Show:

YEAH! YEAH! YEAH! IT WAS 60 YEARS AGO TODAY

Pepperland är onekligen inte riktigt kloka. För två veckor sedan spelade bandet på Varbergs stadsteater, presenterande – lördag 14 oktober – det röda samlingsalbumet med Beatles (1962–66) för att följa upp med det blå (1967–70) låt för låt. Bara för att killarna i Pepperland kan. Bara för att de vill.

Micke Isacson är kanske den mest tokiga av dem alla, eller hängivna. Han som i början av 90-talet bildade Lenny Pane med kollegan Göran Ihrfelt, som på sikt rönte stor framgångar som Beatlestolkare. Efter den artistiska skilsmässan dem emellan drog Micke Isacson igång med Pepperland med Benny Karlsson, trummor, och Per Umaerus, sång och gitarr, kvar från den förra gruppen. Ambitionen höjdes ytterligare och lovorden likaså.

Pepperland är helt enkelt ett av världen främsta uttolkare av Beatles musik. Man kan nöja sig med det. Bandet kan nöja sig med det. Men att ständigt söka nya utmaningar – som ovan nämnda med samlingsalbumens 54 spår på två dagar – eller tidigare föreställningar på Göteborgs stadsteater, som 50-årshyllningen av ”Sgt Pepper…” 2017 (recension här!) och ”Yeah! Yeah! Yeah” (recension här!), som 2021 tog avstamp i bandet studioproduktion i Abbey Road. En föreställning som blev en publiksuccé och som nu, två år senare, får en uppdatering.

Förutom Pepperland, som då som nu, förstärkts av Stefan Sporsén finns också Marta Andersson-Larson, skådespelare, med istället för Karin de Frumerie från första omgången (hon är upptagen med ”Stugfeber” och senare ”Monicas vals, Monica Zetterlund, dramatiseringen av Monica Zetterlunds liv).

Såg man ”Yeah! Yeah! Yeah” då kan man utan att blinka gå för att se ” Yeah! Yeah! Yeah! It was 60 years ago today”.

Föreställningen är rejält omstuvad. Låtar att kastats ut och nya har plockats in. Uppdateringen är elegant och knappast av en slump sker premiären på dagen 60 år efter att Beatles spelade tvärs över gatan på anrika Cirkus.

Vi kastas omedelbart in i Pepperlands svindlande Beatlestolkningar med ”Magical mystery tour” som starten på resan tillbaks i tiden. Men! Inte utan framtiden. En robot (Stefan Sporsén) kommer in och ombeds av Pepperland att göra en ny Beatleslåt med hjälpa av artificiell intelligens. Alla fans vet ju att just AI har hjälpt Paul McCartney och Ringo Starr att sammanställa en ”ny” Beatleslåt. Det är just ”Now and then”, som bandet spelar. En tolkning efter den läckta kassett som John Lennon spelade in för Paul McCartney, och som den sistnämnda fick av Yoko Ono långt efter makens död.

Ja, ni förstår det här med utmaningarna som Pepperland älskar. Så blir det också med Beatles debutalbum ”Please please me” som spelades in på drygt elva timmar och som Pepperland alltså – genom ett potpurri – gör på drygt elva minuter.

Precis som 2021 års föreställningar är det inte frågan om någon kronologisk ordning. Historier och låtar kommer efter en annan linje, som kanske mer passar dramaturgiskt. Ordning och reda har emellertid Pepperland på musiken. I arrangemangen tummar man inte på något och återskapar det mesta med en hisnande finess, nyfikenhet och spelskicklighet. Jo, det kan mankera en smula i sången, men så var ju faktiskt Beatles fyra artister med särskilda stämmor där i synnerhet John Lennon, Paul McCartney och George Harrison kunde sina stämsånger och var starka profiler som solosångare. Men, med det sagt, Per Umaerus, Stefan Sporséns och Micke Isacsons version av ”Because” är väl värd all respekt.

Med över 40 låtar (medleyn inkluderat) spänner ”” Yeah! Yeah! Yeah! It was 60 years ago today” över det mest tryfferade med anekdoter och iscensättningar, där späde Stefan Sporsén får spela Beatles väldige roadmanager, nära två meter långe, Mal Evans, Mathias Gian Kündig, gruppens producent Georg Martin och Marta Andersson–Larson Yoko Ono. Bland andra.

