Författare: Kai Martin

En stilla stund med kärlek och omtanke

Posted on av Kai Martin

Magnus Carlson och Gunnar Frick

!!!

Hagakyrkan, Göteborg

Bäst: Den avslappnade atmosfären

Sämst: Hade varit bra att ha med någon sedel till kollekten

MC1

Korgosse. Foto: KAI MARTIN

Under lördagskvällen drabbade ”supportrar” från Hammarby och IFK Göteborg samman i både centrala Göteborg och ute i Frölunda. Uppgjorda ”matcher” för att slå varandra på käften. Flera av dem greps, ett 30-tal åkte i arresten på Aminogatan. Ett spektakel som jag aldrig blir klok på och som kostar samhällspengar som kan gå till något väsentligt mycket vettigare.

Weeping Willows sångare, Magnus Carlson, är inbiten Hammarbyfan. Han brinner för sitt lag, men han tänker väldigt annorlunda än slagsmålsskallarna som gav varandra på käften.

Två spelningar i Falkenberg fredag- och lördagkväll gav en tredje i Göteborg. Orsaken till Falkenbergspelningarna var enkla, det var nära till Göteborg och nära till Gamla Ullevi där Gais möter Hammarby i morgon, söndag. Spelningen i Göteborg gavs för att Magnus Carlson vill spela och vill ge. Platsen blev Hagakyrkan med Gunnar Frick som ackompanjetör, det gav i sin tur en fullsatt kyrka och nära 12000 i kollekt, som går till Stadsmissionen; så kan man också hantera pengar och ansvar.

Det blir Magnus Carlsons favoriter plus några Weeping Willows låtar nedskalade till bara benet. Från inledande ”Love is real” till avslutande ”Unchained melody”. Flygel respektive akustisk gitarr och Magnus Carlsons klara, finstämda röst som bär både vemod och hopp inom sig. Ja, det räcker.

Musiken skapar dynamiken. Gunnar Frick är en känslig ackompanjetör, som vet att sätta kraft när så kraft behövs och vet att låta fingrarna vara lätta när ljuset måste in. På samma sätt jobbar Magnus Carlson med sin röst. Vokalt är han svåröverträffad i sin genre, har slipat sin röst med covers eller med Weeping Willows storslagna melodier eller mer nedskalat och croonerlikt med Moon Ray Quintet.

I Hagakyrkan blir det nakna extra påtagligt. Det är eftermiddag, ljuset ger inga skuggor och utan skuggor inga extra stämningar, ingen ytterligare dramatik. Men det landar i några fina versioner, som just Lennons ”Love is real”, Caves ”Love letter”, Paxtons ”I give you the morning”, Coldplays ”Fix you” och Bill Withers ”Lean on me”.

MC2

Drama i dagsljus. Foto: Kai Martin

Det blir sång rätt upp och ner, utmärkt så. Men inte riktigt heller med den definitiva nerven och känslomässiga retningen. Kanske för att jag alltid vill ha lite mer, lite ytterligare… Men det blev ändå en konsert som gav – både 12000 till Stadsmissionen och mersmak. Och framför allt kärlek och omtanke; bättre det än en smäll på käften.

Låtlistan: Love is real (John Lennon), Love letter (Nick Cave), Burden (Weeping Willows), I give you the morning (Tom Paxton), Somebody (Depeche Mode), Grains of sand (Weeping Willows), The light (Emmylou Harris), Fix you (Coldplay), Mildmen of human kindness (Billy Bragg), Lean on me (Bill Withers), Going down the river (Doug Seegers), Cycles (Frank Sinatra), Stairs (Weeping Willows) – extra – There is a light that never goes out (The Smiths), Unchained melody (Righteous Brothers)

Bästa kostymen för finmötet

Posted on av Kai Martin

Jag tog på mig den kritstrecksrandiga, svarta Bosskostymen. Den som jag hittade på Stadsmissionen nere på stan, butiken där en gång anrika restaurang och livehaket Dojan låg, dit delar av E Street Band kom för att spela på lånad utrustning den där berusande helgen i juni 1985.

Kostymen hängde där och pockade på min uppmärksamhet, egentligen en storlek för liten (oprovad), men jag tänkte att den skulle kunna gå till någon av mina vackra söner om den inte passade. Den blev min för 250 kronor och en Dolce Gabannasvid, oanvänd, hamnade för 400 kronor i samma påse (ett skräddarbesök för ytterligare 500 kronor och den satt som en smäck) och jag hade utökat min kostymsamling.

