35 svindlande år sedan

Kai Martin & Stick! kom med det epokgörande andra albumet ”Röd plåt” sent i april 1982.

Det kom snart att bli vårat mest bästsäljande album, men där försäljningskurva avbröts på grund av att presseriet inte kunde trycka fler då det hade fullt fokus på ett nytt Björn Afzeliusalbum, som skulle skeppas ut till massorna.

Nå, det var tv-program (läs ”Chrome 22), rikligt med recensioner samt en omfattande turné där vi spelade som minst inför 25 och som mest inför 40000.


Från turnépremiären april 1982 på Kåren i Göteborg. Foto: LAURI DAMMERT

Vi hade bemödat oss på ett sätt som få om ens något svenskt band gjorde på den tiden; introtape, triggad synt som löpte in i första låten ”Rör, rör, rör dig nu” från det nya albumet. Vi hade snyggt ljus, bra ljud och persienner som backdrop som reflekterade ljuset snyggt.

Men trots att vi upplevde en hausse så var det en knaper turné där omkostnaderna inte tänktes av inkomsterna.


Rubrikernas band maj 1982.

Sista spelningen var därför synnerligen viktig, den på Osloscenen Club 7, en klubb som startat drygt tio år tidigare och som huserade i Oslo konserthus källare.

Men… det uppstod ett problem.

Dagen innan avfärd 7 juni hade basisten insjuknat i vattkoppor. Med en feber gränsande till 40 var spelningen i farozonen.

Men han sa ”Vi kör”, proppades full med febernedsättande, stuvades in längst bak i bussen. Där fick han sova till ankomsten till down town Oslo där vi bar in honom till det intilliggande hotellet, blott något kvarter från Club 7.

Vi riggade, soundcheckade utan honom, strök i låtlistan och solen sken vänligt mot ett band som njöt av livet just då.

Hotellet var ett Oslos svar på Chelsea hotell, det anrika rockhotellet i New York som hyst så mången celebritet.

Kai Martin & Stick!-keyboardisten Tony Vibrato hittade en färdigladdad kanyl bredvid Gideonsbibel i lådan till nattduksbordet.

Ett par hade livlig sexuell aktivitet i amfetaminrus i en knarrande säng, där ljudet inte upphörde förrän den ljuva sommarnatten hunnit bli vacker, men både sömn- och drömlös morgon.

Innan dess spelning.

Vi hämtar vår sjuke basist. Ställer in ljudet en sista gång, placerar oss i logen som är mellan scen och publik, allt i väntan på att spelningen ska börja.

Folk kommer, det tätnar på framför scen. Intromusiken börjar och ”Rör, rör, rör dig nu” ska inledas med basens maniska, metalliska funkanslag format av postpunkens maniska, statiska upprepning.

Han är ensam på scen med sin bas, den triggade synten och ljuset.

Han står med ryggen mot publiken när vi andra klyver publikhavet för att kunna gå på scen.

Då vänder han sig om. Ansiktet är fullt av koppor, i pannan pärlar sig svetten, tungan hänger ute, anslaget, annars så rappt och distinkt, är trött och segt.

Vi lyckas genomföra spelningen.

Packar ihop, packar ned basisten i hotellsängen med feberdimmorna som sällskap, angör sedan Oslonatten för en svartklubb där festen inte tog slut förrän i sen timma, eller tidig.

Något försök till sömn innan den knirrande sängen från grannarna mitt emot hade tystnat.

35 år sedan idag.


Nedanför, under Oslo konserthus, låg Club 7, konsertställe där Kai Martin & Stick! senast spelade i Norge. Foto: KAI MARTIN

Inspiration Håkan

Vi satt vid samma bord när Freddie Wadling och Henryk Lipp fyllde år.

Vi skrev år 2015, det var näst sista gången jag träffade Freddie, som höll i i ett sargat men samtidigt fantastiskt liv knappt ett år till.

På dagen när han skulle ha fyllt 65 begravdes han under en praktfull ceremoni, som jag skrev om.

Nå, den där dagen året innan, där och då på Gyllene Prag satt jag med Håkan Hellström, som storögt fick förklarat att delar av Freddie Wadlings bandkollegor i Liket Lever satt något bord bort.

