Har varit trogen Way out West sedan starten 2007 undantaget ett år, då intresset hade sinat och livet ville annat. Samtidigt kunde jag då sitta hemma och höra det jag missade, med en aningens besvikelse över felbeslutet.
När jag nu, 2018, skummar igenom festivalprogrammet känner jag att det är mycket av reprisernas festival; Iggy Pop, Mia, Arctic Monkeys, Patti Smith… Jo, det är många av artisterna och banden som går igen. När dessutom WoW väljer att sent fylla upp en lucka sent på fredagen med Popsicle, suckar jag tungt och tänker ”Ursäkta, men… bandet spelade en seg spelning på Liseberg i onsdags kväll, ska det uppmuntras med ytterligare en spelning igen två dygn senare…?”.
Men premiärdagen hade sina vinster och sina förluster, så som en festival oftast är.
Jag inleder med Sarah Klang, som jag hade äran att se på releasespelningen i februari. Var inte i extas då, men ändå tillräckligt förtjust för att vilja se om hon vuxit i kostymen som artist ytterligare. Det har ju under ett år gått undan för den unga damen.
En kvinnas starka röst. Foto: PETER BIRGERSTAM
Jag älskar verkligen artister, pura som rutinerade, som ger sig utrymme i kropp, själ och hjärta. Kanske mest nya, förstås, som vågar med högt huvud ge sig själv stjärnstatus. Sarah Klang är sådan. Kanske ruvar det ett dåligt självförtroende där inne. Men hon bryr sig inte. Eller… hon visar det inte. På Pustervik i februari fanns ett slags dekadans och ett jublande What the Fuck! Nu skir urkraft, bandmedlemmarna i vitt, Sarah Klang som är hon stadd att gifta sig i en klänning som lovar liv i nöd och lust. Känsligt, vackert, stort och starkt.
Ja, hon kastar snusen efter ett tag då andra kickar sätter in (inte ut i publiken som på Pustervik), greppar känslorna med stora famntag och sin generösa röst. Spelar sig igenom albumet ”Love in the milky way” och bjuder också på nya ”The new day”, som hon genast avfärdar, med ett skratt och uppriktighet, som frikyrklig. Nå vi får se hur det blir med den saken arrangerad, inspelad, mastrad och nybakad.
Promenerar från tältet till Azaleascenen och Grizzly Bear, som på något vis är signifikativa för hur arrangörerna Luger en gång tänkte med Way out West i starten. Då, inspirerade av South By South West i Austin, Texas, handlade det om att bjuda in band som kanske hade en akta klubbscenskarriär för en större möjlighet och tog den. Grizzly Bear är en ny livebekantskap och jag tycker att Brooklynbandet håller för en större scen, även om det bländande solskenet kanske sög musten ur orkestern. Men deras drivna, smart arrangerade och underfundiga indiepop leker fram sina toner både lättsamt och listigt.
Rock i starkt solsken. Foto: KAI MARTIN
Tyske musikern Nils Frahm är ensam på scen med tusen och en klaviaturer och effekter. Suggestivt bygger han upp sina låtar till pulserande melodier som flyger vidare i oändliga möjligheter och loopar. Tänk Tangerin Dream i ett möte med Bo Hansson i något slags uppdaterad version. För den med tålamod var det säkert en upplevelse; jag saknar det och blev rastlös.
Ett möte mellan suggestiv krautrock och Bo Hansson. Foto: PETER BIRGERSTAM
Brittiska soulsångerskan Jorja Smiths karriär har knappt börjat. Hennes debutalbum ”Lost & found” kommer tidigare i år och visar på en kvinna som med bravur fixar genren. Men på scen imponerar hon än mer med ett band som utseendemässigt inte riktigt matchar souldivan in spe, men som bäddar för hennes musik med soulfunkig elegans med r’n’b-driv. Dessutom är det imponerande att höra en publik som fullkomligt lyfter Linnétältet med allsång låt efter låt. Hade jag stått som nybakad artist och fått ett sådan mottagande hade jag fullkomligt smällt av.
Souldiva in spe. Foto: KAI MARTIN
ST Vincent är beklagligt nog en ny bekantskap. Å andra sidan är hennes, det vill säga Annie Clark, musik direkt underhållande och med en förening av Frank Zappa, Prince, Devo och Tubeway Army – hur det nu är möjligt – svindlande kul. Hennes scenshow är stram med drag av mutanter där hon, med sina färgstarka gitarrer, står med utsmetad läppstift. Hennes basist är omaskerad, men både keyboardisten och trummisen är anonyma män med något slags masker (tänk strumpbyxa men tätare), som markerar läppar, ögon och med blonda dalmasperuker. Hela gänget kör i blekbrunt, knappast signifikativt för den färgstarka musiken. Lägg till att under låtarna är allt närmast koreograferat. Men Annie Clark är snar till leenden och tackar frikostigt efter applåder och gensvar.
Färgstark. Foto: PETER BIRGERSTAM
Tar en snabb kik på Charlotte Gainsbourg, men… nja, jag tycker under de låtar som jag hör, att hon fastnar i det stereotypa och droppar av.
Istället iväg till Patti Smith, som ju var här för tre år sedan, men då på Azaleascenen. Nu är det Flamingo som gäller, lite större, och dessutom med nytt band som bland annat inkluderar sonen Jackson. Det blir en del covers, dressade efter Patti Smith, bland annat en angelägen ”Beds are burning” (Midnight Oil) och Dylans ”A hard rain’s a-gonna fall”. Hon är, så långt jag uppfattade, den enda artisten som fångar upp klimatkrisen och flyktingkatastrofen och öppnar för ett omfamnade för framtiden i ett brandtal. Engagerande och starkt, om än i samma kläder som då hon senast gästade Slottsskogen.
Mor och son. Foto: PETER BIRGERSTAM
Knappt hinner hon avsluta förrän generationskamraten och tillika rockikonen Iggy Pop tar över. Han är ju, trots sina 71 år, knappast en man som spar på krutet. Han far som en guttaperkaboll över scenen, går i klinch med sin publik, men bjuder däremot inte upp den på scen som vid tidigare Göteborgsbesök de senaste åren. Däremot är han generös med låtar ut sin katalog, där knappast någon av favoriterna saknades, oavsett om det handlade om Stooges- eller solokarriären.
Ikon och energispruta. Foto: KAI MARTIN (från spelningen med Stooges 2013)
Sheffieldbandet Arctic Monkeys avslutar på Flamingoscenen och imponerar på mig. De lyckas bjuda på en bra dynamik med ett drivet sväng, kolla låtar med lika cool attityd. Välklädda som bara britter kan vara på scen och med en lika stor dos engelsk arrogans, som funkar. Var tveksam till om bandet skulle klara en stor publik och en stor scen, men här fanns inga tvivel, oavsett om det gällde gruppen eller mig.
Jo, de har ju sin betydelse för den svenska indiepoprörelse, Piteåbandet Popsicle. Tillsammans med This Perfect Day, Wannadies, Brainpool och Eggstone startades ju en rörelse som klingade fint en bra bit in på 90-talet.