Det är in och utspel. Beatles pantenterade Liverpoolhumor är förvandlad till den lika patenterade Göteborgsditon. Igenkänningen är stor inte bara i vad som spelas från scen utan i iscensättnings detaljer.

Titeln på föreställning är ju i efterledet ”It was 60 years ago today” en travesti på inledningen av låten ”Sgt Pepper…”. För att fortsätta citerandet på det albumet, kan man om ”Yeah! Yeah! Yeah! It was 60 years ago today” säga att ”a splendid time is guaranteed for all”.

Yeah! Yeah! Yeah! It was 60 years ago today, Göteborgs stadsteater, premiär 27 oktober 2023.

Regi: Robert W Ljung.

Manus: Per Umaerus och ensemblen.

Kostym: Hélène Otterbeck.

Mask: Maria Agaton.

Ljud: Dan Andersson.

Ljus: Anders Johansson.

Musik: the Beatles i musikalisk urval av Micke Isacson och ensemblen.

Med: Pepperland bestånde av Micke Isacson, sång, gitarr och keyboard, Benny Karlsson, trummor och sång, Mathias Gian Kündig, bas och sång, Per Umaerus, sång, gitarr, keyboard och slagverk och Stephen Sahlin, klaviatur och sång, förstärkta av Stefan Sporsén, klaviatur, trumpet och sång, plus skådespelaren Marta Andersson-Larson, sång och slagverk. Gästspel av Axel Korsgren-Norrby på klarinett.

Låtlista: Magical mystery tour, Now and then, Please please me-medley (hela plattans 14-låtar), Tomorrow never knows, I want to hold your hand, If I fell, I am the walrus, Because, Glass onion, I me mine, Martha my dear, Within you without you, While my guitar gently weeps, Walking in the park with Eloise, Honey pie, Penny Lane, Strawberry fields dorever, Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band, With a little help from my friends, Golden slumbers/Carry that weight, The end/Her Majesty, Yesterday, Hey Jude, It don’t come easy, Got my mind set on you, Live and let die och Give peace a chance.

Teater:

KULTURBÄRARNA

!!!!

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Publik: Utsålt (spelas även fredag 15 september, dubbla föreställningar lördag 16 september samt söndag 17 september).

Bäst: Det bitterljuva, smart skrivna manuset som bärs fram med briljans.

Sämst: En smula dipp i övergångarna från en karaktär till en annan.

Fråga: Är det inte just på Galenskaparna/After Shaves hemmascen en sådan här föreställning gör sig bäst…?

Slumpen kan ju snubbla fram de mest skilda öden. För Uddevallasonen Anders T Olsson var et nära att det blev en lärarkarriär, men sjuttielfte sökandet till Teaterhögskolan öppnade för något annat. Nu fick han kraft för det han varit född till, att underhålla, till att skriva, till att synas och därtill bli hörd.

Med ”Kulturbärarna” har denna, måhända, doldis på scen fått strålkastarljuset riktat mot sig i huvudstaden. Nu var det alltså dags för den kärva Göteborgspubliken, vars mått på underhållning är högt ställd och kom inte här och var rolig om du inte är det.

Kanske ger emellertid Galenskaparnas Claes Erikssons roll som regiöga, eller Vän i salongen som det kallas dem emellan, en blinkning om i vilket slags komikskola som Anders T Olsson har gått i.

Hans ”Kulturbärarna” är en smart, underfundigt skriven monolog där Anders T Olsson glider in och ur sina roller.

Kanske är det inte en slump att Tomas von Brömssen sitter i salongen. Hans roll i ”Kontrabasen” (även den en monolog) är ju aktuell på Lisebergsteatern efter att Stadsteaterns uppsättning kvävdes av pandemin kort efter premiären i slutet av februari 2020 (läs recension här!).

Patrick Süskinds pjäs speglar en symfoniker som fastnat i sin roll, oförstådd, förgrämd, bitter, men också olycklig.

