigantiska hangaren med vintage. Där finns hur mycket som helst, främst möbler. Men handlarna vet att ta sitt pris. Samtidigt är det lockande och fascinerande. Byggnaden lägger och en del av de exklusiva möblerna täcks av presenningar för att skydda från regnet som droppar in genom taket.
Men det lockar sin publik och jag överhör ett samtal om hur en av säljarna berättar om hur han åkt till Kastrup för att lämna möbler som ska transporteras till fjärran mål för en köpares räkning.
Det blir inget handlat. Det blir Hellerup.
På vägen stannar vi till på Østerbro och Lidkøp, ett eldorado för främst kvinnor gällande secondhand. Men jag kommer ut med ett par Tiger of Sweden-skor, i princip i nyskick. Storlek 44. Så inget för mig. Men 149 DKK ger en enkel matematik att jag kan sälja vidare dem med förtjänst. Det blir också ett svart linne, grovt ribbstickat, ett Solid Men (okänt märke för mig, men god kvalitet), som faktiskt saknas i garderoben.
Det blir smørrebrød på Sankt Peder. Ett ställe nära Strandvejen, som Z.s mor frekventerade med förtjusning. Nu knyter vi an till traditionen för mat och dryck. Det smakar furstligt. I bakgrunden skapar Tour de France dramatik på teven.
På vägen hem åker vi förbi bilmuseet Classic Car House mitt emot Frilandsmuseet i Sorgenfri där vi nyligen firade storasyster T:s 60-årsdag. Bilmuseet är, visar det sig, gigantiskt och har förutom sina fantastiska utställningshallar med alla fantastiska fordon också en hall för bilar till försäljning. Tyvärr kommer vi någon timme innan stängningsdag, så vi får skynda genom salongerna och alla skönheterna som välvårdade vittnar om bilens eleganta historia.
Det är se fascinerat, men inte röra. Drömma, men inte kunna köra. Att äga någon av dessa eleganta fordon kräver sin man eller kvinna – och då är det inte bara plånboken det handlar om; det ska ju skötas också.
Söndag
Det unga paret ska åka hem. Men först Holte. Favoritloppisen där jag genom åren, åtminstone sedan 2009, kunnat göra fantastiska fynd. Det var där jag köpte den Boss-smokingen jag använde på bröllopet, då Z och jag blev ett äkta par 2012. Den var använd en gång, storleken fungerade nära nog perfekt. Säljaren hade dessutom ett par handgjorda Sand-skor till salu. Totalt 250 danska kronor.
Det är sol då vi kommer dit. Men vi hinner knappt stava till loppis innan ett monumentalt skyfall fångar oss under ett stort parasoll. Förtvivlade säljare försöker skydda sina varor och slänger över plast över stånden. Några lyckas. Andra suckar och ger upp.
Jag skyndar tillbaka till en Tiger of Sweden-rock som jag hittade i det första ståndet, men avvaktat med att köpa. Nu går jag tillbaka, frågar, för jag kan inte se den då allt har packats in i deras bil. Säljaren plockar fram den och jag köper den som regnrock. 150 DKK.
Lika hastigt som regnet kom, lika hastigt försvinner det. Säljarna skakar regndropparna av sin varor och sina skydd och kommersen är igång.
Jag kommer hem med en Van Gil-kostym, linne, storlek för någon av mina söner. 100 danskar kronor, en Sand-kavaj, lite skjortor, rocken ovan nämnd plus lite till. Skörden var god, trots det lynniga vädret.
Så skjutsar vi paret till Louisiana, där de ska på utställning innan de tar tåget till Helsingør och båten till Sverige för hemfärd med buss.
Z och jag ska till Køge på släktkalas. Näst äldsta storasystern N:s dotter F fyller 21 och firar med att bjuda in släkt och vänner på hamburgerhaket Stacy’s diner. Vi tar med Z:s faster tur och retur, packar badkorgen, för stället ligger nere vid hamnen. Z kör och strax efter Köpenhamn somnar jag för att vakna fem minuter innan ankomst.
Vi hade fixat present i Nivå hamn då vi samtidigt passade på att ta en glass. Inspirerad av glassen blev det pengar i reda kontanter nedstoppa i en strut med några bollar i för att dölja sedlarna. Allt inslaget i stanniol.
Det blir ett fint häng med den danska släkten. Maten är med stället rejält USA-influerat. Några fastnar framför någons mobil för att följa Tour de France. Cykel ör stort i Danmark. Folk börjar troppa av, men det ska i den innersta kretsen spelas boule. Vi är med, men först vill jag som ensam bada. De andra väntar tålmodigt medan jag gör mina dyk- och simövningar.
Boulespelet avgörs mellan kvinnorna och männen, där de sistnämnda vinner.
Så är det dags för avsked och vi åker norröver för att först lämna faster M i Nivå och sedan ta oss hem.
Måndag 2
T ska till sin dotter i Nederländerna. Vi står för skjuts till Kastrup, tar ett hastigt farväl och åker vidare mot Dragør. När t fyllde 60 hyrde vi via air’b’nb ett hus nära det gamla fiskesamhället, men ändå tillräckligt långt ifrån för att komma dit. Nu var det dags. Solen står högt, men vinden ligger på. Vi parkerar en bit utanför centrum, promenerar in i de trånga gränderna med stockrosor som ståtar med sin prakt och retar Z med att resa sig på hart när omöjliga ställen. Hon som har satt stockrosfrön utan resultat. Dragør är charmigt och väldigt turistigt. Vi ska äta en bit mat och irrar runt en smula innan vi landar på Kongevejen för en øl och en räkmacka.