Men när Wannadies och Eggstone bet sig fast i själen lyckades alltid Popsicle flyga under min mentala radar. Hörde något spår där, något spår där. Tjusades till viss del av harmoniken, men låtarna ville aldrig leta sig in i hjärtat.
Och helt ärligt så var provokationen vid 1992 års Grammisgala, Fredrik Norberg i tacktalet önskade att medlemmarna i Arvingarna skulle dö i en bussolycka, enbart pinsamma redan då . Well, why liksom…?
Arvingarna har bestått. Popsicle återuppstår efter en förfrågan från Gröna Lund, som sedan också blev en från Liseberg och Nalen, för att nu också ha blivit en från Way out West, som apropå pinsamheter måste vara en av festivalens mest genanta. Jag menar, vad är poängen att sätta in en grupp som bara två dagar tidigare stått på Lisebergs stora scen…?
Nå, en livespelning är ju alltid upp till bevis. Så efter att gnissel- och skrammeldrottningarna i det utmärkta Rome Is Not A Town försökt piska liv i en väsentligt gles och loj publik breddes det plats för Popsicle.
Att fått en krattad manege av ett högenergiskt band borde ju vara bästa medicinen för popfarbröder från Piteå. Rena Viagran. Men att inleda med sursång från Andreas Matsson önskar jag ingen. När sedan stämsången, rätt väsentlig för pop, inte sitter så slocknar och kroknar mina öron snabbt.
Jo, det låtarna har sin harmoniska kvaliteter, men är också extremt daterade. Tiden har liksom inte kramat dem eller tagit hand om dem så väl. Sak samma med Andreas Mattssons röst, som kanske kunde räddats av en sänkning ett halvt eller helt tonsteg.
Konserten prisas av den nu åldrade publiken, de som var de hippa då för 20–25 år sedan. De har minnet i behåll från tiden som då var och det räddar förmodligen förtjusningen för fansen.
… och med en betagande utsikt mot de österrikiska och schweiziska alperna.
Jo, Bodensjöns norra strand är flack och bördig, fruktträdgårdar- och odlingar står på parad och genererar generösa skördar. På sjöns motsatta sida reser sig alperna, de blånande bergen, i en aldrig sinande konkurrens om reslighet och grace, den ena bättre än den andra.
Högt flyga de djärva. Foto: KAI MARTIN
På vår promenad mot svalkande böljan blå ser vi en zeppelinare som seglar på himlen fram och åter med djärv höjd. För en kostnad av 250 euro får man chansen; vi avstår, men tjusas av den tysta färden där uppe på himlens hav.
Lindau är en förtjusande stad med trånga gator, gränder och prång. Den mesta arkitekturen vittnar om omsorg och vård av det förgångna. Någon byggande skriker nytt och bristande omdöme, som om någon försökt göra ett onödigt uppror i en stilla miljö.
Med ögon känsliga för grönt. Foto: KAI MARTIN
Vi tar oss tillbaka till hotellet, behagar oss med eftermiddagens slummer i den heta hettan som stöddigt klättrat över 30 grader. Vi vill inte sinka dagen för mycket och ormar oss ur sängen och ned på byn.
Nu ska vi åter ta sikte mot Bil Gut Halles biergarten för den mat vi gick miste om kvällen som gick. Vi är i god tid, vädret ler i kapp med kvällen och Z, som står för finanserna, ställer sig åter i kön för beställning. Expediten känner igen henne och ber om ursäkt, tar med ett leende emot beställningen. Men då Z fiskar upp kontokortet blir expediten förfärad och ber åter om ursäkt och säger att de bara tar kontanter; intressant hipsterställe som lever i den ekonomiska forntiden. Nå, Z öppnar den kontanta kassan och lyckas på euron när att betala det etablissemanget ska ha. Maten är räddad, denna vår andra kväll i Lindau. Vi får ett nummer för vår beställning och den ropas snart upp på bruten tyskengelska och serveras på ett tippande bord. Tomatsallad med mozzarella, kyckling med ytterligare sallad instoppat i en glasburk, rödvin, vatten… det låter sig väl smakad.
Vi vegeterar. Ser på folk. Ett par ställer sig vid räcket ned mot vattnet och börjar medelst en selfiepinne fotografera sig själva. Hon med chic hatt, båda i blått, ton i ton, hon med en överdrivet feminin pose där hon lyfter ena benet och håller i sin hatt. Hon smäller av leenden, han är mer modest, men inte mindre beredvillig till att posera. En ung kvinna tillfrågas om hon kan ta fler bilder med en systemkamera som paret har. Så nya ställningar vid räcket innan paret är nöjt. Så upptäcker vi en liten grabb som går som en vilsen hund i parets släptåg. Även han klädd i blått, kanske sju, åtta år. När paret går följer han efter, men liksom på håll. Jag undrar om han tillhör, följer dem med blicken, reser mig upp och går med några stef för att jag ytterligare ska se om det är parets pojk.
Det narcissistiska paret. Foto: PAPA RAZZI
Jag ser hur paret poserar ytterligare längre ned mot staden, hur pojken dröjer i sina steg för att slutligen gå fram till duon för att slutligen få en klapp på huvudet, lite avmätt, av kvinnan.
Z:s och mina tolkningar om det nyss skedda öppnar för en novell, åtminstone, kanske två.
Jag går tillbaka, ställer mig vid räcket där paret tidigare stått. Ser en ångbåt som stävar ut på sjön. En äldre herre ställer sig bredvid och tilltalar mig på tyska, jag förklarar uselt på samma språk att jag dessvärre inte talar tyska och han fortsätter med elegant engelska. Han förklarar att båten är över hundra år, att den renoverades för fem år sedan med de flesta detaljer intakta, att båten paddelsystem är speciellt – och ja, när jag kikar ser jag de röda paddlarna driva båten framåt – men att båtens motor är utbytt från ångmaskin till en med dieseldrift.
För full och ny maskin. Foto: KAI MARTIN
Vi reser oss upp, går till kaféet bredvid, tar en glass och softar, som om vi behövde det, i solstolarna placerad på en arrangerad sandstrand. Vi har det behagligt, fortsätter för en promenad västerut, runt strandpromenaden som verkar vila på en befästning, där utkiksplatser är strategiskt placerade, men lätt sorglöst underhållet. Kvällen är ljum på gränsen till het, när vi rundar det gamla kruttornet och hospitalet öppnas det för en badplats som är frekvent besökt simmande, lekande ungdomar i vattnet och äldre som söker svalkan i närheten av sjön.
Vi går över Thierschbrücke, som är under ombyggnad, över järnvägen och åter in mot staden. Vi har ett kvällsmål att ta hand om, den flaska vin, det vatten vi köpt, de ostar och kex som inhandlats ska drickas och ätas på balkongen.
Värmen är slående när vi öppnar balkongdörrarna mot Lindaus nattliv. Ett par underhåller, där sångerskan är väsentligt bättre än mjäket kvällen innan. Men stämsången i ”Hallelujah” skär sig. Det gör inte vårt vin och vatten med osten och kexet. Vi samtalar, låtet kvällen svepa oss för natten.
