Mirakel på is

När min vän S ringer på onsdagsmorgon är jag egentligen för trött för att svara ja. Mars månad, ja en del av februari har varit tätt offensiv och höggradigt intensivt både på jobbfronten och vid sidan; jag/vi har ju ett 40-årsjubileum med Kai Martin & Stick! som ska sjösättas med stor fest på påskdagen, 1 april.

Men… jag tackar ja på frågan om jag vill spela med Frölunda Oldtimers i en och en halv timme i Frölundaborg, onsdag kväll. Jag blir inringd då och då, trots att jag inte har några andra meriter gällande Frölunda som åskådare och det inkluderar den J20-match jag spelade i Frölundaborg 1974 eller -75 med mitt dåvarande lag MPHC. Mitt lag hade året innan gjort en stark säsong som juniorer och klarar sig väl i tuff konkurrens. Men nu var flera av dem överåriga, vilket inkluderade den duktiga målvakten. Det blev alltså jag mellan stolparna och med skrattande kamrater på läktaren kunde matchen summeras 21-1, eller någonting. Nå…

Att spela med Frölunda Oldtimers kräver sitt kynne. Backspel eller försvarsspel är det inte tal om. Snabba spelvändningar, rappa pass och swisch så är anfallet en kontring.

De senaste gångerna jag har varit med har det varit rejält med folk, då ökar också tempot väsentligt. Jag spelar med vita, som utmanas av röda, för kvällen befolkat med spelare med meriter från Bäcken och nyligen proffsspel i Tyskland. Det går fort. Men jag kan trösta mig med några legendarer i ”mitt” lag.

Normalt sett börjar jag alltid lite skakigt för att komma igång rejält och sedan dippa sista tio på grund av den intensitet som målvaktsspelet ger, för här handlar det om att vara alert hela tid och vätskepåfyllning i normal, lugn takt är bara att glömma.

Men nu inleder jag med en låg plock på ett närskott som får beröm av självaste Patrik Carnbäck! Japp, SM-vinnaren från 2003 med Frölunda och med meriter från Montreal Canadiens och Anaheim i NHL samt Kölner Haine i högsta tyska ligan. Han, nyss fyllda 50 år, är fortfarande en genial spelare med en speluppfattning som bländar och en puck- och klubbehandling som tjusar. I laget finns också Jonas Johnson, dubbla SM-guld med Frölunda (2003 och 2005) och Peter Berndtsson, Grumsfostrade spelaren som gått vägen från Färjestad, Örebro, HV71 till Frölunda (1989/90–1999/00) för att avsluta med två säsonger i Linköping. Lägg till detta Pontus Kåmark, meriterat fotbollsproffs med brons i VM 1994, en rapp skridskoåkare och hockeyspelare till och med TV-pucken anno dazumal.

Jo, det finns kvalitet och rutin, men beröm får man sällan. Därför var det förstås extra smickrande och höra jublet från båsen på den benparad 61-årige Kai Martin med spel från gamla division 2 ned till division 5 på meritlistan, kort efter den där inledande plockräddningen.

Det är alltid prestige mellan röda och vita. Trots leken är det vinst som gäller, för när hjälmarna åker på plockas också vinnarskallarna på de forna elitspelarna fram.

Jag har tur med stolpar och ribba, räddar en del och vi håller jämnt steg med röda, som är väsentligt yngre i sin formation än vita. Men med tröttheten tappar vi den – högst oväntade – försvarsviljan. För inledningsvis är alla samlade till försvar för att sedan i gemensam tropp gå till anfall.

Tröttheten märks på två vis. Målchanserna sitter inte och kontringarna blir tre mot en, två mot noll. Ja, det kan till och med vara så att jag ambitiöst täcker av första skytten, skyfflar mig vidare i sidled till den han passar med då passet går till en tredje gubbe finns ingen vit med och hjälper till. Eller en kontring där samtliga vita plötsligt åker för byte; det blir lätt ensamt då.

Självklart kroknar jag efter ett tag. Det avslöjas med att ljumskarna inte hänger med. Jo, tänjningarna går utmärkt. Men att knipa är det svåra och tar mycket mer på kraften. Därför blir det några lätta mellan benen.

Jag räknar ner efter 60 minuter spelade. Hinner dricka lite, men alldeles för knappt för att återställa all vätskeförlust. Tårna på högerfoten börjar ge krampkänningar och tiden rinner iväg väldigt långsamt samtidigt som röda dansar vidare i virvlande anfall.

Kaitrött

Ett mirakel. 61-år gammal spelar jag fortfarande ishockey flera gånger i veckan. Med Frölunda Oldtimers blir jag extra trött. (Bilden är tagen för magasinet Kombis reportage om mig, som kom vid årsskiftet.) Foto: PATRIK OLSSON

Efteråt är jag helt slut, svetten rinner, understället är genomblött och jag tar sakta av mig skydden, fyller vattenflaskan igen, dricker girigt, förbannar en del insläppta puckar, men klappar mig ändå på axeln samtidigt som jag får höra uppmuntrande ord från med- och en del motspelare.

Jag inser både nu på bänken i omklädningsrummet och på isen, att herre min je vilket snabbt spel ishockey är och om det går fort här, hur fort går det då inte på elitnivå…?

Men det bästa är inte att tänka, utan att ta chansen när man får den. Tack för att jag fick vara med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s