På vägen in till Dragør hade jag sett en Folkekirkens Nødhjelp Genbrug som jag ville utforska. Efter maten gick Z och jag skilda vägar för att en kort stund senare mötas för en glass i hamnen. Jag skyndar Kongevejen upp mot Kirkevej, som är huvudgatan in mot centralorten. Kommer efter en rask promenad fram. Scannar av vad butiken har att erbjuda. Hittar en Sand-skjorta med cyklar i motivet och en Tiger of Sweden-kavaj. Inget i min storlek. Skjortan i 46 (jag drar 40 i normalstorlek; inte slim) och kavajen var för liten. Väl i kassan upptäcker jag att kavajen, så ny den verkar, är kraftigt maläten vid ärmen. Nej tack. Inte ens om jag skulle få den gratis, som jag erbjuds. det blir skjortan för strax under 100 danska kronor. Bara för glädjen att ha köpt något på en secondhand i Dragør.
Z har genom sin storasyster försorg och Mobilpay (danskarna har inte Swish) köpt stockrosfrön utanför ett av husen som vi passerade på vägen in i Dragørs innersta kärna.
Hon berättar det då möter upp min älskade Z som sitter och väntar på mig vid glassbaren Dragør is. Så går hon in och köper en strut med två kulor till mig och en likadan till sig. Kaffe till det. Vi sitter en stund, kollar folk som vi gillar att göra och promenerar sedan ned mot hamnen.
Jag vill bada. Saknar i och för sig badkläder, men det löser sig. Vi går bort mot Dragør fort, bestiger fästningen och tar in utsikten. Ser Öresundsbron spänna över vattnet, trafiken som rusar till och från. Vi går nedför de branta trapporna, ut ur området. För vi har upptäckt en liten hamn, som också har en badbrygga.
Väl där inser jag att det kanske inte är läge för nakenbad. Det får bli kallingarna som får tjäna som badbyxor. Vinden får bli min handduk.
Det är grunt i vattnet, men härligt att komma i. Onekligen häftigt att ha bron i fonden.
Så upp för att naken med diskret skylning av de ädlare delarna och sedan låta vinden göra jobbet.
En barnfamilj har picknick på bryggan. Men båda föräldrarna sitter med ryggen mot barnen som leker vid vattnet. Vi förfäras och tänker att de där har inte en chans om något av barnen skulle trilla hit. Pojken är kanske fem. Hans syster yngre.
Vi funderar på att säga till, men går istället därifrån efter att jag har satt på mig kläderna. De badvåta kalsongerna har jag i handen.
Vi åker norröver. Nära Ikea i Gentofte bor J, som nu ska bjuda på middag. Det blir gediget danskt, gott och rejält. Jag dricker lite vin, men inte mer än två glas. När Z går på toaletten lämnas J och jag till oss själva att samtala. Min danska är inget vidare. Hennes förståelse för svenska ringa. Vi försöker, hon vill prata engelska. Men jag vägrar. Övning kanske ger färdighet. Z räddar oss. Klockan tickar mot sen kväll. Vi bryter upp.
Tisdag 2
Vi är rastlösa. Men vi har ett gemensamt mål. Något vi velat länge. Var för sig, men också tillsammans. Skovtårnet, en timmes bilkörning söder om Köpenhamn har lockat. Nu är det dags.
Men vi börjar med bad. Åtminstone jag. Men jag glömmer kallingar och får resa söder ut utan, endast iklädd shorts. Sexigt? Nä. Det var länge sedan jag tyckte det och inte ens då var det det. Men nöden har ingen lag.
Det är en gråmulen dag, men regnet håller sig klädsamt i skymundan. Bilresan tickar på och efter en stund är vi på plats nära nog när stället öppnar. Det visar sig vara en god idé.
Vi parkerar nära där vi ska betala entré, blir vänligt bemötta och efter toalettbestyr börjar vår promenad mot tornet. Det är en fantastisk anläggning gjord för hela familjen. Träden används för linbanor och klättring, vägarna är gjorda som träspångar, snickrade med finess. Här ska man kunna gå torrskodd.
Vi är ännu inte så många på plats och efter en stund är vi framme vid det väldiga tornet som reser sig mitt i skogen.
Det är vackert att se på och mäktigt att bestiga. Det uppstår en märklig känsla av att inte riktigt vara säker på att de man ser i tornet är på väg upp eller ner. Vi kommer upp, slås av en bedövande utsikt med utkikspunkter markerade i sargen – ut mot världen. Det är hisnande.
Vi tar ett varv till. Z tjänstgör fotograf till en familj, som vi låta sig fotas. Så går vi ner och vägen till markplan blir oändlig för den nödiga. Z noterar inte det. Hon vill ha med mig på bild ur alla möjliga och omöjliga vinklar. Så kommer jag ner. Rusar ut och kastar mig ut i buskaget för att lätta på trycket.
Så tillbaka i min trevlighet och vi går vägen tillbaka, som ska sluta den cirkel vi påbörjade när vi kom.
Spången är verkligen listigt snickrad. Har ett träd stått i vägen… ja, då har man byggt kring trädet.
När vi börjar närma oss slutet på vår spångpromenad står där hyddor med möjlighet till glamping. En av dem är öppen för möjligheten att kika in. Vår nyfikenhet driver oss. Det är exklusivt. En hantverkare jobbar. Vi pratar med honom, en ung man från Rumänien, som tillsammans med sin pappa jobbat vid Skovtårnet under åtta år. Det är de som har byggt de listigt utformade spångarna. Vi är fylld av beundran och låter honom veta det. Han blir stolt.