Kvällsmat. Foto: KAI MARTIN
Onsdag morgon är starten på en ny etapp på vår resa och också inledningen på själva färdens epicentrum; det är i dag vi ska till Bregenz för att se uppsättningen av ”Carmen” på utomhusscenen, där själva skådeplatsen, iscensättningen av Bizets opera, sker på en scen som ligger i själva Bodensjön. Vi lockades ju av den då vi såg en utställning av operascenografi på Victoria & Albert i London då vi var där för Pink Floyd-utställningen som gick ner 15 oktober. Både Z och jag fastnade för ett finger, ville ha hela handen, sedan armen. Det var just skärvor av scenografen Es Devlins skapelse till ”Carmen”. Vi hade vårt väl för sommaren 2018.
Vi har valt att ta en långsam morgon med en utdragen utcheckning från rummet. Lämnar nyckelkortet prick elva och tar oss upp på gatorna i Lindau för ett fåfängt försök för Z att lyckas byta en blus, som inhandlats i fel storlek. Under tiden kikar jag in i en hattaffär med kvalitet. Men jag håller mig till ögonens tjusning av huvudbonaderna.
Z misslyckas, så vi går ner mot hamnen. Väl där ska vi handla något att dricka, men det är bara reda pengar som gäller, så Z får traska iväg till en bankomat. Väl tillbaka försvinner hon för att komma åter med en glass åt oss var.
Generös hustru. Foto: KAI MARTIN
Vi ställer oss i kön till båten från Lindau till Bregenz och ser den stäva in, packar oss ombord med vårt gepäck och ser Lindau glida ifrån oss efter några fina dagar.
Turen tar en knapp halvtimme, alperna kryper inpå och väl iland på den österrikiska sidan tar vi genast en rask promenad mot vårt hotell. Z har lyckats boka ett som ligger nära festplatsen, så vi passerar den när vi går mot vårt boende. Solen strålar, värmen trycker på, men vägen in mot scenen är också öppen. Vi bestämmer oss för att dra med oss våra väskor in för att se hur allt ser ut i verkligheten och ta en kik på våra platser.
Z har, förstår, även här ordnat de bästa. Vi sitter på andra raden, inte bredvid varandra, för det var uddaplatser vi fick, men med en slående utsikt över operafesten.
Skådeplats in spe. Foto: KAI MARTIN
Vi passar också på att boka bord för kvällen på den intilliggande restaurangen, ett bord för två, trerätters och vägen in till en fullbordad kväll.
Så fortsätter vi mot hotellet, kliver in i en byggnad som ser putsad ut på utsidan med sitt röda tegel, men lite mer stramt 70-tal på insidan. När vi kommer är förstås rummet inte iordning. Ingen fara. Vi får lämna bagaget, tar en fika.
Fika i Bregenz. Foto: KAI MARTIN
Istället går vi genom centrala Bregenz, efter lite debatt om rätt väg där Z vann då jag var på väg mot det intilliggande kasinot. Nå, min kompass kan inte alltid vara rätt inställd.
Vi passerar också det moderna resecentrumet, som ser ut som hämtat från Ale fast större, och passar på att fråga kommunikationen till Feldkirch, som vi ska till dagen därpå.
Vi har siktet ställt mot toppen, som alltid mot det bästa. För i Bregenz finns en kabinbana som kan ta oss upp till Pfänder och utsikt över det mesta – norr, söder, öster, väster. Z köper biljetter och lyckas köpa senior till mig och får tre biljetter. Hmm, en för upp-, en för nedresan för henne…?
Det är en milt kittlande färd och vi konstaterar att hon gör sin tredje kabinlifttur det här håret – Benalmádena, Gibraltar och nu, alltså, Bregenz. Bodensjön försvinner i närbild och öppnar sig i panoramat.
Uppför. Foto: KAI MARTIN
Väl uppe är vi på 900 meter, någonting, ser oss om på utkiksplatsen, men vill förstås upp på toppen av berget, som med alpiska mått mätt är beskedliga 1064 meter över havet.
Vägen upp är brant och det är bara att inse att den vägen borde vi ta som motionspass gånger tio under några veckors tid. Självklart är utsikten än mer bedårande där upp. Alperna öppnar sig med sina djärva toppar och branta dalar. Vi tjusas och njuter i det fantastiska vädret, försöker ana vilka vägar genom dalarna som går vart och fascineras över vad naturen har gett ifråga om skönhet och dramatik.
Sehr schön. Foto: KAI MARTIN
Högst ligger även en restaurang, så öl och bratwurst hamnar på mitt bord. Z köper något ugnspannkakeliknande med det kittlande namnet kaiserschmarren mot apfelmuss, mer efterrätt än regelrätt lunchrätt, om ni frågar mig. Men gott.
Österrikiskt mums och törstsläckaren. Foto: KAI MARTIN
Väl på toppen börjar Z intressera sig för sina två biljetter och inser att hon av någon anledning köpt dubbelt av kassörskan, som inte hanterade engelska så bra. Vi tog, efter inmundigandet av mat, promenaden nedför berget mot kabinbanan för nedfärd. Väl där återställdes återköpet raskt och utan krångel. Z hade plötsligt klirr i fickan och åtgärdade det genom att köpa en kraftigt nedsatt Tonkaskjorta, röd (inte grön som jag trodde) och väldigt svalkande material för fjällpromenader (kanske kommer).
Hettan är nu intensiv och 35 grader känns när vinden står stilla utan att darra det minsta. Vi tar oss till hotellet, får vårt rum, som är spatiöst och med en toalett utan handfat direkt till höger i den lilla hallen. Vi upptäcker att spolningen står på konstant och trots försök till åtgärder upphör inte det intensiva porlandet. Z går ned till receptionen och förklarar problemet, men flickan bakom disken är handfallen. Vid en ytterligare påstötning någon timme senare tas det mer på allvar, en ny receptionist ska se vad hon kan göra, men får inte tag på chefen för det hela och har dessvärre heller inget annat rum att erbjuda. Istället ska vi, när hon kommer upp till vårt rum, få 10 procent på kostnaden för rummet. Vi säger att vi fortsätter de förhandlingarna imorgon då chefen är på plats. Vi har ju viktigare saker än så i görningen. Detta ska bli vår stora kväll. Vi är exalterade. Jag så till den milda grad att jag packat ned allt för mycket för att komma i något slags operamatchande dresscode. Det blir det lätta gardet för farbror, blåa stretchchinos och en vit skjorta, som inte riktigt fungerar som en gördel för min svällande mage, och de lågt skurna strumporna från Lindau och de ljusbruna Lloydskorna från Köpenhamn 2008 med de brandgula skosnörena från Williamsburg den smällkalla vintern 2014. Z är som alltid smashing med små medel.
Vi går till restaurangen, får ett utmärkt bord för två, beställer av en chevaleresk kypare. Maten ska hämtas vid kantiner, förrätt, varmrätt och efterrätt. Det är lite bambavarning över det hela, men maten är bättre, om än inte tipptopp.
