När min vän S ringer på onsdagsmorgon är jag egentligen för trött för att svara ja. Mars månad, ja en del av februari har varit tätt offensiv och höggradigt intensivt både på jobbfronten och vid sidan; jag/vi har ju ett 40-årsjubileum med Kai Martin & Stick! som ska sjösättas med stor fest på påskdagen, 1 april.

Men… jag tackar ja på frågan om jag vill spela med Frölunda Oldtimers i en och en halv timme i Frölundaborg, onsdag kväll. Jag blir inringd då och då, trots att jag inte har några andra meriter gällande Frölunda än som åskådare och det inkluderar den J20-match jag spelade i Frölundaborg 1974 eller -75 med mitt dåvarande lag MPHC. Mitt lag hade året innan gjort en stark säsong som juniorer och klarar sig väl i tuff konkurrens. Men nu var flera av dem överåriga, vilket inkluderade den duktiga målvakten. Det blev alltså jag mellan stolparna och med skrattande kamrater på läktaren kunde matchen summeras 21-1, eller någonting. Nå…

Att spela med Frölunda Oldtimers kräver sitt kynne. Backspel eller försvarsspel är det inte tal om. Snabba spelvändningar, rappa pass och swisch så är anfallet en kontring.

De senaste gångerna jag har varit med har det varit rejält med folk, då ökar också tempot väsentligt. Jag spelar med vita, som utmanas av röda, för kvällen befolkat med spelare med meriter från Bäcken och nyligen proffsspel i Tyskland. Det går fort. Men jag kan trösta mig med några legendarer i ”mitt” lag.

Normalt sett börjar jag alltid lite skakigt för att komma igång rejält och sedan dippa sista tio på grund av den intensitet som målvaktsspelet ger, för här handlar det om att vara alert hela tid och vätskepåfyllning i normal, lugn takt är bara att glömma.

Men nu inleder jag med en låg plock på ett närskott som får beröm av självaste Patrik Carnbäck! Japp, SM-vinnaren från 2003 med Frölunda och med meriter från Montreal Canadiens och Anaheim i NHL samt Kölner Haine i högsta tyska ligan. Han, nyss fyllda 50 år, är fortfarande en genial spelare med en speluppfattning som bländar och en puck- och klubbehandling som tjusar. I laget finns också Jonas Johnson, dubbla SM-guld med Frölunda (2003 och 2005) och Peter Berndtsson, Grumsfostrade spelaren som gått vägen från Färjestad, Örebro, HV71 till Frölunda (1989/90–1999/00) för att avsluta med två säsonger i Linköping. Lägg till detta Pontus Kåmark, meriterat fotbollsproffs med brons i VM 1994, en rapp skridskoåkare och hockeyspelare till och med TV-pucken anno dazumal.

Jo, det finns kvalitet och rutin, men beröm får man sällan. Därför var det förstås extra smickrande och höra jublet från båsen på den benparad 61-årige Kai Martin med spel från gamla division 2 ned till division 5 på meritlistan, kort efter den där inledande plockräddningen.

Det är alltid prestige mellan röda och vita. Trots leken är det vinst som gäller, för när hjälmarna åker på plockas också vinnarskallarna på de forna elitspelarna fram.

Jag har tur med stolpar och ribba, räddar en del och vi håller jämnt steg med röda, som är väsentligt yngre i sin formation än vita. Men med tröttheten tappar vi den – högst oväntade – försvarsviljan. För inledningsvis är alla samlade till försvar för att sedan i gemensam tropp gå till anfall.

Tröttheten märks på två vis. Målchanserna sitter inte och kontringarna blir tre mot en, två mot noll. Ja, det kan till och med vara så att jag ambitiöst täcker av första skytten, skyfflar mig vidare i sidled till den han passar med då passet går till en tredje gubbe finns ingen vit med och hjälper till. Eller en kontring där samtliga vita plötsligt åker för byte; det blir lätt ensamt då.

Självklart kroknar jag efter ett tag. Det avslöjas med att ljumskarna inte hänger med. Jo, tänjningarna går utmärkt. Men att knipa är det svåra och tar mycket mer på kraften. Därför blir det några lätta mellan benen.

Jag räknar ner efter 60 minuter spelade. Hinner dricka lite, men alldeles för knappt för att återställa all vätskeförlust. Tårna på högerfoten börjar ge krampkänningar och tiden rinner iväg väldigt långsamt samtidigt som röda dansar vidare i virvlande anfall.