Det var alltså i Bosskostymen – tillsammans med en likaledes kritstrecksrandig Ralph Laurentväst (köpt på Woodbury common utanför NYC), en off white Etonskjorta, även den secondhandfynd (Myrornas), ett svart, oidentifierbart bälte som jag fått av mamma, ett bara vinröda Morrisstrumpor (inköpta i Borås på någon av deras outlets) och ett par svarta Tigerskor (även de secondhandfynd för 75 kronor + sulning 200 kronor) – som jag på cykeln begav mig av ned mot Rosenlund för en tur över med färjan. En rogivande stund, en känsla av resa, fem minuters öppenhet och utsikt av staden mot väster. Jag hade ett inbokat möte på SVT för att visa upp mig och visa mitt intresse. Jag kommer en kvart innan, anmäler mig i receptionen, får en besöksbricka och blir anmodad att sätta mig och vänta på den person som jag avtalat möte med.

Jag kikar på den ständigt tickande klockan som visar Dawitt Isaacs förvaring – mer än 13 är – och inser, utan någon större betänketid att mina väntan är ytterst medioker, men framför allt: vad fan gör svenska UD. Om jag hade hamnat i den situationen, hade jag suttit där och väntat på frihet lika länge…?

Klockan blir prick, klockan blir mer än så.

En kvart senare kommer en receptionist, inte den som gav mig besöksbrickan, och frågar om jag är den som ska träffa NN. Jag bekräftar. Jag får då reda på att NN är sjuk, att hen försökt nå mig och mötet med andra ord är inställt.

Nå, jag vet att jag missat ett samtal vid tiotiden från ett nummer som inte gick att spåra. I samband med det lämnades inget meddelande, ej heller har något meddelande lämnats via mejl. Men försökt att nå mig, hmm, nja…

Lite slokörad sätter jag mig på cykeln i finstassen, som uppskattas av några av dem som jag känner som jag träffade i min väntan, men samtidigt, ingen väntan är som Dawit Isaacs…

Stark start på Så mycket bättre

Posted on av Kai Martin

Det blir förstås alltid lite mer speciellt när jag har ett slags förhållande till de artister som medverkar i TV4:s succé ”Så mycket bättre”.

Orup har varit förband, en gång på 80-talet, till Kai Martin & Stick! (Kolingsborg, Stockholm) och han, denne coole popkatt, har med medlemmar ur Ubangi sovit över i min lägenhet någon gång i mitten av samma dekad. Ola Salo hade jag förmånen att resa med då the Ark, Deportees och Moneybrother reste med Export Music Sweden en dryg vecka i mars 2005 – Los Angeles, Austin, Texas, och New York. Parat med deras musikaliska äventyr blir det en speciell känsla, även då man möter dem från tv-fåtöljen.

Samtidigt är det så att årets upplaga av ”Så mycket bättre” är lite mer kittlande än vad det var 2013. Bara att Carola är med är ju i sig alldeles enastående. Dessutom tillsammans med Amanda Jenssen, så ingen någonsin sätter sig på, och Kajsa Grytt, som jag ju också följt i något slags parallellt artistuniversum i 35 år. Adderat med lite mer profilsvaga, åtminstone i min sinnevärld, Love Antell (Florence Valentine) och Johan T Karlsson (Familjen), så finns det ju redan på papperet utrymme för både spännande tolkningar av varandras låtar och samtal som kan bli öppna och inkännande.

Jag blir inte besviken. Carola må vara en diva, men en härlig sådan och det är kittlande att se hur hon i ett stridigt inre lugn sitter och lyssnar på Ola Salos förklaring av sin icketro, eller ateism, eller tvingas svälja de ständiga svordomarna som kommer… Kajsa Grytt är enastående häftig, en så stark personlighet och med ett talande ansikte, ständigt vaken, ständigt berörd; hennes version av ”It takes a fool to remain sane” är avskalat stark, så bara hud och känslor som endast hon kan, men med reservationen att texten emellanåt blir lite för mycket av en recitation.