Andres T Olssons garderobiär är något av samma karaktär. Försmådd och ensam, men en person som tar sin roll i kulturetablissemanget kugghjul på största allvar. Plaggen i ”hans” garderob avslöjar personerna som bär dem. Han vårdar dessa plagg ömt, men visar också på ett beteende som öppnar ögonen för att det kan ha sina risker att lämna in sin rock under föreställningen. Han har ett direkt tilltal till publiken, glider in och ur de roller som gör honom sällskap under föreställningens en timme och tre kvart.

Att fånga publikens uppmärksamhet under en monolog kräver sin skådespelare. Anders T Olsson gör detta med emfas från första till sista replik. Det här en föreställning som roar, men gör det med intelligens och med en glimt i ögat. Det är en klurig och mångfacetterad komik som presenteras till en smart gjord scenografi, som gjord för scenskiftningar. ”Kulturbärarna” är helt enkelt listigt underhållande.

”Kulturbärarna”, Lorensbergsteatern, Göteborgspremiär 14 september. Spelas till och med 17 september.

I rollerna: Andreas T Olsson

Manus och regi: Andreas T Olsson

V. I. S. (Vän I Salongen): Claes Eriksson 

Scenografi: Bengt Fröderberg

Maskdesign: Katrin Wahlberg
Ljusdesign: Mikael Kratt 

Ljuddekor och musik: Fredrik Meyer

Rekvisitör: Tintan Hultin

Kostymhjälp: Ulrika Lilliehöök

På Göteborgs stadsteater har man haft sedvanlig peepshow av kommande säsongs föreställningar. Då bjuder man också in systerteatern, Backa teater för en chans att visa upp sin repertoar, och Stora Teatern. Den sistnämnda Göteborgs äldsta scen.

Det blev med andra ord ett rikt utbud och en snabb insikt i vad för program dessa teatrar har att erbjuda. En chans att välja favoriter, lockas av det som kanske inte i förstående kändes attraktivt och – eventuellt – helt rata somt som inte alls föll på läppen.

Så är det: Allt för tycke och smak.

På Stadsteatern vill man också brädda utbudet. Således blir det en vidgad utanför-scenen-repertoar med samtal, quiz och fördjupningar. För teatern ska ju aldrig stanna vid det som spelas på scen. En pjäs, en replik, en uppsättning ska ju helst flöda över scenkanten, drabba till insikt, utmana känslor och väcka en slumrande själ. Det ska vara en ut- och inlevelse, en kittling av fantasin och av åsikter; hålla med eller emot eller inte alls.

Till den fasta repertoaren kommer också gästspel, samarbeten och konserter. Teatrarna i Göteborg vila aldrig. Tro mig. Stadsteatern alla scener kommer utnyttjas till bristningsgränsen. Dess resurser likaså.

Så blir det också Teaterns egen bokmässa (28/9–1/10) med samtal och läsning samt temablocket om yttrandefrihet.Ett nog så aktuellt ämne.

Det definitivt stora nya är nya konstnärlige ledaren Linda Zachrison, som tar över efter Pontus Stenshäll. Hon som ny denna säsong axlar hans slutarbete som en stolt gudmor, som hon säger från scen. Vad hennes avtryck kommer att bli återstår att se, men en tydlig skillnad är att hon enkom kommer verka som just konstnärlig ledare. Hennes företrädare – både Pontus Stenshäll och Anna Takanen – var ju också både skådespelare, men kanske främst regissörer.

Stora Teatern bjuder, som vanligt, på ett rikt utbud i sina vackra, klassiska salonger. En mix av gästspelande pjäser, dans, konserter och cirkus.

Nyfiken på:

”Mary Shelleys värld” (premiär 22 september 2023 på Stora scenen). Ett nyskrivet kostymdrama (?) signerat Sisela Lindblom, som också regisserat. En idé sprungen ur samma person tillsammans med Kajsa Hilton-Brown. I centrum, förstås Mary Wollstonecraft som blir gift Shelley ock skapare av ”Frankensteins monster”.

”Stugfeber” (premiär 23 september 2023, Studion). Estradören, sångaren, kompositören, visförfattaren Lars Demian har skapat en musikal som väcker min nyfikenhet av flera skäl. Dels för att han är en utmärkt kompositör och sångare. Dels för att provsmakningen gav sken av en burlesk, cyberpunkgryta med smak av cabaretmusik. Det kommer bli 18 helt nyskrivna låtar i takt med tiden, eller otiden, och Demians sedvanligt vilda fantasi.