Ett mirakel. 61-år gammal spelar jag fortfarande ishockey flera gånger i veckan. Med Frölunda Oldtimers blir jag extra trött. (Bilden är tagen för magasinet Kombis reportage om mig, som kom vid årsskiftet.) Foto: PATRIK OLSSON

Efteråt är jag helt slut, svetten rinner, understället är genomblött och jag tar sakta av mig skydden, fyller vattenflaskan igen, dricker girigt, förbannar en del insläppta puckar, men klappar mig ändå på axeln samtidigt som jag får höra uppmuntrande ord från med- och en del motspelare.

Jag inser både nu på bänken i omklädningsrummet och på isen, att herre min je vilket snabbt spel ishockey är och om det går fort här, hur fort går det då inte på elitnivå…?

Men det bästa är inte att tänka, utan att ta chansen när man får den. Tack för att jag fick vara med.

Första kvartsfinalen mot Malmö Redhawks följde i stort sett samma spelmönster som den mellan lagen i någon av de sista grundserieomgångarna. Frölundas puckinnehav var gigantiskt. Malmös försvars- och målvaktsspel var stringent och samlat.

Oscar Alsenfelt rankas som en old schoolmålvakt, som har lärt butterflytekniken sent. Att det gör att hans kropp slits och att han behöver vila. Men att snart 31-årige Alsenfelt skulle vara old school kliar jag mig i huvudet åt. Vad jag ser är en målvakt som kombinerar upprättstående spel, något du ser mer och mer av i NHL, med positionssäkerhet och ett starkt spelsinne. Han hamnar sällan på rygg eller mage, som hans kollega i andra målet gör. Det gör att han kommer rätt mot pucken, läser spelet och sällan behöver chansa och om han blir överspelad är han ändå tillräckligt stark i sitt spel för att komma rätt.

Tuffare mot Malmös försvar och målvakt annars är det adjö för säsongen.

Foto: TOMMY HOLL

Frölunda säger sig ha receptet, det vill säga in med folk på mål och spel i sidled. Absolut. Jag säger inte emot. Men… gör det då.

Trafiken in mot mål har varit alldeles för dålig, samtidigt som Malmös försvar har varit stadigt. Enda misstaget gav Frölundas reducering vid ställningen 2–0, men i övrigt lät Malmö Frölunda jaga lägen och bjöd på puckinnehavet just för att laget kan lita på sin målvakt. Visst skulle man önska att 38 skott mot mål skulle resultera i mer än ett mål. Eller att pepprandet i slutändan skulle gnaga ned Malmös försvar. Men det är ju detta skåningarna föresatt sig. Dessutom är Oscar Alsenfelt van vid mycket skott. Hans spel i Leksand för några säsonger sedan var i stora dela briljant och han trivs med att ha och göra.

Så gnugga, spela tätt på honom och tvinga både honom och Malmös försvar till rörelse, få dem ur sin stabila rytm och sitt till att skjuta högt, nära stolpe/ribba. Annars lär den här säsongen ta slut innan slutspelet börjat.

Just nu är det helvetes alla kval för bandydårar. Oavsett, nära på, vem som håller på vilka.

Jo, Frillesås kan ju jubla nära andra har det jobbigt. Deras sensationella direktpass till högstaligan är bara att bocka och buga samt lyfta på bandykepsen åt. Vilken bravad. Njut nu. Elitserien i höst blir tuffare och hur blir det med hemmaisen, som inte blev klar förrän sent…?

Men Hallandslagets säsong är över och spelarna kan bara titta på de övriga lagen i närområdet. Jo, IFK Vänersborg fick respass mot Sandviken, vilket var förväntat. Å andra sidan stred laget från lilla Paris väl och förlorade inte utan att ha bjudit upp till kamp. Visst, 3–0 i matcher till Sandvikens favör, men resultaten 6–2 (h), 4–2 (b) och 7–5 (h) är inte helt rättvisa. Vänerborg spelade jämnt mot flerfaldiga svenska mästarna.

Så Villa Lidköping då, som har haft Edsbyn på gaffeln. Dels med bortavinsten (3–1), den första förlusten på 16 (!) matcher för Edsbyn, och den grandiosa segern i Villa Villekulla med 8–2, då hemmalaget spelade en totalbandy som jag sällan eller aldrig skådat. Men Edsbyn vann på hemmaplan (6–4) och på bortaplan i Lidköping med 5–3 och plötsligt är matchserien kvitterade och avgörandet sker i Edsbyns kyrka i kväll. Olyckligt med spel i en kyrka för Villa del, det är ju söndag.

