Konsert:

NICK CAVE AND THE BAD SEEDS

!!!!!

Väckelsemöte. Nick Cave med sitt Bad Seeds slog allt och allt. Foto: IA HAMMAR

Dalhalla, Rättvik.

Publik: cirka 5000.

Bäst: Av manliga rockmusiker finns det just nu ingenting bättre.

Sämst: Dramatiskt trist med pedalhaveriet.

Fråga: Har Nick Cave nått höjdpunkten på sin karriär…?

Det fanns en krypande känsla gällande Nick Cave, att det är nu han peakar sin karriär. Att denna turnén är ett slags katarsis efter den 15-årige tvillingsonen Arthurs död 2015, efter ett fall orsakat av ett LSD-rus. Ett stålbad, en intensiv reningskur som ingen, allra minst Nick Cave själv, ska komma undan.

Ändå tvekade jag länge innan jag bestämde mig för att åka. Men efter att ha läst Aftonbladets Markus Larssons upphaussning tidigare i veckan fanns det inga tvivel. Boende och biljett införskaffades. Jag var inte ensam om det. I kalkbrottet utanför Rättvik var det fullt och knotten hade kalas på rusiga Nick Cave-fans.

Den australiske rockikonen tvekade väl på scen inte en sekund. Han fångar upp publiken omedelbart, bjuder upp till kaos och kraft för att i fjärde låten ”From her to eternity” – från första albumet med the Bad Seeds 1984 och också en central låt i Wim Wenders film ”Himmel över Berlin” 1988 – välta allt över ända. Detta mästerstycke slits itu brutal som om den är utsatt för exorcism och Nick Cave är prästen att att driva ut allt ont ur låten.

För när manliga artister och band ängsligt håller på traditionerna (ja, det är främst kvinnliga artister som i mina öron står djärvhet) är Nick Cave och hans mannar ute efter att utmana sig själva, musiken och sin publik. Det är ömsint som möter våldsamhet, det är kaos och tordönsvrål, skevhet och pur skönhet. Allt nedstuvat i detta kalkbrott utanför Dalhalla i något som aldrig någonsin kommer låta sig höras därifrån annat än i minnen om detta märkliga drama som utspelades sig på scen.

Visst, den tänka låtlistan fick stuvas om när ”Red right hand” ska börja. Men problem med gitarristen/violinisten Warren Ellis pedaler skapar en 20 minuter oreda där Nick Cave, lite väl ofokuserat, försöker rädda sittandes vid flygeln för improviserade versioner av ”Into my arms” och ”God is in the house” innan bandet kan återinträda den tänkta låtlinjen med ”Red right hand” och den fortsatta, intensiva resan mot finalen som kryddades extra med ”Ring of Saturn”.

Nick Cave 2018 är en väckelsepredikant från dödsskuggans dal, en svartrock som inte släpper sin publik och som fåfängt och lidelsefullt kräver den på sin uppmärksamhet. Folket håller hans händer, slickar hans fötter (nja) och sitter ned på hans kommando, reser sig när så krävs, klappar händerna såriga när det är tid. Han lockar upp delar av publiken på scen, vandrar ut i bänkraderna, är nära och märkvärdig på samma gång. Det är rörande och starkt.

Jag var förvisso frälst tidigare. Men det här var större, märkvärdigare och mer enastående än det mesta jag har varit med om i konsertupplevelse.

Efter detta är jag än mer övertygad om att detta är Nick Caves reningsprocess, som vi är en del av. En sorglig orsak, men samtidigt är jag ett tacksamt vittne, och med en lustfylld, energistinn, 60-årig Nick Cave på scen som kramar ur allt ur sig, sitt band och publiken finns det bara ett avslutande ord: Amen!

Låtlista Nick Cave and the Bad Seeds, Dalhalla 15 juni 2018:

1. Jesus alone
2. Magneto
3. Do you love me?
4. From her to eternity
5. Loverman
6. Into my arms
7. God is in the house
8. Red right hand
9. The ship song
10. Love letter
11. Girl in Amber
12. Tupelo
13. Jubilee street
14. The weeping song
15. Stagger Lee
16. Push the sky away
17. City of refuge
18. Rings of Saturn

Den planerade låtlistan såg ut så här:

Jesus alone, Magneto, Do you love me?, From her to eternity, Red right hand, The ship song, Into my arms, Girl in Amber, Distant sky, Tupelo, Jubilee street, The weeping song, Stager Lee, Push the sky away.

