Opera

ARIADNE PÅ NAXOS

Fellinisk. Göteborgsoperans uppsättning av ”Ariadne på Naxos” landar i Fellinis filmiska 50-tal. Foto: MATS BÄCKER

Av: Richard Strauss.

Libretto: Hugo von Hofmannsthal.

Dirigent: Patrik Ringborg med Göteborgsoperans orkester.

Regi: Rodula Gaitanou.

Scenografi/kostym: George Souglides.

Ljus: Simon Corder.

Koreograf: Victoria Newlyn.

I rollerna: Lars Hjorten, Mats Persson, Ann-Kristin Jones, Daniel Frank, Alexander Grove, Conny Thimander, Richard Laby, Herbjörn Thordarson, Sofie Asplund, Annalena Persson, Mia Karlsson, Matilda Paulsson, Anna Johansson, Daniel Hällström, Johan Schinkler, Vassilis Kavayas samt statister.

Richard Strauss och Hugo von Hofmannsthals ”Ariadne på Naxos” förtjänar egentligen sin egen opera. En första uppsättning som gick sisådär för att några år senare, omskriven och förändrad, nå större framgång.

Kanske har regissör Rodula Gaitanou förvecklingarna kring den hundra år gamla operan i bakhuvudet då hon gör den till sin egen. Med sitt starka, kreativa team – scenografen och kostymdesigner George Souglides, ljusdesigner Simon Corder och koreografen Victoria Newlyn – blir det en fröjd för ögat.

En coffetablebok om italienske regissören Fellinis 50-tal i filmstaden Cinecittà öppnade för föreställningen på Göteborgsoperan. Raskt blir dramat ”Ariadne på Naxos” ett slags metaopera, en filminspelning med skådespelare, kameramän, vaktmästare, kompositörer i första akten, för – allt annat än tystnad – tagning i den andra.

Scenen är magnifik, spelplatsen ett sammelsurium med mängder med folk, filmdivor som vill ta plats, den rastlöse filmkompositören (Ann-Kristin Jones) som vill ändra allt och Sofie Asplunds skälmska Zerbinetta, som ser möjligheter i förändringarna. Och är det inte Fellini själv som smyger i kulisserna!?

Paradroll. Sofie Asplunds Zerbinetta är en utmaning – både för röst och agerande.

Foto: MATS BÄCKER

Jo, det är ett djärvt spektakel i första akten, intagande för ögat, men utmanande för örat.

I andra akten är det mer stramt. ”Ariadne på Naxos” ska filmas, på klippan ligger hon, Ariadne (Annalena Persson), nedanför slingrar de förföriska Najaden, Dryaden och Echo (Mia Karlsson, Matilda Paulsson och Anna Johansson), som hämtade från något gothdisco, ålandes och prålandes till excellent sång. Där finns den musikaliska skärpan och stringens. Och om det sceniskt är mindre utmanande så står sången för det djärva. Annalena Persson kvider liggande sina kval. Nedanför försöker Sofie Asplunds Zerbinetta och hennes gycklare i något slags commedia dell’art skingra hennes mörker. Samtidigt pockar känslorna i Zerbinettas hjärta på uppmärksamhet och hennes elva minuter långa aria är spänstig koloratur, som är både skickligt och känsligt utförd. Operasång av svåraste arten.

En spännande uppsättning. Men idén med Fellinis filmstad och filmatiseringen gifter sig aldrig riktigt med Richard Strauss egensinniga musik. Även om mötet, sångduellen mellan Daniel Franks Bacchus och Annalena Perssons Ariadne är värt att applådera.