Mittag essen. Foto: KAI MARTIN
Vi har det oförskämt bra, men är också medveten om att det är lit regn på väg in, kanske också åska. Några bord längre bort sitter vår värdinna på hotellet i Lindau och Z frågar henne om prognoserna och får lugnade besked. Det kommer blåsa över och i princip ställs inga föreställningar in.
Skönt. Men en dryg timme innan föreställningens start 21.00 börjar regnet ackompanjera det allt mer intensiva mullrande där blixtarna lyser upp himlen med kraftiga ljussättning. Ovädret ber inte om ursäkt utan stormar in med full kraft. Det i och för sig välbehövliga regnet tvingar folk till skydd, Vår vertikalt ösregn piskar nu vinden i så att det faller från sidan. Sällskapet vid bordet bredvid och utanför oss flyttar sig längre och längre in. En röst meddelar att besked om föreställningen ska ske vid 20.30. Vid 20.30 kommer besked om att besked ska ges 21.00. Vid 21.00 kommer besked om nytt besked 21.10 och vid 21.10 blåser arrangörerna av föreställningen, den första inställda den här säsongen. Snopet är ett för vagt ord. Vi är tillspillogivna, förbannar vår otur, grämer oss, sitter kvar och äter efterrätten som knappt smakar i besvikelsen, efter att vi har fått jaga bort ett par som försökte sno vårt bord under tiden vid hämtade delikatesserna.
Finns det hopp när regnet faller och åskan dånar…? Foto: KAI MARTIN
Vid tio är det skenande skyfallet en smulare mildare och vi reser oss för att gå till hotellet. Z, förutseende av kyparen tacksam, hade sett till att betala redan innan kaoset nådde sin kraft. Vi har har av hotellet fått drinkbiljetter som något slags fåfängt försökt till plåster på såren för den stritt forsande vårflodstoaletten, så vi utnyttjar dem till… öl!
Suröl. Foto: KAI MARTIN
Det trösta föga och tänker att kanske kan en god natts sömn ge lindring, men väl till sängs möts vi av madrasser hårdare än Harry Callahan, Clint Eastwoods tuffe San Franciscosnut. Timmarna av sömn blir få, vi lämnar sovsalen till hotellrum och en skallande toalett utan saknad… fel, vi saknar att vi inte fick se föreställningen och besvikelsen blir inte mindre när vi är på plats i biljettkassan för att lösa återköpet av biljetterna. Det visar sig att paret bredvid precis har köpt biljetter till torsdagens föreställningen; så nära och så långt borta. Men vi hade ju inte, som andra, rest hela vägen från Japana för att se ”Carmen” i Bregenz. En tröst för tigerhjärtan.
När detta skrivs är det söndag. Söndag var det också då vi for. Eftermiddagsplanet till Bryssel tog oss efter landning där till Stuttgart där kvällen slagit till, mörkret lagt sig och tröttheten slagit till. Vi hade försökt proviantera på Bryssels flygplats efter den sköna flygturen över Kattegatt med ett lockande Anholt tusentalsmeter nedanför, in över Jylland, Ebeltoft, Samsø innan några få molnbankar skuggade färden vidare över Tyskland, Holland och Belgien, floden Senne och landets förtätade landskap, land och stad. Men maten blev några baguetter och mineralvatten, någon belgisk choklad och sedan take off.
Planen var ju klar. Fyra länder på några dagar där Bregenz och uppsättningen av ”Carmen” var huvudmålet, som skulle infalla på onsdagen. Fyra länder…? Jo, ja, det skulle bli fem.
Par på tur. Foto: KAI MARTIN
Stuttgart by night. En flygplats som inte var överväldigande stor, lite åt Landvetterhållet, men som smidigt föste oss ur terminalen och ned till tåget som lika smidigt tog oss in till en av dessa tusen och en säckstationer som finns i Europa, ja, kanske världen. Fast nu i de undre regionerna. Promenaden till hotel Unger var kort och knappast ens stärkande, värmen slog mot oss som en vägg och nattportieren såg väldigt tysk ut, om fördomen godkänns: lång, smal, hästsvans, litet tunt skägg och med en generös brytning på engelska. Rummet var spatiöst i brunton, men när schampo och tvål saknades gav sig Z på en tur ned till receptionen för att inte komma tillbaka…
förrän långt senare. Den vänlige nattportieren hittade inte något av det efterfrågade förrän efter en lång stund och jag hann undra om hon gett sig ut på en skattjakt by night.
Nå, väl i säng visade det sig att huvudänden i min säng lutade betänkligt. Jag vände mig om, kudden där fötterna skulle vara och viecversa, för att efter nattens toabesök känna längtan efter min hustrus närhet. Så jag lägger mig ner och söker efter henne, men når hennes fötter; hon har alltså gjort som jag.
Natten blir ändå god och luftkonditioneringen räddar svalkan under detta som ska bli en het resa.
Früstück, Stuttgart. Foto: KAI MARTIN
Frukosten är fantastisk, en buffé med det mesta: frukt, yogurth, kallskuret, olika sorters bröd, marmelad, korvar, omeletter, grönsaker… Vi äter som det anstår, sköljer ned allt med några baljor utmärkt kaffe. Så checkar vi ut, men får lov att låta bagaget stå enär vårt tåg mot vidare djärva mål inte går förrän vid fyra. Det fanns väl en ambition om att ta ett smärre grepp om Stuttgart, men under natten slog drömmen till och Boss outletshop i Metzingen lockade. När jag så fick med hustrun med på detta kommersiella vanvett blev det alltså inget turistande utan ett köpäventyr, shopaholicskadorna gjorde sig påmint.
Det blev tåg och en promenad genom Stuttgart Haubtbahnhof efter att fått hjälp av en rar, ung, engelskspråkig tyska som guidade oss genom biljettsystemet.
Stationen är under byggnation och jag hinner tänka fler än en gång om protesterna mot detta omfattande bygge som har med kommunikation att göra har varit lika starka som dem mot Västlänken…?
Westlink Stuttgart. Foto: KAI MARTIN
Utanför reser sig branta, resliga kullar med vinodlingar djärvt klättrande längs vår väg ut ur Stuggart. En stad hinner inte ta slut förrän nästa samhälle börjar. Tåget stannar nogsamt på varje adress, men det tar inte mer än en dryg halvtimme innan vi är framme i byn Metzingen som alltså hyser en vitt omtalad outletby. Det tar en tio minuter, en kvart att promenera genom den lilla staden och vi inleder, efter att hämtat en karta över området på informationen, med just Boss. Först ut provkollektionbutiken, som har en hel del roligt som inte ligger under det ordinarie sortimentet.
Jag provar, känner efter, provar igen, gör en catwalk för Z och provar nya plagg igen.
Om jag köpte något…? Det får ni se i höst.
Så vidare ut till den stora Bossbutiken som är gigantisk. Vi irrar runt, provar, känner, klämmer, roas och förskräcks, delar på oss för allt är så omfattande att det skulle ta timmar och åter timmar i anspråk om vi skulle göra på gängse sätt, det vill säga följa varandra steg och göra tummen upp eller ned för de plagg vi väljer på vägen.
Vi hade ju redan på Landvetter slagit till med en blus (Z) och ett par boots (jag), så egentligen var behovet inte så stort och dessutom var ju packningen lätt för de dagar nere på kontinentens förhöjda delar som vi skulle besöka.
