Lustans Lakejer + Richard Barbieri = sant

Det är 35 år sedan Lustans Lakejers ”En plats i solen kom” med Japankeyboardisten Richard Barbieri som producent.

Avundsjuka blickar riktades då mot Åkersbergaorkestern, men kanske främst en känsla av beundran inför hur unge Johan Kinde, då 21 år, lyckades med så mycket.

Lika stor var denna förundran och avundsjuka då Japan gästade Stockholms konserthus samma år, en magnifik konsert av ett band som senare valde att gå skilda vägar, och medlemmarna i LL fick följa med i ett chambre separé med Japan på nattklubben Atlantis.

Ja, det kändes snopet att stå bredvid och se de svenska musikerkollegerna paradera förbi och uppför trappan för ett hemligt möte.


Ett album på turné.

Men ”En plats i solen” blev en samling fin musik där Richard Barbieri lotsade LL vidare i karriären på ett varsamt sätt.

I höst gör den legendariske keyboardisten sällskap med Lustans Lakejer då en höstturné med start 13 oktober

Inte fullt så unge Johan Kinde upphör fortfarande inte att förvåna.

”En plats i solen”-turnén sätter förstås albumet i fokus och intresset blir inte mindre med Richard Barbieri som ackompanjetör.

Statisk elektricitet

Musik:

KITE

!!

Kite2

Kite – en programmerad duo fullt av elektronik. Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg

Publik: 780 (fullt)

Bäst: Niklas Stenemos sång är fantastisk.

Sämst: Låtarna är för statiska.

Fråga: Vad händer om Kite har lite mer tålamod med sina kompositioner?

En polare i hockeylaget bär gärna en tröja med Kite på bröstet. Jag har alltför många gånger glömt fråga något om det uppenbara bandet.

En vän kom ner från Stockholm och ville bo, som tack fick jag följa med på Kites konsert på Pustervik. Utsålt.

Ett plus ett blir två. Enkel logik.

Jo, kompisen i hockeylaget är från Tranås. Han skulle inte till Pustervik utan hem, för på påskafton skulle Kite spela traditionsenligt på hemmaplan.

Så… hur tar man sig an ett band som är nytt för öron och tanke, för hjärta och själ…?

Med vidöppet sinne, förstås. Som vilken ny som helst. Så som det borde vara.

Det står klart rätt snart att en klubbspelningen egentligen är för litet för Niklas Stenemo, sång, keyboard, och Christian Berg, keyboard, video och scenografi.

I sina pretentioner stakar duon snabbt upp något mycket större. Kite är helt enkelt ett arenaband, om inte Scandinavium så åtminstone Lisebergshallen.

För det är en ljud- och ljusshow som kräver sina resurser, ambitiöst med tre runda bildskärmar som förstärker synintrycken och som bjuder upp till suggestionen med den programmerade musiken förstärkta av den analoga syntparken de använder sig av..

Med Niklas Stenemos ljusa och på samma gång kärva och klara röst adderas ytterligare kvalitet till showen, där musikerna står mitt emot varandra med sina syntar, förutom då Stenemo sjunger.

Jag hör storslagna referenser som ett möte mellan the Ark och Ultravox kring första albumet med Midge Ure.

Men…

… musikaliskt fastnar Kite med foten i syntklaveret. Låtarna blir statiska, som om de aldrig riktigt kommer ur de smutsigt bombastiska låtarna som hämtade ur något slags versioner av ”Vienna” – och det hade varit gott nog om det inte upprepades för ofta.

Någonstans dras jag till tanken att de haft större tålamod med scenbilden än med låtskrivandet, som att den där sista vändan av självkritik fått falla undan.

Synd, för i Kite finns så mycket kvalitet, men än så länge oförlöst gällande duons musik.

KiteJPG

Kite är storslagna och ambitiösa, men låtarna blir stereotypa. Foto: KAI MARTIN

Logisk sorti för Frölunda

Jo, det fanns förhoppningar. Men det fanns också tendenser som motsatte sig dem.

Frölunda hade hamnat i samma läge som mot Skellefteå i kvartsfinalen, det vill säga i bäst av sju gick det till sjunde och avgörande matchen.

Då klarade sig göteborgarna sig vidare via en suddenraket från Viktor Olofsson.