Konsert:

SPARKS

!!!

Still going strong. Bröderna Mael har fortfarande gnistan. Foto: KAI MARTIN

Rockefeller, Oslo

Publik: Snudd på fullsatt.

Bäst: Konsekvent och troget efter nära 50 år.

Sämst: Orken tröt mitt i (men tog fart sedan)

Fråga: Hur länge ska Russel Maels röst hålla för denna enastående röstgymnastik…?

Ja, jag erkänner. Jag missade Sparks i Göteborgs konserthus 1974 och har retat mig sedan dess. När vänner har åkt land och rike kring för att se bandet med bröderna Ron och Russel Mael (72 respektive 69 år) framföra sin udde, snillrika och sprakande musik med konsekvens och skärpa, har jag låtit bli. För så är det, Sparks är troget sin idé, håller formen och vill värna om både nutid och dåtid och allt där emellan. Det är fascinerande.

Fascinerande är också att se den vitalitet, ja, ursäkta uttrycket, som dessa herrar besitter med ett ungt band som vigt svingar sig mellan epokerna med hängivenhet, pondus och, inbillar jag mig, nyfikenhet.

Sparks 44 år senare, alltså. 44 år efter genombrottet med albumet ”Kimono my house” i allmänhet och i synnerhet singelhiten ”This town ain’t big enough for the both of us”, denna dramatiska, röstviga och innehållsrika låt som fortfarande tar andan ur mig.

Jo, tack. Det här är en orkester som med bröderna Mael – en spastisk både fysiskt och gällande stämbanden Russel och en klassiskt stillasittande samt bligande Ron – i blickfånget inte viker en tum från den inslagna vägen.

Jag räknar till 16 låtar på cirka en timme. Efter ytterligare 20 minuter är det över och 20 minuter har passerat revy i en hiskelig och omtumlande fart. Att samtidigt kunna bjuda på både innehåll, kvalitet och humor är stort.

Sparks har öppnat dörrar och möjligheter för andra artister. Med sina, emellanåt, välfyllda och sinnrika minioperor (läs framför allt ”Propaganda”) tronar en Queen baserad på bröderna Maels sinnrikhet och fantasifullhet. I de dadaistiska fyndigheterna och spastiskheten hittar jag en Bob Hund dresserad av Sparks.

Nej, bandet och bröderna orkar inte riktigt hela vägen. Någonstans kring mitten dippar det i både ointresse, fart och ork. Men det tar sig mot en sparkande final. Dessutom orkar inte Russel Maels röst hela vägen (jag är inte förvånad), men att han överhuvudtaget klarar denna enastående röstgymnastisk är något att beundra. Fantastiskt. Och fantastiskt generöst att bjuda på musik från över 40 år – från nämnda ”This town ain’t big enough…” till humoristiska ”Hippopotamus” från albumet med samma namn från förra året.

Sparks låtlista, Rockefeller 14 juni 2018:

1. What the hell is it this time?
2. Hasta mañana monsieur
3. Unaware
4. Propaganda
5. At home, at work, at play
6. Tryouts for the human race
7. Probably nothing
8. Missionary position
9. Hippopotamus
10. BC
11. The rhythm thief
12. Edith Piaff (said it better than me)
13. Never turn your back on mother Earth
14. My way
15. When do I get to sing ”My way”?
16. The number on song in heaven
17. This town ain’t big enough for the both of us
18. My baby’s taking me home

Extra

19. Change

20. Amateur hour

Konsert:

AUGUSTIFAMILJEN MED OLA SALO

!!!!

Inspirerat. Ola Salo gästade Augustifamijen och ljuv musik uppstod. Foto: KAI MARTIN

Stora Teatern, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Den lekfulla professionalismen.

Sämst: De kunde gärna fått spela hela kvällen.

Fråga: Finns det någon musik Augustifamiljen inte förmår att göra till sin egen.