Värmen accelererar, jag smiter in på Zegnas, Burberrys, Hacketts, Calvin Kleins och Armanis butiker för lite svalka och inser vilka enorma fynd jag gjort på mina loppisvändor. Z och jag förenas, checkar ut från galenskapen och för den nyfikne blev det kassar som sällskapade oss ut.
Vi går mot stationen, känner hungern slår till samtidigt som törsten. Tåget ska inte gå på 40 minuter, så vi hinner beställa in en bratwurst och en bier, som dunstar betänkligt. Självklart tar etablissemanget inte kort, så ansvarig för reskassekortet får pinna iväg till en bankomat. Men vi hinner både att äta, dricka och betala samt ta inkommande tåg mot Stuttgart.
Frestelser i Stuttgart. Foto: KAI MARTIN
Väl tillbaka har vi tid över och Z har bestämt sig för en kik i prylbutik under tiden som undertecknad hämtar bagaget på hotellet. Vi hinner också en snabb tur på Königsstrasse, gågatan med butiker som lockade med reapriser bättre än ute i Metzinger. Jag snubblar ned för trapporna till Benettons herravdelning och snubblar upp med en skjorta och ett par coola byxor för knappt 50 euro. Z hittar några blusar till sig och dottern samt en sjal.
Så ut. Mot centralen. Mot tåget. Mot Lindau. Vi har av någon oklar klokskap bokat förstaklass, som väl på plats visar sig vara i klass med SJ:s andraklass. Tåget blir snabbt fullt och mer än så, alla söker plats, men Z och jag sitter tryggt, om än med bagaget en stolsrad bakom oss. Vi har en färd söderut på drygt tre timmar och det tyska landskapet är förvånande flackt, folk går av, folk går på. Men först vid Friedrichshafen lättar det betänkligt. Vi har ju kommit upp till Bodensjön, men inte siktat dess vatten. Banvallen kantas nu av fruktodlingar: vin, päron, men framför allt äpplen. Så tuffar vi in i Lindau, denna fantastiska station belägen på en liten ö, som ändå hyser en rangerbangård för stora tåg som vårt.
Säckstationernas säckstation. Lindau. Foto: KAI MARTIN
Z är min guid i livet, så också nu. Hon pekar ut riktningen mot hotellet och vi promenerar några få hundra meter, som man gör i Lindau, och kommer direkt på hotel Schreier vid en gränd nere i hamnen. Eftersom vi kommer en timme efter att receptionen har stängt har Z fått instruktioner om hur vi ska komma in, via en kodbox och nyckelkort. Men det fungerar inte. Beredvillig personal på restaurangen hjälper till, via lite mackelemang med telefonsamtal med ägarna får vi hjälp av en man att komma in, blir lotsade till vårt rum och, tada! På bordet ligger kortet vi skulle haft, men som ägarinnan missat att lägga i kodboxlådan. Rummet är charmigt, luftkonditioneringen kämpar, men vi väljer att smälla upp balkongdörrarna och möta utsikten mot hamnen. Här ska vi stanna i två nätter och det gör vi rätt i.
Ett ljuvt rum i Lindau. Provvisning av Benettonkläderna samt utsikt. Foto: KAI MARTIN
Matintaget har varit magert under dagen, där vi mest ätit jordnötter med sälta och druckit vatten och Coca-Cola. Så när hungern slår till simultant blir det inte nådigt. Vi rör oss snabbt mot en restaurang som ligger precis mellan där järnvägsrälsen tar slut och den väldiga Bodensjön börjar.
Eil Gut Halle är en imponerande restauration och Z har gjort sin läxa väl. Inne i restaurangen finns en lyxbilsutställning, men också för tillfället rätt få med gäster. En vänlig man i baren rekommenderar oss att gå ut till biergarten utanför, så vi gör så. Z beställer samtidigt som jag sätter mig vid ett bord med utsikt för sägen. Här vill vi sitta länge. Men när hon väl är framme vid öppningen för beställningen på detta hipsterlikande ställe hör jag ett rop. Maten är slut. Snopna och sultna lommar vi iväg, tillbaka till hotellet, förbi detsamma i hungerns obeslutsamma grepp. Vi landar på ett ställe där friteringen är upphöjd till en konst, knappast det vi vill ha, men okej. så får vi reda på att kycklingen är slut och vi reser oss abrupt och går vidare. Så hamnar vi på restaurangen bredvid vårt hotell, beställer en trerätters meny, men får höra att köket kanske inte hinner innan det stänger. Förtvivlans väntan innan beskedet kommer att förrätten inte finns, men den går att ersätta. Servitrisen får kämpa med de sura svenskarna, men får så småningom över oss på rätt sida ju mer mat vi får i oss och med det röda vinet med mineralvatten svalkande bredvid. Nu uppstår den ljuva stunden vi jagat, kvällen är förvisso varm, men inte kvalmig, maten är god och sällskapet, som alltid, det bästa.
Men en lång dag fylld av intryck är till ända. Vi tackar och betalar, går de får meterna till vårt tillfälliga boende och låter sömnen famna oss i en rastlös dvala; värmen vill inte släppa greppet ens när solen vilar.
Morgonen är skön. Frukosten på det lilla hotellet utsökt och vi bestämmer oss för en båttur på sjön.
Båtfärd på Bodensjön. Foto: KAI MARTIN
Återigen ett klokt val. På sjön myllrar det inte bara av segelbåtar, där finns också svalkan. Vi gör en tur på två timmar med stopp i Bad Schachen och schweiziska Rorschach, får skönhet, höga berg och svalkande vindar. Väl tillbaka i Lindau strövar vi runt i makligt tempo, kikar på lite butiker, drabbas av vällingklockan och äter lunch hos en italienare, som serverar utmärkt pasta. Denna dag är vi på rätt sida gränsen, precis efter vår beställning stänger restaurangen för lunch och pausar inför kvällen. Begripligt. I köket är temperaturen hög och personalen slitet ont i hettan.
Mums och mättnad. Foto: KAI MARTIN
Vi fortsätter vår promenad. Bestämmer oss för att köpa ost, kex och vin att äta på balkongen efter kvällsvarden. En Nettobutik ger oss det vi behöver och precis innan har jag handlat två par låga strumpor för tre euro. Vi är varma, men fortsätter vår promenad runt Lindau, som är en liten ort med behagligt tempo, anrik, men också en semesterort som vet att sätta sina priser när det är säsong.
Altes Rathaus, Lindau. Foto: KAI MARTIN
Vi ser var man kan bada, men har också sett ut ett ställe som ser ut som ett kallbad. Så efter ett snabbt besök på hotellet för att ställa in varorna, drar vi iväg nu med badkläder nära till hands.
Kallbadhuset visade sig vara för endast medlemmar, så vi fick strosa vidare. Fann slutligen en plats vid en park med en trappa ned i det svalkande, nåja, vattnet. Hur som helst skönt och med en betagande utsikt mot de österrikiska och schweiziska alperna.
