Björn Skifs ställer allt till rätta på Rondo

Showman. Björn Skifs har Göteborgspremiär på sin senaste show ”En värld av Skifs” på Rondo 1 februari 2024. (Bilden är från turnén ”Bitar ur mitt liv” från 2018.) Foto: KAI MARTIN

Hösten 2020 stod Rondo klar med sin extreme makeover, som förvandlade den anrika showlokalen till Nikos Taverna. Det var ju då tänkt att ”Mamma Mia, the party” skulle haft premiär. Det blev ett år senare, som startskottet gick för den så populära krogshowen med extra allt och allra mest Abba. Den har sedan dess huserat i Rondos lokaler och fått gästerna att få en snabbcharter till Grekland, in i en krogmiljö som är häpnadsväckande och annorlunda för en helkväll värd namnet. (Jag var på premiären och skrev om föreställningen här.)

Men nu ska Taverna åter förvandlas till klassiska Rondo. Efter sista säsongen i höst väntar Björn Skifs. Från Abba till ”Hooked on a feeling”, om man så vill. 1 februari 2024 har ”En värld av Skifs” premiär, den showen som gått som tåget på Hamburger Börs i Stockholm.

Nej, 76-årige Björn Skifs slår inte av på takten och vill fortfarande underhålla.

– Det var Hamburger Börs som kom till oss och undrade om vi ville hålla en show där. De hade renoverat och tyckte det var lämpligt med mig på scen eftersom jag varit där tidigare, säger han.

Med hustrun Pernilla Skifs, som regissör och koreograf, skred han till verket med entusiasm. Det var ju ett sätt att komma ur pandemindvalan och sorgen över att inte kunnat stå på scen, så ivern infann sig snart.

– Jag har ju vissa nummer som jag inte kommer undan, som jag måste göra. Men jag vill också bjuda på någonting nytt, som överraskning till publiken. Det är också viktigt för mig. Något hitparad vill jag inte göra, säger han.

Trots en över 60 år lång scenkarriär har han aldrig haft en stadigvarande show i Göteborg. Åtminstone inte som soloartist.

– Nej, det har mest blivit de shower vi har gjort turnéer med.

Men han hade, precis efter att Slam Creepers – Vansbrobandet med Björn Skifs som sångare och organist – avslutat karriären i slutet av 60-talet en show tillsamman med Janne Önnerud och Eleanor Bodel på Trädgårn i Göteborg. Men nu är det alltså dags för en regelrätt show i Björn Skifs namn.

– Det gick ju rätt bra i Stockholm, säger han ödmjukt.

– Vi skulle spelat några veckor förra hösten, men det blev fram till jul och nu också i vår, förklarar han som i helgen gjorde sina sista föreställningar av ”En värld av Skifs”.

5 oktober har han Malmöpremiär och kommer spela där hela hösten. Björn Skifs ser fram emot att få möta en ny publik.

– Ja, det ska bli kul att få spela på era breddgrader också, säger han, som också lockas av att få känna på det ambulerande livet som det nu blir med tre föreställningar i veckan med boende på hotell.

– Det är märkligt, men det suger i turnétarmen, erkänner han.

Björn Skifs är fylld av tillförsikt inför Malmö- och Göteborgssejourerna och kanske får malmöiterna och göteborgarna delvis får se en annorlunda show.

– Vi kommer inte ändra så mycket, men kanske något i pratorna eller att vi byter ut någon låt. Vi ska titta på det i sommar, säger han som nästa år blir 77 år och är still going strong.

Senast Björn Skifs gästade Göteborg var det i Scandinavium under konsertturnén ”Bitar ur mitt liv” (recension här) hösten 2018.

Fotnot: Biljetterna till ”En värld av Skifs” är till försäljning från 24 maj på Showtic.se och Liseberg.se.

Två tenorer. En showman och en före detta sångare i ett glatt möte. Foto: ANDERS WESTIN

Roande tvåmansfars

Teater:

SÅDAN FAR

Roar. Ola Hedén och Claes Månsson underhåller i tvåmansfarsen ”Sådan far”. Foto: URBAN JURÉN

Att duon Ola Hedén och Claes Månsson är ett samtrimmat par är tydligt. Den förstnämndes tvåmansfars ”Sådan far” har gjort sina vändor i Sverige genom Riksteatern, urpremiär i Umeå hösten 2021, med de båda i huvudrollerna.

Med helgens framträdande på Aftonstjärnan avrundade man den senaste sejouren, som pågått under våren. Herrarna på scen är trygga med varandra, kan replikerna utan och innan på det snillrika vis att de kan improvisera lätt och överraska varandra – och publiken. Något som ger total närvaro och bjuder in till skratt utanför manus.

Pjäsen bär på farsens alla knep och knåp, så få de nu är på scen. Dörrspring saknas, men tekniken är densamma. Gemensamt agerande, ensam på scen under tiden den andre är ute i köket, rapp replikföring etc. Telefonsamtal och påringningar på dörren få utgöra den där extra ingrediensen om att fler är involverade. För det är det.

