Statisk elektricitet

Musik:

KITE

!!

Kite2

Kite – en programmerad duo fullt av elektronik. Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg

Publik: 780 (fullt)

Bäst: Niklas Stenemos sång är fantastisk.

Sämst: Låtarna är för statiska.

Fråga: Vad händer om Kite har lite mer tålamod med sina kompositioner?

En polare i hockeylaget bär gärna en tröja med Kite på bröstet. Jag har alltför många gånger glömt fråga något om det uppenbara bandet.

En vän kom ner från Stockholm och ville bo, som tack fick jag följa med på Kites konsert på Pustervik. Utsålt.

Ett plus ett blir två. Enkel logik.

Jo, kompisen i hockeylaget är från Tranås. Han skulle inte till Pustervik utan hem, för på påskafton skulle Kite spela traditionsenligt på hemmaplan.

Så… hur tar man sig an ett band som är nytt för öron och tanke, för hjärta och själ…?

Med vidöppet sinne, förstås. Som vilken ny som helst. Så som det borde vara.

Det står klart rätt snart att en klubbspelningen egentligen är för litet för Niklas Stenemo, sång, keyboard, och Christian Berg, keyboard, video och scenografi.

I sina pretentioner stakar duon snabbt upp något mycket större. Kite är helt enkelt ett arenaband, om inte Scandinavium så åtminstone Lisebergshallen.

För det är en ljud- och ljusshow som kräver sina resurser, ambitiöst med tre runda bildskärmar som förstärker synintrycken och som bjuder upp till suggestionen med den programmerade musiken förstärkta av den analoga syntparken de använder sig av..

Med Niklas Stenemos ljusa och på samma gång kärva och klara röst adderas ytterligare kvalitet till showen, där musikerna står mitt emot varandra med sina syntar, förutom då Stenemo sjunger.

Jag hör storslagna referenser som ett möte mellan the Ark och Ultravox kring första albumet med Midge Ure.

Men…

… musikaliskt fastnar Kite med foten i syntklaveret. Låtarna blir statiska, som om de aldrig riktigt kommer ur de smutsigt bombastiska låtarna som hämtade ur något slags versioner av ”Vienna” – och det hade varit gott nog om det inte upprepades för ofta.

Någonstans dras jag till tanken att de haft större tålamod med scenbilden än med låtskrivandet, som att den där sista vändan av självkritik fått falla undan.

Synd, för i Kite finns så mycket kvalitet, men än så länge oförlöst gällande duons musik.

KiteJPG

Kite är storslagna och ambitiösa, men låtarna blir stereotypa. Foto: KAI MARTIN

Logisk sorti för Frölunda

Jo, det fanns förhoppningar. Men det fanns också tendenser som motsatte sig dem.

Frölunda hade hamnat i samma läge som mot Skellefteå i kvartsfinalen, det vill säga i bäst av sju gick det till sjunde och avgörande matchen.

Då klarade sig göteborgarna sig vidare via en suddenraket från Viktor Olofsson.

Men mot Brynäs, som bet ihop så där slutspelstjurigt som man ska, gick det inte alls.

Visst hade Frölunda puckinnehavet och skotten. Brynäs ägde emellertid försvarsspel och målvaktsspelet. Med tät defensiv, ett samlat försvar som styrde undan anfallsförsöken och en enveten uppvaktning med intilliggande markering klarade helt enkelt inte Frölundas spelare att komma till enstaka farliga chanser.

Som slutspelets hittills tacklingsgladaste lag blev Frölunda allt mer beskedligt i denna deras sista match.

Joel Lundqvist, härföraren, spelade med en falnande glöd i blicken och uppgivenheten spred sig med att fantasin sinade.

Brynäs tråkade ut hemmalaget i Scandinavium. Hellre en icing än ett ivrigt trummande anfallsspel av motståndarna. Och det blev många långa puckar ned mot Johan Gustafssons förlängda mållinje.

När Brynäs väl fick chansen var laget skoningslöst effektivt parat med att Frölundas desperation i anfallszon släckt ambitionerna och noggrannheten i försvarszonen.

Markeringsmissar och bjudningar ihop med ett inte allt för tätt och smart målvaktsspel gav på handen att det här inte skulle gå.

