Kai Martin

En designer med snits

Posted on augusti 4, 2015 av Kai Martin

Att Lars Wallin har gett avtryck på den svenska modescenen är ställt utan alla tvivel. Framför allt, kanske, inom showbiz, där hans kreationer under Melodisfestivalerna sedan många år tillbaka har setts på en den ena artisten, en den andra, som Lena Philipson, Shirley Clamp, Petra Mede, Carola, Anne-Lie Rydé… Men han har också sytt för regelrätta shower för Peter Jöback, Povel Ramel med flera. Och för kungligheter som kronprinsessan Victoria och prinsessan Madeleine.

Han kan definitivt sitt jobb, är en nogsam skräddare och jobbar gärna med couture, där skapandet blir en gemensam process med den som ska ha plaggen.

Fantasifulla kreationer. Foto: KAI MARTIN

Borås textilmuseums utställning ”Lars Wallin – fashions stories” visar på hans bredd och kunnande, på hans fantasi och intensiva skapande. Här går det att känna på materialen han jobbar med, att detaljstudera hans sömnad och se hur han går från skiss vidare fram till färdig kreation; ett tidskrävande jobb där ingenting ska lämnas åt slumpen.

Noggrannhet är en dygd. Foto: KAI MARTIN

Med Alexander McQueenutställningen i Victoria & Albert museum i London i färskt minne är det kanske en smula orättvist mot Lars Wallin att ställa honom mot denne brittiske enfant terrible inom modet. Men ändå inte. Det skiljer bara fyra år mellan dem, kreativiteten, noggrannheten, hängivenheten och fantasifullheten är förhärskanden hos dem båda. Tidens anda är alltså densamma.

Men där McQueen skapar för att spränga gränser, där han jobbat för att utmana och provocera, så är Lars Wallins design mer konserverande, förtjusande och välgjord, mer av praktfullhet och flärd än galenskap och genialitet. Lars Wallin är aldrig på gränsen, men naturligtvis på gränsen ändå och med svenska mått mätt fantastisk.

Men jag saknar utmaningarna, som då de finns mest blir krumelurer och bisatser än sprakande klatschigt, vilt och farligt.

En fördel gentemot McQueen har dock Lars Wallin, han gör kläder för män; den nu mer stängda utställningen i London var enbart med plagg för kvinnor.

Välgjort och humoristisk … Povel Ramels kavaj och keps till showen ”Kolla klotet”. Foto: KAI MARTIN

Hur som helt är Lars Wallinsutställningen i Borås väl värd sitt besök. Men nog kunde utställningens kurator haft bättre koll på stavningen av världsstjärnan Liza Minnnelli…?

London, the Jam, do woop och McQueen

Posted on juli 30, 2015 av Kai Martin

Att Londons utbud är rikt på konst, musik, kläder, historia, sport, möjligheter och mat är ju ingen nyhet.

På få dagar kan man, med tålamod, späcka sin tid rejält. Men det gäller att mata sig med intrycken med förnuft.

Åtminstone känner jag så.

Vi kom sent måndag kväll då det mest handlade om att hitta hotellet, checka in, äta kvällsmat och sova.

Dag två blev desto mer intensiv: marknad, shopping, Oxford Street, klassisk fika på Frith Street i Soho, båtutflykt, middag, kvällskaffe och både the Jam-utställningen och musikalen ”The Jersey Boys” – som jag skriver om här nedan.

Dag tre var vikt åt Alexander McQueens extraordinära utställning på Victoria & Albert museum (även där mer om den nedan), promenad på King’s Road, shopping och tågresa till goda vänner utanför London.

Posör med the Jam-affischer. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

The Jam : about young ideas

Utställning på Somerset house 26 juni -15 – 27 september -15

Trion the Jam har ju följt mig med den punkvåg som jag entusiastiskt drabbades av någon gång 1977 och som jag sedan kom att bli en del av med svenska mått mätt.

Revolten, energin, uttrycket, den spottande och fräsande musiken gick rätt in i blodomloppet. Inte bara för mig, för så många fler.

Paul Weller, the Jams grundare, är tre år yngre än jag och den här utställningen visar hur hängiven han har varit sin mission, sin kallelse att skapa musik och under vilka premisser han velat göra det på.

Jag har tyckt mig haft en hyfsad insikt i the Jams musik och idéer, hur de fräckt bröt av mot den gängse punkuniformen genom att oblygt skylta med stil härtappad från 60-talets modsrörelse. Men min kunskap, visar utställningen, har varit grund.

Det var klass på the Jam, de visse hur de skulle fronta, hur de skulle se ut och det genomtänkta var inte bara för skyltfönstret utan kom med själ och hjärta. Punkens uttryck drabbade Paul Weller och gav honom insikt, att det band han skapade redan som 12–13-åring kunde utgå från sina egna erfarenheter, sin egen bakgrund och dessutom med sång som hämtad från därifrån han kom.

Utställningen på Somerset house ger djup och bredd till vad det var Paul Weller och hans bandmedlemmar Bruce Foxton och Rick Buckler ville åstadkomma. Det grundmurade brittiska, den stolta arbetartraditionen, vårdandet av sitt musikaliska ursprung och känslan av att befinna sig här och nu. Jag är imponerad och blir, som sig bör med en bra utställning, oerhört sugen på att lyssna igenom bandets singlar och album, som jag inte lyssnat på på årtionde.

Jag såg bandet på Scandinavium kring 1980, ett bra band på fel plats där musiken ekade i den bristfälligt fyllda hockeyarenan och där ett uselt PA fyllde på det usla ljudet. Det är givet, med den här utställningen, att det var inte där som the Jams musik tjänade sitt syfte. Istället är det klubbar och ställen med, kanske, en kapacitet på 1000–2000 personer. Ett arenaband var de aldrig, the Jam.

Året innan hade jag äntligen kommit iväg till London för att missa allt jag ville se, men hamnade i den tredje modsvågen (60-talet var först, the Jam två, resten trea) med band som The Lambrettas, The Merton Parkas, Squire, and Purple Hearts. Varav jag såg de två förstnämnda på ett glest besökt Marquee utan att imponeras (vilket jag däremot gjordes av modsfilmen, the Whos, ”Quadrophinia”, som jag såg strax efter premiären då och där i London).

Utställningen känns predestinerad, som om bandmedlemmarna väntat på den dagen de skulle få erbjudandet; trots meningsskiljaktigheter sedan splittringen 1982 är ”The Jam: about young ideas” en stark enhet, som ingenting kan snacka omkull.

Utställningsföremål. Foto: KAI MARTIN

Här finns bandets utrustning uppställda på en scen som vore trion spelklar på Marquee Club i Soho, här finns affischer och drösvis med förstasidor från de musikmagasin gruppen frontat. Här finns uppsatser från Paul Wellers skoltid, teckningar om drömmen om att stå på scen, den första the Jam-logon. Här finns skivor, musik dånande, videor, filmer och Bruce Foxtons resgarderob från turnerandet. Här finns kostymer som förenade gruppen, instrument (Bruce Foxtons Rickenbackerkopia med originalets märke överklistrad Ibanez).

Jo, the Jams musik och gärningar skapar in- och avtryck så här 33 år efter att bandet slutade spela.

Fantastisk musikal!

Jersey Boys

Piccadilly Theatre, London

Premiär: på Broadway 2005, i West End, London 2008.

Mina kunskaper om musikalen ”Jersey Boys” var bristfälliga, historien om Frankie Valli och the Four Seasons likaså. Det skulle bli ändring på det och det krängde mig ur stolsryggen vid ett flertal tillfällen. En bra musikal med aktörer på scen som välter mig över ända… tja, det finns helt ärligt inte så många. Jag har heller inte varit så övertygad om att den svenska musikalscenen har varit speciellt långt efter, eller ens efter överhuvudtaget, den brittiska och amerikanska, som jag ändå hålls för det bästa.

Men när jag sköljs över av den här enastående musikalen från 50-tal över 60-tal till nutid, så tappar jag hakan, ler fånigt och står upp och sjunger interfolierat med förtjusta skrik och klappar händerna i slutet. Det. Här. Är. Bra.

Initialt känns det som om doo woop – acapella sång i stämmor med popmusik som grund – förenas med ”Sopranos”. Det är tuffa killar som inte bara vill krossa hjärtan utan också begår våld och brott i något slags ungdomligt oförstånd.

Bakgrund och karriär, hitlåtar, skuld, uppbrott och genombrott – allt genomströmmar ”Jersey Boys” till välsjungen och tillika välspelad musik. Gänget på scen då jag såg föreställningen, knäckte fullständigt. Maken till duktiga sångare, från falsettsjungande Sandy Moffat som Frankie Valli till John Boydons stentuffa Tommy de Vito.

