Författare: Kai Martin

Jubel för Jeppe

Posted on av Kai Martin

Musikal:

JEPPE PÅ BERGET

!!!

Jeppe1

Stabilt. Marianne Mörck och Claes Malmberg garanterar underhållning. Foto: MAGNUS CIMMERBÄCK

Tjolöholm slotts sommarteater

Publik: Utsålt.

Bäst: ”Häng han högt” är musikalens clou.

Sämst: Volymen räckte inte för hela salongen.

Fråga: Var någonstans tog regissör Stefan Metz vägen i sammanhanget…? Eller hade han ”bara” glömts av i programmet?

Ludvig Hollbergs klassiska komedi ”Jeppe på berget” ställer frågan ”Alla vet att Jeppe super, men ingen frågar varför?”. En fråga som vi knappast får svar på i denna nyskrivna, norska, musikal gjord på den danska förlagan och nu iscensatt på Tjolöholms slotts sommarteater. Detta skandinaviska samarbete gör nu inte mycket för existentialistiska spörsmål utan tar mer fasta på dråpligheter och gör denna uppsättning med friska, humoristiska förtecken.

För med Claes Malmberg på scen och för all del Marianne Mörck och Robin Stegmar får man sin (över)dos humor. Härligt så.

Claes Malmberg spelar med förtjänst den försupne Jeppe, godhjärtad men svag för alkoholens lockelse som alltid vinner över vardagens plikter. Marianne Mörck är hans strävsamma hustru Nille, som trots alla minor i äktenskapet, märklig nog ger sin drulle till man nya chanser.

Alkoholens verkningar ger möjligheten för  sprettige baronen (Robin Stegmar) att spela den fattig bonden ett spratt. Plötsligt befinner sig Jeppe i baronens säng och tituleras just baron.

Det är dråpligt, skapar förvecklingar och väl spelat av en driven ensemble som skickligt skiftar i roller från drängar och pigor, till dryckesbröder- och systrar samt baronens entourage.

Men det här är ju förstås Claes Malmbergs show. Han hanterar Jeppe som sin egen och spelar oroväckande väl den berusade karaktären. Men gör honom också i hela sitt register mellan ömklighet, despotisk, törstig och förvirrad med glans. Självklart får han sitt utrymme för improvisation – inte en sommar utan den när Claes Malmberg står på scen.

Marianne Mörck är inte steget långt efter och plockar höga poäng när hon samtidigt som hon (fiktivt) matar hönorna också spelar dem och den irriterat galande tuppen. Med barnen i hand (återigen fiktivt) vänder hon sig mot publiken och säger ”Det är teater”, uppfodrande och med en vass glimt i ögat, för att vi inte ska missa föreställningens illusioner och trick. Men rent underbar är hon då hon växlar till sensuell och lidelsefull, när hon trånfullt spinner kring de unga män som kommer för att hämta Jeppe.

Så Robin Stegmar, som delar scenen med tre karaktärer – baronen/sekreteraren/domaren – men som framför allt som baronen skruvar till sin alltför korta scennärvaro effektivt med komisk spinn.

Den enorma ladan som rymmer Tjolöholms slotts sommarteater tjänar väl, även om ljudet emellanåt spelar ett spratt. Rent sensationellt är när gavelns mäktiga dörrar öppnas och slottet får tjäna som fond när baronen och hans sällskap gör entré. Så läckert och får publiken att fullkomligt sucka av förtjusning.

Jeppe2

Kuliss med verklighet. Tjolöholms slott får sin roll i ”Jeppe på berget”. Foto: MAGNUS CIMMERBÄCK

Det är också på sin plats att nämna Ulrika Wasséns kostym, från rustikt lantligt till pråligt elegant, där Convers och Foppatofflor samt pimpade sneakers får sina plats på scen. Snyggt.

”Jeppe på berget” är god sommarunderhållning till aningen blek musik, där inte många av sångerna fastnar. Inte så konstigt att det bereds plats för både Triads ”Tänd ett ljus” och Bee Gees ”Staying alive”. Men, som sagt, med Claes Malmberg, Marianne Mörck och Robin Stegmar tillsammans med en väl spelande ensemble kan man inte ha tråkigt.

Jeppe på Berget, premiär 11 juli, spelas till och med 11 augusti

Av: Hans-Petter Thögersen efter Ludvig Hollbergs roman från 1722.

Musik: Svein Gundersen.

Regi (?): Stefan Metz.

Svenska sångtexter: Stefan Livh.

Översättning: Leif Janzon.

Kostym: Ulrika Wassén.

Mask/peruk: Tiina Bengsson.

Koreograf: Ellen Lindström.

Ljus: Palla Palmé.

Ljud: Tobias Ödman.

Ensemble: Claes Malmberg, Marianne Mörck, Robin Stegmar, Ulf Eklund, Victoria Kahn Ellen Lindström, Nina Hammarklev, Carolie Ledstam, Henning Ledstam, Andreas Andersson och Hans Brorson.

Musiker: Benneth Fagerlund (arrangemang, kapellmästare, piano och kör), Martin Tallström (gitarr, lapsteel och banjo), Matz Nilsson (bas), och Per Boqvist (trummor).

 

Mäktigt men inte magiskt, Metallica

Posted on av Kai Martin

Konsert:

METALLICA

!!!

KAI_JN_2019_METALLICA__4621

Vet var metalskåpet ska stå. James Hetfield och hans mannar kan sin metalshow. Foto: JOACHIM NYWALL

Ullevi, Göteborg.

Publik: 64050.

