Konsert:

POPSICLE

!!

Popfarbröder. Foto: KAI MARTIN

Liseberg, Göteborg.

Publik: Knappt halvfullt.

Bäst: När Fredrik Norberg sjunger.

Sämst: När Andreas Mattsson sjunger.

Fråga: Var var Arvingarna…?

Jo, de har ju sin betydelse för den svenska indiepoprörelse, Piteåbandet Popsicle. Tillsammans med This Perfect Day, Wannadies, Brainpool och Eggstone startades ju en rörelse som klingade fint en bra bit in på 90-talet.

Men när Wannadies och Eggstone bet sig fast i själen lyckades alltid Popsicle flyga under min mentala radar. Hörde något spår där, något spår där. Tjusades till viss del av harmoniken, men låtarna ville aldrig leta sig in i hjärtat.

Och helt ärligt så var provokationen vid 1992 års Grammisgala,  Fredrik Norberg i tacktalet önskade att medlemmarna i Arvingarna skulle dö i en bussolycka, enbart pinsamma redan då . Well, why liksom…?

Arvingarna har bestått. Popsicle återuppstår efter en förfrågan från Gröna Lund, som sedan också blev en från Liseberg och Nalen, för att nu också ha blivit en från Way out West, som apropå pinsamheter måste vara en av festivalens mest genanta. Jag menar, vad är poängen att sätta in en grupp som bara två dagar tidigare stått på Lisebergs stora scen…?

Nå, en livespelning är ju alltid upp till bevis. Så efter att gnissel- och skrammeldrottningarna i det utmärkta Rome Is Not A Town försökt piska liv i en väsentligt gles och loj publik breddes det plats för Popsicle.

Att fått en krattad manege av ett högenergiskt band borde ju vara bästa medicinen för popfarbröder från Piteå. Rena Viagran. Men att inleda med sursång från Andreas Matsson önskar jag ingen. När sedan stämsången, rätt väsentlig för pop, inte sitter så slocknar och kroknar mina öron snabbt.

Jo, det låtarna har sin harmoniska kvaliteter, men är också extremt daterade. Tiden har liksom inte kramat dem eller tagit hand om dem så väl. Sak samma med Andreas Mattssons röst, som kanske kunde räddats av en sänkning ett halvt eller helt tonsteg.

Konserten prisas av den nu åldrade publiken, de som var de hippa då för 20–25 år sedan. De har minnet i behåll från tiden som då var och det räddar förmodligen förtjusningen för fansen.