Visst kraxade jag som en olyckskorp i en krönika här på bloggen under kvartsfinalspelet. Och jag tänker inte slå mig för bröstet över min duglighet, utan istället konstatera att Frölunda inte räckt till.

Det är inte så märkligt med det tapp av spelare som gjordes efter SM-vinsten förra säsongen. Det är inte lätt med nya spelare och redan efter nyår dalade Frölunda i sitt spel.

Några trodde då att det var för att laget tränade sig starka inför slutspelet, men det stod rätt klart redan i kvarten att laget var alltför ojämnt.

Det, om något, visar ju matchresultaten:

Skellefteå 3–0 (h), 1–4 (b), 2–3 (h), 0–3 (b), 4–1 (h), 2–1 (b), 3–2 (h) – de två sista på övertid

Brynäs 3–4 (h), 6–1 (b), 6–3 (h), 3–4 (b), 4–0 (h), 0–6 (b) och 1–3 (h)

Nu får Fredrik Sjöström och Christian Lechtaler ser över kontrakten och tillsammans med tränaren Roger Rönnberg och hans tränarstab analysera säsongen.

För mig står det emellertid klart att laget måste ha en starkare målvakt.

När jag hade förmånen att få göra ett reportage på Frölundas målvaktspark Lars Johansson och Linus Fernström tillsammans med målvaktstränaren Kristoffer Martin var den sistnämnde klar över vad han önskade.

En målvakt som spelar på säkerhet och inte chansar mot pucken; just chansar, det gör Johan Gustafsson allt för ofta i sitt aggressiva spela mot pucken. Dessutom är han ungefär lika usel som jag i spelet runt kassen. Det håller inte. Lägg till detta att samspelet mellan honom och försvararna är undermåligt, som om de på förhand inte vet vad som ska ske, något som är a och o i modern ishockey.

 

När orden tystnar

Jag flämtar mig ner genom E6 söderut. Mot familjeangelägenheter och fan i mig mot alltings jävligheter i trafik; ojämn rytm i vänster körfält, lastbilar som kör om i uppförsbackar utan att ha fart, bilister som inte kan 120 km, trots att sträckan mellan Varberg och Hallandsås påbjuder detta.

Blir åthutad av min fru. Stumnar surt samtidigt som hon somnar.

Hon vaknar med ett ryck då jag tvingas bromsa in för en ånyo korkad slöfane i vänsterfilen.

Jag vaknar till mutistisk eftertanke vid färjeläget i Helsingborg när nyheten slår mig med hårda örfilar.

En idiot har snott en lastbil, kört den med kraft på gågatan Drottninggatan i Stockholm, från i höjd med Hötorget, förstår jag, mot Åhléns nära Sergels torg. Flera döda, än fler skadade.

Terror i Stockholm.

Kollektivtrafiken stängs av.

Idioten hinner fly.

Människor hjälper skadade och chockade. Humanismen sprider sitt leende mot mänsklig ondska. Det bästa finger terrorn kan få.

Försöker under den vidare färden mot Kphm uppdatera mig, men nyhetsflödet är knackigt, tidningsapparna rapar, radion upprepar, rykten sprids, sociala medier grasserar i okunskap och fördomar.

Jag brinner. Min själ fylls av oro. Men hatet är mig fjärran trots att känslan lägger an mot mitt hjärta.

Jag vet intet, men är inte oskuldsfull.

Hör att idioten är gripen. Hör att idioten inte är det. Hör att idioten är idioter. Hör idioter söka skuld och ansvar. Märker att idioterna blir fler än idioten. Blir förtvivlad.

Låt den med skuld dömas. Låt dem utan stå fri.

Idioter i Gbg har försökt spränga, vid flera tillfällen. En idiot blev påkommen med sprängmedel någonstans mellan Varberg och Falkenberg, en idiot sköt oskyldiga i Trollhättan, en idiot sprängde sig själv på just Drottninggatan i Stockholm. Idioter är idioter. Oavsett kostym.

Jag lider med de drabbade.

Känner sorg för det skedda.

Men mitt hat får ingen.

Låt den/de skyldiga drabbas av demokratins lag.

Platta kvinnoporträtt

Att regissör Katja Wik arbetat med Ruben Östlund syns i denna hennes långfilmsdebut.