Bandet Håkan sjunger om i ”Dom där jag kommer från”.

Vi pratar vidare. Och när jag läser rapporterna från Håkan Hellströms Berlinkonsert inser jag hur inspirationen kommer till honom. Flyktigt, som i en bisats, som något hastigt förbipasserande, som blir väsentligt…


Från GP.se 20170528.

Vi pratade alltså då, 2 augusti 2015, om musik och jag nämnde en fräck kollaboration där fantastiska duon Midaircondo värmde upp för Soundtrack Of Our Lives vid en spelning på trädgård, hur förbandets sista låt interfolierades med Sools första.

I Håkans ögon blinkade det till. En gnista tändes.

Men det sparades i minnesbanken. Inte för 2016-års Ullevikonserter eller höstens turné, utan till nu.

Erik Lundin värmer upp. Hans sista låt blir också starten på Håkans första.

Bravo. Och, ja, jag tar åt mig äran. Precis som vid upplägget vid spelningarna på turnén 2002, då jag tipsade honom om först ett ordinarie set om 40 minuter, sedan in igen för en halvtimme och därefter något, eller några extranummer.

Allt refererat till den spelning med Dylan i Scandinavium som jag sett något år tidigare.

Jag vet och berömmer mig själv. Frågar du Håkan var det hans idé, precis som länken mellan Erik Lundin och Berlinkonserten.

Men jag, jag vet vad det kommer ifrån.

Lustans Lakejer + Richard Barbieri = sant

Det är 35 år sedan Lustans Lakejers ”En plats i solen kom” med Japankeyboardisten Richard Barbieri som producent.

Avundsjuka blickar riktades då mot Åkersbergaorkestern, men kanske främst en känsla av beundran inför hur unge Johan Kinde, då 21 år, lyckades med så mycket.

Lika stor var denna förundran och avundsjuka då Japan gästade Stockholms konserthus samma år, en magnifik konsert av ett band som senare valde att gå skilda vägar, och medlemmarna i LL fick följa med i ett chambre separé med Japan på nattklubben Atlantis.

Ja, det kändes snopet att stå bredvid och se de svenska musikerkollegerna paradera förbi och uppför trappan för ett hemligt möte.


Ett album på turné.

Men ”En plats i solen” blev en samling fin musik där Richard Barbieri lotsade LL vidare i karriären på ett varsamt sätt.

I höst gör den legendariske keyboardisten sällskap med Lustans Lakejer då en höstturné med start 13 oktober

Inte fullt så unge Johan Kinde upphör fortfarande inte att förvåna.

”En plats i solen”-turnén sätter förstås albumet i fokus och intresset blir inte mindre med Richard Barbieri som ackompanjetör.

Statisk elektricitet

Musik:

KITE

!!

Kite2

Kite – en programmerad duo fullt av elektronik. Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg

Publik: 780 (fullt)

Bäst: Niklas Stenemos sång är fantastisk.

Sämst: Låtarna är för statiska.

Fråga: Vad händer om Kite har lite mer tålamod med sina kompositioner?

En polare i hockeylaget bär gärna en tröja med Kite på bröstet. Jag har alltför många gånger glömt fråga något om det uppenbara bandet.

En vän kom ner från Stockholm och ville bo, som tack fick jag följa med på Kites konsert på Pustervik. Utsålt.

Ett plus ett blir två. Enkel logik.

Jo, kompisen i hockeylaget är från Tranås. Han skulle inte till Pustervik utan hem, för på påskafton skulle Kite spela traditionsenligt på hemmaplan.

Så… hur tar man sig an ett band som är nytt för öron och tanke, för hjärta och själ…?

Med vidöppet sinne, förstås. Som vilken ny som helst. Så som det borde vara.

Det står klart rätt snart att en klubbspelningen egentligen är för litet för Niklas Stenemo, sång, keyboard, och Christian Berg, keyboard, video och scenografi.

I sina pretentioner stakar duon snabbt upp något mycket större. Kite är helt enkelt ett arenaband, om inte Scandinavium så åtminstone Lisebergshallen.

För det är en ljud- och ljusshow som kräver sina resurser, ambitiöst med tre runda bildskärmar som förstärker synintrycken och som bjuder upp till suggestionen med den programmerade musiken förstärkta av den analoga syntparken de använder sig av..