Bäst: Publikens skoningslösa hängivenhet.

Sämst: Mellansnacket.

Fråga: Är det metalgenren som ska rädda arenakonserterna…?

När Metallica kommer till Göteborg startar bandet med att chilla ute på Marstrand. En privat sittning där en av bandmedlemmarna också passar på att bo. Med tanke på James Hetfields relations till ostron kunde det vara fatalt. Men bandet samlade energi för att krama ur den på scenen på Ullevi inför en rekordpublik – åtminstone beträffande hårdrockkonserter, där nu Metallica slog sitt eget och därmed alla andras metalbands publiksiffror.

Bandet paraderar in till Ennio Morricones ”The ecstasy of gold” där Clint Eastwood fladdrar förbi på de märkliga, snudd på transparenta storbildskärmarna. Showen kan börja och manglet är från start totalt. Metallica har under sina fantastiska 38 år gått från thrach metalungar till hårdrockkungar som vet hur att regera från scen. Det är mäktigt, om än inte magiskt.

KAI_JN_2019_METALLICA_4523

Kan sin metal. James Hetfield och Kirk Hammett bjuder publiken på metall. Foto: JOACHIM NYWALL

Det finns en känsla av slentrian i framförandet. Låtlistan tangerar de tidigare under World wireturnén. Men samtidigt är bandet dedikerat även en dag på jobbet. Kärleksförklaringarna från scen när James Hetfield pratar är omedelbart ömsesidiga. Publiken är hänsynslöst hängiven och det är ren skönhet att uppe från läktarhåll se fansens enastående entusiasm riktad mot bandet på scen.

Bandet kan uppnå ett enastående gung, även om Lars Ulrich inte är världens svängigaste och mest taktfast trummis. Då svajar Ullevi och publiken med den.

Överraskningarna är emellertid få, men när Kirk Hammett och Robert Trujillo framför, med Trujillo på fonetisk sång, Ebba Gröns ”Staten och kapitalet” uppstår både komik och kärlek till en allsång som med sin kraft överraskar bandet. Underhållning med det där lilla extra, även om det inte lät så vackert.

Fint är också när bandet, inklusive trummisen Lars Ulrich med trumset och allt, kommer ut på den yttersta scenen för publikkontakt från ”For whom the bells tolls” och några låtar framåt.

KAI_JN_2019_METALLICA_4600-2

Hårdrockkombo. Metallica söker publikkontakt – och lyckas. Foto: JOACHIM NYWALL

Metallica vet var metalskåpet ska stå. Gör ingen besviken, bjuder på starka kort som ”Nothing else matters” och ”Enter sandman” som extranummer, men har fortfarande några streck till innan de når elva.

1. Hardwired

2. The memory remains

3. Ride the lightning

4. The God that failed

5. The unforgiven

6. Here comes revenge

7. Moth into flame
8. Sad but true

9. Halo on fire

10. Staten & kapitalet

11. Frantic

12. One

13. Master of puppets

14. For whom the bell tolls

15. Creeping death

16. Seek & destroy

Extranummer

17. Spit out the bone

18. Nothing else matters

19. Enter sandman

Landslaget som rockar – oavsett var

Posted on av Kai Martin

Att följa svenska landslaget i fotboll under VM-veckorna har varit en fröjd. Oavsett om det varit hemma i tv-soffan eller framför en storbildsskärm vid Ocean vid Skrea strand.

Det är ett lag som på sedvanligt svenskt fotbollsvis startat på darrande ben för att sakta och smart ta sig vidare från gruppspel och sedan bjuda upp till dramatik, läcker fotboll, horribla misstag, vackra räddningar och snygga mål.

Kosovare Asllani har, 166 centimeter, vuxit till en gigant under turneringen. Tagit mer stryk än vad en spelare normalt klarar. Åker på en knock mot Nederländerna, reser sig i bronsmatch mot England, men efter sitt mål tackar välförtjänt för sig inför andra halvlek. Sofia Jakobsson som spring mil efter mil som om det inte finns någon ände på kraften och energin. Hittar möjligheter där ingen annan ser, finner den där fina luckan som gör 2–0 mot England möjligt. Poesi i rörelse och en rocker på plan.

Sofia

Rockar. Sofia Jakobsson njöt av varje sekund vid hyllningen på Götaplatsen. Foto: JOACHIM NYWALL

Linda Sembrant, mittlåset och spelstrategen som sällan gick bort sig och som hittade djupledspass vackra som gryningsljuset i december – ni vet, ögonblicket som är så hastigt att det är lätt att missa det.

Nilla Fischer, dominanten, som inte vek en tum och som slog krampen ur vader och lår som en besvärjelse. Ge upp…? Aldrig! Och hennes pannan är nog nu den mest kända vi har i Sverige.

Hedvig Lindahl, som på Ravellivis varit ifrågasatt, men som till OS i Brasilien visade på harmoni och blev en straffmålvakt av rang. Återigen visade hon sin betydelse, även om jag tycker att hon var – förutom vid andra spelmoment – snett ute på båda Englands mål (ja, även det bortdömda, där hon stod för nära stolpen).

Bakom allt Peter Gerhardsson – mannen som gjorde BK Häcken till en stadig kandidat till SM-guld de senaste tio åren – och hans team.

Ja, det är ett lag som visat klass, som vuxit med ansvaret och som förlorade finalplatsen med minsta marginal. Det är ingenting annat än att jubla, applådera och göra vågen för.

Insatsen har varit fantastisk och den har gått rätt in i den svenska folksjälen, oavsett varifrån man kommer.