Vi tackar för oss. Går tillbaka, kikar på lite annat boende och på hjortarna i ett häng en bit ner. Så går vi till restaurangerna för en bit mat innan vi drar oss mot blomsterängarna, som är en annan sensation som erbjuds på området.
Det blir en rejäl promenad förbi praktfulla blomster kan vi inte kan namnet på många, men inte upphör att fängslas över mångfaldens skönhet.
Z vill se mer. Så hon går iväg och låter sin äldre man vila en stund. Det dröjer innan hon kommer tillbaka en smula besviken. Det fanns inte mycket mer att se.
Så åter mot bilen, men först köps hon en kylskåpsmagnet.
Z vill till Stevns fort med minnen från kalla krigets dagar. Men jag styr mot Næstved och Kirppu där. Jag vill primärt få fatt på ett par kalsonger, men också kika på utbudet i stort. Jag är alltså trött på att gå kalsonglös. Z surar. När vi väl kommer fram stannar hon i bilen, så jag får kolla in stället själva. Jag gör en rask runda, men känner mig stressad. Hittar ett par kalsonger för 30 DKK (Front, vita, utmärkt kvalitet och passform).
Så kör vi österut och mot Stevns fort. Kanske vi hinner. Z googlar öppettider. Jo, det ska gå. Vi kommer dit och parkerar med en bredsladd. Vi har en timme tillgodo innan de stänger. Men väl framme visar det sig att det krävs en guidad tur, ensam får man inte gå, och det loppet är kört.
En annan gång.
Mot Stevns klint istället. En av några få kittlande kalkstensbranter. Platsen är ett av Unescos världsarv och vi promenerar efter att parkerat bilen mot utsikt och brant nedfart. Först kyrkan, som djärvt ligger på randen av klippan med en kittlande utsikt över havet och framför allt tvärt ned mot den steniga stranden. Sedan den branta stigen som avslutas med en än mer brant trappa ned till stranden.
Där går vi längs kullriga stenar och ett rastlöst hav som matar våg efter våg mot stranden.
Så upp igen, en ny lov mot en annan vinkel av utsikten, för att sedan kom mot värdhuset för en kopp kaffe med kaka – ett erbjudande som ger gratis parkering. Vi hygger oss under den grå himlen där regnet håller andan länge och tillräckligt väl.
Så tar jag ut kursen norrut så nära kusten det är möjligt. Z blir besviken. Hon vill köra på randen till havet, men det är inte möjligt. Färden blir fin nog ändå.
Vi når Køge söder ifrån, har passerat små samhällen på vägen. Åker förbi genbrug, som vi kanske får tillfälle att återvända till. Men vi stannar inte. Hem är målet. Motorvägen norröver leder oss rätt. Vi har ju en katt att mata.
Min kärlek. Det är i dag, 14.05, sjutton år sedan vi träffades. Vi har inte slutat träffas sen dess. Foto: KAI MARTIN
När jag vaknade för 17 år sedan, torsdagen den 19 april hade jag verkligen inte en susning om hur mitt liv skulle te sig. Jag var mitt uppe i en hockeyturnering med rekreationshockeygänget Uppbackarna, som mötte såväl internationellt som internationellt motstånd. Första matchen mot kanadensiska laget Oshawa gav storstryk, 8–0 i baken och vi spelade som yra höns. Men vi kom trea, snodde en bronspeng i vår grupp i denna turnering som var något av ett VM för glada amatörer som förstått att det finns ingen åldersgräns för att spela hockey.
Men jag var också, sedan ett år tillbaka, skild. Längtade efter någon att dela mitt liv med. Eller kanske främst någon vuxen att göra något med vid sidan om mitt jobb och plikterna som far med två söner varannan vecka och åldrande föräldrar som krävde sin tillsyn.
Jag hade varit inne på sajten Match.com utan framgång och kände att det, lätt stukad, var dags att dra sig ur, slicka såren och bida min tid då jag faktiskt fick ett svar. Om än att det dröjde.
Inför påsken, som var en bit in i april det året, hade jag skickat en intresseförfrågan om att dejta en kvinna på 38 år. Kanske en övermaga förfrågan, för jag var ju då 50 år. Men hon attraherade och jag undrade om vi inte kunde ses på en fika.
Det var min strategi. En fika, sitta en stund och prata, stämma av, se varandra, känna efter om det var något att bygga vidare på. ”My aim was true”, för att travestera Elvis Costello.
Jag. Fick. Inget. Svar.
Elller… det skulle alltså dröja.
Först annandag påsk kom det. Visst. Vi kan ses. När? Var? Hur?
Jag förslog Da Matteo i Victoriapassagen, inte långt från mitt jobb på GT. Tid. 14.00. Torsdag 19 april.
Taget.
Så fortsatte veckan. På tisdagen den 17 april startade hockeyturneringen med mängder av deltagande lag från hela världen.
Torsdag 19 april 2007 14.00 och någon timme fram var däremot vikt för denna min dejt.
Jag stod där i portvalvet in till Victoriapassagen på Södra Larmgatan och väntade. Solen sken på en blek aprilhimmel. Kanske var det en smula kyligt, som idag. Klockan blev två. Ett sms som att hon skulle bli sen. Så ser jag henne, som jag tror är hon jag ska träffa, långsamt släntra förbi hörnet på Biopalatset och nedför Södra Larmgatan.
Hon kommer till mig. Jag sträcker ut min hand artigt, hon är på väg in i en kram, som aldrig blir av. Vi presenterar oss för varandra. Går in på Da Matteo för en kopp kaffe och pratar i en timme innan det är dags att bryta upp. Jag får skjuts nära nog hem. Hon ska till Mölndal, släpper mig utanför psyket på Sahlgrenska och jag tar genvägen in i Botaniska för att komma hem.
