Hockeyäventyr i Kanada: vidare i vilda västern

River Rock Casino Resort ligger i Richmond på andra sidan Fraserfloden nära den flygplats vi landade på i lördags. Mitt emot själva kasinokomplexet, som inhyser restauranger och ett Starbucks, finns det hotell som vi bor på. Kasinots verksamhet verkar vara 24/7, lockar inte ett dugg och fascinerar mer med sin sorgsenhet över de öden som frekventerar stället. Glamour…? Tror inte det.

Efter att vi ätit frukost söndag morgon, och ska förbereda oss för match två av de träningskamper vi fått förmånen att genomföra, går jag från restaurangen och min All Canadian Breakfast med kaffe och juice genom foajén. Till vänster sitter ett gäng unga tjejer på golvet, i två stolar två ledare med skärm formad som en ishockeyplan indelad i zoner. En något yngre ledare står nära mig och jag frågar om det är hockeyskola och hur gamla tjejerna är. Gruppen är i sju-, åttaårsåldern och ja, de ska fostras i hockeykulturen den finaste av kulturer i det väldiga landet Kanada.

Efter att trunkarna är packade, vi som har fått våra – fortfarande saknas samtliga förlorade – denna söndag förmiddag då Vancouver har klätt i grått med stänk av regn, tar vi taxi till Richmond Olympic Oval, vars environger vi nu känner.

Ensam när laget anfaller. Foto: WILLY BJÖRKBACKA

Med självförtroende kliver vi in i arenan, tar sikte mot anslagstavlan där det noga står vilket rum vi ska ta i besiktning. När vi kommer dit är det låst för att efter en stund öppnas av en nyduschad finsk hockeylirare. Våra grannpojkar tar tid på sig, någon i vårt gäng pratar om att de nog bastar också. Men jag väcker frågan om vi inte kan ta det lediga rummet bredvid, någon flink – min vän Benke – rusar raskt ut i foajén, löser det hela och vi har ett tomt omklädningsrum att nyttja.

Vi ska möta Slowhands. Ett finskt +70-lag med en och annan med meriter, men jag har ännu inte lyckats utröna vem. Jag får stå igen. För min målvaktskollegas trunk är ju fortfarande försvunnen till hans allt större sorg.

Finnkampen föll till slut ut väl. Foto: WILLY BJÖRKBACKA

Initialt går det bra. Ungefär som i lördagens sena match. Vi tar ledning efter en aningens virrigt spel och drar ifrån. Men finnarna har sisu. Efter ett misslyckat försök att göra en lugn och sansad plockning, där pucken lyckas smita förbi mig och in i kassen, reducerar finnarna och börjar äta ikapp avståndet. Vi går bort oss oroväckande i försvarszon, några kassar till ramlar in och något till som jag får ta på mig. Men vi håller laget stången och avgår med vår andra vinst på kanadensisk mark.

Vi duschar, packar ihop och fixar taxi för hemfärd till hotellet. Eftermiddagen är redan bokad. 16.00 startar den omfattande invigningsceremonin i Sheraton, där själva turneringscentrumet finns, som förutom mingel och öl kommer bjuda på en promenad genom centrala Richmond till Olympic Oval där invigningen ska gå av stapeln.

Min målvaktskollega i +65-laget jagar frenetiskt efter det förlupna bagaget. Åker med sin hustru, som är med, ut till flygplatsen. men han får ingen lön för mödan.

Redo för ceremoni. Foto: KAI MARTIN

Han, med hustrun, är på plats för minglet som föregår den stora paraden genom down town Richmond. Han, som förstås +70-målvakten, är besvikna på att se sin dröm gå upp i rök. Jag har fått två matcher, mot bara en halv, som det var tänkt. Men… det förstås, då har det handlat om träningsmatcher med lag som där vi spelare normalt sett aldrig spelar med varandra.

Det blir umgänge, lite tröst, lite snack för att känna in varandra. Det är – i SOHA Team Sweden – spelare med vitt skilda erfarenheter; skoterförare, taxichaufför, advokater, fullblodspensionärer, finansmän, it-genier, militärer. Så då en journalist, en murvel som checkat ut. Åtminstone delvis.

På parad. Foto: KAI MARTIN

Vi samlar ihop oss nationsvis för paraden. Alla svenska lag, de kazakstanska, finska, engelska, amerikanska, kanadensiska (som är digrast representerade, men färst i paraden), australiensiska, italienska, ukrainska… svenskarna, ja, vi alltså, stämmer upp i den svenska nationalsången, finnarna svarar, laget från Kazakstan mullrar i gång någon hejaramsa… så håller det på innan vi kommer till Richmond Olympic Oval där invigningsceremonien hålls.

Stor-Vancouver rymmer ett mångfald av rang, nationaliteter från när och fjärran med en population på nära tre miljoner innan skogen tar vid och björnarna. En taxichaufför första dagen gav mig infon och sa dessutom att ingen med sina sinnen i behåll går ut i skogen nu när björnarna är nyvakna och hungriga. ”De är hungriga och äter allt! Men i maj är de mätta och då funkar det att ge sig ut i skogen.”

Framför allt bor det en stor mängd kineser. Dels de som stammar från dem som kom på 1800-talets mitt för järnvägsbyggena. Dels de som kommit i modern tid. Det speglas i samhället och utanför arenan dansar några drakar, förhoppningsvis, i inbjudan till oss deltagare i Carha World Cup.

Inne på arenan har idrottsverksamheten i halva den väldiga hallen fått ge plats för ishockeydeltagare från hela världen.

Det är ett liv och kiv. Drinkbiljetterna går åt. Jag provar ett lokalt Merlot som är mustigt, men som när vi väl får maten är väl matchat till det vi äter. Det blir broccoli, morötter, gurka i stavar och några cocktailtomater tillsammans med hummus. Men inget att äta med. Man får lösa det med medhavda bestick, det vill säga fingrarna. Men det blir kladdigt. Senare kommer pizzabitar och pulled pork-hamburgare med mera. Allt går åt i ett nafs. Musiken dundrar, någon Spice Girls-remix får de australiska flickorna på tårna och de dansar glatt runt farbror som spankulerar i röran av människor.