Orup är, som sagt en cool katt. Vältalig, balanserad, med en underliggande humor som jag bara älskar. Att han dessutom är extremt välklädd i varje situation är ingen överraskning; så var det också way back then och jag känner alltmer att jag måste se hans krogshow i Stockholm. Han gör om ”Echo chamber” – ja, det är Ola Salos dags – till ”Ekokammare”, hittar sin Oruptwist utan att tappa bort originalet. Samma sak gör Love Antell med ”One of us is going to die young”, som blir en rusande, Springsteens- eller kanske snarare Håkan-light version med ”En av oss kommer dö ung”. Men det stannar inte där med de svenska versionerna; Johan T Karlsson gör ”Göra slut med Gud” (”Breaking up with God” och förvandlar den till en så självklart Familjendänga att jag häpnar. Mycket fräckt! Men så kan han ju inte göra med varje tolkning av de andras låtar… eller…?

Amanda Jenssen och Carola tävlar dock om veckans version. Amanda Jenssen är en så driven sångare med en fräck ton. Men ”Calleth you, cometh I”, the Arks fantastiska hymn, skulle kunnat ha blivit något stort och rockigt bombastiskt, men är mer som en bön, ändå inte desto mindre stark. ”Tell me this night is over” blir gospelnära med en Carola, som inte bara sjunger fantastiskt, säkert och avancerat, utan också gör sin tolkning av låten, så att den känns inifrån och ut.

Bra val och tolkningar från samtliga, med lite olika beröringsnivåer. Men det räcker ju sällan med det. Jag tycker att programmet, med fokus på Ola Salo, gav en merbild av honom. Så som jag önskar. Frågor och undringar från de andra som gav lite till av en redan stor, färgstark och mångfacetterad bild av honom.

Så en stark start av ”Så mycket bättre”.

Omtumlande psykoanalys på Stadsteaterns scen

Posted on av Kai Martin

Ola Kjelbye

Ur ett dockskåp… Foto: OLA KJELBYE

Det är alltid spännande med en premiär där salongen inte är fullsatt, där publiken vindlar med ögonen under första akten och i pausen går det att höra kommentar som att ”jag går” och ”sicken skit”.

Redan där har ju pjäsen uppnått något väsentligt; att skaka om, beröra och bjuda på det oväntade.

Suzanne Ostens och hennes teams uppsättning av ”I Annas garderob”, dramatikern och psykoanalytikern Ann-Sofie Báránys färska pjäs, är en sådan. Denna för Ann Petrén specialskrivna pjäs kullkastar mycket med kraft och intensitet. Inte nödvändigtvis med en känslig hand, men väldigt spektakulär, för den med tålamod.

Första  akten inleds med Anna Freud – för, ja, det är en pjäs byggd på Sigmund Freuds dotter Anna och hennes liv – i mitten av uppvaktningen och hyllandet av henne 1975 i samband med hennes 80-årsdag. Rikke Juellunds scenografi är som ett dockskåp med skeenden i flera rum samtidigt. Det blir mycket att ta in, emellanåt alltför mycket. Intrycket blir rörigt, svårsmält och med ständiga känslokrevader är det heller inte lätt att smälta samman de parallella historierna mellan Anna Freud (Ann Petrén) och hennes livspartner Dorothy Burlingham (Monika Wilderoth) samt Eves (Emilie Strandberg) omtumlande möte med HBT- aktivisten Peg (Angelika Prick).

Men skalar man bort allt buller och bång finns essensen av fyra starka kvinnoporträtt som i sig bär alldeles utmärkt. Det är också dessa roller som är uppsättningens clue, Petrén, Wilderoth, Strandberg och Prick bjuder på ett urstarkt, balanserat och vitt skildrat spel.

Men Suzanne Osten vill mer, även om Ann-Sofi Báránys pjäs skulle mått bra av en större åtstramning och kortare speltid – nu landar den på cirka fyra timmar inklusive paus.

Samtidigt är det här prov på Suzanne Ostens underbara omfamnade av teatern och scenens möjligheter. Alla ska med, till och med publiken (den här gången fungerar det – andra gånger kan det bli besvärande, som i Ostens uppsättning av Lorcas ”Publiken” 2010). Det handlar under hela föreställningen om ett bitvis sprakande ensemblespel, där vi kastas mellan ytterligheter, musikalliknande inslag, komedi, dramatik, pumpande musik, burlesque och opera/operett.