Vi har redan beslutat att vi ska träffas igen.
Vi har inte slutat med det. Vi ses om och om igen. 13 december 2011 14.15 frågade jag om hon ville gifta sig med mig. 22 september 2012 blev vi ett äkta par. Jag slutar aldrig förundras över vilken tur jag har haft i kärlekens lotteri. Jag tröttnar aldrig på henne. Hon som är mitt liv, min klokskap, min äventyrerska, min utmanare, min reskamrat, vän och innerliga kärlek.
Tack för att du sa ja till att fika. Tack för dig och för att jag får leva med dig. Till döden skiljer oss åt.
Beroende. Har ett beteende som är svårt att krångla mig ur. Foto: KAI MARTIN
Det är ju så, att jag utan rimliga tvivel inte är riktigt klok. Förvisso påhejad av Z. Men ändå.
Ni som följer mig vet; jag har ett intresse av secondhand- och loppiskläder. Jag köper mycket, använder dem. Men lockas av mer. Ja, enligt det belöningssystemet som vilken person i beroende som helst. Ett slags shopaholic. Ja, jag vet.
I Göteborg går jag mina stadsvandringar. Start i Arkaden där jag tittar till Stadsmissionen, sedan förbi NK och Vintagefamiljen, som nu har stängt, vidare till Abiti, in på Akademibokhandeln – gamla Wettergrens – och upp till Ragtime herr, som jag frekventerat i över 40 år. Jag promenerar vidare till Erikshjälpen nere i Rosenlund och så till Myrornas vid Pustervik. På Järntorget kan jag rasta mig vid Cigarren för att sedan strosa Linnégatan ner, titta in på Björkå frihet och därefter fortsätta mer mot Linnéplatsen, men vika av till höger på Nordenskiöldsgatan och KFUM innan det dags att ta hem. ja, jag besöker förstås också Erikshjälpen, Högsbo, Reningsborg, Frölunda, och Stadsmissionens butiker runt om i stan med flera.
Nu är det så att hustrun, som har sina danska fostran djupt rotad, är uppvuxen med loppisar och antikvitetsbutiker. Vi kan väl säga som så att det är hon som lockat in mig i fördärvet och med list och pock fått mig dit där jag nu är. Dels genom att mata mig med danska delikatesser, mat och dryck. Dels genom att plikttroget ta med mig på loppisrundor redan tidigt under vår relation.
Jag var inledningsvis tveksam. Jag var klar med loppisar. Klädinköpen var på den tiden modesta och jag tyckte att loppisar, där fanns det mest lump.
Men… en söndag då solen sken och det, förmodligen var tidig sommar, så hamnade vi på Holte loppemarked. En p-plats i förorten till Köpenhamn, den som är något av ett Djursholm i förhållande till huvudstaden, som lockar de rika till att tömma sina garderober och för en, ibland, billig penning locka med design och märken av klass. Ett förtjusande, ungt par gjorde just så. Där hittade jag en Boss-smoking, knappt använd, för 200 dkr plus ett par lindrigt, handsydda Sand-skor för 50 dkr. I smokingen hittade jag senare ett paket oöppnat Stimorol samt en fluga. Kostymen och skorna kom senare att bli grunden till min utstyrsel då Z och jag blev gifta 22 september 2012.
Gifta och beroende. En secondhandman gifter sig i en loppiskostym. Foto: JONAS EKLÖF
Nå, nu är det ju inget som påverkar hälsan. Loppis- och secondhandhandlandet. Plånboken påverkas, men ibland går köpen till välgörenhet och det är positivt. I takt med det välmående äktenskapet har också min kropp expanderat och därmed är plagg köpta för säg 15 år sedan inte riktigt i samma välsittande form nu som då.
Jo, ja, det rensas ut. Skänks bort eller sälja. Men det som kommer in står sällan i paritet med det som åker ut.
Nå, allt detta vet ni.
Men… för någon vecka sedan kom ett meddelande från Z:s storasyster T. Hon som bor i Bagsværd som kommit att bli mitt danska hem. Hon skickade en länk om att Røde kors skulle öppna en stor butik i Virum lördag 24 februari.
Vi skojade om att jag redan stod i kö, men av skämtet blev det mer och mer allvar. Jag klippte med mina vädjande hundögon och sa till Z ”Kan vi inte åka?”. Hon föll för blicken och snart var det bestämt att vi skulle deltaga vid öppnandet av denna butik en station innan Holte.
Ja, jag skrev ju att jag utan tvivel inte är riktigt klok.
Mot Danmark. Mot en secondhandmission. Foto: KAI MARTIN
Så vi åker en grå regnvädersfredag efter att jag spelat färdig min ishockey och Z avslutat sin halva arbetsdag. Korsar Sundet vid Helsingborg/Helsingør, där vädret är mer generöst. Stannar till för en kebab vid Prøvestenen (förmodligen den bästa kebaben i landet) där Kirkens korshærs genbrug finns. Så in där. Ett eldorado av tweedvästar och huvudbonader uppenbarar sig. Men allt är i större storlekar än störst. Det är förmodligen A Florisson, klädbutiken med exklusiva dam- och herrkläder i centrala Helsingør, som skänkt delar av sin kollektion.
Men jag hittar en Sand-skjorta för 50 dkr och en Junk de Lux-tröja för 75 dkr, som inhandlas de sista skälvande minuterna innan stängningsdags.
Sistaminutenfynd. Foto: KAI MARTIN
Så in på Kvickly för köp av morgenmad, några flaskor vin till osten vid tagit med från Sverige och därefter vidare transport till Bagsværd.