Med Niklas Stenemos ljusa och på samma gång kärva och klara röst adderas ytterligare kvalitet till showen, där musikerna står mitt emot varandra med sina syntar, förutom då Stenemo sjunger.

Jag hör storslagna referenser som ett möte mellan the Ark och Ultravox kring första albumet med Midge Ure.

Men…

… musikaliskt fastnar Kite med foten i syntklaveret. Låtarna blir statiska, som om de aldrig riktigt kommer ur de smutsigt bombastiska låtarna som hämtade ur något slags versioner av ”Vienna” – och det hade varit gott nog om det inte upprepades för ofta.

Någonstans dras jag till tanken att de haft större tålamod med scenbilden än med låtskrivandet, som att den där sista vändan av självkritik fått falla undan.

Synd, för i Kite finns så mycket kvalitet, men än så länge oförlöst gällande duons musik.

KiteJPG

Kite är storslagna och ambitiösa, men låtarna blir stereotypa. Foto: KAI MARTIN

Logisk sorti för Frölunda

Jo, det fanns förhoppningar. Men det fanns också tendenser som motsatte sig dem.

Frölunda hade hamnat i samma läge som mot Skellefteå i kvartsfinalen, det vill säga i bäst av sju gick det till sjunde och avgörande matchen.

Då klarade sig göteborgarna sig vidare via en suddenraket från Viktor Olofsson.

Men mot Brynäs, som bet ihop så där slutspelstjurigt som man ska, gick det inte alls.

Visst hade Frölunda puckinnehavet och skotten. Brynäs ägde emellertid försvarsspel och målvaktsspelet. Med tät defensiv, ett samlat försvar som styrde undan anfallsförsöken och en enveten uppvaktning med intilliggande markering klarade helt enkelt inte Frölundas spelare att komma till enstaka farliga chanser.

Som slutspelets hittills tacklingsgladaste lag blev Frölunda allt mer beskedligt i denna deras sista match.

Joel Lundqvist, härföraren, spelade med en falnande glöd i blicken och uppgivenheten spred sig med att fantasin sinade.

Brynäs tråkade ut hemmalaget i Scandinavium. Hellre en icing än ett ivrigt trummande anfallsspel av motståndarna. Och det blev många långa puckar ned mot Johan Gustafssons förlängda mållinje.

När Brynäs väl fick chansen var laget skoningslöst effektivt parat med att Frölundas desperation i anfallszon släckt ambitionerna och noggrannheten i försvarszonen.

Markeringsmissar och bjudningar ihop med ett inte allt för tätt och smart målvaktsspel gav på handen att det här inte skulle gå.

Visst kraxade jag som en olyckskorp i en krönika här på bloggen under kvartsfinalspelet. Och jag tänker inte slå mig för bröstet över min duglighet, utan istället konstatera att Frölunda inte räckt till.

Det är inte så märkligt med det tapp av spelare som gjordes efter SM-vinsten förra säsongen. Det är inte lätt med nya spelare och redan efter nyår dalade Frölunda i sitt spel.

Några trodde då att det var för att laget tränade sig starka inför slutspelet, men det stod rätt klart redan i kvarten att laget var alltför ojämnt.

Det, om något, visar ju matchresultaten:

Skellefteå 3–0 (h), 1–4 (b), 2–3 (h), 0–3 (b), 4–1 (h), 2–1 (b), 3–2 (h) – de två sista på övertid

Brynäs 3–4 (h), 6–1 (b), 6–3 (h), 3–4 (b), 4–0 (h), 0–6 (b) och 1–3 (h)

Nu får Fredrik Sjöström och Christian Lechtaler ser över kontrakten och tillsammans med tränaren Roger Rönnberg och hans tränarstab analysera säsongen.

För mig står det emellertid klart att laget måste ha en starkare målvakt.

När jag hade förmånen att få göra ett reportage på Frölundas målvaktspark Lars Johansson och Linus Fernström tillsammans med målvaktstränaren Kristoffer Martin var den sistnämnde klar över vad han önskade.