Den pensionerade postiljonen och änkemannen Einar Persson bor med sin 45-årige son Göran i en slentrianmässig relation. Men ovetande om vad den ena har för planer för den andre smids ränker för att få bo ensam… eller åtminstone med sin käraste. För det har båda skaffat utan att berätta om det för den andre.

Klart att det skapar öppningar för förvecklingar av klassiskt farssnitt. ”Sådan far” är snillrikt författad av Ola Hedén. Han är också den utmärkta motspelare till Claes Månsson; mer modest i sitt spel, inte lika yvig och med förnuftet att inte förhäva sig mot sin aktade scenkollega. Claes Månsson, å sin sida, vet att utnyttja sitt kunnande. Han kan sin tajming, han vet att vänta in publiken och han kan definitivt lyssna av salongen för att få de skratt som både driver föreställningen vidare, men som också ger utrymme för rejäla skratt.

Men ”Sådan far” är ingen fars utan allvaret som ger igenkänning. Det finns förstås något tragikomiskt i det strävsamma paret far och son, som framlever livet så stereotypt. Med de vita lögnerna som fladdrar alltmer intensivt försöker båda upprätthålla en illusion av omtanke. Det blir förstås en bubbla som spricker.

Ola Hedén och Claes Månsson värderar både komiken och det seriösa, låter ”Sådan far” vara lustfylld med botten. Det är liksom lättare att skratta då.

Sådan far, Aftonstjärnan, Göteborg, 23 april. Avslutande föreställning efter en omfattande turné i Västsverige.

Av: Ola Hedén.

Regi: Ulf Dohlsten.

Medverkande: Claes Månsson och Ola Hedén.

Outsägligt tramsig – och alldeles underbar

Operett:

DET VAR EN GÅNG PÅ GRAND HÔTEL

Fånigt underhållande. Anders Wängdahl, David Lundqvist och Micaela Sjöstedt vet hur att underhålla i skruvade operetten ”Det var en gång på Grand hôtel” på Göteborgsoperan. Foto: LENNART SJÖBERG

Egentligen är kompositören Paul Abrahams (1882–1960) levnadsöde ett verkligt skäl till en musikal med tyngd, allvar och kraft. Uppvuxen i Österrike-Ungern, gick från handelsskola till musikkonservatorium för att efter olagliga spekulationer på börsen med fängelsestraff som följd komma till Weimarrepubliken i Berlin. Framgångarna inom musikindustrin som kompositör, psykisk ohälsa, misshandlad av nazister, lurad av sin ”trogne” chaufför. Efter nazisternas övertagande 1933 förbjöds hans musik, flykt till Ungern, vidare till Wien, efter annekteringen till Paris och sedan Casablanca för Miami med en accelererande mental ohälsa, som hindrade hans karriär. Tada! En story som skulle gett en musikal värd namnet.

Nu är det istället hans ”Det var en gång på Grand hôtel”, som spelas. Hans komposition från 1934 som först 2018 fick premiär. En operett som förvandlats till mer av en musikal med det triviala och komiska som lystmäte och ögonfägnad. Jo, så är det. Göteborgsoperans grandiosa uppsättning av denna musikal, i regi av Mirja Burlin, är outsägligt tramsig, fånig, överspelad… och alldeles fantastiskt underbar.

Historien i korthet: en filmmagnat i Hollywood har problem med att konkurrenten snor alla de bästa idéerna. Nästa film måste bli en succé, annars är det bankrutt. Filmmagnatens enda barn, dottern Marylou, lovar att fixa biffen, får efter tvekan förtroendet och åker till ett hotell på Rivieran för att på plats sy ihop ett synopsis. Där bor kungligheter. Där finns den klumpige kyparen Albert, som blivit blixtförälskad i arvsprinsessan Isabell som är förlovad med kvinnotjusaren prins Andreas Stephan. Kungligheternas ekonomi är milt sagt lika urholkad som deras uppblåsta egon. Vi har intriger värda namnet.

Extra allt. ”Det var en gång på Grand hôtel” bjuder upp rejält på Göteborgsoperan. Foto: LENNART SJÖBERG

Det är farsartade förvecklingar utan spring i dörrar. Men Göteborgsoperans stor scen används rejält. Heidi Saikkonens scenografi är stramt effektiv med vridscenen som får jobba för fullt. Hennes kostymer är i full prakt, från gala till baddräkter. Det här är helt enkelt inte en uppsättning som, trots kort speltid, sparar på krutet. Det är härligt. Stora dansscener med ensemblespel blandas med ett mer intimt format. Projeceringar skvallrar om Hollywoodögat: Det här ska bli film! Musiken är som hämtad ur något ur Disneys repertoar från 1930-talet, tänk snabbt växlande från ”Kalle Ankas jul” till ”Snövit” och ”Lady & Lufsen”.

Allt är överlastat, ironiskt och grovt humoristiskt. Dessutom med ett lyckligt slut.