_TH15499

Folkets jubel. Svenska landslaget fick möta en publik på nära 30000 som ville hylla bronsmedaljörerna. Foto: TOMMMY HOLL

För detta ska laget prisas och det blev Götaplatsen av förklarliga skäl, då Gamla Ullevi är tjejerna i landslagets hemmaarena. Det sticker emellertid i ögonen på skribenten och krönikören Emanuel Karlsten, som normalt sett är en klok karl. I en krönika i GP, som nu har blivit två,  menar han att bronset borde ha firats i Stockholm, med skäl som att det är rikets huvudstad. Aftonbladets Robert Laul går till svars i en underhållande attack och vidgar VM-perspektivet till något globalt – helt rimligt.

Jag, för min del, tar hem resonemanget till nationell nivå och undrar: Varför ta bort glädjen med en hypotetisk diskussion?

Jag var på plats på Götaplatsen (var Karlsten det…?) och njöt av både uppslutningen och den oförställda glädje som landslaget och dess team erfor under sin resa i den öppna bussfärden mot Götaplatsen. Det gick ilningar genom kroppen, ögonen tårades när jag inser hur stort, starkt och vackert det är för dessa tjejer som jobbar stenhårt för den sport de älskar, men under helt andra premisser och inför andra åskådarantal än vad deras manliga kollegor gör. Den stolthet de känner delar jag. Här är ett gäng som får vända på sina kronor för att göra det som är deras självklara val, att spela fotboll för det är det bästa och finaste som finns. Alltså oceaner ifråga om ekonomi i jämförelse med männen.

_TH15655

Vinnare. Trea i VM – vinnare hos folket. Helt välförtjänt. Foto: TOMMY HOLL

Där och då på Götaplatsen är Karlstens diskussion en ickefråga. Mellan 25000 och 30000 åskådare kommer för att hylla ett landslag som är värt det flera gånger om. Svenska fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson lockas, kuppartat (?), fram till sång; Åby Ericsons VM-favorit från 1974 där ”Vi är svenska fotbollsgrabbar” blir ”Vi är svenska fotbollstjejer”. Det är glädje, stolthet och skönhet – samt fokus på damidrott på ett sätt som är värdigt, spontant och rörande stort. En kröning av sportslig idoghet som gett en VM-medalj. Bronsmedaljen – och VM över huvud taget – är en seger långt utanför fotbollsplanen. Då passar en krönikör på att pilla ut den söta karamellen för att plantera in en sur istället.

Så dumt.

 

Krossade drömmar om vackra skor – varning för ilifos.se

Posted on av Kai Martin

Ni vet hur det är. Kommersialismens käftar slår igen när frestelsen pockar. Så var jag i Brighton i slutet av augusti 2018, strosade omkring i gränderna närmast stranden och nära den legendariska piren. Hittar en Dr Martensbutik inte långt ifrån där vi, mina vänner och jag, intagit en middag. I butiken finns ett par brandgula Dr Martens, uppfriskande i sin färg, klassiska skor från det snudd på evigt trendiga märket. Men dessvärre fanns ju inte dojjorna i min storlek. Slog allt ur hågen.

Och ändå inte.

Så för någon månad sedan började Z och jag leta Dr Martensskor av någon anledning och jag sökte efter den färg som jag sett i Brighton. Så dyker de upp på en hemsida till en kostnad av nära 700 kronor. Jag slår till, trots att jag bara för några månader sedan blivit lurad vid postordernäsan när jag beställde en zebrarandig skjorta av märket danska Lindbergh och fick en rutig av mindre känt slag.

Orange

Snygga. Men jag fick aldrig möjlighet att gå in dem. Skärmdump från fejksajten ilifos.se.

Jag försöker scanna av om sidan är trovärdig, Googlar och får en tumme upp. Affärens görs, pengar skickas genom cyberrymden och väntan kan börjas. Precis som med skjortan är tullen framme och vill ha moms, en vara blir plötsligt väsentligt högre och jag som inbillade mig – vid båda tillfällena – att jag handlade från en svensk sajt.

Men, nej, trots .se är inte ilifos.se svenskt och – ja – så här efteråt borde fler varningsklockor ha ringt. Men snålvattnet rinner lätt till när köpkraften drar.

IMG_6043

Lurad. Bruna, kinesiska lågskor…? Nej, tack. Foto: KAI MARTIN

Så… jag betalar momsen för att få varan och börjar sedan väntan. Det tar en och en halv vecka och i en Jiffypåse ligger min vara. Jag öppnar ärligt talat inte med förtjusning. Dr Martens levereras i kartong avsedd för skorna och med märkets logo på. Det här var något annat. Det stämde. Ett par bruna lågskor av ett okänt kinesiskt märke, där det enda  som stämde var att det var ett par höger/vänsterskor, att det fanns skosnören och sula till båda dojjorna. Resten var en avgrund av besvikelse.

Jag mejLar naturligtvis kundsupporten, men det har gått ett dygn utan svar och jag tror knappast heller inte att det blir något. Jag har blivit dragen vid näsan.

Värre är, som någon nogsamt påpekade, att jag borde ha reagerat på priset som var 682,8 kronor. Där borde varningsklockorna ha ringt något å det grövsta. Det är ju en prissättning som saknas i Sverige. Mitt fel, men bedrägligt av säljarna och jag förstår inte, i min enfald, varför man ändå skickar en vara. Om den ändå är helt fel, skit i försändelsen och lura mig rätt upp och ner på pengarna. Känns mer begripligt.

