Närhet. När regissör och manusförfattare Marcus Carlsson gör Annika Norlins noveller till pjäs blir det starkt och nära på Hagateatern. Foto: LINA IKSE
Annika Norlin har sedan debuten med ”Introducing… Hello Saferide” 2005 över satsningen på svenska med Säkert! – debut två år senare – och vidare mot nutid ständigt överraskat med ett slags vardaglig upphöjdhet i sitt skapande. Hon är allseende, flugan på väggen, snappar upp, ser och hör allt, gör dramatik av vardagen med respekt för dem och det hon ser. Tonen är mild, men blicken skarp. Inget undflyr henne. Så när hennes novellsamling ”Jag ser allt du gör” från 2020 nu blir teater på Hagateatern i Göteborg är det på något vis en självklar utveckling av hennes skapande.
Regissören och manusförfattaren Marcus Carlsson har med varsam hand gjort en närvarande och stark pjäs av novellerna. Texten om kvinnan som ger sig ut på en vandring som blir lång efter att hon förlorat sitt barn blir den återkommande spinnande tråden som löper genom de åtta andra inslagen. Skådespelarna Sara Klingvall, Helena Gezelius och Ylva Nilsson glider in och ut ur mängder med olika roller, sömlöst, försiktigt, starkt och storslaget. Det är teater som är närvarande, som känner för texten och kan förmedla den oavsett om det är ur barnets, den dementas, den försmåddas, den osäkra tonåringens eller den misshandlades perspektiv.
Annika Norlin bär sitt norrländska vemod i en tradition av Sara Lidman och Torgny Lindgren, men också Slas, och Marcus Carlsson med skådespelarna flyttar in hela norra Norrland in på intima Hagateatern. I flyttlasset följer mental ohälsa med tillsammans med en psykolog vars värv mer är en bekräftares, barn som ser ett föräldraskap slitas itu, den uppoffrande vårdaren på ett äldreboende som vill ge sitt barn drömmar och trygghet, det hon själv saknar i den självdestruktiva relation hon lever i. Bland annat. Mycket ska få plats och får det. Det är skickligt. Det är humor och allvar, insikt och spel med fördomar. ”Jag ser allt du gör” är en stark upplevelse i det intima formatet.
Jag ser allt du gör, Hagateatern,Göteborg, premiär 24 februari 2023, recension från 5 mars. Spelas till och med 23 april.
Regi och manus: Marcus Carlsson.
Baserat på en bok av Annika Norlin.
Scenografi och kostym: Heidi Saikkonen.
Ljus: Max Mitle.
Komposition och ljud: Ludvig Sjöstrand.
Teknik och Q-lab: Amanda Nord, som även medverkar som musiker i ”Capitalism”.
Mask: Linda Bill.
Medverkande: Sara Klingvall, Helena Gezelius och Ylva Nilsson samt skådespelare i videor: Sofia Gustafsson, Jonas Rimeika, Johanna Strömberg, Ekwe Nordin, Hafiz Hossaini, Nora Ek, Angelina Allen de Melo, Jan Ericson, Tom Lofterud, Vera Hamnebo, Marcus Helmersson,
Uppdaterat drama. Västmanlands teaters uppsättning av Ibsens ”En folkefiende” i Niklas Hjulströms regi har hamnat rätt i tiden.
Foto: MARKUS GÅRDER
Det börjar med ett öronbedövande rocklarm. Finalen på en konsert från 1998. Så släcks det starka strålkastarljuset, men larmet består, nu mer dämpat, när scenen är ett vardagsrum i nutid. Ur källarens rockstök kliver bröderna Tomas (Christopher Wollter) och Peter Stockmann (Mattias Redbo), som förenar ungdomens rockmusik för en nystart. Nystart är det också för den yngre brodern Tomas, läkaren som kommit tillbaka till sin hemstad för tjänsten som läkare på badanstalten. Den anläggning som är kommunens stolthet, en kommun som Peter Stockmann är ordförande för. Nystart är det också för brödernas relation. Det går så där.
Ja, man hinner knappt sätta sig tillrätta förrän Henrik Ibsens intriger från 1882 får fast förankring i 2020-talets Sverige.
Då en reflektion över den tidens resonemang kring demokrati, vilka som skulle få rösta och hur det skulle gå till. Kan en majoritet bestämma och vem i ett samhälle vet bäst, gör mest riktigt mot sina medborgare…?
140 år senare är demokratin ifrågasatt. Val efter val i världen misstänkliggörs. Valfusk utropas och skapar kontroverser inte bara i USA och Brasilien. Nationella ledare tar plats, avrustar demokratin och försvarar sina handlingar med bifall från – delar – av folket.
Det är klart att Ibsens ”En folkefiende” då får sin relevans 2023 i regissör (och teaterchef) Niklas Hjulströms uppsättning på fina Västmanlands teater i Västerås.
Tomas Stockmann upptäcker att badvattnet är giftigt. Om detta måste det berättas. Den lokala tidningen kontaktas. Redaktören Cicilia Hovstad (Cicilia Sedvall) är eld och lågor. Redaktionen är på tårna. Ett engagemang som delas av delar av etablissemanget likaså. Men sakta mals en självklar nyhet och ett viktigt spörsmål ned i sina beståndsdelar. Hierarkin i staden rubbas inte av en enkel visselblåsare, om han än är bror till kommunens starke man. Så… inte bara läkarens tjänst hotas, utan även hans fru Katrines jobb som lärare. Värre ändå; hennes far, företagaren Morten Kiil (Jan Modin) sätter käppar i arvshjulet. Hans industri som är orsak till det förgiftade badvattnet. Den destruktiva kvarnen mal skoningslöst. Utmana inte etablissemanget!