Japp, det är grabbarnas kväll. Men inte utan kvinnorna. Lucinda Gill, Charlotte Jeffery och Helen Ternet är måhända tre på den mansdominerade scenen, men gör så mycket mer i rollerna som flickvänner, servitriser, fruar, älskarinnor, döttrar, horor, journalister och sköterskor – dessutom med kraft i piporna, som ger intryck.

”Jersey Boys” på en svensk scen…? Nja, jag tvekar där och ser inte riktigt vem som skulle kunna fylla rollerna med trovärdighet. Detta sagt trots att jag som sagt är imponerad av den svenska musikalscenen och dess aktörer.

Sångmässigt skulle Weeping Willows Magnus Carlson klara det, men agerandet och dialogen…? Nej, knappast.

Alexander McQueen – en utställning som gav intryck med eftertryck.

Alexander McQueen: Savage beauty

Victoria & Albert museum, London

14 mars -15 – 2 augusti -15

Det är svindlande vilken kreatör modeskaparen, designern Alexander McQueen var. Det är svindlande att inse hur mycket han kreerade under en kort tid – från designskolan tidigt 90-tal och fram till sin död, nära 41 år gammal 2010. Och det är fullständigt hisnande att uppleva hans paradoxala filosofi, hans gränslösa idéer och de ändlösa och fantasifulla kreationer som ställs ut i denna utställning; en förlängning av den som gjordes på Metropolitan museum of art i New York för fyra år sedan.

Lokalerna är desamma från den uppslukande Bowieutställningen 2013, som nu är på turné runt världen.

Biljettrycket är hårt, men då vi kommer dit är köerna anständiga och vi har dessutom sedan några månader tillbaka både köpt och bokat tid för uställningen. Men väl insläppta är det klaustrofobiskt. Trycket från alla i salongerna och köerna till varje objekt, gör det omöjligt att ge Alexander McQueens kreationer tid och rättvisa.

Ändå går det inte annat än att fascineras av och över hans skapelser. Han är, som de största och främst konstnärerna, i ett med sin konst. Han visste att för att förändra var han också tvungen att kunna sitt hantverk till perfektion, för att rasera det redan byggda och skapa nytt krävdes det kännedom in i minsta detalj, inte bara gällande hantverket.

Kläder med tradition och nya perspektiv.

Så kunde han också göra det som han ville, förvrida perspektiv, leka med traditioner, hylla sitt skotska ursprung, kreera med fjädrar, skapa visningar som installationer… En designer alltid på väg, men alltid med kunnandet och traditionen i syskrinet parat med den besinningslösa vilja att exponera, ta allt gammalt vidare mot nytt, mot en framtid som lika mycket skulle vara nu.

Det är omtumlande, sinnesutvidgande, galet måhända, men kreativt och inspirerande…

Kreativt.

Alexander McQueen ändade sitt liv en vecka efter att hans mamma gått bort. Sorgligt, förstås. Men ändå kan jag inte radera tanken om att hans tid var utmätt med samma precision som de kreationer han skapat. Hans liv var fyllt till bredden med skönhet, med utmaningar, med provokationer och allt hårt jobb. Det fanns helt enkelt inget mer att göra.

Ja, jag kan sakna herrmodet på utställningen, något som jag kan identifiera mig med. Och jag kan sakna möjligheten till att låta kreationerna andas; för här är så fullmatat, så packat med intryck att det är svårt att smälta.

Men samtidigt så uppstår hela tiden en wow-känsla, som är svårt att svepa bort.

London kallade med mode, möss och musik

Posted on juli 28, 2015 av Kai Martin

Foto: KAI MARTIN

Dag 1:

Resan började egentligen redan i början på mars. Då hade Z kommit hem efter sin trip med dottern till London och insett att hon missat Alexander McQueenutställningen på Victoria & Albert museum. Den hade sin start den 14 mars och stänger den 2 augusti och var och är en utställning som måste ses.

Jag väckte idén i april och det var inte svårt att få med Z på resan, slutet på månaden beställdes flygbiljetter och boende, en bra bit in i juli for vi iväg med Norwegian, en måndagkväll, vältajmat med en lätt språngmarch mellan vagnen vid Korsvägen och flygbussen (som ungefär vid den här tiden utsätts för beskjutning som lyckligtvis inte drabbar vårt ekipage).

Men det kunde gått illa. Vi satt i lugn och ro och visste att planet skulle gå halv åtta; vi visste fel. Det var 18.05 som var take off. Vi rusar ur hemmet med vårt sedan tidigare lätta bagage

Vagnen kommer hyfsat tätt på vår ankomst till hållplatsen och vi Korsvägen gör vi oss förberedda för avstigning, ser flygbussen och rusar över spåren och ombord. På vägen ut checkar Z in genom mobilen och teknikens under och väl framme kliver vi raskt igenom säkerhetskontrollen och vandrar in i taxfreeshopen en kort stund innan vi ska borda planet. Det går geschwint.

Kanske av den hastigt uppkomna stressen, kanske av andra orsaker, men ungefär då vi lyfter faller jag i en djup sömn som varar i en halvtimme och efter ytterligare en dryg timme bryter vi igenom den intensiva molnbädden över sydöstra England och landar på ett regnigt Gatwick.

Z handlar lite mat åt sig på M&S innan vi går mot tåget som ska ta oss in till London och St Pancras för vidare transport mot Bayswater och hotellet.

Vi blir inte riktigt på det klara med vilket tåg vi ska, men efter en förfrågan i informationen kommer vi rätt och åker i sakta mak mot London, staden som aldrig upphör förvåna med sin ofantliga storlek.

Londonvy strax innan Blackfriars… Foto: KAI MARTIN

Bebyggelsen tätnat och jag försöker orientera mig med min gamla A–Z från 80-talet och prickar rätt först vid Herne Hill och utsikten över Brockwell park strax söder om Brixton. Vi kikar på kartan och inser att vi lika väl kan kliva av vid Blackfriars och ta Circle Line mot Bayswater, kliver av på den hyfsat nya stationen som sträcker sig över Themsen, vandrar mot underjorden och hamnar snart på ett tåg västerut mot vår slutdestination för dagen.

Det har börjat mörkna och vi orienterar oss med viss möda och lite hjälp mot Pembridge Palace Hotel, som lockat med bedrägligt sköna bilder på både rum och omgivningar. Vi har då passerat några restauranger på Queensway, som vi senare kommer ta sikte på. Men först check in.

Vi får ett rum på grundplan, eller något ditåt. Vi går igenom en korridor, öppnar en dörr för ytterligare en korridor med en trappa ner mot nödutgången. Till vänster finns en tvärställd dörr som leder in till vårt rum. En lång hall visar vägen mot sovrummet som ligger strax ovan gatuplan med ett rejält staket utanför fönstret. Jag går på toaletten och när jag kommer ut säger Z frankt att hon inte tänker bo i det här rummet. En råttunge har rask kilat förbi hennes fötter uppför trappan i hallen och in under en hög med filtar som ligger på ett slags pall precis innanför entrén till rummet.

Vi tar med oss vårt bagage och jag hinner inte komma till receptionen förrän Z har fixat ett nytt rum på andra våningen, trebädds och hyfsat spatiöst. Vi ställer in våra väskor, packar upp hastigt och beger oss ut för att äta. Hamnar på den kinesiska restaurangen Toa kitchen, som ska lindra vår hastiga hunger. Det visar sig vara ett utmärkt kinesiskt kök, som dessutom kan tillfredsställa Z:s krav enär hon går på en diet som inte tillåter vad som.

Vi äter, njuter av maten, blir lite för mätta och går åter till hotellet, planerar för morgondagen, tittar på kartor och somnar.

Klädsel: Brun van Gilkostym, inköpt på Holte loppmarknad för 150 danska kronor, plommonfärgad Burberryskjorta, Gillblads sent 90-tal, rea 700 kronor, Stetsonkeps, silke, JJ Hat Center 5th Avenue, NY, 700 kronor, Clarks ljusbruna brogue, Köpenhamn, rea 400 danska kronor.

