Way out West 2018 – dag 1 repriser och surpriser

Har varit trogen Way out West sedan starten 2007 undantaget ett år, då intresset hade sinat och livet ville annat. Samtidigt kunde jag då sitta hemma och höra det jag missade, men aningens besvikelse över felbeslutet.

När jag nu, 2018, skummar igenom festivalprogrammet känner jag att det är mycket av reprisernas festival; Iggy Pop, Mia, Arctic Monkeys, Patti Smith… Jo, det är många av artisterna och banden som går igen. När dessutom WoW väljer att sent fylla upp en lucka sent på fredagen med Popsicle, suckar jag tungt och tänker ”Ursäkta, men… bandet spelade en seg spelning på Liseberg i onsdags kväll, ska det uppmuntras med ytterligare en spelning igen två dygn senare…?”.

Men premiärdagen hade sina vinster och sina förluster, så som en festival oftast är.

Jag inleder med Sarah Klang, som jag hade äran att se på releasespelningen i februari. Var inte i extas då, men ändå tillräckligt förtjust för att vilja se om hon vuxit i kostymen som artist ytterligare. Det har ju under ett år gått undan för den unga damen.

W0W11

En kvinnas starka röst. Foto: PETER BIRGERSTAM

Jag älskar verkligen artister, pura som rutinerade, som ger sig utrymme i kropp, själ och hjärta. Kanske mest nya, förstås, som vågar med högt huvud ge sig själv stjärnstatus. Sarah Klang är sådan. Kanske ruvar det ett dåligt självförtroende där inne. Men hon bryr sig inte. Eller… hon visar det inte. På Pustervik i februari fanns ett slags dekadans och ett jublande What the Fuck! Nu skir urkraft, bandmedlemmarna i vitt, Sarah Klang som är hon stadd att gifta sig i en klänning som lovar liv i nöd och lust. Känsligt, vackert, stort och starkt.

Ja, hon kastar snusen efter ett tag då andra kickar sätter in (inte ut i publiken som på Pustervik), greppar känslorna med stora famntag och sin generösa röst. Spelar sig igenom albumet ”Love in the milky way” och bjuder också på nya ”The new day”, som hon genast avfärdar, med ett skratt och uppriktighet, som frikyrklig. Nå vi får se hur det blir med den saken arrangerad, inspelad, mastrad och nybakad.

Promenerar från tältet till Azaleascenen och Grizzly Bear, som på något vis är signifikativa för hur arrangörerna Luger en gång tänkte med Way out West i starten. Då, inspirerade av South By South West i Austin, Texas, handlade det om att bjuda in band som kanske hade en akta klubbscenskarriär för en större möjlighet och tog den. Grizzly Bear är en ny livebekantskap och jag tycker att Brooklynbandet håller för en större scen, även om det bländande solskenet kanske sög musten ur orkestern. Men deras drivna, smart arrangerade och underfundiga indiepop leker fram sina toner både lättsamt och listigt.

IMG_1436

Rock i starkt solsken. Foto: KAI MARTIN

Tyske musikern Nils Frahm är ensam på scen med tusen och en klaviaturer och effekter. Suggestivt bygger han upp sina låtar till pulserande melodier som flyger vidare i oändliga möjligheter och loopar. Tänk Tangerin Dream i ett möte med Bo Hansson i något slags uppdaterad version. För den med tålamod var det säkert en upplevelse; jag saknar det och blev rastlös.

WoW14

Ett möte mellan suggestiv krautrock och Bo Hansson. Foto: PETER BIRGERSTAM

Brittiska soulsångerskan Jorja Smiths karriär har knappt börjat. Hennes debutalbum ”Lost & found” kommer tidigare i år och visar på en kvinna som med bravur fixar genren. Men på scen imponerar hon än mer med ett band som utseendemässigt inte riktigt matchar souldivan in spe, men som bäddar för hennes musik med soulfunkig elegans med r’n’b-driv. Dessutom är det imponerande att höra en publik som fullkomligt lyfter Linnétältet med allsång låt efter låt. Hade jag stått som nybakad artist och fått ett sådan mottagande hade jag fullkomligt smällt av.

IMG_1434

Souldiva in spe. Foto: KAI MARTIN

ST Vincent är beklagligt nog en ny bekantskap. Å andra sidan är hennes, det vill säga Annie Clark, musik direkt, underhållande och med en förening av Frank Zappa, Prince, Devo och Tubeway Army – hur det nu är möjligt – underhållande. Hennes scenshow är stram med drag av mutanter där hon, med sina färgstarka gitarrer, står med utsmetad läppstift. Hennes basist är omaskerad, men både keyboardisten och trummisen är anonyma män med något slags masker (tänk strumpbyxa men tätare), som markerar läppar, ögon och med blonda dalmasperuker. Hela gänget kör i blekbrunt, knappast signifikativt för den färgstarka musiken. Lägg till att under låtarna är allt närmast koreograferat. Men Annie Clark är snar till leenden och tackar frikostigt efter applåder och gensvar.

WoW13

Färgstark. Foto: PETER BIRGERSTAM

Tar en snabb kik på Charlotte Gainsbourg, men… nja, jag tycker under de låtar som jag hör, att hon fastnar i det stereotypa och droppar av.

Istället iväg till Patti Smith, som ju var här för tre år sedan, men då på Azaleascenen. Nu är det Flamingo som gäller, lite större, och dessutom med nytt band som bland annat inkluderar sonen Jackson. Det blir en del covers, dressade efter Patti Smith, bland annat en angelägen ”Beds are burning” (Midnight Oil) och Dylans ”A hard rain’s a-gonna fall”. Hon är, så långt jag uppfattade, den enda artisten som fångar upp klimatkrisen och flyktingkatastrofen och öppnar för ett omfamnade för framtiden i ett brandtal. Engagerande och starkt, om än i samma kläder som då hon senast gästade Slottsskogen.

WoW12

Mor och son. Foto: PETER BIRGERSTAM

Knappt hinner hon avsluta förrän generationskamraten och tillika rockikonen Iggy Pop tar över. Han är ju, trots sina 71 år, knappast en man som spar på krutet. Han far som en guttaperkaboll över scenen, går i klinch med sin publik, men bjuder däremot inte upp den på scen som vid tidigare Göteborgsbesök de senaste åren. Däremot är han generös med låtar ut sin katalog, där knappast någon av favoriterna saknades, oavsett om det handlade om Stooges- eller solokarriären.

IMG_2198

Ikon och energispruta. Foto: KAI MARTIN (från spelningen med Stooges 2013)

Sheffieldbandet Arctic Monkeys avslutar på Flamingoscenen och imponerar på mig. De lyckas bjuda på en bra dynamik med ett drivet sväng, kolla låtar med lika cool attityd. Välklädda som bara britter kan vara på scen och med en lika stor dos engelsk arrogans, som funkar. Var tveksam till om bandet skulle klara en stor publik och en stor scen, men här fanns inga tvivel, oavsett om det gällde gruppen eller mig.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s