Niklas Hjulström har skakat om lite bland karaktärerna från det ursprungliga dramat och låtit några skådespelare få behålla sina förnamn. Med det blir mer en randanmärkning. Precis som relationen mellan Katrin och Cicilia, som blir mer en parentes än att den får djup. Men kärnan i pjäsen står orubblig.
Pjäsen har en ambition att vara thrillerlik i denna Västmanlands teaters version. Men första akten knarrar en del med repliker som i förstone reciteras mer än släpps fria som utgjorde det den dialog de faktiskt är. Men det tar sig snabbt och till intensivt ackompanjemang av musikerna, gitarristen Thomas Gunillasson och multiinstrumentalisten Andreas Kullberg, och skickliga scenbyten (applåd till sceongraf Julia Przedmojka) stegras stämningen. Pausen till andra akten utnyttjas skickligt med att reporterteamet från den lokala tidningen frågar den fikande publiken om var de står i den kommunala frågan. När andra akten öppnar är vi i publiken också publik i det stormöte som Tomas Stockmann ordnat. Någon i publiken ropar ”Stå på dig!” och får applåder. Snygg interaktion i en teatersalong.
Andra akten har en fart som tar andan ur mig. Det är skickligt, raffinerat och ensemblen är intensivt närvarande. När den drygt två timmar långa (inklusive paus) är över sitter man med andan i halsen. Tomas Stockmann är övergiven av alla, men är stolt och stark i sin övertygelse. Han som ville rätt och väl blev en folkfiende.
Jo, det är enkelt att dra nutida växlar av vår tids politik. Exempelvis: En Greta Thunberg som försöker få politiker, företagare och samhällsmedborgare att förstå att tillväxttakt och miljöförstöring är ett hot för vår framtid, att chansen att rädda planeten är hotande nära. Om denna hennes visselblåsande raljeras det; lyckligtvis är hon inte ensam; lyckligtvis är hon stark.
En folkefiende, Västmanlands teater, Västerås, premiär 4 februari, recension av föreställningen 3 mars, 2023. Spelas till och med 15 april.
Av: Henrik Ibsen.
Översättning: Klas Östergren.
Regi: Niklas Hjulström.
Scennografi: Julia Przedmojka.
Ljus: Max Mitle.
Kostym/mask: Linda Gonçalves.
Komposition/ljud: Andreas Kullberg och Thomas Gunillasson.
Video: Johannes Ferm Winkler.
Medverkande: Christopher Wollter (doktor Tomas stockmann), Marie Robertson (Katrine Stockmann), Mattias Redbo (Peter Stockmann), Jan Modin (Morten Kiil), Cicilia Sedvall (Cicilia Hovstad), Filip Johansson (Filip Billing) och Alexander de Sousoa (Alexander Aslaksen).
Maktfullkomlig. Andreas Edwards är grym som Caligula. Foto: OLA KJELBYE
Albert Camus ”Caligula” kunde för sin tid ses som en illustration av de härskande diktatorerna Stalin, Hitler och Mussolini med allierade. Men författaren själv var snabb att avväpna den tesen. En Caligula, den romerska kejsaren för 2000 år sedan, bor de i oss alla om man bara odlar honom väl. En envåldshärskare med nycker, elak och charmerande, roande och försmådd; allt på en gång i en gäckande röra.
Under härskaren finns hans lydiga, de som behagar, ja-sägarna, folket som drabbas av politiken, familjen som lyder under den humörsvängande, fasta handen.
I ungerska regissören Ildiokó Gáspárs version av Albert Camus drama balanserar Caligula på sin glob. Den närmast allstädes rollen spelas grymt av Andrea Edwards. Hon sviker inte sin roll för en sekund, spänner över hela sitt register från fåfäng, brutal till maktfullkomlig och tondöv för rätt och fel. Men Camus Caligula har svar på allt. Med intellekt och filosofi försvaras var och en av de handlingar som sker. Oavsett hur grymma de en kan tyckas. det är en förklaringsmodell som skulle kunna verka förmildrande, men som tvärt om lämnar Caligula ensam. Inte ens ja-sägarna några förtrogna.
Varje order utförs av de två inklampande (ljudet av deras steg är förstärkt) Helicon (Anna Bjelkerud och Emil Ljungestig), som några black men, men klädda i blått, med solglasögon och stenansikten, bedrägliga och iskalla i sin handling.
Pjäsen inleds magnifikt med Flora Lili Matisz’ musik, som vore den inspirerad av Roxy Musics svävande inledning av ”Manifesto”. De fyra patricierna (Lasse Carlson, trumpet, Lukas Feurst, trummor, Per-Anders Ericsson, gitarr, och Jonas Franke-Blom, keyboard/cello) spelar med Cherea (Anna Wallander, bas och sång) långt bak i Lili Izsáks svindlande scenografi. Ett tillsynes inledningsvis enkelt scenrum med hängande trådar som i ett evigt ”Blade runner”-regn, som växer till böljande rum samtidigt som globen stiger ur scengolvet mot skyn. Den glob som Caligula är fjättrad vid utan att riktigt själv förstå det.