I andra akten är det större fokus, mindre dockhusperspektiv. Här reds första aktens härva ut, men det blir också en smula rapsodiskt med sitt omfamnande av historiens gång från Wiens 20-tal över familjen Freuds flykt till London från naziregimen, fadern Sigmunds död och 70-talet.

Skådespeleriet är också brokigt; högt blandas med lågt, kvalitet med mindre starkt spel, experimentellt med klassiskt agerande. Det är mycket, men med tålamod går det – faktiskt – att både ta in, roas av det, smälta det och älta det. Och då blir det så mycket mer än bara en pjäs. En poäng i sig.

Fotnot: Anledningen till att känslan gav att det inte var fullsatt, var att scenlösningen gjorde att Stadsteatern valde att inte sälja samtliga möjliga platser. Från teaterns pressavdelning meddelar man ”det var fullt i förhållande till tillgängliga platser”.

Den aldrig sinande överraskningsdagen

Posted on av Kai Martin

Min hustru brukar normalt sett lämna mig tidigt varje dag. Det är inte av karaktären ett uppbrott, men för att hennes arbete kräver tidig närvaro. Men denna morgon anade jag att något annat var i görningen. Så när ljuset började bryta in mellan de neddragna rullgardinerna förstod jag att hon skulle dröja med sin avresa till jobbet.

Hon väckte mig, gratulerade mig och välkomnade mig till frukosten som hon rikligt dukat upp. Äggröra, smörgåsar prydligt arrangerade, kokt ägg, te, tidningen vid sidan om samt en print på ett par blå skor som jag önskat mig.

Hon tittade ömsint på mig, men sa också att det idag också kommit något som inte var lika roligt. I hennes högra öga förstod jag varför. Det var grumligt, rött och irriterat; den irit som kommer med jämna mellanrum hade gjort sig påmind. Ett läkarbesök var av nöden tvunget. När hon efter frukosten ringer sjukvårdsupplysningen är det ett samtal med en människa som både har dålig koll och ett dåligt öra, hen uppfattar inte sjukdomen, har svårt att förstå att Z har koll på sin sjukdom och har fått order från tidigare läkare hur hon ska göra och dessutom tar det en märkligt lång stund för hen att begripa Z:s personnummer. Nå, vi kommer iväg och läkarbesöket blir gjort. Istället för jobb får jag min hustru, nästan, för mig själv.

Regnet hänger tungt över staden. Himlen är mörkt grå och vädret bjuder inte in till firande; det har min hustru rätt och slätt struntat i. Hon har något i görningen och har väldigt kort och koncist presenterat för mig att klockan fem ska jag vara både på- och uppklädd för då ska vi lämna huset.

Jag tar på mig den tredelade Paul Smithkostymen som jag köpte på en loppmarknad i Köpenhamn i november för ett år sedan. En lilarandig Paul Smithskjorta samt dito slips fick ackompanjera det hela – inköpta vid samma tillfälle. De svarta Clarksskorna från London 1989 samt en smalbrättad hatt inköpt i en secondhandbutik i Berlin förra året.

Vagnen tog oss till Drottningtorget och målet var Posthotellet, där jag lite obekväm blev placerad i en soffa. Z köpte ett glas vin och så småningom dök en känd musiker upp i hotellets foajé. När det visade sig att han hade mig som mål förstod jag min hustrus avskikt. Det kom ett pärlband av vänner som för några timmar förgyllde min kväll genom det Facebookarrangemang, som Z ställt till med. Slutligen bröt alla upp efter nogsam dokumentation av Z och jag fick order om att ta på mig rocken och vi gick ut i det bistra höstvädret där regnet föll tungt över Drottningtorget.

Vi gick över den spårvagnstäta platsen, mot Palacehuset och in på hotel Pigal, placerat i detsamma. Promenerade trapporna upp i det anrika huset, som så elegant renoverats, för att komma till takvåningen där nu restaurang Atelier ligger. Där väntade en flerrätters meny framför brasan – beställt av min hustru och orsaken till att jag skulle vara rätt klädd; för miljöns skull. Hon beställde en vinmeny till det hela och vi åt gott under några timmar, njöt av stunden, av varandra och av maten och delvis av vinet. Ett missförstånd hade gjort att vi initialt inte fick den platsen som Z hade bokat. Det löste emellertid serveringspersonalen och bjöd på ett glas champagne, som kompensation. När vi sedan inte var riktigt nöjda med det röda vinet till hjortsteken fick vi ett dessertvin utan extra kostnad. Det var service på hög nivå och vi kände båda igen servitrisen från ett tidigare ställe som vi frekventerat; hon var suverän då, var suverän nu.

