Jag vaknar förstås alldeles för tidigt. Framför allt med tanke på hur sent jag kom hem. Men så fungerar kroppen och förmodligen var den inställd på den ishockey som blev inställd på morgonen.

Stockholmsgryning. Foto: KAI MARTIN

Jag läser lite, för jag inser att det är meningslöst att somna om. Det fina hotellrummet, högst upp och med en snedtak där jag på tå kunde skåda Stockholms innerstadstak, inbjöd till förpuppning. Men inte idag. Gjorde mig iordning, gick ned för frukost i en stilla, stimmigt matsal och åt snabbt utan tidning och ro. Upp igen för att packa det sista och sedan iväg mot den strida strömmen av människor jäktande med blank blick mot sina jobb. Jag gick avsiktligt i maklig takt, upp mot Hötorget, sneddade över detsamma där säljarna precis slått upp sina stånd och nu kacklade med varandra i väntan på dagens kunder. Ned Gamla Brogatan och sedan in på Drottninggatan där terrordådet från förra året höll mig i handen med all sin obegriplighet och fasa. Då skräck. Nu en septemberfredag som vilken som helst. För de flesta ett ytligt sår som läkte snabbt, för några en aldrig övergående smärta.

Vid Sergels torg konstaterar jag, precis som igår, att Klarabergsgatan blivit med spårvagn, som genar över torget där så mången svensk firat nationens sportsliga framgångar och vidare mot Hamngatan, där den tidigare gått mot Djurgården.

Eric Gadd hade funkat loss på Hamburger Börs kvällen innan. En premiär som jag skrivit om här. Precis innan jag skulle gå och precis svidat om fick jag ett telefonsamtal från en vän som jag träffade i Galleria för 40 år sedan. Han bjöd in mig på ett slags mingel på hotell Esplanad på Strandvägen. Franske fotografen Gérard Hervé, som var i Stockholm kring punkexplosionen, dokumenterade och har nu gett ut boken ”Sthlm ’77”. Alla skulle vara där, vilket i och för sig kändes som en paradox… på Strandvägen 40 år senare!? Men jag var ju frestad, men fick inte tiden att räcka till. Det fick bli kindpussar på Hamburger Börs istället.

Nu dagen efter. Jag rör mig ned mot Centralen och är där i lite för god tid före avgång.

En hastig comeback för det japanska paret som sakta åter glider ur mitt liv.

Foto: KAI MARTIN

Sätter mig ungefär mitt i vänthallen med blicken mot en av rulltrapporna. Upp ur underjorden stiger ett japanskt par (jag förmodar att de kom därifrån), lite äldre än jag. Jag känner igen dem, för de var på samma tåg upp till huvudstaden som jag igår. Jag fipplar med mobilen och lyckas ta en bild på dem på långt håll. Men förundras främst över det osannolika att jag stöter på dem igen. Hur stor chans är det till det.

Pratar med hustrun och tiden löper iväg. Jag går ut mot perrongen. Träffar Hurrican Gilbert, det vill säga Daniel Gilbert, som är på väg för instudering av den musik som ska spelas av Augustifamiljen i kommande säsong av ”På spåret”. Med det förstår jag att min medverkan tillsammans med orkestern i programmet kommer att dröja ytterligare något år. Förutom förre partiledaren Bengt Westerberg vid Stureplan och de vimlande på Hamburger Börs är det de enda kändisarna jag stöter på.

Men jag fick ju trycka Louise Hoffstens späda hand och berätta om hur jag räddade henne (och hennes band) i en prekär situation. Det var på den tiden, förmodligen tidigt 90-tal, som GT hade musikpriset Måzart. Lousie Hoffsten var i Göteborg på uppdrag av tidningen, sov med sitt band på Panorama hotell och skulle åka förbeställd taxi till Landvetter för hemfärd till Landvetter.

Ingen taxi kom, hon ringde redaktionen, jag svarade i egenskap av morgonredaktör. Kastade mig i bilen, åkte till Panorama och stuvade in hela gänget i min 245:a och körde till Landvetter. De hann. Jag mindes. Inte hon. Men hon log rart.

Söder ut. Väster ut. Foto: KAI MARTIN

Tågen kommer in. Tåget lämnar. Alla har satt sig på sina platser. Åtminstone där jag sitter. Ett stilla sorl, någon enveten mobilsignal, ett par (mor och dotter?) pratar oupphörligen och har trevligt, någon jobbar, någon halvslumrar. Jag fäller upp datorn och försöker skriva, men sjögången på tåget är svår. Blir åtminstone färdig innan Katrineholm. Slumrar en smula mellan Hallsberg och Töreboda, läser mellan Skövde och Alingsås. Regnet som föll i Skövde upphör på vägen, men gråvädret betäcker Göteborg när vi anländer 20 minuter sent.

I Stockholm var det milt, friskt i luften och tidig, klar höst. Undrar om det jäktande folket förmår att uppskatta det.

Jag promenad en bit, förbi nya Bengans på Drottninggatan, uppför Fredsgatan, nedför Kyrkogatan, genar genom Domkyrkoplan, uppför Västra Hamngatan, in på Akademibokhandeln för ett ärende, går upp mot spårvagnshållplatsen vid Södra Larmgatan. Utanför Gourmetkorv står två tidigare GT-kollegor för sin traditionella fredagskorv. Jag går över och hälsar. Blir stående då vagnarna passerar och bestämmer mig för att göra en beställning. Då jag kommer ut har de gått. Men det hade en av dem, fotografen, meddelat. Det blev istället en stunds kontemplation och mättnad innan vagnen hem.