Flora Lili Matisz’ musik är närvarande, men mer ändå. Som ”Sånt är livet”, Bo Kaspers Orkesters ”Allt är som förut”, bandets tolkning av Tom Waits/Kathleen Brennans låt ”All the world is green” precis som med Simon & Garfunkels ”Sound of silence”, Björn Afzelius ”En kungens man”, Martin Gotthard Schneiders ”Danke für diesen guten Morgen” och, i sammanhanget suveräna, ”Goodbye my dictator” av ryskkanadensiskan Michelle Gurevich, samtliga i Stadsteaterns egna versioner. Allt fyller sin plats. Ja, emellanåt som vore det brottstycken ur en musikal med Veronika Szabós underfundiga koreografi.
”Caligula” är en intensiv och sevärd pjäs. Många gånger en monolog med ackompanjemang. Absurd i flera stycken och med sina utmaningar, som skådespelarna med Andrea Edwards i spetsen tar sig an på ett lysande vis. Men i förstone underhållande, tankeväckande och kuslig med överrumplande repliker och situationer som lockar till skratt. Skratt som oftast fastnar någonstans på grund av de brutala konsekvenserna och, kanske, igenkänningsfaktorn. Vi bär alla en Caligula i oss eller utsatta för hans förtryck och nycker.
Caligula, Göteborgs stadsteater, premiär 17 februari, denna recension från 2 mars, 2023.
Av: Albert Camus.
Översättning: Eyvind Johnson.
Bearbetning: Ildikó Gáspár.
Regi: Ildikó Gáspár.
Kompositör: Flora Lili Matisz.
Koreografi: Veronika Szabó.
Scenografi: Lili Izsák.
Kostym/mask: Luca Szabados.
Ljus: Tamás Bányai.
Video: András Juhász.
Ljud: Karin Bloch-Jörgensen, Niki Gkonou.
Medverkande: Andrea Edwards (Caligula), Hans Brorson (Cesonia), Anna Wallander (Cherea, musiker), Marta Andersson-Larsson (Scipio), Anna Bjelkerud (Helicon I), Emil Ljungestig (Helicon II), Benjamin Moliner (Skattmästaren), Lasse Carlsson (Första Patriciern, musiker), Lukas Feurst (Andre Particiern, musiker), Per-Anders Ericson (Tredje Partriciern, musiker) och Jonas Franke-Blom (Fjärde Patriciern, musiker)
Smeksamt smittsamt. Westman Boson Standard Quartet visar att jazzen i Göteborg är vital. Foto: KAI MARTIN
Wauxhall Jazz, Contrast Public House, Göteborg.
Bäst: Det tillbakalutade groovet.
Sämst: Emellanåt aningens för stereotypa arrangemang.
Fråga: Hur många projekt kan Anders Boson och Simon Westman jonglera med…?
Jazzen i Göteborg lever och har platser att frodas på: Unity Jazz, Utopia Jazz, Skeppet, Jazzföreningen Nefertiti på Valand… för att nämna några. Lägg nu också till Wauxhall Jazz, som huserar i Contrast Public House i saluhallen Briggens restauranglokaler på Tredje Långgatan. Måndagar viks för konserter med efterföljande jam.
Nu Westman Boson Standard Quartet, där musikerna bakom namnet i förstone är flitig och begåvade Simon Westman, pianist, kompositör och arrangör, och trumpetaren och sångaren Anders Boson, även han låtskrivare. I denna konstellation lämnar de båda, närmast uteslutande, sitt solomaterial hemma. Istället viks kvällen, som bandnamnet antyder, åt den amerikanska sångboken, standards gjord med en personlig touch där var och en av musikernas personlighet lyfts fram under kvällen.
Det är premiär för bandet och det kan, om man är nogräknad, märkas. Samtidigt är det en lättsam stämning på scen där respekten för låtmaterialet vävs samman med lekfullheten och lusten att spela. Anders Bosons smeksamma röst är jag förtjust i. Han har hittat sin ton i Chet Baker-land, precis som han har gjort med sitt trumpetspel i sordinerat mellanregister; inga kraftuttryck, men ständigt med själ och hjärta. Han lever musiken och texterna, det känns och berör. Simon Westman är inledningsvis lite strikt och kanske aningen för partiturberoende, men hans soloutflykter, ibland snyggt ackordvis, skakar av det stela och hans lätthet tjusar alltmer. Men jag skulle önska honom på en flygel, eller åtminstone ett piano. Pianoljudet på hans Nord låter lite stumt och klanglöst. Konstrabasisten Arvid Jullander hittar även han under gång sitt solospel, som imponerar ju längre kvällen lider. Johan Birgenius, även han ett aktat namn, är kanske den som från start mest spelar ut. Hans improviserade spel, inte bara i hans solon, bryter upp, kastar om, driver på och växlar skickligt tempo som gör att man närmast skjuts iväg i några av låtarna.
Westman Boson Standard Quartets låtlista utmanar. Det är, tycker jag, vågat att ge sig på Charlie Parkers svåra ”Anthropology”, som sker med andan i halsen, men landar väl. Likaså ”Young and foolish”, Albert Hauges och Arnold Horwitts låt, som gjorts av mängder av jazzlegendarer. Här har bandet, och kanske främst Anders Boson, utgått från Bill Evans version tillsammans med mästercroonern Tony Bennet från 1975. Inte dumt, men mer sordinerad än Bennets dramatiska uttryck. Gott så.