Anders Wängdahl är strålande som den kärlekssuktande Albert. Micaela Sjöstedts arvsprinsessa förvandlas från upphöjd till jordnära utan att förlora glamouren. Mest tokrolig med en smittande underhållande final är David Lundqvists prins Andreas Stephan. ”Det var en gång på Grand hôtel” är helt enkelt extra allt.

Det var en gång på Grand hôtel, Göteborgsoperan, premiär 22 april. Spelas till och med 9 juni 2023.

Av: Paul Abraham.

Libretto: Alfred Grünewald och Fritz Löhner-Beda, efter en pjäs av Alfred Savoir.

Ny svensk översättning: Fredrik Fischer och Linnea Sjunnesson.

Dirigent: Alexander Hanson/Aivis Greters.

Regi: Mirja Burlin.

Koreografi: Magnus Lundgren.

Scenografi/kostym: Heidi Saikkonen.

Ljus: Joakim Brink.

Ljud: Jonathan Assarsson.

Assisterande koreograf: Jacob Walleberg.

Medverkande: Åke Zetterström (Sam Makintosh, filmmagnat), Karin Mårtenson Ghods (Marylou, hans dotter), Anders Wängdahl (Albert, kypare, son till hotellägaren), Micaela Sjöstedt (arvsprinsessan Isabella), David Lundqvist (prins Andreas Stephan), Lars Hjertner (herr Chamoix, hotellägare), Ingahlill Wagelin (Matard, hotelldirektör), Natasja Jean-Charles (grevinnan Inez de Ramirez), Åsa Sjöblom (Mabel, Marylous kammarjungfru), Jacob Andreas (springpojke, cover för Albert), Tobias Ahlsell (Barry, sekreterare, sångare i kvartetten), Jonathan Böiers (Dryser, dramaturg, sångare i kvartetten), Sami Yousri (baron don Lossas San Diego, sångare i kvartetten), Markus Christensen (storfurste Peter Paul, sångare i kvartetten), Bernard Matracki (scenmusiker) samt ensemble Julia Carlström (cover på Marylou), Hilma Gudjunsdottir (cover på arvsprinsessan), Elin Ljungberg, Robert Sillberg, Jesper Blomberg (cover på prinsen) och Gustav Jönsson.

Musiker: Göteborgsoperans orkester.

Skratt och allvar med Marika Carlsson

Show:

SMALAST NÄR MAN DÖR VINNER

!!!!

Stark show. Marika Carlsson pendlar skickligt mellan humor och allvar i sin nya show. Foto: JOHAN THOLSON

Lisebergsteatern, Göteborg.

Bäst: Skickligheten att snabbt växla från gapflabb till gravallvar.

Sämst: Om man nu inte ska dra några växlar av övervikt ska man heller inte göra det med dem från Östermalm.

Fråga: Varför pratar de flesta bikaraktärer i hennes show stockholmska…?

Nyss fyllda 50 drar Marika Carlsson på en svindlande Sverigeturné med sin enmansshow ”Smalast när man dör vinner” – om vikt- och träningshets, men också sockerberoende. Enmans och enmans, förresten. Hon har vid sin sida Pernilla, en teckenspråkstolk, som hänger med i denna berg- och dalbanetur som showen innebär. För det blir åka av när Marika Carlsson sätter fart.

Inledningen är frisk. Ett gympingpass i högt tempo och ett generöst inbjudande till den publik som från början äter direkt ur Marika Carlssons hand. För hon kan det här med att stå på scen. Är generös, gränslöst rolig med en smittande plastik och skapar med sin monolog en rejäl resa av igenkänning, ifrågasättande, avslöjande och ironiserande av sina egna tillkortakommande.

Men Marika Carlsson är inte den hon är om hon inte också delade allvaret. I det här fallet hennes sockerberoende, ett missbruk som präglat hennes liv, hennes humörsvängningar och hennes sinnesstämningar. Jag vet ärligt talat få manliga kollegor till henne som bottnar sin humor i ett personligt allvar, som gör att ämnet bränns och känns, att man som publik brutalt kastas mellan gapflabb och gravallvar. Det är skickligt.

Marika Carlsson piskar skickligt upp stämningen i salongen. Tilltalar med en givande energi publiken, vänder sig direkt till några enskilda i bänkraderna och återkommer rutinerat till dem vid tillfällen. Skakar av sig fel respons och vänder på en femöring för att gå vidare.

Hon kan sitt jobb och bjuder inte på en enda tråkig minut. Visst suktar hon efter applåder. Men samtidigt vet hon bättre än att bara köra komik i kubik. ”Smalast när man dör vinner” har en utmärkt dramaturgi, ett växlande humör genom denna föreställning som engagerar. En komiker är aldrig så rolig utan att också visa djupet, sorgkanterna eller svärtan livet bjuder. Utan Marika Carlssons ettriga demoner hade den här showen inte fått  samma bärkraft. Tack för att hon också bjuder in även dem och inte bara lockar oss till skratt.

”Smalast när man där vinner” hade premiär i Hässleholm 12 april.