Tätt relationsdrama med för många intriger

Posted on av Kai Martin

Teater:

VILSE

Vilse

Starkt. Lisa Parkrud och Susanna Helldén som systrarna Cecilia och Tove i ”Vilse”. Foto: VIKTOR PARKRUD

Manus: Göran Parkrud.

Regi: Emelie Strandberg.

Scenografi och ljus: Beate Persdotter Løken.

Mask och kostym: Heidi Saikkonen.

Ljuddesign och teknik: Patrik Vören.

I rollerna: Susanna Helldén, Lisa Parkrud, Lars Magnus Larsson, Malin Molin, Jakob Tamm, Charlie Parkrud/Jack Hedesström

Teater Tofta, Magasinet på Tofta Herrgård. spelas till och med 17 augusti.

När Teater Tofta firar tio år som sommarteater på Magasinet på Tofta Herrgård blir det en fristående uppföljare till förra årets pjäs ”Törst”. Göran Parkrud, han som en gång var med att dra igång teatern, står åter för manus, där han igen tar ett grepp om systrarna Tove (Susanna Halldén) och Cecilia (Lisa Parkrud) och deras relation, som hämtat ur ”Vem är rädd för Virgina Woolf”; de hatar och älskar varandra med samma outsinliga kraft, men utan att egentligen förstå varandra.

Borta ur bilden är nu deras far och mor. Men systrarnas karaktärerna står kvar om än med ett kliv mot något annat. Tove i ett fritt fallande spinn från karriärsstegen, utan att förstå det, och Cecilia i ett ”hippiekollektiv” (systerns ironiska titel) för ett liv utan man och barn. Föräldrarna ekar i samtalet, där fadern är död och modern gör en resa in i demensen. Tove söker sommarlugn i ett rum när systerns kollektiv, men jobbet pockar på. Dit kommer också hennes kollega för att hjälpa till – och Toves eldiga älskare. Plus en elevs pappa.

Jo, det staplas intriger på varandra, som förvisso Göran Parkrud reder ut och spinner en väl komponerade, om än en smula för lång, historia på. Men det räcker liksom inte med det. Elevens pappa har en hemlighet riktad mot Tove. Toves kollega dansar tango till Astor Piazzollas ”Sur” med Cecilia och något sker dem emellan. Toves älskares hustru blir med barn… Ja, ni förstår. Det rinner till i fantasin, men blir ett flöde som aldrig hettar till, aldrig får något bestående.

Ändå är ”Vilse” inte helt vilse. Spelet mellan Susanna Halldén och Lisa Parkrud äger alla kvaliteter. Där är repriserna så väl avvägda, levererade både på glödande kol, med syrlig ironi och desperat ömhet när så krävs. Den relationen är i sig värd ett eget kammardrama, om än lite kortare. Susanna Halldén är skoningslöst bra i sin roll som Tove, hudlös, intensiv och vilse men närvarande i sitt spel. Ensam slår det gnistor. Tillsammans med Lisa Parkrud än mer.

Allt balanseras av en strong ensemble, som försöker reda ut alla intrigerna till en väl fungerande helhet. Det kräver en del, för allt är inte så väl tvinnat samman.

Men så finner Lars Magnus Larssons förälder med det ömmande hjärtat rätt med sitt nerviga lugn och det pockande spörsmålet som är en viktig del för pjäsen. Unge Charlie Parkrud (delar på rollen som sonen med Jack Hedesström) gör sin Gunnar med rak rygg och känsligt spel. Älskarens roll är måhända bitvis perifer men landar rätt hos Jakob Tamm och Toves kollega är en alltmer växande karaktär som Malin Molin hanterar väl.

Nej, ”Vilse” är inget haveri. Tvärt om. Men mer stringent hållet kunde det blivit mycket mer av något mindre.

Het och hetsig Fröken Julie

Posted on av Kai Martin

Teater:

FRÖKEN JULIE

IMG_0038

Hett drama. Brinde Karlsvärd som fröken Julie och Lava Lidén som Jean.

Foto: KAI MARTIN

Av: August Strindberg.

Regi: John Thomsen.

Med: Sophia Lücke, Brinde Karlsvärd och Lava Lidén.

Ljud/ljusdesign: John Thomsen.

Spelas på Teater Hybrid Gamlestaden, Gamlestadsvägen 2, byggnad B21 till och med 21 juli.

Nystartade Teater Hybrid ger sig i sin debut i kast med Strindbergs 130-åriga drama, svåra och intensiva ”Fröken Julie”. Det är djärvt, men mycket vunnet.

Här finns måhända en dårskap, som går hand i hand med viljan. En iver som håller fast vid ungdomlig övertygelse om att allt är möjligt. För detta är en ung ensemblem med skådespelare som är några och tjugo, fyllda av sin egen konstnärliga förträfflighet som bara unga människor beundransvärt kan ha.

”Fröken Julie” spelas inne i restaurang Värts lokaler, ett gammalt kylrum tjänar som salong, scenen är spartansk med en köksö dekorerad med flaskor, några kastruller och flankeras av sopor som från ett modernt restaurangkök. Det är rufft, trovärdigt för nutid samtidigt som texten är 1888 trogen.

Spelet är från start intensivt, ”Gärdebylåten” hörs som en bekräftelse på midsommardansen som träs utanför. Teater Hybrids uppsättning är ingen pjäs som hämtar andan, men tar andan ur sin publik med en närhet och intensitet.