”Exfrun” tangerar emellanåt Östlunds bildspråk och precis som han arbetar hon med tablåer, som här med ett tre kvinnor i olika stadier i livet; flickvännen (Ellen Olaison) som berusad av kärlek alltmer förminskas, hustrun (Nina Zanjani) i ökande förakt för sin man, exhustrun (Maria Sundborn) i en grasserande bitterhet kring övergivenhet och ensamhet.

43504-exfrun

Maria Sundborn som exhustrun med förlorad självkänsla i ”Exhustrun”.

Det scener om olika grader av förfall i relationer och i exhustruns roll ett rent smärtsamt porträtt av en kvinna med tappad självkänsla, utan förmåga till distans.

Jag försöker sätta fingret på min känsla utan att riktigt lyckas, som något ont som skaver utan att jag hittar såret. Men ”Exhustrun” är en film i limbo utan att rollerna sticker ut, skapar effekter eller kryper innanför huden. Snarare skapar det retsamma stickningar i armen mer än inkännande eller sympati med karaktärerna.

Nej, det är inget fel på Nina Zanjani, som jag älskar som aktris, Maria Sundborn är smärtsamt trovärdig som exhustrun och Ellen Olaison är utmärkt; alla gör de sina prestationer som det förväntas och kanske mer.

Men manuset är trögt och ja, kameran är flugan på väggen, men det är inte alltid kvalitet att söka det dokumentära.

”Exhustrun” hittar helt enkelt inte in i dramatiken.

 

Resan och den funna mössan

Årets andra dag. Äldste sonen och jag åker till platsen i Majorna där han firat in det nya året. Några kvarlämnade plastbyttor ska hämtas och samtidigt som jag åker i minnenas korridorer och visar ut platser där jag bott och älskat, så kommer vi närmare målet; Slottsskogsgatan, Godhemsgatan, Ekedalsgatan, Såggatan, Vingagatan, Hamneskärsgatan, Klareborgsgatan, Standargatan, Ankargatan… Platser där jag som ung man lekt.

Jag hittar en parkering, men inte helt laglig, varför jag stannar kvar i bilen. Sonen går ut, rocken på, mössan i fickan. Han kommer efter en stund och vi far vidare. Jag ska skjutsa honom till sin mamma, där han ska tillbringa en natt innan hemfärden till Skövde.

Lämnar av honom i norra Guldheden, säger farväl.

Det kommer ett sms kort efter. Han undrar om hans mössa finns i bilen. Mössan, en huvudbonad som blivit honom kär, som plagg kan bli som man vårdar ömt.

Han frågar om jag kan kolla om den ligger i bilen; jag gör så och scannar av trottoaren utanför utan resultat.

Han ringer dit där han hämtade plastbyttorna, men inte heller där blir det något positivt besked. Utanför hans mammas hus finns den inte heller. Den är försvunnen.

Jag letar vidare hemma, om den skulle ha fallit ur fickan inomhus. Men icke.

Natten går. Jag kliver upp för motionshockey i arla morgonstund. Jag får i uppdrag att leverera glömd medicin till min hustru på hennes jobb. På tillbakavägen tar jag vägen om Majorna och snirklar in mig på de gator som jag kört igår. Kommer fram till där jag parkerat bland landshövdingehusen, kikar på marken utan resultat. Men så höjer jag blicken och på lyktstolpens kant, i ögonhöjd, ligger mössan.

Jag tar med den, nämner inget för sonen, som jag lovat skjutsa till Skövde för samkväm och för förströelse. När jag hämtar honom sitter mössan förstås på mitt huvud och det dröjer inte länge förrän att upptäcker det. Glädjen är stor.

Vi åker ut från stan, åker denna strålande 2 januari norrut på E20, som fram till Alingsås är utmärkt, men efter är en katastrof inte värdig en så pass tungt trafikerad led.

När vi kommer till Skövde har jag en dejt… nja, inte så. Istället har jag via en Facebookgrupp lyckats sälja ett par gamla målvaktshandskar och en klubba, som jag ska lämna över mot swishande av pengar till mitt konto.

Vi träffas på stationen, en gladlynt Törebodaspelare och jag, och varorna lämnas över och därefter far sonen och jag och handlar samt hämtar ut ett paket, som kommit med posten.