Pepperland har tidigare gjort succé på Stadsteatern med sin Beatleshyllande uppsättningar. Senast ”Yeah! Yeah! Yeah” (läs recensionen här!). Nu gör de en uppdatering av den med tillägget ”It was 60 years ago today”, vilket naturligtvis anspelar på när Beatles spelade på Cirkus i Göteborg 27 oktober 1963. Självklart är premiären denna datum.

Gertrud Larsson presenterar sin tredje pjäs i den trilogi föregåtts av ”Tidningshuset som Gud glömde” och ”Vi hade i alla fal tur med ramavtalet”. ”Änglarna, finns dom?” tar sin avspark i UEFA-cupguld för iFK Göteborg i maj 1982, samma månad som en fredsmarsch i Göteborg lockar tiotusentals för att förenas med nutid. Pjäsen skrivs klart först när den allsvenska tabellen är avgjord, där Blåvitt i nuläget riskerar ned flyttning.

”Hamlet” (premiär 6 april) är kanske själva essensen av en teaterpjäs. I en nyöversättning signerad Kristina Hagström, som också regisserar och bearbetar texten, utmanas Shakespeares drama ånyo.

Teatersäsongen 2023/24:

På Stadsteatern:

”Mary Shelleys värld”, premiär 22 september.

”Stugfeber”, premiär 23 september.

”Försök 1, 2 och 2” – regissör och skådespelare Iggy Malmbergs bjuder på tre mikropjäser: 13 och 14 oktober samt 2 december, 2 och 10 november samt 2 december, 28 och 29 november samt 2 december. Den sistnämnda datumen kan man se pjäserna i ett svep.

”Yeah! Yeah! Yeah! – It was 60 years ago today”, premiär 27 oktober. En utvecklad föreställning av tidigare ”Yeah! Yeah! Yeah!”.

”Monicas vals”, premiär 1 december.

”En kort evighet”, premiär 15 december.

”Hilda”, premiär 26 januari 2024.

”Änglarna, finns dom?”, premiär 16 februari.

”Bad roads”, premiär 15 mars.

”Anna Vnuk är bastarden”, premiär 5 april.

”Hamlet”, premiär 6 april.

Lunchteatern: ”Selmas samlade vrede” (19–22/9), ”Mycket väsen för lite jazz” (26–29/9), ”Tänk vilket liv!” (3–6/10), ”På Göteborgshumor” (11–13/10), ”Piaf, Piazzolla – passioner” (17–20/10), ”En mästare från Prag” (24–27/10), ”Lovsång till kärleken” (31/10–3/11), ”Ormens väg på hälleberget” (7–10/11), ”Håll musiken igång” (14–17/11), ”Tredje gången gillt” (21–24/11), ”Vi älskar dansbandz” (28/11–1/12), ”Barfotejentens jul” (5–8/12), och ”Lucia med Balettakademien” (12-15/12).

Gästspel på Stadsteatern:

”Noche”. Cullberg, gästar Stora scen 13 och 14/1 med Alma Söderbergs verk, som hon också koreograferat till Dehendrik Lechat Willekens musik.

”Det osynliga äventyret”, gästar Stora scen 27 och 28/1. Marcus Lindeen har både skrivit och regisserat.

”Det sjunde inseglet”, 8 och 9/3 på Stora scen. Clowntrion 123 Schtunk utmanar Bergmans filmklassiker.

”Siri på spänd lina”, Lilla scen 14–17/5. Av och i regi av Filip Alexandersson med Siri Hamari och Niklas Brommare.

Backa teater:

”Robin Hood forever and ever”, urpremiär 22/9.

”Oxytocin”, urpremiär14/10.

”Odysséen”, urpremiär 17/2.

”Döden, döden”, urpremiär 8 mars.

Stora Teatern (ett urval):

Paperwing, 7/9. Göteborgsartist med extraordinär releasekonsert.

Augustifamiljen, 9/9, hyllar Sven-Bertil Taube tillsammans med gästartist Edda Magnason.