IMG_0067

Unga och trovärdiga. Brinde Karlsvärd, Lava Lidén och Sophia Lücke ger ”Fröken Julie” trovärdighet. Foto: KAI MARTIN

Jag är också väldigt förtjust i det juvenila, att Fröken Julie är ung, att Jean är ung, att Kristin är ung – ingen 30-årig Marie Bonnevi, 40-årig Mikael Persbrandt eller 46-årig Ingela Olsson, för att nu ta den laddade uppsättningen på Dramaten 2005 som exempel.

Det skapas därmed en trovärdighet i spelet, en närhet till unga människors sturm und drangkänslor. Fröken Julies kluvna förhållningssätt till den lust som strömmar genom hennes kropp, Jeans yngliga manlighet någonstans mellan förnuft och het känsla, Kristins klokskap som sätts på prov.

IMG_0049

Intensiv. Sophia Lückes Kristin försöker balanserar Lava Lindéns Jean. Foto: KAI MARTIN

Brinde Karlsvärd fångar ruelsen hos Fröken Julie med dramatisk hetta. Lava Lidéns Jean är åtrå, dårskap, desperation och drömmar i samma kropp. Sophia Lückes Kristin försöker finnas på jorden, men förlorar sig när galenskapen bjuder upp till dans.

Ibland kan trion gå sig en smula vill i intensitetens hetta. Tempot är rasande högt, känslorna virvlar där replikerna fräser förbi och ibland går förlorade i brist på artikulering. Ibland förloras skärpan några få, korta stunder, som för att hämta andan. Men det finns också en närhet som är köttslig, där dårskapen balanserar med förnuftet, som är direkt drabbande. Det är en fysisk pjäs som trion klarar med bravur. Teater Hybrids ”Fröken Julie” är ingen pjäs som man som publik kommer undan.

Sommarens – kanske årets – skratt

Posted on av Kai Martin

Fars

DEN OSALIGE – EN NY KOMEDI OM EN FARS SOM BLEV EN MUSIKAL

!!!!

Denosalige

Galenskaparna. Per Andersson och Linus Wahlgren förbluffar Kattis Trollregn, Eva-Lotta Hultman, Hans Josefson, Ulla Skoog och Jacob Andréas. Foto: LINA IKSE

Gunnebo sommarteater

Publik: Utsålt.

Bäst: Det rapbattle som de två fantomerna har.

Sämst: Ibland var det svårt att hämta andan.

Fråga: Hur såg det här manuset ut innan alla darlingar dödades…?

Per Andersson är komikens osalige ande. Tillsammans med manusförfattaren Håkan Johnsson blir det en matematisk effekt som är hisnande. Att duon överhuvudtaget lyckats sätt punkt för sina galenskaper i denna fars/pjäs/komedi/musikal – ja, det är inte lätt att sätta något etikett på denna föreställningen – är beundransvärt.

Här är inget skämt för dåligt, ingen förutsättning för usel, ingen gliring omöjlig och ingen utmaning för svår att anta. Klart att det blir en nyskriven föreställning som med allting på plats har en förutsättning att kliva över till något sanslöst galet.

Jo, dessa galenskaper har med sig en ensemble som är både lydig och okynnig i samma andetag. Till det Per Johanssons orkester som är både uppspelt, följsam och tokig.

_MGL0113

Underhållande. Eva-Lotta Hultman, Kattis Trollregn och Jacob Andréas underhåller.

Foto: LINA IKSE

Ramberättelsen är en klent begåvad teatergrupp som ska sätta upp pjäsen ”Spansk hatt i motvind”. Kulissen är på plats, men dessvärre inte replikerna. Vi rör oss alltså i något slags metafars, ungefär som ”The play that goes wrong”, där det i pjäsen spelas teater. Men, förstås, i Per Andersson och Håkan Johnssons hjärnor blir allting så mycket mer, vidare och gränslöst; ändå utan att falla isär, sticka iväg eller tappa vettet fullständigt.

Har man dessutom Ulla Skoog i rollen som regissören och kulturtantsentusiasten Iren Dahlskog blir det en uppvisning i tajming i både replik och skämt. Hans Josefsson gör Lasse, hjärnkirurgen som gärna vill men greppar mindre. Jacob Andréas narcissisten Daniel Clay som hellre ser jaget för laget. Kattis Trollregn Maja Grankvist är en beschäftig göteborgska som med någon sorts Tourettes levererar skämt där det minst passar. Så blyga Kerstin Olsson, Eva-Lotta Hultmans karaktär, som vill verka utan att synas.

_MGL0211

Par i komik. Per Andersson och Linus Wahlgren underhåller. Foto: LINA IKSE

Jo, det blir en omöjlig ekvation när premiären närmar sig. Då dyker Thåmas Fors (jo, Thomas med å) i Per Anderssons gestalt, en av kommunens utsände kommunikatör som på ett positivt sätt ska meddela att teatern ska läggas ner. Men… då har han inte räknat med spöket (Linus Wahlgren) på teatern, som med magi tvingar sällskapet, inklusive Thåmas Fors att spela ”Fantomen på operan”.

Det blir, förstås, en härva av missförstånd, tokigheter, repliker som saknar motstycke och ett ensemblespel som är tajt underhållande med på pricken-karaktärer, som alla sätter sin spets på scenen. Lägg till Per Andersson som bindgalen och därmed formidabel tillsammans med Linus Wahlgren, föreställningens duellanter och dynamor, och det blir något som är synd att missa..

Här är är alltså en föreställning där skratten ljuder från start till mål. ”Den osalige”, tro mig, kommer inte stanna vid sommarens föreställning på Gunnebo sommarteater. Stockholmarna måste också få ha lite roligt.