Hungern slår till och väl i hans lägenhet med allt inpackat tar vi en promenad i centrala Skövde för att komma fram till ett hamburgeri. Klockan är tio i två, hungern har slagit till, men lunchrusningen är över. Servitrisen säger på engelska att stället stänger klockan två, men hämtmat går bra. Vi beställer två ostbaconburgare med pommes samt var sin Cola, får dem raskt och går hem till hans bostad, äter och då slår den stora tröttheten till, som den plägar göra.

Jag lånar hans säng, sover en halvtimme och är klar och redig för hemfärd. Men jag väljer, efter att ha sagt farväl, vägen över Falköping och Ulricehamn. Förvisso en trälig färd mellan Falköping och Ulricehamn med alla småorter – Kinnarp, Åsarp, Trädet, Blidsberg, Timmele – men väl framme i Ulricehamn skickar riksväg 40 mig snabbt ut på motorvägen, den nya, böljande sköna västerut mot Gbg.

Jag hämtar hustrun på jobbet, resan från Skövde har tagit ungefär lika lång tid som över E20, lagom till hon slutar, vi åker och handlar och mössan och sonen har hittat hem till sitt, ungefär som jag denna dag.

Sidensvansarna håller hov

Jag ska tillaga en sen frukost. Kanske var det tur det. jag håller på med mina bestyr, men ser i ögonvrån något slags aktivitet utanför köksfönstret.

Jag har medvetet sparat några av våra Ingrid Marie till fåglarna (även om jag av Anticimexmannen fick reda på att råttorna är nog så duktiga klättrare och når de yttersta grenarna om de så önskar) när födan kanske kan bli svårare att få.

Men nu är luften fylld av fåglar, några lustigare ennar som är större än småfåglarna och som flyger i vilda flockar, rastlöst från och åter.

siden1

Trädet fullt. Foto: KAI MARTIN

De har uppenbarligen fått smak på äpplena, gör djärva attacker och flyr igen; repetitiva rörelser där de än vilar sig i plommonträdet, än i enen i trädgården.

De låter sig väl smakas av höstens frukter, störs emellanåt av någon skata, men skrämmer å andra sidan dem på flykten i sina samlade manövrar.

Så kommer de åter för att plötsligen försvinna.

siden2

Gäckande och snabba. Foto: KAI MARTIN

Det blir korrespondens på Facebook och jag förstår att ornitologen, grannen, först suckar besviket över att han inte får se fåglarna, för att sedan jublande konstatera att flocken även gästat hans trädgård och ytterligare vänner någon kilometer bort.

siden3

Sidensvansar i trädgården. Foto: KAI MARTIN

Med kikare och fågelbok får vi förklarat att det handlar om sidensvans, en fågel som normalt sätt är rar, men som blivit mer frektvent under vintermånaderna i storstadsregionen. Att de, som oftast håller sig i skogen, äter i flock och kan länsa ett nyponbuskage på kort tid; jo, tack, jag märkte det och det var en både vacker och fascinerande syn.

Bandy, bandy, kärlek, kärlek

Det är något i den frestande nerven, det där som gör att längtan, lusten inte lägger sig.

Ja, jag jobbar inte med bandy längre, men kärleken består. Den har satt sig, har blivit en relation som jag inte kan två mig ifrån och inte heller vill.

Självklart är det besvärande att inte kunna följa ett Gais på hemmaplan, som då laget genom Kenth Hultqvist, gjorde sin elitsatsning och gjorde den väl innan kommuns illvilja eller ointresse omöjliggjorde en fortsatt satsning. Nu ligger Heden öde på vintern och strax norr om Göteborg har Kungälv tvingats ned i andraligan på grund av kass ekonomi, Surte beroende på mindre bra spel. Visst, Frillesås finns inom körbart avstånd och Gripen och IFK Vänersborg är bara en knapp timme bort.

Men det är kvaliteten jag vill åt.

Visst, i år har IFK Vänersborgs gjort en ryssatsning som gjort laget mer oberäknerligt än på många år och tränaren Stefan Karlsson fortsatta kunskap parat med dito entusiasm är idog…

Gripen i elitserien räcker inte riktigt till, men… varsegod, överraska mig.

Nej, ska det till toppbandy får det bli Lidköping och Vilda Villas envetna satsning på att bli bäst i landet. Laget har ju varit extremt noggranna med mycket, det famnar genom klubbdirektören Johan ”Sparris” Johanssons hängivna och uppoffrande sätt för att skapa bandy som så mycket mer än bandy.

