Konsert:

SPARKS

!!!

Still going strong. Bröderna Mael har fortfarande gnistan. Foto: KAI MARTIN

Rockefeller, Oslo

Publik: Snudd på fullsatt.

Bäst: Konsekvent och troget efter nära 50 år.

Sämst: Orken tröt mitt i (men tog fart sedan)

Fråga: Hur länge ska Russel Maels röst hålla för denna enastående röstgymnastik…?

Ja, jag erkänner. Jag missade Sparks i Göteborgs konserthus 1974 och har retat mig sedan dess. När vänner har åkt land och rike kring för att se bandet med bröderna Ron och Russel Mael (72 respektive 69 år) framföra sin udde, snillrika och sprakande musik med konsekvens och skärpa, har jag låtit bli. För så är det, Sparks är troget sin idé, håller formen och vill värna om både nutid och dåtid och allt där emellan. Det är fascinerande.

Fascinerande är också att se den vitalitet, ja, ursäkta uttrycket, som dessa herrar besitter med ett ungt band som vigt svingar sig mellan epokerna med hängivenhet, pondus och, inbillar jag mig, nyfikenhet.

Sparks 44 år senare, alltså. 44 år efter genombrottet med albumet ”Kimono my house” i allmänhet och i synnerhet singelhiten ”This town ain’t big enough for the both of us”, denna dramatiska, röstviga och innehållsrika låt som fortfarande tar andan ur mig.

Jo, tack. Det här är en orkester som med bröderna Mael – en spastisk både fysiskt och gällande stämbanden Russel och en klassiskt stillasittande samt bligande Ron – i blickfånget inte viker en tum från den inslagna vägen.

Jag räknar till 16 låtar på cirka en timme. Efter ytterligare 20 minuter är det över och 20 minuter har passerat revy i en hiskelig och omtumlande fart. Att samtidigt kunna bjuda på både innehåll, kvalitet och humor är stort.

Sparks har öppnat dörrar och möjligheter för andra artister. Med sina, emellanåt, välfyllda och sinnrika minioperor (läs framför allt ”Propaganda”) tronar en Queen baserad på bröderna Maels sinnrikhet och fantasifullhet. I de dadaistiska fyndigheterna och spastiskheten hittar jag en Bob Hund dresserad av Sparks.

Nej, bandet och bröderna orkar inte riktigt hela vägen. Någonstans kring mitten dippar det i både ointresse, fart och ork. Men det tar sig mot en sparkande final. Dessutom orkar inte Russel Maels röst hela vägen (jag är inte förvånad), men att han överhuvudtaget klarar denna enastående röstgymnastisk är något att beundra. Fantastiskt. Och fantastiskt generöst att bjuda på musik från över 40 år – från nämnda ”This town ain’t big enough…” till humoristiska ”Hippopotamus” från albumet med samma namn från förra året.

Sparks låtlista, Rockefeller 14 juni 2018:

1. What the hell is it this time?
2. Hasta mañana monsieur
3. Unaware
4. Propaganda
5. At home, at work, at play
6. Tryouts for the human race
7. Probably nothing
8. Missionary position
9. Hippopotamus
10. BC
11. The rhythm thief
12. Edith Piaff (said it better than me)
13. Never turn your back on mother Earth
14. My way
15. When do I get to sing ”My way”?
16. The number on song in heaven
17. This town ain’t big enough for the both of us
18. My baby’s taking me home

Extra

19. Change

20. Amateur hour