 

Den osalige, premiär 3 juli

Manus och musik: Håkan Johnsson och Per Andersson.

Regi: Klas Wiljergård.

Kostym: Lars-Åke Wilhelmsson.

Mask/peruk: Adam Högblom.

Koreograf: Gustaf Jönsson.

Scenograf: Kjell Samuelsson.

Ljud/ljus: Matihias Abrahamsson.

Med: Per Andersson, Linus Wahlgren, Kattis Trollregn, Jacob Andréas, Eva-Lotta Hultman och Ulla Skoog.

Orkestern: Per Johansson, kapellmästare, Björn Cedergren, Magnus Boqvist och Henrik Bengtsson.

Spelas till och med 9 augusti.

Skruvad repris – nu ännu bättre

Posted on av Kai Martin

Buskis

STULEN KÄRLEK

!!!!

Stulen Kärlek_B3_5092

Hysteri. Jojje Jönsson, Mikael Riesebeck och Anna Carlsson vet hur man skruvar en replik rätt in i krysset. Foto: BO HÅKANSSON

Vallarnas friluftsteater, Falkenberg

Publik: Snudd på utsålt (maxkapacitet 1635).

Bäst: Mikael Riesebecks överspel är alltid underbart underhållande.

Sämst: Första akten, som blev lite seg.

Fråga: Är det inte lite vågat att ta upp en 15 år gammal favorit för omtag…?

Årets uppsättning har drabbats av något som kan liknas vid falsk marknadsföring; med Stefan Gerhardsson på scen och Krister Classon som manusförfattare skulle det ge ett slags återförening av Stefan & Krister. Nå, det har väl gått så där med den saken. Ja, Stefan Gerhardsson är på scenen. Men manuset är mer än 15 år gammalt och ”Stulen kärlek” alltså en repris på något gammalt.

Inget fel med det. Så fungerar branschen, oavsett om det är Shakespeare, Norén, Ibsen eller Classon. Men Stefan & Krister är det alltså inte.

Nu spelar det ingen roll. Manuset klarar sig utan de svenska humorlegendarerna. Ja, kanske till och med bättre än då, med en uppfriskad, ibland överförfriskad, text blir det fart på spelet.

Stulen Kärlek_B3_5354

Skruvat. ”Stulen kärlek” är bättre nu 15 år senare. Foto: BO HÅKANSSON

Mikael Riesebeck återvänder till sin roll som den godhjärtade tjuven och hamnar omedelbart i knipa i det strulande äkta paret (Anna Carlsson och Mikael Ahlberg) lyxuösa villa. Försäkringsmäklaren i form av Jojje Jönsson gör entré och tempot kan genast skruvas upp bland alla givna och ogivna förvecklingar. Det kunde, rent humoristiskt, räcka med det, men  på dörren ringer de nya grannarna i form av Stefan Gerhardsson och Siw Carlsson ( den rollen som Laila Westersund gjorde vid premiären på Lisebergsteatern 2004). Där handlar det knappast om en tempojhöjning utan precis tvärt om. Ett fenomenalt grepp där Stefan Gerhardsson, som alltså gör otippad scencomeback, förvandlar sin roll till en sävlig karaktär som hänger på replikerna som om han har tappat dem, suger ut tystnaden och skapar en humor som går i slow motion. Raffinerat och, faktiskt, oerhört roligt. Siw Carlsson är hans hustru som med sedvanlig beschäftighet driver med den stackars hunsade maken. Det kan inte bli bättre.

Stulen

Långsamt. Stefan Gerhardsson går på slow motion mot Siw Carlsson rappa repliker.

Foto: BO HÅKANSSON

Anna Carlsson står för balansen, men har också effektivt bett i sina repliker. Mikael Ahlberg gör sin roll av den dryge sprätten med stil, han som har allt, men med sin överlägsenhet riskerar det mesta.

Här är männen tafatta eller för mycket, kvinnorna drivna, om än fast i klassiska kvinnofällor. Koncept som passar i denna farsartade buskis, även i den moderna, nyfunkismiljön som scenograferna Marianne och Peter Dillberg. Efter år av somrig folkhemslycka på scen på Vallarna är det både djärvt och på pricken.

Det här är buskis som inte vilar på lagrarna, som har ett högt drivet tempo och som lyckas skruva den 15 år gamla pjäsen rätt upp i krysset.

Stulen kärlek, pemiär 30 juni.

Manus: Krister Classon.

Regi: Pär Nymark.

Scenografi: Marianne och Peter Dillberg.

Dekorbygge: Ljus & dekor i Halmstad.

Kostym: Marianne Lunderquist.

Smink/mask: Tiina Bengtsson.

Ljud: Stellan Bengtsson.

Medverkande: Siw Carlsson, Jojje Jönsson, Stefan Gerhardsson, Mikael Ahlberg, Mikael Riesebeck och Anna Carlsson.

Spelas till och med 11 augusti för att senare i höst åka på turné.

Räckmackor och segrar

Posted on av Kai Martin

Sommaren har stramat upp sig, klätt sig fint i blå himmel, måttliga vindar i håret och solsken i blick. Vi tar sikte mot Falkenberg för det är så traditionen bjuder; fantastiska Strandbaden väntar, där vi fick ett rum på återbud (i och för sig inte med havsutsikt, men gott nog ändå) och premiären på Vallarna. Vi tar två nätter, för mat, avkoppling och fotboll. Sverige ska försöka slå Tyskland, en bedrift som inte skett sedan 1995 och utsikterna var både de bästa på länge och samtidigt, med något slags vett i balans, en tuff uppgift. Men Peter Gerhardsson, som aldrig påstår sig kika på statistik, ser nuet, möjligheterna och har en rävfarm bakom öronen, som gör utsikterna ljusa.