Andra setet öppnar med ”När jag ser dig”. En låt som finns på Anders Boson Jazz Ensembles kommande album (24/3) och har John Coltranes ”Equinox” som förlaga och avslutas med Miles Davies ”All blues” (en låt som även Bill Evans och John Coltrane medverkar tillsammans med trummisen Cannonball Adderley på i originalet från albumet ”Kind of blue” från 1959) . Allt omfamnas av ett slags nordisk vemodston i en jazzton som jag uppskattar, oavsett om det är jazzballader, blues- eller bossa-inspirerat.
Närmast på Wauxhall blir Göteborg Jazz Orchestra ”American songbook”, måndag 6 mars.
Westman Boson Standard Quartet, Wauxhall Jazz, Contrast Public House, 27 februari 2023:
Bandet: Simon Westman, piano, kapellmästare och arrangör, Anders Boson, trumpet och sång, Arvid Jullander, kontrabas, och Johan Birgenius, batteri.
Full fart. Backa Teaters uppsättning av ”Lyckliga i alla våra dagar” håller högt tempo och bjuder på både skratt och funderingar kring ämnet lycka. Foto: OLA KJELBYE
Under Göteborgs filmfestival väckte regissör Ruben Östlund debatten om att han önskar biopublik som en levande aktör i salongen. En av festivalens programpunkter innehöll just en lektion i hur man ska agera som publik under film. Regissör och lärare: Ruben Östlund. Jag fick personligen en dos när jag satt i publiken i Stora Teatern under invigningen av Filmfestivalen. Jag skruvade besvärat på mig och skrev några rader om det (se här). Jag fick medhåll, men inte från alla. När sedan Zara Larsson via ett inlägg på Tiktok skred till Ruben Östlunds försvar blev debatten intensiv.
Jag tänkte på det när jag tillsammans med en skolklass med elever i tioårsåldern såg premiären av Backa Teaters ”Lyckliga i alla våra dagar”. Det är en ynnest att gå på teater, eller vad de nu månde vara för föreställning, med unga människor. Deras delaktighet är total. Precis som deras fokus. Från inledande, den kompakta, tystnaden som föregåtts av ett intensivt sorl av unga rastlösa människor till den fullständiga närvaron och deltagandet. Det är på alla sätt och vis förtjusande och det är inte utan att man skulle önska en vuxen teaterpublik den spontaniteten och det öppna sinnet inför vad som händer på scen.
”Lyckliga i alla våra dagar” utforskar lycka. Det är ett intressant tema där musikerduon, och tillika kompositörerna, Hilda Ekstedt och Agnes Åhlund (som utanför teaterscen utför bandet Glitterfittan) bjuder på kommandon som de fyra skådespelarna Karin Andersson, Andreas Ferrada-Noli, Ylva Gallon och Ulf Rönnerstrand utför. Allt i något slags kvixfix till lycka.Det går så där.
Pjäsen har processats genom ett kollektivt samarbete mellan regissör Lars Melin, dramatikern Emma Palmkvist, dramaturg Stefan Åkesson, regiassisten Felicia Stjärnsand, scenograf Maja Kall, musiker och skådespelare. Resultat är en intensiv pjäs om en dryg timme i högt tempo med mycket humor, förvecklingar och funderingar. Med publikens engagerade deltagande stegras också intensiteten på scen. Samspel mellan skådespelare, musiker och åskådare blir något extra och det är inte utan att jag skulle vilja bli en fluga på väggen i något klassrum när elever och lärare tar pjäsen vidare i diskussionsform.
Lyckliga i alla våra dagar, Backa Teater, premiär 24 februari 2023, spelas till och med 9 maj, från 10 år.
Manus: Emma Palmkvist.
Regi: Lars Melin.
Scenografi och kostym: Maja Kall.
Ljus: Christofer W Fogelberg.
Mask: Kerstin Olsen.
Regiassistent: Felicia Stjärnsand.
Dramaturg: Stefan Åkesson.
Komposition och musiker: Hilda Ekstedt och Agnes Åhlund.
Låttexter: Emma Palmkvist, Hilda Ekstedt och Agnes Åhlund.
Medverkande: Karin Andersson, Andreas Ferrada-Noli, Ylva Gallon och Ulf Rönnerstrand.
IN THE COURT OF THE CRIMSON KING: KING CRIMSON AT 50
!!!!
Minnen av King Crimson. King Crimson firar 50 år (drygt) som band med dokumentären ”In the court of the Crimson King: King Crimson at 50”. (Foto från spelningen i Köpenhamn 23 september 2016).
Foto: KAI MARTIN
Om man under pandemin hade förmånen att följa skådespelaren och sångaren Toyah Willcox’ underhållande Facebookfilmer tillsammans med maken Robert Fripp fick man inte bara roas. Man kunde också förvånat konstatera att den strame gitarristen och kompositören i sin hustrus sällskap besatt en stor del av humor. För min del kom det helt oväntat. Myten om honom är snarare det motsatta. Men i regissören och filmaren Toby Amies film ”In the court of the Crimson King: King Crimson at 50” möter man inte bara den hänsynslöse bandledaren av King Crimson, utan också filosofen, konstnären och den finurlige humoristen Robert Fripp (1946).