Jag trodde vi skulle smita ut i oktober natten, i regnet, och ta spårvagnen hem. Men Z:s planer för dagen var inte slut. Hon ledde mig in i hotellets vindlande korridorer, på de mjukt mattförsedda golven till ett rum där vi skulle tillbringa natten. Fönstren vätte mot Hotellplatsen, utanför kilade spårvagnarna skramlande förbi i neonskenet. Vi somnade och jag vaknade av mullret från morgontrafiken när spårvagnarna började eskortera folk till sina arbeten. Så småningom gick vi upp till restaurangen för frukost, tillagad med ackuratess och snart tog vi vagnen hem.

Lustigt, jag hade på vägen ner till stan pratat om att jag aldrig bott på ett hotell i min egen stad; min lyhörda, inkännande hustru bjöd mig på det. Alldeles, alldeles fantastiskt.

Uppdrag på en födelsedag

Posted on av Kai Martin

Har fått det sedan länge. Men har svårt att sätta orden, ja, bokstäverna i rätt ordning. Svårt att få flödet. Nu går jag hos en ung kvinna, en terapeut, som ska reda ut stressen jag känner tillsammans med mig.

På dagordningen; sitt framför datorn mellan nio och elva. Skriv i bloggen, skriv vad som helst, skriv ingenting. Men var där. Stäng av klockan elva. Även om flytet börjar. Våga sätta punkt.

Jag har nu, efter att min hustru väckt mig, bjudit mig på frukost, kärlek och ett ständigt utvecklande av gåvor och överraskningar som troligtvis inte tar slut förrän vid midnatt då förtrollningen släpper, både duschat, klätt mig (en kombination av gammalt och nytt – vita Resterödskalsonger från Ljungskile, höstgula strumpor från Next, Oxford street, London, militärgrönt Beckhamlinne från H&M, en brokig, blommig secondhandskjorta – Garments engineered – från Holte loppmarknad, Mullburrybälte från mor samt en Docle Gabbanakostym inhandlad på Stadsmissionen) skrivit exakt i två timmar. Fått iväg en lovad text för tillsyn och tröttheten finns där, men jobbet är gjort. En liten klapp kan jag kosta på mig, jag fyller ju trots allt 58 år i dag.

När orden tystnar – när orden skrämmer

Posted on av Kai Martin

Vet egentligen inte hur det började. Men det kom väl förmodligen så gradvis, att den där smygande känsla en dag hade vuxit sig så stark att den inte längre var någon försiktigt. Plötsligt var bokstäverna svåra att sätta på pränt, det dagliga hantverket mer och mer ogörligt, meningar som dansat fram förvandlades till något otympligt och jag till krympling inom mitt gebit.

Kanske är det bara min bild, min allt starkare inre vision av det. Kanske ingen någonsin har konstaterat eller registrerat det som är min upplevelse. Men så är det ofta. Självbilden stämmer sällan överens med den utåt. Det är, förstås, bedrägligt.

För att landa i något slags yttre verklighet ska jag börja rannsaka och vårda min inre. Ta kommandot över demoner, tala min inre röst tillrätta. Bloggen här ska vara en väg ut. Jag börjar försiktigt, steg för steg, för återhämtning, för rekreation.

För det som varit ett jobb i hela mitt vuxna liv och skrivandet som varit en del av min verklighet sedan gymnasiedikterna första tillkommande i 16-årsåldern, är inte längre så självklart.

Som om orden tystnad. Som om orden och meningarna skrämmer. Som om jag har satt punkt.

Premiär

Posted on av Kai Martin

Något ska skrivas. Om vad är i dagsläget oklart. Men det kommer bli en fortsättning på den blogg som jag hade på gt.se, som hastigt och mindre lustigt försvann.

Det blir som tidigare, med andra ord: lite recensioner, lite reflektioner, lite vardag, lite resor, lite sport. Jag kommer också försöka addera mode, främst med utgångspunkt från mig själv, kläder jag hittat, köpt, valt att ha på mig.

Välkomna hit ni, som kikar in.