Ja, jo… det finns fortfarande de som menar att bäst bandy spelas utomhus, en solig, klar dag med stilla vind och spelare med sot under ögonen. Absolut, charmigt. När jag passerar Kungälv och Skarpe Nord, så är det just en sådan dag och det hade bjudit på bandyfest, självklart. Det är vackert så.

Men Villa, eller för ordentlighetens skull Villa Lidköping BK, vill så mycket mer.

Det finns en famnande kring elitmålet, men också mot att få igång på kvinnors möjlighet att spela bandy på vinnande villkor. Samtidigt finns det en öppenhet mot barns lek och bandyn som den tuffaste sporter av många att spela; inför derbyt Villa–IFK Vänersborg är den stora isplanen kring klockan fem (matchen startar 19.00) fylld av kids i alla yngre åldrar med ledare med ett leende som räcker från centrala Lidköping till Läckö slott (för er som inte orkar googla kan jag enkelt förklara att det är brett…).

Till detta finns en omfattande och framgångsrik juniorsatsning som bäddar för att elitserielaget kan, allt oftare, plocka talanger ur de egna leden.

Men… och det är viktigt, det räcker inte med detta. Villa, och kanske bandyn i stort, är öppnande och villig till integration, oavsett om det handlar om människor som tvingats fly till Sverige eller om det gäller att famna människor med andra preferenser än de strikt heterosexuella.

Jag tror inte att det är en slump att det är just bandyn som öppnar för filmen och satsningen ”Trevlig folk” med Somalia bandy som integrationsprojekt i Borlänge.

Villa Lidköping ingår i den öppenheten och, är jag övertygad om, vill vidga den.

Samtidigt är Jonas ”Sparris” Johansson en entreprenör, parat med sitt varma, stora hjärta som innehar en iver att samtidigt med de humanistiska värderingarna också skapa en ekonomi som gör förening stabil och mer än så.

Så inför derbyt mot IFK Vänersborg skapas supermatchen och en hausse som ger lapp på luckan och ett publikrekord som gav 5400 (ja, låter det rätt och slätt som siffra kan jag avslöja att det var med råge, men föreningen kommer aldrig någonsin – ens med hot om vite – avslöja den egentliga publiksiffran).

 

Klart att jag vill dit, klart att jag vill se. På plats.

Jag fixar skjuts. Kommer fram i god tid och det är stora kramkalaset. Nej, jag var inte alltid odelat förtjust i Villas spel när det begav sig då undertecknad var bandyreporter på GT. Och… jag bevakade också IFK Kungälv, IFK Vänersborg och Gais bandy med samma stora intresse.

bandy1 Villa siktar på sin första mästartiteln.

 Men just uppriktigheten, tror jag, skapade intresse för vad jag skrev och det blev många turer till Villa Villekulla (Sparbanken Lidköping Arena, för de noggranna) under de få åren jag skrev om bandy (2011–2013) och jag bemöttes alltid med den största respekt.

Nå… nu är jag inte där för självbekräftandet, även om det värmer, utan för matchen. Det blir sådär. Spelmässigt. Men det är derby och förväntningarna får luften att stå stilla samtidigt som körerna från supportrarna hetsar fram stämningen.

Hemmalaget tar ledningen på hörna i en tempofattig matchstart, efter sju minuter och kvittering efter 15.

Men det är Villa som har greppet och skoningslöst straffar forechecking när IFK Vänersborgs blir ett väldigt långt lag. 1–1 blir hastigt 4-1 och 5–2 i första halvlekens sista självande minut.

Och matchen är över…

Tror vi. Utom Villas presschef  Bengt Andersonsom darrande på stämbanden säger ”hu, det här är fortfarande match”.

Han får rätt.

Smack, smack närmar sig IFK Vänersborg genom två snabba mål av Joakim Hedqvist, som har elitseriens rappaste och hårdaste skott (vi pratar en hastighet på 185 km/h), där 5–4-målet är så definitivt att det är bara han som vet att det blivit gjort; ett frislag från kanten som borrar sig in i Jesper Thimfors bortre burgavel i midjehöjd.

Han får till och med åka fram och peka på bollens placering.