Chapel market en arla (nåja) tisdag morgon. Foto: KAI MARTIN

Dag två:

Frukosten på hotellet är anständig, kontinental, och bjuder på möjlighet att starta dagen bastant utan åthävor. Te/kaffe, rostat bröd, skramlade ägg, marmelad, gurka, tomater, mjölk, fruktblandning, flingor… Vi har siktat in oss på ett för oss okänt område, Angel och Chapel market. Rusningstrafiken har precis börjat klinga av, men fortfarande är det hektiskt och fullt på tunnelbanetågen österut. På markplan möts vi av sol och värme och efter att vi orienterat oss förbättrar Z sitt frukostintag med en yogurth inhandlad på Marks & Spencer. Utanför varuhusets kaféfönster har marknaden så sakteliga startat sin verksamhet, men när vi väl kommer ut är det inte varor som lockar något nämnvärt. Z hittar en sportaffär och lyckas efter lite letande finna ett par skor som kommer fungerar utmärkt för de längre promenader som vi kommer göra.

Vi sniker in i en Gap-butik på Liverpool Road och jag hittar ett par blå, blommönstrade shorts som reas på rean, slår till och blir cirka 140 kronor fattigare. Är också nyfiken på en kortärmad, gräddfärgad skjorta med blå blommor som mönster i crêpeartatad bomull, men den finns inte i min storlek.

När vi, efter att ha frågat om var de vintagebutiker ligger som var ett av våra primära mål med dagen, korsar Upper Street hittar vi snart Camden Passage, som är ett trångt, grändliknande stråk på några hundra meter med mängder med antikbutiker och vintageaffärer. Dessvärre är flera av dem stängda; tisdag är inte rush hour precis för deras klientel låter de oss förstå.

Stängt, förstås… Foto: KAI MARTIN

Lite irriterande att den enda butiken med herrkläder väljer att ha låst dörr just denna dag.

Vi går in och ur de butiker som finns. Jag provar en blå tweedkeps som sitter som en smäck, men jag behöver inte utöka samlingen mer, även om Z tycker att den är fin och 20 pund är, kanske, överkomligt.

När vi kommer ut på hektiska Upper Street, där bilar, lastbilar och bussar svischar förbi, hittar vi en butik som bara är en kvart från att öppna, tar en promenad i väntan på det, ner i de mer stillsamma kvarteren , ett område som känns upprustat och lite trendriktigt att bo i. Vi tar oss upp till Upper Street, tittar på Ben Shermanbutikens rea, stilrena kläder för män, men trots nedsatta priser lite för dyrt.

Vintagebutiken bredvid har öppnat, en lite hund vaktar oss tillsammans med en trevlig expedit. I ett hörne i butiken kan man prova kläder och det blir ett par shorts och någon skjorta. Men efter 20 minuter är vi färdiga och priserna var knappast av den digniteten att köplusten ökade; vi inser att vi är bortskämda med våra loppisfynd och strövtåg i secondhandbutiker i Göteborg.

Precis utanför finns en busshållplats och vi tar dubbeldäckaren ned till Tottenham Court Road. Vi börjar med at skiljas; Z vill in på Primemark, som är himmel för henne och helvete för mig. Jag fortsätter längs stökiga Oxford Street, inser att HMV:s stora skivvaruhus saga är all (läser sen att de flyttat längre bort på Oxford Street), passerar Oxfors Circus och gatan börjar mer likna så som den sett ut, det vill säga inte som en byggarbetsplats. Next har jätterea och butiken är nedlusad med människor, jag känner på lite plagg, funderar en smula, men gillar inte att handla under press och smiter ut, går tillbaka, går in på Gap, hittar inget och är på plats någon minut innan den avtalade tiden. Z kommer inte, människor passerar revy utanför och strömmen av människor som går in och ut ur Primemark är riklig. Får ett SMS av hustrun, som blir en kvart sen.

En solig stund på jorden på Firth Street och Bar Italia (nej, Primemarkpåsarna är inte mina).

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi fortsätter över gatan, tråcklar oss mot Charing Cross, noterar att rivningshysterin har pulvriserat Denmark Place, men bevarat anrika Denmark Street. Går in på TK Maxx, varuhuset som dumpar kläder i parti och minut, stannar en stund men lockas inte av något. Pratar om att ta en kaffe på Foyles, bokvaruhuset som har ett fint fik. Men blir dragna vid näsan; ingen köper skivor längre och ingen köper uppenbarligen böcker, för den jättelika butiken är stängd utan hänvisning (läser sen att butiken flyttat några kvarter längre ned på Charing Cross… typiskt). Lite snopet strövar vi ner i Soho, nedför Greek Street och mot Frith Street. Jag guidar Z mot Bar Italia och vi har tur att i det vackra vädret hitta en plats ute på denna historietyngda servering. En utmärkt och trevlig servitör ger oss en fin stund i solen, serverar Z en tonfisksallad utan krusiduller, men som gör henne salig, jag äter en panini och en caffe latte; det är alltid bra med Z, men ibland lite bättre, som nu!

Gatulivet är ihärdigt, några missbrukare kommer och tigger pengar, ett helt sjok turister strövar förbi på en guidad tur utanför jazzplacet Ronnie Scotts. Väldigt lite fascinerande mode, men en och annan smiter förbi med kostymering som intresserar och fascinerar.

Innan vi betalar och bryter upp går jag in i lokalen, smiter mellan den tudelade disken och nedför den smala trappan för att utnyttja toan. När jag är färdig gör Z samma tur.

Vi går ned mot Covent Garden, jag går mig lite vill, men når så småningom Neal Street och tar kurs mot Paul Smithbutikerna, som appellerar dåligt till mig den här gången. Ut i igen, tvärs över Floral Street till Ted Baker, dyr toch snyggt även där, men nej tack…

In och ut ur några butiker till och vi promenerar ner genom Covent Garden som är nedlusad med turister, några fångas av ett operasällskap som med en liten orkester sjunger något av Puccini och vi stannar en kort stund för att fortsätta.

Ner mot Strand, där Z tar bilder på mig för att illustrera Roxy Musics fantastiska ”Do the Strand”, den över 40 år gamla låten som fortfarande är så frustande vital.

Gör det på Strand. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Målet är Somerset House, som är en ny bekantskap för oss båda, men som är historietyngt där det ligger ett litet stenkast från Themsen.Vi ska kika in på utställningen ”The Jam – about the young idea” om trion the Jams karriär och Paul Wellers tankar och idéer. Det är en utställning som berör och där tidigare kunskap om bandet utökas vitt och brett. (Mer om det i separat text.)

På väg in i sylten. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Ut i solen, den stora piazzan huserar flera fontäner som småbarn springer ut och in i med förtjusta skrik. Union Jack vajar stolt på centralhuset och vi går in i bokhandeln i huset innan vi fortsätter ned mot Themsen, över Waterloo Bridge och en promenad på den södra älvsidan.

Vi tittar på folklivet och strosar i maklig takt när vi ser piren där guidade båtturer finns. Vi tajmar en tur perfekt, får plats längst fram på övre däck i den starka solen men svalkande vinden och njuter av en tur på en 40 minuter upp till Tower Bridge och ner till parlamentet.

Turist i motljus. Foto: KAI MARTIN

Jag är mätt av intryck, vill ta tunnelbanan till hotellet och vila en stund innan middagen. Men Z är driven, vill mer och jag lockas med. Jag föreslår en musikal, så vi tar tunnelbanan upp till Leicester Square, ställer oss i kö till ett box office, filurar vad vi vill se och bestämmer oss för ”Jersey boys” på Piccadilly Theatre nära Piccadilly Circus.

Vi söker oss upp mot teatern och har en knapp timme på oss innan showtime. Vi inser att vi behöver äta och bredvid teatern finns en restaurang som vi kliver in i. Vi siktar in oss på fönstret mot gatan, det är öppet och svalkande, för inne i lokalen är det hett, hett, hett. Men en amerikan har lutat sig in i fönstret och listigt lyckats boka det bordet… men för fyra och där är plats för sex, så vi frågar ödmjukt om vi får ta de återstående två platserna, beställer snabbt mat för att hinna och får ett kanske till svar.
Det amerikanska sällskapet har varit på kryss, är lite till åren komna och ska också se samma musikal som vi. Vi får trevligt sällskap och lite kallprat. Maten kommer snabbt och äts med god aptit utan att göra volter i magen eller utmana några smaklökar eller sinnen.

Med tio minuter till godo kommer vi till teatern, hinner gå på toan och sätter oss på våra utmärkta platser som vi betalat 39 pund respektive för. Mina idéer som musikalen är vaga, Z har ingen aning men litar på mig; vi får oss en fantastisk musikal till livs som jag kommer skriva om på annat ställe.

Efteråt är vi upprymda och saliga, går mot det neonbländande Piccadilly Circus, promenerar i den ljumma sommarnatten uppför väldiga Regent Street, som alltid överraskar med sin storlek, är kaffesugna och hittar ett, tror jag, nyöppnat café kallat Caffe Concerto, som också serverar glass. Jag faller till föga och beställer en bägare som Z får titta på då jag äter – är man på diet så är man.