Alla som mött King Crimsons musik sedan 1969 har fått stångas med bandets komplexitet, men också tjusas av densamma. King Crimson har aldrig flörtat med sin publik. Snarare tvärt om. Krävt den på största möjliga uppmärksamhet. I bandets, och framför allt Robert Fripps strävan efter perfektion har det krävs osannolikt mycket, men fortfarande efter över 50 år som orkester tummar man inte på någonting. Det är i sanning fascinerande.
Toby Amies film är närgången, fascinerande och stark, om än emellanåt lite upprepande. Konsertfilmer från då och nu blandas med intervjuer, foton och privata filmer. Det är en dokumentär som, precis som bandet, inte flörtar med någon eller något. Således får man möta forna bandmedlemmar som ger sin bild av despoten Robert Fripp, men som oaktat detta också bjuder på en stor respekt för vad han vill uppnå. Robert Film själv är skoningslös i sin konstnärliga strävan. Han repeterar fem timmar per dag, missar sällan denna hans mission, men har i sin konstnärliga stränghet och askes – mot både sig själv och sina medmusiker – med ålderns rätt mildrats, blivit en smula ödmjuk. Men, nota bene, inte i sitt artistiska nit. Att skapa King Crimsons är ett konstnärligt, ja, mänskligt, lidande i vägen mot fullkomlighet; ingenting man skrattar eller slarvar bort.
Hösten 2016 såg jag bandet för första gången (läs texten här). Det var en spelning fylld av perfektion, elegans och intensiv i sitt mål att uppnå ett totalt samspel, men också med ett fullständigt krav på uppmärksamhet från sin publik. Skyltarna innan konserten om att de som eventuellt skulle fota eller filma under konserterna skulle slängas ut var tydliga. Tyvärr stod inte inte på skyltarna att barerna under konserten var stängda (det var de inte), varpå den rastlösa delen av publiken i tid och otid reste sig för att första släcka sin törst och sedan tömma sin blåsa. Det blev ett springande i bänkraderna som enligt mitt förmenande störde väsentligt mycket mer än eventuellt fotograferande.
Nå. King Crimsons ledord är disciplin. Den som krävs av bandmedlemmarna själva och den som krävs av deras lyssnare/publik. Det har kostat på under de 50 åren, samtidigt som bandets vilja att utforska och ständigt vara expressiva inom den progressiva musiken aldrig sinat. Visst, konserten från 2016 var en till stor del tillbakablick över bandet tidiga år, men i uppdaterad form. Rastlösheten lever. Den konstnärliga ivern likaså.
”In the court of the Crimson King: King Crimson at 50” visar på bandets komplexitet, men också på lidandet, skapandet och den svårflörtade konstnärliga integritet som bandet, och främst Robert Fripp, besitter. Den skildrar också, som en del i berättelsen, en fin period av multimusikern Bill Rieflins (1960–2020) sista tid i livet. Svårt cancersjuk genomförde han flera turnéer med King Crimson, dock inte den jag bevittnade.
In the court of the Crimson King: King Crimson at 50
Regissör: Toby Amies.
Längd: 86 minuter.
Dokumentär om King Crimson med intervjuer med Robert Fripp, Adrian Belew, Bill Bruford, Bill Rieflin, Jamie Muir, Ian McDonald, Michael Giles samt nuvarande bandmedlemmar.
Metalkraft. The Halo Effect visar var metalskåpet ska stå. Foto: KAI MARTIN
Pustervik, Göteborg.
Publik: Knôkfullt.
Bäst: ”Gateways” är mäktig, men nya ”The defiant one” är definitivt en utmanare.
Sämst: Lite märkliga longörer mellan låtarna emellanåt.
Fråga: När kliver bandet upp på större scener…?
Från peepshowen i november 2021 med första videon till ”Shadowlands”, med ett postapokalyptiskt Göteborg som fond, satte tonen parat med förväntningarna för the Halo Effect. Detta nya band med så rutinerade medlemmar. För med In Flames grundare, och låtskrivare, Jesper Strömblad, hans kollegor Peter Iwers, bas, Daniel Svensson, trummor, och Niclas Engelin, gitarr, tillsammans med Dark Tranquillity-sångaren Mikael Stanne kan det ju inte bli annat. Men också en grannlaga utmaning. De ska ju på något vis visa vad det göteborgska metalskåpet ska stå, utmana sina forna bandmedlemmar i In Flames, samtidigt inte låta som varken som Dark Tranquillity eller In Flames och dessutom visa att de klarar att föra arvet från Gothenburg sound vidare. Det sound och begrepp som de själv skapat och fört ut i världen och som de nu hyllar.
Jag tycker att the Halo Effect snart visade på sin särart, att de klarat sig utan att behöva dra växlar från de andra ovan nämnda banden. Helt klart är att riffkungarna Jesper Strömblad och Niclas Engelin har kli i fingarna, bryggarbröderna Iwers och Svensson är den rytmkombo som med emfas höll In Flames igång under 17 år och gillar att göra det igen. Så kryddan med growlkungen Mikael Stanne på sångtronen. Det kan inte bli fel. Det har inte blivit fel. Det är melodisk dödsmetal i sann Gothenburg Sound-anda.
Men att med driv och energi förvalta detta deras arv på skiva – debutalbumet ”Days of the lost” kom förra året – är en sak. Att lyfta upp det på scen en annan.