Posör och posörer med styltor. Foto: THE REFEREE

Några hockeyspelare på styltor passerar. Jag tar bild på dem, men deras tillhörande domare kommer strängt fram till mig och ger mig uppmaningen att låta honom ta bild på dem och mig. Domare har alltid rätt.

Jetlagen snurrar i skallen och vi är några som så småningom viker av för att ta oss hem till hotellet. Väl där kroknar ögon och hjärnan. Boken jag läser blir suddig. Min rumskamrat vill titta på golf, men somnar direkt då vi fått in kanalen. Jag försöker styra om till NHL, men hamnar i baseball och repriser på snyggt fångade bollar. Men efter tio sådana släcker jag både teven och lampan.

Hockeyäventyr i Kanada: Senare än en spelning på en svartklubb

Det fanns en tid på 80-talet när svartklubbarna var legio i Göteborg. De var något av andningshålet för nöjessugna, som inte ville vistas inom etablerade etablissemangs väggar och framför allt ville fortsätta natten i nöjessvängen fram till en arla morgonstund. Det var en kreativ period i Göteborg som satte en mängd artister och band på scen. Glenn-Yngves var ett av dem. Bandet jag kom att ingå i, en orkester som bestod av trummor, spelande ståendes av Glenne, bas, Tompa, gitarr, Pierre, och jag på sång. Man fick sina gig, det fick man. Mest plågsamma och kanske minnesvärda var väl spelningarna som startade klockan tre, första set, som skulle följas upp av andra set vid femtiden. För mig som morgonmänniska, och som njuter av att lägga mig tidigt, var det något av ett äventyr. Fråga mig inte hur det gick, men det gjorde det.

Jag var också med Lenny Pane, dåtiden främsta Beatlestolkare, från Göteborg när de angjorde the Beatleweek augusti 2003. Jag hade haft förmånen att inte bara hänga in med vid lite spelningar (Slussens pensionat, Gillestugan, Trädgår’n, Älvsborgsfästning) och blev tillfrågad på denna min reportageresa om jag inte ville uppträda med bandet vid en pubspelning under anrika hotellet Adelphi… klockan tre på natten. Jag var tapper, höll mig vaken. Men inte längre än till ett. Jag var bara tvungen att sova. En timme. Disciplin. Så skulle jag vara pigg igen. Jag vaknade som om jag aldrig skulle göra det igen. Men kom på scen och rev av låtar som ”Helter skelter” och ”Birthday” i vargtimmen. En pärs.

Spelen kan börja. Foto: JAN PERSSON

Nu är det dags för Carha world cup, en av världens största hockeyturneringar med 17 divisioner och lag från Kanada, USA, Finland, Sverige, Norge, Schweiz, Italien, Kazakstan, Ukraina,England och Australien (!), i Vancouver. Länge emotsedd och uppskjuten på grund av pandemin. Jag deltar i ett lag kallat Team Sweden, som ingår i organisationen SOHA (Swedish Oldtimers Hockey Association), med spelare från hela landet, som representerar två låg: +65 och +70. Som 66-årig målvakt har jag blivit uppgraderad till att spela med seniorerna.

Vi börjar resan 06.00 från Landvetter, men min morgon startar redan 02.15 då jag vaknar innan klockan har ringt. Z ska köra, är redo och vi åker 03.30 till flygplatsen på biltomma vägar. I ankomsthallen ringlar en lång kö till två, snart tre diskar. Vi i hockeylaget placerar oss i den långtsamt framåtskridande kön. Fler passagerare ansluter till flygplatsen och snart börjar en del framfusiga gå förbi kön till vårt muttrande, men utan att vi agerar. En timme senare får vi checka in vårt bagage. Jag med en övertung målvaktstrunk får betala extra och gå till en separat disk för skrymmande och tungt bagage. 2016 kom min trunk på villovägar till Windsor, som jag skrev om här. Hur skulle det går nu?

Genom säkerhetskontrollen är det också långa, vindlande köer och, nej, Landvetter är inget vidare på logistik eller ordning. När vi väl kommer igenom är det för att i hast bege oss till flyget för vidare transport till Schiphol, Amsterdams väldiga flygnav, där vi har fem timmar i väntan innan vi lyfter för den nio timmar långa flygningen till Vancouver. Möjlighet för mitt bagage att hinna med, med andra ord.

Jag kommer ju inte bara från en retning i ljumsken (förra måndagen), utan också från ett ryggskott som jag ådrog mig för en vecka sedan. Är alltså inte i toppskick för att spela ishockey, men klarade hyfsat av spel med Kungälv respektive Frölunda Oldtimers tis- och onsdagkväll. Jag har fått lite hjälp med behandling av Webster Body Therapy med lite förmaningar och råd inför resan. Jag har varit noga med uppvärming, har gått innan ispassen, har cyklat en del… allt för att få igång ryggen. men en stillasittande flygning är ju inte toppen för en kinkande rygg.

Schipol i vårdis. Foto: KAI MARTIN

Men resan går bra, jag sover två gånger om 40 minuter vardera, fördriver tiden med samtal med min ishockeykompis sedan drygt 20 år tillbaka (som var min motståndare i division 2 på 70-talet) och bio (ser den utmärkta dokumentären om Sparks och ”Belfast”, Kenneth Branaghs fina film om de beynnande ”troubles” i den Nordirländska huvudstaden.

När vi landar är det till en smittande vackert Vancouver där vårsolen och -värmen gör sitt till. I fonden de snöklädda bergskedjorna. Det börjar bra. Det dröjer innan bagaget kommer, men min trunk är med. Vi från Landvetter får det vi lämnat vid incheckningen. Värre är det för våra vänner som rest från Arlanda. Flera spelare saknar sina trunkar, bland dem båda målvakterna.

