Hösten 2020 stod Rondo klar med sin extreme makeover, som förvandlade den anrika showlokalen till Nikos Taverna. Det var ju då tänkt att ”Mamma Mia, the party” skulle haft premiär. Det blev ett år senare, som startskottet gick för den så populära krogshowen med extra allt och allra mest Abba. Den har sedan dess huserat i Rondos lokaler och fått gästerna att få en snabbcharter till Grekland, in i en krogmiljö som är häpnadsväckande och annorlunda för en helkväll värd namnet. (Jag var på premiären och skrev om föreställningen här.)

Men nu ska Taverna åter förvandlas till klassiska Rondo. Efter sista säsongen i höst väntar Björn Skifs. Från Abba till ”Hooked on a feeling”, om man så vill. 1 februari 2024 har ”En värld av Skifs” premiär, den showen som gått som tåget på Hamburger Börs i Stockholm.

Nej, 76-årige Björn Skifs slår inte av på takten och vill fortfarande underhålla.

– Det var Hamburger Börs som kom till oss och undrade om vi ville hålla en show där. De hade renoverat och tyckte det var lämpligt med mig på scen eftersom jag varit där tidigare, säger han.

Med hustrun Pernilla Skifs, som regissör och koreograf, skred han till verket med entusiasm. Det var ju ett sätt att komma ur pandemindvalan och sorgen över att inte kunnat stå på scen, så ivern infann sig snart.

– Jag har ju vissa nummer som jag inte kommer undan, som jag måste göra. Men jag vill också bjuda på någonting nytt, som överraskning till publiken. Det är också viktigt för mig. Något hitparad vill jag inte göra, säger han.

Trots en över 60 år lång scenkarriär har han aldrig haft en stadigvarande show i Göteborg. Åtminstone inte som soloartist.

– Nej, det har mest blivit de shower vi har gjort turnéer med.

Men han hade, precis efter att Slam Creepers – Vansbrobandet med Björn Skifs som sångare och organist – avslutat karriären i slutet av 60-talet en show tillsamman med Janne Önnerud och Eleanor Bodel på Trädgårn i Göteborg. Men nu är det alltså dags för en regelrätt show i Björn Skifs namn.

– Det gick ju rätt bra i Stockholm, säger han ödmjukt.

– Vi skulle spelat några veckor förra hösten, men det blev fram till jul och nu också i vår, förklarar han som i helgen gjorde sina sista föreställningar av ”En värld av Skifs”.

5 oktober har han Malmöpremiär och kommer spela där hela hösten. Björn Skifs ser fram emot att få möta en ny publik.

– Ja, det ska bli kul att få spela på era breddgrader också, säger han, som också lockas av att få känna på det ambulerande livet som det nu blir med tre föreställningar i veckan med boende på hotell.

– Det är märkligt, men det suger i turnétarmen, erkänner han.

Björn Skifs är fylld av tillförsikt inför Malmö- och Göteborgssejourerna och kanske får malmöiterna och göteborgarna delvis får se en annorlunda show.

– Vi kommer inte ändra så mycket, men kanske något i pratorna eller att vi byter ut någon låt. Vi ska titta på det i sommar, säger han som nästa år blir 77 år och är still going strong.

Senast Björn Skifs gästade Göteborg var det i Scandinavium under konsertturnén ”Bitar ur mitt liv” (recension här) hösten 2018.

Fotnot: Biljetterna till ”En värld av Skifs” är till försäljning från 24 maj på Showtic.se och Liseberg.se.

Show:

SMALAST NÄR MAN DÖR VINNER

!!!!

Lisebergsteatern, Göteborg.

Bäst: Skickligheten att snabbt växla från gapflabb till gravallvar.

Sämst: Om man nu inte ska dra några växlar av övervikt ska man heller inte göra det med dem från Östermalm.

Fråga: Varför pratar de flesta bikaraktärer i hennes show stockholmska…?

Nyss fyllda 50 drar Marika Carlsson på en svindlande Sverigeturné med sin enmansshow ”Smalast när man dör vinner” – om vikt- och träningshets, men också sockerberoende. Enmans och enmans, förresten. Hon har vid sin sida Pernilla, en teckenspråkstolk, som hänger med i denna berg- och dalbanetur som showen innebär. För det blir åka av när Marika Carlsson sätter fart.

