Att Göteborgs filmfestival är ett gigantiskt filmvarv vet den som försökt springa med sedan starten i februari 1979. Få har väl orkat, men jag vet en som gjort det, Mats J, GP:s frilansande cineast och filmskribent. Hatten av för honom.
Jag har varit flitig, men inte i närheten av hans idoghet. Det har dessutom varit några år nära jag inte hunnit, när andra jobb varit pockande, eller då barnen har varit små och den tiden har krävt annan uppmärksamhet är filmkonsten under festivalen.
I år hade jag återigen iklätt mig yrkesrollen som journalist. Jo, jag vet, jag har under några år varit flitig med bloggen och bevakat ur kaimartinblog.com-perspektivet. Men i år har det varit som stolt nöjesreporter för Göteborg Direkt. Det i sin tur gjorde att det blev mer nyhetsrapporterande och mindre film, mer intervjuer och färre biografbesök. Det är som det är och lite omtumlad klev jag in på premiären som vimmelreporter med kamera på magen och med nyhetsnäsan upp i luften och med nyfiken blick. Lika omtumlad klev jag ur efter att gentilt fått en plats på Dragon Award-galan, som sedan jag bevakade den senast för sju (!) år sedan förvandlats till en galamiddag inför prominenta gäster.
Vimmelkillen plåtar filmkändisar. Foto: KAI MARTIN
Göteborgs filmfestival har 2018 vinnlagt sig om att öka statusen på gäster och ja, med Alicia Vikander, Juliette Binoche och Laurie Anderson, för att nämna några med rejäl klass, på plats var ju det ett ställningstagande som höll måttet.
Premiärkvällen hade Gabriela Pichlers nya film ”Amatörer” som huvudfilm. Till det Julia Thelins kortfilm ”Brottas”. Filmer som var för sig tävlade i Dragon Award Nordic Competition för bästa långfilm respektive Startsladden för bästa svenska kortfilm. Lägg till detta att Alicia Vikander var på plats för att ta emot Nordic Honorary Dragon Award, gör det med stil, gör det på svenska och är allas älskling. (Ni kan läsa min rapport här.)
Pristagare med utstrålning. Foto: KAI MARTIN
Kulturminister Alice Bah Kuhnke höll ett bra tal och Gabriela Pichler berättade att filmen blivit klar med bara något dygns marginal. (Går också att läsa om i samma länk som ovan.)
Firade premiären. Gabriela Pichler – i vit skjorta – applåderar sig själv och sitt team efter premiärvisningen av ”Amatörer”. Foto: KAI MARTIN
Jo, det blev en bra start på festivalen. Och det blev ett bra slut. Jag fick alltså inbjudan till att delta vid Dragon award-sittningen den avslutande lördagen. Hade kammat mig, klätt mig ordentligt, men inte varit riktigt beredd på att få något annat än snittar. Det blev så mycket mer. För att ta del av prisutdelningen bjöds det också på middag. Tur att jag kan föra mig, men nog blev jag lite hängiven när jag satt blott ett bord ifrån Juliette Binoche och bredvidsittande Laurie Anderson. Jag var också inbjuden till avslutningsfesten på Yaki-da, men plikten kallade, en text skulle skrivas och den har ni här.
Långt borta, men nära. Juliette prisades, satt nära och Gabriela Pichler fick anledning att jubla igen. Foto: KAI MARTIN
När jag så skyndade ut efter prisregnet stod Laurie Anderson där, påklädd med en stickad mössa på huvudet. Jag sträckte fram handen, tackade för hennes musik och konst, i brist på en bättre replik, och fick hennes hand i min. Hennes var bräcklig och skört len, som en fågelunges, ändå med en skapares kraft och jag cyklade hem för att skriva i den bistra februarinatten.
Min ambition med festivalen fylldes närmast, så när som på en film. Jag gillar att se samtliga nordiska filmer i den nordiska tävlingen, de som har chansen att vinna en miljon svenska kronor, världens, i kronor räknat, största pris. Orsakerna är skiftande, men främst för att jag tycker om att se vad Finland, Island, Norge och Danmark har att erbjuda förutom de svenska filmskaparna. Av nio blev det åtta, gott så. Men jag missade inte bara att få en intervju med Alicia Vikander, jag fick aldrig möjlighet att se Lisa Langseths ”Euphoria”, den tredje med Alicia Vikander i huvudrollen.
Det blev ytterligare några, som Fanni Metelius debutant som långfilmsregissör med ”Hjärtat”. Henne fick jag emellertid intervju med, som går att läsa här. En utmanande film, som kanske inte är för min generation, men där Fanni Metelius inte bara regisserat utan också har huvudrollen, har skrivit manus och klippt filmen. Det, om något, är imponerande.
Fanni imponerar med sin utmaning som debutant. Foto: KAI MARTIN
Vilka fler filmer då…?