Landat. Foto: KAI MARTIN

Via en transferbuss kommer vi till vårt hotell (River Rock), jag checkar in, min rumskamrat (finansmannen med erfarenhet från juniorhockey i både Leksand och amerikansk collegehockey samt Huddinge) kommer lite senare. Rummet är spatiöst, vi har varsin king size bed och får plats med våra trunkar. När jag lägger mig för att vila ringer telefon. Jag behövs till träningsmatchen för +65-gänget. Det blir inte mycket ro. Packa upp, packa rätt och en snabb middag, en kort vila och därefter vidare transport till Richmond Olympic Oval, arenan som stod för skridskotävlingarna under OS 2010, där två rinkar står parallellt i den väldiga domen. Bredvid spelas det volleyboll, basket, pingis, där finns en avancerad klättervägg med överhäng; hallen sjuder av liv, högst upp, som på en balkong finns ett gym som vid tiden vi ankommer lördag kväll är sparsamt använd, precis som det lite längre bort i hallen.

Ja, vi kommer dit vid åttasnåret. Matchen börjar nio. Det är fem på morgonen svensk tid. Och, ja, nu förstår ni kopplingen till de göteborgska svartklubbarna. Tröttheten sliter i kroppen, men jag är ju i Kanada för att spela hockey och hockey, ja, det ska det bli.

Med plats för två. Foto: KAI MARTIN

Omklädningsrummen är stora och många. Inga trappor för att ta sig ned eller upp för (läs och lär Göteborgs kommun och Göteborg fritid), man passerar bara rätt in, förbi entrén och receptionen och vidare in till sitt omklädningsrum. Men… det finns glest med krokar och inga hyllor att lägga något på. Märkligt.

Rum utan knappt några krokar. Foto: KAI MARTIN

Rinkarna ligger en våning upp. (Ha, inga trappor skrev du, minns den notoriska kritikern). Sant. Men en rymlig hiss som tar två lag – åtminstone innan match.

Våra motståndare, ett kanadensiskt lag, är vi en smula bättre än. Men på sedvanligt kanadensiskt vis ger de aldrig upp. Vi tar hyfsat snabbt en 4–0-ledning, men motståndarna reducerar. Då har jag gjort ett stabilt intryck, räddat det jag ska rädda och lite till, men detta vinkelskottet borde jag ha agerat bättre på. Vi leder med 7–2 när kanadensarna gör ett ryck och pillar in både sitt tredje och fjärde mål när vårt målskytte har gått i stiltje. Men närmare än så kommer de inte. Vi gör 8–4 med någon minut kvar, tackar artigt efter den snälla matchen och packar ihop våra grejer, duschar och tar en taxi till hotellet för den efterlängtade sängen.

Stärkande. Foto: KAI MARTIN

Jag somnar snabbt. Vaknar pigg och utvilad 2.14 lokal tid. Hm. Inte läge för att gå upp, men lättar på trycket och återvänder till sängen för att övertala kroppen om ytterligare några timmars sömn. Vaknar definitivt klockan sex. En ny dag randas. Strax efter sju går rumskamraten och jag ned för frukost, där vi väljer en All Canadian breakfast med stekt ägg, skinka, stekt potatis, lite bär, sylt och toast samt juice och kaffe. 30 kanadensiska dollar per skalle inklusive dricksen. Mer om det senare.

Lek- och lustfylld teater för unga människor

Teater:

VILDA INUTI

Lekfullt för allvar. Backa Teaters ”Vilda inuti” är fylld av hyss, rörelser och musik – teater som lockar öga, öra, hjärna och hjärta för alla barn, små som vuxna.

Foto: OLA KJELBYE

Som av en slump pratar fåglar jag med Backa Teaters konstnärlige ledare Lars Melin innan föreställning. Han kan sådant, Lars Melin. Vet vilka fåglar som hörs i skogens symfoni. Kanske var samtalet omedvetet en tanke, för när föreställningen ”Vilda inuti” startar är det till en sångkör av diverse olika fågelarter i en skog vajande träd, en jättemänniska i något slags sömn och i fonden en stor, vandrande skogsfigur som aldrig får sin förklaring.

”Vilda inuti” är en pjäs för barn från sex år och uppåt. En färgstark föreställning fylld av hyss, musik, lek och allvar. Ur den sovande jätten kommer små människodjur. Inledningsvis osäkra, försiktiga och emellanåt rädda. Men sakta vågar de ta plats, hävda sitt jag och odla sitt ego.

Plötsligt hamnar jag på mitt barnbarns förskola. Leken som är förberedelser för framtiden. Positioneringen som finns för att stärka individen. Jag och mitt i leken är viktigt. Men för den som tror att vi lämnar självcentreringen då vi blir vuxna har missat både självreflektion och den narcissistiska samtiden.

”Vilda inuti” spelas skickligt av ensemblen, som hittar unga människors perspektiv och uttryck utan att det är manierat. Det ger en lust- och lekfyllda pjäs med ytterst få repliker, men desto mer uttryck i form av härlig koreografi, sprakande kostymer, färgglad makeup och intensiv musik. Backa Teater kan det här med teater för unga människor.

Vilda inuti, Backa Teater, Göteborg. Premiär 17 mars 2023. Spelas till och med 9 maj.

Idé och koncept: Anne Jonsson och Moa Backman.

Dramaturg: Kristina Ros.

Regissör: Anna Jonsson.

Koreograf: Anna Jonsson i samarbete med ensemblen.

dramatiker: Moa Backman.

Scenograf och ljussättare: Charlie Åström.

Maskdesign: Josefin Ekerås.

Kostymör: Kajsa Hilton Brown.

Ljud: Jesper Lindell.

Kompositörer: Kristina Issa, Jonas Redig, Bo Stenholm, Daniel Ekborg och Mats Nahlin.

Medverkande: Eletheria Gerofoka, Anna Harling, Nawar Hermez, Soledad Howe, Rebecca Riggo, Johan Stavring, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Emelie Strömberg.

Musiker: Daniel Ekborg, Kristina Issa, Mats Hahlin och Jonas Redig.

