Film:

IN THE COURT OF THE CRIMSON KING: KING CRIMSON AT 50

!!!!

Minnen av King Crimson. King Crimson firar 50 år (drygt) som band med dokumentären ”In the court of the Crimson King: King Crimson at 50”. (Foto från spelningen i Köpenhamn 23 september 2016).

Foto: KAI MARTIN

Om man under pandemin hade förmånen att följa skådespelaren och sångaren Toyah Willcox’ underhållande Facebookfilmer tillsammans med maken Robert Fripp fick man inte bara roas. Man kunde också förvånat konstatera att den strame gitarristen och kompositören i sin hustrus sällskap besatt en stor del av humor. För min del kom det helt oväntat. Myten om honom är snarare det motsatta. Men i regissören och filmaren Toby Amies film ”In the court of the Crimson King: King Crimson at 50” möter man inte bara den hänsynslöse bandledaren av King Crimson, utan också filosofen, konstnären och den finurlige humoristen Robert Fripp (1946).

Alla som mött King Crimsons musik sedan 1969 har fått stångas med bandets komplexitet, men också tjusas av densamma. King Crimson har aldrig flörtat med sin publik. Snarare tvärt om. Krävt den på största möjliga uppmärksamhet. I bandets, och framför allt Robert Fripps strävan efter perfektion har det krävs osannolikt mycket, men fortfarande efter över 50 år som orkester tummar man inte på någonting. Det är i sanning fascinerande.

Toby Amies film är närgången, fascinerande och stark, om än emellanåt lite upprepande. Konsertfilmer från då och nu blandas med intervjuer, foton och privata filmer. Det är en dokumentär som, precis som bandet, inte flörtar med någon eller något. Således får man möta forna bandmedlemmar som ger sin bild av despoten Robert Fripp, men som oaktat detta också bjuder på en stor respekt för vad han vill uppnå. Robert Film själv är skoningslös i sin konstnärliga strävan. Han repeterar fem timmar per dag, missar sällan denna hans mission, men har i sin konstnärliga stränghet och askes – mot både sig själv och sina medmusiker – med ålderns rätt mildrats, blivit en smula ödmjuk. Men, nota bene, inte i sitt artistiska nit. Att skapa King Crimsons är ett konstnärligt, ja, mänskligt, lidande i vägen mot fullkomlighet; ingenting man skrattar eller slarvar bort.

Hösten 2016 såg jag bandet för första gången (läs texten här). Det var en spelning fylld av perfektion, elegans och intensiv i sitt mål att uppnå ett totalt samspel, men också med ett fullständigt krav på uppmärksamhet från sin publik. Skyltarna innan konserten om att de som eventuellt skulle fota eller filma under konserterna skulle slängas ut var tydliga. Tyvärr stod inte inte på skyltarna att barerna under konserten var stängda (det var de inte), varpå den rastlösa delen av publiken i tid och otid reste sig för att första släcka sin törst och sedan tömma sin blåsa. Det blev ett springande i bänkraderna som enligt mitt förmenande störde väsentligt mycket mer än eventuellt fotograferande.

Nå. King Crimsons ledord är disciplin. Den som krävs av bandmedlemmarna själva och den som krävs av deras lyssnare/publik. Det har kostat på under de 50 åren, samtidigt som bandets vilja att utforska och ständigt vara expressiva inom den progressiva musiken aldrig sinat. Visst, konserten från 2016 var en till stor del tillbakablick över bandet tidiga år, men i uppdaterad form. Rastlösheten lever. Den konstnärliga ivern likaså.

”In the court of the Crimson King: King Crimson at 50” visar på bandets komplexitet, men också på lidandet, skapandet och den svårflörtade konstnärliga integritet som bandet, och främst Robert Fripp, besitter. Den skildrar också, som en del i berättelsen, en fin period av multimusikern Bill Rieflins (1960–2020) sista tid i livet. Svårt cancersjuk genomförde han flera turnéer med King Crimson, dock inte den jag bevittnade.

In the court of the Crimson King: King Crimson at 50

Regissör: Toby Amies.

Längd: 86 minuter.

Dokumentär om King Crimson med intervjuer med Robert Fripp, Adrian Belew, Bill Bruford, Bill Rieflin, Jamie Muir, Ian McDonald, Michael Giles samt nuvarande bandmedlemmar.