Resten av turnén spelas i: Falun (20/4), Uppsala (21/4), Örebro (22/4), Gävle (26/4), Karlstad (27/4), Eskilstuna (28/4), Stockholm (tre föreställningar på Rival, dubbelt 29/4 och 3/5), Sundsvall (4/5), Östersund (5/5) och Umeå (6/5).

Snyggt serverad Dylan

Musikföreställning:

GOTTA SERVE SOMEBODY

Hyllar Bob Dylan. Bandet Valdemar förstärkta med Kristina Issa, gospelkör och med Stig Hansén som ciceron bjuder upp och in till Bob Dylan med musikföreställningen ”Gotta serve somebody” på Göteborgs stadsteater. Foto: JONAS KÜNDING

Den gäckande Bob Dylan lockar alltid. Med sin musik, med sina texter, med sina spelningar. Denne flyende bard från Dulluth, som gäckar döden och spelar sig in i evigheten snart 82 år gammal. Det är klart att Göteborgs stadsteaters avgående konstnärlige ledare Pontus Stenshäll som en sista gärning upplåter den stora scenen för denna populärmusikens gigant: mannen, myten, musikern, låtskrivaren Bob Dylan. Ja, som på samma vis har skett med Beatles då Pepperland dels hyllat ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” i synnerhet med en föreställning och Liverpoolbandets musik i allmänhet i aldrig sinande ”Yeah! Yeah! Yeah!”.

På scen är det förstås inte basisten Tony Garnier, pedal steelgitarristen Donnie Herron, gitarristen Bob Britt, trummisen Charley Drayton eller gitarristen Doug Lancio. Självklart inte heller huvudrollsinnehavaren för kvällen heller. Tillsammans är de upptagna med spelningar, just nu i Japan, på the never ending tour. Istället syns Göteborgs stolhet Valdemar, bandet lett av sångaren och låtskrivaren Valdemar Erling, som sedan gymnasiet spisar Bob Dylan till frukost, lunch, middag och aftonmål samt drömmer om honom varje natt. Man kan sämre ersättare. Bandet är förstärkt av Kristina Issa, karismatisk sångerska och skådespelare, som ständigt har en rör som berör, och en gospelkör om fyra sångare ledda av Malin Abrahamsson.

Det är alltså Bob Dylans musik och texter i centrum. Men inte utan anekdoter och stämningsförstärkning av ciceronerna Andrea Edwards, skådespelare, och författaren och tillika Dylankännaren Stig Hansén. Andrea Edwards ikläder sig från start rollen som Sara Danius presenterande 2016 års Nobelpris i litteratur. Iklädd den färgsprakande, brandgula och rosa, klänning buren vid högtidligheten i december, så som man kan spela med tiden på en teaterscen. Hon växlar sedan till att vara sig själv och självaste Bob Dylan i svart kostym och solglasögon, som ett slags hommage till Cate Blanchett i filmen ”I’m not there”. Stig Hansén är den trygge berättaren, som kanske spiller över en smula i sin iver att förklara sitt vurmande för sin idol. Men samtidigt… anekdoterna knyter Dylan närmare scenen och i sin tur också publiken på plats.

Men det är förstås musiken som är i centrum. Valdemar står tätt packade tillsammans på den stora scenen. Spelar med en närvaro, en glädje och ett allvar som ingenting får försnillas av denna heliga stund på scen. Bob Dylans låtar slarvar man inte bort. Så just i inledningen av föreställningen är anspänningen så total att det snubblas på textrader innan allt faller på plats. Andas in. Andas ut. Mikrofonstativ välts, räddas och musiken fortsätter. Närvaron finns och fortsätter så under kvällen.

Närvaro och anspänning. Bandet Valdemar med gästartisten Kristina Issa vårdade Dylans musik med värdighet. Foto: KAI MARTIN

Valle Erling, Kungsladugårds egen Robert Zimmerman, må inte ha idolens burr och står på Stadsteaterns scen som en väsentligt mer välkammad frontman. Men lidelsen är det inget fel på. Han kan texterna – och betydelsen av dem (åtminstone i hans tolkning) – utan och innan, som vore de hans egna. Attackerar sångerna på ett annat vis, men utan att förlora vördnaden för originalen, Bandet är vältrimmat, allt sitter samman och sticker ändå ut. Som Hammondorganisten Dan Helgesen, som med vetskapen om vad en pandemi kan ställa till det i form av uteblivna intäkter och konserter spelar varje ton som vore det hans sista.

Kristina Issa är gästartisten som kryddar kvällen ytterligare. Hon glider in som en Patti Smith på Nobelkvällen, ersättandes pristagaren själv där i december 2016. Tvekar och famlar i ”A hard rain’s a-gonna fall” som Patti Smith gjorde, för att starta om och kicka igång ett rock’n’rollfyrverkeri. Ett spel för galleriet, men effektivt.

Så paus och omstart. In med gospelkören och Bob Dylans religiösa perspektiv. Musiken växer ytterligare i detta urval av en rik låtskatt, som inte faller ut i någon slags kronologisk ordning. Stämningarna avgör, berättelsernas perspektiv. Det blir en fin kväll. En fin hyllning med bitvis starka tolkningar av Bob Dylans musik. Men där allt bättre kan falla på plats.