Tankeväckande drama med fart

Teater:

FAIR PLAY

Duell och vänskap med utmaningar. Lotti Brogan och Susan Akintomide spelar elitlöparna som utmanar varandra, men som också bygger upp en vänskap som sätts på prov i ”Fair play” på Gothenburg English Studio Theatre. Foto: LINA IKSE

Vad är det som gör en vinnare? Bland tusen och åter tusen atleter i olika idrotter, individuellt eller i lagsporter, finns det alltid en vinnare. Någon som höjer sig över mängden. En Connor McDavid, en Zlatan Ibrahimović, en Usain Bolt, en Kajsa Bergqvist, en Paula Redcliff…

I dramatikern Ella Roads ”Fair play” blir det tydligt av det som inledningsvis är ett rätt anspråkslöst drama mellan två konkurrerande medeldistanslöpare i England. Talangfulla Sophie (Lotti Brogan) möter Ann (Susan Akinyomide), som verkar komma från ingenstans med naturliga förutsättningar att springa fort de krävande 800 metrarna i friidrott.

Initialt är det en pjäs om en juvenil vänskapsrelation, som inleds med misstänksamhet från Sophie men med tiden stärker banden mellan tjejerna.

Som publik kastas man i hast mellan scenerna: träningar, tävlingar, chillande mellan träningspassen, småsnack. Startskottet markerar skiftena tillsammans med ljuseffekter och dånande musik. Scenerna är effektiva, dialogen rapp. Repliker pendlar mellan trivialt och djup. Sakta mejslas de båda tjejernas karaktärer ut i takt med att båda framgångar intensifieras. Snabba projiceringar av respektive hemförhållande ger perspektiv, en kommentar om kosthållning andas bulemi/anorexi, utebliven mens på grund av den höga träningsdosen skvallrar om nit mot framgång (vem vill tappa upp till fem dagar av illamående per månad när man vill till toppen), oro för en mamma med bröstcancer öppnar en privat sfär.

Det är skickligt och intensivt. Susan Akintomide och Lotti Brogan speglar utmärkt ungdomens skörhet parat med självsäkerhet. Ett förfluget skämt som gränsar till övertramp sveps bort med en snabb ursäkt. Förtrolighet som väcks, släcks och tänds igen. Vänskapsbanden knyts, stramas åt, löses upp för att åter bindas samman. Allt i ett rasande tempo med flickorna springandes fram och tillbaka, utnyttjande hela lokalen, innan replikerna kommer närmast andfådda.

Det gör visserligen att dramaturgin tappar en smula, även om det finns lite pauser för återhämtning. Men när pjäsen sakta skruvas mot sin egentliga kärna vibrerar det starkt och stilla i andlös tystnad.

”Fair play” har sin inspiration från verkligheten; den sydafrikanska 800-meterslöparen Caster Semenya nådde stora framgångar internationellt. Men hennes kön ifrågasattes på grund av de höga testosteronvärden hon hade. Som Caster Semenya visar det sig att även Ann har för höga testosteronvärden. Tränare, tävlingsledare och lagkamrater vänder henne ryggen. Så också hennes pojkvän med familj och Sophie.

Ann må vara ensam, men står inte svarslös, gör en överklagan och förklarar det orättvisa i anklagelsen. Ska något som finns naturligt i hennes kropp möta hinder i idrottandet? Hur är det då med längd och vikt, muskelmassa och -fibrer…? Dessutom, vilka är det som sätter gränsen för testosteronvärdena? I majoritet vita, högt uppsatta män i 60-årsåldern. Klart att det sticker i ögon på en kvinna med rötterna från Nigeria.

”Fair play” väcker relevanta frågor, är tankeväckande och intensiv. En timme och tjugo minuters speltid går undan och känns som 1:53,28, Jarmila Kratochvílovás fortfarande ohotade världsrekord från 1983. Även hon en ifrågasatt löpare.

Fair play, Gothenburg English Studio Theatre, Göteborg. Premiär 4 mars. Spelas till och med 5 april. Recenserad föreställning 16 mars.

Författare: Ella Road.

Regissör: Kristina Brändén Whitaker.

Scenografi: Diblik Rabia.

Ljus: Max Mitle.

Ljud: Guest Platform.

Kostym/rekvisita/mask: Diblik Rabia.

Medverkande: Susan Akintomide (Ann) och Lotti Brogan (Sophie).

Starkt och nära då Annika Norlins noveller blir teater

Teater:

JAG SER ALLT DU GÖR

Närhet. När regissör och manusförfattare Marcus Carlsson gör Annika Norlins noveller till pjäs blir det starkt och nära på Hagateatern. Foto: LINA IKSE

Annika Norlin har sedan debuten med ”Introducing… Hello Saferide” 2005 över satsningen på svenska med Säkert! – debut två år senare – och vidare mot nutid ständigt överraskat med ett slags vardaglig upphöjdhet i sitt skapande. Hon är allseende, flugan på väggen, snappar upp, ser och hör allt, gör dramatik av vardagen med respekt för dem och det hon ser. Tonen är mild, men blicken skarp. Inget undflyr henne. Så när hennes novellsamling ”Jag ser allt du gör” från 2020 nu blir teater på Hagateatern i Göteborg är det på något vis en självklar utveckling av hennes skapande.

Regissören och manusförfattaren Marcus Carlsson har med varsam hand gjort en närvarande och stark pjäs av novellerna. Texten om kvinnan som ger sig ut på en vandring som blir lång efter att hon förlorat sitt barn blir den återkommande spinnande tråden som löper genom de åtta andra inslagen. Skådespelarna Sara Klingvall, Helena Gezelius och Ylva Nilsson glider in och ut ur mängder med olika roller, sömlöst, försiktigt, starkt och storslaget. Det är teater som är närvarande, som känner för texten och kan förmedla den oavsett om det är ur barnets, den dementas, den försmåddas, den osäkra tonåringens eller den misshandlades perspektiv.