Inledningen är frisk. Ett gympingpass i högt tempo och ett generöst inbjudande till den publik som från början äter direkt ur Marika Carlssons hand. För hon kan det här med att stå på scen. Är generös, gränslöst rolig med en smittande plastik och skapar med sin monolog en rejäl resa av igenkänning, ifrågasättande, avslöjande och ironiserande av sina egna tillkortakommande.

Men Marika Carlsson är inte den hon är om hon inte också delade allvaret. I det här fallet hennes sockerberoende, ett missbruk som präglat hennes liv, hennes humörsvängningar och hennes sinnesstämningar. Jag vet ärligt talat få manliga kollegor till henne som bottnar sin humor i ett personligt allvar, som gör att ämnet bränns och känns, att man som publik brutalt kastas mellan gapflabb och gravallvar. Det är skickligt.

Marika Carlsson piskar skickligt upp stämningen i salongen. Tilltalar med en givande energi publiken, vänder sig direkt till några enskilda i bänkraderna och återkommer rutinerat till dem vid tillfällen. Skakar av sig fel respons och vänder på en femöring för att gå vidare.

Hon kan sitt jobb och bjuder inte på en enda tråkig minut. Visst suktar hon efter applåder. Men samtidigt vet hon bättre än att bara köra komik i kubik. ”Smalast när man dör vinner” har en utmärkt dramaturgi, ett växlande humör genom denna föreställning som engagerar. En komiker är aldrig så rolig utan att också visa djupet, sorgkanterna eller svärtan livet bjuder. Utan Marika Carlssons ettriga demoner hade den här showen inte fått  samma bärkraft. Tack för att hon också bjuder in även dem och inte bara lockar oss till skratt.

”Smalast när man där vinner” hade premiär i Hässleholm 12 april.

Resten av turnén spelas i: Falun (20/4), Uppsala (21/4), Örebro (22/4), Gävle (26/4), Karlstad (27/4), Eskilstuna (28/4), Stockholm (tre föreställningar på Rival, dubbelt 29/4 och 3/5), Sundsvall (4/5), Östersund (5/5) och Umeå (6/5).

Musikföreställning:

GOTTA SERVE SOMEBODY

Den gäckande Bob Dylan lockar alltid. Med sin musik, med sina texter, med sina spelningar. Denne flyende bard från Dulluth, som gäckar döden och spelar sig in i evigheten snart 82 år gammal. Det är klart att Göteborgs stadsteaters avgående konstnärlige ledare Pontus Stenshäll som en sista gärning upplåter den stora scenen för denna populärmusikens gigant: mannen, myten, musikern, låtskrivaren Bob Dylan. Ja, som på samma vis har skett med Beatles då Pepperland dels hyllat ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” i synnerhet med en föreställning och Liverpoolbandets musik i allmänhet i aldrig sinande ”Yeah! Yeah! Yeah!”.

På scen är det förstås inte basisten Tony Garnier, pedal steelgitarristen Donnie Herron, gitarristen Bob Britt, trummisen Charley Drayton eller gitarristen Doug Lancio. Självklart inte heller huvudrollsinnehavaren för kvällen heller. Tillsammans är de upptagna med spelningar, just nu i Japan, på the never ending tour. Istället syns Göteborgs stolhet Valdemar, bandet lett av sångaren och låtskrivaren Valdemar Erling, som sedan gymnasiet spisar Bob Dylan till frukost, lunch, middag och aftonmål samt drömmer om honom varje natt. Man kan sämre ersättare. Bandet är förstärkt av Kristina Issa, karismatisk sångerska och skådespelare, som ständigt har en rör som berör, och en gospelkör om fyra sångare ledda av Malin Abrahamsson.

Det är alltså Bob Dylans musik och texter i centrum. Men inte utan anekdoter och stämningsförstärkning av ciceronerna Andrea Edwards, skådespelare, och författaren och tillika Dylankännaren Stig Hansén. Andrea Edwards ikläder sig från start rollen som Sara Danius presenterande 2016 års Nobelpris i litteratur. Iklädd den färgsprakande, brandgula och rosa, klänning buren vid högtidligheten i december, så som man kan spela med tiden på en teaterscen. Hon växlar sedan till att vara sig själv och självaste Bob Dylan i svart kostym och solglasögon, som ett slags hommage till Cate Blanchett i filmen ”I’m not there”. Stig Hansén är den trygge berättaren, som kanske spiller över en smula i sin iver att förklara sitt vurmande för sin idol. Men samtidigt… anekdoterna knyter Dylan närmare scenen och i sin tur också publiken på plats.