Några frågetecken: Varför inte ha ett högre podie för gospelkören, som försvinner för publiken på parkett? Och vilket syfte hade dansen i ”Knockin’ on heaven’s door”…?

Gotta serve somebody, Göteborgs stadsteater, premiär 14 april 2023. Spelas till och med 15, 18 och 19 april samt 19 och 20 maj.

Manus: Stig Hansén och Håkan Westesson.

Ljus: Bella Oldenqvist och Anna Lundahl.

Kostym: Hélène Otterbeck.

Pjäsansvarig kostym: Augusta Chavarria Persson.

Ljud: Daniel Johansson och Claudio Orellana Real.

Medverkande: Bandet Valdemar med Valle Erling, sång, gitarr och munspel, Pär Öjerot, gitarr och sång, Dan Helgesen, Hammondorgel och sång, Gunnar Frick, pedal street, gitarr och dragspel, Claes Johansson, piano och sång, Daniel Gibson, trummor och sång, och Anders Sjöling, bas och sång (ersätts av Julia Falthin 19 och 20 maj). Gästartist: Kristina Issa, sång och gitarr, och gospelkör med Tina Sunnero, Matilda Skön och William Stridfeldt ledda av Malin Abrahamsson.

Ciceroner: Andrea Edwards och Stig Hansén.

Koreografi och dans: Sonny Koroschetz.

Låtlista:

  1. Lika a rolling stone
  2. Chimes of freedom
  3. Ballad of a thin man
  4. It’s all over now, baby blue
  5. I’ll be your baby tonight
  6. bara om min älskade väntar (Andrea Edwards)
  7. Sweetheart like you
  8. A hard rain’s a-gonna fall (Kristina Issa)
  9. Every grain of sand
  10. Gotta serve somebody
  11. Pressing on
  12. Political world
  13. I shall be released
  14. Lay, lady, lay (Andrea Edwards)
  15. I want you
  16. Make you feel my love (Kristina Issa)
  17. Knockin’ on heaven’s door
  18. Precious angel (extranummer)

Lek- och lustfylld teater för unga människor

Teater:

VILDA INUTI

Lekfullt för allvar. Backa Teaters ”Vilda inuti” är fylld av hyss, rörelser och musik – teater som lockar öga, öra, hjärna och hjärta för alla barn, små som vuxna.

Foto: OLA KJELBYE

Som av en slump pratar fåglar jag med Backa Teaters konstnärlige ledare Lars Melin innan föreställning. Han kan sådant, Lars Melin. Vet vilka fåglar som hörs i skogens symfoni. Kanske var samtalet omedvetet en tanke, för när föreställningen ”Vilda inuti” startar är det till en sångkör av diverse olika fågelarter i en skog vajande träd, en jättemänniska i något slags sömn och i fonden en stor, vandrande skogsfigur som aldrig får sin förklaring.

”Vilda inuti” är en pjäs för barn från sex år och uppåt. En färgstark föreställning fylld av hyss, musik, lek och allvar. Ur den sovande jätten kommer små människodjur. Inledningsvis osäkra, försiktiga och emellanåt rädda. Men sakta vågar de ta plats, hävda sitt jag och odla sitt ego.

Plötsligt hamnar jag på mitt barnbarns förskola. Leken som är förberedelser för framtiden. Positioneringen som finns för att stärka individen. Jag och mitt i leken är viktigt. Men för den som tror att vi lämnar självcentreringen då vi blir vuxna har missat både självreflektion och den narcissistiska samtiden.

”Vilda inuti” spelas skickligt av ensemblen, som hittar unga människors perspektiv och uttryck utan att det är manierat. Det ger en lust- och lekfyllda pjäs med ytterst få repliker, men desto mer uttryck i form av härlig koreografi, sprakande kostymer, färgglad makeup och intensiv musik. Backa Teater kan det här med teater för unga människor.

Vilda inuti, Backa Teater, Göteborg. Premiär 17 mars 2023. Spelas till och med 9 maj.

Idé och koncept: Anne Jonsson och Moa Backman.

Dramaturg: Kristina Ros.

Regissör: Anna Jonsson.

Koreograf: Anna Jonsson i samarbete med ensemblen.

dramatiker: Moa Backman.

Scenograf och ljussättare: Charlie Åström.

Maskdesign: Josefin Ekerås.

Kostymör: Kajsa Hilton Brown.

Ljud: Jesper Lindell.

Kompositörer: Kristina Issa, Jonas Redig, Bo Stenholm, Daniel Ekborg och Mats Nahlin.

Medverkande: Eletheria Gerofoka, Anna Harling, Nawar Hermez, Soledad Howe, Rebecca Riggo, Johan Stavring, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Emelie Strömberg.

Musiker: Daniel Ekborg, Kristina Issa, Mats Hahlin och Jonas Redig.