Elvis Costello, 12/9, gästar för en avskalad konsert tillsammans med keyboardisten Steve Nieve.

Shima Niąvarani, 22–23/9, med föreställningen ”Shima was a punkrocker”.

Stefan Andersson, 29–30/9 och 1/10. ”Vykort från Albayzin”, nyskriven musik som andas Spanien och flamenco.

Negar Zarazzi, 5/10. Iranskättade Göteborgssopranen visar sitt rika register.

Recirquel, 13–14/10, med föreställningen ”Solus amor”.

Angélique Kidjo, 22/10. Polarprisvinnaren håller hov.

”Konst som motstånd”, 23/10, Konstkollektivet Konstab utmanar.

Titiyo, 27–28/10.

”Britt-Marie var här”, 31/10 och 1/11, med Marianne Mörk.

”Ghetto standup comedy”, 25/11.

Compagnie XY, 1–2/12, med föreställningen ”Möbius”.

Circus Abyssinia, 5, 6 och 7/1, med föreställningen ””Tulu”.

Buskis:

SKROT, HOPP OCH KÄRLEK

!!!!

Vallarna, Falkenberg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Jämnt skägg mellan buttra Annika Anderssons och pilska Jeanette Capoccis rollfigurer.

Sämst: Manus kan tappa i tempo emellanåt.

Fråga: Går det att ha tråkigt på Vallarna…?

Vädret må vara nyckfullt i sommar. Men en sak är säker. På Vallarnas friluftsteater i Falkenberg vankas det varje år garanterat god underhållning juni, juli, augusti. I år gör man sin 27:e säsong med fars. Den tradition som Stefan & Krister med vänner cementerade och som lockat en publik till Falkenberg lika säkert som köpare till Ullared.

Tonen har i stort varit densamma. Lättsam underhållning framförd av en ensemble som vet att roa en publik som vet att roas.

För väl på plats gäller det att koppla loss säkerhetsbältet, släppa handbromsen, lossa livremmen och hasa ned hängslena. För här finns inga skrupler. Häng med och ha en kul kväll.

För det har man. ”Skrot, hopp och kärlek” är snabb till att locka till skratt. Ja, det är trams, sedvanligt underbälteshumor blixtsnabbt skjutet från höfterna. Annika Anderssons buttra brunett Rut Berglund levererar med sedvanlig tajming sina repliker med sylvass egg. Elak mot sin mamma Agnes Berglund (Jeanette Capocci), som inte är sen att ge igen.

Här är en av farsens dynamor med Jeanette Capocci som briljant som den pilska tanten, som definitivt inte har utseendet för sig. Men varför skulle det hindra någons lust…? Ruts son Affe Berglund är den ekonomiskt drabbade verkstadens allt i allo. Hunsad, vek, osäker och drömmande. En roll som ingen kan göra som Mikael Riesebeck.

Vi har hamnat i en halländskt rockabillyland i något slags tidlöst 50-tal. Det är oklar nostalgi och det är tid för förvecklingar när Rut Berglund ekonomiskt ska sätta företaget på fötter.

Förra året gjorde Pär Nymark och Annika Andersson ”Alla tiders Åsa-Nisse” (en föreställning som jag recenserade här). Uppsättningen kan mycket väl kan vara det bästa som gjorts på Vallarna. I år har regissör Pär Nymark fått sällskap av Mikael Riesebeck i manusförfattande. En sann utmaning, med andra ord.

I snillrikhet når ”Skrot, hopp och kärlek” inte upp till förra årets succé. Manuset sviktar emellanåt. Men med den här rutinerade ensemblen sätts det mesta i humoristisk brand. Och vilken ensemble!

Förutom de ovan nämnda, Claes Månsson som den lika långa som livsfarliga landsortsgangstern Slaktar-Lasse. Tvär, tjurig och med en missnöjd svordom i varje replik. Jojje Jönsson som den ettrige paragrafryttaren till skattmas, som råkar ut för den ena olyckan efter den andra (härlig slapstick) och som ju längre pjäsen pågår blir allt mer avklädd. Mathias Sundén som toffelhjälten Harry Svensson vars vackra gula Ford Anglia har behov av verkstadsvård. Karin Bergquist som hans stränga och chica hustru Bittan och Linnéa Lexfors (hämtad från Falkenbergsrevyn), som dottern Kakan, en flicka med skinn på näsan och romantik i blick och som väl på skroten/verkstaden får en fling med Affe.