Men mot Brynäs, som bet ihop så där slutspelstjurigt som man ska, gick det inte alls.

Visst hade Frölunda puckinnehavet och skotten. Brynäs ägde emellertid försvarsspel och målvaktsspelet. Med tät defensiv, ett samlat försvar som styrde undan anfallsförsöken och en enveten uppvaktning med intilliggande markering klarade helt enkelt inte Frölundas spelare att komma till enstaka farliga chanser.

Som slutspelets hittills tacklingsgladaste lag blev Frölunda allt mer beskedligt i denna deras sista match.

Joel Lundqvist, härföraren, spelade med en falnande glöd i blicken och uppgivenheten spred sig med att fantasin sinade.

Brynäs tråkade ut hemmalaget i Scandinavium. Hellre en icing än ett ivrigt trummande anfallsspel av motståndarna. Och det blev många långa puckar ned mot Johan Gustafssons förlängda mållinje.

När Brynäs väl fick chansen var laget skoningslöst effektivt parat med att Frölundas desperation i anfallszon släckt ambitionerna och noggrannheten i försvarszonen.

Markeringsmissar och bjudningar ihop med ett inte allt för tätt och smart målvaktsspel gav på handen att det här inte skulle gå.

Visst kraxade jag som en olyckskorp i en krönika här på bloggen under kvartsfinalspelet. Och jag tänker inte slå mig för bröstet över min duglighet, utan istället konstatera att Frölunda inte räckt till.

Det är inte så märkligt med det tapp av spelare som gjordes efter SM-vinsten förra säsongen. Det är inte lätt med nya spelare och redan efter nyår dalade Frölunda i sitt spel.

Några trodde då att det var för att laget tränade sig starka inför slutspelet, men det stod rätt klart redan i kvarten att laget var alltför ojämnt.

Det, om något, visar ju matchresultaten:

Skellefteå 3–0 (h), 1–4 (b), 2–3 (h), 0–3 (b), 4–1 (h), 2–1 (b), 3–2 (h) – de två sista på övertid

Brynäs 3–4 (h), 6–1 (b), 6–3 (h), 3–4 (b), 4–0 (h), 0–6 (b) och 1–3 (h)

Nu får Fredrik Sjöström och Christian Lechtaler ser över kontrakten och tillsammans med tränaren Roger Rönnberg och hans tränarstab analysera säsongen.

För mig står det emellertid klart att laget måste ha en starkare målvakt.

När jag hade förmånen att få göra ett reportage på Frölundas målvaktspark Lars Johansson och Linus Fernström tillsammans med målvaktstränaren Kristoffer Martin var den sistnämnde klar över vad han önskade.

En målvakt som spelar på säkerhet och inte chansar mot pucken; just chansar, det gör Johan Gustafsson allt för ofta i sitt aggressiva spela mot pucken. Dessutom är han ungefär lika usel som jag i spelet runt kassen. Det håller inte. Lägg till detta att samspelet mellan honom och försvararna är undermåligt, som om de på förhand inte vet vad som ska ske, något som är a och o i modern ishockey.

 

När orden tystnar

Jag flämtar mig ner genom E6 söderut. Mot familjeangelägenheter och fan i mig mot alltings jävligheter i trafik; ojämn rytm i vänster körfält, lastbilar som kör om i uppförsbackar utan att ha fart, bilister som inte kan 120 km, trots att sträckan mellan Varberg och Hallandsås påbjuder detta.

Blir åthutad av min fru. Stumnar surt samtidigt som hon somnar.

Hon vaknar med ett ryck då jag tvingas bromsa in för en ånyo korkad slöfane i vänsterfilen.

Jag vaknar till mutistisk eftertanke vid färjeläget i Helsingborg när nyheten slår mig med hårda örfilar.

En idiot har snott en lastbil, kört den med kraft på gågatan Drottninggatan i Stockholm, från i höjd med Hötorget, förstår jag, mot Åhléns nära Sergels torg. Flera döda, än fler skadade.

Terror i Stockholm.

Kollektivtrafiken stängs av.

Idioten hinner fly.

Människor hjälper skadade och chockade. Humanismen sprider sitt leende mot mänsklig ondska. Det bästa finger terrorn kan få.