Jag tror dessvärre att Villa har försatt sin chans. Varför…? Jo, i den där fantastiska matchen förra lördagen skadades lagets mittlås, liberon och hörnspecialisten Martin Johansson. På en Edsbynhörna gick han i sedvanlig stil ut och täckte tufft och orädd, men skottet tog på högerhanden och tummen fick sig en smäll, som gjorde att Martin Johanssons säsong är över.

Ska Edsbyns målvakt Anders Svensson stoppa Villas desperata framfart…?

Foto: JAN WIRIDÉN

Man ska väl aldrig skatta en spelare högre än andra i ett lag, men Martin Johanssons väsentlighet för lagbygget kan inte nog prisas. Med andra ord, Villa får det tufft i Hälsingland.

Kareby har dominerat i damernas bandy, två förluster på hela säsongen och vägen mot finalen låg rak och utan hinder. Problemet var bara att AIK skulle besegras i semifinalen och redan i första matchen, den på bortaplan, gick det åt pipsvängen med besked. 8–1 i baken är ett resultat som är svårt att match i returen och, se, det gick inte alls. AIK klev stärkta av segern hemma ut som vinnare även på Skarpe Nord och vann med totalt 13–2. En nesa för Kareby av rang och definitivt en skräll. Visst, laget har fått spelare skakade och sjuka, men dippen efter VM har varit ihållande och nu blev den bråddjup.

På Skarpe Nord spelar också IFK Kungälv, som åkte ur elitserien på grund av dåliga finanser 2016. Första säsongen i allsvenskan var hyfsat stabil, men laget fick ändå se ett avancemang går ur händerna. Årets säsong har varit i limbo, snöpliga, inledande förluster parat med brist på is har gjort att laget gått kräftgång i tabellen. Men på slutet stabiliserades spelet, vinsterna kom och IFK Kungälv kunde med sin vinnande trend se sig an kvalspelet i positiv riktning. Men det har inte riktigt gått som laget önskat. Återigen har spelarna darrat och istället för iskalla i lägen då det behövs kyla har det blivit precis tvärt om. Onödiga poängtapp och försatt laget i ett prekärt läge inför den avslutande matchen mot Blåsut i eftermiddag. Förlust och det är adjö allsvenskan för IFK Kungälv och division I nästa.

Jo, den här söndag har sportdramatik utöver det mest.

Omständigheter har gjort att det inte har blivit någon resa den här säsongen till Lidköping för att se Villa i Villa Villekulla, lagets och stadens fina arena, för bandyfest. Det har istället blivit läsande av rapporter via appar, Bandypuls och sporadiska nedslag från riksmedia som kan tänkas göra någon telefonintervju. Det duger ju förstås inte.

Så när Edsbyns besegras bortais (3–1), lagets första hemmaförlust på 16 hemmamatcher, rinner det till och bandypulsen ökar markant. Jag rensar i kalendern och tar sikte mot E45, viker av vid Trollhättan och rusar vidare på riksväg 44 mot Lidköping på torra, fina vägar genom ett fruset landskap.

Jag väljer rätt dag. Dels så firar Villa 50 år som lag i högsta serien, det var då laget kvalade sig upp till dåvarande Allsvenskan. Dels firades stjärnan Johan Esplund för sina 300 matcher (det var i Edsbyn i veckan) och står med blommor i handen inför sin 301.

Men det var förstås på isen som det mesta skulle tilldra sig. Inledningsvis är det två lag som känner på varandra, spelet böljar fram och tillbaka där domaren Mikael Hillerius låter det bitvis tuffa spelet balansera på rätt sida gränsen. Få avblåsningar. Högt tempo.

I onsdags tog det 46 sekunder innan Villas underbarn Joel Broberg gjorde 1–0. Nu skulle det dröja (!) till 4.29 och då är det 21-årige Martin Karlsson, egen produkt, som trixar och knixar med kroppen i hög fart. En åker de dit och en åker de dit i Edsbynförsvaret, medan Martin Karlsson stävar rakt fram och tämligen enkelt, men inte desto mindre behärskat lyfter in matchens första mål förbi landslagsmannen Anders Svensson.