Det går snabbt att installera sig hos T där Max, den glada jycken, överfaller oss i sin entusiasm. Jag håller honom kort. Är förtjust i honom, men inte i hoppandet. Men han lugnar ner sig, blir klappad. Vid bjuds på aftonspisning med smørrebrød med pålägg av det som bjuds i huset. Det blir bra. Vinet likaså. Vi bygger oss. har kvällen med ro. Kikar lite på teve innan vi ändar en lång dag.
Jag vaknar ju alltid tidigt. Går upp så småningom och gör sedan morgenmad till Z, som somnat om efter att hon klippt med ögonen och släppt in morgonljuset. Jag konstaterar att vi är tidigt ute. Butiken i Virum öppnar inte förrän klockan elva.
Tiden går. När vi lämnar lägenheten för bilen blir det ett stopp vid Bagsværds Røde kors där jag hittar en Paul Smith-skjorta för 75 dkr. Nu mot Virum.
Fynd i Bagsværd. Foto: KAI MARTIN
Denna danska lördag bjuder på strålande sol och vårkänslor. När vi kommer fram inser vi snabbt att vi inte är ensamma om att vilja besöka denna Røde kors nya, stolta butik. Kön ringlar längre än lång och det finns inte en p-plats att tillgå.
Vi kör ner i villaområdet och hittar en plats en kort promenad från vårt mål. Det som i förstone verkar vara högre ståndskvarter naggas i glansen en smula av att väldigt många bostäder är till salu. Vi spekulerar lite om det, men har inget riktigt bra svar.
Så korsar vi den tvåfiliga leden med rusande trafik för att bli en av många i den rejäla kön. Vi är på plats en stund innan öppningsdags och kön rör sig sakta framåt. Vi är en salig blandning av hågade spekulanter: gamla, unga, män, kvinnor. Sådan som är ute efter klipp har förstås varit på plats tidigt. En bank är på plats och bjuder på kaffe, kakor och sötsaker. Dansk TV2 gjorde ett inslag om butiken redan på fredagen. Den har blivit omskriven i medier. Det är populärt med secondhand och jag kan förstå det. De Røde kors-butiker som vi har besökt genom åren har varit snyggt skötta med bra varor. Det här är ju något av juvelen i kronan.
När vi kommit en bit räknar Z ut att vi rimligtvis borde vara inne inom en timme. Med tålamod rör vi oss i mycket maklig takt framåt. Framme vid huset kan vi ana vad som finns därinne. Någon går fram och vänder åter och säger att det verkar som priserna är högt satta. Men inget får oss att bryta kön. I skyltfönstret hänger uppklädd på en skyltdocka en elegant blå, tredelad kostym med vit skjorta och en snygg scarf. Den ska granskas närmare.
När vi har ett U kvar innan vi når entrén går Z upp på det som liknar en scen (det är också där banken bjuder på kaffe) för att trösta oss med fika. Vad vi inte vet är att en drönare i samma stund tar bilder för butikens Facebooksida.
Z i ensamt majestät på scenens norra kant. Jag lite mer modest vid en stolpe bland den övriga pöbeln. (Foton skärmdumpade från Røde kors Virums FB-sida.)
Vi pratar med en kvinna som påminner en smula om glaskonstnären Helena Gibson, men i dansk skepnad, om ni förstår. Hon röker åtminstone vid sex tillfällen innan vid kommer fram till entrén. Hon har en chihuahua innanför sin pilotjacka, som hon släpper ned för en kort rastning innan det är dags att gå in. Z noterar i sammanhanget att det råder hundförbud i butiken, säger det till kvinnan som tror att en med en sådan liten hund och dessutom innanför jackan ska det nog gå bra.
Vi ser folk komma ut ur butiken försedda med tavlor, möbler, stora leksaksdjur, porslin… ja, allt en secondhandbutik har att erbjuda.
När vi blir insläppta ringlar fortfarande en rejäl kö bakom oss. Kvinnan med hunden är på platsen efter oss, men om hon kom in eller inte vet vi inte; jag såg henne aldrig inne i butiken i det rika vimlet.
Z har spanat in några koppar i skyltfönstret vid sidan om entrén. Vi bestämmer att gå var för sig och jag ålar mig bort mot herrkläderna. Jag konstaterar att kostymen på skyltdockan är en Boss i min storlek, men jag vill inte betala 1000 dkr för den. Men klär av snusnäsduken (30 dkr), som tillsammans med en Tiger of Sweden-kavaj, ett slags leasurplagg med dragkedja, ett par kalsonger (50 dkr), strumpor (40 dkr) och – ser man på – en blå Boss-kostym för bara 190 dkr! Jag köper också en grå ylleslips som matchar den Aran Sweater Market-keps, som ny hänger på en skylttorso med en AC/DC-tröja. Det är naturligtvis en koppling till bandets sångare Brian Johnson, men de äldre expediterna skrockar förtjust om en Kim Larsen-kaskett. Nå, det blir den dyraste enskilda varan som inhandlas denna lördag (250 dkr). Jo, Z köper sitt. Men jag är förstås värre. Lärd av den bästa.
När vi åker har vi varit där ungefär lika länge som vi köade för att komma in. Så tar vi en sväng om Lyngby och Røde kors där. Hittar en fin, troligtvis ny, Eton-skjorta som kommer klä T:s son A som hand i handske.