Tankeväckande drama med fart

Teater:

FAIR PLAY

Duell och vänskap med utmaningar. Lotti Brogan och Susan Akintomide spelar elitlöparna som utmanar varandra, men som också bygger upp en vänskap som sätts på prov i ”Fair play” på Gothenburg English Studio Theatre. Foto: LINA IKSE

Vad är det som gör en vinnare? Bland tusen och åter tusen atleter i olika idrotter, individuellt eller i lagsporter, finns det alltid en vinnare. Någon som höjer sig över mängden. En Connor McDavid, en Zlatan Ibrahimović, en Usain Bolt, en Kajsa Bergqvist, en Paula Redcliff…

I dramatikern Ella Roads ”Fair play” blir det tydligt av det som inledningsvis är ett rätt anspråkslöst drama mellan två konkurrerande medeldistanslöpare i England. Talangfulla Sophie (Lotti Brogan) möter Ann (Susan Akinyomide), som verkar komma från ingenstans med naturliga förutsättningar att springa fort de krävande 800 metrarna i friidrott.

Initialt är det en pjäs om en juvenil vänskapsrelation, som inleds med misstänksamhet från Sophie men med tiden stärker banden mellan tjejerna.

Som publik kastas man i hast mellan scenerna: träningar, tävlingar, chillande mellan träningspassen, småsnack. Startskottet markerar skiftena tillsammans med ljuseffekter och dånande musik. Scenerna är effektiva, dialogen rapp. Repliker pendlar mellan trivialt och djup. Sakta mejslas de båda tjejernas karaktärer ut i takt med att båda framgångar intensifieras. Snabba projiceringar av respektive hemförhållande ger perspektiv, en kommentar om kosthållning andas bulemi/anorexi, utebliven mens på grund av den höga träningsdosen skvallrar om nit mot framgång (vem vill tappa upp till fem dagar av illamående per månad när man vill till toppen), oro för en mamma med bröstcancer öppnar en privat sfär.

Det är skickligt och intensivt. Susan Akintomide och Lotti Brogan speglar utmärkt ungdomens skörhet parat med självsäkerhet. Ett förfluget skämt som gränsar till övertramp sveps bort med en snabb ursäkt. Förtrolighet som väcks, släcks och tänds igen. Vänskapsbanden knyts, stramas åt, löses upp för att åter bindas samman. Allt i ett rasande tempo med flickorna springandes fram och tillbaka, utnyttjande hela lokalen, innan replikerna kommer närmast andfådda.

Det gör visserligen att dramaturgin tappar en smula, även om det finns lite pauser för återhämtning. Men när pjäsen sakta skruvas mot sin egentliga kärna vibrerar det starkt och stilla i andlös tystnad.

”Fair play” har sin inspiration från verkligheten; den sydafrikanska 800-meterslöparen Caster Semenya nådde stora framgångar internationellt. Men hennes kön ifrågasattes på grund av de höga testosteronvärden hon hade. Som Caster Semenya visar det sig att även Ann har för höga testosteronvärden. Tränare, tävlingsledare och lagkamrater vänder henne ryggen. Så också hennes pojkvän med familj och Sophie.

Ann må vara ensam, men står inte svarslös, gör en överklagan och förklarar det orättvisa i anklagelsen. Ska något som finns naturligt i hennes kropp möta hinder i idrottandet? Hur är det då med längd och vikt, muskelmassa och -fibrer…? Dessutom, vilka är det som sätter gränsen för testosteronvärdena? I majoritet vita, högt uppsatta män i 60-årsåldern. Klart att det sticker i ögon på en kvinna med rötterna från Nigeria.

”Fair play” väcker relevanta frågor, är tankeväckande och intensiv. En timme och tjugo minuters speltid går undan och känns som 1:53,28, Jarmila Kratochvílovás fortfarande ohotade världsrekord från 1983. Även hon en ifrågasatt löpare.

Fair play, Gothenburg English Studio Theatre, Göteborg. Premiär 4 mars. Spelas till och med 5 april. Recenserad föreställning 16 mars.

Författare: Ella Road.

Regissör: Kristina Brändén Whitaker.

Scenografi: Diblik Rabia.

Ljus: Max Mitle.

Ljud: Guest Platform.

Kostym/rekvisita/mask: Diblik Rabia.

Medverkande: Susan Akintomide (Ann) och Lotti Brogan (Sophie).

Starkt och nära då Annika Norlins noveller blir teater

Teater:

JAG SER ALLT DU GÖR

Närhet. När regissör och manusförfattare Marcus Carlsson gör Annika Norlins noveller till pjäs blir det starkt och nära på Hagateatern. Foto: LINA IKSE

Annika Norlin har sedan debuten med ”Introducing… Hello Saferide” 2005 över satsningen på svenska med Säkert! – debut två år senare – och vidare mot nutid ständigt överraskat med ett slags vardaglig upphöjdhet i sitt skapande. Hon är allseende, flugan på väggen, snappar upp, ser och hör allt, gör dramatik av vardagen med respekt för dem och det hon ser. Tonen är mild, men blicken skarp. Inget undflyr henne. Så när hennes novellsamling ”Jag ser allt du gör” från 2020 nu blir teater på Hagateatern i Göteborg är det på något vis en självklar utveckling av hennes skapande.