Fångad av neon. Foto: KAI MARTIN

Så ut i den mörka sommarnatten, tunnelbana hem vid Oxford Circus, vi kliver av vid Queensway och promenerar hem, en avstickar in på ett kvällsöppet supermarket och sedan mot sängen. Nya äventyr väntar.

Klädsel: Blå H&M linnebyxor, rea, Köpenhamn 2013, 100 danska kronor, blå Stenström skjorta, danskt loppisfynd 150 kronor, blå Bosskavaj, danskt loppisfynd 50 kronor, Paul Smithslips med tillhörande snusnäsduk, secondhandfynd 220 på Erikshjälpen (matchande manschettknappar, allt i snitsig ask, bars inte vid tillfället), svarta Bugattiskor 140 kronor, Myrornas Göteborg.

En utställning som skakar om. Foto: KAI MARTIN

Dag tre:

Tidig uppstigning, tidig frukost, tidig packning, tidig check out. Nå, allt är relativt. Men vi är ute från det skabbiga hotellet vid åtta, det hotell som inte bara bjöd råttor på rummet utan också på ett lotteribetonat wi-fi, som gjorde kommunikationen med goda vänner till trasslig.

För vi ska göra ett besök utanför London och behövde planera för ditfärden. Ett telefonsamtal i pausen till musikalen på tisdagskvällen ordnar det mesta och vi är nu på väg till Chelsea and Westminster Hospital, där vår vän jobbar. Han ska stuva undan vårt bagage, så att vi slipper släpa på det under dagen.

Vi tar tunnelbanan till Earls Court, promenerar med våra väskor den sköna morgonen nedför Earl’s Court Road som förlängs till Redcliff Road innan vi viker av vid Fulham Road och bara har några femtiotal meter kvar.

Vår vän möter oss i receptionen, vi stuvar in våra väskor i hans Saab och han visar oss en bakväg mot King’s Road, gatan vi tänkte gå österut. Staden börjar sakta vakna, men butikerna är inte öppna. Restaurangen Blue Bird i King’s Roads mynningen är emellertid morgonpigga och Z passar på att göra ett toalettbesök. Tvärs över gatan hittar jag en välgörenhetsbutik, Octavia Foundation, som säljer kläder. Dessvärre är det för tidigt för ett besök, men jag noterat butiken i minnet och ser genom skyltfönstret att det kan vara av intresse det som erbjuds.

Z är klar, vi strövar i sakta mak längs King’s Road, glider in på väldiga bokkedjan Waterstones butik, ner i nedre plan och hittar John Lydons självbiografi som ska läsas i sommar.

Vi har ju tänkt ta av upp mot Victoria and Albert museum i höjd med Cardogan Gardens, vilket i och för sig är lite försent gör att bli gent, men glömmer bort oss och är plötsligt på Sloan Square. Å andra sidan hittade jag tidigare i Gaps King’s Roadbutik den där crêpeskjortan jag var ute efter och köpte den som rea på rean.

Vi har visningstid 11.00 för Alexander McQueenutställningen och masar oss upp mot muséet med god tidsmarginal. Sätter oss på bänken utanför för lite vatten som förfriskning innan vi går in på muséet och låter oss fascineras.

Det är en hisnande och omvälvande utställning, som jag kommer skriva mer om. Dessvärre var det inte tillåtet att ta bilder inne på utställningen, men i shopen gick det att hitta andra stilikoner.

Londonmode på modeutställning. Foto: KAI MARTIN

Vi tittar efter en ledig plats på den väldiga gården efter utställningen, delar bord med en kvinna, men väljer på grund av det dåliga utbudet vid serveringen att gå vidare. Vi scannar av utställningen ”What is luxery”, men den faller oss inte i smaken.

Vi kliver ut ur muséet och söker oss mot Brompton Road, hittar, återigen Caffe Concerto, som frestar oss med lunch som faller oss både på läppen och i smaken. Sedan tittar vi in på Octavia Foundations butik på den gatan. Z fyndar rejält, en Sanddress och två klänningar som sitter verkligt snyggt och jag tingar ett par brunila, yllebyxor av märket Spontini, tydligen franskt, men brallorna är italiensksydda och av god kvalitet, dessutom sitter de som gjutna. 30 pund ≈ 420 kronor är kanske lite för mycket för ett par byxor i en secondhandbutik, men, hej, det är ju London!

När vi går förbi kedjan Reiss butik på Brompton Road hänger en vansinnigt läcker blåspräcklig kostym i skylten. Rea och värt ett försök. Vi är snudd på ensamma i butiken och en därför onödigt speedad expedit undrar han kan hjälpa oss. Kostymen finns i min storlek, jag frågar om pris, Z frågar om pris. Expediten säger 45 pund och att det är ett kap och ja, det är det. Jag provar, den sitter hur snyggt som helst och vi, det vill säga jag, bestämmer oss. Frågar om priset igen och 45 pund it is. Den stressade expediten stövlar iväg till kassan, hänger upp kostymen på en galge, stoppar in den i ett kostymskydd, knappar in summan och jag stoppar in kortet. Men innan jag slår in koden ser jag 145 pund och frågar… Nej, nej, jag har sagt 145 pund hela tiden och ja, det är ett kap, hävdar expediten. Möjligen, men det blir ingen affär och förresten är kostymkvoten fylld med råge.

Nu tar vi bussen upp mot Marple Arch. Primemark är åter målet, men nu ska Z byta in det hon köpt, som inte passade. Okej…?! Jag står och väntar på utsidan och tiden rinner raskt iväg, mittemot ligger ett Next som vi hugger in på efter att Z kommit ut från helvetet. Jag smiter in på Perfume shop och hittar deodoranten Aramis, tycker priset, 17 pund är rimligt. Men kursen gör den knappast till ett fynd, inser jag efter att jag handlat den. Z hittar ett sminkset, som hon inhandlar. Vi går in på Next, hittar inget och börjar promenera uppför Park Street mot Marylebone Station, min favoritstation alla kategorier. Den andas puls, har butiker och restauranger, men är ändå en av de minsta i London. Vi ska åka ut på landet för att träffa vänner och sova över.

Z köper, sin vana trogen lite smått att äta på M&S där vi också köper en kvast blommor och en flaska vin till värdparet. Sedan går vi till biljettkassan för att köpa biljetter. Vi är ensamma i kön, förklarar att vi ska en tur och retur, får det, betalar och upptäcker för sent att det är en retur över dagen; vi ska ju tillbaka dagen därpå. Nu är det en rejäl kö och jag är irriterad över att damen i kassörska inte hörde sig för när vi skulle åka tillbaka; en rimlig fråga, kan man tycka. Väl tillbaka i kassan med en växande kö bakom får vi betala ytterligare tio pund och det känns som om vi har blivit rånade och lurade utan att veta om det verkligen förhåller sig så.

Vi tar hur som helst ett tidigare tåg än det var tänkt och glider ut från London i sällskap av två tonårsflickor som vi delar säten med. Den ena är en slarver, äter mat, spiller, provar skor och pratar konstant med sin mer tystlåtna väninna. Den sistnämnda går av stationen innan vi, den slarviga förbereder sig för avstigning där vi ska kliva av, tappar maten på golvet och vi hjälper till och får ett rask tack innan hon seglar ut genom dörren och vi står med hennes skräp i vår påse.

Vi tar det lugnt på stationen en massa mil från centrala London och väntar på den skjuts som kommer först med nästa tågs ankomst. En stilla stund på en liten station i förskingringen.

Så kommer väninnan vi väntat på, en granne får åka med och vi far ut på landet, det verkligt brittiska landet med så smala vägar att det är ett under att inga trafikolyckor sker på de ringlande, krängande transportlederna med många år på nacken, eller i backen.

En tur på landet. Foto: KAI MARTIN

Huset som de bor i har sin historia och omgivningarna är fantastiska. Det andas lantlig frid och vi blir omedelbart omhändertagna. Värdens bror är på intågande med sin familj, en man jag inte träffat sedan 2011; hans familj har jag aldrig sett. Värdparets yngste son är min gudson och han inte bara studerar utan är också musiker, dj och producent. Jag får höra lite av vad han pysslar med och blir förtjust; soft jazz med sköna beats, låter hur bra som helst; en inspelning med en skolkollega imponerar också.

Värden kommer hem efter en lång arbetsdag, vi går till bord, serveras en knaprigt rostad och suveränt krydda kyckling med tillbehör, dricker vin och vatten till, har trevligt, avslutar med dessert och rundar så småningom av dagen.