En målvakt som spelar på säkerhet och inte chansar mot pucken; just chansar, det gör Johan Gustafsson allt för ofta i sitt aggressiva spela mot pucken. Dessutom är han ungefär lika usel som jag i spelet runt kassen. Det håller inte. Lägg till detta att samspelet mellan honom och försvararna är undermåligt, som om de på förhand inte vet vad som ska ske, något som är a och o i modern ishockey.

 

När orden tystnar

Jag flämtar mig ner genom E6 söderut. Mot familjeangelägenheter och fan i mig mot alltings jävligheter i trafik; ojämn rytm i vänster körfält, lastbilar som kör om i uppförsbackar utan att ha fart, bilister som inte kan 120 km, trots att sträckan mellan Varberg och Hallandsås påbjuder detta.

Blir åthutad av min fru. Stumnar surt samtidigt som hon somnar.

Hon vaknar med ett ryck då jag tvingas bromsa in för en ånyo korkad slöfane i vänsterfilen.

Jag vaknar till mutistisk eftertanke vid färjeläget i Helsingborg när nyheten slår mig med hårda örfilar.

En idiot har snott en lastbil, kört den med kraft på gågatan Drottninggatan i Stockholm, från i höjd med Hötorget, förstår jag, mot Åhléns nära Sergels torg. Flera döda, än fler skadade.

Terror i Stockholm.

Kollektivtrafiken stängs av.

Idioten hinner fly.

Människor hjälper skadade och chockade. Humanismen sprider sitt leende mot mänsklig ondska. Det bästa finger terrorn kan få.

Försöker under den vidare färden mot Kphm uppdatera mig, men nyhetsflödet är knackigt, tidningsapparna rapar, radion upprepar, rykten sprids, sociala medier grasserar i okunskap och fördomar.

Jag brinner. Min själ fylls av oro. Men hatet är mig fjärran trots att känslan lägger an mot mitt hjärta.

Jag vet intet, men är inte oskuldsfull.

Hör att idioten är gripen. Hör att idioten inte är det. Hör att idioten är idioter. Hör idioter söka skuld och ansvar. Märker att idioterna blir fler än idioten. Blir förtvivlad.

Låt den med skuld dömas. Låt dem utan stå fri.

Idioter i Gbg har försökt spränga, vid flera tillfällen. En idiot blev påkommen med sprängmedel någonstans mellan Varberg och Falkenberg, en idiot sköt oskyldiga i Trollhättan, en idiot sprängde sig själv på just Drottninggatan i Stockholm. Idioter är idioter. Oavsett kostym.

Jag lider med de drabbade.

Känner sorg för det skedda.

Men mitt hat får ingen.

Låt den/de skyldiga drabbas av demokratins lag.

Platta kvinnoporträtt

Att regissör Katja Wik arbetat med Ruben Östlund syns i denna hennes långfilmsdebut.

”Exfrun” tangerar emellanåt Östlunds bildspråk och precis som han arbetar hon med tablåer, som här med ett tre kvinnor i olika stadier i livet; flickvännen (Ellen Olaison) som berusad av kärlek alltmer förminskas, hustrun (Nina Zanjani) i ökande förakt för sin man, exhustrun (Maria Sundborn) i en grasserande bitterhet kring övergivenhet och ensamhet.

43504-exfrun

Maria Sundborn som exhustrun med förlorad självkänsla i ”Exhustrun”.

Det scener om olika grader av förfall i relationer och i exhustruns roll ett rent smärtsamt porträtt av en kvinna med tappad självkänsla, utan förmåga till distans.

Jag försöker sätta fingret på min känsla utan att riktigt lyckas, som något ont som skaver utan att jag hittar såret. Men ”Exhustrun” är en film i limbo utan att rollerna sticker ut, skapar effekter eller kryper innanför huden. Snarare skapar det retsamma stickningar i armen mer än inkännande eller sympati med karaktärerna.

Nej, det är inget fel på Nina Zanjani, som jag älskar som aktris, Maria Sundborn är smärtsamt trovärdig som exhustrun och Ellen Olaison är utmärkt; alla gör de sina prestationer som det förväntas och kanske mer.

Men manuset är trögt och ja, kameran är flugan på väggen, men det är inte alltid kvalitet att söka det dokumentära.

”Exhustrun” hittar helt enkelt inte in i dramatiken.