Med tre spelningar – Stockholm 16/2, Göteborg 17/2 och Malmö 18/2 – var det alltså dags att visa framfötterna. På hemmaplan blev det på ett Pustervik så utsålt att jag aldrig tror mig ha upplevt så mycket folk. Krattad manege, med andra ord. Men the Halo Effect består av rutinerade herrar som inte tummar på något. Det är bara full effekt som gäller.
Bandet går på bakom en ridå där gruppens logo lyser. Intromusik av en stråkkvartett bjuder in till stämningen. Ytterligare intromusik intensifierar den innan ridån faller och ”Days of the lost” presenteras av ett entusiastiskt band. Det syns och känns att medlemmarna velat komma upp på scen med sin musik, möta sin publik och ta ytterligare kliv med sin musik. Musiken är dov, metalliskt molltyngd och intensiv, men stämning både på scen och i publiken är ogenerat lycklig; kanske dödsmetallens märkligaste paradoxer.
På scen saknas Jesper Strömblad. Med självklarhet är han ersatt av Patrik Jensen (Haunted, med flera), som gör en gedigen insats. Det är helt enkelt en solid spelning, som med kraft slår fast att the Halo Effect strålar som få andra band i genren. Även om det denna kväll är något av underbart är kort. Ja, det finns i dagsläget inte så mycket mer musik än låtarna från albumet att spela. Men ny musik som ”Become surrender” och ”The defiant one” skvallrar om att bandet inte låtit nöja sig. Den sistnämnda kittlar lite extra med sin Rammsteinflört. Det blir alltså mer med the Halo Effect inom kort. Bra, för trots toppklass redan nu låter sig bandet inte nöjas.
Nöjas lät sig inte heller publiken, där delar taktfast ropade efter Jesper Strömblad under spelningen. Till extranumren blev de bönhörda. In kom han för ett livfullt och entusiastiskt inhopp.
Egentligen är det väl bara ett problem. Att de är dessa fem Gothenburg sound-veteraner och -legendarer som ska föra musiken vidare. Var är arvtagarna…?
Låtlista, Pustervik 17 februari 2023
Intro – stråkkvartett
Intro
Days of the lost
The endless end
Feel what I belive
In broken trust
Become surrender (ny låt)
Conditional
The most alone
A truth worth lying for
Last of our kind (extranummer med Jesper Strömblad)
The defiant one (extranummer med Jesper Strömblad)
Dramatisk närhet. I Stig Dagermans ”Tusen år hos gud” möter Isaac Newton (Erik Åkerlind) sin sista natt Gud (Karin Lycke) i Hans Blomqvists iscensättning för Göteborgs Dramatiska Teater. Foto: PETER NYLIUND
Stig Dagerman (1923–1954) var något av en hovförfattare för den svenska postpunkgenerationen. Hans närhet till ångest, till det svåra och mörka passade oss fin de siècle-människor klämda mellan sköldarna i det kalla kriget med kärnvapenhot ovanför våra huvuden. Att ”något av hans sista texter”Tusen år hos gud”, författad 1954, 40 år senare ur ett postpunkperspektiv sett hamnar på Göteborgs Dramatiska Teaters scen känns logiskt. Vi lever, om inte i slutet av ett sekel, så i en tid där åter krigshoten mullrar.
Regissör och manusförfattare Hans Blomqvist har famnat denna Stig Dagermans text och är den fjärde litterära klassikern som transformeras till scenen i ett samarbete mellan teaterns Hans Blomqvist och Erik Åkerlind. (Tidigare produktioner: ”Boet” av Franz Kafka, ”Anteckningar från ett källarhål” av Fjodor Dostojevskij och ”Sokrates död” avLars Gyllensten med texter av bland annat Platon.)
”Tusen år hos gud” är ett från start intensivt kammardrama, som passande nog accentueras av stormen Otto som viner utanför samtidigt som det stormar kring Isaac Newtons hem. Den brittisk vetenskapsmannen ligger för sitt yttersta och väntar på att Döden ska knacka på. Men istället är det Gud som kommer. I ett fåfängt försök att trots sitt öde utmanar Newton Gud, som bär på en längtan att få bli som sin avbild, det vill säga en människa.
Vi hamnar i en existentiell dialog där Newton chimärt bär på ett övertag, men fåfängt, som sagt. Gud har greppet från start till mål. Det har också Stig Dagermans text snyggt genomarbetad av Hans Blomqvist, som kör ett slags växelverkan mellan tungt drama och vass komik. Karin Lycke (Gud) och Erik Åkerlind (Newton) bär pjäsen i både kraftfulla och känsliga händer. Hon med närhet och nerv. Han med självförtroende med tvekan som ackompanjemang. De lotsar pjäsen mellan grynnor och skär, på stormigt hav och lugnare vatten. Närhet till publiken på Göteborgs Dramatiska Teater skapar en andlös stämning. Först efter den intensiva timslånga pjäsens slut kan vi andas ut.
”Tusen år hos gud” blev Stig Dagermans sista litterära text. Ett halvår senare var hans tid utmätt, förhandlingarna med Gud hade nått sitt slut. Ingen respit. Han tog sitt liv, blott 31 år gammal.
Tusen år hos gud, premiär på Göteborgs Dramatiska Teater, premiär 17 februari 2023, spelas till och med 29 april.
Efter ett verk av: Stig Dagerman
Manus och regi: Hans Blomqvist
På scen: Erik Åkerlind (Newton) och Karin Lycke (Gud).