Klädsel: Gröna linnebyxor, Morris, inköpta 2008 på outlet i Borås, precis som linneskjortan vit med stora ljusgrå rutor (minns ej pris), Boss linnekavaj, 150 kronor, Reningsborg, julklapp från Z, Clarksskorna och Stetsonkepsen från NY.

Lite Monty Pythonhistoria i idyllen. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jag vaknar av att det luktar gödsel, olika djur smyger omkring utanför huset, katter och annat mer svår identifierbart. Jag smyger upp för att säga farväl till värdinnan, som ska iväg och jobba tidigt. Huset vaknar så sakta. värden jobbar hemifrån, yngste sonen sover, allt är stilla. Så frukost, lite te, lite rostade mackor, marmelad, och mjölk med flingor.

Vi har inte bråttom in till London och bestämmer oss för att ta en promenad i de vackra omgivningarna. Det är inte bara något jag vet, många är de filmbolag som förlagt inspelningar i trakten och bara hundra meter från våra värdars hus ligger ett lite fint, vitt hus som tjänat som kuliss till Monty Pythons ”Meningen med livet”… Ni vet scenen med den väldige och glupske Creosot…? Nå, den mer anspråkslösa scenen efteråt, där Eric Idle i form av kypare tar med oss tittare på en guidad tur för att vi ska få se meningen med livet… Ja, den scenen slutar vid det här huset.

Ängen vi går på är också kossornas, så det gäller att pass vad man sätter fötterna. Efter lite fotografering tar vi en public footpath, går in i en skogsglänta, kommer ut vid en väldig tegelmur som inhägnar en privatbostad, vi fortsätter i en vid sväng från varifrån vi kom och har snart gjort en full cirkel, fortsätter en smula och kommer tillbaka, tar en kopp kaffe, packar oss in i bilen och får skjuts till stationen. Väl tillbaka till Marylebone Station promenerar vi hela vägen längs Marylebone Road vidare längs Euston Road mot King’s Cross/St Pancras där tåget mot Gatwick avgår.Det blir en diger promenad och väl framme går Z in på M&S för att handla mat att äta på tåget.

Det är ett mjölkpallståg som sakta ålar sig ut ur London. Med några mil kvar får det problem med bromsarna och vi blir stående i åtta minuter, men vi är i god tid, kommer till Gatwick, checkar in och har några timmar att slå ihjäl bland alla semesterfirande resenärer på väg mot fjärran mål.

Vi kommer hem till en regntungt Göteborg, men hem är hem och det är skönt.

Klädsel: som avresedagen från Göteborg.

Amy – mer än en film

Posted on juli 28, 2015 av Kai Martin

AMY

!!!!

Dokumentär av Asif Kapadia om Amy Whinehouse liv

En gripande dokumentär… Foto: BILLBOARD

I boken ”Amy, my daughter” framställer sig Amy Whinehouse far, Mitch, som en rättskaffens, hårt arbetande man, som engagerar sig hett och ivrigt i sin dotters livsöde. Det är han som får in henne på rehabilitering, det är han som kämpar för hennes rätt… Nå, dokumentären ”Amy” av Asif Kapadia visar på en motsatt sida; inte undra på att Mitchelle Whinehouse gick i taket, men slutligen ändå gav sitt ja till att filmen skulle få visas som filmskaparen önskade.

Var sanningen ligger kommer vi aldrig få veta och Mich Whinehouse kommer för alltid leva med vetskapen om att det han gjorde aldrig var tillräckligt eller gott nog för sin dotter. Hon drev sig själv på destruktion och mot döden; det är det den grymma filmen visar osminkat, naket och desperat.

Amy Whinehouse alltför korta liv går knappast att fästa på film, men är ändå intressant nog för att göra det. ”Amy” är skoningslös, med tillbakablickar, intervjuer med vänner sedan barndomen, pojkvänner, managers, medmusiker, producenter, familjemedlemmar, tillgång till videor ur privata arkiv och mängder med klipp inifrån och utifrån, blir ”Amy” lika påträngande som de horder av paparazzifotografer som smällde av närgångna bilder dag som natt efter hennes genombrott. Alla lika kåta på skandalen Amy Whinehouse, alla lika missvisande och fullständigt i brist på empati över människan Amy Whinehouse och, faktiskt, ointresserade av artistens Amy Whinehouse.

Hon blommade snabbt, skapade fort en stil som blev hennes, ett uttryck som ingen annan, förenade jazz med soul och hade en röst som naglade fast en som lyssnare. Men långt innan artistvärlden lockade möjligheten till att chilla med droger. Varför är en fråga som aldrig blir till ett svar i filmen. Ändå är det här den tungt rullande sten som ökar i acceleration och till slut krossar hennes liv.

Få värnade om hennes liv, hon gjorde det inte. Den självklara integritet som hon hade som människa var så skör, att den aldrig räckte till skydd mot det massiva intresse som hennes person gav – oavsett om det handlade om artisten eller missbrukaren Amy Whinehouse.

Det gör ont att se ”Amy”. Det gör ont att se en fragil människa gå sönder, att mer och mer gå i stycken, att hennes vilja att förstöra för sig själv var starkare än något annat, ja starkare än den musik hon ville skapa och att hon dessutom var omgiven av människor som inte såg till hennes väl, eller klarade av att skydda henne mot hennes destruktiva jag. Det gör ont att strålkastarljuset inte lyfte henne ut mot stjärnorna, himlen och den artistiska friheten utan brände henne som en alltför ivrig Ikaros jakt mot solen. Ett öde ingen ska behöva drabbas av, men som Amy Whinehouse dessvärre delat med flera andra artister,

Farsen håller stilen i Falkenberg

Posted on juli 20, 2015 av Kai Martin

BRÖLLOP I KIKAR’N

!!!!

Medverkande: Jojje Jönsson, Siw Carlsson, Claes Månsson, Jeanette Capocci, Mikael Reisebeck, Karin Bergquist, Stefan Gerhardsson, Jan Holmquist.

Vallarnas friluftsteater, Falkenberg

Spelas t o m: 9 augusti för att åka på turné i höst med start i Visby 3 oktober.

Bäst: Det humoristiska samspelet.

Sämst: Säcken knöts ihop lite väl löst i slutet.

Fråga: Vilar framgångarna på Vallarna verkligen i Dag-Ottos händer…?

Ny succé på Vallarna med Jojje ”Dag-Otto” Jönsson i spetsen.

Foto: BO HÅKANSSON

Jojje Jönssons karaktär, brevbäraren Dag-Otto, har länge varit ett slags driftkucku i flera farser på Vallarna. En figur som dyker upp som en gubben i lådan och ställer till oförargligt förtret med sin naivitet och talfel. Men förra året fick Dag-Otto mer plats i ”Brännvin i kikar’n” när Jojje Jönsson klev in som manusförfattare tillsammans Lars Classon. Det gick alldeles utmärkt och när duon ny landsatt uppföljaren ”Bröllop i kikar’n” är det dags för nästa succé.

Årets upplaga spinner kring ungefär samma karaktärer och miljön är hemtam. Det är bra för Vallarna har en trogen publik, som gärna återvänder, och med igenkännandets glädje blir det mer hemtamt utan att ny besökare ska kunna känna sig främmande. Återvänder har också Claes Månsson gjort, som senast gästade Falkenbergscenen i ”Campa i klaveret” 2012. Hans mat- och dryckesglade präst på villovägar är stor komik, men han är inte ensam om att roa i denna skruvade historia.

Siw Carlsson är bastant komedienne, så också som pensionatsägare i pjäsen. Mot henne kan de flesta av scenens aktörer bolla sina repliker och få tvärsäker respons och mer därtill. Det är inte en gång som fnisset hänger i mungipan på den rutinerade ensemblen, ett glatt humör som smittar ut till publiken.

Roarräven Stefan Gerardssons ilandgångne sjöman är, precis som förra året, en klurig figur som bjuder en mer nedtonad karaktär. Men inte desto mindre rolig och i samspelet med Claes Månsson uppstår fina stunder på scenen.

Dag-Otto är ju en för sig själv och Jojje Jönsson är både ömsint och skoningslös mot sin mesiga brevbärare, som inte har alla breven i brevlådan. Han är perfekt för att bryta trender och skapa situationer som löser upp eller skapar irrationella vändningar.