Annika Norlin bär sitt norrländska vemod i en tradition av Sara Lidman och Torgny Lindgren, men också Slas, och Marcus Carlsson med skådespelarna flyttar in hela norra Norrland in på intima Hagateatern. I flyttlasset följer mental ohälsa med tillsammans med en psykolog vars värv mer är en bekräftares, barn som ser ett föräldraskap slitas itu, den uppoffrande vårdaren på ett äldreboende som vill ge sitt barn drömmar och trygghet, det hon själv saknar i den självdestruktiva relation hon lever i. Bland annat. Mycket ska få plats och får det. Det är skickligt. Det är humor och allvar, insikt och spel med fördomar. ”Jag ser allt du gör” är en stark upplevelse i det intima formatet.

Jag ser allt du gör, Hagateatern,Göteborg, premiär 24 februari 2023, recension från 5 mars. Spelas till och med 23 april.

Regi och manus: Marcus Carlsson.

Baserat på en bok av Annika Norlin.

Scenografi och kostym: Heidi Saikkonen.

Ljus: Max Mitle.

Komposition och ljud: Ludvig Sjöstrand.

Teknik och Q-lab: Amanda Nord, som även medverkar som musiker i ”Capitalism”.

Mask: Linda Bill.

Medverkande: Sara Klingvall, Helena Gezelius och Ylva Nilsson samt skådespelare i videor: Sofia Gustafsson, Jonas Rimeika, Johanna Strömberg, Ekwe Nordin, Hafiz Hossaini, Nora Ek, Angelina Allen de Melo, Jan Ericson, Tom Lofterud, Vera Hamnebo, Marcus Helmersson,

”En folkefiende” i tiden

Teater:

EN FOLKEFIENDE

Uppdaterat drama. Västmanlands teaters uppsättning av Ibsens ”En folkefiende” i Niklas Hjulströms regi har hamnat rätt i tiden.

Foto: MARKUS GÅRDER

Det börjar med ett öronbedövande rocklarm. Finalen på en konsert från 1998. Så släcks det starka strålkastarljuset, men larmet består, nu mer dämpat, när scenen är ett vardagsrum i nutid. Ur källarens rockstök kliver bröderna Tomas (Christopher Wollter) och Peter Stockmann (Mattias Redbo), som förenar ungdomens rockmusik för en nystart. Nystart är det också för den yngre brodern Tomas, läkaren som kommit tillbaka till sin hemstad för tjänsten som läkare på badanstalten. Den anläggning som är kommunens stolthet, en kommun som Peter Stockmann är ordförande för. Nystart är det också för brödernas relation. Det går så där.

Ja, man hinner knappt sätta sig tillrätta förrän Henrik Ibsens intriger från 1882 får fast förankring i 2020-talets Sverige.

Då en reflektion över den tidens resonemang kring demokrati, vilka som skulle få rösta och hur det skulle gå till. Kan en majoritet bestämma och vem i ett samhälle vet bäst, gör mest riktigt mot sina medborgare…?

140 år senare är demokratin ifrågasatt. Val efter val i världen misstänkliggörs. Valfusk utropas och skapar kontroverser inte bara i USA och Brasilien. Nationella ledare tar plats, avrustar demokratin och försvarar sina handlingar med bifall från – delar – av folket.

Det är klart att Ibsens ”En folkefiende” då får sin relevans 2023 i regissör (och teaterchef) Niklas Hjulströms uppsättning på fina Västmanlands teater i Västerås.

Tomas Stockmann upptäcker att badvattnet är giftigt. Om detta måste det berättas. Den lokala tidningen kontaktas. Redaktören Cicilia Hovstad (Cicilia Sedvall) är eld och lågor. Redaktionen är på tårna. Ett engagemang som delas av delar av etablissemanget likaså. Men sakta mals en självklar nyhet och ett viktigt spörsmål ned i sina beståndsdelar. Hierarkin i staden rubbas inte av en enkel visselblåsare, om han än är bror till kommunens starke man. Så… inte bara läkarens tjänst hotas, utan även hans fru Katrines jobb som lärare. Värre ändå; hennes far, företagaren Morten Kiil (Jan Modin) sätter käppar i arvshjulet. Hans industri som är orsak till det förgiftade badvattnet. Den destruktiva kvarnen mal skoningslöst. Utmana inte etablissemanget!

Niklas Hjulström har skakat om lite bland karaktärerna från det ursprungliga dramat och låtit några skådespelare få behålla sina förnamn. Med det blir mer en randanmärkning. Precis som relationen mellan Katrin och Cicilia, som blir mer en parentes än att den får djup. Men kärnan i pjäsen står orubblig.

Pjäsen har en ambition att vara thrillerlik i denna Västmanlands teaters version. Men första akten knarrar en del med repliker som i förstone reciteras mer än släpps fria som utgjorde det den dialog de faktiskt är. Men det tar sig snabbt och till intensivt ackompanjemang av musikerna, gitarristen Thomas Gunillasson och multiinstrumentalisten Andreas Kullberg, och skickliga scenbyten (applåd till sceongraf Julia Przedmojka) stegras stämningen. Pausen till andra akten utnyttjas skickligt med att reporterteamet från den lokala tidningen frågar den fikande publiken om var de står i den kommunala frågan. När andra akten öppnar är vi i publiken också publik i det stormöte som Tomas Stockmann ordnat. Någon i publiken ropar ”Stå på dig!” och får applåder. Snygg interaktion i en teatersalong.

Andra akten har en fart som tar andan ur mig. Det är skickligt, raffinerat och ensemblen är intensivt närvarande. När den drygt två timmar långa (inklusive paus) är över sitter man med andan i halsen. Tomas Stockmann är övergiven av alla, men är stolt och stark i sin övertygelse. Han som ville rätt och väl blev en folkfiende.

Jo, det är enkelt att dra nutida växlar av vår tids politik. Exempelvis: En Greta Thunberg som försöker få politiker, företagare och samhällsmedborgare att förstå att tillväxttakt och miljöförstöring är ett hot för vår framtid, att chansen att rädda planeten är hotande nära. Om denna hennes visselblåsande raljeras det; lyckligtvis är hon inte ensam; lyckligtvis är hon stark.