Hungern slår till, men det blir inget i Lyngby (som vi borde) utan vi tar mot Herlev och Kirppu, en loppisbutik som finns där. I byns centrum finns en restaurang som serverar flæskestekssandwich og øl. Det blir vår räddning. Kirppun är den här gången sådär, men jag kommer därifrån med en Burburry-skjorta för 50 dkr. Jag svindlas förstås av nypriset av ett sådant här plagg, som ligger på 6000 kronor. Men, trots att den är i gott skick är den ändå begagnad. Ny visar det sig att den passar perfekt, trots storleksmarkeringen XL. Eller har jag växt än mer…?
Jag vill hem. Z vill annat. Efter lite dividerande blir det Kirppu i Søborg, en kort bit från Herlev. Vi går korridor upp och ner utan att jag hittar något och inte Z heller. Så hem till en tom lägenhet. T är på 60-årsfest. A är hos sin moster I i Frederikssund. Bara Max är kvar och är glad för att se oss. Z är rastlös och plötsligt bestäms det att vi ska gå på bio. Vid biblioteket i Bagsværd finns också filmvisning. Vi siktar in oss på ”Rom”, den danska komedin med Bodid Jørgensen och Rolf Lassgård.
Max rastas i hast. När Z går upp för att lämna honom står jag kvar. Som en skugga ser jag något röra sig i rummet där på fjärde våningen. Plötslig blir han ut genom fönstret som en Batman.
Vi går ut i den mörknande kvällen. Mot bion. Men först mat på Unkaku sushi där en Sapporo slinker ner. Maten är god, ungefär som den lättsamma komedin. Förvisso späckad med klichéer, men utmärkt humor för äldre medelålders människor.
Så hem till eftersändning av Melodifestivalen. I fönstren står Max och väntar. Han blir glad när vi kommer hem och Z ger honom en chans till rastning, en kort promenad i det stilla regnet som han inte gillar. Väl hemma finner han ro i vårt sällskap.
Sover tryggt.
Det är dags att åka hem. Garderoben har fått tillskott. Kostym, skjortor, kalsonger, snusnäsduk, keps, slips, strumpor.
Men vi är inte färdiga. Z, som fylld år nyss, ställer till med kalas hos sin näst äldsta syster N i Ølstykke en bit väster ut från Köpenhamn. Till detta ska det köpas bakverk hos bagaren i Bagsværd. Det blir sött, rågbröd och rågfrallor. Så iväg västerut där vi passerar Ølstykke för Kirppu i Frederikssund. Ja, jo, det blir något handlat där med, men inte till mig personligen. Men kanske blir någon glad för den här…?
Så kalas i Ølstykke med kaffe, bröd, ost och bullar. Vi lyckas pricka in alla N:s barn, som kommer i omgångar och det blir en mindre släktträff till Z:s stora glädje. Lillasyster I har bakat en kaka, trots Z:s förmaningar om att hon har köpt bakverk; en fin, danskt välsmakande.
Tiden lider och snart är vi på väg norröver. Ett stopp vid Prøvestenen och Kvickly för dansk proviantering och med en fullastad bil kör vi på färjan och av densamma. Några timmar senare, efter en resa i regn, är vi hemma. Där konstaterar jag att min ena Hush Puppie-toffla har slunkit ur bagaget. Den finns inte i Bagsværd, inte hemma, inte i bilen eller utanför densamma. Någonstans finns den. Men var…?
Firar. Min blog – kamartinblog.com – har nu passerat tusen inlägg.
Det hände sig vid den tiden där jag efter 35 år på GT hade avslutat min anställning. På tidningen hade jag ju genom Expressen försorg blivit med blogg, som startat 2005. En blogg som hade sina läsare, men jag var ju förstås inte i närheten av exempelvis Linda Skugge – något som Aftonbladets hovmobbare Fredrik Virtanen skrockade åt i ett inlägg när Expressens bloggare antal läsare presenterade. Hur som med det, jag var otroligt stolt över de läsare jag hade; skrev om mycket av det som inte platsade i tidningen: resor, möten, skeenden.
Men när jag valde ett avgångsvederlag våren 2014 visste jag att bloggens dagar var räknade. Min anställning tog slut och givet detta också bloggens. Men av dåvarande chefredaktören fick jag löfte om att jag i god tid skulle meddelas om när så skulle ske.
Det hände inte. I september var bloggen borta. Poff. Jag blev förstås sårad, som det är lätt att bli då garden ändå är nere, såsom det var med mig mina sista år på tidningen. Jag fick i och för sig en länk till min blogg, så att jag skulle kunna fylla på med de texterna i en ny blogg. Men den utbrändhet som jag då led av gjorde att jag aldrig kom att skrida till verket. Rädslan för att misslyckas gjorde att det inte blev av.
Så i oktober startade jag med darriga ben kaimartinblog.com inom WordPress. Ja, det blev kaimartinblog med ett g för att det var det som fanns. Jag orkade inte ordna något annat och det var väl inte hela värden. En fryst bild från Jonny Andreassons video till Punkrock Allstar GBG:s ”Nerv”, där jag medverkade i, blev vinjettbilden. Den har hängt kvar.
Valsspråket ”Om Sverige i tiden” också.
Det har blivit en hel del inlägg där sedan dess. Som arbetslös under några år var bloggen mitt verktyg för skrivande. Här kunde mina läsare följa mig på resa, men också personliga reflektioner ur mitt liv. Det har ju också blivit sport och förstås recensioner, det som mycket har följt mig genom livet. Recensioner av böcker, men inte så mycket skivor. Men förstås från scenerna i främst Göteborg, högt och lågt, från Mölndalsrevyn till Göteborgsoperan, från Pustervik och Musikens hus till Ullevi. Dans, teater, musikal, musik, konst. foto…
Jag har haft min intervjuserie med Farbror Blå. Kanske blir det en nytt intervjuformat med människor som jag tycker är spännande.