Im Bodensee man muss baden. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Syskonskap som svider. Lisa Parkrud och Susanna Halldén spelar systrar i familjedramat ”Törst” på Teater Tofta.
Teater Tofta, Tofta Herrgård.
Regi: Viktoria Folkesson.
Manus: Göran Parkrud.
Scenografi/ljus: Beate Persdotter Løken.
Kostym/mask: Agnes Parkrud.
I rollerna: Jill Ung, Lars G Wik, Lisa Parkrud, Susanna Helldén, Carl-Markus Wickström och Pia Edlund.
Spelas till och med 11 augusti.
Göran Parkrud kan sin Eugen O’Neill, sin Ibsen, Strindberg eller Lars Norén. Familjedramat ”Törst” visar på det och på en lyckad förmåga att hitta balansen mellan kaos och kärlek, helvete och harmoni.
Det är, förstås, spännande med nyskriven, svensk dramatik. Visst, här och var går det att ana på förhand händelseförloppet. Men pjäsen och skeende är ändå inte helt givna och rollerna krånglar sig ur de värsta stereotyperna med en skicklig ensemblen, som på det heta loftet vid Tofta Herrgård spelar så att svetten, i dubbel bemärkelse, lackar.
Teater Tofta möter sin publik intensivt nära. Men en pjäs som ”Törst” blir det att handlingen nära nog hamnar i knät på publiken. Jag gillar det. Vi blir mer än åskådare. Mer som gäster som bevittnar pinsamma uppträden. Tigande. Undrande.
Ramen är en familj som imploderar. Där varje steg är på krossat glas. Relationer som sinsemellan är på det klassiska temat kärlek och hat. Addera till detta otrohet, skilsmässa samt syskon som inte drar jämnt där förfördelandet ligger som ett obehandlat skavsår.
Susanna Halldén och Lisa Parkrud är förenade i sin syskonkärlek, men tävlar om allt och allas gunst. Var och en på sitt sätt. Jill Ung, mamman, gör uppror med sylvassa reflektioner, som också ekar i den äldsta dotterns (Susanna Halldén) sarkasmer. Lars G Wik är toffelhjälten som inte hyllas, som sopas under mattan i en färd mot ett accelererande känslokaos. Så på detta yngsta dotterns kärleksrelation med karriäristen (Carl-Markus Wickström) och den utmanande gestalten som Pia Edlund utgör i andra akten.
Ja, det blir intensivt. På samma gång en underhållande familjetragedi där de bittra skratten ekar i hopp om förlösning, som en pjäs som ett rollspel där familjen sakta försöker skruva sig ur skamgreppet. Och, ja, det gick att andas till slut – både bildligt och bokstavligt talat.
Showman. Ola Salo äter scenen och publiken. Foto: KAI MARTIN
Med: Charlotte Perrelli, David Lindgren, Mariette, Marika Carlsson, Ola Salo, Kamferdrops, Mendez, Christer Björkman, Ida Redig och Tommy Nilsson samt tiomannabandet lett av Robin Svensson samt dansarna och sångerskorna Lisa Stadell och Elin König Andersson.
Slottsskogen, Göteborg.
Bäst: Charlotte Perrellis röst är enastående.
Sämst: Synd att mikrofonen sprakar i hennes mest intima nummer.
Fråga: Är det så smart om ens tillåtet att köra med pyroteknik utomhus just nu…?
22 män och kvinnor på scen i ett koncept som är inne på sitt 16 år… Jo, Diggiloo är inarbetat, men är i år ändå kanske mer överraskande än på flera säsonger. Främst för artistuppställning. Flera rookies, om än etablerade artister, är ju både lite om att be om trubbel, som att anta en utmaning samtidigt som man öppnar nästan alla fönster på vid gavel för att vädra ut det gamla.
Nå, nu blir det inte så mycket av det. Visst, det är kul att se Ida Redig ta plats i ett kollektivt arbete. Hon som är en ensamvarg, som kanske i allt för många år inte släppt in någon, glöder i både teamwork och solistprestationer. Mariette är fostrad i Idolskolan, kan olika genrer och löper lätt mellan dem med både tyngd och lätthet. Kamferdrop gömmer sig inte bara bakom sina masker utan också bakom en identitet som artist som åtminstone inte jag får kläm på. Vill hon ens stå på scen…? Mendez medverkan är något slags alibi, oklart dock vilket. Jovisst, han är en charmig kille och en ok rappare på spanska, men när det kommer till sång skär det sig så illa att det blöder i mina öron. Christer Björkman har rent artistiskt inte mycket att komma med mer än schlagervinnaren 1992 och mer än så kan han heller inte erbjuda på scen. Trots franska chansoner, basker och knuten scarf runt halsen. Han räcker helt enkelt inte till.
Reder sig. Ida Redig jobbar utmärkt som en i gänget och för sig själv. Foto: KAI MARTIN
Det gör däremot Charlotte Perrelli och Ola Salo. Hon som, höggravid, sjunger fantastiskt oavsett som det är som schlager- eller italiensk smörsångerskadiva. Bravo. Han älskar ju att stå på scen, möta publiken, få den att äta ur sin hand och bjuda på elastiska sånginsatser – från the Arkbombasm till soul.
Men vad hände med den utlovade duetten dem mellan…? När jag intervjuad henne sa hon att de två skulle köra en version av U2:s ”One” à la mötet mellan Bono och Mary J Blige. Så blev det inte. Synd.
Så Tommy Nilsson, lång och trygg i sin sång, som bjuder på en hyllning till Lill-Babs i ”Hon”, den svenska versionen av Charlez Aznavors ”She”, som inte bara ger rysningar och tårar utan också stående ovationer. Både för sin insats, men kanske mest som en postum hyllning till den folkkära Barbro Svensson.
Marika Carlsson är komikern som ska bjuda på skratt mellan sångnumren. Hon är bra på det och hennes inledning med kärleksfull drift av riktiga Göteborgstanter är underbar. Men hon är så mycket mer och kan med starkt självförtroende plocka in fem minuter av allvar när hon speglar sig i sitt ursprung som adopterad, svart och lesbisk, för att öppna publikens hjärtan. Starkt och fint.
Diggiloo 2018 vilar på sin tradition. Utmanar inte något värst. Men är en stunds god underhållning denna den hetaste av somrar.
Efter en veckas intensivt matchande har agnarna sållats ur vete, bara de bästa är kvar. Med finalspel på Gamla Ullevi ställs så mycket på spets. Av alla meter som sprungits under de gångna matcherna ska nu ytterligare meter läggas till i ett allt eller inget. Allt bollinnehav är nu satt i brännande fokus. Varje misstag skärskådas i ditt minne efteråt, varje framgång bäddas in bland ljuva memoarer alltid värt att berätta.
Gamla Ullevis plan håller en hög temperatur, som väl egentligen alla planer under Gothia Cup-veckan. Jag hör en siffra om att det närmast spelytan är en temperatur på upp mot 40 grader, hur mycket svalare det är någon centimeter och vidare decimeter upp vet jag inte. Men varmt är det, hur som helst.