Regissören och manusförfattaren Marcus Carlsson har med varsam hand gjort en närvarande och stark pjäs av novellerna. Texten om kvinnan som ger sig ut på en vandring som blir lång efter att hon förlorat sitt barn blir den återkommande spinnande tråden som löper genom de åtta andra inslagen. Skådespelarna Sara Klingvall, Helena Gezelius och Ylva Nilsson glider in och ut ur mängder med olika roller, sömlöst, försiktigt, starkt och storslaget. Det är teater som är närvarande, som känner för texten och kan förmedla den oavsett om det är ur barnets, den dementas, den försmåddas, den osäkra tonåringens eller den misshandlades perspektiv.

Annika Norlin bär sitt norrländska vemod i en tradition av Sara Lidman och Torgny Lindgren, men också Slas, och Marcus Carlsson med skådespelarna flyttar in hela norra Norrland in på intima Hagateatern. I flyttlasset följer mental ohälsa med tillsammans med en psykolog vars värv mer är en bekräftares, barn som ser ett föräldraskap slitas itu, den uppoffrande vårdaren på ett äldreboende som vill ge sitt barn drömmar och trygghet, det hon själv saknar i den självdestruktiva relation hon lever i. Bland annat. Mycket ska få plats och får det. Det är skickligt. Det är humor och allvar, insikt och spel med fördomar. ”Jag ser allt du gör” är en stark upplevelse i det intima formatet.

Jag ser allt du gör, Hagateatern,Göteborg, premiär 24 februari 2023, recension från 5 mars. Spelas till och med 23 april.

Regi och manus: Marcus Carlsson.

Baserat på en bok av Annika Norlin.

Scenografi och kostym: Heidi Saikkonen.

Ljus: Max Mitle.

Komposition och ljud: Ludvig Sjöstrand.

Teknik och Q-lab: Amanda Nord, som även medverkar som musiker i ”Capitalism”.

Mask: Linda Bill.

Medverkande: Sara Klingvall, Helena Gezelius och Ylva Nilsson samt skådespelare i videor: Sofia Gustafsson, Jonas Rimeika, Johanna Strömberg, Ekwe Nordin, Hafiz Hossaini, Nora Ek, Angelina Allen de Melo, Jan Ericson, Tom Lofterud, Vera Hamnebo, Marcus Helmersson,

Jazzen står stark i Göteborg

Konsert:

WESTMAN BOSON STANDARD QUARTET

!!!

Smeksamt smittsamt. Westman Boson Standard Quartet visar att jazzen i Göteborg är vital. Foto: KAI MARTIN

Wauxhall Jazz, Contrast Public House, Göteborg.

Bäst: Det tillbakalutade groovet.

Sämst: Emellanåt aningens för stereotypa arrangemang.

Fråga: Hur många projekt kan Anders Boson och Simon Westman jonglera med…?

Jazzen i Göteborg lever och har platser att frodas på: Unity Jazz, Utopia Jazz, Skeppet, Jazzföreningen Nefertiti på Valand… för att nämna några. Lägg nu också till Wauxhall Jazz, som huserar i Contrast Public House i saluhallen Briggens restauranglokaler på Tredje Långgatan. Måndagar viks för konserter med efterföljande jam.

Nu Westman Boson Standard Quartet, där musikerna bakom namnet i förstone är flitig och begåvade Simon Westman, pianist, kompositör och arrangör, och trumpetaren och sångaren Anders Boson, även han låtskrivare. I denna konstellation lämnar de båda, närmast uteslutande, sitt solomaterial hemma. Istället viks kvällen, som bandnamnet antyder, åt den amerikanska sångboken, standards gjord med en personlig touch där var och en av musikernas personlighet lyfts fram under kvällen.

Det är premiär för bandet och det kan, om man är nogräknad, märkas. Samtidigt är det en lättsam stämning på scen där respekten för låtmaterialet vävs samman med lekfullheten och lusten att spela. Anders Bosons smeksamma röst är jag förtjust i. Han har hittat sin ton i Chet Baker-land, precis som han har gjort med sitt trumpetspel i sordinerat mellanregister; inga kraftuttryck, men ständigt med själ och hjärta. Han lever musiken och texterna, det känns och berör. Simon Westman är inledningsvis lite strikt och kanske aningen för partiturberoende, men hans soloutflykter, ibland snyggt ackordvis, skakar av det stela och hans lätthet tjusar alltmer. Men jag skulle önska honom på en flygel, eller åtminstone ett piano. Pianoljudet på hans Nord låter lite stumt och klanglöst. Konstrabasisten Arvid Jullander hittar även han under gång sitt solospel, som imponerar ju längre kvällen lider. Johan Birgenius, även han ett aktat namn, är kanske den som från start mest spelar ut. Hans improviserade spel, inte bara i hans solon, bryter upp, kastar om, driver på och växlar skickligt tempo som gör att man närmast skjuts iväg i några av låtarna.