Det var ett tag sedan jag såg Jeanette Capocci (”Livat i parken” 2013), men det är slående vilken fantastisk farsskådis hon är. Få kan göra töntiga unga tanter så förträffligt som hon och alltid med grimaser och tics som gör karaktärerna extra kryddiga. Mikael Riesebeck är inte bara hennes käraste på scen utan också sambo i verkliga livet. Han har John Cleese humorskola i ryggen utan att falla i kopieringsfällan, är dråplig och jobbar gärna med ett överdrivet kroppsspråk som tillsammans med väl tajmade repliker sitter som nylonbyxorna han bär.

Till varje fars behövs stöttepelare, som i och för sig bidrar till komiken, men som skapar en nyans gentemot det dråpliga och som inte enbart finns där för att dra ner applåder eller skratt. Karin Bergquist, som den giriga, tilltänkta bruden har en av dessa rollerna. Jan Holmquist, som den samvetslöse sonen på pensionatet, den andra. Han känner jag som en stabil ensemblespelare, hon är en ny bekantskap som löser balansen mellan våp och vamp utmärkt.

Jojje Jönsson och Lars Classon har hittat ett vinnande koncept med sin andra fars på raken. För det här är en föreställning som lockar till många skratt. Undrar vad det har i kikar’n till nästa år…

Sköna garv i skärgården

Posted on juli 18, 2015 av Kai Martin

KYSS MEJ SHEJK

medverkande: Henrik Wallgren, Åsa Gustafsson, Per Umærus, Martina Jakobsson, Harald Treutiger, Tove Wiréen, Petter Eriksson, Emma Gustafsson

!!!

Kul på Brännö när det återigen bjuds på fars på ön. Foto: KAI MARTIN

Brännö varv, Brännö

Bäst: Den ständigt dråpligheten och de oväntade vändningarna.

Sämst: Regnhot och blåst i mitten av juli, nej tack!

Fråga: Hur skruvade kan den här ensemblen egentligen bli…?

Förra årets fars, som också var debuten för farspjäs på Brännö varv, var en lustig historia med avstamp i det militäriska hot som Göteborgs skärgård utsatts för. Ett lyckligt slut gav militären på tafsen och med detta sagt kliver vi in i årets föreställning ”Kyss mej shejk!”.

Ensemblen är snarlika den från förra året, och författarparet Henrik Wallgrens och Per Umærus källa till idéer har sannerligen inte sinat. Här finns ett flöde som utmanar det mest av motsvarigheten till olja varhelst i världen.

Precis som förra året är det här också mer ett lustspel, en komedi än en regelrätt fars. Rent teoretiskt kan det kanske verka som spring i dörrar, men den klassiska detaljen saknas helt på Brännö varv, där dekoren är sparsmakad. Det hela görs, som förra året, till musik – med Petter Eriksson och Emma Augustsson på diverse instrument – gjorde i huvudsak av Henrik Wallgren och Per Umærus.

Temat för året är de ständiga huspriserna. Harald Treutigers C-G Gyllenstråle har gått från dominant militärt högdjur till att bli supereffektiv, skrupelfri mäklare som säljer allt.

En shejk kommer in i bilden med ett bud på Känsö och handlingen rullar igång snabbt och effektivt med korta tillbakablickar mot förra årets föreställning.

Pjäsen håller ett sansat tempo, är måhända inte lika skruvat underhållande som förra året. Men är underhållande så det räcker.

Det är en härlig ensemble, som klarar att möta inte bara väder och vind utan också sin publik.

Det blir mycket igenkännande skratt, men föreställningen backar heller inte för ett centralt tema om främlingsfientlighet som spinner kring husprishaussen. Detta gör att skratten skickligt smids om till allvar på kort tid.

Per Umærus som miljökämpen och idealisten Klas Granat och Åsa Gustafsson som rebellen och

blivande modern Maja Wahlquist i ”Kyss mej shejk!”. Foto: KAI MARTIN

Åsa Gustafsson, som inlednings högravida, är utmärkt som den truliga rebellen Maja Wahlquist som inte backar att stå på barrikaden med knuten näve mot vad det nu månde vara; för barn, mot män, med män…

Men Tove Wiréen är hennes jämlike som komedienne i rollen som den barnsugna, lesbiska Kicki Redo, med ett fantastiskt minspel som bara det plockar poänger. Martina Jakobsson tjänar väl som våp och kuttersmycket Coco Flärd, där bloggpoäng och selfies är viktiga saker i världen.

Harald Treutiger överraskade positivt med sin insats 2014 och fortsätter stabilt i år igen i sin roll som hänsynslös mäklare, svårflörtad pappa och trilsk svärfar. Henrik Wallgren som sure och tväre öbon Lasse Wahlquist får stå för främlingsfientligheten, skapad på lösa grunder och rädsla och Per Umærus är Klas Granat, miljökämpen, varmhjärtad och vek, en roll som passar honom.

Jo, ”Kyss mej shejk!” ger förväntningar om nästa års föreställning. För med ett ånyo lyckligt slut efter alla förvecklingar med shejker, kineser, norrmän och amerikaner i en hysterisk budgivning är det öppet för nya spännande turer för öborna 2016.

Kanske kan då äntligen Kaj komma in i handlingen. För visst borde det vara givet med Harald Treutiger på scen; ”Okaaaj!” och då kommer en illmarig figur med namnet Kaj i sjömanskostym upp ”Jajamensan, jag är med!”. En aptitretare inför nästa år…

Röj och raj när Attentat exploderar på Sticky Fingers

Posted on juli 17, 2015 av Kai Martin

ATTENTAT

ELECTRIC EEL SHOCK

!!!

Sticky Fingers, Göteborg

Bäst: Electric Eel Shocks galna frihet.

Sämst: Inledningen på Attenats extranummer.

Fråga: Hur kom någon på att para ihop japanska EES med Attentat…?

Starka på hemmaplan. Foto: KAI MARTIN

Ta ett gäng olika rockgenrer. Låt oss säga punk, hårdrock, grunge, metal, funk och hardcore. Stoppa ner allt i en burk. Förslut väl. Skaka omsorgsfullt och släpps sedan ut allt under en kort intensiv tid.

Där har ni Electric Eel Shock. En trio från Japan som ogenerat tar från de flesta håll och ändå får det att hålla ihop. Lika ogenerat piskar de igång stämningen inför en lätt oförstående publik, som till slut inte kan låta bli att ta till sig galenskaperna.

Japanska rock’n’roll med extra allt. Foto: KAI MARTIN

Jo, det är charmigt och det är starkt. Ibland slarvar de bort sitt musikaliska kunnande i sin ambition att röja och ställa till på scen. Och jag ler lite förstrött åt trummisen Gian entré iklädd endast skor, strumpor, t-shirt och en jättelång tubsocka över könsorganet. Inte långt efter de första numren är just den där tubsockan och skorna det ända han har kvar på kroppen och dessutom något han koketterar med flitigt. Att han dessutom är en duktig trummis passerar liksom, liksom att han spelar med dubbla trumpinnar.

Naken energi. Foto: KAI MARTIN

För det här bandet kan spela, även om de, som de flesta trior, tappar när gitarristen ska göra soloutflykter.

Men spelglädjen och energi är smittande, fast det räcker att se bandet på scen. Jag känner mig inte direkt lockad att lyssna på dem på platta.

Kul på scen. Foto: KAI MARTIN

Attentat är ett drivet band. Rutinerat som få och kan explodera på scen med låtar som inte går att ducka för och som, de flesta, har allsångskaraktär.

Med Jönsson som domptör dröjer det heller inte länge förrän publiken är igång. För, som han säger nästa inledningsvis, så är publiken en viktig motor för att bandet ska bli bra.

Ett drivet band. Foto: KAI MARTIN

Men trots att Jönsson får upp publiken på tårna, klickar och gnisslar samarbetet i bandet. Det blir lite felspel, missbedömningar, några tekniska missar; allt sammantaget förvånande ofta gällande Attentat. Och man kan kanske tro att det skulle bero på att trummisen Larry Staaf är alldeles färsk – Sticky Fingers är hans tredje gig med bandet – men det är istället på annat håll som de inte riktigt är full skärpa. Larry är en klockren arvtagare till föregångarna Pete the Beat och Paul Schöning; han placerar sig någonstans mellan dem båda med sin stil, men går framför allt taktfast och klockrent, som ett schweizerur.

Jönsson, en härlig scenpersonlighet och stor publikdomptör. Foto: KAI MARTIN

Trots missarna är det svårt att inte vara förtjust i Attentat. De är ett band som enkelt och effektivt svingar sig mellan sina allra tidigaste låtar och de alldeles färska. Bandet har en osviklig musikalisk identitet och vill vara lika då, som här och nu. Det lyckas det alldeles utmärkt med.