Försöker under den vidare färden mot Kphm uppdatera mig, men nyhetsflödet är knackigt, tidningsapparna rapar, radion upprepar, rykten sprids, sociala medier grasserar i okunskap och fördomar.

Jag brinner. Min själ fylls av oro. Men hatet är mig fjärran trots att känslan lägger an mot mitt hjärta.

Jag vet intet, men är inte oskuldsfull.

Hör att idioten är gripen. Hör att idioten inte är det. Hör att idioten är idioter. Hör idioter söka skuld och ansvar. Märker att idioterna blir fler än idioten. Blir förtvivlad.

Låt den med skuld dömas. Låt dem utan stå fri.

Idioter i Gbg har försökt spränga, vid flera tillfällen. En idiot blev påkommen med sprängmedel någonstans mellan Varberg och Falkenberg, en idiot sköt oskyldiga i Trollhättan, en idiot sprängde sig själv på just Drottninggatan i Stockholm. Idioter är idioter. Oavsett kostym.

Jag lider med de drabbade.

Känner sorg för det skedda.

Men mitt hat får ingen.

Låt den/de skyldiga drabbas av demokratins lag.

Platta kvinnoporträtt

Att regissör Katja Wik arbetat med Ruben Östlund syns i denna hennes långfilmsdebut.

”Exfrun” tangerar emellanåt Östlunds bildspråk och precis som han arbetar hon med tablåer, som här med ett tre kvinnor i olika stadier i livet; flickvännen (Ellen Olaison) som berusad av kärlek alltmer förminskas, hustrun (Nina Zanjani) i ökande förakt för sin man, exhustrun (Maria Sundborn) i en grasserande bitterhet kring övergivenhet och ensamhet.

43504-exfrun

Maria Sundborn som exhustrun med förlorad självkänsla i ”Exhustrun”.

Det scener om olika grader av förfall i relationer och i exhustruns roll ett rent smärtsamt porträtt av en kvinna med tappad självkänsla, utan förmåga till distans.

Jag försöker sätta fingret på min känsla utan att riktigt lyckas, som något ont som skaver utan att jag hittar såret. Men ”Exhustrun” är en film i limbo utan att rollerna sticker ut, skapar effekter eller kryper innanför huden. Snarare skapar det retsamma stickningar i armen mer än inkännande eller sympati med karaktärerna.

Nej, det är inget fel på Nina Zanjani, som jag älskar som aktris, Maria Sundborn är smärtsamt trovärdig som exhustrun och Ellen Olaison är utmärkt; alla gör de sina prestationer som det förväntas och kanske mer.

Men manuset är trögt och ja, kameran är flugan på väggen, men det är inte alltid kvalitet att söka det dokumentära.

”Exhustrun” hittar helt enkelt inte in i dramatiken.

 

Resan och den funna mössan

Årets andra dag. Äldste sonen och jag åker till platsen i Majorna där han firat in det nya året. Några kvarlämnade plastbyttor ska hämtas och samtidigt som jag åker i minnenas korridorer och visar ut platser där jag bott och älskat, så kommer vi närmare målet; Slottsskogsgatan, Godhemsgatan, Ekedalsgatan, Såggatan, Vingagatan, Hamneskärsgatan, Klareborgsgatan, Standargatan, Ankargatan… Platser där jag som ung man lekt.

Jag hittar en parkering, men inte helt laglig, varför jag stannar kvar i bilen. Sonen går ut, rocken på, mössan i fickan. Han kommer efter en stund och vi far vidare. Jag ska skjutsa honom till sin mamma, där han ska tillbringa en natt innan hemfärden till Skövde.

Lämnar av honom i norra Guldheden, säger farväl.

Det kommer ett sms kort efter. Han undrar om hans mössa finns i bilen. Mössan, en huvudbonad som blivit honom kär, som plagg kan bli som man vårdar ömt.

Han frågar om jag kan kolla om den ligger i bilen; jag gör så och scannar av trottoaren utanför utan resultat.

Han ringer dit där han hämtade plastbyttorna, men inte heller där blir det något positivt besked. Utanför hans mammas hus finns den inte heller. Den är försvunnen.

Jag letar vidare hemma, om den skulle ha fallit ur fickan inomhus. Men icke.