Augustifamiljen har under sina tolv år inte bara odlat en ny publik, som upptäckt bandet genom ”På spåret”, utan också odlat sin särart i musikskapande. Sätt en låt i händerna på dessa utmärkta musiker och man får något annat än en helt vanligt cover. Istället bjuds publiken på tolkningar, som oftast blir orkesterns egna.

En sådan här kväll är det annars lätt att få en after beachkänsla när man sätter sig i Stora Teaterns fantastiska salong. Utanför har försommaren förfört Göteborg, Avenyn är ett myller och utomhusserveringarna och parkerna svämmar över av människor i alla åldrar. Men en hoper har hittat in i teatern, som är utsåld, dels för Augustifamiljen, dels för gästen Ola Salo, men förstås mest för kombinationen.

Det blir en lekfull kväll där bandet är inspirerat och tramsigt på samma gång. Inte på så vis att det tappar konceptet, men mellansnacket blir underhållande när, exempelvis, kapellmästare Stefan Sporsén tror sig veta att det är första gången bandet gästar Stora Teaterns scen och blir rättad av gitarristen Simon Ljungman. Något som blir en gimmick under hela kvällen.

Men det är förstås musiken som är i fokus. Snyggt valda covers där Steely Dan, Nick Lowe samsas med trummisen Sylvester Schlegels ”Scandinavia” och hans version av ”Ring of Fire”. Allt låter som om Augustifamiljen skapat låtarna, för de hittar sin ton, sitt anslag, detta oavsett om det är Sylvester Schlegel, Daniel Gilbert eller Simon Ljungman som sjunger. Den sistnämnde blir så inspirerad av stunden att han kliver ut i publikhavet för den definitiva närkontakten. Och, ja, har man spelat med Håkan Hellström på Ullevi så vore det konstigt om man inte lär sig knepen.

Hittar sin ton. Daniel Gilbert, Simon Ljungman och Sylvester Schlegel sätter alla sin ton till låtarna som Augustifamiljen spelar. Foto: KAI MARTIN

Men det är förstås något extra allt då Ola Salo kommer in och greppar mikrofonen. Det är en spelningar han längtat efter, efter att ha tuktats med tvåminutersversioner han framfört i ”Stjärnornas stjärna”. Här får han sträcka ut i fantasifulla introduktioner, här får han posera och vara lyckligt manierad. Han väljer sina versioner med smak, bjuder på en charmig ”Lady grinning soul” (från ”Alladin Sade”), där Stefan Sporsén får leka både eldig spanskinfluerad trumpetare och lekfull Mick Garson-copy cat.

På samma vis som Augustifamiljen gör låtarna till sina, gör Ola Salo tillsammans med bandet versioner som är egna och snyggt arrangerade och uttänkta. På samma gång hyllningar till originalen och ett sätt att våga ta dem vidare. Som med Bruce Springsteens tidiga ”Growing up” (från ”Greeting from Asbury Park” 1973), med världens längsta intro och Avestafödda Salo kan ju inte hålla sig från att påstå att han kallas för Avestaforsens Bruce av lokalbefolkningen (jo, det är en sådan kväll).

Och han får tillfälle att förenas med sin gamle vän och the Ark-kollega Sylvester Schlegel i Kinks ”Lola” för att göra en grandios och soulfylld final på grundsetet med ”Higher and higher”, Jackie Wilson Motownhit från 1967. Ja, den som Ola Salo sjöng inspirerat i soultemat i ”Stjärnornas stjärna”, men som här lyfter än högre och långt mycket bättre med ett snillrikt arrangemang.

Åter på scen. Ola Salo med the Ark-vännen Sylvester Schlegel. Foto. KAI MARTIN

Det blir en generös kväll som spänner över nära en timme och trekvart. Så kommer till slut the Ark-låtarna, inledningsvis ”The worrying kind”, som görs som Maia Hirasawa gjorde med sitt gästspel året efter att the Ark vunnit svenska Melodifestivalen.

Slutlåt…? Tja, kan det bli annat än magnifika ”Calleth you, cometh I”, den optimala avslutningslåten. En snygg final på en härlig kväll, för i mötet mellan Ola Salo och Augustifamiljen uppstod definitivt ljuv musik. För de som missad finns chans att höra konstellationen på lördag 12 maj.