20 år sedan – en recension

Posted on juli 14, 2015 av Kai Martin

Kai Martin & Stick! hade ju bestämt sig för att sluta. Publiken hade sinat och utan den ingen annan motor en den konstnärliga, men bandet var mer ett kreativt kollektiv; vi var fåfänga, vill synas, ville spela. Utan publik blir den fåfängan bedräglig, om inte fånig.

Så 10 augusti 1985 var det tack och adjö. Sista spelningen gjordes på Slottsskogsteaterns scen, Lars Aldman var på plats med Sveriges Radios inspelningsbuss för att banda konserten för ”Live Bommen” och publiken kom och fyllde amfiteaterns läktare.

Det blev en storstilad final, en manifestation över ett band som stod för något eget och rart i den svenska rockmyllan.

Tio år senare lyckades vi övertala skivbolaget Silence om en samlingsskiva. Under en helg, tidig vår, befann sig Gomer Explensch, Heinrich Höffgen och jag i studion och rotade bland inspelningar. Vi gjorde vissa ommixningar, lyfte fram tidigare outgivet, vaskade och sållade, till slut blev det ”Vilddjur (genom de tysta åren 1980–85) – alltså lite vitsigt ”through the Silence years, som syftande till vår tid på skivbolaget.

Det blev väl ingen stormande succé, men enda en dokumentation som spänner över en spännande tid, från debutalbumet ”Biomusik” med sitt uppsamlande av de första åren till ”Uppståndelse”, som skenade in i en framtid som aldrig blev vår.

Vi ville göra en samling som visade på att vi, trots brokigheten i vår musik, trots allt hade en tungt spunnen röd tråd genom vår musik från 1980 och framåt. Att ”Språk” från ”Biomusik” hittar till ”Rör, rör, röd dig nu” (”Röd plåt”) som dundrar in i ”Lust” från ”Simmarna”, som matar vidare till sista spåret på ”Uppståndelse”, ”Gå i clinch”.

Vi hade också en stark övertygelse om att börja mjukt, med vackra ”Bara så du vet”, balladen från ”Uppståndelse”, men där fick vi nej från skivbolaget.

Samlingen fick alltså ingen större uppmärksamhet, men lyssnar jag på den idag (finns på Spotify och iTunes), så är det med stolthet, som allt vi gjorde.

Samlingen kom senare våren 1995 (jag kan ha fel, men tror att det var i samband med Silences grandiosa 25-årsjubileum på Cirkus i Stockholm), men det dröjde till året efter, som plattan uppmärksammades i tidningen Pops majnummer (1996).

Det är, nuvarande TV-skribenten, Kjell Höglund som recenserar och självklart får han tycka vad han vill. Men, oj, vad fel han hade i sin text. Bilden till ”Simmarna” togs, skulle det visa sig, stinkande inflitrationsbädd bredvid Silences studio i Näved, Koppom. Inte vid Vänerns strand, som ligger åtskilliga mil därifrån. Och sjön som vi badade vid, skrämde lokalbefolningen och blev snudd på stenade av heter Vadljungen, några kilometer från den norska gränsen). Cremonese var 20–21 år när ”Uppståndelse” gjordes, en bit från de tonår som hävdas i texten. Ronny Svensson får här efternamnet Eriksson… slarv, men det sänker alltid trovärdigheten och betyget fyra av tio, ja, det blir ju heller inte trovärdigt.

Och, de viktigaste svenska sommarfestivalerna 1982…? Fanns det några? Dessutom, vi spelade inte sommaren 1982.

Sedan kan jag störa mig på slentrianen, som att jag skulle inleda ”Rör, rör, rör mig nu” på hurtig göteborgska… Eh, nej. Göteborgska, ja. Men hurtig? Nej. Överbevisa mig bara. Inte ens om jag sjöng på norska skulle den frasen vara hurtig.

Nå, här är texten i Pop # 18, 19 år senare, varsågod och bedöm själva:

KAI MARTIN & STICK!

Vilddjur (genom de tysta åren 1980–85)

Silence/MD

4 Svensk pop är i dag osannolikt duktig. Inte så särskilt mycket håller i långa loppet, men sound- och imagemässigt är vi i stort sett ikapp den anglosaxiska popen, såväl inom det mest tonårskommersiella som det mest inkört konstnärliga. Vi är så duktiga att vi så smått – med band som Cardigans och Wannadies – gått upp i den engelskspråkiga popeliten.

Detta medför en viss fara för svensk rocksociologi. Det är alltför lätt att automatiskt jämställa dagens bästa svenska pop med gårdagens – att ranka Eldkvarn lika högt som Eggstone; att sätta Brända Barn i paritet med bob hund. Men parallelllyssnar man på de inhemska plattor som på sin tid klassikerstämplades av tidningen Schlager med de flesta av dagens ”mästerverk” inser man ett förhärskande massivt mörker under sena sjuttio och tidiga åttiotalet.

Svensk pop hann ärligt talat aldrig med i punkrevolutionen. England kryllade av makalösa one-hoit-wonders, men i Sverige fattade vi aldrig den konkreta traditionen, bara den abstrakta ”revolutionen”.

Det var en förunderlig tid, när Mats Bäcker tog alla foton av alla band, när Lasse Anrell och Schlager grälade offentligt om Joy Division, när Brodde från Sundsvall framställdes som rena rockguden, när Expressen Mats Olsson lyfte Gyllene Tider. Ingen fattade hur underlägsen den svenska popen var.

Under de första åren av åttiotalet intog Kai Martin & STICK! en central position av psykosen i det svenska rockmedvetandet; ett svenskt svar på Magazine eller Simple Minds, men inte lika oberoende av sina influenser som samma genres mest självständiga svenska företrädare från den här tiden: Garbochock och TT Reuter (sedermera lika lysande Underjordiska Lyxorkestern).

Inte ens då det begav sig gillade jag Kai Martins första LP ”Biomusik”. Faktiskt inte ”Röd plåt” heller, trots att den hyllades som en världsklassiker i ledande rocktidningen Schlager och under en sommar dikterade villkoren på de viktigaste svenska sommarfestivalerna.

Jag minns hur farlig gruppen kändes, som en knarkiga mani och posörpolitiska övertygelse. Deras symfoniska svartrock var den självklara, felande västkustlänken mellan Lustan Lakejer och Reeperbahn i Stockholm, Brända Barn i Sundsvall och Strys och Henrik Venants olika orgiastiska orkestrar i Malmö.

Detta måste vara svårt att förstå för unga lyssnare i dag, som bara har den här samlingsskivan att gå på – de tidigaste inspelningarna känns mest klantiga i sin inkräkta tvåackordsmentalitet, och de senare störs stundtals av bristande självkritik. Lysande idéer skyms av snedträffande pretentioner. (Som när ett långt, hypnotiskt intro cirka Simple Minds ”Sond and Fascination” klipps av när sången kommer in på hurtig göteborgska: ”Destruktiva lekkamrater…”)

Däremot föll jag för tredje albumet ”Simmarna”, som fortfarande låter imponerande kreativt och hängivet. I dag kan Popsicle, på omslaget till POP # 15, ostört gå på samma Vänern-strand där ”Simmarna” en gång skrämde slag på den värmländska ortsbefolkningen; nakna, sminkade och klippa i konstiga indianfrisyrer.

Även avskedsalbumet ”Uppståndelse”, med en nyanställd, ännu tonårig Jörgen Cremonese på gitarr, var en sällsynt säregen manifestation av ett plötsligt stort och oberoende konstnärskap. Här var Kai Martin frigjord från sitt Jim Kerrkomplex och en direkt imponerande sångare, här fanns ett koppel sorgesamt vackra sånger som känns särskilt smärtsamma att lyssna på så här i efterhand eftersom det i dag knappt existerar någon som helst respekt för dem, någonstans utanför privatkretsen av överlevande.

I dag är det bara Cremonese (Whipped Cream) som håller i karriären. Men det är trummisen Ronny Eriksson som är mest känd för en större publik – som filmpresentatör i Femman.

Kai Martin & STICK! förtjänar sin plats i svensk pophistoria, men om denna samlings-CD förtjänar en plats i skivhyllan är en svårare fråga. En samling med Global Infantilists hade nog varit intressantare.

Kjell Höglund

Blixsnabb, väloljad byråkrati, en container och en jävla massa jord

Posted on juli 13, 2015 av Kai Martin

Det kändes väl inte som den lättaste av måndagar att sy ihop logistiskt.

Jag behövde en container av medelstorlek för att frakta bort cirka fem kubikmeter jord, som blivit restprodukt efter den dränering som har gjorts.