Jag hinner se några matcher: isländska Stjarna mot polska AP Top 54 i klass P15, IFK Göteborg–Right To Dream, Ghana, P17E och Norcal Premier, USA, mot Tokyo Verdy, F17E.
Det blir högklassig fotboll och stor dramatik. Polackerna är kraftfulla, islänningarna sega. Båda löpvilliga och tekniska, men utfallet i längd och storlek är till det polska lagets fördel. Det är också de som gör matchens första mål, som i andra halvlek kvitteras av islänningarna. Men AP Top 54 samlar sig till en kraftfull final i matchen som mynnar i ett skott från halvdistans som Stjarnas aningen för korte målvakt inte har en chans på. 2–1.
Punkterad match. Keanin Ayer har just gjort 2–0 till sitt lag. Foto: TOMMY HOLL
Så följer publikmatchen mellan IFK Göteborg och favoriterna, vinnarna tre år på raken, Right To Dream, som fostrat flera Häckenspelare. De har möts tidigare i turnering, till ghananernas fördel. Det är också Right To Dream som tar kommandot och efter en kvart gör Kelvin Ofori 0–1. Ett skott som IFK-målvakten försöker täcka genom att krympa utrymmet mellan benen när Ofori kommer ut snäv vinkel, men skottet passerar och Blåvittförsvaren stöter in bollen istället för ut. Right To Dream fortsätter spela ut ett Blåvitt som spelar ängsligt och tappar boll. Men i andra halvlek skiftar scenen. Redan i första minuten rullar IFK-spelarna upp ghananerna något vådligt och elegant, men belönas blott med ett rungande ribbskott. Hemmalaget fortsätter trycka på, har Right To Dream-spelarna i brygga. Men chanserna förvaltas inte, trots att gästerna får en man utvisad på grund av en våldsam och högspark. Jag räknar till ett skottläge som sitter tryggt i målvaktens famn utan större ansträngning och till ett inspel som passerar målvakten, men där Blåvitts spelare på kort avstånd och hela målet öppet skjuter över. Istället punkteras matchen med blott någon minut kvar av Keanin Ayer och 0–2 är ett faktum. IFK:s målman gör en förstklassig räddning, men återigen klarar den kvarvarande försvararen inte att rädda returen som inte såg helt omöjligt att klara.
Norcal Premier har rosat Gothia Cup de senaste åren med segrar i totalen. Nu ställs de mot spelskickliga Tokyolaget Verdy, som inför matchen hade 19–1 i favör. Det är också japanskorna som visar prov på ett bländande spel med lösningar på varje situation. Oavsett uppvaktning och hög press lirkar flickorna, var av flera bara är 14 år, sig ur situationen med precision och skicklighet. Det är också Kokona Iwasaki som rinner igenom och ensam med den skicklige amerikanske målvakten gör 1–0. Det blir 2–0 (Yuzuki Yamamoto) innan japanskorna får släppa in turneringens andra mål. Men längre än Madison Aysons mål i andra halvlek kommer inte amerikanskorna. Då har ändå japanskorna redan en bit in i första halvlek tvingats skifta målvakt på grund av en armbågsskada efter kollision. Istället dominerar Tokyotjejerna spelet och radar upp anfall på anfall, straffar Norcal Premiers inre försvar och utan duktigt målvaktsspel hade siffrorna blivit väsentligt mycket mer än 3–1, där slutresultatet gjordes av Yuzuki Yamamoto.
Jo, finalspelet i Gothia Cup innehåller både kvalitet och dramatik. Dagen blir i mångt och mycket juvelen i den fina Gothia Cup-kronan.
Den högdramatiska sista matchen, Göteborgsderby mellan Öis och Västra Frölunda, missade jag dessvärre. Men i P18-gruppen vann Öis, genom ett självmål.
Varför: Att leva på gamla meriter är en sak, men lura en jättepublik att se och höra skiten…?
”This ain’t rock’n’roll, this is genocide!”
Orden är David Bowies, de som inleder låten ”Diamond dogs” på albumet med samma namn. Det var 1973. Det är nu…
Med Guns n’ Roses på Ullevis scen, publikrekord i hårdrocksammanhang, och en hängiven publik som plågas i nära tre och en halv timme. En publik som hoppas på det magiska, men som torteras med falsksång av Axl Rose och fantasilösa gitarrsolon från Slash tillsammans med ett ljud som måste karaktäriseras som det sämsta någonsin på den stora arena; ett muller, som blott såg sitt ljud ungefär tio låtar in i setet för att blåsa bort och hämta andan och komma igen senare. Nyckfullt och hånande för den som till äventyrs ville höra något annat än ljudfällor slå igen.
Jag vet inte vad jag hade förväntat mig. Guns n’Roses lever på minnen från fornstora dar och spänner muskler som har förtvinat. Men nog hade jag trott att det skulle finnas någon klädsam ambition, en längtan att visa sin publik att det finns fog för storheten som gjort bandet till giganter. Men icke.
Här radar bandet upp covers, och det är verkligen covers, inte tolkningar: Wings, Misfits, Johnny Thunders, Soundgarden, Derek & the Dominos, Pink Floyd, Jimmy Webb, Velvet Revolver… Men, herregud, det är inte ett afterbeachband på Tylösand, vi snackar om! Det är Guns n’ Roses, som (jag vet) förvisso hela karriärer rosat sin marknad med covers, men i ett liveset?!
Det här är rockmusik som tar död på rocken på samma vis som dinosaurierna som föregick punken, som sedan kom att sopa banan på små och stora scener under några friska år i slutet av 70-talet.
Det är förvisso det enda positiva i detta elände, att ur något miserabelt kommer oftast något gott. För detta var humbug. Detta var inte rock’n’roll. Det var folkmord på arenarock.
Kreativitetsdynamo. Henrik Wallgren och Per Umaerus är en aldrig sinande källa av inspiration och idéer. Foto: PAULINA ULIANOVA
Manus: Henrik Wallgren Musik och sångtexter: Per Umaerus, Henrik Wallgren och Stefan Sporsén Regi: Robert W Ljung och ensemblen Ljud och ljus: Jimmy Olsson Foto: Polina Ulianova Affisch: Fredrik Ståhl inspicient: Eskil Lundgren I rollerna: Ingela Gathenhielm: Charlotta Lundgren John Norcross: Henrik Wallgren Michael Knie: Per Umaerus Trefingers-Billy: Martina Jakobsson Isak Browald: Stefan Sporsén
Regi: Robert W Ljung och ensemblen.
Manus: Henrik Wallgren.
Musik och sångtexter: Per Umaerus och Henrik Wallgren.
Medverkande: Henrik Wallgren, Martina Jakobsson, Charlotta Lundgren, Stefan Sporsén och Per Umaerus.
Ljud/ljus: Jimmy Olsson.
Inspicient: Eskil Lundgren.
Spelas till och med 28 juli på Brännö varv.
Efter ”Sköna skjut i skärgården”, ”Kyss mig shejk” och ”Kraken på kroken” är det dags för nya tag signerad duon Henrik Wallgren och Per Umaerus. Detta par som doppade i inspirationsflödets mest lekfulla och intensiva källa har ständigt något nytt hyss på scen på gång. Något som aldrig stannar i byrålådan, ett manus som aldrig förkastas eller en sång som inte tonsätts. Här finns en förtjusande gränslöshet och en generositet att med underhållning sprida glädje och – ibland – insikt.
