The Garden – festivalen, alltså – är Trädgårdsföreningen som omvandlats till musikarena, som ett slags mini-Way out West. En scen, några band som uppträder, öl och mat, sol och sken. Bokningsbolaget Scorpios idé är inte ny. Det ju anordnats musik tidigare på området och även festivaler, eller ambitioner till festivaler som haft tankar att fortlöpa. Med rätt väder är Trädgårdsföreningen en fin plats på jorden, som kan rama in de flesta konserter till något extra. Så också denna kväll som börjar på eftermiddagen med Good Harvest, finstämt i First Aid Kit-anda, men som jag missar på grund av omständigheter. Istället landar jag i Cigarettes After Sex, som också är ett bandnamn. Fyra herrar från Brooklyn, som precis som Kafka inte heller har det så roligt. Nedtonat, visksång och med ett sound som om de vill parodiera The Jesus and Mary Chain i lo-fi-format.

Färg- och poänglöstlöst. Foto: KAI MARTIN

Kanske är de bättre i en skuggig och rökig klubblokal. Men i solljus lika effektiva som Dracula, det vill säga helt utan bett, dessutom med ett bedrövligt ljud.

Bättre upp med Warpaint, fyra damer som jobbar med fyrstämmigt, fingerplock på gitarrerna, folk som gifter sig med goth och med en trummis (Stella Mozgawa) som är effektiv, driven och som med sitt lekfullt, minimalistiska spel skapar ett snyggt sväng åt de andra att spinna kring.

Folkgoth. Foto: KAI MARTIN

Solen kan vara många bands värsta fiende, grupper som helst vill leva i dödsskuggans dal och vara svårmodiga. För Future Islands är det tvärt om. Sångaren Samuel T Herring ser ut som en kylskåpsförsäljare du inte kan tacka nej till. Svarta jeans, vinröd skjorta och ett oklanderlig leende som ger dig erbjudande som du tror att du förtjänar. Keyboardisten Gerrit Welmers och trummisen Michael Lowry verkar ha kommit på att de ska spela, frågat kompisens son, som spelar bas (William Cashion) och sedan förhört sig med han Electric Generalsnubben som sjunger så fint i kyrkan. De visste inte vad de fick när de totade ihop sin diskoinfluerade syntmusik. Till de förföriskt svängiga tongångarna åmar och kråmar sig med en röst som är ljust smeksamt nasal som Roland Gifts, Fine Young Cannibals sångare, med kraft som Henry Rollins med inslag av Per Ubus David Thomas i plötsligt diaboliska utfall med djup growl. Ibland är det som det är en psykopat som står på scen, som säger fina saker och blixtsnabbt förvandlas till hin håll själv. Det är storartat underhållande och Samuel T Herring förvandlar varje låt till en teaterpjäs som han är satt att gestalta. Underbart.

Effektivt diabolisk. Foto: KAI MARTIN

Kvällens final är vikt för the National – Ohiobandet, som nästa år firar 20 år som orkester, men som på scen känns medelålders. Det är lite universitetslärare över sångaren Matt Berningen som emellanåt sjunger med händerna knäppta bakom ryggen som promenerade han i den park han blickar ut över. Texterna är narrativa, dramatiska och intellektuella med smarta arrangemang, ofta lågmälda och rytmiskt suggestiva, för att i korta eruptioner ge uttryck för plötslig glöd.

Plötslig glöd. Foto: KAI MARTIN

Jag förstår bandets fans, som är devota, för det känns som man kan sluta ett förbund för livet med the National; däremot har jag inte skrivit på kontraktet.

Fem band varav fyra amerikanska, alltså, för the Garden, som mest blev som en promenad i parken där Future Islands stod för dramatiken och det mesta av underhållningen. Gott så.

Applåd, förövrigt, till Göteborg som inte bara bjuder upp till musikfester denna dag. Storpublik i Slottsskogen då Göteborgs symfoniker höll sin Nationaldagstradition, Hollywood Vampires underhöll med 70-talsnostalgi inför ett 10000-tal på Liseberg och, kanske, 5000 i Trädgårdsförening – plus över 50000 på Ullevi för Foo Fighters i tisdags. Snyggt.