Westman Boson Standard Quartets låtlista utmanar. Det är, tycker jag, vågat att ge sig på Charlie Parkers svåra ”Anthropology”, som sker med andan i halsen, men landar väl. Likaså ”Young and foolish”, Albert Hauges och Arnold Horwitts låt, som gjorts av mängder av jazzlegendarer. Här har bandet, och kanske främst Anders Boson, utgått från Bill Evans version tillsammans med mästercroonern Tony Bennet från 1975. Inte dumt, men mer sordinerad än Bennets dramatiska uttryck. Gott så.

Andra setet öppnar med ”När jag ser dig”. En låt som finns på Anders Boson Jazz Ensembles kommande album (24/3) och har John Coltranes ”Equinox” som förlaga och avslutas med Miles Davies ”All blues” (en låt som även Bill Evans och John Coltrane medverkar tillsammans med trummisen Cannonball Adderley på i originalet från albumet ”Kind of blue” från 1959) . Allt omfamnas av ett slags nordisk vemodston i en jazzton som jag uppskattar, oavsett om det är jazzballader, blues- eller bossa-inspirerat.

Närmast på Wauxhall blir Göteborg Jazz Orchestra ”American songbook”, måndag 6 mars.

Westman Boson Standard Quartet, Wauxhall Jazz, Contrast Public House, 27 februari 2023:

Bandet: Simon Westman, piano, kapellmästare och arrangör, Anders Boson, trumpet och sång, Arvid Jullander, kontrabas, och Johan Birgenius, batteri.

Låtlistan:

There is no greater love

How insensitive

Anthropology

Young and foolish

The days of wine and roses

Andra set

När jag ser dig (John Coltranes Equinox)

My secret love

I cover the waterfront

Alone together

All blues ( vals Miles Davies)

Vägen till lycka väcker både skratt och frågor

Teater:

LYCKLIGA I ALLA VÅRA DAGAR

Full fart. Backa Teaters uppsättning av ”Lyckliga i alla våra dagar” håller högt tempo och bjuder på både skratt och funderingar kring ämnet lycka. Foto: OLA KJELBYE

Under Göteborgs filmfestival väckte regissör Ruben Östlund debatten om att han önskar biopublik som en levande aktör i salongen. En av festivalens programpunkter innehöll just en lektion i hur man ska agera som publik under film. Regissör och lärare: Ruben Östlund. Jag fick personligen en dos när jag satt i publiken i Stora Teatern under invigningen av Filmfestivalen. Jag skruvade besvärat på mig och skrev några rader om det (se här). Jag fick medhåll, men inte från alla. När sedan Zara Larsson via ett inlägg på Tiktok skred till Ruben Östlunds försvar blev debatten intensiv.

Jag tänkte på det när jag tillsammans med en skolklass med elever i tioårsåldern såg premiären av Backa Teaters ”Lyckliga i alla våra dagar”. Det är en ynnest att gå på teater, eller vad de nu månde vara för föreställning, med unga människor. Deras delaktighet är total. Precis som deras fokus. Från inledande, den kompakta, tystnaden som föregåtts av ett intensivt sorl av unga rastlösa människor till den fullständiga närvaron och deltagandet. Det är på alla sätt och vis förtjusande och det är inte utan att man skulle önska en vuxen teaterpublik den spontaniteten och det öppna sinnet inför vad som händer på scen.

”Lyckliga i alla våra dagar” utforskar lycka. Det är ett intressant tema där musikerduon, och tillika kompositörerna, Hilda Ekstedt och Agnes Åhlund (som utanför teaterscen utför bandet Glitterfittan) bjuder på kommandon som de fyra skådespelarna Karin Andersson, Andreas Ferrada-Noli, Ylva Gallon och Ulf Rönnerstrand utför. Allt i något slags kvixfix till lycka.Det går så där.

Pjäsen har processats genom ett kollektivt samarbete mellan regissör Lars Melin, dramatikern Emma Palmkvist, dramaturg Stefan Åkesson, regiassisten Felicia Stjärnsand, scenograf Maja Kall, musiker och skådespelare. Resultat är en intensiv pjäs om en dryg timme i högt tempo med mycket humor, förvecklingar och funderingar. Med publikens engagerade deltagande stegras också intensiteten på scen. Samspel mellan skådespelare, musiker och åskådare blir något extra och det är inte utan att jag skulle vilja bli en fluga på väggen i något klassrum när elever och lärare tar pjäsen vidare i diskussionsform.

Lyckliga i alla våra dagar, Backa Teater, premiär 24 februari 2023, spelas till och med 9 maj, från 10 år.

Manus: Emma Palmkvist.

Regi: Lars Melin.

Scenografi och kostym: Maja Kall.

Ljus: Christofer W Fogelberg.

Mask: Kerstin Olsen.

Regiassistent: Felicia Stjärnsand.

Dramaturg: Stefan Åkesson.

Komposition och musiker: Hilda Ekstedt och Agnes Åhlund.

Låttexter: Emma Palmkvist, Hilda Ekstedt och Agnes Åhlund.

Medverkande: Karin Andersson, Andreas Ferrada-Noli, Ylva Gallon och Ulf Rönnerstrand.