Ja, ni hör. Allt är i sedvanlig oordning, allt kaos ökar och i ett väl balanserat tempo med spring i dörrar spinner storyn mot ett lyckligt slut. Det är ingen spoiler. Det är bara så det är för 27:e säsongen.

Vill man inte vill ha en tråkig sommar ska man söka sig till Vallarna. Man vet vad man får. Ibland bättre. Ibland mindre bra. Men alltid folkligt, festligt och mer än fnissigt.

”Skrot, hopp och kärlek”, Vallarna, Falkenberg. Premiär: 2 juli. Spelas till och med 13 augusti. Åker senare på turné mellan 29/9 och 2/12. Denna föreställning sågs 19/7.

Regi: Pär Nymark.

Manus: Mikael Riesebeck, Pär Nymark. Regi: Pär Nymark.

Peruk/mask: Tiina Bengtson.

Kostym: Marianne Lunderquist.

Scenografi: Arduino Punzo och Fredrik Dillberg.

Med: Mikael Riesebeck, Annika Andersson, Jeanette Capocci, Claes Månsson (som under turnén ersätts av Bertram Heribertsson) , Jojje Jönsson, Karin Bergqvist, Linnéa Lexfors och Mathias Sundén.

Teater:

SÅDAN FAR

Att duon Ola Hedén och Claes Månsson är ett samtrimmat par är tydligt. Den förstnämndes tvåmansfars ”Sådan far” har gjort sina vändor i Sverige genom Riksteatern, urpremiär i Umeå hösten 2021, med de båda i huvudrollerna.

Med helgens framträdande på Aftonstjärnan avrundade man den senaste sejouren, som pågått under våren. Herrarna på scen är trygga med varandra, kan replikerna utan och innan på det snillrika vis att de kan improvisera lätt och överraska varandra – och publiken. Något som ger total närvaro och bjuder in till skratt utanför manus.

Pjäsen bär på farsens alla knep och knåp, så få de nu är på scen. Dörrspring saknas, men tekniken är densamma. Gemensamt agerande, ensam på scen under tiden den andre är ute i köket, rapp replikföring etc. Telefonsamtal och påringningar på dörren få utgöra den där extra ingrediensen om att fler är involverade. För det är det.

Den pensionerade postiljonen och änkemannen Einar Persson bor med sin 45-årige son Göran i en slentrianmässig relation. Men ovetande om vad den ena har för planer för den andre smids ränker för att få bo ensam… eller åtminstone med sin käraste. För det har båda skaffat utan att berätta om det för den andre.

Klart att det skapar öppningar för förvecklingar av klassiskt farssnitt. ”Sådan far” är snillrikt författad av Ola Hedén. Han är också den utmärkta motspelare till Claes Månsson; mer modest i sitt spel, inte lika yvig och med förnuftet att inte förhäva sig mot sin aktade scenkollega. Claes Månsson, å sin sida, vet att utnyttja sitt kunnande. Han kan sin tajming, han vet att vänta in publiken och han kan definitivt lyssna av salongen för att få de skratt som både driver föreställningen vidare, men som också ger utrymme för rejäla skratt.

Men ”Sådan far” är ingen fars utan allvaret som ger igenkänning. Det finns förstås något tragikomiskt i det strävsamma paret far och son, som framlever livet så stereotypt. Med de vita lögnerna som fladdrar alltmer intensivt försöker båda upprätthålla en illusion av omtanke. Det blir förstås en bubbla som spricker.

Ola Hedén och Claes Månsson värderar både komiken och det seriösa, låter ”Sådan far” vara lustfylld med botten. Det är liksom lättare att skratta då.

Sådan far, Aftonstjärnan, Göteborg, 23 april. Avslutande föreställning efter en omfattande turné i Västsverige.

Av: Ola Hedén.

Regi: Ulf Dohlsten.

Medverkande: Claes Månsson och Ola Hedén.