Ur ett dockskåp… Foto: OLA KJELBYE

Det är alltid spännande med en premiär där salongen inte är fullsatt, där publiken vindlar med ögonen under första akten och i pausen går det att höra kommentar som att ”jag går” och ”sicken skit”.

Redan där har ju pjäsen uppnått något väsentligt; att skaka om, beröra och bjuda på det oväntade.

Suzanne Ostens och hennes teams uppsättning av ”I Annas garderob”, dramatikern och psykoanalytikern Ann-Sofie Báránys färska pjäs, är en sådan. Denna för Ann Petrén specialskrivna pjäs kullkastar mycket med kraft och intensitet. Inte nödvändigtvis med en känslig hand, men väldigt spektakulär, för den med tålamod.

Första  akten inleds med Anna Freud – för, ja, det är en pjäs byggd på Sigmund Freuds dotter Anna och hennes liv – i mitten av uppvaktningen och hyllandet av henne 1975 i samband med hennes 80-årsdag. Rikke Juellunds scenografi är som ett dockskåp med skeenden i flera rum samtidigt. Det blir mycket att ta in, emellanåt alltför mycket. Intrycket blir rörigt, svårsmält och med ständiga känslokrevader är det heller inte lätt att smälta samman de parallella historierna mellan Anna Freud (Ann Petrén) och hennes livspartner Dorothy Burlingham (Monika Wilderoth) samt Eves (Emilie Strandberg) omtumlande möte med HBT- aktivisten Peg (Angelika Prick).

Men skalar man bort allt buller och bång finns essensen av fyra starka kvinnoporträtt som i sig bär alldeles utmärkt. Det är också dessa roller som är uppsättningens clue, Petrén, Wilderoth, Strandberg och Prick bjuder på ett urstarkt, balanserat och vitt skildrat spel.

Men Suzanne Osten vill mer, även om Ann-Sofi Báránys pjäs skulle mått bra av en större åtstramning och kortare speltid – nu landar den på cirka fyra timmar inklusive paus.

Samtidigt är det här prov på Suzanne Ostens underbara omfamnade av teatern och scenens möjligheter. Alla ska med, till och med publiken (den här gången fungerar det – andra gånger kan det bli besvärande, som i Ostens uppsättning av Lorcas ”Publiken” 2010). Det handlar under hela föreställningen om ett bitvis sprakande ensemblespel, där vi kastas mellan ytterligheter, musikalliknande inslag, komedi, dramatik, pumpande musik, burlesque och opera/operett.

I andra akten är det större fokus, mindre dockhusperspektiv. Här reds första aktens härva ut, men det blir också en smula rapsodiskt med sitt omfamnande av historiens gång från Wiens 20-tal över familjen Freuds flykt till London från naziregimen, fadern Sigmunds död och 70-talet.

Skådespeleriet är också brokigt; högt blandas med lågt, kvalitet med mindre starkt spel, experimentellt med klassiskt agerande. Det är mycket, men med tålamod går det – faktiskt – att både ta in, roas av det, smälta det och älta det. Och då blir det så mycket mer än bara en pjäs. En poäng i sig.

Fotnot: Anledningen till att känslan gav att det inte var fullsatt, var att scenlösningen gjorde att Stadsteatern valde att inte sälja samtliga möjliga platser. Från teaterns pressavdelning meddelar man ”det var fullt i förhållande till tillgängliga platser”.