En och annan nyhet har jag haft, men med min tid på GöteborgDirekt (2017–2022) var det ju självklart prioritet för min uppdragsgivare.
I bloggen har man också kunnat följa Kai Martin & Stick!:s resan från hösten 2014 och framåt. Det blev ju en del spelningar efter comebacken i aprils början 2013, men också albumet [utan titel] som vi i trots och stolta gav ut på eget bolag med egen distribution under våren 2016. Till inledande ”Strändernas svall” gjordes en video, som fotograf Johan Carlén och jag gjorde sent i oktober 2015 nere vid Björkängs strand, söder om Varberg.
Jag fick för någon veckan sedan en notis från WordPress-gänget (som jag förstås inte känner, det går ju på automatik) om att jag hade gjort mitt tusende inlägg sedan den där starten i oktobers början 2014. I höst är det svindlande tio år sedan. Bra jobbat, Kai.
Jag är bortskämd med att ha mina läsare och uppskattar var och en av dem/ni.
Ja, det är siffror som jag stolt publicerar. Jag vill inte undanhålla dem för Fredrik Virtanen och försöka luras med att jag tillhör något annan än de lägre bloggdivisionerna.
Visningar mer år, undrar kanske någon. Här kommer de:
Man har inte roligare än vad man gör sig. Men när inbjudningarna kommer dels till Falkenbergsrevyn – 5 januari – och ”Paraden” i Arena Varberg – 6 januari – är det ju två premiärer som man inte vill missa. (Läs recensionerna här och här!)
Men att åka tur och retur Falkenberg respektive Varberg kändes lite onödigt. Vi – Z och jag – bestämde oss för att ta en helg i Halland.
Vi bokade in oss på Varberg stadshotell, anrikt så det förslår, med tanken att vi skulle ha Varberg som bas. Den var förstås god. Men… vi borde ha tagit två nätter istället för en. Nu tänkte jag att vi kunde åka hem efter ”Paraden” på Arena Varberg, det är ju inte så långt, på lördagskvällen. Hade Z, som är klok och vacker, bestämt, hade vi åkt söndag morgon istället. Jag ska återkomma om det.
Det är en bländande vacker dag när vi reser söderut i det vintriga, kalla Sverige. Lämnar Göteborg i sin frusenhet för E6 som verkar bedrägligt torr, men man vet aldrig med blankis. Varberg tar emot i den tidiga skymningen. Varbergs torg, ett praktfullt torg, möter oss med snudd på enslighet. Ett ensamt stånd packar ihop sina varor efter dagens värv. Mitt på torget står en praktfull julgran, ljusdekorationerna i träden på torget håller mörkret stången. Kyrkan ståtar mitt emot Sparbankens ståtliga palats. Kristendomen mot merkantilismen. Även om den många gånger går hand i hand.
Ett ljus i mörkret. Den praktfulla ljusklädda granen lyser upp i den analkande januarikvällen. Foto: KAI MARTIN
Vid torget ligger också hotellet, 122 år gammalt, som reser sig väldigt och med nybyggnation nu famnar hela kvarteret. Vi får vårt rum, når det via byggnadens alla prång och trappor. Det är spatiöst med en smula boutiquehotellskänsla. Z ordnar genast en kopp kaffe. Jag hänger in mina kläder i garderoben. Hon tar en kik in i badrummet, som välkomnar med både dusch och badkar. Något hägrar i hennes blick. Vi saknar badkar hemma; här finns det. Eftersom vi var sena på hotellet fanns det ingen möjlighet att utnyttja de spafaciliteter som annars finns.
Rummet vätter mot Västra Vallgatan, mitt emot Biostaden, biograf Capitol. Kanske ska vi se en film på lördagen innan kvällens underhållning. Kanske…
Vi har kommit ner en smula försent för min smak. Men en missuppfattning ställde oss inför detta faktum. Så jag dressar om, min nyköpta tredelade kostym (det gick väl sådär med köpstoppet, men kanske stannar jag vid detta plagg 2024… jag vill ju ändå vara pragmatisk) kommer till pass. Till det Paul Smith-skjortan som jag köpte på Extraloppan i Reykjavik i somras och en sidenslips från något av alla andra secondhandköp som jag har gjort. Jag känner mig klädd. Jag känner mig stilig. Med tålamod tar jag på mig de bruna kängor i läder och camouflagesmärting som jag köpte på Erikshjälpen i november. Skohornet från garderoben klarar inte belastningen och viker sig därför. Det enda negativa med rummet. Jag får snöra upp ordentligt. Inga genvägar här inte.
Så far vi de få milen ned mot Falkenberg. Tar den långsamma vägen ner. Svänger fel och åker ned till Träslövsläge, men tråcklar mig rätt ut mot gamla E6:an med Z:s hjälp. Mörka, hala vägar. Men snart når vi Falkenberg, parkerar bilen vid Stortorget och går in på Sisi, den asiatiska restaurangen bredvid Falkensbergs stadsteater där Falkenbergsrevyn ska spelas om någon timme. Vi tar, som traditionen bjuder, buffén som inte är billig, men som håller god kvalitet. Jag har inte ätit sedan frukost och slukar maten som en sulten. Dricker vatten när Z tar en öl; jag är ju chaufför.
Ja, om revyn kan ni läsa i länken i inledningen av denna text. Men kort sagt: de kan sin sak här i Falkenberg. En mycket skickligt genomförd revy av en professionell ensemble. Föreställningen dansar förbi i tid och rum. Plötsligt är det dags att ta den mörka vägen hem och lika plötsligt är vi på vårt rum.