Helst behövde jag den bums, men i morgon hade också varit en annan dag.

En orange hägring. Foto: KAI MARTIN

Jag ringer och rekar. Pratar med en firma som ger ett pris och som ger en förhoppning som att kunna köra ut i morgon.

Fint.

Jag ringer Renova, för att höra vad de tar och hur pass snabbt det kan tänka gå.

Det är en ung man som svarar och ger besked om att, för att få lov och fylla containern med dylik jord måste jag fylla i blanketten för Grundläggande karaktärisering av avfall till deponi.

Jag såg en tjock mur av byråkrati innan den skulle landa på rätt bord och att det sedan skulle ta år innan den bifölls och där skulle jag stå och sukta efter en container…

När jag dessutom såg att blanketten en EWC-kod, som jag skulle söka efter hos Naturvårdsverket, kändes det som om den här dagen skulle bli lång.

Klockan hade precis passerat åtta och jag ville bara få sakerna ur händerna.

Nå, jag går in på Naturvårdsverkets hemsida, lyckas efter lite letande hitta rätt, får bläddra ner på den grannlaga texten om Svensk författningssamling 2011:927 gällande avfallshantering, letar vidare och väldigt långt ner hittat jag kod 170504, som klassificerar avfall samt deponiklass.

Lyckligtvis har jag precis installerat en ny skrivare, som även tillhandahåller en scanner. Jag lär mig den, lyckas med lite krångel att scanna in de tvåsidigare blanketten.

Mejlar, men mejlar fel. Får rätt adress efter ett nytt samtal till Renova, mejlar igen, får svar tämligen och överraskande bums.

Jag har lyckats mejla sidan två två gånger. Åtgärdar detta och väntar på att klockan ska ticka i timmar, dagar och år.

Från första svaret 10.17 dröjer det knappt 40 minuter innan svaret kommer med ett godkännande och en kod.

Då har jag uträttat ett ärende, nämligen varit och köpt fyra pallkragar. För Z och jag tänkte använda delar av det berg av jord som byggt upp vid dränering på trädgårdssidan till planteringar i just pallkragar, förhoppningsvis snigelfritt.

Jag åker till Åbro industriområde, kör in på en gigantisk gård där pallar finns i parti och minut. Några rejäla grabbar står och lossar och lassar. Jag parkerar en bit därifrån, lite osäker på vart jag ska gå. Men gubbarna är snara på att fråga om jag behöver hjälp, en fixar fram pallar raskt och en annan lastar på pallarna på en truck och i ett nafs har jag betalt, lastat in i bilen och kört hem.

Så ringer jag Renova för att nu äntligen kunna beställa container, kommer till samme unge man som jag inledde dagens konversation med Renova med. Han undrar när jag vill ha den, samtidigt som han gör en kreditupplysning, och jag säger att ”tja, idag är toppen, men imorgon helt ok”. Klockan är 11.11 när jag lägger på.

Så går jag ut och röjer i trädgården när det 12.17 ringer på mobilen. Det är lastbilsföraren som är på plats för att lämna containern.

Jag har sedan tidigare markerat plats ute på gatan och han förstår det, jag går ut och möter en riktig kålle, en jovialisk man som är glad att slippa villan i Torslanda och mår bra i sin etta i Kaverös. Han berättar att svenskarna lägger ner 80 miljarder på renovering av sina hus. Jag låter det stå oemotsagt, för jag vet helt enkelt inte.

Men jag förklarar, kanske ursäktande, att huset vi bor i är från 1936 och jag tror inte att det är dränerat sedan dess. Det behövs, helt enkelt.

Container står inte tom länge.

Slit och släp, men dränerat och torrt. Foto: KAI MARTIN

De två hantverkarna sätter genast igång med att lassa in jorden från baksidan och jag den från framsidan. Det är ett Sisyfosarbete, åtminstone känns det som så. Men undan för undan fylls containern.

Vid tre tar jag en paus för att vila kroppen och äta lite mat. Vid fyra kommer hustrun hem och blir överraskad över allt som har blivit gjort.

Men hon nöjer sig inte. Kragpallarna ställs på plats, insidorna plastas och golvet eller marken på markduk, jag lastar med fyra skottkärror jord till den ena, tre till den andra. Kroppen är mör, men det går.

För den lille odlaren. Foto: KAI MARTIN

Igår hade jag också kört ett race, då jag lastat bort jord från framsidan till de säckar som gruset kommit i. Nu trasiga gick de inte att använda för fyllning av jord helt upp. Men i väntan på container och för att försöka snygga till en smula, räckte de gott.

Vid tretiden avbröts det arbetet, för jag hade lovat skjutsa en vän till Tvååker vid fyra och Z följde med, vi tog en tur efter att ha dumpat vännen på en p-plats för nästa transport för honom. Snirklade oss igenom Varberg, vidare på gamla E6:an och till Kärradal där vi passade på att dels filma för en eventuell video till en Kai Martin & Stick!-låt, dels äta på Fridas.

Det var en ljum, ljuv kväll. Vi satt ute, lät oss väl smaka och tog sedan bilen hem i makligt tempo längs gamla E6:an och via Särö hem.

Nu dag två av fysiskt arbete är väl kroppen ännu tröttare, men vi har sett resultat. Samtidigt som vi hoppas att allt ska vara färdigt – helst i går.

En trött gubbe – ovan vid fysiskt arbete. Foto: KAI MARTIN

Överraskning på Taubescenen

Posted on juli 11, 2015 av Kai Martin

MAÏA BAROUH

Taubescenen, Liseberg

!!!!

Bäst: Omfånget i rösten, öset och svänget.

Sämst: Fylleskrålande publik är alltid trist i fel sammanhang.

Fråga: Andra Sverigebesöket… När kommer hon tillbaka?

Ny bekantskap, som gav mersmak. Foto: KAI MARTIN

Slumpens skördar gav besöket på Liseberg. Ja, vi hade väl i ögonvrån noterat att, för oss, fullständigt okända japanskfranska Maïa Barouh skulle gästa Taubescenen. Men när Z och jag gick ner på stan var det för en promenad, men tanken väcktes om att fortsätta till nöjesparken och tack för att vi realiserade det.

Maïa Bahour är en sångerska som vet att utnyttja sin röst och hon gör det både obekymrat, karismatiskt och tonvigt. Hon spänner över ett brett register och använder sig både av traditionell japansk teknik och mer modernt relaterat. Musiken gör hon på samma vis, tar från sitt hemlands folkmusik och formar om den med respekt till något nytt, groovbaserat och elektroniskt.

Mångfascetterad. Foto: KAI MARTIN

Med sitt band – Minh Pham, syntar, Anthony Fresneau, trummor, Reo Komazawa, slagverk, och Julien Deguines, Moog – får hon musiken snart på fötter, rytmerna väcker danslusten samtidigt som det är svårt att slita blicken från Maïa Barouhs framträdande. Ja, hon är en vacker kvinna, men mest en enastående häftig sångerska.

Som klassiskt skolad flöjtist har hon ytterligare ett uttryck på scen, som adderas till musiken. Och ja, hon ger Jethro Tulls Ian Anderson en kamp om att göra tvärflöjt till ett läckert rockinstrument.

Tuff flöjtist. Foto: KAI MARTIN

Inledningsvis är framträdandet kanske lite blyg, men snart släpper eventuella spänningar och blir en expressiv uppvisning i musik som spänner över gränser och historia. Den dryga timmen rasslar iväg och snart får charmiga Maïa Barouh publiken på fötter och kopplar ett grepp om sin nya publik som hon inte släpper.

Charmig och intensiv. Foto: KAI MARTIN

Framträdandet på Taubescenen är blott hennes andra uppträdande i Sverige. Men det här gav mersmak – både för henne och för mig.

Att gå helt ovetande om vad det är man ska se och höra, är något jag gillar. Lisebergs rika konsertutbud bäddar för att bjuda på överraskningar åt alla håll; Maïa Barouh var definitiv en positiv sådan.

För den som vill veta hur hon låter länkar jag till ett Youtubeklipp här.

Moog som soloinstrument. Foto: KAI MARTIN

kaimartinblog

Om Sverige i tiden

Författare: Kai Martin

En designer med snits

London, the Jam, do woop och McQueen

London kallade med mode, möss och musik

Amy – mer än en film

Farsen håller stilen i Falkenberg

Sköna garv i skärgården

Röj och raj när Attentat exploderar på Sticky Fingers

20 år sedan – en recension

Blixsnabb, väloljad byråkrati, en container och en jävla massa jord

Överraskning på Taubescenen