Men det är förstås musiken som är i centrum. Valdemar står tätt packade tillsammans på den stora scenen. Spelar med en närvaro, en glädje och ett allvar som ingenting får försnillas av denna heliga stund på scen. Bob Dylans låtar slarvar man inte bort. Så just i inledningen av föreställningen är anspänningen så total att det snubblas på textrader innan allt faller på plats. Andas in. Andas ut. Mikrofonstativ välts, räddas och musiken fortsätter. Närvaron finns och fortsätter så under kvällen.

Närvaro och anspänning. Bandet Valdemar med gästartisten Kristina Issa vårdade Dylans musik med värdighet. Foto: KAI MARTIN

Valle Erling, Kungsladugårds egen Robert Zimmerman, må inte ha idolens burr och står på Stadsteaterns scen som en väsentligt mer välkammad frontman. Men lidelsen är det inget fel på. Han kan texterna – och betydelsen av dem (åtminstone i hans tolkning) – utan och innan, som vore de hans egna. Attackerar sångerna på ett annat vis, men utan att förlora vördnaden för originalen, Bandet är vältrimmat, allt sitter samman och sticker ändå ut. Som Hammondorganisten Dan Helgesen, som med vetskapen om vad en pandemi kan ställa till det i form av uteblivna intäkter och konserter spelar varje ton som vore det hans sista.

Kristina Issa är gästartisten som kryddar kvällen ytterligare. Hon glider in som en Patti Smith på Nobelkvällen, ersättandes pristagaren själv där i december 2016. Tvekar och famlar i ”A hard rain’s a-gonna fall” som Patti Smith gjorde, för att starta om och kicka igång ett rock’n’rollfyrverkeri. Ett spel för galleriet, men effektivt.

Så paus och omstart. In med gospelkören och Bob Dylans religiösa perspektiv. Musiken växer ytterligare i detta urval av en rik låtskatt, som inte faller ut i någon slags kronologisk ordning. Stämningarna avgör, berättelsernas perspektiv. Det blir en fin kväll. En fin hyllning med bitvis starka tolkningar av Bob Dylans musik. Men där allt bättre kan falla på plats.

Några frågetecken: Varför inte ha ett högre podie för gospelkören, som försvinner för publiken på parkett? Och vilket syfte hade dansen i ”Knockin’ on heaven’s door”…?

Gotta serve somebody, Göteborgs stadsteater, premiär 14 april 2023. Spelas till och med 15, 18 och 19 april samt 19 och 20 maj.

Manus: Stig Hansén och Håkan Westesson.

Ljus: Bella Oldenqvist och Anna Lundahl.

Kostym: Hélène Otterbeck.

Pjäsansvarig kostym: Augusta Chavarria Persson.

Ljud: Daniel Johansson och Claudio Orellana Real.

Medverkande: Bandet Valdemar med Valle Erling, sång, gitarr och munspel, Pär Öjerot, gitarr och sång, Dan Helgesen, Hammondorgel och sång, Gunnar Frick, pedal street, gitarr och dragspel, Claes Johansson, piano och sång, Daniel Gibson, trummor och sång, och Anders Sjöling, bas och sång (ersätts av Julia Falthin 19 och 20 maj). Gästartist: Kristina Issa, sång och gitarr, och gospelkör med Tina Sunnero, Matilda Skön och William Stridfeldt ledda av Malin Abrahamsson.

Ciceroner: Andrea Edwards och Stig Hansén.

Koreografi och dans: Sonny Koroschetz.

Låtlista:

1. Lika a rolling stone
2. Chimes of freedom
3. Ballad of a thin man
4. It’s all over now, baby blue
5. I’ll be your baby tonight
6. bara om min älskade väntar (Andrea Edwards)
7. Sweetheart like you
8. A hard rain’s a-gonna fall (Kristina Issa)
9. Every grain of sand
10. Gotta serve somebody
11. Pressing on
12. Political world
13. I shall be released
14. Lay, lady, lay (Andrea Edwards)
15. I want you
16. Make you feel my love (Kristina Issa)
17. Knockin’ on heaven’s door
18. Precious angel (extranummer)

Konsert:

WESTMAN BOSON STANDARD QUARTET

!!!

