Revy:

HITTEPÅ – en fejkad revy på världens röra

!!!!

Har greppet. Falkenbergsrevyn är genomproffsig och underhållande.

Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Falkenbergs stadsteater

Publik: Utsålt.

Bäst: Musiken svänger så det är svårt att sitta still.

Sämst: Några nummer sugs det lite för länge på.

Fråga: Finns det någon nyårsrevy i Göteborg 

Min relation till Falkenbergsrevyn är dålig. Mitt fel, förstås. För förutom en uppsättning (som jag tyckte var så där) som landade i Kajskjul 8 för kanske tio år sedan har jag inte sett en enda på plats. Illa, förstås, och något som har behövts ordnas upp. Faktum är att efter förra årets tv-sända revy lockades jag och väl på plats nu finns det fog för att stämma in i kören av hyllningar.

Om detta är landets bästa nyårsrevy vet i katten, av den enkla anledning att jag inte varit land och rike runt för att se dem alla. Men det här är ett vältrimmat och sammansvetsat gäng som kan sin sak ut i fingerspetsarna. Tillsammans har de skrivit manus, filat på de 24 nummer som presenteras med en rasande fart. Kulisser och rekvisita att snickrats, kostymer sytts, regi har tagits (utmärkt jobb av Mats Sundelius), danssteg har utförts efter Emelie Hog Sandelius koreografi… ja, ni förstår, det är en grannlaga uppgift som Falkenbergsrevyn tar på sig år efter år.

Har man dessutom epitetet om ”Sveriges bästa nyårsrevy” är det ju i sig en trigger, där varje nytt år ska övertrumfa det förra.

Nå, nu är ju mitt trackrecord gällande Falkenbergsrevyn inte så gott, så jag låter bli att jämföra och ser det jag ser i stadens Stadsteaters intima och inbjudande salonger.

Med en vridscen har föreställningen ett försprång fram många andra. Den ger utrymme för tempo i scenförändringarna och med Fredrik Dillbergs smarta scenbygge blir det inte en sekund av tristess eller generande longörer.

Orkestern är en given del av ensemblen, med repliker, danssteg och förstås musik som är tajt arrangerat och spänner över mycket. Kapellmästare Bernt Bengtsson är inte bara en groovy basist utan en utomordentligt underhållande scenpersonlighet. Med sin kombo – Bertil Schough (keyboard, gitarr, dragspel och sång), Beppe Wackelin (trummor) njuter av sitt sväng och är musikens givna motor tillsammans med Bernt Bengtsson – blir det drag i bänkraderna. Lägg till detta att samtliga i föreställningen trakterar instrument, så är det lätt att förstå att det blir tryck i salongen.

Sagor ut verkligheten. Håkan Runevad försöker med hittepå för Linnea Lexfors

och Bengt Ivarsson. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Med andra ord har resterande ensemble en krattad manege för sitt framförande. Det utnyttjar den till fullo. Rutinerade och skickliga Anna Bromee har full kontroll både ensam och tillsammans med de andra. Lena Petersson, trogen Falkenbergsrevyn sedan år tillbaka, har en sprudlande utstrålning, välavvägd tajming och en klockren röst i inte alltid så lättsjungna låtar. Nykomlingen Linnea Lexfors visar på pondus och är en självklar scenauktoritet. Bengt Ivarsson är lågmält effektiv i sin humor och sina karaktärer. Så då Andreas Sköld, som förstår att utnyttja sin längd och sin mimik på ett sätt som minner om Martin Ljung, pauseringarnas och tystnadens regent.

Ja, ni förstår. Här är ett gäng som har spetsat sina kvaliteter och har förstånd att stötta varandra till stordåd.

Falkenbergsrevyn vågar vara lokal men med ett både nationellt och internationellt perspektiv. Aktörerna litar på sina egna utseende och behöver inte masker eller peruker till överdrift för att skapa sina karaktärer. Desto större effekt då så väl sker.

Mitt bland all stoj och gamman vågar man dessutom andas ut och släppa in allvar, som hyllningen till Hasse Alfredson eller terrorattentatet på Drottninggatan i Stockholm i april.

Ingen kommer undan Falkenbergsrevyns satir. Foto: BOK HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Det skapar djup och effektfull bredd till föreställning, som annars är smockad med händelser från 2017: Metoo-rörelsen får rättmätigt utrymme. NRM:s demonstrationer, främst i Göteborg, raljeras det över. Håkan Hellström lånar sin ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” till händelsen med förre finansministern Anders Borg (ni får själva lista ut refrängen). Leif Östlings raljanta ”Vad fan får man för pengarna” tonsätts till Mikael Rickfors ”Vingar för pengarna”. Kim Jong-Un och Donald Trump dyker upp, förstås… och ja, så håller det på.

Jo, Håkan Runevads Fågelskådar’n är en tradition och tillika publikfavorit. Inte i år. Men jag tror å andra sidan ingen blir besviken över att Fågelskådar’n ekivoka mamma dyker upp istället.

Mycket positivt, alltså. Men här och var finns det säckar som med förtjänst kan knytas ihop bättre. Å andra sidan, hade det varit en fulländad premiär skulle gänget varit fullblodsproffs. Det är det inte, även om det är lätt att tro det.

Jag tror bestämt att jag återvänder 2019.