Saknaden

Det är främst rösten. Att inte längre kunna höra orden. Eller ens minnas dem. Det där telefonsamtalen om ingenting, om något lite eller stort. Återberättandet av vardagen eller en fråga om hjälp.

Nu är det tyst. I fem år har det varit så.

Det var då, på morgonen, jag fick beskedet om att pappa lämnat oss. Det var ju, förstås, en tidsfråga. Ser man på bilderna från sent februari 2013 till juni samma år är det en sorglig syn. Från en leende man med rosor på kinden tillsammans med oss för att se min yngste sons förehavande med klasskamrater på Svenska mässan till dagen då grabben tagit sin student och hälsar på din farfar, mager, tagen och bara några veckor kvar.

Men alla bilder har jag kvar, från hans krafts dagar. ja, jag har till och med rörligt där han går genom GT:s korridorer nere i Västra Nordstan. Scener som fängslar för hans rörelsemönster är mitt fast det förmodligen är tvärt om.

Pappa 2012. Föräldrarna i slutet på 60-talet på Kungsbackafjorden Foto: PRIVAT

Jo, jag har ärvt mycket av honom. Åtminstone i den fysiska skepnaden. Vi är lika. Jag antar att även annat är rörande tydligt om vems son jag är.

Så minnesbilderna finns kvar i legio och berättelserna kan göras många. Om hur han stuvade snipan Sniba full av ungar och åkte ut till någon av öarna, helst Yttre Lönn, i Kungsbackafjorden. Var med som ett allseende öga, men lät oss ta ansvar och allt på egen risk. Eller då familjen hade varit ut på någon ö och motorn la av. Hur han ordnade ett segel av den rödvita oljetygspresenning och båtens åror, hur vi likt ett vikingaskepp seglade hem till vår brygga långt in i fjorden. Han som kunde fixa det mesta och visste så mycket, kunskap som främst min storasyster sväljt i fråga om blommor, natur, arkitektur och design. Barndomshemmet bär spår av hans renoveringskonst. Det andra huset, som de köpte några år efter att jag flyttat hemifrån, likaså; allt från parkettgolv till reparation av den öppna spisen rökgångar. Det gjordes av en pedant, som hade kraften och fingerfärdigheten i sina händer, något som startade, förmodligen, då han som barn genom farfars försorg började bygga modellplan och sedan blev en mästare på det och svensk mästare, flerfaldigt, i sporten som under 40-talet var så stor (se bild från då – pappa till höger).

Skärmavbild 2018-06-29 kl. 16.44.54

Faksimil från flygtidningen Oldtimers 2013.

Han var också en fena på att teckna och måla. I hans barn och barnbarns samt även vänners hem pryds väggar av hans konst; den som inte han var stolt över, men vi. Modellflygandet tog slut, konstnärsskapet likaså.

IMG_1503

Självporträtt av Robert Löwen-Åberg, 50-tal.

Familjen blev hans intresse och omsorg tillsammans med skötsel av trädgårdar, båtar och hus (mormors och morfars i stan och på landet, vårt hus i stan och på landet tillsammans med snipan, GKSS-ekan, OK-jollen, jollen Dingy och kanot). Jo, han hade att göra och brydde sig om allt och alla.

Han fyllde sitt liv, han var en kärleksfull far som kanske av oro eller mest av omsorg över sin vilsne son ordnade så att jag började vikariera på GT:s korrektur med start 27 november 1979, det som var inledningen på den omfattande journalistkarriär som jag fortfarande befinner mig i. Han såg och hörde, värnade och värmde.

IMG_4453

Saknade. Foto: PRIVAT

Nu, fem år efter hans bortgång saknar jag honom och mamma, som ju dog 6 januari 2011. Jag besöker deras grav, säger hej, tittar på bilder och minns mitt liv med dem.

Men rösterna… nej, dem har jag inte kvar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s