Smeksamt smittsamt. Westman Boson Standard Quartet visar att jazzen i Göteborg är vital. Foto: KAI MARTIN

Wauxhall Jazz, Contrast Public House, Göteborg.

Bäst: Det tillbakalutade groovet.

Sämst: Emellanåt aningens för stereotypa arrangemang.

Fråga: Hur många projekt kan Anders Boson och Simon Westman jonglera med…?

Jazzen i Göteborg lever och har platser att frodas på: Unity Jazz, Utopia Jazz, Skeppet, Jazzföreningen Nefertiti på Valand… för att nämna några. Lägg nu också till Wauxhall Jazz, som huserar i Contrast Public House i saluhallen Briggens restauranglokaler på Tredje Långgatan. Måndagar viks för konserter med efterföljande jam.

Nu Westman Boson Standard Quartet, där musikerna bakom namnet i förstone är flitig och begåvade Simon Westman, pianist, kompositör och arrangör, och trumpetaren och sångaren Anders Boson, även han låtskrivare. I denna konstellation lämnar de båda, närmast uteslutande, sitt solomaterial hemma. Istället viks kvällen, som bandnamnet antyder, åt den amerikanska sångboken, standards gjord med en personlig touch där var och en av musikernas personlighet lyfts fram under kvällen.

Det är premiär för bandet och det kan, om man är nogräknad, märkas. Samtidigt är det en lättsam stämning på scen där respekten för låtmaterialet vävs samman med lekfullheten och lusten att spela. Anders Bosons smeksamma röst är jag förtjust i. Han har hittat sin ton i Chet Baker-land, precis som han har gjort med sitt trumpetspel i sordinerat mellanregister; inga kraftuttryck, men ständigt med själ och hjärta. Han lever musiken och texterna, det känns och berör. Simon Westman är inledningsvis lite strikt och kanske aningen för partiturberoende, men hans soloutflykter, ibland snyggt ackordvis, skakar av det stela och hans lätthet tjusar alltmer. Men jag skulle önska honom på en flygel, eller åtminstone ett piano. Pianoljudet på hans Nord låter lite stumt och klanglöst. Konstrabasisten Arvid Jullander hittar även han under gång sitt solospel, som imponerar ju längre kvällen lider. Johan Birgenius, även han ett aktat namn, är kanske den som från start mest spelar ut. Hans improviserade spel, inte bara i hans solon, bryter upp, kastar om, driver på och växlar skickligt tempo som gör att man närmast skjuts iväg i några av låtarna.

Westman Boson Standard Quartets låtlista utmanar. Det är, tycker jag, vågat att ge sig på Charlie Parkers svåra ”Anthropology”, som sker med andan i halsen, men landar väl. Likaså ”Young and foolish”, Albert Hauges och Arnold Horwitts låt, som gjorts av mängder av jazzlegendarer. Här har bandet, och kanske främst Anders Boson, utgått från Bill Evans version tillsammans med mästercroonern Tony Bennet från 1975. Inte dumt, men mer sordinerad än Bennets dramatiska uttryck. Gott så.

Andra setet öppnar med ”När jag ser dig”. En låt som finns på Anders Boson Jazz Ensembles kommande album (24/3) och har John Coltranes ”Equinox” som förlaga och avslutas med Miles Davies ”All blues” (en låt som även Bill Evans och John Coltrane medverkar tillsammans med trummisen Cannonball Adderley på i originalet från albumet ”Kind of blue” från 1959) . Allt omfamnas av ett slags nordisk vemodston i en jazzton som jag uppskattar, oavsett om det är jazzballader, blues- eller bossa-inspirerat.

Närmast på Wauxhall blir Göteborg Jazz Orchestra ”American songbook”, måndag 6 mars.

Westman Boson Standard Quartet, Wauxhall Jazz, Contrast Public House, 27 februari 2023:

Bandet: Simon Westman, piano, kapellmästare och arrangör, Anders Boson, trumpet och sång, Arvid Jullander, kontrabas, och Johan Birgenius, batteri.

Låtlistan:

There is no greater love

How insensitive

Anthropology

Young and foolish

The days of wine and roses

Andra set

När jag ser dig (John Coltranes Equinox)

My secret love

I cover the waterfront

Alone together

All blues ( vals Miles Davies)