Vi är sena ur startblocken när vi lämnar vårt hemman för färden söderut. Det har å andra sidan gjort det möjligt för mig att rensa mitt skrivbord; jag är på semester, har skrivit klart mina artiklar och tar mått på ledigheten som ska räcka juli ut.

E6:an är böljande, insmickrande och lagom trafiktät där den ringlar sig nedåt mot kontinenten. Nu ska vi inte mer än en timmes färd från Göteborg och resan går snabbt. Vi cruisar in mot vårt resmål, glider förbi Falkenbergs FF:s fina fotbollsarena, där jag fortfarande inte har varit, ser strålkastarna på och förstår av den ännu glesa tillströmningen av folk att det vankas match.

Vi checkar in, får ett rum som är behagligt och vätter mot spaavdelningen. Jag kikar inte bara ned i de olika bassängerna utan också ned i olika dekoltage, ser tatueringar som gud glömde och människor av olika sorter och slag, något som borde vara tankeväckande för den som tror att vi alla är lika som har bott lite längre i Sverige än somliga.

I fönstret står prosecco i en hink och två glas. En gåva från en vän och vi skålar uppskattande.

Matchstarten närmar sig, vi är samtidigt sultna, går till restaurangen, men ångrar oss halv. Z går för att se om det finns plats i bistron, dröjer sig borta en stund för att komma åter och berätta att receptionen har rekommenderat Ocean hotell, en bit bort på stranden, som inte bara har mat utan också visar matchen på storbildsskärm. Vi knallar dit och inser att vi inte är ensamma om idén. Det är kanske inte smockfullt, men tillräckligt för att det ska vara trångt. Z hittar en plats längst ned mot storbildsskärmen, jag ställer mig i kön för att beställa mat och dryck. Lagom till matchstart får jag fram min beställning och dramat kan börja.

Sällskapet bredvid, en ensam man, har plötsligt utökats med tre kvinnor som är ljuvt påstrukna, flörtiga mot mannen och mer intresserade av alkohol än av matchen. Kvinnan närmast mig sitter tätt, pratar högt och jag försöker stint fokusera på matchen som är spännande. Jag ser ett Sverige som är bestämt i sitt spel, som går tufft in i närkamperna och som vet vad det vill. Men det är Tyskland som gör första målet när ett misstag blir till en dominoeffekt som styggt straffar sig med en kvart spelad. Då har ändå tjejerna haft möjligheter till ledingsmål via Sara Jakobsson. Men Tyskland har Almut Schultz, som är både vig, placeringssäker och definitiv i sitt målvaktsspel.

Men efter Tysklands ledning viker inte laget ned sig och i takt med att alkoholdebatten blandas med tillfälliga ”kom igen tjejer!”, så visar det sig att svenskorna ger blanka fan i att känna sig besegrade. De fortsätter distinkt och tufft, tyskorna far som vilsna vantar i midvinterblåsten och ser häpna ut när svenskorna står och de faller.

Vinnare.

Så hittar Linda Sembrant en djupledsboll som skär effektivt hela vägen fram till Sofia Jakobsson som skjuter fart, viker in och placerar via Almut Schultz höger tå bollen i mål. Kvitterat och hopp.

Sverige visar ett förtroendeingivande spel som jag sällan har sett och plockar spelpoäng efter spelpoäng. Det glöder om tjejernas spel, i den olidliga hettan är det svenskorna som är kallast och skapar flest chanser. Som när Stina Blackstenius tvingar Schultz att tippa en målchans till hörna.

Det är fotbollskonst i den högre skolan och Peter Gerardsson har ingjutit ett självförtroende och ett jävlar anamma i laget, som nu bär frukt.

Knappt har andra halvlek startat förrän där Sofia Jakobsson skickar in den boll som Frida Rolfö knickar, där Schultz gör en prakträddning, men bara för att se Stina Blackstenius raka in returen. 2–1, osannolika 2-1!

Salongen jublar, förutom Oliva Schougs pappa Bertil, som lapar sol på uteservering och bara fläckvis följer den match som hans dotter följer från bänken i den stekande värmen i Rennes.

Sällskapet bredvid har bekymmer med en väninna och en och en troppar de av. kvinnan bredvid mig är sällskapssjuk, frågar om vi är vegetarianer, men blir varse då jag vinkar min skål med skuret kött bland salladen och börjar då prata om djurhållning, eller bristen på den. Hon försvinner senare och vi kan fullt ut fokusera på matchen samtidigt som en skärm inne vid baren visar hur Falkenbergs FF vinner över Elfsborg med 2–1, en match som flera följer trots VM-dramatiken.

Men tjejerna klarar sig utan deras stöd och vinner även de med 2–1, skapar historia och jag är rusig, stolt och glad. Glad för Peter Gerhardssons skull, för hans lags och för hans ledarteams skull efter denna fantastiska insats.

Utsikt över västerhavet och Falkenberg. Foto: KAI MARTIN

Vi går tillbaka mot hotellet, tar en utkik över den vackra, vidsträckta stranden, ser måsarna glida majestätiskt i uppvindarna, människor som dröjer sig kvar på stranden i kvällningen, vågorna som envetet slår in mot strand i sin repetitiva rytm.