En folkefiende, Västmanlands teater, Västerås, premiär 4 februari, recension av föreställningen 3 mars, 2023. Spelas till och med 15 april.

Av: Henrik Ibsen.

Översättning: Klas Östergren.

Regi: Niklas Hjulström.

Scennografi: Julia Przedmojka.

Ljus: Max Mitle.

Kostym/mask: Linda Gonçalves.

Komposition/ljud: Andreas Kullberg och Thomas Gunillasson.

Video: Johannes Ferm Winkler.

Medverkande: Christopher Wollter (doktor Tomas stockmann), Marie Robertson (Katrine Stockmann), Mattias Redbo (Peter Stockmann), Jan Modin (Morten Kiil), Cicilia Sedvall (Cicilia Hovstad), Filip Johansson (Filip Billing) och Alexander de Sousoa (Alexander Aslaksen).

Musiker: Andreas Kullberg och Thomas Gunillasson.

Kuslig Caligula

Teater:

CALIGULA

Maktfullkomlig. Andreas Edwards är grym som Caligula. Foto: OLA KJELBYE

Albert Camus ”Caligula” kunde för sin tid ses som en illustration av de härskande diktatorerna Stalin, Hitler och Mussolini med allierade. Men författaren själv var snabb att avväpna den tesen. En Caligula, den romerska kejsaren för 2000 år sedan, bor de i oss alla om man bara odlar honom väl. En envåldshärskare med nycker, elak och charmerande, roande och försmådd; allt på en gång i en gäckande röra.

Under härskaren finns hans lydiga, de som behagar, ja-sägarna, folket som drabbas av politiken, familjen som lyder under den humörsvängande, fasta handen.

I ungerska regissören Ildiokó Gáspárs version av Albert Camus drama balanserar Caligula på sin glob. Den närmast allstädes rollen spelas grymt av Andrea Edwards. Hon sviker inte sin roll för en sekund, spänner över hela sitt register från fåfäng, brutal till maktfullkomlig och tondöv för rätt och fel. Men Camus Caligula har svar på allt. Med intellekt och filosofi försvaras var och en av de handlingar som sker. Oavsett hur grymma de en kan tyckas. det är en förklaringsmodell som skulle kunna verka förmildrande, men som tvärt om lämnar Caligula ensam. Inte ens ja-sägarna några förtrogna.

Varje order utförs av de två inklampande (ljudet av deras steg är förstärkt) Helicon (Anna Bjelkerud och Emil Ljungestig), som några black men, men klädda i blått, med solglasögon och stenansikten, bedrägliga och iskalla i sin handling.

Pjäsen inleds magnifikt med Flora Lili Matisz’ musik, som vore den inspirerad av Roxy Musics svävande inledning av ”Manifesto”. De fyra patricierna (Lasse Carlson, trumpet, Lukas Feurst, trummor, Per-Anders Ericsson, gitarr, och Jonas Franke-Blom, keyboard/cello) spelar med Cherea (Anna Wallander, bas och sång) långt bak i Lili Izsáks svindlande scenografi. Ett tillsynes inledningsvis enkelt scenrum med hängande trådar som i ett evigt ”Blade runner”-regn, som växer till böljande rum samtidigt som globen stiger ur scengolvet mot skyn. Den glob som Caligula är fjättrad vid utan att riktigt själv förstå det.

Flora Lili Matisz’ musik är närvarande, men mer ändå. Som ”Sånt är livet”, Bo Kaspers Orkesters ”Allt är som förut”, bandets tolkning av Tom Waits/Kathleen Brennans låt ”All the world is green” precis som med Simon & Garfunkels ”Sound of silence”, Björn Afzelius ”En kungens man”, Martin Gotthard Schneiders ”Danke für diesen guten Morgen” och, i sammanhanget suveräna, ”Goodbye my dictator” av ryskkanadensiskan Michelle Gurevich, samtliga i Stadsteaterns egna versioner. Allt fyller sin plats. Ja, emellanåt som vore det brottstycken ur en musikal med Veronika Szabós underfundiga koreografi.

”Caligula” är en intensiv och sevärd pjäs. Många gånger en monolog med ackompanjemang. Absurd i flera stycken och med sina utmaningar, som skådespelarna med Andrea Edwards i spetsen tar sig an på ett lysande vis. Men i förstone underhållande, tankeväckande och kuslig med överrumplande repliker och situationer som lockar till skratt. Skratt som oftast fastnar någonstans på grund av de brutala konsekvenserna och, kanske, igenkänningsfaktorn. Vi bär alla en Caligula i oss eller utsatta för hans förtryck och nycker.

Caligula, Göteborgs stadsteater, premiär 17 februari, denna recension från 2 mars, 2023.

Av: Albert Camus.

Översättning: Eyvind Johnson.

Bearbetning: Ildikó Gáspár.

Regi: Ildikó Gáspár.

Kompositör: Flora Lili Matisz.

Koreografi: Veronika Szabó.

Scenografi: Lili Izsák.

Kostym/mask: Luca Szabados.

Ljus: Tamás Bányai.

Video: András Juhász.

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen, Niki Gkonou.

Medverkande: Andrea Edwards (Caligula), Hans Brorson (Cesonia), Anna Wallander (Cherea, musiker), Marta Andersson-Larsson (Scipio), Anna Bjelkerud (Helicon I), Emil Ljungestig (Helicon II), Benjamin Moliner (Skattmästaren), Lasse Carlsson (Första Patriciern, musiker), Lukas Feurst (Andre Particiern, musiker), Per-Anders Ericson (Tredje Partriciern, musiker) och Jonas Franke-Blom (Fjärde Patriciern, musiker)

Jazzen står stark i Göteborg

Konsert:

WESTMAN BOSON STANDARD QUARTET

!!!