Men inte ens då IFK Vänersborg har chansen vid överläge då Villastjärnan Daniel Andersson onödigt åker ut lyckas laget. Inte heller vid sjuttielva hörnor, som Villas självuppoffrande försvar klär av intill den bara huden.

Villa vinner en inte speciellt välspelad match med 7–4. Men bandyn engagerar och famnen är öppen för fler än mig. Det är en kärlek som är svår att inte besvara.

Danmark mycket mer än smørrebrød

Hvonår smager en tur til Denmark bedst? Hvergang.

Framför allt om det sker med Z, hon zom zå snyggt znittat zig in i min zjäl.

Jag vet nu inte hur många resor vi har gjort tur och retur. Första gången var midsommarhelgen 2007. Vi var nya med varandra, men förstod snart att det där med oss var något alldeles särskilt.

Hon firade midsommar med sina barn, sitt ex och barnens mormor med man. Jag satt på en parkeringsplats i Rufus, min Peugeot 307 som blivit min reskamrat och som rymde mycket, trots sin litenhet. Det regnade intensivt, som det plägar göra på midsommar i Sverige och jag undrade, kommer hon aldrig. Jag spanade ut genom immiga rutor, kroppen var lite mör efter den traditionella morgonhockeyn, som avgör en hel säsong på en enda match om midsommarmorgonen.

Jag minns inte hur det gick. Mitt fokus var på Z, på resan; det var vår första tillsammans och när hon väl klev in i bilen och jag vred om nyckeln till startmotorn och Rufus tuffade igång vår färd söderut… ja, då försvann alla bekymmer.

När jag färdades på premiärturen över Öresundsbron och Köpenhamn bredde ut sig i ett behagfullt solljus var det som ett omen.

Z var en lycklig kvinna, som kammat hem vinster i parti och minut på lotterier, nu också mig i kärlekens roulette, och hade vunnit några nätter på Scandic. Vi bodde med andra ord furstligt vid St Jørgens Sø på 23 våningen. Utsikten var med andra ord milsvid och vid struntade i att dra för persienner eller rullgardiner, världen var öppen och vi med dem.

Sa jag att det blev en magisk helg i Z:s sällskap som stadfäste vår relation…?

Nå, nu.

Jag hade på eget bevåg köpt biljetter till Lars Hug, den danske sångaren som jag hållit nära och kärt sedan jag såg och hörde honom i Kliché 1980. Så när Z slutar en smula tidigare på jobbet är det jag som står utanför fabriken och plockar upp henne.

Jag har gjort kaffe och smörgåsar. Tiden ska vara på vår sida, inga onödiga stopp. Vi har ett klockslag att passa.

Vid färjeläget i Helsingborg glider vi elegant in som tredje sista bil. Så av, vidare mot Bagsværd, där vid har rum för nätterna vi ska bo (tack T för det).

img_2198

Farvel Sverige. Foto: KAI MARTIN

Vi byter om snabbt och eleganta för fest tar vi S-tåget in mot den Kongelige Byen. Kliver av vid Hovedbanegården, sniket ut mot Istegade och möter alla trasiga, missbrukande människor, går västerut på Vesterbro och redan efter några hundra meter ändrar den ärrade gatan karaktär och det blir mer hippt, mindre missbruk. Någon kilometer ner ligger Vega, Musikkens hus, där konserten ska hållas. Vega är ett gammalt folkets hus, så vackert och välskött att jag tar mig för pannan.

Konserten är bitvis lysande, men om den kan ni läsa här.

LH3

En fin fyr i en fin lokal. Foto: KAI MARTIN

Vi inser på vägen in till Byen att tåget går vidare mot nya stationer, som Z, uppvuxen i Kphm, inte känner igen. När konserten slutar kring midnatt går vi därför mot den nya stationen vid Carlsberg och tajmar ett tåg med en kvart till godo. Väl på tåget visar det sig också vara det sista för aftonen.

Så godnatt vid ett och godmorgon vid åtta, nio…

Ja, jag vaknar sju, som vanligt. Men låter Z sova sin rosensömn med jag läser Dennis Minas ”Exil” och sedan ordnar jag morgonmad och vi sparkar igång dagen.