Scenografi och kostym: Emil Wickholm Thuresson
Ljusdesign: William Sjöberg
Musik: Aldo Clementi, John Cage, Peter Jägbring (Solace)
När Soundtrack Of Our Lives valdes in i Swedish Hall of Fame i våras var det både välförtjänt och samtidigt inte så märkligt. Bandet med främst sin bas i Göteborg och med frontmannen Ebbot hade sedan starten i mitten av 90-talet fram till finalen i december 2012 gjort ett omfattande av- och intryck inte bara på den nationella utan också den internationella scenen.
Då, vid ceremonin, på Göteborgs stadsmuseum var det första gången sedan bandet upplöstes dagarna före jul efter en räcka fantastiska spelningar, bland annat på Pustervik, som samtliga bandmedlemmar träffades. Det var ett kärt möte och redan då viskades det om en förestående comeback. Men kanske än mer då Musik Utan Gränsers framlidne Bruce Emms hyllades med en konsert på just Pustervik i september i år. Då var, nästan, hela bandet på plats för några låtar. Bruce Emms hade också i sin hjärtliga, men skarpa ton pratat med bandet om att det fan i mig borde börja spela ihop. Ord från en döende man som bet. Då pratades det från bandets sida om en förestående comeback, men inte när den skulle ske. Något jag skrev om här.
Comeback på scen. 2012 la Soundtrack Of Our Lives ned. Nu återuppstår bandet. Bilder från ceremonin då de valdes in i Swedish Music Hall of Fame juni 2022, ”sista” spelningen på Pustervik december 2012, hyllningsgalan på Pustervik för Bruce Emms september 2022 och med Tommy Blom på Way out West augusti 2010. Foto: KAI MARTIN
I slutet av januari intervjuade jag Ebbot på scen precis innan hans konsert med band på Kooperativet på Lindholmen. Då frågade jag förstås om någon förestående comeback för Soundtrack Of Our Lives. Hans svar var inte nekande, men vagt positivt svävande. Han visste förstås det som nyheterna nu gett: Soundtrack Of Our Lives gör comeback under Way out West i sommar. En inte speciellt förvånande comeback, men inte desto mindre välkommen. Bandet har gästat Way out West tidigare och hade då både Tages Tommy Blom som gäst och Göteborgs symfoniorkester som extra komp. Hur det kommer te sig i sommar är svårt att sia om. Men jag tror på en regelrätt spelning med endast bandet. Gott nog och något att se fram emot.
Jag/vi missade ju utställningen ”Det kolde øje – Tyskland i 1920’erne” med en hårsmån, eller dag om man så vill, när Louisiana senast besöktes i mitten av oktober (skrev om det här). Snopet, för det är något med den tipsepoken som fascinerar. Framför allt perioden i Berlin under Weimarrepubliken på just 20-talet. Missen har lite grämt mig och jag har velat åka tillbaka. Satte en datum i slutet av februari för en ensamresa för att upptäcka via Z:s sinne för ordning och reda att den skulle gå ner 19 februari. Jag fick med andra ord lägga om mina planer, som ett tag till min stora glädje även omfattade Z. Men hon kikade vidare i programmet och lockades inte av de övriga utställningarna.
Nå, jag bokade min resa på egen hand, siktade in mig på pensionärsrabatterna på SJ och tog ett tåg som lämnade Göteborgs Central strax innan halv nio. Gråvädret och råkylan omfamnade mig med sedvanligt göteborgskt humör. Men väl på plats kunde jag låta kupén värma mig och med inköpt sandwich och äppelmust släcktes morgonens begynnande hunger.
Väl i Helsingborg skulle jag köpa en kombinerad färja/tåg/Louisiana-biljett, även den med pensionärsrabatt (man måste ju vara om och kring sig). Men där gick jag tydligen bet, något jag upptäckte först senare, då jag trots att jag påpekade att jag skulle ha prisavdraget på grund av att jag hade rätt åldern inne inte fick någon sådan. Nå, kanske ska ta det som smicker från kvinnan i kassan.
Öresund sträcker ut sig i det vackraste av väder. Det är en känsla av vår i luften, men på däck blåser det vinande kallt och tar ur mig den känslan. Åtminstone initialt. Så många gånger jag rest den här sträckan, men sällan utan Z, som är det bästa och mest kära av ressällskap. Nu får jag klara mig själv och känner mig vilsen. Tiden på färja är kort, jag kliver av med de andra resenärerna och tar mig den korta promenaden till stationen där jag precis ser ett tåg söderut lämna. Inga problem. Tågen i Danmark går tätt och nästa tåg mot Næstved via Hovedbanegården i København, och där med förbi Humlebæk, är redan inne. Jag fyller i min biljett med dagens datum och klockslag när tåget ska gå, som kvinnan i kassan instruerat mig att göra.