Det blev startskottet för ett sällan skådat spel i Villa Villekulla. Inte för att det var Vilda Villa med böljande, underhållande spel fram och tillbaka och utbyte av chanser. Nej, för att det var ett totalspel av hemmalaget över hela banan. Tajt försvarspel, som inte gav Edsbyn utrymme, snabba spelvändningar och tätt spel på motståndarna oavsett om de låg högt eller lågt i banan. Skickligt. Det gav resultat.

2–0 kom i elfte minuten. Noterbar på hörna, det som varit Villas akilleshäl den här säsongen. Det är Martin Johansson, uppoffrande libero, som tar tillvara på Johan Esplunds upplägg. 3–0 konkurrerar med Martin Karlssons första mål, och det är han sm gör det. Samma distinkta kroppsfinter som lirkar upp Edsbyns som Moses med sin stav en gång delade Röda havet.

Edsbyn har knappt haft ett skott på mål och de som runnit förbi det tätt spelande Villaförsvaret, där spelarna på hockeymanér täcker skott på skott, styr Jesper Thimfors förtjänstfullt undan. På tilläggstid tröttnat notoriske målskytten och lagkaptenen David Karlsson på att inte vara med i protokollet. 4–0 blir resultatet i halvtid och då hade ändå nämnde Karlsson en jättechans minuten innan, då alla (förmodligen inklusive han själv) trodde han var offside, men signalen ljöd aldrig och han fintade pliktskyldigt Anders Svensson för att lamt lägga bollen utanför målvaktens vänstra stolpe.

 Notorisk målskytt. Foto: LENNART REHNMAN

Men 4–0 i bandy, trots propagandaspel, kan snabbt bli oavgjort i denna blixtsnabba sport gällande både händelser och mål på plan. Men den här kvällen studsade ingenting Edsbyns väg. Laget saknade medicin mot den rasande effektiva bandy som Villa spelade.

David Karlsson gjorde sitt andra mål i andra halvlekens början. 5–0 och ett moloket Edsbyn försökte komma igen utan att lyckas.  Martin Johansson gör sitt andra mål, även detta på hörna och när sedan Petter Björling, talangen som den här säsongen blivit halv och gjort det bra, går luften ur Edsbyn. Spelet stannar av. Det är två lag som inte vill äventyra något och Villa vänder tillbaka, kurvar om och gör sporadiska attacker. Edsbyn, å sin sida, borde ha visat för sig självt att det fanns intentioner att bryta Villas spelsystem. Åtminstone för att ta med sig det till kommande match. Men icke.

Ändå händer det. Edsbyn jobbar till sig en hörna, som Martin Johansson på sedvanligt kamikazevis täcker i sitt rus. Men skottet tar illa. Högerhanden (armen?) tar stryk, han tvingas lämna isen och får uppsöka sjukhus för undersökning. Ett stort tapp av en viktig pjäs i laget inför jakten på SM-guldet.

Villa gör 8–0 genom David Karlsson med en kvart kvar att spela. Visst. Edsbyn putsar siffrorna med två mål (ett på hörna ett på distans), men ger ett blekt intryck. Det är ju ändå det lag som vunnit mest i årets Elitserie, om det än blev en andraplats efter Sandviken.

Nu väntar den tredje matchen. Nu på onsdag i Edsbyn och en helt ny match väntar med helt nya förutsättningar. Men konserverar Villa formen från de två senaste matcherna kan laget boka in sig på Studenternas om några veckor. Glöm dock inte tredje kvartsfinalen mot Västerås med stryk (och uppvaknande) med 7–1.

Minnen. Senast Villa spelade final på Studenternas 2012 bjöds det på strålande väder och strålande bandy. Dessvärre förlust med uddamålet mot Sandviken. Foto: KAI MARTIN

Fördel Villa, så här långt, och noterbart: hittills under kvart- och semifinalerna har laget elva målskyttar fördelade på 29 mål. Omöjligt för motståndarna att scouta, alltså, om det är Joel Broberg, David Karlsson, Johan Esplund eller Martin Karlsson som fokus ska läggas på. Det kan ju lika väl bli någon av de andra. I hemmamatchen mot Västerås lyckades ju Villaspelarna med att fördela de åtta målen på lika många målskyttar. Strongt.

Det har dröjt kanske för länge, för jag inser att jag inte sett en enda Frölundamatch i Scandinavium eller Frölundaborg sedan i höstas. Jobbet har kommit emellan och tiden har gnagt upp de möjligheter som funnits. Det är som det är.