Natten går. Jag kliver upp för motionshockey i arla morgonstund. Jag får i uppdrag att leverera glömd medicin till min hustru på hennes jobb. På tillbakavägen tar jag vägen om Majorna och snirklar in mig på de gator som jag kört igår. Kommer fram till där jag parkerat bland landshövdingehusen, kikar på marken utan resultat. Men så höjer jag blicken och på lyktstolpens kant, i ögonhöjd, ligger mössan.

Jag tar med den, nämner inget för sonen, som jag lovat skjutsa till Skövde för samkväm och för förströelse. När jag hämtar honom sitter mössan förstås på mitt huvud och det dröjer inte länge förrän att upptäcker det. Glädjen är stor.

Vi åker ut från stan, åker denna strålande 2 januari norrut på E20, som fram till Alingsås är utmärkt, men efter är en katastrof inte värdig en så pass tungt trafikerad led.

När vi kommer till Skövde har jag en dejt… nja, inte så. Istället har jag via en Facebookgrupp lyckats sälja ett par gamla målvaktshandskar och en klubba, som jag ska lämna över mot swishande av pengar till mitt konto.

Vi träffas på stationen, en gladlynt Törebodaspelare och jag, och varorna lämnas över och därefter far sonen och jag och handlar samt hämtar ut ett paket, som kommit med posten.

Hungern slår till och väl i hans lägenhet med allt inpackat tar vi en promenad i centrala Skövde för att komma fram till ett hamburgeri. Klockan är tio i två, hungern har slagit till, men lunchrusningen är över. Servitrisen säger på engelska att stället stänger klockan två, men hämtmat går bra. Vi beställer två ostbaconburgare med pommes samt var sin Cola, får dem raskt och går hem till hans bostad, äter och då slår den stora tröttheten till, som den plägar göra.

Jag lånar hans säng, sover en halvtimme och är klar och redig för hemfärd. Men jag väljer, efter att ha sagt farväl, vägen över Falköping och Ulricehamn. Förvisso en trälig färd mellan Falköping och Ulricehamn med alla småorter – Kinnarp, Åsarp, Trädet, Blidsberg, Timmele – men väl framme i Ulricehamn skickar riksväg 40 mig snabbt ut på motorvägen, den nya, böljande sköna västerut mot Gbg.

Jag hämtar hustrun på jobbet, resan från Skövde har tagit ungefär lika lång tid som över E20, lagom till hon slutar, vi åker och handlar och mössan och sonen har hittat hem till sitt, ungefär som jag denna dag.

Sidensvansarna håller hov

Jag ska tillaga en sen frukost. Kanske var det tur det. jag håller på med mina bestyr, men ser i ögonvrån något slags aktivitet utanför köksfönstret.

Jag har medvetet sparat några av våra Ingrid Marie till fåglarna (även om jag av Anticimexmannen fick reda på att råttorna är nog så duktiga klättrare och når de yttersta grenarna om de så önskar) när födan kanske kan bli svårare att få.

Men nu är luften fylld av fåglar, några lustigare ennar som är större än småfåglarna och som flyger i vilda flockar, rastlöst från och åter.

siden1

Trädet fullt. Foto: KAI MARTIN

De har uppenbarligen fått smak på äpplena, gör djärva attacker och flyr igen; repetitiva rörelser där de än vilar sig i plommonträdet, än i enen i trädgården.

De låter sig väl smakas av höstens frukter, störs emellanåt av någon skata, men skrämmer å andra sidan dem på flykten i sina samlade manövrar.

Så kommer de åter för att plötsligen försvinna.

siden2

Gäckande och snabba. Foto: KAI MARTIN

Det blir korrespondens på Facebook och jag förstår att ornitologen, grannen, först suckar besviket över att han inte får se fåglarna, för att sedan jublande konstatera att flocken även gästat hans trädgård och ytterligare vänner någon kilometer bort.

siden3

Sidensvansar i trädgården. Foto: KAI MARTIN

Med kikare och fågelbok får vi förklarat att det handlar om sidensvans, en fågel som normalt sätt är rar, men som blivit mer frektvent under vintermånaderna i storstadsregionen. Att de, som oftast håller sig i skogen, äter i flock och kan länsa ett nyponbuskage på kort tid; jo, tack, jag märkte det och det var en både vacker och fascinerande syn.