Z har jobb att göra, jag skriver min Lars Hug-text och plötsligt är klockan ett. Z rusar ur lägenheten och kommer tillbaka med øl, smørrebrød och fruktsallad. Lunchen är räddad.

img_2205

Frokost, en dejlig en. Foto: KAI MARTIN

Vi dividerar om hur vi ska göra med dagen och planen om att åka in till Köpenhamn skrinläggs snart.

Istället tar vi sikte mot Ordrupgaard, där en Monetutställning hålls.

Claude Monet tillhör en av mina favoritmålare. Som sen tonåring var jag fullkomligt besatt av impressionister, läster böcker om de stora, stirra på tavlor de gjort ur böcker som jag studerade.

Vi kommer dit på eftermiddagen och med Z som guide är det inga problem att hitta; det här är hennes barndomstrakter.

Utställningen får med beröm godkänt, även om vi går fel. Det gick lätt att fördriva sina timmar där i skuggan av den store impressionistens konst och gärningar.

img_2206

Mot stor konst. Foto: KAI MARTIN

Utställningen famnar hela hans liv och när vi slutligen blir sittande i en biosalong för en dokumentär om Claude Monets liv slutar det med att vi blir utslängda. Museet ska stänga.

Vi är mer nöjeslystna. Vi tar oss till Gentofte med akt och mening att se en film på byens kino. När vi kommer in i receptionen möts vi av en trevlig ung kvinna, som upplyser oss om repertoaren. En dansk film startar om fem minuter, klapps och klart, den tar vi.

Jag stoppar in mitt Danske bankkort, just för dansk ekonomisk hantering, men lyckas inte betala. Nej, det är blott Dancard som duger och jag får ett flipp på danskarna urusla betalsystem som återigen gäckar oss. Turister göre sig icke besvär…

Jag stormar ut, Z pratar med kassörskan och gör mig sedan sällskap. Vi går till en kombinerad florist/second hand, som vi besökte i mellandagarna.

Expediten/ägarinnan är trevlig, men inget faller, framför allt, Z i smaken. Vi handlar på Føtex smått som ska bli delar av vår kvällsmat, men när vi närmar oss vår tillfälliga bostad faller lättjan över oss, vi beställer pizza, äter den, dricker vin, ost och italiensk korv samt godis framför teven, som visar filmatiseringen av Jussi Adler Olsens ”Flaskpost från P”.

Tröttheten slår mig i skallen, Z tittar på nästa film innan hon ger upp.

Morgonmaden morgonen därpå blir furstlig. Smörgåsar, fruktsallad, kaffe, juice.

Vi packar, tar oss till bilen, handlar lite på vägen och fortsätter till Lyngby för en loppis där. Z hittar lite plagg och jag öppnar plånboken, vi köper bröd vid torget där loppisen hålls, kör in mot Lyngby centrum, som är avspärrat. Av en stadsfestival, en köpmännens dag, ska det visa sig.

Vi tar vår tur, en exklusiv secondhand utan att något lockar och sen mot Röda korset, som har 50 procent på allt. Z hittar mer, jag håller mina vilda hästar. Vi går vidare och utanför en butik hänger en sportig långklänning i blått med vite revärer.

Jag uppmanar Z att pröva den och av två skäl, dels för att klänningen är snygg, men än snyggare är expediten; så vacker i sin ungdom att jag knappt våga titta.

Z köper klänningen, men mästrar mig för mina skäl, som jag inte undanhåller henne.

Så är det dags att fara hem.

Vid Helsingør stannar vi på en större loppis som vi tidigare åkt förbi. Mycket, men inget.

aba2b44a-3e69-43de-8730-b9aecd09c96d

Loppisfynd, eller inte. Foto: KAI MARTIN

Vi handlar kebab vid Prøvestenens köpcentrum där vi också handlar på oss mat, öl och vin. Innan dess fångade Z:s ögon en secondhand, som vi går in i. Jag hittar några Etonskjortor för en ringa slant, men storlekarna för att jag ska passa dem… nej, där är jag inte. Än.

Så packar vi in oss. Kommer till färjan precis och glider ut på Sundet mot Sverige. Kör norrut, packar ur, byter kläder och tar oss ned på stan för en snabb middag på en korveria på Södra Vägen och senare Bröderna Brothers finfina jubileumsshow.

En resa för nöje, glädje och kärlek…