Jo, danska ”Vinterbrødre”, karg, kall, bister om loserbröder på jobbet i ett kalkbrott.
”Krotkaya” (”A gentle creature”) – film på ryska där undertexterna saknades och därmed gick historien om den ensamma kvinnan vars man satt fängslad förlorad; filmen avbröts och utrymme för annat gavs.
”Good favour” – Irland/Belgien/Danmark/Nederländerna – årets långsammaste film om en man med Messiasegenskaper som hittar en sekt.
”The wound” – sydafrikansk film om uråldriga ritualer som ska göra pojkar till män i modern tid. Bra, grym och sorglig.
Startsladden filmerna blev alltför få. Julia Thelins ”Brottas” och ”Götaplatsen #flerochfler” av Shahab Mehrabi, som också vann priset. Ingen av de två var något jag yvades över.
Filmerna i Nordic Competition Dragon Ward:
”Amatörer” (svensk, regissör Gabriela Pichler). Med ”Äta sova dö” hittade hon en vardagston av allvar och humor, som var unik och vinnande. Med sin nya film fortsätter hon spinna på det tema. En upprorisk film som är både charmig och intagande med skådespelande som känns hela vägen. Filmen blev också vinnare av priset på en miljon kronor. Helt rättvist, men jag tycker nog att motståndet var en smula klent.
”Charmøren” (dansk, regi David Aronowitsch/Hanna Heilborn). Utsökt spelad av framför allt Ardalan Esmaili och Soho Rezanejad och vemodig med den unge mannen (Esmaili) som är utsänd av sin familj för att tjäna pengar att skicka hem. Med förförelse som medel försöker han skänka sin vistelse i Danmark status, men vägen leder mot nära nog katastrof.
”Hva vil folk si” (norsk, regi Iram Haq). Smärtsam story om unga norskpakistanska som försöker bryta mot normen, men lever i ett patriarkat med stenhård fostran. Gripande och en film som skänker förståelse över dilemmat med hederskulturen. Maria Mozhdah är briljant som 16-åriga Nisha.
”Jimmie” (svensk, regi Jens Ganslandt). Idén om det omvända, en far som med sin son flyr ett krigsdrabbat Sverige för ett tryggare Nordafrika är tankeväckande. När Jens Ganslandt förutom att regissera och spela huvudrollen också har sin egen son i rollen som Jimmi blir det extra starkt. Dessutom är filmen gjord ur barnets perspektiv. Stark och tankeväckande.
”Viulisti” (”The violin player”, finsk, regi Paaco Westerberg). Ett slags pendang till Lisa Langseths ”Till det som är vackert”, men här är det den världsberömda violinisten Karin som möter den begåvade eleven Antti. Vackert filmad, men filmen når inte på djupet och visst är det märkligt att filmens affisch är med bild på Kim Bodnia (dirigenten i filmen) och inte på Matleena Kuusniemi, som ju spelar violinisten.
”The return” (dansk, regi Malena Choi). En danskkoreanska åker till Sydkorea för att söka sina rötter. En spelfilm med så dokumentär karaktär att beröringen går förlorad.
”Holiday” (dansk, regi Isabella Eklöf). Svenska Isabella Eklöf begår sin debut som långfilmsregissör och tackar i eftertexten sin pappa. Kan undra varför. Historien är en dyster berättelse om en ung danska i greppet på en medelålders kriminell landsman med intressen i Turkiet. Filmen går i limbo, är en dansk version av ”Scarface” med en brutal verklighet, dyster humor och en historia utan vinnare. Förvisso spelas huvudrollen av förra porraktrisen Victoria Carmen Sonne, men varför det ska motivera en porrscen övergår mitt förnuft.
”Andið eðlilega” (”And breathe normally”, isländsk, regi Ísold Uggadóttir). Gripande drama om en white trashkvinna (Kristín Thóra Haraldsdóttir), ensamstående med en tioårig son, som i sitt nya jobb som passpolis kommer i kontakt med en afrikansk flykting (Babetida Sadjo) på väg till Kanada. Välspelad, vemodig, men med ett hoppfullt slut.
Summering:
Det är klart att det inte är optimalt att upprätthålla tjänsten som nöjesreporter med sidor som ska fyllas och filmtittande parat med intervjuer. När det dessutom smög sig in ett bröllop som kapade torsdagen, fredagen och lördagen när festivalen övergått i februari ströps ju tiden för närvaro i salongerna. Är ändå nöjd med mitt deltagande och lite tagen av att ha varit nära Alicia Vikander, Juliette Binoche, hälsat på Laurie Anderson och få se att Hedda Stiernstedt är lika vacker i verklighet som i tv-serien ”Vår tid är nu”. Plus alla möten med vänner, kollegor och filmarbetare tillsammans med det som skapats för duken. Stort.
kaimartinblog 