Vet egentligen inte hur det började. Men det kom väl förmodligen så gradvis, att den där smygande känsla en dag hade vuxit sig så stark att den inte längre var någon försiktigt. Plötsligt var bokstäverna svåra att sätta på pränt, det dagliga hantverket mer och mer ogörligt, meningar som dansat fram förvandlades till något otympligt och jag till krympling inom mitt gebit.

Kanske är det bara min bild, min allt starkare inre vision av det. Kanske ingen någonsin har konstaterat eller registrerat det som är min upplevelse. Men så är det ofta. Självbilden stämmer sällan överens med den utåt. Det är, förstås, bedrägligt.

För att landa i något slags yttre verklighet ska jag börja rannsaka och vårda min inre. Ta kommandot över demoner, tala min inre röst tillrätta. Bloggen här ska vara en väg ut. Jag börjar försiktigt, steg för steg, för återhämtning, för rekreation.

För det som varit ett jobb i hela mitt vuxna liv och skrivandet som varit en del av min verklighet sedan gymnasiedikterna första tillkommande i 16-årsåldern, är inte längre så självklart.

Som om orden tystnad. Som om orden och meningarna skrämmer. Som om jag har satt punkt.