Men när jag väl kommer iväg är det för en underhållande match med dramatisk förveckling från start. Det står 19.36 på den nedräknande klockan då Ryan Lasch stoppar tiden och hjälps av banan. Han har på något vis fastnat med foten, fått en vridning och kan inte stödja på benet. Han, som är en så viktig kugge i poängmaskineriet, utgår alltså i matchens inledning och riskerar att missa slutspelet.

Spelmässigt, när matchmaskineriet väl stånkar igång, bjuder på fartfylld ishockey, om än inte alltid så välspelad. Frölunda trycker på mot gästerna Malmö, skapar chanser som skicklige keepern Oscar Alsenfelt håller ifrån sig. Malmö, å sin sida, har ytterst lite att säga till om i Frölundas zon. Men målen uteblir i först perioden, för Frölunda klarar inte riktigt att vässa sina chanser. Men där den vassaste, där Pathrik Westerholms bara har att raka in pucken i öppen kasse hindras av en monsterplockning av Alsenfelt, som jobbade snabbt i sidled då han och laget egentligen var helt överspelade.

I andra jämnas spelet ut och trots powerplay lyckas Frölunda inte. Istället är det Malmö som flyttar upp spelet och Johan Gustafsson får visa att han har kvaliteter som målvakt, står upp mer än vad jag sett honom göra tidigare. Malmö får i slutet av perioden chansen i powerplay, då kontrar Mats Rosseli Olsen och driver mot mål utan att lyckas få pucken över mållinjen, men Alsenfelts räddning och försvarets rensning är bristfällig. Det öppnar för Jonathan Sigalet, som stormat med Rosseli Olsen, och han kan trycka in matchens första mål med sekunder kvar av perioden.

1–0. Jonathan Sigalet följer upp Mats Rosseli Olsens fina kontring och gör mål.

Foto: TOMMY HOLL

Tredje perioden är stissig utan att hålla kvalitet. Det är två ängsliga lag som värderar sina poäng i kampen om positionerna inför slutspelet. Malmö lyckas emellertid kvittera efter att ha stressat Frölundas backpar där Jonathan Sigaleth försöker lösa situationen med en pass in framför egen kasse som gästernas Erik Forssel utnyttjar.

Matchen går till förlängning som blir resultatlös och det ska till straffar för att avgöra matchen. Det blir målvakternas kamp, där Johan Gustafsson åter får visa sig på styva linan och han håller nollan i straffkampen. Istället är det Carl Grundström som avgör och räddar hem segern åt sitt Frölunda.

Avgörande. Johan Gustafsson hade fullt fokus under straffläggning och snöt samtliga Malmös straffar med stor skicklighet. Foto: KAI MARTIN

Men visst skulle Frölunda fixat detta tidigare. Laget har under säsongen varit flitigt på att skjuta, så också i den här kampen (26–19), men har svårt med effektiviteten framför motståndarmålet och på precisionen. Samtidigt så är Oscar Alsenfelt en av Sveriges främsta målvakter, så det är heller inte helt lätt att bryta igenom hans spel.

Dagen efter är det dags för åter en 2–1-vinst för Frölunda, nu borta mot Brynäs. Men då till kostnaden av en förmodad hjärnskakning på Mats Rosseli Olsen, en viktig pjäs i slutspelet. Där finns det risk för att det kan vara slutspelat för säsongen.

Samtidigt med matchen i Scandinavium utspelade stor dramatik även på större isytor. Villa mötte Edsbyn på bortais i semifinalen i kampen om finalplatsen i bandyn. Lidköpingslaget lyckades vinna med 3–1, två mål av 18-årige talangen Joel Broberg; Edsbyns första hemmaförlust på 16 matcher. På Skarpe Nord ställdes IFK Kungälv mot Blåsut från Vänersborg, ett lag som alltså försöker kvala sig upp till den Allsvenskan som Kungälv vill fortsätta spela i. I halvlek står det 0–2, men Kungälv kommer ifatt. Ändå är det gästerna som lyckas svara med 2–3 och ställer till det för Kexlaget, som ändå, tack vare lagkaptenen Mikael Lindberg lyckas kvitter i 90:e minuten. En thriller, som jag följde via Elitrapport, Bandysveriges direktrapportering som egentligen är så där, men som ändå höjde pulsen rejält under de powerbreak som bjöds på i Scandinavium.