Smeksamt smittsamt. Westman Boson Standard Quartet visar att jazzen i Göteborg är vital. Foto: KAI MARTIN

Wauxhall Jazz, Contrast Public House, Göteborg.

Bäst: Det tillbakalutade groovet.

Sämst: Emellanåt aningens för stereotypa arrangemang.

Fråga: Hur många projekt kan Anders Boson och Simon Westman jonglera med…?

Jazzen i Göteborg lever och har platser att frodas på: Unity Jazz, Utopia Jazz, Skeppet, Jazzföreningen Nefertiti på Valand… för att nämna några. Lägg nu också till Wauxhall Jazz, som huserar i Contrast Public House i saluhallen Briggens restauranglokaler på Tredje Långgatan. Måndagar viks för konserter med efterföljande jam.

Nu Westman Boson Standard Quartet, där musikerna bakom namnet i förstone är flitig och begåvade Simon Westman, pianist, kompositör och arrangör, och trumpetaren och sångaren Anders Boson, även han låtskrivare. I denna konstellation lämnar de båda, närmast uteslutande, sitt solomaterial hemma. Istället viks kvällen, som bandnamnet antyder, åt den amerikanska sångboken, standards gjord med en personlig touch där var och en av musikernas personlighet lyfts fram under kvällen.

Det är premiär för bandet och det kan, om man är nogräknad, märkas. Samtidigt är det en lättsam stämning på scen där respekten för låtmaterialet vävs samman med lekfullheten och lusten att spela. Anders Bosons smeksamma röst är jag förtjust i. Han har hittat sin ton i Chet Baker-land, precis som han har gjort med sitt trumpetspel i sordinerat mellanregister; inga kraftuttryck, men ständigt med själ och hjärta. Han lever musiken och texterna, det känns och berör. Simon Westman är inledningsvis lite strikt och kanske aningen för partiturberoende, men hans soloutflykter, ibland snyggt ackordvis, skakar av det stela och hans lätthet tjusar alltmer. Men jag skulle önska honom på en flygel, eller åtminstone ett piano. Pianoljudet på hans Nord låter lite stumt och klanglöst. Konstrabasisten Arvid Jullander hittar även han under gång sitt solospel, som imponerar ju längre kvällen lider. Johan Birgenius, även han ett aktat namn, är kanske den som från start mest spelar ut. Hans improviserade spel, inte bara i hans solon, bryter upp, kastar om, driver på och växlar skickligt tempo som gör att man närmast skjuts iväg i några av låtarna.

Westman Boson Standard Quartets låtlista utmanar. Det är, tycker jag, vågat att ge sig på Charlie Parkers svåra ”Anthropology”, som sker med andan i halsen, men landar väl. Likaså ”Young and foolish”, Albert Hauges och Arnold Horwitts låt, som gjorts av mängder av jazzlegendarer. Här har bandet, och kanske främst Anders Boson, utgått från Bill Evans version tillsammans med mästercroonern Tony Bennet från 1975. Inte dumt, men mer sordinerad än Bennets dramatiska uttryck. Gott så.

Andra setet öppnar med ”När jag ser dig”. En låt som finns på Anders Boson Jazz Ensembles kommande album (24/3) och har John Coltranes ”Equinox” som förlaga och avslutas med Miles Davies ”All blues” (en låt som även Bill Evans och John Coltrane medverkar tillsammans med trummisen Cannonball Adderley på i originalet från albumet ”Kind of blue” från 1959) . Allt omfamnas av ett slags nordisk vemodston i en jazzton som jag uppskattar, oavsett om det är jazzballader, blues- eller bossa-inspirerat.

Närmast på Wauxhall blir Göteborg Jazz Orchestra ”American songbook”, måndag 6 mars.

Westman Boson Standard Quartet, Wauxhall Jazz, Contrast Public House, 27 februari 2023:

Bandet: Simon Westman, piano, kapellmästare och arrangör, Anders Boson, trumpet och sång, Arvid Jullander, kontrabas, och Johan Birgenius, batteri.

Låtlistan:

There is no greater love

How insensitive

Anthropology

Young and foolish

The days of wine and roses

Andra set

När jag ser dig (John Coltranes Equinox)

My secret love

I cover the waterfront

Alone together

All blues ( vals Miles Davies)

Vägen till lycka väcker både skratt och frågor

Teater:

LYCKLIGA I ALLA VÅRA DAGAR

Full fart. Backa Teaters uppsättning av ”Lyckliga i alla våra dagar” håller högt tempo och bjuder på både skratt och funderingar kring ämnet lycka. Foto: OLA KJELBYE

Under Göteborgs filmfestival väckte regissör Ruben Östlund debatten om att han önskar biopublik som en levande aktör i salongen. En av festivalens programpunkter innehöll just en lektion i hur man ska agera som publik under film. Regissör och lärare: Ruben Östlund. Jag fick personligen en dos när jag satt i publiken i Stora Teatern under invigningen av Filmfestivalen. Jag skruvade besvärat på mig och skrev några rader om det (se här). Jag fick medhåll, men inte från alla. När sedan Zara Larsson via ett inlägg på Tiktok skred till Ruben Östlunds försvar blev debatten intensiv.

Jag tänkte på det när jag tillsammans med en skolklass med elever i tioårsåldern såg premiären av Backa Teaters ”Lyckliga i alla våra dagar”. Det är en ynnest att gå på teater, eller vad de nu månde vara för föreställning, med unga människor. Deras delaktighet är total. Precis som deras fokus. Från inledande, den kompakta, tystnaden som föregåtts av ett intensivt sorl av unga rastlösa människor till den fullständiga närvaron och deltagandet. Det är på alla sätt och vis förtjusande och det är inte utan att man skulle önska en vuxen teaterpublik den spontaniteten och det öppna sinnet inför vad som händer på scen.