Med ”Pirates of Södra skärgården – kungligt brev” slungas vi tillbaka till tidigt 1700-tal. Brännö är ett tillhåll för pirater. Den främste, Lars Gathenhielm, är precis som Karl XII, död. Gathenhielms hustru Ingela styr kaparimperiet med fast hand.
Till detta skapas alltså en fars utan spring i dörrar bakom och under presenningar på Brännö varv med glipor av en småbåtshamn i 2010-talet gläntande utanför.
Det blir med andra ord förvecklingar när de småkorkade piraterna Michael Knie (Per Umaerus) och John Norcross (Henrik Wallgren) på olika vis kurtiserar Ingela Gathenhielm (Charlotta Lundgren), som som änka ingått äktenskap med den filosofiske drömmaren Isak Browald (Stefan Sporsén). In dundrar piraten Christopher Condent, eller Trefingers-Billy, (Martina Jakobsson) på scenen och ränker kan smidas. I kulisserna, för att förstärka intrigen, smyger också Lasse-Maja, den ökände kriminelle som delvis bedrog utklädd till kvinna och som rent faktiskt levde ungefär hundra år senare (1785–1845). Men allt är möjligt i de kreativas värld.
Roande. ”Pirates of Södra skärgården” är trivsam underhållning. Foto:PAULINA ULIANOVA
Med en historia baserad på historien med historiska personer, alltså, kunde det bli dammigt. Istället blir det ändå ett livfullt och underhållande komiskt kostymdrama. Lite som barnteater för vuxna. För Wallgren/Umaerus är fenor på att hitta på, skapa spinn i sin berättelse och gör det gärna till musik. Här kommer så Stefan Sporsén till sin rätt. Kapellmästaren för Augustifamiljen (”På spåret” med mera) får dessutom uttryck för sin mer subtilt skådespelande ådra.
Om de tidigare föreställningarna har haft en underbyggande sensmoral om värnande om (skärgårds-)miljön och ekonomisk rovdrift är emellertid ”Pirates of Södra skärgården – kungligt brev” mer vag i sensmoralen. Här handlar det mer om att skojfriskt lura den ene för att bli lurad av den andra. Inte desto mindre roande.
Kungligt brev, förresten…? Ja, i pjäsen figurerar det så kallade Madagaskarbrevet från 1714; ett brev från 1400 pirater som ställer sig och sina 25 skepp till Sveriges förfogande för att göra en kaparstad av Majorna och den södra skärgården. Något som ska ha gått i stöpet med Karl XII:s död 1718. Men nu kom det till nytta.
Självgod. Kjell Wilhelmsen späckar sin Tartuffe utsökt. Foto: KAI MARTIN
Stallebrottet, Bohus-Malmön.
Spelas till och med 24 juli.
Regi och scenografi: Mirja Burlin.
Manus: Molières.
Bearbetning: Mirja Burlin och Maria Hörnelius.
I rollerna: Kjell Wilhelmsen, Regina Lund, Maria Hörnelius, Victor Trägårdh, Hanna Holmqvist, Bo Westerholm, Lilja Fredriksson, Lars Bethke, Challe Charlis, Adam Högblom, samt öns egna amatörer.
Koreografi: Camilo Ge Bresky
Musikarrangemang: David Sperling Bolander
Kostym: Matilda Söderling
Åh, ”Tartuffe”, detta skälmstycke till komedi som bedrägligt bor nära både med kaos och Lars Norén och som har ett så ljuvligt deus exmachinaslut. Mer än 350 år efter premiären ser pjäsen nytt ljus i den bohuslänska graniten i vackra spelplatsen Stallebrottet. Men det är inte bara vördnad inför ålder och sceninramning som imponerar.
Mirja Burlin och Maria Hörnelius har med kärlek, omvårdnad och lekfullhet tagit sig an Molières text, förpassat handlingen i något slags nutid, bjudit in såväl bofasta som sommargästande Bohus-Malmönbor. Och se, spelet kan börja.
Far och dotter. Orgon (Victor Trädgårdh) försöker övertyga sin dotter Mariane (Lilja Fredriksson) om något förträffligt – dumt. Foto: KAI MARTIN
Tartuffe, den självgode, bigotte tölpen spelad med förtjänst av Kjell Wilhelmsen i en av sin första komediroller, nästlar sig in hos Orgons familj och lindar den rike och faktaresistente Orgon (Victor Trädgårdh) kring sitt finger. Tartuffe som också tjusat Orgons lika faktaresistenta mamma, kärnfullt spelade av Maria Hörnelius. Det skapar naturligtvis ett farsartat ramverk som ekar frustande och lustfyllt i Stallebrottet.
Burlins och Hörnelius manus är troget förlagan, men också spänstigt humoristiskt med inpass och nutidsmarkörer, som uppskattas. Med Tartuffe som sakta lindar in sig mot makten, men så snart han avslöjas tar på sig offerkoftan för att värma sig med, speglar pjäsen också det politiska spelet i Sverige. Skickligt.
Lika skickligt har Matilda Söderling jobbat med kostym där barock, rokoko och krås möter Levisjeans, blingbling och fotbollsstrumpor i ett elegant mischmasch.
Det här är en föreställning med tempo, dramatik, slapstick, musik (mycket schlager från 60-tal till 2000-tal), sång, dans och humor.
Hanna Holmquist bereds mycket utrymme i första akten som den sanningsägande och klarsynta pigan, eller här au pairen. Hon som inte kan låta munnen tiga still när hon ser vad som sker när den lismande Tartuffe stormar på. Hon som försöker limma ihop kärleken när den i en komisk spinn sätts på prov för Mariane (Lilja Fredriksson) och den tilltänkte Valère (Charlie Challis). Här har vi en komedienn i vardande. Victor Trädgårdhs Orgon slukas av den lismande lögnare Tartuffe, men biter snart i ett surt äpple. Det är en bullrande karaktär som en Ulf Brunnbergfigur där han mot det blixtrande, humorfylld slutet genomströmmas av allt från Sven Wollter till Alfred i ”Emil i Lönneberga”. Mycket roligt.
Brett register. Regina Lund visar upp hela sitt register. Här med Lars Bethke.
Foto: KAI MARTIN
Regina Lund vårdar sin koketterande Elmire med brett register och hon visar att överspel inte behöver vara av ondo. Här underhåller hon från minsta vink, blink till största gest. Hon är också den som sjunger bäst.
Till detta en ensemble som tillsammans med amatörerna från ön, som skapar förutsättningar för denna underhållning.
Visst, jag kan ha min invändning mot att den gudsfruktande om än svårt bigotte Tartuffe har en tjänare som är buddistisk munk (något som i andra akten får ett märkligt stort utrymme). Men det är en randanmärkning. ”Tartuffe” i Stallebrottet är värd sin resa, oavsett om man kommer till fots, med bil eller båt.
Gôrtrist. Foto: WIKIPEDIA
kaimartinblog 