Badsuget slår till. Vi hämtar badrockar och badkläder på vårt rum och gör premiär för året i västanhavet, som är behagligt och bryggan är full av lyckliga människor som badar, hoppar, simmar och några coola som sitter på räcket längst ut och dricker öl som om tiden inte har sin gång.

Vi drar oss mot spaområdet, kryper ned i en het bubbelpool som gör mig rastlös, men Z behaglig. Vi får sällskap av några småflickor och tittalar dem samtidigt som deras övervakande pappa strängt tittar på oss med både uppfordran och nonchalans. Inomhusbassängen i det vackra atriumrummet lockar och vi går dit, rastlösheten slår till igen medan Z gör sin övningar och njuter av värmen i vattnet som är som balsam för hennes kropp, som inte alltid är med henne.

Badnymf. Foto: KAI MARTIN

Badandet skapar hunger, vi kommer – sent  till restaurangen. Försöker beställa, men trots att klockan är cirka tio har köket stängt denna lördagskväll fylld av möjligheter. Vi får trots det ett bord och vi får varsin räkmacka som inte går av för hackor, jag med en Chablis till, Z med en öl, där det i valet av ljus eller mörk (!) blir den ljusa. Vi njuter. Bryter upp, går till sängs fortfarande rusiga över Sveriges seger och, ja, det erkännes, av alkoholen. Jag läser lite ur Jo Nesbøs ”Kniv” (som jag ber att få återkomma till) innan tröttheten slår till.

Morgonen kommer tidigt. Men Z sover sin ljuva sömn, utsträckt som ett barn med händerna ovanför huvudet och med ett behagligt snusande som gör mig på samma gång rofylld som kär. Hon är fin, min hustru, även då hon sover.

Efter morgonbadet. Foto: KAI MARTIN

Så vaknar hon, vi bestämmer oss för ett morgondopp, går ut på piren i våra badrockar, möter lite badfolk och hälsar artigt godmorgon, finner ett yogagäng längst ut och tassar försiktigt ur våra badrockar och hoppar i det svalkande, friska havet med sina tunga vågor som slår och slår.

Upp för frukost, drar oss in mot Strandbadens väldiga byggnad, ser en kvinna som gör sin morgongymnastik efter badet, en äldre man som har placerat sina kläder och joggingskor på bryggan och nu med närmast en filosofisk hållning närmar sig vattnet, först fötterna, sedan en bit på vaderna för att andas in och ut, blicka över havet som för att blidka det, sedan en bit till, stanna… Jag vet fortfarande inte om han har kommit i.

Frukost med det hela. Foto: KAI MARTIN

Frukosten är grandios, ägg Benedict, äggröra, bacon, smörgåsar med diverse pålägg, filmjöl med frukt och müsli med nötter, kaffe, juice… Vi sträcker ut, samtalar, tittar på utsikt, kikar på folk. Jag har semester och äger nära nog min tid, Z är med mig. Livet kan inte bli vackrare och Sverige är klara för semifinal.

Dur för St Louis Blues

Posted on av Kai Martin

IMG_5630

De var nere på botten. Krisade hela hösten, slet över jul och nyår för en form som inte ville infinna sig. 7 januari kom Jordan Binnington från ingenstans och blev den matchvinnande målvakten, rookien i NHL med en osannolik karriär som kunde fortsatt någonstans i hockeyns bakgård. Där och då vände det för Missourielaget, som funnits i NHL sedan 1967 utan att ha lyckats knipa en titel, men som tidigare spelat en Stanley Cup-final. Då 1970 stod laget egentligen utan chans mot Boston. Den här gången, mot samma lag i striden om Stanley Cup, kom matchserien att bli betydligt jämnare.

För St Louis Blues lyckades inte bara mirakulöst vända formen från att ligga sist till att knipa en slutspelsplats och därifrån ta sig hela vägen till en final. Där blev bortamatcherna det vinnande konceptet för båda lagen. Så när den sjunde och avgörande matchen skulle avgöras i TD Garden i Boston var det alltså allt tryck på Boston och en känsla för St Louise Blues att spela utan press  – hur man nu kan göra det under rådande omständigheter.

Men det skulle vara Boston som tog tag i taktpinnen. Inledningsvis radade laget upp chanser mot ett tillbakapressat bortalag. Men Jordan Binnington, som inte riktigt hade skärpan uppe senast, visade tidigt att hans bländande spel sedan januari inte var en slump utan resultatet av ett hårt arbete. Samtidigt ska det sägas, Boston såg trött ut och förlorade energi för varje missad chans. Det var ett lag utan bränsle, utan den tändande gnistan, där istället St Louise Blues spelade med, ja, faktiskt, äcklig disciplin. Ett försvarspel som inte mankerade en enda gång och där Binnington blev den där avgörande, räddande faktorn som Bostonkeepern Tuukka Rask inte blev.

IMG_5626

2–0 i första, 0–0 i andra och 2–1 i sista, där Bostons reducering kom sent och egentligen bara var en sista dödsryckning. Efter 52 år i NHL kom så det finaste priset. Alexander Steen, 35 år med 13 säsonger i NHL var den svensk som spelat längst utan att vinna, har nu fått äran att lyfta den prestigefulla pokalen. Det gjorde han tillsammans med sina svenska kollegor Oskar Sundqvist och Carl Gunnarsson efter en match som inte var vacker, som mest liknade två trötta boxare som emellanåt blixtrade till med några snygga slagserier, men där St Louis Blues var mest effektivt och vann, om inte på knockout, övertygande på poäng. Eller 4–3 i matcher, om man så vill. Det räckte.