”Lyckliga i alla våra dagar” utforskar lycka. Det är ett intressant tema där musikerduon, och tillika kompositörerna, Hilda Ekstedt och Agnes Åhlund (som utanför teaterscen utför bandet Glitterfittan) bjuder på kommandon som de fyra skådespelarna Karin Andersson, Andreas Ferrada-Noli, Ylva Gallon och Ulf Rönnerstrand utför. Allt i något slags kvixfix till lycka.Det går så där.

Pjäsen har processats genom ett kollektivt samarbete mellan regissör Lars Melin, dramatikern Emma Palmkvist, dramaturg Stefan Åkesson, regiassisten Felicia Stjärnsand, scenograf Maja Kall, musiker och skådespelare. Resultat är en intensiv pjäs om en dryg timme i högt tempo med mycket humor, förvecklingar och funderingar. Med publikens engagerade deltagande stegras också intensiteten på scen. Samspel mellan skådespelare, musiker och åskådare blir något extra och det är inte utan att jag skulle vilja bli en fluga på väggen i något klassrum när elever och lärare tar pjäsen vidare i diskussionsform.

Lyckliga i alla våra dagar, Backa Teater, premiär 24 februari 2023, spelas till och med 9 maj, från 10 år.

Manus: Emma Palmkvist.

Regi: Lars Melin.

Scenografi och kostym: Maja Kall.

Ljus: Christofer W Fogelberg.

Mask: Kerstin Olsen.

Regiassistent: Felicia Stjärnsand.

Dramaturg: Stefan Åkesson.

Komposition och musiker: Hilda Ekstedt och Agnes Åhlund.

Låttexter: Emma Palmkvist, Hilda Ekstedt och Agnes Åhlund.

Medverkande: Karin Andersson, Andreas Ferrada-Noli, Ylva Gallon och Ulf Rönnerstrand.

King Crimsons komplexitet, konstnärliga kaos och jakt på perfektion

Film:

IN THE COURT OF THE CRIMSON KING: KING CRIMSON AT 50

!!!!

Minnen av King Crimson. King Crimson firar 50 år (drygt) som band med dokumentären ”In the court of the Crimson King: King Crimson at 50”. (Foto från spelningen i Köpenhamn 23 september 2016).

Foto: KAI MARTIN

Om man under pandemin hade förmånen att följa skådespelaren och sångaren Toyah Willcox’ underhållande Facebookfilmer tillsammans med maken Robert Fripp fick man inte bara roas. Man kunde också förvånat konstatera att den strame gitarristen och kompositören i sin hustrus sällskap besatt en stor del av humor. För min del kom det helt oväntat. Myten om honom är snarare det motsatta. Men i regissören och filmaren Toby Amies film ”In the court of the Crimson King: King Crimson at 50” möter man inte bara den hänsynslöse bandledaren av King Crimson, utan också filosofen, konstnären och den finurlige humoristen Robert Fripp (1946).

Alla som mött King Crimsons musik sedan 1969 har fått stångas med bandets komplexitet, men också tjusas av densamma. King Crimson har aldrig flörtat med sin publik. Snarare tvärt om. Krävt den på största möjliga uppmärksamhet. I bandets, och framför allt Robert Fripps strävan efter perfektion har det krävs osannolikt mycket, men fortfarande efter över 50 år som orkester tummar man inte på någonting. Det är i sanning fascinerande.

Toby Amies film är närgången, fascinerande och stark, om än emellanåt lite upprepande. Konsertfilmer från då och nu blandas med intervjuer, foton och privata filmer. Det är en dokumentär som, precis som bandet, inte flörtar med någon eller något. Således får man möta forna bandmedlemmar som ger sin bild av despoten Robert Fripp, men som oaktat detta också bjuder på en stor respekt för vad han vill uppnå. Robert Film själv är skoningslös i sin konstnärliga strävan. Han repeterar fem timmar per dag, missar sällan denna hans mission, men har i sin konstnärliga stränghet och askes – mot både sig själv och sina medmusiker – med ålderns rätt mildrats, blivit en smula ödmjuk. Men, nota bene, inte i sitt artistiska nit. Att skapa King Crimsons är ett konstnärligt, ja, mänskligt, lidande i vägen mot fullkomlighet; ingenting man skrattar eller slarvar bort.

Hösten 2016 såg jag bandet för första gången (läs texten här). Det var en spelning fylld av perfektion, elegans och intensiv i sitt mål att uppnå ett totalt samspel, men också med ett fullständigt krav på uppmärksamhet från sin publik. Skyltarna innan konserten om att de som eventuellt skulle fota eller filma under konserterna skulle slängas ut var tydliga. Tyvärr stod inte inte på skyltarna att barerna under konserten var stängda (det var de inte), varpå den rastlösa delen av publiken i tid och otid reste sig för att första släcka sin törst och sedan tömma sin blåsa. Det blev ett springande i bänkraderna som enligt mitt förmenande störde väsentligt mycket mer än eventuellt fotograferande.

Nå. King Crimsons ledord är disciplin. Den som krävs av bandmedlemmarna själva och den som krävs av deras lyssnare/publik. Det har kostat på under de 50 åren, samtidigt som bandets vilja att utforska och ständigt vara expressiva inom den progressiva musiken aldrig sinat. Visst, konserten från 2016 var en till stor del tillbakablick över bandet tidiga år, men i uppdaterad form. Rastlösheten lever. Den konstnärliga ivern likaså.

”In the court of the Crimson King: King Crimson at 50” visar på bandets komplexitet, men också på lidandet, skapandet och den svårflörtade konstnärliga integritet som bandet, och främst Robert Fripp, besitter. Den skildrar också, som en del i berättelsen, en fin period av multimusikern Bill Rieflins (1960–2020) sista tid i livet. Svårt cancersjuk genomförde han flera turnéer med King Crimson, dock inte den jag bevittnade.

In the court of the Crimson King: King Crimson at 50

Regissör: Toby Amies.

Längd: 86 minuter.

Dokumentär om King Crimson med intervjuer med Robert Fripp, Adrian Belew, Bill Bruford, Bill Rieflin, Jamie Muir, Ian McDonald, Michael Giles samt nuvarande bandmedlemmar.