Kupén är hart när tom och resan tar ungefär som båtfärden, det vill säga tjugo minuter. Jag kliver av i Humlebæk, men väljer inte att gå de få hundra meterna till Louisiana bums. Istället går jag in i köpcentret där jag vet att det finns en secondhand. Blå kors genbrug är emellertid stängt. Men när jag kikar in i butiken för att se vad jag missar ser jag en man gå omkring där. Han noterar mig, kommer till dörren och trots att det är en dryg timme till öppningsdags låter han mig komma in. Jag strosar tacksam omkring, men hittar ingenting bland herrkläderna. Så går jag till barnavdelningen, ser en Burberryskjorta, en kortärmad, i storlek 80 för 40 kronor. Z köpte ju en trenchcoat av samma märke för en spottstyver till barnbarnet i somras. Så varför inte. En ny kortärmad skjorta går på svindlande 2400 kronor. Men även om skjortan kanske är för liten för mitt växande barnbarn är den för söt att inte inhandlas. Det blir också ett durkslag i blå emalj, Glud & Marstrand, som är i fint skick. 50 dkr. Jag vill ju bidra lite till Blå kors verksamhet. Mobilpay har jag inte – när ska ett gemensamt mobilt betalsystem ordnas mellan de nordiska länderna? – så jag får ta ut i den intilliggande bankomaten. Betalar och tackar för vänligheten, packar ned det jag köpt i min axelremsväska och promenerar mot min destination. Kliver in i museets salonger och går i dess environger, där man förbereder för den kommande utställningen av Dana Schutz, som öppnar i dag torsdag 9 februari, och går i korridoren mot Amedeo Modiglians underbara skulpturer, som jag aldrig tröttnar på, och det där rummet, vikt för hans konst, ett av museets vackraste och sig som ett ständigt skiftande konstverk beroende på klockslag, väder och årstid.
Den indiska fotografen Gauri Gills bilder har fått ett rejält utrymme från olika projekt hon gjort. Det är kittlande och närgånget på ett både humoristiskt, allvarsamt och ödmjukt vis. Bilderna öppnar upp människors hem, liv, själ och hjärta. det är skickligt.
Hennes amerikanske kollega, konstnären Richard Prince är närmast nonchalant punkig med sina fotografier, där han avfotograferat andras foton från exempelvis magasin. Men där finns också en uppfriskande filosofi där hans betraktande öga skärmar av och ger den ursprungliga bilden ett nytt sammanhang. Lite som hiphopens samplande.
Men det är alltså för utställningen ”Det kolde øje – Tyskland i 1920’erne”, som också omfamnar fotografen August Sanders bilder på över 260 stycken. Det är en epok för hundra år sedan som i mångt och mycket speglar vår tid. Då, i efterdyningarna av första världskriget, lever Tyskland i ett politiskt landskap med nerverna utanför kroppen. Socialdemokratin kämpar för demokrati samtidigt som nazister och kommunister möts i regelrätta drabbningar på gatorna. Ekonomin för landet är kört i botten, arbetslösheten är skriande, samtidigt som nöjeslivet och konstnärers, författares, arkitekters och musikers kreativitet är blomstrande. Det är en tid av tillåtande, med en känsla av att allt är möjligt. Industrialismen är expansiv, kvinnor har genom att ha tagit männens jobb under kriget också börjat ta en självklar plats i samhället. August Sands bilder visar på det samtidigt sprudlande och drabbade livet i Berlin med flera städer. Konsten går från expressionismen mot nya uttryck, något utställningen visar. Konsten är märkligt stram, kal och ren. Men samtidigt väldigt uttrycksfull. Jag undrar lite hur de prominenta såg på porträtten på dem som gjordes, för de är knappast förskönande bilder som skapats.
Jag tog min tid – och strid med pensionärer äldre än jag och skolklasser – för att få min stund av kontemplation. Så nöjde jag mig. Gick ut i det vackra vädret och insåg att jag missat en promenad i museiparken. Istället blev det en väg in i bostadsområdet som vätter mot Öresund och vidare till stationen som skulle ta mig till Helsingør för frokost.
Så fyller jag i min biljett, datum och klockslag. Men ingen kontrollant kommer för att inspektera att jag betalt. I Helsingør är vädret fortsatt kylslaget men strålande. Jag möter flest svenskar, tar en tur till lite olika secondhandbutiker utan att nappa på något (men jag var sugen på ett par J Lindeberg-jeans för 100 dkr) och gick in i Kvickly, matvarubutiken, för att köpa Ribena, den goda saften som av någon anledning inte finns i Sverige, och fastelavnsbolle (ett slags motsvarighet till våra semlor) som Z önskat sig. Det visar sig att sådana som hon minns från sin barndom inte längre görs. Det blir något slags variant bland utbudet och rågbröd.
Så ut till torget och Café Torvet för en öl, som blir två, en snaps och tre smørrebrød samt laddning av mobilen. Jag dröjer mig kvar där för en stund för mig själv, som om jag inte har nog av det, innan jag tackar för mig, betalar och går ut för att promenera mot färjan som går lika ofta som tågen, det vill säga var tjugonde minut. Väl ombord blir det lite godisköp innan jag sätter mig och softar (somnar) samtidigt som färjan lämnar land. På fast, svensk mark kliver jag rätt in i släktingar. Z:s lillasysters man med yngste son, som är där för ynglingens brottande. Han är en av Danmarks största talanger, som för att bli bättre brottas i en Helsingborgsklubb en dag i veckan. Det kallas ambition.
Vi snackar en smula innan de viker av för skjutsen de väntar på att jag ställer mig att vänta in tåget till Göteborg, som kommer en smula sent. Jag har valt första klass, sitter i ensamt majestät, läser lite ur min gymnasiekamrat Grzegorz Flakierskis senast novellsamling, somnar, tittar ut i bäckmörkret och kommer så småningom hem till Z:s famn och kyss.
kaimartinblog 