Vi lyssnar på Sportradion om Juniorkronornas förtvivlade kamp mot ett överlägset USA. Ser sista perioden på rummet, kroknade Juniorkronor stora förtvivlan efter förlusten där ett vunnet silver smakar beskt. Vi kroknar vi med. Bläddrar genom tevens alla kanaler, hamnar framför något med kommissarie Frost. Z somnar. Jag ser färdigt innan jag släcker. Den arrogante advokaten var mördaren.
Varberg är en sommarstad. Inget tvivel om det. Men en kall januaridag i strålande solsken är heller inte fel. Inte frukosten heller, som bjuds i hotellets matsal. Vi är lagom tidiga, men inte utan att Z fått ta sig ett – efterlängtat – bad.
Det finns gott om plats i matsalen och Z placerar oss med utsikt över torget. Det drar lite från de skyltfönsterstora fönstren, men mat och kaffe värmer. Vi tar vår tid. Pratar, som vi gör. Håller tyst, som vi gör emellanåt.
Så går vi upp, men inte till rummet. Lite shuffle board innan check out. Z vinner. Alla omgångarna. Jag tar det med jämnmod. Tar en sightseeing i hotellets alla environger. Här kan man hänga.
Z hade redan kvällen innan nämnt det här med att bo en natt till. När vi nu checkar ut står det klart varför. Vi lämnar hotellet vid elva. Föreställningen för kvällen startar 19.00. Vi har många timmar att slå ihjäl. Bion visar inga filmer att stå efter. Vi packar bilen. Åker mot den gamla fabrikslokalerna där Gunnebo en gång höll hus. Tegelkåkar som nu hyser andra verksamheter, som Vintagebyrån som jag följer på Instagram. Där finns möbler, lampor, mattor och prylar i vår smak. En svart läderklädd Jetson lockar. Men jag nöjer mig med att sitta i den.
Det är trettondagen. Mycket är stängt. Vi åker vidare , denna kalla, vackra, solstarka dag, ned mot hamnområdet som leder till Kallbadhuset och fästningen. Ställer bilen och promenerar ut till det över hundra år gamla badpalatset, men bestämmer oss för att vänta med ett besök där.
Vi styr mot Varbergs fästning, det väldiga fortet med anor från 1200-talet, som reser sig på sin kulle. I Vallgraven är vattnet fruset. Familjer prövar isen, några åker skridskor. Vi går ut mot fortifikationen, den jag aldrig – skam till sägandes – har besökt. Vi går in i portar, in på borggården, upp på vallarna med sina kanoner och sin hänförande utsikt. Varberg är vackert även på vintern och västerhavet ligger stilla som en flört. Men det är bitande kallt.
Vi går in i museet för att hälsa på Bockstensmannen. Den vackra, unga museireceptionisten tar emot min betalning – en vuxen och en pensionär. Jag hör mig säga att jag nästan är lika gammal som Bockstensmannen. Hon skrattar åt mitt skämt och jag inser att jag är som min pappa. Han hade kunnat ha sagt precis samma sak.
Hallands museum är inte stort och Bockstensmannen är central med sin kittlande historia. Men vi börjar med en fotoutställning med lokala fotografers bilder. Vi dröjer oss kvar den tid det tar, men bestämmer oss för att gå ut i solen. Söker oss mot Kallbadhuset för en fik, varm choklad och våffla. Ser de djärva badgästerna komma och gå. Z frågar om jag vill. Men… nä. Mer planerat. Någon annan gång.
Så ut igen för att promenera längs med Sjöallén som blir Sjöpromenaden leder oss sin böljande väg mot Kusthotellet, det före detta sanatoriet. Det är fläckvis riktigt halt. Men vi går försiktigt. Min pälsfodrade Tenson Himalaya värmer. Min stickade, senapsgula Nudiemössa likaså. Z har en Boss-rock som mer är för vår/höst-bruk. Lindar sin halsduk runt huvudet. Det är drygt tre kilometer enkel väg med solen i ansiktet.
När vi kommer fram för att vända kommer en man i en liknande jacka som jag, men med en St Pauli-mössa på huvudet (ja, fotbollslaget i Hamburg). Han rastar sin hund, men är förtjust i att vi har likadana jackor. Han berättar att hans är sju år, men modellen är från hans födelseår: 1972. St Pauli…? Nä, han är inte sportintresserad. Men bodde i Hamburg under en period. Z tar en bild och vi skiljs åt. Ja, inte Z och jag. Det skulle se ut.
Vi går tillbaka den vägen vi gick. Nästan. Parallellt med Sjöpromenaden går en grusad vall, som vi anar förmodligen bar en smalspårsjärnväg.
Tillbaka till bilen. Mot mat. Det blir en omväg ut ur stan och in igen. På Sportradion hinner jag höra hur Villa Lidköping på tilläggstid vänder underläge 5–6 till vinst 7–6 mot Rättvik. Saknar bandyn.
Vi kommer till den nyöppnad italiensk restaurang Dell’ Amore mitt emot bion. Z väljer pasta. Jag en pizza, Bosciola, med tryffelsalami. Fluffig och fin, som wienerbröd. Husets röda till.
En stilla stund där vi fördriver tiden ytterligare med varsin espresso och tiramisu och samtal.
Det är dags för revyn. En djärv premiär av ett rutinerat gäng. Vi roar oss furstligt. Det är i Halland det händer.
Hemma väntar ”På spåret” och vår egen säng. Utanför är allt kallt. Men vi värmer varandra i varandras sällskap och med minnet från en fin helg.
kaimartinblog 